De bilder av en reaktor man ser i läroböcker – t o m i kvalificerad teknisk litteratur – visar fram ett helt slutet system. Det enda avfall som nämns där är det fasta avfallet, medan det flytande och gasformiga ”definieras” bort. Med så kallat kärnkraftsavfall menar man här bara det fasta avfallet.
Men i sällsynta fall har kärnkraftssidan visat hur en reaktor verkligen är uppbyggd. Skorstenen är förbunden med reaktorns innersta ungefär som på en kamin. Ett sandfilter skall kunna fördröja utsläppen, så att de mest kortlivade ämnena till viss del hinner klinga av. I publikationen ”Bakgrund” utgiven av analysgruppen vid ‘Kärnkraftsäkerhet och Utbildning AB’ (KSU) uppvisas en riktig bild av den reaktor som kärnkraftssidan presenterat.
Det talas om ”filter” och ”reningssystem”, men det kan inte dölja att stora mängder radioaktivitet släpps ut, vilket också är avsikten. Några siffror från SSI:
Plutonium-238/Americium-241 Oskarshamn till luft 2003 Block 3
137.000 Bequerel
Polonium-210/Americium-243 Forsmark till luft 2002 Block 2
530.000 Bequerel
Curium-243/Curium-244 Oskarshamn till luft 2003 Block 3
33.000 Bequerel
Ovanstående fyra isotoper är alfastrålare av högsta riskklass.
Tritium-3 Ringhals till luft 2004 Block 4
520 000 000 000 Bequerel
Krypton-85 Oskarshamn till luft 1989
100 000 000 000 000 Bequerel
Kol-14 Forsmark till luft 2002 Block 2
1.200 000 000 000 Bequerel
I korthet om dessa tre utsläppta isotoper:
Tritium-3
Det är också närmast okänt att våra kärnreaktorer med jämna mellanrum släpper ut stora mängder radioaktivt flytande avfall i havet.
Det finns cirka 20 stora tankar i det svenska kärnkraftsprogrammet. Ett av ämnena är tritium, radioaktivt väte, som är tre gånger tyngre än vanligt väte. I allt vatten på jorden, i haven, i växter, djur och människor beräknas tritiumhalten öka snabbt vid fortsatt utbyggnad genom denna medvetna och dolda spridning av kärnkraftens avfall.
Det finns misstankar om att dessa tunga och ‘sävliga’ vätemolekyler kan bli till ett hot mot allt liv på jorden, eftersom väte är en fundamental byggsten i alla celler. Observera att det inte är radioaktiviteten i sig som ger problem utan väteatomens förhöjda atomvikt.
Det finns studier som visar att tritium inte följer vanligt väte i biologiska system, vilket är både anmärkningsvärt och oroande. Om kärnkraften byggs ut, accelererar denna förorening i planetens samlade vattenmängd.
Krypton-85
Kärnreaktorerna släpper oavbrutet genom sina skorstenar ut ett gasformigt kärnavfall i lufthavet, bl a ädelgasen krypton-85. En enda reaktor kan sprida 100 000 000 000 000 Bequerel under ett år (Oskarshamn 1989).
Dessa stora utsläpp leder till en snabb ökning av krypton-85 halten i atmosfären, troligen den snabbast växande miljöföroreningen på jorden! En rad forskare varnar för att denna radioaktiva ädelgas kan förändra joniseringen i lufthavet, vilket i sin tur misstänks påverka mikro-meteorologi, molnbildning mm.
Kärnkraften är med andra ord en misstänkt klimatpåverkare i likhet med förbränningen av fossila bränslen. Men mekanismerna är helt olika. En fortsatt utbyggnad av kärnkraften måste ses med stor oro när det gäller vårt klimat.
Kol-14
Enligt rapporter från strålskyddsmyndigheten släpper de svenska kraftverken enligt tidigare ut radioaktiva ämnen med hög risk, t ex Plutonium, Polonium, Curium och Americium. Även kol-14 släpps ut, vilket på lång sikt kanske är det mest bekymmersamma ämnet, eftersom halveringstiden är så lång (6 000 år) och ämnet bestrålar ett stort antal kommande generationer (sk ”kollektivdosinteckning”).
Det finns dock en naturlig aktivitet av kol-14, vilken får ett tillskott genom kärnkraftsavfallet. Det är så stort att detta bla leder till att kol-14-metoden, vilken används för åldersbestämning av arkeologiskt material, blir allt mindre tillförlitlig, vilket gör att man tvingas använda korrektionstabeller.
