Fredskoalitionen Göteborg

17 januari, 2009

Israel vill helt enkelt ingen fred

Filed under: Fred,Israel,Mänskliga Rättigheter,Palestina,Sverige — ingrid @ 08:43

 

 

 av Jan Tuninger  Brännpunkt SvD 16 jan 

 

Efter att ha följt Palestinakonflikten i närmare 50 år, delvis på nära håll, har jag tvingats till slutsatsen att Israel över huvud taget inte är intresserat av fred. Landet gagnas i vart fall på kortare sikt bäst av fortsatt konflikt utan alltför mycket israelisk blodsutgjutelse. Orsakerna är två

 

Den första är att man har man byggt fast sig genom bosättningarna på Västbanken. En fredsuppgörelse mellan israeler och palestinier är bara möjlig med en tvåstatslösning som tillgodoser bägge parters vitala intressen. På den punkten tycks omvärlden och alla fredsmäklare vara fullständigt överens sedan länge. Men den stat Arafat tackade nej till för nio år sedan såg på kartan mest ut att vara drabbad av fläcktyfus.

 

Ingen palestinsk ledare skulle kunna acceptera en totalt livsoduglig egen så kallad stat som består av små bantustanliknande, från varandra isolerade områden, i ett hav av israeliska bosättningar och härvägar.

 

Dessvärre är det i praktiken lika fullständigt omöjligt att på fredlig väg upplösa bosättningarna. Bosättarna utgör visserligen en minoritet i Israel, men bosättarrörelsen åtnjuter betydande politiskt stöd, den är välorganiserad, välbeväpnad och militant.

 

Till betydande del består bosättarrörelsen dessutom av fanatiker som anser sig agera på Guds uppdrag. För att få bort bosättningarna skulle krävas våld i en omfattning som närmade sig israeliskt inbördeskrig. Det är tveksamt om en israelisk regering ens skulle få sin egen militär och polis med på en sådan operation

 

Det andra skälet finns i den befolkningsstruktur som Israel kommit att ha. Den judiska staten har under sina drygt 60 år utvecklats till en alltmer heterogen och brokig skapelse. Den består idag av etniska grupper från större delen av världen: från länderna i Mellanöstern, Västeuropa och Nordamerika, från Etiopien och Indien samt inte minst under senare år av betydande tillskott från det forna Sovjetunionen.

 

De här grupperna skiljer sig radikalt från varandra när det gäller kultur och sedvänjor, värderingar, social status och ekonomiska tillgångar. I en stat definierad av trostillhörigheten tillkommer de religiösa motsättningarna i ett brett spektrum från fullständigt sekulariserade och ofta högt utbildade, över reformjudar och ortodoxa till något som närmast kan beskrivas som judiska talibaner.

 

Spänningarna inom och mellan grupperna kan nog beskrivas som så allvarliga att det enda som egentligen förenar dem är det som nästan alla upplever som ett reellt och gemensamt existentiellt hot. Skulle det yttre trycket upphöra efter en fredsuppgörelse är risken betydande för att centrifugalkrafterna blir så starka att staten sprängs sönder inifrån.

 

En fortsatt lagom hög konfliktnivå är mot den här bakgrunden att föredra. Några få judiska dödsoffer per år kan det uppenbarligen få kosta – hotar priset att bli högre får man ta till det massiva våld som vi kunnat bevittna de senaste veckorna i Gaza.

 

Israeliska politiker kan dessutom tryggt förlita sig på USAs närmast ovillkorade stöd oavsett vad man tar sig till. Den judiska lobbyn med stödorganisationer är så stark att det skulle innebära politiskt självmord för amerikanska förtroendevalda att på allvar ifrågasätta Israels agerande.

 

Den så kallade ”fredsprocessen” blir mot den här bakgrunden ett enda gigantiskt spel för gallerierna, avsett att lugna den övriga världen och hålla våldet nere på acceptabel nivå.

 

Vilka blir då slutsatserna för vår egen del? Palestinakonflikten är i väsentlig grad alla konflikters moder i Mellanöstern, den som göder radikalisering, islamisering och terrorism över hela regionen. I avsaknad av reella fredsmöjligheter får vi och övriga EU- stater inrikta oss på att förhindra att spänningarna växer ytterligare och att desarmera sådant som vi kan.

 

En allra första åtgärd kan vara att på allvar kräva att Israel åtminstone lever upp till sina folkrättsliga förpliktelser som ockupationsmakt genom att svara för adekvat skydd och försörjning av befolkningen i de ockuperade områdena. Hittills har man i närmast häpnadsväckande grad ostraffat kunna sätta sig över hela det regelverket.

16 januari, 2009

Demonstration för folket i Gaza lörd 17 jan kl 14 Götaplatsen

Filed under: Events,Fred,Israel,Mänskliga Rättigheter,Palestina,Sverige — ingrid @ 23:59
Jan ’09
17
14:00

Gazakommittén, som samordnar alla demonstrationer i Gbg, beslutade på sitt möte en ny demonstration med samling Götaplatsen lördag 17 jan kl 14. Väl mött!

