| Feb ’09 |
| 21 |
| 14:00 |
Se även: www.goteborgmotrasism.se
Nej till rasism och nazism! Lördag 21 februari kl 14.00-15.00 Kvilletorget Arrangör: Göteborg mot rasism i samarbete med Svenska kyrkan i Brämaregården, Forumet för Unga Muslimer, Ungdom mot rasism, Bosnia Express Kulturförening, Miljöpartet de Gröna, Forum för stöd av mänskliga rättigheter i Iran och ENAR Sverige.
Afghanistan.nu om hur Sverige efter 9/11 följt USA med dess tvivelaktiga tolkning av folkrätten
Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i föreningen FiB-juristerna, har granskat lagligheten i USAs invasion av Afghanistan och den drygt sjuåriga utländska ockupationen i landet. Det kriget har ju pågått sedan okt 2001 och en internationell styrka med FN-uppdrag finns dessutom på plats.
Som svar på attentaten den 11 september 2001 hänvisade USA till självförsvarsrätten och FNs säkerhetsråds resolution 1368. Men många folkrättsexperter ifrågasatte omedelbart den folkrättsliga grunden.
Det fortsatta kriget har däremot inte behandlats på samma intensiva sätt ur folkrättslig synpunkt. Detta är viktigt att ta upp nu, då svenska soldater alltmer skall engageras i kriget.
Den resolution som antogs dagen efter 9/11attentaten ger de folkrättsliga ramarna för hur stater får bemöta terrorism, men där nämner man inte Afghanistan (inte ens i hänvisningen till resolution1269 från 1999).
I resolution 1368 finns hänvisningar till självförsvarsrätten men inte som ett klartecken för USA att angripa ett annat land. Den innehåller endast ett allmänt konstaterande om att den restriktiva självförsvarsrätten gäller: ”Erkänner den naturliga rätten till individuellt och kollektivt självförsvar i enlighet med FN-stadgan”.
Klicka på titeln för nästa sida
Kan svaret verkligen vara fler soldater?
Afghanistannytt 3-08 av Bengt Kristiansson fd ordf Svenska AfghanistanKommittén
Utvecklingen i Afghanistan under sommaren har varit dyster. Det talibanledda motståndet mot regeringen och de utländska trupperna har stärkts och bekämpas som tidigare med nästan enbart militära medel.
De utländska trupperna, vare sig de är amerikanska, kanadensiska eller brittiska, Nato- eller USA-ledda, svarar med flygbombning och artillerield mot byar och dalgångar, i tron att de ska eliminera talibaner och regeringsmotståndare. Detta leder till att civila afghaner dör i sina egna hem och byar.
Under sommaren har många människor dödats när de bara levt sina vanliga vardagsliv eller varit tillsammans för att till exempel fira bröllop eller annan festlighet. Fler civila offer än någonsin rapporteras, inte bara av ögonvittnen, journalister och människorättsorganisationer utan också av FNs högste representant i Afghanistan.
Rapporterna och dokumentationen om hur civila drabbats är entydiga. Den afghanska regeringen har vädjat till omvärlden många gånger att inte genomföra flygbombning utan den afghanska regeringens tillåtelse (och möjligen medverkan) och inte heller låta utländska soldater genomföra raider i byarna. Men om och om igen har den afghanska regeringens vädjan nonchalerats.
Detta underminerar regeringens trovärdighet och bidrar ytterligare till befolkningens ökande stöd till talibaner och andra motståndsgrupper, inte i första hand för att talibanerna för en politik som stöds i breda lager, utan för att kränkningen av den nationella suveräniteten blir så påtaglig.
Jag tror inte det är en överdrift att säga att de allra flesta afghaner idag ser de utländska trupperna som ockupanter, alldeles oavsett vad uttolkningen av internationell rätt leder till för slutsatser. Det är nu sju år sedan USA invaderade Afghanistan och drev talibanerna från makten. Och i princip har under dessa år den USA-ledda militaristiska strategin dominerat den utländska närvaron. Det har inte lett till förbättrad säkerhet utan tvärtom.