FN:s strålskyddsorgan UNSCEAR (1988) har uppskattat att utvinning av kärnkraft i Sverige under ett år leder till att cirka 200 människor i framtiden kommer att dö av cancer och i dag genom utsläpp av kärnkraftsavfall (främst kol-14 och radon vid uranbrytningen). De allra flesta cancerfall väntas ligga i framtiden. Efter ännu ett år har 200 fler cancerfall stoppats in för framtiden.
Osäkerhet då det gäller strålningens farlighet
När politiker och representanter för kärnkraftssidan försöker bagatellisera och förneka att den ”kritiska gruppen” runt kärnanläggningarna bestrålas och utsätts för en ökad risk att få cancer är man oärlig.
När Leif Moberg från SSI i TV nyligen ansåg att inga ytterligare undersökningar behövde göras, då barnleukemierna enligt honom inte kunde ha något samband med kärnanlägg-ningarna, var detta både oriktigt och djupt oroande för framtiden.
Men läsarna här skall dock känna till att strålskyddsmyndighetens kanske främsta uppgift är att ”mildra oro”. En ”nödlögn” i ett pressat läge, i synnerhet då det gäller barnens hälsa, måste accepteras. Det finns mycket att säga om det, i synnerhet som strålskyddssidan inte är ensam om detta tankesätt.
Det är ett faktum att de omkringboende får större stråldoser än normalbefolkningen. SSI redovisar årligen utsläppen av radioaktivitet från skorstenar och kylvatten. Detta ger upphov till en sk kollektivdos till de omkringboende – som för övrigt kallas ”kritisk grupp” på kärnkraftsspråk.
Kollektivdosen kan/skall ALLTID översättas till ett antal förväntade cancerfall. Diskussionen skall därför handla om hur många cancerfall de utgör och om dessa kan accepteras. Inom strålskyddet finns särskilda principer, sk Kostnad-Nyttaanalyser samt Risk-Nyttaanalyser.
Kollektivdosekvivalenten från Barsebäck angavs exempelvis år 1991 (ett år under den undersökta perioden) till 7,1 manSv för de omkringboende, en risk för canceruppkomst som ingen kan vifta bort eller påstå vara noll. Kärnkraftsindustrin och även representanter för myndigheter undviker att säga att risken är noll, eftersom det innebär en lögn.
I stället finns en rad etablerade jämförelser som ska ge sken av att det är fånigt att överhuvud taget tala om risker för de omkringboende. Man kan jämföra med stråldoser från ‘den naturliga bakgrundsstrålningen, som då påstås vara ofarlig. Men i en artikel i Läkartidningen (nr 6/82) uppskattades denna strålning orsaka ca 135 cancerdödsfall per år. Vilket är ett stort antal.
Vidare kan man jämföra med tandröntgen, rökning och liknande. Men vi får en blykrage till skydd vid tandröntgen och inget barn skall ens behöva utsättas för passiv rökning. En grundsten i strålskyddsarbetet är att ingen skall bestrålas såvida det inte finns någon berättigad nytta med det. Ett exempel på en sådan nytta är röntgen vid medicinsk diagnostisering.
Barncancer runt Barsebäck
Regionala tumörregistret Universitetssjukhuset Lund gjorde 1997 en studie angående ”Cancerincidens omkring Barsebäcks kärnkraftverk”. Slutsatsen vid den tiden var att resultatet sammantaget inte tycktes kunna påvisa en ökad risk för cancer. Då beaktade man alla cancerformer och alla åldrar.
Lindgrens kommentarer angående ”Cancerincidens omkring Barsebäcks kärnkraftverk”
Denna studie gjordes för cirka tio år sedan och bedömdes då inte ge något stöd för en ökad förekomst av cancer i församlingar runt Barsebäcksverket. Men mot bakgrund av de nya fynd man gjort i Tyskland, USA och andra länder måste detta resultat omvärderas. Det beror på att detta är leukemi hos barn, som nu anses vara den viktiga och känsliga indikatorn, och inte cancerförekomsten rent generellt.
Om vi på nytt går in i materialet ser vi att just akut leukemi har fler fall än förväntat i flera församlingar och att resultaten är signifikanta:
Kävlinge: 20 fall av kron. lymf. leukemi mot förv. 12,2.
