Jag är inbjuden till middag hos mulla Daoud
Från vakttornet mitt i Camp Price har jag fått utpekat för mig de fem vägspärrar som på några hundra meters avstånd slår en beskyddande cirkel runt basen.
- Mulla Daoud vaktar oss, säger Christina, en av de endast 18 kvinnorna bland lägrets 300 soldater. Mötet har knappt börjat innan borgmästaren riktar nedgörande kritik mot de just avslutande striderna. Tidpunkten var illa vald, säger han.
Det är mitt i vintern och invånarna i krigszonen måste fly från sina hem och ta med sig sjuka barn. Många talibaner dödades, men även civila blev offer och talibanerna slapp undan. Invånarna är upprörda. De litar inte på Nato-trupperna. Spin Msjek blev inte fritt från talibaner. De är redan tillbaka, och de polisstyrkor som ska bemanna de erövrade vägspärrarna kommer bara fortsätta att plundra folk.
När Said Dur Ali Shar talat lägger sig en osäker tystnad. Mötet avslutas i en tryckt stämning. Jag går fram till honom, och det är som om han bara väntar på en anledning att återuppta sitt ordflöde. – De flesta regeringsanställda drar fördel av korruptionen. Jag står ensam, helt ensam, säger han upprört.
- Det afghanska folket är maktlöst. Det har ingen makt att förändra något. Det utpressas av regeringen, det utpressas av talibanerna. Och när de röstar vid valen missbrukas deras röster. Jag är besviken. Jag är bara så besviken. Said Dur Ali Shar slår uppgivet ut med armarna, och hans redan mörka ansikte blir ännu mörkare.
Anne-Christine Riebnitzsky, utrikesministeriets utvecklingsrådgivare i Gereskh, har kommit över till oss. Det är hon som hänvisat till borgmästar Said Dur Ali Shar när hon vill bevisa att Gereskh på rekordtid har utvecklat sig till en förebild för andra städer i Helmand-provinsen.
Jag har lärt känna henne som en uppriktigt engagerad och entusiastisk människa med stor värme för de människor hon samarbetar med. Nu stirrar hon bestört på sin tidigare allierade.
- Jag förstår det inte, säger hon med röda kinder. Jag ser förändringar till det bättre överallt. Det sker framsteg hela tiden. Nu säger du plötsligt att du inte ser samma sak som jag. Något är galet här. Said Dur Ali Shah vänder sig mot henne och stirrar henne i ansiktet. Jag kan se hur ovanlig hans brist på behärskning är, även för honom själv, och han kommer säkert att ångra sig senare.
- Du! utbrister han häftigt. Ja, du har makt, du är skyddad, du har inga problem. Men de som bor här blir dödade, de blir bestulna. En helt vanlig butiksägare tvingas bort från sin butik. Vart tror du han tar vägen? Han ansluter sig talibanerna. Jag kan ge dig många fler exempel. Å, det är så mycket jag inte har berättat.
Danskarna i Helmandprovinsen i söder är mycket mer isolerade än de själva vet om. Och precis som en smittsam sjukdom slutar isoleringen med att omfatta även dem som arbetar ihop med dem. Mulla Daoud och Gereskhs borgmästare är några exempel.
Det finns ett mönster här, och ibland blir det synligt. Det blir synligt när Anne-Christine Riebnitzsky upptäcker att en del av de kvinnor som ansluter sig till hennes kvinnogrupper har fått sin utbildning under den sovjetiska ockupationen. Det blir synligt när den afghanske generalen Mohyaddin Gouri berättar för mig att han startade sin karriär på militärakademin i Moskva.
När man gräver sig ner i den arkeologiska lagren av krig och kaos för att finna en fast grund att stå på, slutar man i Afghanistan ofta med arvet från den sovjetiska ockupationen. De afghaner som är på koalitionens linje i tankegångar, värderingar och visioner är nästan alla samarbetsmän från den sovjetiska ockupationen.
Det är mycket som skiljer den självdöda sovjetkommunismen från den västliga demokratin, men i konfrontationen med en fiende som talibanerna är det mer som förenar oss. Vi följer i grunden samma strategi, att förvandla de städer vi kontrollerar till utställningsfönster för det moderna framsteget, medan vi ignorerar landsbygden, där motståndet växer och tvingar in oss i isoleringen i befästa läger.
Brutaliteten skiljer oss från ryssarna. Men bägge är vi, både den sovjetiska ockupationsarmén och vi, Afghanistans påstådda hjälpare, medtvingade i den afghanska dödsdansen. Om det finns en afghansk förbannelse så är det denna: för att avsluta dödsdansen måste man delta i den, och så bidrar man bara till att den fortsätter.
Niccoló Macchiavelli sa en gång att man kan starta ett krig när man vill, men man kan inte avsluta det när det passar en. Det är en sanning Danmark nu lär sig, när det trettioåriga afghanska kriget är på väg att bli ett fyrtioårskrig. Döden har fått oss i sitt grepp, och den håller oss kvar.
Ingenstans känner jag isoleringen från det Afghanistan jag under fjorton dagar har färdats i så starkt som när jag den sista dagen färdas i konvoj de trettio kilometerna från Camp Armadillo till Camp Bastion tvärs genom den väglösa öknen för att undgå de farliga vägarna. Soldaterna fraktas i stora, fullbepansrade så kallade personalcontainrar på flaket till tunga MAN SX-lastbilar.
Inuti containern står bekväma flygfåtöljer. På skärmar i ryggen på framförvarande säte glider landskapet utanför förbi. Det finns inga fönster i containern, bara små titthål framåt. Avskärmningen från omvärlden är total. Så skulle människor färdas på månen. Så skulle människor färdas på havets botten. Så färdas vi i Afghanistan.
Jag sitter i förarhytten till en av lastbilarna och det är bara därför jag får se den syn som ska förfölja mig de närmaste dagarna. På en klippa flera hundra meter bort dyker en en enslig skepnad upp. Han står orörlig i silhuett mot vinterhimlens djupa blå. Bara de löst hängande kläderna fladdrar i ökenvinden. Så lyfter han sin ena arm. Han vinkar inte, bara lyfter den.
Sedan böjer han sig ner och tar upp en sten som han kastar efter oss. Vi är så långt borta att handlingen är meningslös. Likafullt upprepar han den. Så återtar han sin tidigare position och står åter orörlig som en vaktpost.
I tankarna fortsätter han att hemsöka mig, och först dagar senare går det upp för mig vad han gör med sin lyfta arm mitt i öknens ensamhet.
Han förbannar oss.