Våldet har blivit alltmer kännbart och påtagligt för civila afghaner, för de begynnande afghanska institutionerna och deras tjänstemän exempelvis polisen och för afghanska och utländska biståndsarbetare. Och ändå diskuterar omvärlden huvudsakligen behovet av fler militärer, mer trupper och mer militär teknologi.
Kan det vara rimligt att tro att en ännu större militär insats kan vara det rätta svaret på en konflikt där den militära närvaron just verkar vara en orsaksfaktor till stora delar av konflikten?
Omvärlden bidrar till Afghanistans ”säkerhet och utveckling” med militärt stöd för runt 100 miljoner dollar per dag, men bara sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbyggnaden. Det svenska biståndet till Afghanistan har dock en något bättre relation mellan civila och militära insatser. Drygt 700 miljoner kronor per år kostar den svenska Isaf-styrkan, medan kostnaden för det civila biståndet stannar vid knappt hälften.
Det är troligt att just denna obalans mellan militärt och civilt bistånd bidrar till det ökande våldet. Det internationella samfundet har försummat att göra storskaliga, välförankrade insatser som tagit avstamp i den afghanska befolkningens kultur, livsföring, tro och föreställningar och uppnått alltför lite av sådant som gjort den vanlige afghanens liv lite drägligare.
Det stora flertalet har inte fått se några avgörande förbättringar av sina politiska och ekonomiska förhållanden. I stället har alltför många afghaner konfronterats med flygbombning och utländska soldaters raider av byar, hem och hus.
Min övertygelse är att man kan främja fred i Afghanistan genom att kraftigt öka det civila biståndet och minska den utländska militära insatsen. Det Afghanistan behöver av omvärlden är skolor, hälsovård, infrastruktur och arbetstillfällen, inte felriktade bomber. I dagens läge måste man fråga sig om Isaf-styrkan längre fyller sin funktion och ursprungliga FN-mandat – att bevara och främja fred.
I ledningen för ISAF utnämns nu en ny amerikansk general med erfarenhet från Irak-kriget. Planer finns på en ytterligare sammansmältning av ISAFs verksamheter med USAs krigförande styrkor (Operation Enduring Freedom, OEF). Redan har OEF och ISAF i många afghanska betraktares ögon blivit identiska. USA kräver mer makt över de utländska trupperna, och oavsett vem som blir näste president så har mer trupp och större slagkraft utlovats.
ÄR DET I DETTA LÄGE RIMLIGT att öka svensk medverkan i ISAF? Man måste också fråga sig hur effektiv den militärinspirerade PRT-modellen nu är i de norra provinserna. Säkerhetssituationen är fortfarande mycket bättre där än i de södra och östra delarna. Medan huvudproblemet med ISAF i söder och öster är dess starka koppling till USAs stridande förband och dess aggressiva militära strategi, är det i norr i stället en grundläggande fråga om den militära modellen för stabilitetsskapande insatser alls är relevant.
Jag tror, efter den allvarliga försämringen av säkerhetsläget vi sett under sommaren, att det är dags att förnya och fördjupa diskussionerna om detta inom SAK. Sveriges regering borde klart markera att Sverige inte medverkar i det USA-ledda kriget, att Afghanistans folk behöver mindre av utländsk militär närvaro och mer civil återuppbyggnad och att ISAFs insatser tydligt måste inriktas på fredsbygget, under FNs ledning.
Det skulle vinna åtskilligt med respekt, både nationellt och internationellt, om regeringen satsade mer på bistånd för civil utveckling och återuppbyggnad, snarare än militära insatser. Afghanistan behöver en fundamentalt ny strategi för fred och framtid – inte mer av den som redan misslyckats. Sverige och SAK bör ta initiativ till en genomlysning av denna frågeställning och, tror jag, nyorientering.
 |
|
|
Visst finns det terrorister i Afghanistan. Men även helt vanliga afghanska bybor har anledning att vara trötta på främmande soldater och deras bombplan, Gert Gelotte i sin krönika i Göteborgsposten 23 januari.
