Fredskoalitionen Göteborg

31 januari, 2009

Israeliska soldater skottskadade Ulrika från ISM Göteborg

Filed under: ISM Palestina Israel fred krig — ingrid @ 07:53

Ulrika Andersson Göteborg från International Solidarity Movement ISM skottskadades i måndags i vaden, dock inte allvarligt, av israeliska trupper i samband med en protestdemonstration på Västbanken mot murbygget.

Demonstrationerna vid Ramallah möts ofta av mycket våld. Det senaste halvåret har fyra personer dödats, bland annat en tioårig pojke, säger Ulrika Andersson från sjukhuset i Ramallah enligt media.

Som alltid har de grupper som likt ISM befinner sig på palestinskt område noga utbildats i just ickevåldsteknik innan de åker dit, alltså hur man går tillväga för att skydda palestinierna vid protesterna mot murbygget och mot aggressiva israeliska bosättares stöld av palestinsk mark och deras skövling av urgamla olivlundar.

Den sionistiska propagandan i Väst däremot går som bekant ut på att Israel 1948 intog ett öde förlovat land som de sedan kom att odla upp som en filial till Edens lustgård. Inget kan vara mer felaktigt och fördrivna palestiner kämpar än idag för att enligt en av FNs otaliga resolutioner som inte efterlevs kräva palestiniernas rätt att återvända.

Ännu återstår palestinsk ej roffad mark med stora olivodlingar som bosättarrörelsen försöker kapa åt sig, bland annat genom att inta mark och förstöra palestinska odlingar tillika fortsätta sitt murbygge på palestinskt område. Där har grupper som ISM och otaliga andra frivilligorganisationer på Västbanken en väldig och viktig uppgift. Att som nu stötta och skydda den palestinska befolkningen och fungera som vittnesrapportörer av begångna övergrepp.

Det är inte särskilt vanligt att soldater med skarp ammunition skottskadar utländska demonstranter, utan däremot utnyttjas i första hand tårgas och gummikulor, vilket är illa nog. Däremot är dödlig beskjutning mot palestinierna själva inte särskilt ovanligt. För att inte tala om alla de tiotusentals som kastats i israeliska fängelser utan dom i åratal, därav minderåriga barn, helt i strid med folkrätten.

Och vad gör dÃ¥ Väst? Som vanligt ingenting. ÄndÃ¥ fungerar denna lilla sionistiska landremsa som en pyrande krutdurk mot sina grannar. Eller – är det just därför…?

29 januari, 2009

Kära president Obama!

Filed under: USA Afghanistan krig fred — ingrid @ 21:46

En grupp amerikanska författare har i ett upprop till Obama uppmanat honom att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan.

”Vi gratulerar er och önskar er lycka till med ert stora företag. Som författare beundrar vi er vältalighet och era engagerade idéer.

Men vi är oroliga, eftersom en nystart inte kommer att vara möjlig så länge vi fortsätter att spilla mäns, kvinnors och barns blod i Afghanistan. Talibanerna är inte ett direkt militärt hot mot USA och inte heller mot folket i Afghanistan.

Det finns ingen seger för dem som försöker ockupera Afghanistan, vilket Sovjet och britterna redan fått erfara. Det blir inga framsteg hemma så länge ett så oerhört kostsamt krig håller på och utkämpas. Om vi stannar kommer situationen att bli värre, inte bättre.

Och priset i amerikanska liv och amerikansk prestige liksom skadorna på vårt anseende i Mellanöstern och den amerikanska budgeten kommer då att bli häpnadsväckande och tragiskt.

Presidenter som för krig åstadkommer mycket lite i övrigt.

Vi uppmanar er dÃ¥ att förhandla med talibanerna, dra tillbaka alla vÃ¥ra trupper frÃ¥n Afghanistan och börja en moralisk och fysisk Ã¥teruppbyggnad av landet, liksom av USA.”

Bland undertecknarna märks Daniel Ellsberg, författare till Pentagonrapporten 1971 som fick stor betydelse för Vietnamopinionen; Norman Finkelstein, framstÃ¥ende kritiker av USAs stöd till Israels krigspolitik, författare till ‘Förintelse-industrier’, Howard Zinn, socialistisk historiker; Adam Hochshild, författare till ”Spräng bojorna!”, Mark Kurlansky, författare till ”Torsk”

Pierre Schori om Gaza och att Reinfeldt måste tala klarspråk angående folkrätten

 

 

Reinfeldt måste tala klarspråk om folkrätten
Pierre Schori Aftonbladet Kultur 20090127

 

USA:s invasion av Irak 2003 fick en rasande Kofi Annan att överväga att avgå. Han valde att stanna för att värna folkrätten och världsorganisationens anseende. Säkerhetsrådet hade ju trots alla George W Bushs brutala påtryckningar vägrat att gå med i ett illegalt krig.

 

Kofi Annans efterträdare har ställts inför ett liknande dilemma. Under Ban Ki-Moons besök i Israel bombades FN:s högkvarter i Gaza. Även han blev rasande.  FN-chefens vrede späddes pÃ¥ i Gazas ruiner där tusentals värnlösa har massakrerats och traumatiserats i de massiva israeliska angreppen mot civila mÃ¥l som polisstationer, ambulanser moskéer, ministerier och bostäder. TvÃ¥ hundra palestinier dödades denna första dag….men

 

Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för vedergällning: den måste vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjligt sätt, och syftet ska kunna nås. Så har inte fallet varit. UD:s och FN:s mångårige rättschef Hans Corell har talat om ”en fullständigt oproportionerlig våldsanvändning”. Corell fick stöd av tio israeliska människorättsorganisationer som även krävde klarhet om Israel använt fosforbomber mot bostadsområden.

 

Att israeliskt flyg släppt ett stort antal fosforbomber, bekräftades av media och Amnesty när de två veckor senare till slut släpptes in i stridszonen. De som i Sverige försvarar Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser. Hur man tänker på den kanten fick jag höra av en ledande regeringsföreträdare. När jag påpekade att Israel bombat Gazas universitet, blev svaret: – Du menar det islamiska universitetet.