18 januari, 2009

12 regler i Mellanösterns nyhetsrapportering

Filed under: Israel,Mänskliga Rättigheter,nya,Palestina,terrorism,USA — ingrid @ 01:28

 

 

 

I Mellanöstern är det alltid araberna som attackerar först och Israel som försvarar sig 

Det kallas ’repressalie’

 

Araber, palestinier eller libaneser har ingen rätt att döda civila

Det kallas ‘terrorism’

 

Israel har rätt att döda civila

Det kallas ‘legitimt försvar’

 

Då Israel dödar civila i mängder, hävdar man från västmakternas sida att det inte räknas

Det kallas ‘en reaktion från det internationella samfundet’

 

Just palestinierna och libaneserna har ingen rätt att tillfångata israeliska soldater inom militära installationer med vaktposter och stridsposteringar.

Detta kallas för ‘Kidnappning av försvarslösa människor’

 

Israel har rätt att kidnappa när och var som helst, så många libaneser och palestinier som de önskar. För närvarande finns 10 000 i fängelse, varav 300 barn och 1000 kvinnor.

Det krävs inga bevis på skuld. Israel har rätt att kvarhålla kidnappade fångar för evigt, även om de tillhör demokratiskt och officiellt valda palestinska representanter. Dessa kallas ”terroristfångar”

 

Då ordet Hizbollah nämns, är det vanligt i samma mening att inbegripa orden “stödda och finansierade av Syrien och Iran.”

Då ordet Israel nämns, är det förbjudet att göra någon antydan i stil med orden ”stödd och finansierad av USA.” Det ger intryck av att konflikten inte är jämn och att Israels existens inte är i fara.

Då man refererar till Israel,  är sådana uttryck förbjudna som ”Ockuperade territorier”,  ”FNresolutioner”, ”Brott mot mänskliga rättigheter” eller ”GeneveKonventionen.”

 

Både palestinier och libaneser är alltid “fega”.  De är gömda bland civilbefolkningen som inte vill ha dem där. Om de sover hemma hos sina familjer kallas de också ‘fega’.

 

Israel har rätt att med bomber och missiler förstöra de grannskap där dessa sover. Det kallas för ‘precisionsstyrda kirurgiska bomber.’

 

Israelerna talar bättre engelska, franska, spanska eller portugisiska än araberna. Därför måste israelerna och dessa som stöder dem intervjuas mer och få fler tillfällen än araberna att förklara och presentera sin syn.

 

Reglerna 1 till 10 för publicering till allmän publik kallas “journalistisk neutralitet.” 

De som inte handlar i linje med dessa publiceringsregler betraktas som ‘höggradigt farliga antisemitiska terrorister.’

Bakom stormen av blod…klarhet

Filed under: Fred,Irak,Iran,Israel,Mänskliga Rättigheter,Palestina,terrorism — ingrid @ 09:50

 

 

Arab Woman Blues 17 jan 2009 Leyla Anwar

 

Bakom en storm av blod…Gaza
En tsunami av folkmord, en judisk-sionistisk tsunami av våld, arrogans, lögner, förräderi, skenhelighet, rasism, apartheid, förtryck, repression, brutalitet, bestialitet, tyrrani, terroism, sociopati, psykopati, ondska, moralisk deprivation, fördoldhet, ondska, barbari, efterblivenhet, inhumanitet och det går bra att själv lägga till listan.

 

Inget, inte något ord finns som kan beskriva den judiska staten Israels djupa avskyvärdhet. Inget alls. Förra veckan var 91% av dessa utvalda FÖR förödelsen i Gaza. Idag har förhållandet gått upp till 95%. Detta lämnar 5% av judarna i Israel att vara emot den här förintelsen. Så mycket för ett judiskt samvete.

 

Vi är på den 22 dagen av Gazamassakern. Högar av kroppar, högar av sårade, högar av kött, högar och högar…Auschwitz återbesökt? Nej värre än Auschwitz, mycket värre, från den sk ‘enda demokratin’ i Mellanöstern.

 

Amerikanarna vände Irak till en liknande ‘demokrati’, om ni nu råkat glömma det. Men i natt. Jag vill inte tala om förödelsen i Gaza, jag är säker på att många av er läser om det. Eller man får i varje fall hoppas på det. Och var inte så säker på att västliga media ger er en fullständig bild. Naturligtvis vill man inte störa de västliga tittarnas känslighet, för ni är ju – ja ett så känsligt folk.

 

Men ikväll vill jag inte tala om förödelsen i Gaza. Jag är säker på att ni i hög grad har läst om det och sett det på TV. Jag är inte säker på att den västliga media/pressen ger er den fullständiga bilden. Naturligtvis önskar de inte störa känsligheten hos sina västliga tittare. För min del lyckades jag titta på västlig media från BBC, CNN och al Jazeeras engelskspråkig del, vilket nu inte är något i jämförelse med arabiska media. Så menlöst och ‘objektivt’. Min mage klarar bara inte det.