Vad vore rimligare än att kräva en trovärdig fredsplan i stället för ett planlöst eskalerande krig som villkor för svenskt deltagande på amerikansk sida i Afghanistan? Varför gör Carl Bildt och regeringen inte det?
I skuggan av Saab kom utrikesminister Bildts utrikesdeklaration i riksdagen nästan bort. Men så lätt får det inte vara att sända fler svenska soldater till Afghanistan – där inte ens det högsta befälet tror på någon seger.
Kriget i Afghanistan pågår på sjunde året. Det tydligaste resultatet är att de islamistiska talibanerna stärker sina positioner även i Pakistan. I Afghanistan är läget katastrofalt – för USA med allierade. När tidskriften Newsweek nyligen granskade kriget konstaterades bland annat:
att talibanerna etablerat sig i 72 procent av landet mot 54 procent förra året.
att talibanerna opererar längs tre av fyra huvudvägar in till huvudstaden Kabul. Tidigare har både amerikanska och brittiska generaler öppet medgivit att de inte tror att kriget i Afghanistan går att vinna. Och i Newsweek citeras den nuvarande amerikanske befälhavaren, general Petraeus:
”USA kan inte döda sig till framgång. Främmande trupper kan inte besegra rebeller. Det kan bara lokala styrkor med folkligt stöd göra.”
Men den afghanska armén är i dag lika oduglig som den sydvietnamesiska var under Vietnamkriget. Orsaken torde vara densamma. Det går inte att bygga upp en nationell armé i skydd av en främmande armés bombkrig. Och folkligt stöd … ?
Visst finns det terrorister i Afghanistan. Men även helt vanliga afghanska bybor har anledning att vara trötta på främmande soldater och deras bombplan. Efter sex års krig, där kvinnor och barn ständigt dödas av misstag, var USA:s försvarsminister Robert Gates således rätt ute när han nyligen talade inför en kongresskommitté:
”Min oro är att afghanerna kommer att se oss som en del av problemet snarare än en del av lösningen. I så fall är vi förlorade.” Enligt FN dödades 2 118 civila under 2008. Det är 40 procent fler än under 2007 och det högsta antalet döda civila sedan kriget inleddes.
Utvecklingen i Afghanistan är ”djupt bekymmersam”, konstaterar Carl Bildt i utrikesdeklarationen. Ingen torde invända. Men Bildts slutsats är problematisk:
”Den terrorism och den drogproduktion, som har sina rötter i Afghanistan, hotar människor långt utanför landets egna gränser. Det är därför som regeringen har beslutat om att stärka Sveriges civila och militära insatser i Afghanistan.” Det är ett resonemang med föga djup. Trots mer än sex års militärt misslyckande satsar president Obama på att dubbla antalet amerikanska soldater i Afghanistan. Men varför skulle 60 000 amerikaner klara det som 100 000 ryssar misslyckades med under tio års krig?
Obama tycks eskalera i hopp om att ett militärt mirakel skall skapa utrymme för en fördelaktig fred. Men hur många gånger gjorde inte amerikanska presidenter det i Vietnam? Nederlaget stod skrivet på väggen i åratal innan de sista flyende amerikanerna lyftes ut med helikopter från Saigon.
Carl Bildt bör förklara varför det är så angeläget att riskera svenska soldaters liv i ett förlorat krig? Visst, de humanitära behoven är uppenbara, men det är de på många andra platser i världen. Sverige är litet nog att kunna välja.
|
|
|
|
| Stäng fönstret | |
| Feb ’09 |
| 25 |
| 16:30 |
Vi samlas onsdag 25 feb utanför Universitetet Vasagatan kl 16.30-17.00 och berättar vad vi tycker om Amos Oz besök i Göteborg. Han som inte precis är känd för någon särskilt demokratisk inställning till palestinierna. Detta besök sker på inbjudan av Universitetet
Gunnar Olofsson ordf Palestinagrupperna Göteborg uppmanar oss att demonstrera vad vi anser om dylika besök.