 

Samma person har fördömt Robert Mugabes regim i Zimbabwe, men inget sagt om Israels Mugabefasoner att ha utestängt journalister från stridszonen. Till råga på eländet är Israel också den enda medlemsstaten i FN som upprepade gånger angripit FN:s personal och byggnader. Terrordådet mot FN i Bagdad 2003 utfördes av al-Qaida.

 

Israels stridskrafter är också ensamma om att smula sönder internationella biståndsprojekt och ”råka” döda dess personal. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren uppgav att deras konvojer var mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Det kan inte finnas en folkrätt för Israel och en annan för alla andra.

 
Både Israel och Hamas avvisade den senaste FN-resolutionen. Men det är Israel som under årtionden har vägrat att uppfylla de grundläggande FN-resolutionerna om land för fred och föraktfullt avvisat arabstaternas fredsplan från 2002. Landet är som alla medlemsstater förpliktigat att implementera säkerhetsrådets beslut.

 

När andra stater saboterar en fredsprocess eller bryter mot folkrätten, tvekar inte säkerhetsrådet att tillgripa eller hota med sanktioner. Så skedde i Elfenbenskusten i januari 2006 när skaror av presidentmakten närstående ungdomsgäng i tre dagar omringade och attackerade FN-högkvarteret i huvudstaden, medan andra angrep och vandaliserade FN:s och Rädda Barnens kontor och lager ute i landet.

 

Säkerhetsrådet satte då gängledaren på sanktionslistan, Kofi Annan skickade en skarp protest till presidenten med en räkning på 3,5 miljoner dollar för förstörd FN-egendom. Ban Ki-Moon kräver i samma anda nu en internationell undersökning av vad som hände i Gaza. Han behöver allt stöd han kan få, också av Sverige. I Gazafallet står den globala rättsordning som världens nationer mödosamt byggt upp sedan andra världskriget på spel, liksom respekten för den internationella humanitära rätten och olika Genèvekonventioner.

 

För Sverige har försvaret av folkrätten traditionellt varit en utrikespolitikens hörnpelare. Under Irakkriget började man dock svaja. Folkrätten kunde tolkas på olika sätt, antydde både stats- och utrikesminister och sedan blev det tyst i frågan. Vi som kräver klarspråk och en tydligare politik av regeringen gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN samt på grund av det mänskliga lidandet på båda sidor av gränsen.

 

Men det gäller också att värna Sveriges anseende som rättstat och trovärdig förespråkare för fred och försoning. Det finns en rad viktiga saker som regeringen kan och borde göra: 1 Att ge offentligt stöd åt Ban Ki-Moons krav på en opartisk internationell undersökning. Erbjud svensk expertis och ekonomiskt stöd. Instruera Sveriges FN-ambassadör att ta upp frågan i nästa veckomöte för EU:s ambassadör.

 

Om inte enighet kan nås, bör Sverige ta upp frågan i generalförsamlingen. Och om inget annat hjälper, finns inget som hindrar regeringen från att själv ta initiativ till en internationell kommission. Så gjorde Göran Persson i fråga om Kosovo; det bidrog till att klargöra konflikten och dess folkrättsliga förutsättningar. En utredning skulle också visa den muslimska världen att man tar folkrätten på allvar.

 

Jag skriver detta från Beirut, där den förre (kristne) informationsministern i Libanon, Michel Samaha, berättar om den chock som han och andra drabbades av inför EU:s lama reaktion inför den ”holocaust” som de och deras familjer bevittnade dagligen på Al-Jazeera.

 

2 Stoppa allt vapensamarbete med Israel. Konsument-, idrotts- och turistbojkott är en privat sak för den enskilde medborgaren. Men statligt vapensamarbete med Israel är det inte. Det är stötande att Israel har tillstånd att testa vapen i Kiruna som lemlästar civila i Gaza.

 

3 Följ Kofi Annans exempel och kräv ersättning. Be Sida offentliggöra hur mycket av det svenska biståndet som har förstörts i Palestina. Sverige har stött uppbyggandet av elförsörjningen i Gaza med cirka 200 miljoner kronor. Delar av nätet förstördes redan vid tidigare attacker. Och det finns ännu tidigare skulder att inkräva.

 

För tio år sedan stod Gazas internationella flygplats färdig med bistånd från Japan, Egypten, Saudiarabien, Spanien, Tyskland, Marocko och-Sverige. 2001 raserades kontrolltornet av israeliska armén, och året därpå förstördes landningsbanorna. Israels skäl, då som nu, var att hejda införsel av vapen och att straffa palestinierna för deras stöd åt terrorismen. Då var det ”terroristledaren” Yassir Arafat, som sju år tidigare hade fått motta Nobels fredspris.

 

4 Verka för att isoleringen av Hamas hävs. Sverige kunde som medlem av EU:s trojka följa upp det försök som Finland gjorde under sitt ordförandeskap. Sedan dess har nästan alla insett att det var ett misstag att foga sig i George W Bushs krav på att terrorriststämpla organisationen. Nobelpristagaren Martti Ahtisaari sade i samband med prisceremonin i Olso, att 80 procent av alla som han hade förhandlat med, en gång hade varit ”terrorister”.

 

Arafat förnekade Israels existens och använde terrorism som ett medel till dess att Bruno Kreisky, Olof Palme och Sten Andersson genom intensiva samtal fick Arafat att ändra PLO:s politik. Hamas sade sig efter sin valseger 2006 kunna stödja den arabiska fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes.

 

Denna möjlighet till fortsatt dialog utnyttjades inte. I stället blev Hamas bannlyst och biståndet från väst klipptes av. Hur kan någon tro att man kan skapa fred med hälften av palestinierna (PLO) medan man bekämpar den andra, segrarna i arabvärldens mest rättvisande val?