 

Och då jag ändå är inne på ämnet media måste jag be al Jazeeras engelska version att sluta upp med att hyra in dessa obehagliga amerikanska och engelska nyhetsankare, återskapade från CNN och BBC. Om vi nu inte vill se detta skräp känner vi mycket väl till hur man ändrar kanalerna, tack. Men återigen detta är egentligen inte mitt ämne ikväll. Jag startar med det föregivna Qatarinitiativet som långt ifrån att vara den ädla altruistiska medlare som den påstår sig vara. 

 

Jag är egentligen rätt missnöjd med Qatars roll. Och al Jazeeras arabiska del är väl mycket på Qatars linje av uppenbarliga skäl. Qatar önskar helt klart stå för ett nationellt, propalestinskt motstånd, en liknande roll som spelades upp i eftervågen av den israeliska aggressionen mot Libanon under år 2006. Och som bäst försöker man spela rollen inför araberna att Egypten, Saudi och den palestinska myndigheten under Abbas som bäst är antipalestinsk och som värst officiella  kollaboratör med den sionistiska gruppen i massakern på Gaza.

 

Längre fram kommer jag till de andra arabiska rollerna som Syrien, Libanon, Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Irak och det palestinska motståndet, vilket representeras både av den palestinska myndigheten och Hamas.

 

Men låt oss ta ett steg i taget…och ett land i taget…Tzipi Livni var i Qatar för inte så länge sedan. I själva verket har Qatar och Israel haft minst sagt hjärtliga relationer. En israelisk byrå öppnades i Qatar och förblev öppen under Israels krig mot Libanon år 2006. Qatar bad  idag Egypten och Jordanien om att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Israel, alltmedan man ‘fryser’ alla bilaterala aktiviteter mellan Israel och sig själv. Samma gällde Mauritanien som vill frysa de diplomatiska förbindelserna tills man mött ett vapenstillestånd mellan Israel och Hamas via egyptisk och turkisk medling.

 

Och ett vapenstillestånd inträffar snart. Alla tecken tyder på det. Syrien bad dessutom enträget Egypten och Jordanien att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Israel, bekvämt i glömska av alla de hemliga diplomatiska samtal man haft med Israel i Istanbul och dess insisterande på ett amerikanskt deltagande i alla framtida fredssamtal med sionistregeringen.

 

Då det gäller Libanon – förutom Hassan Nasrallahs våldsamma tal, som egentligen inte syftar till någonting, som nollaktion på marken – är Libanon i realiteten av uppenbara skäl helt klart i det Qatar/Iranska lägret.

 

Irak under amerikansk ockupation styrd av bägge nickedockor – de kurdiska sionisterna sådana som Barzani som slog fast år 2006 att han välkomnade idén att öppna en israelisk ambassad i Hewar, ‘Kurdistan’ och de sekteristiska shia från Iran – är också de helt klart i det iransk/qatariska lägret.

 

 

Och när jag ändå är inne på ämnet sekteristiska shia behöver man påminna om vad de sekteristiska shiamiliserna Mehtiarmén, Badrebrigaderna och Dawa gjort mot palestinierna i Irak. Ett folkmord i mindre skala – som fick ner den palestinska befolkningen i Irak från 35 000 till mindre än 7 000.

 

För knappt en månad sedan utfärdade Ayatolla Khameni en fatwa som förbjöd iranier att strida i Gaza. Samtidigt kritiserade den iranske presidenten Ahmadinejad kraftigt Saudiarabiens och Egyptensroll som motståndare till palestinierna och Motståndet.

 

Och han sa dessutom på samma konferens att han inte såg det vara nödvändigt med en militär intervention från något land i att hjälpa det palestinska motståndet Hamas, eftersom dessa var kapabla att ensamma klara sin egen strid. Något som libanesiska Nasrallah trosvisst upprepade liksom även Hamas talare nyligen under Qatarmötet.

 

Bush uppmanade också i sitt tal Israel att inte visa någon fientlighet mot Iran – vilket vi idag vet varför. Eftersom vi nu vet vilka som styr Irak. för saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Egypten å sin sida är fast och så är Jordanien. Båda har fredsavtal med Israel. Inget arabland och INGET land i Mellanöstern förutom Turkiet och Iran vill börja krig med Israel. Ta det som ett FAKTUM.

 

- Saudiarabien har olika sammanjänkade frågor att ta itu med som 1) Irans växande roll och Qatar som subregionala makter 2) Irans motstånd och rädsla för sekterism i sin östliga shiaregion 3) Saudis känsliga läge som sk ‘terroristproducent’ efter 9/11 4) Och dess egen inrikespolitik där den regerande familjen håller sig fast vid makten med alla medel.

 

Jag vet att jag inte berört Jemen, Arabemiraten, Libyen, Marocko, Tunisien, Algeriets roll, vilka jag inte uppfattar som särskilt betydelsefulla i denna arabiska cirkus och fullständiga röra vi nu befinner oss i. Men frågan är vad Israel tror sig uppnå med detta uppenbara folkmord mot Gaza?

