Sedan en lång tid tillbaka har det varit hög tid för oss att inse att den bästa strategin för att få slut på den alltmer blodiga ockupationen av Palestina är att Israel blir mål för den globala rörelse som lyckats få ett stopp för apartheid i Sydafrika.
Vill du få slut på våldet i Gaza? Bojkotta Israel.
av Naomi Klein, The Nation 9 Januari 2009
Det är sedan en lång tid tillbaka dags för oss att tillämpa den bästa strategin för att få slut på Israels allt blodigare ockupation av Palestina. Att göra Israel till måltavla för den sortens global bojkottrörelse som lyckades få slut på apartheid i Sydafrika.
I juli 2005 la en stor koalition av palestinska grupper fram en plan för att göra just det. De uppmanade ”människor runtom i hela världen som har samvete till att införa en bred bojkott och genomföra initiativ mot Israel motsvarande dem man införde mot Sydafrika under apartheidtiden. ”Bojkott, Deinvestering och Sanktion” — BDS helt enkelt — var född.
För var dag som Israel bombar Gaza, ökar också BDS sak, och tal om vapenstillestånd gör lite till för att stoppa det hela. Stödet ökar också bland emigrerande israeliska judar. Mitt under angreppen skickade ungefär 500 israeler, dussintals av dem välkända artister och akademiker, ett brev till utländska ambassadörer stationerade i Israel.
Brevet uppmanade dem att ”ta till omedelbara restriktiva åtgärder för att införa sanktioner” och drog en parallel med kampen mot apartheid.”Att bojkotta Sydafrika var effektivt, men Israel behandlas med silkesvantar. Dess internationella stöd måste stoppas.”
Trots dessa klara uppmaningar, kan många av oss ändå inte göra detta. Skälen till det är komplexa och mångfasetterade. De är helt enkelt inte bra nog. Ekonomiska sanktioner utgör de mest effektiva verktygen i vår fredliga bojkottarsenal. Här är de fyra främsta skälen mot en BDS- Bojkott, Deinvestering, Sanktion-strategi- följt av motargument.
1.Straffåtgärder kommer att alienera snarare än övertala israelierna. Världen har prövat det som kallas ”konstruktiv inblandning.” Den har helt misslyckats. Sedan år 2006 har Israel stadigt eskalerat sin kriminalitet – utökat bosättningarna, startat ett skandalöst krig mot Libanon och infört en kollektiv bestraffningsåtgärd mot Gaza genom sin brutala blockad.
Trots denna eskalering, har Israel inte ålagts några som helst straff — utan snarare gäller det motsatta. Vapnen och de $3 miljarder som USA skickar i stöd till Israel vart år är bara en början. Under denna nyckelperiod åtnjuter Israel en dramatisk förbättring i sina diplomatiska, kulturella och handelsrelationer med en skara andra allierade. Israel blev t.ex år 2007det första icke–Latinamerikanska land att underteckna ett tullfrihetsavtal med frihandelsorganisationen Mercosur.
Inom de första nio månaderna av 2008 gick Israels export till Canada upp med 45%. Ett nytt handelsavtal med EU skall komma att fördubbla Israels export av processad mat. Och den 8 december uppgraderade europeiska ministrar EU-Israels Associationsavtal, en av Jerusalem länge eftertraktad belöning.
Det är i denna kontext som de israeliska ledarna har startat sitt senaste krig: i trygg förvissning om att inte behöva emotse några egentliga kostnader. Det är anmärkningsvärt att under sju dagars krigshandel index för Tel Avivbörsens flaggskepp i realiteten steg med 10.7%. Då morötter inte hjälper krävs piskor.
2. Israel är inte Sydafrika. Naturligtvis är det inte det. Relevansen i den Sydafrikanska modellen ligger i att den bevisar att bojkottaktiken kan vara effektiv då mildare åtgärder (protester, petitioner, lobbying) misslyckats. Och där finns verkligen djupt plågsamma ekon från Sydafrikas apartheidtid i de ockuperade territorierna: de färgkodade IDmärkena och resetillstånden, de bulldozerutplånade hemmen och tvångsförflyttningarna, vägarna enbart för bosättare.
Ronnie Kasrils, en prominent sydafrikansk politiker, har sagt att den segregeringens arkitektur han sett på Västbanken och i Gaza var ”ofantligt mycket värre än apartheid.” Det var år 2007, innan Israel startat sitt fullskaliga krig mot det öppna fängelse som Gaza nu är.
3. Varför ställa ut Israel då Förenta Staterna, Storbritannien och andra västländer gör detsamma i Irak och Afghanistan? Bojkott är inte en dogm; det är en taktik, och skäl för att BDS: Bojkott, Deinvestering och Sanktions-strategin bör prövas i praktiken. Idag mot Israel i ett land så litet och handelsberoende, att det verkligen skulle kunna fungera.
4. Bojkott bryter en kommunikation; vi behöver mer dialog, inte mindre. På det önskar jag svara med en personlig historia. I åtta år har mina böcker publicerats i Israel av en kommersiell firma vid namn Babel. Men då jag publicerade Chockdoktrinen, ville jag respektera bojkotten. Efter råd av BDSaktivister som den underbara författaren John Berger, kontaktade jag en liten publicist vid namn Andalus.
Andalus är en aktivist-publikation, djupt involverad i antiockupations- rörelsen och den enda israeliska publicist hängiven enbart åt att översätta arabisk text till hebreiska. Vi skissade på ett kontrakt som garanterar att allt som produceras går till Andalus’s arbete och inget till mig. Med andra ord, jag bojkottar den israeliska ekonomin men inte israeler.
För att lägga fram vår blygsamma publiceringsplan krävdes dussintals telefonsamtal, e-mail och snabbmeddelanden, vilka sträckte sig från Tel Aviv till Ramalla till Paris till Toronto till Gaza City. Min poäng är denna: så snart du implementerar en bojkottstrategi som den här, ökar dialogen dramatiskt. Och varför inte?
För att bygga en rörelse krävs ändlöst med kommunikation, lika mycket som i antiapartheidkampen väl att märka. Argumentet som ger stöd åt att bojkotter avskärmar oss från varandra är då särskilt felaktigt med tanke på den kedja av billiga informationsteknologier vi idag har i vår hand. Vi drunknar i sätt att skälla på varandra över nationsgränserna. Ingen bojkott kan stoppa oss.
Just nu kopplar mången stolt sionist in sig på större poäng: Vet jag inte att många av dessa väldigt hög-teknologiska leksaker kommer från israeliska forskningsparker, världsledare i informationsteknologin? Sant nog, men detta gäller inte alla.
Flera dagar in på Israels Gazaanfall, skickade Richard Ramsey, alltså vd för brittiska Telecom som specialiserat sig på Internetöverfört tal, ett email till den israeliska teknikfirman MobileMax. ”Som result av den israeliska regeringens aktioner de sista dagarna är vi inte längre i läge att göra affärer med er eller med några andra israeliska företag.”
Ramsey säger att hans beslut inte är politiskt; han vill bara inte gå miste om kunder. ”Vi har inte råd att förlora någon av våra kunder,” förklarar han, ”så det var en rent kommersiell försvarsåtgärd.”
Det var denna slags kall affärskalkyl som för två decennier sedan fick många företag att dra sig ur Sydafrika. Och det är precis den sortens kalkylering som utgör vårt mest realistiska hopp för att kunna ge Palestina sin sedan lång tid förvägrade rättvisa.
övers
Ingrid Ternert