 

Även humanitärt har EU försatt sig i en knipa. Under 2007 och 2008 avsatte Bryssel över 700 miljoner euro för Palestina utan att kunna ge något direktstöd till Gaza på grund av bojkotten. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte, har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet. Det är pinsamt att EU tvingas förhandla med ockupationsmakten Israel om hur man ska få föra in humanitärt stöd. Vad hände med principen om humanitär intervention?

 

Om inte EU byter politik, kommer den blockad som aldrig hävdes mot det ”frigivna och självstyrande” Gaza att fortsätta. Därmed skulle man döma de belägrade Gazaborna till ytterligare lidande, denna gång förorsakad av EU, inklusive Sverige.

 

5 Regeringen måste under alla omständigheter avvisa alla krav från Israels sida att Sveriges humanitära stöd till Gazas folk måste kanaliseras via den Palestinska myndigheten på Västbanken, bara för att Hamas ska uteslutas ur processen. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet.

 

FN:s biståndsorgan, UNWRA, finns redo på plats. Låt dem göra sitt jobb att lindra nöden och börja återuppbyggnaden. De är vana att arbeta med den lokala Hamasadministrationen. Att ge efter för Israels villkor vore att bedriva politisk utpressning med mat och mediciner och annan akut hjälp. Dessutom under tryck från, och tillsammans med, en stat som själv har orsakat de skriande hjälpbehoven.

 

Pierre Schori, chef för tankesmedjan Fride i Madrid

28 januari, 2009

Nej till sammanblandningen civilt och militärt i Afghanistan!

Filed under: Afghanistan,Fred,nya,Sverige,terrorism — ingrid @ 02:05

 

 

 

Skilj bistånd från militära insatser
Tre företrädare för stora svenska bistånds- och fredsorganisationer i Afghanistan skriver på GP Debatt den 27 januari att de anser 2008 vara det värsta året sedan 2001 vad gäller civila dödade i kriget.

 

Enligt FN dödades förra året nästan 2000 civila. Av dessa är ungefär en tredjedel dödade av USA och NATO. Ofta är offren barn och deras vardag präglas av rädsla för att dödas eller skadas.
 

Efter tre år av eskalerande våld och rasat förtroende står det klart att den strategi som USA drivit har havererat. Omvärldens insatser har inte varit tillräckliga för att hålla talibanerna borta och de utländska trupperna agerar på ett sätt som gör att allt fler afghaner ifrågasätter deras närvaro.
 

Barack Obamas nationelle säkerhetsrådgivare James Jones sammanfattade år 2007 läget i sin rapportering till USA:s kongress: Make no mistake, the international community is not winning in Afghanistan.
 

Risken är stor att den amerikanska nyorienteringen i huvudsak blir militär. En ökning av de amerikanska militära styrkorna med 20 000 till 30 000 övervägs. Men är det något som utvecklingen i Afghanistan har lärt oss, så är det att fler militärer inte är lösningen.

 

Bepansrade fordon
Under våren ska svenska regeringen fatta beslut om en ny strategi för samarbetet med Afghanistan. Den svenska politiska debatten har hittills mest handlat om vilka bepansrade fordon den svenska Isafstyrkan behöver.
 

Sidas generaldirektör Anders Nordström och ÖB Håkan Syrén (GP 18/1) pekar på den ökade samverkan de båda myndigheterna nu inleder med fler civila rådgivare till de svenska trupperna. Men de strategiska frågeställningarna måste rimligen handla om hur vi stöder fred och återuppbyggnad i den svåra situation Afghanistan nu befinner sig i.

 

Omvärldens, inklusive Sveriges, Afghanistanpolitik vilar på tre ben: politik, utvecklingssamarbete och militära insatser. Hittills har den militära dimensionen dominerat, vilket lett till att afghanernas hopp förbytts i rädsla och frustration. Vad som behövs nu är ett stöd där diplomati och utvecklingssamarbete är det som styr begränsade fredsfrämjande militära insatser.

 

Undanröja de främsta skälen
USA skulle genom att avbryta det internationella så kallade kriget mot terrorismen undanröja de främsta skälen för olika motståndsgrupper att söka sig till Al Qaida: pengar, ideologi och taktik. Storbritanniens utrikesminister David Miliband har ångerfullt tagit avstånd från kriget mot terrorismen.

 

Han konstaterar att terrorism inte kan besegras militärt. Den inhemska afghanska konflikten har eskalerat på grund av att den av USA och Al Qaida har förvandlats till en global krigsskådeplats. Den USA-ledda alliansens Operation Enduring Freedom (OEF) och den av FN:s säkerhetsråd sanktionerade Internationella Säkerhetsstyrkan (Isaf) har verkat parallellt i landet.

 

Sedan 2006 har skillnaden mellan de bÃ¥da insatserna suddats ut. Detta har lett till att Isaf:s ursprungliga syfte – att främja det afghanska folkets säkerhet – successivt har sammanblandats med den USA-ledda alliansens jakt pÃ¥ Al Qaida. För de flesta afghaner är det i dag omöjligt att skilja Isaf frÃ¥n OEF.

 

Legitima mål
Skolor byggda av militära trupper ses som legitima mål för det väpnade upproret och risken att barn dödas är därmed också uppenbar. Kriget mot terrorismen har också lett till grava kränkningar av mänskliga rättigheter och har satt rättsstatens principer på undantag.

 

I Afghanistan utgör de regelmässiga utomrättsliga interneringarna på Bagram-basen en kränkning av samma slag som Guantanamo. Den ökade frustrationen och besvikelsen bland afghaner beror inte bara på rädsla för kriget utan också på att så lite av biståndet till den starkt centraliserade staten påverkat deras vardag.

 

Den afghanske presidenten har på pappret en makt som ingen afghansk statschef i historien drömt om. I realiteten har regeringen dock liten möjlighet att utöva denna makt utan att provocera våldsamma motreaktioner. Utvecklingssamarbetet måste koncentrera sig på att stödja en decentralisering av den afghanska statsmakten.