 

Israel vill inte ha något förenat motstånd eller en enad palestinsk stat med fredssamtal. Israel vill istället förlama varje motståndsrörelse…vare sig den är politisk eller väpnad militär. Och det är precis detta som massakern i Gaza har uppnått för Israels del. Israel vill inte ha bort Hamas. Man vill bara dra ut Gazas tänder.

 

Israel behöver splittring och är inte alls intresserad av att skapa två stater, en för palestinierna och en för israelerna, utan kantoner: Ramallahkantonen och Gazakantonen och fler bara det går. Låter det bekant? Precis som balkaniseringen av Irak. Israel vill snabbt få bort tanken på att den palestinska frågan framförallt är en arabisk fråga. Något man nu verkat uppnå…

 

Och det som hände för åratals sedan mot palestinierna under Nakba, fördrivningen, har hänt och kommer att hända även mot resten av de arabiska staterna…Så vilka om inte palestinierna själva är kvar som en antisionistisk enhet efter Bagdads fall / Irak. Hamas deklaration att Gaza utgör en autonom enhet separerad från resten av Västvärlden ställer frågan vad som då händer med en politisk förening mellan olika politiska fraktioner. Vad kommer att ske med den palestinska rörelsen, med motståndet och saken som sådan?

 

Borta med vinden – precis detta som är Israels mål – balkanisering – Det visar sig också vara vad Iran vill. På samma sätt som man gick tillväga i Irak. För att själv utgöra en stark regional makt. Där både Saudiarabien och Egypten förpassas bort.

 

I fallet Israel och Iran delar dessa samma syn på den palestinska rörelsen. Men den arabiska rörelsen i övrigt har de senaste veckorna uppvisat en total splittring.  Hade det inte varit för den totala förstörelsen av den irakiska staten med sin ledning i det sionistiska Amerika och i de sionistiska händerna skulle man inte kunnat se den iranska Ahmadinejad sitta där på första åskådarplats i Qatar.

 

Och åse den fördjupade sprickan i arabvärlden och balkaniseringen av både Irak och tanken på en palestinsk stat. USA och Iran sätter ramarna i Irak och Arabstaterna tittar på medan detta händer över hela Gaza (symbolen för hela Palestina). Jag förklarar mig nu besegrad och ger upp vad gäller araberna och hela Arabvärlden!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

övers

Ingrid Ternert

21 januari, 2009

Neutraliteten bortom de fagra orden, något som katten släpat in

Filed under: Afghanistan,Fred,NATO,Sverige,USA — ingrid @ 04:18

 

 

 

Henning Mankell diskuterar Folk och Försvars Rikskonferens, där även den svenska närvaron i Afghanistan togs upp: ”Neutraliteten har i praktiken bortom alla de fagra orden, knappast ett större reellt värde än något som katten släpat in”, kommenterar han.

 

Nu när Sverige skickar ut svenska soldater i krig i Afghanistan finns  det skäl att se bakåt. Under hela efterkrigstiden, särskilt ljudligt  under 50- och 60-talen envisades svenska politiker – i detta fall den 
socialdemokratiska regimen – att hävda den svenska neutraliteten och  alliansfriheten.

 

Men detta hävdande var bara ett tomt påstående. I  dag vet vi att detta var lögn. I dubbla, tredubbla lager. Under den alliansfria ytan var Sverige i praktiken ett Nato-land, helt inriktat  på att bistå och underlätta för amerikanska framstötar mot Sovjetunionen.

 

Låt mig ta ett av många exempel på detta politiskt bedrägliga  förfarande. Under 50-talet gjorde den svenska försvarsledningen  regelbundna föredragningar för statsminister, utrikesminister och försvarsminister. Dessa möten protokollfördes inte. Men där  informerades och klargjordes att spelet under täcket med amerikanerna  skulle fortsätta, till och med utvecklas.

 

Vid en riksdagsdebatt 1959  gick Tage Erlander upp i talarstolen och meddelade bestämt att inga  som helst undantag gjordes när det gällde den strikta svenska  alliansfriheten. Men tre dagar innan hade han godkänt att den svenska  militären fortsatte att samarbeta med USA.

 

Inte undra på att amerikanska flygare som regelbundet flög över  Sverige – svenska radarstationer och flygledare visste vilka  signalsystem som gällde för de amerikanska överflygningarna – efteråt har berättats att de aldrig hade någon som helst tanke på att Sverige  skulle skjuta ner dem. Trots att deras överflygningar både var  olagliga och helt utanför den svenska riksdagens kontroll.

 

Nu när Sverige alltså ska skicka trupp till Afghanistan är det bara  en gammal tradition som följs upp. Neutraliteten har i praktiken,  bortom alla de fagra orden, knappast större reellt värde än något som katten släpat in.