Z Magazine februari 2009 av prof Edward S Herman
En av de mera vilseledande klichéerna i Västs beskrivning av tiden efter det andra världskriget är att NATO hade konstruerats som ett försvarsarrangemang för att blockera hotet från en sovjetisk attack mot Västeuropa. Detta är fel. Visseligen är det sant att Västs propaganda överdrev det sovjetiska hotet, men ett stort antal nyckelpersoner bland USAs och västvärldens statsmän erkände att en sovjetisk invasion inte utgjorde ett verkligt hot.
Sovjetunionen var ödelagt men trots sitt innehav av en stor armé var man utmattad och behövde tid att återhämta sig.
USA stod på topp, kriget hade revitaliserat dess ekonomi, man hade inte blivit skadat av kriget och ägde i sin arsenal en atombomb, vilken man demonstrerat för Sovjetunionen genom att avliva en kvarts miljon japanska civila i Hiroshima och Nagasaki.
I Washington hade man diskuterat att slå till mot Sovjetunionen innan landet hunnit återhämta sig eller tillverka egna kärnvapen. Denna idé avvisades till förmån för en ‘uppdämningspolitik’, ekonomisk krigföring och andra former av destabilisering.
NSC 68 daterades till april 1950 och beskrev det stora sovjetiska hotet, samtidigt som man genomföra ett program för destabilisering av Sovjetunionen, något som var tänkt att leda till en regimförändring. Detta lyckades man 1991 också till slut med. Således konstaterade hårdingar som John Foster Dulles följande år 1949- ”Jag känner ingen ansvarig i hög ställning, militär eller civil i denna eller någon annan regering, som har uppfattningen att Sovjetunionen planerar en erövring med öppen militär aggression.”
Men lägg märke till Dulles ordval -”öppen militär aggression”. Hotet handlade alltså mer om ett möjligt sovjetiskt stöd till vänsterpolitiska grupper och partier i Västeuropa. Senator Arthur Vandenberg, den som främst förordat NATO, konstaterade öppet att NATOs militära uppbyggnad huvudsakligen var av praktisk natur för att säkra ett adekvat försvar mot inre undergrävande verksamhet.”
Det stora stöd som USA erbjöd högerkrafterna ansågs naturligtvis inte vara en hjälp till undergrävande verksamhet eller hot mot demokratin; det vara bara Sovjetunionens hjälp till vänstern som passade in i denna kategori (minns Adlai Stevenssons påstående under det sena 60-talet om att motståndet i Sydvietnam av nationella krafter fientliga till den USAtillsatta regimen var en ”inhemsk aggression”).
De icke-tyska Västeuropeiska eliterna var mycket mer oroliga inför ett tyskt återuppstående och ett tyskt hot och var liksom USAs regering mer angelägna om att hålla nere vänstern i Europa än att tänka på ett sovjetiskt hot. USA pressade europeerna till att öka sina militära styrkor och köpa vapen från USAs vapensmedjor. Trots det uppblåsta och ibland helt uppdiktade hotet från Sovjetunionen var denna militära hotbild mycket användbar, eftersom man det kunde diskreditera vänstern genom att knyta den till Stalin och bolsjevismen liksom en påstådd sovjetisk invasion och ett mytiskt världserövrarprogram.
Fakta var att Warschawapakten var mycket mer defensiv än NATO i sitt upplägg; organisationen följde NATOs med en tydlig respons. Det var även en struktur bestående av en svagare part med mindre tillförlitliga medlemmar. NATO var viktig i en process över tiden för att kunna destabilisera och nedmontera den sovjetiska regimen.