 

Biståndsinsatserna måste ut ur Kabul i stället för att bygga en politiskt korrekt byråkrati som inte når ut till folket. Biståndets effektivitet har också minskat på grund av den olyckliga sammanblandning som de civil-militära regionala återuppbyggnadsgrupperna (PRT) ofta är.

 

Biståndet via dessa PRTenheter är dyrt och skadar fredsbygget, eftersom civilt stöd förväxlas med militära mål. Syftet med biståndsinsatser förefaller ofta vara att skapa goodwill för utländsk militär snarare än att bekämpa afghanernas fattigdom och stödja deras återuppbyggnad av sitt land.

 

Olika roller
Det finns således goda skäl för Sverige att inte kanalisera biståndet via PRT. Nordström och Syrén pekar också på vikten av att komma ihåg de olika roller som Sidas insatser respektive de svenska militära styrkorna har i Afghanistan.

 

Det är därför lite svårt att förstå varför det är fyra utvecklingsrådgivare vid Sveriges PRT som ska utveckla och synliggöra det svenska biståndet. Är inte risken stor att afghanerna blandar samman militära operationer med fattigdomsbekämpningen?

 

Vem leder den viktiga svenska utvecklingsdialogen i Afghanistan?

 

Vi välkomnar det ökade svenska biståndet till Afghanistan och deltar mer än gärna i förstärkningen av utvecklingsinsatserna i nordvästra Afghanistan. Det finns goda skäl att öka biståndet i de provinser där fattigdomen är stor och förutsättningarna för att nå utvecklingsresultat är goda.

 

Men vi ser med oro på en utveckling där den svenska utvecklingsdialogen i högre utsträckning kommer från en militär förläggning från vilket allt tyngre pansarfordon patrullerar de afghanska byarna.

 

En ny Afghanistanstrategi måste syfta till att förändra omvärldens stöd till Afghanistan i grunden:

 

* Utländska militära insatser bör begränsas till att stödja uppbyggnaden av den afghanska armén och främja enskilda afghaners säkerhet.

* Politiskt måste en inhemsk afghansk dialog främjas.

Afghanistans grannar måste förmås respektera landets självständighet. USA:s War on Terror måste avbrytas och respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer återställas.

* Biståndsinsatserna måste orienteras mot förbättringar för fattiga afghaner och stödja en decentralisering av den afghanska staten. Bistånd via de civil-militära regionala återuppbyggnadsgrupperna (PRT) bör avbrytas.

 

Torbjörn Pettersson generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén,  Anna Ek ordförande Svenska Freds och Skiljedomsrföreningen, Svante Sandberg internationell programchef Rädda Barnen

24 januari, 2009

Fortsättning Gaza – Om hjälp dit och övrigt

Det tycks även finnas ett annat folkligt alternativ om att transportera förnödenheter till Gaza inte bara med Galloways expedition från England, utan även med båt via kända personer i Stockholm.

Ännu inget offentligt om det. Däremot kommer Gahrton till Utrikespolitiska Föreningen Sprängkullsg 25 den 28 jan kl 18.30 för att tala om just Gaza. Då kan vi passa på att ställa frågor.

När den österrikiske journalisten Theodor Herzl i sin bok ”Der Judenstaat” 1900 formulerade den sionistiska drömmen om en självständig judisk stat var hans föreställning att man skulle söka ett folktomt område någonstans i världen, skriver Barbro Eberan i SvD

Som sekulariserad jude var han inte fixerad pÃ¥ Palestina – men de religiösa judarna stod däremot fast vid att deras stat bara kunde grundas i ”det förlovade landet”.

DÃ¥ var Palestina ett glesbefolkat ökenland där en judisk minoritet levde i fredlig koexistens med den arabiska befolkningen. Medan idag landet stÃ¥r i världshändelserna centrum – en krutdurk som med sin religiösa symbolik kan förorsaka en global brand.

Hur kunde den sionistiska drömmen bli en sÃ¥dan mardröm, frÃ¥gar hon. Vem bär egentligen skulden för det katastrofala läget i Mellanöstern? Det är pÃ¥ tiden vi inser vÃ¥rt ansvar för det omänskliga dilemma vi försatt sÃ¥väl israeler som palestinier i – och att det är vÃ¥r skyldighet att med alla medel söka en för bÃ¥da sidor acceptabel lösning.

George Galloway har nu gått ut med ett starkt alternativ som hans irakiska vän Ghazwan al Mukhtar här i Göteborg förmedlar, alltså hur man från England nu börjat organisera en ambulanskonvoj till Gaza. Ambulanserna skaffar vi själva fram och transportera ner!

AMBULANSERNA behöver inte vara splitternya
Från England 14 februari reser en konvoj med Galloway, som organisatör för en stor räddningsaktion från London till Paris och vidare till Marocko, Egypten och Gaza med frivilliga krafter som transporterar ambulanserna dit.

Det gäller få ihop tillräckligt med fordon och medel (också sponsor)och köra ner dem via Paris 15-16 februari och vidare i ca 20 dagar via Gibraltar till Egypten fvb Gaza

Alla krafter behövs! Visa kan fixas via Galloway. Kontaktman i Sverige är ghazwan_almukhtar@hotmail.com boende i Kållered mobil 0707 303290

Lifeline for Gaza aid convoy leaving on Saturday 14 February 2009
Send a Valentine to Palestine
A message from George Galloway

More than 1,300 dead – more than 400 of them children – and still they are dragging bodies from the ruins. The death toll in Gaza is rising, while the world’s leaders and media look away in search of a new story. We will not look away.

The Palestinians in Gaza need our help now, just as they did when Israel’s bombs and illegal weapons were dropping.

Thousands of people have contacted me to say that they have marched, cried at the television pictures and feel helpless in the face of the suffering.