 

Sverige har aldrig formellt anslutits till Nato.  Det har helt enkelt aldrig varit nödvändigt. Spelet i kulisserna har varit helt tillräckligt för att garantera USA att Sverige är beredd den dag det krävs. Sverige har spelat slugt kan man säga. Hycklande men slugt. Det är bakgrunden.

 

Men att Sverige i dag skickar unga män till Afghanistan för att dom ska dödas, är inte bara en fråga om en uppföljning av en tradition. Det finns också ett nytt inslag.

 

Att  Sverige under FN:s mandat har haft soldater i Kongo eller på Balkan  är en sak. Det kan och bör diskuteras, det finns mycket att säga om den svenska närvaron i Kongo eller på Cypern.

 

Det har dock varit så  kallade fredsbevarande styrkor, inte som nu, trupp som ska kunna  sättas in i direkt krigföring. Då måste vi gå tillbaka till 1809 för  att hitta motsvarande, när Sverige förlorade Finland och det fanns  svenska soldater i strid med ryssar så långt ner som i Västerbotten. Men det var krig på hemmaplan, ryssarna var angripare, försvaret både naturligt och rätt.

 

Nu 200 år senare ska vi alltså se svenska unga män skjutas i bitar i Afghanistan. Där vi naturligtvis inte har något  att göra. Afghanistan har alltid varit Västvärldens grav.

 

Först engelsmän, sen ryssar, och nu amerikaner och européer har alltid besegrats där bland bergen. Gång efter annan har imperierna  marscherat rätt in i döden. Inte har där tidigare funnits talibaner  heller, afghanerna har försvarat sig bra ändå.

 

Svenska soldater har ingenting i Afghanistan att göra. Det är den  absolut sista spiken i den alltmer söndervittrade kista som kallas neutralitet och alliansfrihet om vi låter detta ske. Vårt ansvar bör  vara att stödja det afghanska folket på andra sätt. Till sist är det  ändå afghanerna själva som måste göra upp om sin egen framtid, med eller utan talibaner.

 

De afghanska frågorna är inte lätta, det erkänner jag gärna. Ibland kan det kännas som om myntet har mer än två sidor. Att det finns direkt fientliga drag bland talibanerna, inte minst deras kränkande  sätt att behandla kvinnor och flickor, behöver vi inte betvivla.

 

Men talibanerna har faktiskt sagt något avgörande: de är beredda att samtala. Då bör vi göra det. Det är till sist enbart dialogen som kan rädda oss från den allmänna undergången som kan beröra oss alla. Och  den undergång som nu hotar det afghanska folket.

22 januari, 2009

Gazademo lördag

Filed under: Events,Israel,Mänskliga Rättigheter,Palestina,Sverige — ingrid @ 13:01
Jan ’09
24
14:00

När bilderna av den totala förstörelsen i Gaza började spridas i veckan har än fler börjat ifrågasätta Israels aktioner i Gaza. Vilka ska ställas till svars? Vem ska betala uppbyggnaden?

Demonstrationerna för Gaza och med krav på krigsrätt för de ansvariga fortsätter lördag 24 jan kl 14, samling på Götaplatsen.

28 januari, 2009

Nej till sammanblandningen civilt och militärt i Afghanistan!

Filed under: Afghanistan,Fred,nya,Sverige,terrorism — ingrid @ 02:05

 

 

 

Skilj bistånd från militära insatser
Tre företrädare för stora svenska bistånds- och fredsorganisationer i Afghanistan skriver på GP Debatt den 27 januari att de anser 2008 vara det värsta året sedan 2001 vad gäller civila dödade i kriget.

 

Enligt FN dödades förra året nästan 2000 civila. Av dessa är ungefär en tredjedel dödade av USA och NATO. Ofta är offren barn och deras vardag präglas av rädsla för att dödas eller skadas.
 

Efter tre år av eskalerande våld och rasat förtroende står det klart att den strategi som USA drivit har havererat. Omvärldens insatser har inte varit tillräckliga för att hålla talibanerna borta och de utländska trupperna agerar på ett sätt som gör att allt fler afghaner ifrågasätter deras närvaro.
 

Barack Obamas nationelle säkerhetsrådgivare James Jones sammanfattade år 2007 läget i sin rapportering till USA:s kongress: Make no mistake, the international community is not winning in Afghanistan.
 

Risken är stor att den amerikanska nyorienteringen i huvudsak blir militär. En ökning av de amerikanska militära styrkorna med 20 000 till 30 000 övervägs. Men är det något som utvecklingen i Afghanistan har lärt oss, så är det att fler militärer inte är lösningen.

 

Bepansrade fordon
Under våren ska svenska regeringen fatta beslut om en ny strategi för samarbetet med Afghanistan. Den svenska politiska debatten har hittills mest handlat om vilka bepansrade fordon den svenska Isafstyrkan behöver.
 

Sidas generaldirektör Anders Nordström och ÖB Håkan Syrén (GP 18/1) pekar på den ökade samverkan de båda myndigheterna nu inleder med fler civila rådgivare till de svenska trupperna. Men de strategiska frågeställningarna måste rimligen handla om hur vi stöder fred och återuppbyggnad i den svåra situation Afghanistan nu befinner sig i.