(Signifikant)
Barsebäck: 3 fall av akut leukemi mot förv. 0,6
(Signifikant)
Borgeby + Flädie: 11 fall av akut leukemi mot förv. 5,2
(Signifikant)
I denna nya situation vore det oförsvarligt att inte undersöka den frågan närmare, även vid övriga tre kärnanläggningar. Det finns inget som talar för att Sverige skulle kunna uteslutas, då det gäller förekomst av leukemier hos barn som bor i närheten av kärnkraftverk.
Att stålskyddssidan inte kan förklara den förhöjda förekomsten av leukemier runt kärnkrafts -anläggningar utgör inget stöd för att ett sådant samband inte skulle finnas. Det är ett faktum att de svenska kärnkraftverken genom sina skorstenar släpper ut en rad radioaktiva ämnen, flera av högsta riskklass.
Det är viktigt att påpeka att det inte anses finnas någon nedre gräns för canceruppkomst vad gäller exponering. All bestrålning med radioaktiva ämnen anses leda till en risk för cancer, stor eller liten.
I den internationella debatten finns misstanke om att strålskyddsfilosofin har sådana brister att riskerna kraftigt underskattas eller till och med negligeras. Det gäller i synnerhet riskerna för foster och barn samt dem från låga stråldoser.
Samma debatt fiörekommer då det gäller cancerrisker från elektromagnetisk strålning. En viktig invändning mot nuvarande bedömning av risker från radioaktivitet och elektromagnetisk strålning är att den baseras på i huvudsak fysikaliska och energirelaterade resonemang (t ex termiska effekter). Men det saknas en mer finstämd analys av skillnader i biologiska effekter.
Två isotoper med ungefär samma fysikaliska och strålningsmässiga egenskaper bedöms vara likvärdiga, medan de biologiska effekterna kan vara mycket olika. En av dem kan vandra speciella vägar i människokroppen och t o m anrikas i särskilda organ, där de förorsakar skada till skillnad från den andra.
Ett gigantiskt problem i detta sammanhang är det faktum att både kärnkraften och elförsörjningen liksom mobiltelefonin redan blivit uppbyggd i samhället. En berättigad omvärdering av strålningens risker kommer därför sannolikt att också förnekas. Något annat skulle annars kunna skapa en ”onödig oro”.
Att man nu hittar ‘oförklarliga’ cancerfall hos barn runt kärnanläggningar måste tas på det största allvar. Det måste undersökas närmare och vi själva någon gång kunna erkänna att vi har gått vilse och söka en bättre och säkrare väg för framtiden.
Flera undersökningar runtom i världen visar nu på ökad förekomst av leukemi runt kärnanläggningar och tidigare beräkningsmetoder anses vara felaktiga.
Cancer vanligare bland barn i närheten av tyska kärnkraftverk
Fler barn insjuknar i cancer ju närmare en kärnkraftanläggning de bor. Till stor del handlar det om leukemi, säger en alldeles färsk forskarrapport från Tyskland. Någon förklaring till de många cancerfallen ger rapporten inte.
Rapporten har väckt en stor uppståndelse i Tyskland, inte minst bland politiker. Den tyska miljöministern Sigmar Gabriel har reagerat försiktigt och vill att undersökningen ska kontrolleras.
Han anser att ökningen av antalet cancerfall, med nuvarande kunskapsnivå, inte kan förklaras av den strålning som finns omkring ett kärnkraftverk.
Ändå visar rapporten att sambandet mellan cancerfallen och närheten till ett kärnkraftverk är statistiskt signifikant.
Undersökningen är gjord av Dr Peter Kaatsch och Prof Dr Maria Blettner vid universitetet i Mainz på beställning av Bundesamt für Strahlenschutz, den tyska motsvarigheten till vårt svenska Statens strålskyddsinstitut.
‘Om och om igen uttalas misstanken att barn oftare blir cancersjuka i närheten av kärnkraftverk. En tidigare rapport som handlade om barn under 15 år tycktes peka på att särskilt de yngsta barnen löpte risk att drabbas av leukemi. Vår nya undersökning, som gäller barn under fem år, bekräftar den misstanken”, skriver Kaatsch och Blettner.
Forskarna har gått igenom samtliga fall av cancer i Tyskland mellan 1980 och 2003 hos barn under fem års ålder. De har prickat in bostadens läge på 25 meter när. 1592 cancersjuka barn har undersökts liksom 4735 friska. Det finns mer att hämta på deras hemsida: www.kinderkrebsregister.de