That’s why I have launched a major initiative in response to the humanitarian crisis in Gaza. I will be leading an aid convoy from London to Gaza leaving on 14 February

and travelling through France, Spain, Morocco, Algeria, Tunisia, Libya, Egypt and through Rafah and into Gaza. It will bring material aid and raise the banner of Palestine in all the countries that we visit.

The convoy will be led by a British fire engine, ambulances, and many trucks full of practical aid given by the various communities in Britain.

It is quite an undertaking, which I anticipate will have a high public profile throughout its journey and on its arrival in Gaza, god willing, some 30 days later.
The convoy is already supported by the Stop the War Coalition – which organised the largest demonstrations in British history

– as well as the Anglo-Arab Organisation, several British trade unions and a large number of Muslim organisations. Fundraising for the convoy is taking place all over Britain.

We urgently need your help

1) Secure a vehicle, fill it with aid and get sponsorship to cover its costs to Gaza (approximately £3,000 for fuel and expenses). Many people are donating vehicles to leave there.

2) Money: please organise fundraisers, collections, donations which the convoy will get directly to the people of Gaza.

Cheques should be made payable to “Lifeline for Gaza” and sent to
Lifeline for Gaza c/o Flat 6, 1-2 Bowling Green Place, London SE1 1YL. (Account numbers and bank details to follow.)

3) Collect: medicines within six months of their use by date as of 14 February, clothes for children and adults alike.

4) We urgently need drivers with lorrylicences and mechanics. (intern. tillstånd fixas via Galloway)

5) Due to visa arrangements all those coming on the convoy must have a swedish passport. mar tun egy visa — Galloway fixar visa för dem som skall med härifrÃ¥n

6) För adress i England är det lättast att gå via Göteborg och Ghazwan som känner Galloway och vars bror är människorättsaktivist i London

Livsviktigt hålla isär biståndet från de militära operationerna

Filed under: Sverige NATO krig Afghanistan — ingrid @ 03:03

Vi har under förra året hunnit med två seminarier om vad det nya svenska insatsförsvaret egentligen innebär, och hur det kan passa in under FNs millenniemål om en halvering av världsfattigdomen till år 2015.

Vid dessa tillfällen har mycket intressant kommit fram och dokumenterats. Vissa delar av materialet ges sedan ut i form av en skrift.

Men när allt kommer omkring är det ändå den norske fredsforskaren Alexander Harang som på kort sagt en A4 sida på allvar har berört frågans kärnpunkt. Han har även på plats i Afghanistan studerat förhållandet bistånd och militär verksamhet. Där länder som USA försöker få över vissa befolkningsgrupper på sin sida genom att som vapen utnyttja biståndet.

Fredsforskningens nestor den norske professor Galtung har i detta sammanhang sagt att den nya strategin inte är något Sverige själv hittat på, utan idén kommer ursprungligen från USA, dit också svensk militär varit över och lärt sig.

Våra egna biståndsorganisationer där nere betecknar också detta att beblanda sig med militären och koppla ihop bistånd med ett militärt ställningstagande som något livsfarligt för den egna trovärdighetens skull.

Det är inom OECD som frÃ¥gor om krig och bistÃ¥nd dokumenteras och värderas. Man gÃ¥r igenom det som medlemsländerna avsätter i bistÃ¥nd till länder där man är i krig och jämför med det bistÃ¥nd som gÃ¥r till övriga länder. Man studerar ocksÃ¥ i vad mÃ¥n militären själva delar ut bistÃ¥ndet – och i sÃ¥ fall till vilka.

Biståndet kan alltså fungera som en slags muta för att förmå befolkningen att ställa upp på ockupationsmaktens sida. Våra svenska biståndsorganisationer i dessa länder är väldigt väl medvetna om att man riskerar den egna trovärdigheten vid ett samarbete med militären.

Man har med Ã¥ren inom OECD kunnat skönja en utveckling mot ett alltmer politiserat bistÃ¥nd för att fÃ¥ över grupper pÃ¥ sin egen sida – nÃ¥got som alltsÃ¥ totalt gÃ¥r emot den grundläggande humanitära principen som innebär att i första hand undsätta de mest nödlidande.

Här i Sverige har vi trots allt ännu så länge en rätt tunn kunskap i frågan, till skillnad från NATOlandet Norge, där förutom höga militärer även politiker uttrycker sig överraskande rakt på sak och mycket avslöjande i frågan

I övrigt har väldigt lite framkommit i media om Sveriges signalspaning för NATOs räkning i den stora radarcentralen i landets nordvästra del. Det hela sker med hjälp av ett egenutvecklat dyrbart system.

Om den frågan tycks det vara knäpp tyst här i landet. Antagligen med tanke på den skenbart neutrala ställning Sverige fortfarande hävdar inför det svenska folket.

Detta är också viktigt att peka på inför NATOs stundande 60-årsjubiléum. Särskilt som denna militära organisation idag uppvisar ett mer hotfullt uttryck än vad som tidigare skådats.

21 januari, 2009

Neutraliteten bortom de fagra orden, något som katten släpat in

Filed under: Afghanistan,Fred,NATO,Sverige,USA — ingrid @ 04:18

 

 

 

Henning Mankell diskuterar Folk och Försvars Rikskonferens, där även den svenska närvaron i Afghanistan togs upp: ”Neutraliteten har i praktiken bortom alla de fagra orden, knappast ett större reellt värde än nÃ¥got som katten släpat in”, kommenterar han.

 

Nu när Sverige skickar ut svenska soldater i krig i Afghanistan finns  det skäl att se bakÃ¥t. Under hela efterkrigstiden, särskilt ljudligt  under 50- och 60-talen envisades svenska politiker – i detta fall den 
socialdemokratiska regimen – att hävda den svenska neutraliteten och  alliansfriheten.

 

Men detta hävdande var bara ett tomt påstående. I  dag vet vi att detta var lögn. I dubbla, tredubbla lager. Under den alliansfria ytan var Sverige i praktiken ett Nato-land, helt inriktat  på att bistå och underlätta för amerikanska framstötar mot Sovjetunionen.