Framför allt – NATOs rustningar och styrka var en del av USAs strategi för att tvinga Sovjet att hellre spendera sina resurser på militära rustningar än att satsa dem på välfärd, lycka och lojalitet hos den egna befolkningen. Genom att skapa ett genuint säkerhetshot uppmuntrade detta till ett förtryck som kom att skada folkets lojalitet och Sovjetunionens rykte utomlands.
Under denna tidiga period försökte de sovjetiska ledarna att förhandla sig fram till någon form av fredsavtal med Väst, inklusive att ge upp Östtyskland, men USA och dess klientstater i Europa kom inte att lyssna på det örat. Som redan sagts var USAs officiella ståndpunkt (även massmedias) att endast de interventioner som Sovjet företog sig i Västeuropa var förkastliga och hotade den inre säkerheten. Men i en värld som inte följer Orwells teser borde man kunna erkänna att USA inte bara vida överträffat Sovjetunionen vad gällde sitt stöd till en intern destabiliserande verksamhet utan också bedrev rent terroristiska handlingar under de år som följde på 1945.
Vänstern hade vuxit i styrka under det andra världskriget genom att kämpa mot det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. USA bekämpade vänsterns krav på makt och politiskt deltagande med alla till buds stående medel, inklusive ren krigföring i Grekland och ett massivt ekonomiskt stöd till de partier och politiker som runtom i Europa motarbetat vänstern.
I Grekland stödde USA den yttersta högern, inklusive de som kollaborerade med fascisterna och lyckades också installera en otäck, auktoritär högerregim. USA fortsatte att stödja det fascistiska Spanien och accepterade det fascistiska Portugal som en av grundarna till det NATO som bildats.
NATO-vapen hjälpte Portugal att föra sina koloniala krig. Den dominerande makten inom NATO, USA, stödde överallt högerpolitiker och tidigare nazister och fascister, men hävdade helt klart att man själv bekämpat totalitarismen och var demokratisk.
Det kanske mest uppseendeväckande utgjordes av USAs och NATOs stöd till paramilitära grupper och terrorism. I Italien gick USA samman med högerfalanger, hemliga sammanslutningar t.ex P2-logen och de paramilitära grupper som tillsammans med polisstyrkorna genomförde det man kallat strategin för att skapa oro och konflikt (strategy of tension). Man genomförde alltså en serie terroristattacker varvid skulden blev lagd på vänstern.
Den mest omtalade var bombningen av järnvägsstationen i Bologna i augusti 1980, varvid 86 människor omkom. Träningen och integrationen inom polisstyrkorna – CIA -NATO- operationerna bland de tidigare fascisterna och fascistkollaboratörerna var i Italien oerhört väl organiserad, men vanligt förekommande även i övriga delar av Europa. (För att läsa mer om just Italien, se Herman och Brodhead, ”The Italien Context: The Fascist Tradition and the Postwar Rehabilitation of the Right”, NewYork, Sheridan Square, 1986). När det gäller Tyskland, se William Blum i kapitlet ”Tyskland 1950″ i boken Killing Hope, 1995, som på svenska heter ‘CIA och USAs verkliga utrikespolitik’).
NATO var även en del av operation Gladio, ett program organiserat av CIA tillsammans med NATOregeringar och säkerhetsetablissemang såväl som en rad europeiska stater, vilka satt upp hemliga kadrer och vapengömmor föregivet förberedelser inför en kommande sovjetisk invasion. I själva verket var dessa förberedelser för internt bruk mot landets egen befolkning, de som inte ville finna sig i sakernas tillstånd. Dessa vapen stod till högerns disposition.
De användes ett antal gånger t.ex vid bombningen av Bologna station och flera terrorist-aktioner i Belgien och Tyskland. Gladios och NATOs planer användes för att slå ner vänstern i Grekland 1967 – det demokratiska valet av en liberal regering. Den grekiska militären sjösatte planen Operation Prometeus, vilken NATO hade förberett och ersatt den demokratiska ordningen med en militär diktatur som utnyttjat brutal tortyr. Varken NATO eller Johnsonadministrationen kom att protestera.
Andra Gladio-styrkor, från Italien bla, kom till Grekland för att i praktiken lära sig hur man skulle hantera ”inre uppror”.
Sammanfattningsvis: från sin allra första stund var NATO offensivt, inte defensivt. NATO var emot diplomati och fred och sammanflätad med terroristoperationer och andra former av politiska interventioner, odemokratiska sådana och verkliga hot mot demokratin.
NATO efter Sovjetunionens upplösning.
När Sovjet upphörde att existera och den hotande Warschawapakten försvunnit, försvann också det teoretiska skälet för NATOs existens. Detta skäl var visserligen en lögn, men NATO måste inför allmänheten ändå omdefiniera dessa skäl för sin fortsatta existens. NATO antog nu en större, aggressivare roll. Eftersom det inte fanns några skäl till att i fortsättningen försvara Jugoslavien efter Sovjetunionens fall, började NATO att samararbeta med Tyskland för att nedmontera sin tidigare västallierade och bröt i samband med det mot våldsförbudet i FNstadgan.
Mitt i bombningarna av Jugoslavien i april 1999, höll NATO sitt 50 årsjubileum i Washington D.C, firade sina framgångar och uttryckte med ett Orwellskt språkbruk sitt hängivna stöd till folkrätten samtidigt med sina pågående grova brott mot FNstadgan. Faktum är att texten i det ursprungliga dokumentet för NATOs grundande 1949 inleddes med en försäkran om medlemmarnas stöd till FNstadgan. I artikel 1 står ‘…att lösa alla internationella konflikter med fredliga medel.’
Den session som hölls i april 1999 producerade ett strategiskt koncept, vilket förde fram ett nytt program för NATO nu då den defensiva rollen att försvara sig mot en sovjetisk invasion verkade mindre trolig. (The NATO Alliance´s Strategic Concept, Washington D.C. April 23,1999. www.nato.int/docu/pr/1999/p99-065e.htm). Alliansen underströk fortfarande säkerhet, trots att man nu bestämt sig för helt nya aktiviteter för en större stabilitet.
NATO välkomnar nya medlemmar och nya partnerskapsarrangemang, men varför det skulle vara nödvändigt efter det kalla krigets slut gjordes aldrig klart. Man medger att ett storskaligt anfall mot alliansen är föga troligt men nämner naturligtvis inte de storskaliga anfall som utförts av alliansen. Man skryter om NATOs roll på Balkan som en illustration till sitt beslut om en större stabilitet. Fakta är emellertid att NATO spelat en mycket destabiliserande roll på Balkan.
Man bidrog till att inleda en etnisk krigföring och vägrade använda diplomatiska metoder i Kosovokrisen för att kunna attackera Jugoslavien i ett bombkrig, som pågick då detta dokument blev formulerat och spritt. (För en diskussion om NATOs roll, se Herman and Peterson,”The dismantling of Jugoslavia,” Monthly Review, Oct 2007, http://monthlyreview.org/1007herman-peterson1.php
Det strategiska konceptet hävdar att det förordar vapenkontroll, men fakta säjer att NATO från sin allra första stund var pådrivande för ökad vapenupprustningen, vilket för Polens och Bulgariens del innebar att de tvingades bygga upp de vapen som är ”interoperabla”, vilket betyder att dessa ska inköpas från USA och andra vapenhandlare i Väst.
Sedan detta dokument producerats 1999, har NATOs ledande medlem USA mer än fördubblat sin militära budget och massivt ökat sin internationella vapenförsäljning, ytterligare ökat sina rymdbaserade militära operationer, dragit sig ur 1972 års ABM-avtal, vägrat ratificera Provstoppsavtalet och avvisat såväl avtalet om landminor som FNs avtal om att minska flödet av den illegala handeln med lätta vapen.
Med NATOs hjälp har en ny vapenkapplöpning producerats, vilken många hakat på av USAs allierade, klienter och rivaler. I NATO-dokumentet från 1999 hävdar man att NATO stöder icke-spridningsavtalet, men understryker samtidigt hur viktiga kärnvapnen är för NATOs maktställning.