 

Omvärldens, inklusive Sveriges, Afghanistanpolitik vilar på tre ben: politik, utvecklingssamarbete och militära insatser. Hittills har den militära dimensionen dominerat, vilket lett till att afghanernas hopp förbytts i rädsla och frustration. Vad som behövs nu är ett stöd där diplomati och utvecklingssamarbete är det som styr begränsade fredsfrämjande militära insatser.

 

Undanröja de främsta skälen
USA skulle genom att avbryta det internationella så kallade kriget mot terrorismen undanröja de främsta skälen för olika motståndsgrupper att söka sig till Al Qaida: pengar, ideologi och taktik. Storbritanniens utrikesminister David Miliband har ångerfullt tagit avstånd från kriget mot terrorismen.

 

Han konstaterar att terrorism inte kan besegras militärt. Den inhemska afghanska konflikten har eskalerat på grund av att den av USA och Al Qaida har förvandlats till en global krigsskådeplats. Den USA-ledda alliansens Operation Enduring Freedom (OEF) och den av FN:s säkerhetsråd sanktionerade Internationella Säkerhetsstyrkan (Isaf) har verkat parallellt i landet.

 

Sedan 2006 har skillnaden mellan de båda insatserna suddats ut. Detta har lett till att Isaf:s ursprungliga syfte – att främja det afghanska folkets säkerhet – successivt har sammanblandats med den USA-ledda alliansens jakt på Al Qaida. För de flesta afghaner är det i dag omöjligt att skilja Isaf från OEF.

 

Legitima mål
Skolor byggda av militära trupper ses som legitima mål för det väpnade upproret och risken att barn dödas är därmed också uppenbar. Kriget mot terrorismen har också lett till grava kränkningar av mänskliga rättigheter och har satt rättsstatens principer på undantag.

 

I Afghanistan utgör de regelmässiga utomrättsliga interneringarna på Bagram-basen en kränkning av samma slag som Guantanamo. Den ökade frustrationen och besvikelsen bland afghaner beror inte bara på rädsla för kriget utan också på att så lite av biståndet till den starkt centraliserade staten påverkat deras vardag.

 

Den afghanske presidenten har på pappret en makt som ingen afghansk statschef i historien drömt om. I realiteten har regeringen dock liten möjlighet att utöva denna makt utan att provocera våldsamma motreaktioner. Utvecklingssamarbetet måste koncentrera sig på att stödja en decentralisering av den afghanska statsmakten.

 

Biståndsinsatserna måste ut ur Kabul i stället för att bygga en politiskt korrekt byråkrati som inte når ut till folket. Biståndets effektivitet har också minskat på grund av den olyckliga sammanblandning som de civil-militära regionala återuppbyggnadsgrupperna (PRT) ofta är.

 

Biståndet via dessa PRTenheter är dyrt och skadar fredsbygget, eftersom civilt stöd förväxlas med militära mål. Syftet med biståndsinsatser förefaller ofta vara att skapa goodwill för utländsk militär snarare än att bekämpa afghanernas fattigdom och stödja deras återuppbyggnad av sitt land.

 

Olika roller
Det finns således goda skäl för Sverige att inte kanalisera biståndet via PRT. Nordström och Syrén pekar också på vikten av att komma ihåg de olika roller som Sidas insatser respektive de svenska militära styrkorna har i Afghanistan.

 

Det är därför lite svårt att förstå varför det är fyra utvecklingsrådgivare vid Sveriges PRT som ska utveckla och synliggöra det svenska biståndet. Är inte risken stor att afghanerna blandar samman militära operationer med fattigdomsbekämpningen?

 

Vem leder den viktiga svenska utvecklingsdialogen i Afghanistan?

 

Vi välkomnar det ökade svenska biståndet till Afghanistan och deltar mer än gärna i förstärkningen av utvecklingsinsatserna i nordvästra Afghanistan. Det finns goda skäl att öka biståndet i de provinser där fattigdomen är stor och förutsättningarna för att nå utvecklingsresultat är goda.

 

Men vi ser med oro på en utveckling där den svenska utvecklingsdialogen i högre utsträckning kommer från en militär förläggning från vilket allt tyngre pansarfordon patrullerar de afghanska byarna.

 

En ny Afghanistanstrategi måste syfta till att förändra omvärldens stöd till Afghanistan i grunden:

 

* Utländska militära insatser bör begränsas till att stödja uppbyggnaden av den afghanska armén och främja enskilda afghaners säkerhet.

* Politiskt måste en inhemsk afghansk dialog främjas.

Afghanistans grannar måste förmås respektera landets självständighet. USA:s War on Terror måste avbrytas och respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer återställas.

* Biståndsinsatserna måste orienteras mot förbättringar för fattiga afghaner och stödja en decentralisering av den afghanska staten. Bistånd via de civil-militära regionala återuppbyggnadsgrupperna (PRT) bör avbrytas.

 

Torbjörn Pettersson generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén,  Anna Ek ordförande Svenska Freds och Skiljedomsrföreningen, Svante Sandberg internationell programchef Rädda Barnen

25 januari, 2009

Gahrton om Gaza

Filed under: Events,Israel,Palestina,Sverige — ingrid @ 06:19
Jan ’09
28
18:30

Kriget i Gaza har skördat oerhörda offer och lämnat det i ruiner
Med detta som utgångspunkt ser Per Gahrton tillbaka och framåt
utifrån sin nya bok ‘Palestinas frihetskamp’. Vilka möjliga lösningar
finns det på den konflikt som äger rum idag?

hörsal Sappören, Sprängkullsgatan 25
arr: Utrikespolitiska Föreningen

29 januari, 2009

Pierre Schori om Gaza och att Reinfeldt måste tala klarspråk angående folkrätten

Filed under: EU,Fred,Gaza,Israel,Mänskliga Rättigheter,Palestina,Sverige — ingrid @ 11:47

 

 

Reinfeldt måste tala klarspråk om folkrätten
Pierre Schori Aftonbladet Kultur 20090127

 

USA:s invasion av Irak 2003 fick en rasande Kofi Annan att överväga att avgå. Han valde att stanna för att värna folkrätten och världsorganisationens anseende. Säkerhetsrådet hade ju trots alla George W Bushs brutala påtryckningar vägrat att gå med i ett illegalt krig.

 

Kofi Annans efterträdare har ställts inför ett liknande dilemma. Under Ban Ki-Moons besök i Israel bombades FN:s högkvarter i Gaza. Även han blev rasande.  FN-chefens vrede späddes på i Gazas ruiner där tusentals värnlösa har massakrerats och traumatiserats i de massiva israeliska angreppen mot civila mål som polisstationer, ambulanser moskéer, ministerier och bostäder. Två hundra palestinier dödades denna första dag….men

 

Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för vedergällning: den måste vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjligt sätt, och syftet ska kunna nås. Så har inte fallet varit. UD:s och FN:s mångårige rättschef Hans Corell har talat om ”en fullständigt oproportionerlig våldsanvändning”. Corell fick stöd av tio israeliska människorättsorganisationer som även krävde klarhet om Israel använt fosforbomber mot bostadsområden.

 

Att israeliskt flyg släppt ett stort antal fosforbomber, bekräftades av media och Amnesty när de två veckor senare till slut släpptes in i stridszonen. De som i Sverige försvarar Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser. Hur man tänker på den kanten fick jag höra av en ledande regeringsföreträdare. När jag påpekade att Israel bombat Gazas universitet, blev svaret: – Du menar det islamiska universitetet.

 

Samma person har fördömt Robert Mugabes regim i Zimbabwe, men inget sagt om Israels Mugabefasoner att ha utestängt journalister från stridszonen. Till råga på eländet är Israel också den enda medlemsstaten i FN som upprepade gånger angripit FN:s personal och byggnader. Terrordådet mot FN i Bagdad 2003 utfördes av al-Qaida.

 

Israels stridskrafter är också ensamma om att smula sönder internationella biståndsprojekt och ”råka” döda dess personal. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren uppgav att deras konvojer var mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Det kan inte finnas en folkrätt för Israel och en annan för alla andra.

 
Både Israel och Hamas avvisade den senaste FN-resolutionen. Men det är Israel som under årtionden har vägrat att uppfylla de grundläggande FN-resolutionerna om land för fred och föraktfullt avvisat arabstaternas fredsplan från 2002. Landet är som alla medlemsstater förpliktigat att implementera säkerhetsrådets beslut.

 

När andra stater saboterar en fredsprocess eller bryter mot folkrätten, tvekar inte säkerhetsrådet att tillgripa eller hota med sanktioner. Så skedde i Elfenbenskusten i januari 2006 när skaror av presidentmakten närstående ungdomsgäng i tre dagar omringade och attackerade FN-högkvarteret i huvudstaden, medan andra angrep och vandaliserade FN:s och Rädda Barnens kontor och lager ute i landet.

 

Säkerhetsrådet satte då gängledaren på sanktionslistan, Kofi Annan skickade en skarp protest till presidenten med en räkning på 3,5 miljoner dollar för förstörd FN-egendom. Ban Ki-Moon kräver i samma anda nu en internationell undersökning av vad som hände i Gaza. Han behöver allt stöd han kan få, också av Sverige. I Gazafallet står den globala rättsordning som världens nationer mödosamt byggt upp sedan andra världskriget på spel, liksom respekten för den internationella humanitära rätten och olika Genèvekonventioner.

 

För Sverige har försvaret av folkrätten traditionellt varit en utrikespolitikens hörnpelare. Under Irakkriget började man dock svaja. Folkrätten kunde tolkas på olika sätt, antydde både stats- och utrikesminister och sedan blev det tyst i frågan. Vi som kräver klarspråk och en tydligare politik av regeringen gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN samt på grund av det mänskliga lidandet på båda sidor av gränsen.

 

Men det gäller också att värna Sveriges anseende som rättstat och trovärdig förespråkare för fred och försoning. Det finns en rad viktiga saker som regeringen kan och borde göra: 1 Att ge offentligt stöd åt Ban Ki-Moons krav på en opartisk internationell undersökning. Erbjud svensk expertis och ekonomiskt stöd. Instruera Sveriges FN-ambassadör att ta upp frågan i nästa veckomöte för EU:s ambassadör.

 

Om inte enighet kan nås, bör Sverige ta upp frågan i generalförsamlingen. Och om inget annat hjälper, finns inget som hindrar regeringen från att själv ta initiativ till en internationell kommission. Så gjorde Göran Persson i fråga om Kosovo; det bidrog till att klargöra konflikten och dess folkrättsliga förutsättningar. En utredning skulle också visa den muslimska världen att man tar folkrätten på allvar.

 

Jag skriver detta från Beirut, där den förre (kristne) informationsministern i Libanon, Michel Samaha, berättar om den chock som han och andra drabbades av inför EU:s lama reaktion inför den ”holocaust” som de och deras familjer bevittnade dagligen på Al-Jazeera.

 

2 Stoppa allt vapensamarbete med Israel. Konsument-, idrotts- och turistbojkott är en privat sak för den enskilde medborgaren. Men statligt vapensamarbete med Israel är det inte. Det är stötande att Israel har tillstånd att testa vapen i Kiruna som lemlästar civila i Gaza.

 

3 Följ Kofi Annans exempel och kräv ersättning. Be Sida offentliggöra hur mycket av det svenska biståndet som har förstörts i Palestina. Sverige har stött uppbyggandet av elförsörjningen i Gaza med cirka 200 miljoner kronor. Delar av nätet förstördes redan vid tidigare attacker. Och det finns ännu tidigare skulder att inkräva.

 

För tio år sedan stod Gazas internationella flygplats färdig med bistånd från Japan, Egypten, Saudiarabien, Spanien, Tyskland, Marocko och-Sverige. 2001 raserades kontrolltornet av israeliska armén, och året därpå förstördes landningsbanorna. Israels skäl, då som nu, var att hejda införsel av vapen och att straffa palestinierna för deras stöd åt terrorismen. Då var det ”terroristledaren” Yassir Arafat, som sju år tidigare hade fått motta Nobels fredspris.

 

4 Verka för att isoleringen av Hamas hävs. Sverige kunde som medlem av EU:s trojka följa upp det försök som Finland gjorde under sitt ordförandeskap. Sedan dess har nästan alla insett att det var ett misstag att foga sig i George W Bushs krav på att terrorriststämpla organisationen. Nobelpristagaren Martti Ahtisaari sade i samband med prisceremonin i Olso, att 80 procent av alla som han hade förhandlat med, en gång hade varit ”terrorister”.

 

Arafat förnekade Israels existens och använde terrorism som ett medel till dess att Bruno Kreisky, Olof Palme och Sten Andersson genom intensiva samtal fick Arafat att ändra PLO:s politik. Hamas sade sig efter sin valseger 2006 kunna stödja den arabiska fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes.

 

Denna möjlighet till fortsatt dialog utnyttjades inte. I stället blev Hamas bannlyst och biståndet från väst klipptes av. Hur kan någon tro att man kan skapa fred med hälften av palestinierna (PLO) medan man bekämpar den andra, segrarna i arabvärldens mest rättvisande val?

 

Även humanitärt har EU försatt sig i en knipa. Under 2007 och 2008 avsatte Bryssel över 700 miljoner euro för Palestina utan att kunna ge något direktstöd till Gaza på grund av bojkotten. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte, har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet. Det är pinsamt att EU tvingas förhandla med ockupationsmakten Israel om hur man ska få föra in humanitärt stöd. Vad hände med principen om humanitär intervention?

 

Om inte EU byter politik, kommer den blockad som aldrig hävdes mot det ”frigivna och självstyrande” Gaza att fortsätta. Därmed skulle man döma de belägrade Gazaborna till ytterligare lidande, denna gång förorsakad av EU, inklusive Sverige.

 

5 Regeringen måste under alla omständigheter avvisa alla krav från Israels sida att Sveriges humanitära stöd till Gazas folk måste kanaliseras via den Palestinska myndigheten på Västbanken, bara för att Hamas ska uteslutas ur processen. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet.

 

FN:s biståndsorgan, UNWRA, finns redo på plats. Låt dem göra sitt jobb att lindra nöden och börja återuppbyggnaden. De är vana att arbeta med den lokala Hamasadministrationen. Att ge efter för Israels villkor vore att bedriva politisk utpressning med mat och mediciner och annan akut hjälp. Dessutom under tryck från, och tillsammans med, en stat som själv har orsakat de skriande hjälpbehoven.

 

Pierre Schori, chef för tankesmedjan Fride i Madrid

« Newer Posts

Powered by WordPress