 

Låt mig ta ett av många exempel på detta politiskt bedrägliga  förfarande. Under 50-talet gjorde den svenska försvarsledningen  regelbundna föredragningar för statsminister, utrikesminister och försvarsminister. Dessa möten protokollfördes inte. Men där  informerades och klargjordes att spelet under täcket med amerikanerna  skulle fortsätta, till och med utvecklas.

 

Vid en riksdagsdebatt 1959  gick Tage Erlander upp i talarstolen och meddelade bestämt att inga  som helst undantag gjordes när det gällde den strikta svenska  alliansfriheten. Men tre dagar innan hade han godkänt att den svenska  militären fortsatte att samarbeta med USA.

 

Inte undra pÃ¥ att amerikanska flygare som regelbundet flög över  Sverige – svenska radarstationer och flygledare visste vilka  signalsystem som gällde för de amerikanska överflygningarna – efterÃ¥t har berättats att de aldrig hade nÃ¥gon som helst tanke pÃ¥ att Sverige  skulle skjuta ner dem. Trots att deras överflygningar bÃ¥de var  olagliga och helt utanför den svenska riksdagens kontroll.

 

Nu när Sverige alltså ska skicka trupp till Afghanistan är det bara  en gammal tradition som följs upp. Neutraliteten har i praktiken,  bortom alla de fagra orden, knappast större reellt värde än något som katten släpat in.

 

Sverige har aldrig formellt anslutits till Nato.  Det har helt enkelt aldrig varit nödvändigt. Spelet i kulisserna har varit helt tillräckligt för att garantera USA att Sverige är beredd den dag det krävs. Sverige har spelat slugt kan man säga. Hycklande men slugt. Det är bakgrunden.

 

Men att Sverige i dag skickar unga män till Afghanistan för att dom ska dödas, är inte bara en fråga om en uppföljning av en tradition. Det finns också ett nytt inslag.

 

Att  Sverige under FN:s mandat har haft soldater i Kongo eller på Balkan  är en sak. Det kan och bör diskuteras, det finns mycket att säga om den svenska närvaron i Kongo eller på Cypern.

 

Det har dock varit så  kallade fredsbevarande styrkor, inte som nu, trupp som ska kunna  sättas in i direkt krigföring. Då måste vi gå tillbaka till 1809 för  att hitta motsvarande, när Sverige förlorade Finland och det fanns  svenska soldater i strid med ryssar så långt ner som i Västerbotten. Men det var krig på hemmaplan, ryssarna var angripare, försvaret både naturligt och rätt.

 

Nu 200 år senare ska vi alltså se svenska unga män skjutas i bitar i Afghanistan. Där vi naturligtvis inte har något  att göra. Afghanistan har alltid varit Västvärldens grav.

 

Först engelsmän, sen ryssar, och nu amerikaner och européer har alltid besegrats där bland bergen. Gång efter annan har imperierna  marscherat rätt in i döden. Inte har där tidigare funnits talibaner  heller, afghanerna har försvarat sig bra ändå.

 

Svenska soldater har ingenting i Afghanistan att göra. Det är den  absolut sista spiken i den alltmer söndervittrade kista som kallas neutralitet och alliansfrihet om vi låter detta ske. Vårt ansvar bör  vara att stödja det afghanska folket på andra sätt. Till sist är det  ändå afghanerna själva som måste göra upp om sin egen framtid, med eller utan talibaner.

 

De afghanska frågorna är inte lätta, det erkänner jag gärna. Ibland kan det kännas som om myntet har mer än två sidor. Att det finns direkt fientliga drag bland talibanerna, inte minst deras kränkande  sätt att behandla kvinnor och flickor, behöver vi inte betvivla.

 

Men talibanerna har faktiskt sagt något avgörande: de är beredda att samtala. Då bör vi göra det. Det är till sist enbart dialogen som kan rädda oss från den allmänna undergången som kan beröra oss alla. Och  den undergång som nu hotar det afghanska folket.

19 januari, 2009

Carter om Gaza

Filed under: Gaza Israel FN USA krig fred — ingrid @ 01:52

I sin veckokrönika om Palestina räcker Radio Tuff veckans rosor till Peter Löfgren i DN som under rubriken ”Israel skapar nu nya terrorister” skriver att generationer israeliska pojkar och flickor har kastat bort sin ungdom på att misslyckas med att kuva det palestinska folket.

Om Israels ledare verkligen vill uppnå fred och säkerhet skulle de söka samtal med fienden. Och acceptera att palestinierna väljer sina egna representanter, på samma sätt som PLO erkändes på 1990-talet. Men Israels regering var rädd att förlora parlamentsvalet om några veckor, om den valde dialog istället för anfall. Det krävs större mod att tala fred än att föra krig.

Den förre amerikanska presidenten Jimmy Carter får också rosor för sin artikel 8 jan i Washington Post under rubriken “Ett onödigt krig”, där han berättar om sina besök det senaste året både till Israel, Hamas och Egypten, om motsättningarna och om sina försök att vara brobyggare.

Carter skriver bland annat: ”Hamas önskade ett allsidigt vapenstillestånd både på Västbanken och i Gaza, men Israel vägrade att diskutera något annat än Gaza”.

På tal om vilka som återtog fientligheterna efter den vapenvila som beslutades förra sommaren skriver Carter: ”Den bräckliga vapenvilan bröts delvis den 4 november, då Israel riktade en attack mot Gaza för att förstöra en försvarstunnel som hade grävts inom den mur som omger Gaza”

Så till DN-Kultur, som den 14 jan publicerade en artikel av den israeliske journalisten Gideon Levy med rubriken ”Att prata fred och starta krig”, en vidräkning med ledande israeliska politiker.

Deras anseende kommer enligt Levy ”att svärtas ner av bombningen och granatbeskjutningen av befolkningstäta platser, de hundratals dödade och skadade kvinnorna och barnen, de talrika beskjutningarna av sjukvårdspersonal, användandet av vit fosfor i civila områden.