NATO avvisar därför en central punkt i avtalet som inbegriper löftet från kärnvapenmakterna att arbeta för att få bort kärnvapnen. Det betyder att NATO endast är intresserat av att eliminera kärnvapnen hos de länder de som man ämnar angripa, t.ex Iran.
I säkerhetsavsnittet i det strategiska konceptet sägs att NATO kämpar för en säkerhetsmiljö som baserar sig på tillväxt av demokratiska institutioner och beslutet att på ett fredligt sätt lösa dispyter och att inget land skall kunna skrämma eller hota något annat land genom hot om våld. själva hyckleriet i detta är häpnadsväckande. så är den reella kärnan i NATOs politik och praktik just att hota.
USAs nationella säkerhetspolitik säjer öppet att de planerar upprätthålla en global militär överlägsenhet för att på så sätt förhindra en rivaliserande makt från att utmana denna överlägsenhet- vilket innebär att härska genom att injaga skräck.
NATO hävdar idag ett de inte hotar någon och talar i sitt strategiska koncept om möjliga gemensamma övningar med Ryssland. Återigen når denna nivå på hyckleri oanade höjder. Vi känner alla till att USA har lovat Gorbatjov då han samtyckte till Öst-och Västtysklands förening, att NATO inte skulle röra sig en tum österut.
Clinton och NATO bröt snabbt detta löfte och absorberade själv alla tidigare sovjetiska satellitstater och de baltiska staterna. Bara idioter som lurar sig själva eller propagandister vägrar att inse att detta utgör ett säkerhetsmässigt hot mot Ryssland, den enda kraft i området som teoretiskt skulle kunna hota NATOs medlemsstater. Det strategiska konceptet spelar oskyldig, då det enda hot det erkänner är hotet mot sina egna medlemsstater.
Trots att ”förtryck”, ”etniska konflikter” och ”spridning av massförstörelsevapen” påstås vara ett stort bekymmer för NATO, är dess relationer med Israel mycket intima och man har på intet sätt försökt hindra Israels förtryck eller etniska rensning eller deras halvt erkända betydande kärnvapeninnehav.
Och vare sig kriget mot Libanon 2006 eller dess mordiska attacker mot Gaza utgjorde några hinder för deras varma relationer, då USA-UKs oprovocerade attacker mot Irak kom att minska solidariteten hos NATOs medlemmar.
Israel är USAs högt favoriserade klient och är per definition fri att bryta mot alla de fem principer som räknas upp i det strategiska konceptet. 2008 underteckande Israel och NATO en säkerhetspakt och NATO kan snart komma att vara Israel behjälplig i deras ”säkerhetsoperationer” i Gaza. Faktum är att Obamas val av nationell säkerhetsrådgivare, James Jones, under de senaste åren högröstat krävt att NATO ska ockupera Gaza och även Västbanken. Han är inte den enda röst som krävt detta inom USAs etablissemang.
Det nya NATO är en pitbullterrier i USAs tjänst och Imperium. För närvarande beväpnar man världen, uppmuntrar den militära uppbyggnaden i de tidigare baltiska och östeuropeiska sovjetsatelliterna. Idag är dessa NATOs och USAs satellitstater – och man samarbetar tätt med det Israel som etniskt rensar och fördriver sina Untermenschen och hjälper sin härskare att etablera klientstater vid den södra ryska gränsen, uppmuntrar utplacering av ett missilförsvar i Polen, Tjeckiska Republiken och Israel samt uppmanar till integrering av USAs planer på en bred missilsköld.
Detta praktiskt taget tvingar Ryssland att ta till mer aggressiva steg och ökad upprustning (precis på samma sätt som NATO gjort under det kalla kriget). Och naturligtvis stöder NATO USAs ockupation av Irak. NATOs generalsekreterare Scheffer skryter oupphörligt med att alla 26 NATO stater är involverade i ‘Operation Iraq freedom’ inne i Irak eller Kuweit.
Varje liten Balkanstat utom Serbien har haft soldater i Irak och nu i Afghanistan. Hälften av det tidigare ryska samväldet av oberoende stater har också ställt trupper till förfogande för Irak, några av dem även för Afghanistan. Detta är ett övningsfält för samövning med de nya partnerländerna för finslipning av interoperabilitet och utveckling av en ny bas legosoldater för NATOs växande ”out-of-area” operationer. Allt för att NATO mer och mer aktivt skall delta i USAs krig i Afghanistan och Pakistan.
Som redan sagts skryter NATO över sin roll i Balkankrigen. Båda dessa krig och krigen i Irak, Afghanistan och Pakistan har brutit mot FN stadgan. Laglösheten är inbyggd i det nya strategiska konceptet. Ett NATO som alltmer expanderar ger sig självt auktoriteten att leda militära kampanjer ”out-of-area” eller ickeartikel 5 uppdrag utanför NATOs område.
Som Bruno Simma iakttagit 1999: Det budskap som detta ger uttryck för är enligt vår uppfattning klart: Om det visar sig att säkerhetsrådets mandat eller dess auktorisering av framtida NATO icke-artikel 5 uppdrag inte kan komma till stånd, inbegripet väpnade styrkor, fortsätter ändå NATO med sitt uppdrag. Att NATO kan göra på detta sätt kom att visa sig vid Kosovokrisen (NATO, the UN and the use of Force: Legal Aspects, European Journal of International Law,Vol.10 No.1, 1999).
Det nya NATO är tacksamt över att genomföra USAs maktprojekt över hela världen. Förutom att man hjälper USA att omringa Ryssland, genomför man också ”Partnerskapsarrangemang” och bedriver gemensamma militärmanövrar med de länder som befinner sig inom de sk Medelhavsdialogländerna (Israel, Egypten, Jordanien, Marocko, Tunisien, Mauretanien och Algeriet).
NATO har även etablerat nya partnerskap med Gulfländerna (Bahrein, Kuwait, SaudiArabien, Oman, Qatar och Förenade Arabemiraten). På så sätt har man expanderat NATOs militärområde från Afrikas Atlantkust till Persiska viken. Under denna tid har NATO både besökt och bedrivit flottmanövrar med de flesta av dessa uppräknade länder. Det första formella bilaterala NATO-Israel avtalet har också undertecknats.
Pitbullterriern har ett bra utgångsläge för sin hjälp till Israel för att fortsätta sina massiva lagbrott: att hota och kanske attackera Iran och utvidga sitt eget samarbetsprogram av pacificering av folken i Afghanistan, Pakistan och på andra platser. Allt i föregivet intresse av den fred och ”vidare stabilitet” som nämns i det strategiska konceptet.
På samma sätt som FN ger NATO täckmantel för en till synes multilateralism, för vad som under ytan i själva verket är en lagslös och praktiskt taget okontrollerad imperialistisk expansion. Faktum är att NATO i egenskap av USAs aggressiva globala arm utgör ett allvarligt hot mot vår globala fred och säkerhet.
NATO skall nu fira att man funnits i 60 år. Istället för att år 1991 bli likviderad har NATO expanderat och antagit en ny och hotfull roll som går att studera i dess strategiska koncept från 1999. Idag växer man både förfärande, olycksbådande och ondskefullt.
……Edward S. Herman är professor emeritus vid University of Pennsylvania. Han är en flitig skribent, författare och granskare av framförallt massmedias roll. Han har bl.a tillsammans med Noam Chomsky skrivit böckerna: ‘The Washington Connection’ och ‘Third World Fascism’, 1979 och ‘Manucfacturing Consent’, 1988. Artikelns originaltitel är NATO: The Imperial Pitbull.
Översättning Agneta Norberg
Redigering Ingrid Ternert
Powered by WordPress