Bombningen av en FN-skola som fungerade som tillflyktsort för invånare som förblödde till döds under flera dagar medan israeliska försvarsmakten hindrade en evakuering genom beskjutning och bombardemang.” Levy använder ordet krigsförbrytelser.

Så till den demokratiske kongressledamoten från Ohio, Dennis Kucinich, som den 15 jan påpekar: Attacken mot Förenta Nationernas högkvarter i Gaza är ytterligare bevis för att en post-rättslig tidsålder i världspolitiken har tagit form. Där lagar och moraliska principer är betydelselösa, där makt är lika med rätt. Där vedergällning och hämnd, till och med mot oskyldiga barn, inte lyckas skaka oss ur vår moraliska tröghet eller politiska förlamning.

Kollektiv bestraffning, oproportionerligt vÃ¥ld. Användningen av stridsplan, helikoptrar och ammunition frÃ¥n USA för att attackera en sÃ¥rad, svältande och törstande civilbefolkning av mestadels barn, fÃ¥ngade i en lÃ¥da kallad Gaza, det har blivit nÃ¥got godtagbart – kanske för att vi redan godtagit över en miljon dödade oskyldiga civila i Irak, i ett krig byggt pÃ¥ lögner.

18 januari, 2009

Film – Gaza

Filed under: Gaza — ingrid @ 18:05


Bakom stormen av blod…klarhet

 

 

Arab Woman Blues 17 jan 2009 Leyla Anwar

 

Bakom en storm av blod…Gaza
En tsunami av folkmord, en judisk-sionistisk tsunami av våld, arrogans, lögner, förräderi, skenhelighet, rasism, apartheid, förtryck, repression, brutalitet, bestialitet, tyrrani, terroism, sociopati, psykopati, ondska, moralisk deprivation, fördoldhet, ondska, barbari, efterblivenhet, inhumanitet och det går bra att själv lägga till listan.

 

Inget, inte något ord finns som kan beskriva den judiska staten Israels djupa avskyvärdhet. Inget alls. Förra veckan var 91% av dessa utvalda FÖR förödelsen i Gaza. Idag har förhållandet gått upp till 95%. Detta lämnar 5% av judarna i Israel att vara emot den här förintelsen. Så mycket för ett judiskt samvete.

 

Vi är pÃ¥ den 22 dagen av Gazamassakern. Högar av kroppar, högar av sÃ¥rade, högar av kött, högar och högar…Auschwitz Ã¥terbesökt? Nej värre än Auschwitz, mycket värre, frÃ¥n den sk ‘enda demokratin’ i Mellanöstern.

 

Amerikanarna vände Irak till en liknande ‘demokrati’, om ni nu rÃ¥kat glömma det. Men i natt. Jag vill inte tala om förödelsen i Gaza, jag är säker pÃ¥ att mÃ¥nga av er läser om det. Eller man fÃ¥r i varje fall hoppas pÃ¥ det. Och var inte sÃ¥ säker pÃ¥ att västliga media ger er en fullständig bild. Naturligtvis vill man inte störa de västliga tittarnas känslighet, för ni är ju – ja ett sÃ¥ känsligt folk.

 

Men ikväll vill jag inte tala om förödelsen i Gaza. Jag är säker pÃ¥ att ni i hög grad har läst om det och sett det pÃ¥ TV. Jag är inte säker pÃ¥ att den västliga media/pressen ger er den fullständiga bilden. Naturligtvis önskar de inte störa känsligheten hos sina västliga tittare. För min del lyckades jag titta pÃ¥ västlig media frÃ¥n BBC, CNN och al Jazeeras engelsksprÃ¥kig del, vilket nu inte är nÃ¥got i jämförelse med arabiska media. SÃ¥ menlöst och ‘objektivt’. Min mage klarar bara inte det.

 

Och då jag ändå är inne på ämnet media måste jag be al Jazeeras engelska version att sluta upp med att hyra in dessa obehagliga amerikanska och engelska nyhetsankare, återskapade från CNN och BBC. Om vi nu inte vill se detta skräp känner vi mycket väl till hur man ändrar kanalerna, tack. Men återigen detta är egentligen inte mitt ämne ikväll. Jag startar med det föregivna Qatarinitiativet som långt ifrån att vara den ädla altruistiska medlare som den påstår sig vara. 

 

Jag är egentligen rätt missnöjd med Qatars roll. Och al Jazeeras arabiska del är väl mycket på Qatars linje av uppenbarliga skäl. Qatar önskar helt klart stå för ett nationellt, propalestinskt motstånd, en liknande roll som spelades upp i eftervågen av den israeliska aggressionen mot Libanon under år 2006. Och som bäst försöker man spela rollen inför araberna att Egypten, Saudi och den palestinska myndigheten under Abbas som bäst är antipalestinsk och som värst officiella  kollaboratör med den sionistiska gruppen i massakern på Gaza.

 

Längre fram kommer jag till de andra arabiska rollerna som Syrien, Libanon, Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Irak och det palestinska motståndet, vilket representeras både av den palestinska myndigheten och Hamas.

 

Men lÃ¥t oss ta ett steg i taget…och ett land i taget…Tzipi Livni var i Qatar för inte sÃ¥ länge sedan. I själva verket har Qatar och Israel haft minst sagt hjärtliga relationer. En israelisk byrÃ¥ öppnades i Qatar och förblev öppen under Israels krig mot Libanon Ã¥r 2006. Qatar bad  idag Egypten och Jordanien om att upprätthÃ¥lla diplomatiska förbindelser med Israel, alltmedan man ‘fryser’ alla bilaterala aktiviteter mellan Israel och sig själv. Samma gällde Mauritanien som vill frysa de diplomatiska förbindelserna tills man mött ett vapenstillestÃ¥nd mellan Israel och Hamas via egyptisk och turkisk medling.

 

Och ett vapenstillestånd inträffar snart. Alla tecken tyder på det. Syrien bad dessutom enträget Egypten och Jordanien att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Israel, bekvämt i glömska av alla de hemliga diplomatiska samtal man haft med Israel i Istanbul och dess insisterande på ett amerikanskt deltagande i alla framtida fredssamtal med sionistregeringen.

 

DÃ¥ det gäller Libanon – förutom Hassan Nasrallahs vÃ¥ldsamma tal, som egentligen inte syftar till nÃ¥gonting, som nollaktion pÃ¥ marken – är Libanon i realiteten av uppenbara skäl helt klart i det Qatar/Iranska lägret.

 

Irak under amerikansk ockupation styrd av bägge nickedockor – de kurdiska sionisterna sÃ¥dana som Barzani som slog fast Ã¥r 2006 att han välkomnade idén att öppna en israelisk ambassad i Hewar, ‘Kurdistan’ och de sekteristiska shia frÃ¥n Iran – är ocksÃ¥ de helt klart i det iransk/qatariska lägret.

 

 

Och när jag ändÃ¥ är inne pÃ¥ ämnet sekteristiska shia behöver man pÃ¥minna om vad de sekteristiska shiamiliserna Mehtiarmén, Badrebrigaderna och Dawa gjort mot palestinierna i Irak. Ett folkmord i mindre skala – som fick ner den palestinska befolkningen i Irak frÃ¥n 35 000 till mindre än 7 000.

 

För knappt en månad sedan utfärdade Ayatolla Khameni en fatwa som förbjöd iranier att strida i Gaza. Samtidigt kritiserade den iranske presidenten Ahmadinejad kraftigt Saudiarabiens och Egyptensroll som motståndare till palestinierna och Motståndet.

 

Och han sa dessutom på samma konferens att han inte såg det vara nödvändigt med en militär intervention från något land i att hjälpa det palestinska motståndet Hamas, eftersom dessa var kapabla att ensamma klara sin egen strid. Något som libanesiska Nasrallah trosvisst upprepade liksom även Hamas talare nyligen under Qatarmötet.

 

Bush uppmanade ocksÃ¥ i sitt tal Israel att inte visa nÃ¥gon fientlighet mot Iran – vilket vi idag vet varför. Eftersom vi nu vet vilka som styr Irak. för saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Egypten Ã¥ sin sida är fast och sÃ¥ är Jordanien. BÃ¥da har fredsavtal med Israel. Inget arabland och INGET land i Mellanöstern förutom Turkiet och Iran vill börja krig med Israel. Ta det som ett FAKTUM.

 

- Saudiarabien har olika sammanjänkade frÃ¥gor att ta itu med som 1) Irans växande roll och Qatar som subregionala makter 2) Irans motstÃ¥nd och rädsla för sekterism i sin östliga shiaregion 3) Saudis känsliga läge som sk ‘terroristproducent’ efter 9/11 4) Och dess egen inrikespolitik där den regerande familjen hÃ¥ller sig fast vid makten med alla medel.

 

Jag vet att jag inte berört Jemen, Arabemiraten, Libyen, Marocko, Tunisien, Algeriets roll, vilka jag inte uppfattar som särskilt betydelsefulla i denna arabiska cirkus och fullständiga röra vi nu befinner oss i. Men frågan är vad Israel tror sig uppnå med detta uppenbara folkmord mot Gaza?

 

Israel vill inte ha nÃ¥got förenat motstÃ¥nd eller en enad palestinsk stat med fredssamtal. Israel vill istället förlama varje motstÃ¥ndsrörelse…vare sig den är politisk eller väpnad militär. Och det är precis detta som massakern i Gaza har uppnÃ¥tt för Israels del. Israel vill inte ha bort Hamas. Man vill bara dra ut Gazas tänder.

 

Israel behöver splittring och är inte alls intresserad av att skapa tvÃ¥ stater, en för palestinierna och en för israelerna, utan kantoner: Ramallahkantonen och Gazakantonen och fler bara det gÃ¥r. LÃ¥ter det bekant? Precis som balkaniseringen av Irak. Israel vill snabbt fÃ¥ bort tanken pÃ¥ att den palestinska frÃ¥gan framförallt är en arabisk frÃ¥ga. NÃ¥got man nu verkat uppnÃ¥…

 

Och det som hände för Ã¥ratals sedan mot palestinierna under Nakba, fördrivningen, har hänt och kommer att hända även mot resten av de arabiska staterna…SÃ¥ vilka om inte palestinierna själva är kvar som en antisionistisk enhet efter Bagdads fall / Irak. Hamas deklaration att Gaza utgör en autonom enhet separerad frÃ¥n resten av Västvärlden ställer frÃ¥gan vad som dÃ¥ händer med en politisk förening mellan olika politiska fraktioner. Vad kommer att ske med den palestinska rörelsen, med motstÃ¥ndet och saken som sÃ¥dan?

 

Borta med vinden – precis detta som är Israels mÃ¥l – balkanisering – Det visar sig ocksÃ¥ vara vad Iran vill. PÃ¥ samma sätt som man gick tillväga i Irak. För att själv utgöra en stark regional makt. Där bÃ¥de Saudiarabien och Egypten förpassas bort.

 

I fallet Israel och Iran delar dessa samma syn på den palestinska rörelsen. Men den arabiska rörelsen i övrigt har de senaste veckorna uppvisat en total splittring.  Hade det inte varit för den totala förstörelsen av den irakiska staten med sin ledning i det sionistiska Amerika och i de sionistiska händerna skulle man inte kunnat se den iranska Ahmadinejad sitta där på första åskådarplats i Qatar.

 

Och åse den fördjupade sprickan i arabvärlden och balkaniseringen av både Irak och tanken på en palestinsk stat. USA och Iran sätter ramarna i Irak och Arabstaterna tittar på medan detta händer över hela Gaza (symbolen för hela Palestina). Jag förklarar mig nu besegrad och ger upp vad gäller araberna och hela Arabvärlden!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

övers

Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress