Fredskoalitionen Göteborg

 

 

GP krönika 6 mars 2009 av Lars Henriksson

Det handlar om sänkta löner, en bilindustri i fritt fall och vår tids tragedi: att arbetarrörelsen saknar ett självständigt alternativ till den avreglerade marknaden. Stämningen på Volvos fabrik präglas av vrede, frustration och uppgivenhet. Och facket lyser med sin frånvaro.

 

När Bruce Springsteen avslutade sitt pausframträdande på Super Bowl med Glory days var det nog ingen slump att han strök versen om bilarbetaren som avskedad efter 20 år på GM drömmer sig tillbaka till lyckligare dagar. Den huvudsponsrande däcktillverkaren ville säkert inte gnugga in på de 95 miljoner tv-tittarna att dessa dagar är över. Det gäller ju att hålla uppe framtidstron, hoppet om att allt skall bli som vanligt igen.

 

Mycket av det som sägs idag i Sverige har samma syfte. Affärsplan. Rekonstruktion. Krisuppgörelser. Ord som låter seriösa och förtroendeingivande har duggat tätt kring bilindustrin på sistone, som om de som styr vet vad de gör och har en hållbar plan för framtiden.

 

Men inga ord förmår dölja att Saab, bilindustrin och världsekonomin i sin helhet är i fritt fall och att den rekonstruktion som skulle behövas inte handlar om någon enskild fabrik eller bransch utan om hela vår ekonomi.

 

Liksom hos biltillverkare världen över står Volvo Torslandaverken still i dagar och veckor. Att försäljning och produktion går på knä betyder inte att tempot minskat på banorna. Tvärtom finslipas rationaliseringarna och det toyotistiska systemet drivs ännu ett steg. Inte bara vad vi skall göra är som vanligt fastslaget och beräknat ner till bråkdelen av en sekund, utan också exakt hur vi skall göra det.

 

I chefernas jobb ingår regelbundna inspektioner för att övervaka att ingen avviker från den nedtecknade koreografin. De mikropauser vi skaffat oss genom att hitta egna små genvägar ska istället tillfalla företaget. Bara om vi går med på att pressas hårdare kan jobben räddas, får vi veta.

 

Sedan vinterns uppsägningar råder en märklig stämning; bitterhet och misstänksamhet på grund av hur uppsägningarna gick till bland många på golvet medan ledningen låtsas som om inget hänt och att det som möjligen hänt bara är en tillfällig svacka. Det surrar av rykten. Blir det nya varsel? Pågår det förhandlingar om andra åtgärder? Ingen vet eller vill berätta. De flesta biter ihop och hoppas att ”det skall vända” även om känslan är utbredd av att ledningens klämkäcka paroller är lika tomma som de låter.

 

Ändå kommer det som en chock när nyheten sprids som en löpeld: ‘Metall håller presskonferens. Sänkt lön!’ Utan att informera innan eller att fråga oss efteråt har vårt fack gjort just det som de lovat att aldrig göra under åratals argumenterande för kollektivavtal.

 

För att ”överbrygga den ekonomiska krisen” har ledningen öppnat för att sänka lönen och det utan att ens få några garantier mot uppsägningar. Ansvaret läggs på de lokala klubbarna att förhandla fram sänkt arbetstid och lön.

 

”Världens starkaste fackförening” kastar sig utan att tveka in i racet mot botten. Medan fackföreningen lyser med sin frånvaro spänner reaktionerna på golvet över hela spektrumet, från vrede och frustration till uppgivenhet. För vart skall vi ta vår ilska, vi som inte längre ens har några fackmöten där vi kan ställa våra ledare till svars? Kanske är det allvarligaste ändå inte själva lönesänkningarna utan att vår egen fackförening pekar ut sänkta löner som ett sätt att lösa krisen.

 

Men dagens bilkris beror inte på lata och överbetalda arbetare och kommer inte att lösas hur hårt vi än jobbar eller sänker våra anspråk. När kreditbubblorna brast blottades en stor och länge känd överkapacitet i världens bilindustri och den nedåtgående spiralen började. En överproduktionskris som nu åter dementerar den liberala ekonomiska teorin.

 

Bara med så mycket större fallhöjd efter årtionden av avreglering och spekulation. Oavsett hur den ekonomiska krisen löses, för lösas kommer den liksom 30-talskrisen och i värsta fall till samma ohyggliga pris, finns inte någon realistisk möjlighet för bilindustrin att fortsätta som förut.

 

Medan vi hoppas på bättre tider höjs obevekligt temperaturen i oceaner, atmosfär och tundror. Dagligen pekar nya rön på att IPCC:s dystra rapport från 2007 var alltför optimistisk och att de utsläppsmål som kompromissats fram är fullständigt otillräckliga. Klimatet kompromissar nämligen inte.

 

Hopp och framtidstro är viktiga för att vi skall klara vardagens slit och planera för morgondagen. Falska förhoppningar däremot är direkt skadliga, de invaggar i passiv väntan på att saker åter skall bli ”som vanligt”.

 

Och så länge vi hoppas på en återkomst av det nyss passerade tillstånd där en inbillad obegränsad möjlighet att elda kol och olja tycktes kunna hålla hjulen rullande i samma banor för evigt, så länge kommer inga alternativ att förverkligas. Att rädda bilindustrin kräver därför att vi ifrågasätter vad den tillverkar.

 

Men hur ser ett möjligt framtidshopp ut – rensat från illusioner och önsketänkande – idag när depressionens och klimatkrisens första stormsvalor varslar om en tid när varken den mänskliga ekonomin eller det ekologiska systemet fungerar som vi vant oss vid? Klart är att det krävs något helt annat än de affärsplaner och krisuppgörelser som läggs fram i desperata försök att få allt att bli ”som vanligt”.

 

Att den avreglerade marknadens inneboende motsättningar nu ställer alla invanda sanningar på huvudet skapar istället ett gyllene tillfälle för en nytänkande arbetarrörelse att äntra scenen.

 

När kärnkraftsdebatten stod som hetast på 70-talet gjorde miljörörelsen ett genidrag genom att ta fram MALTE – Miljörörelsens ALTernativa Energiplan. Med minimala resurser och mycket frivilligarbete lyckades den genom detaljerade förslag visa hur vi kunde avveckla kärnkraften utan att drabbas av energibrist. Rörelsen skaffade sig ett tungt redskap i debatten och stärkte sitt självförtroende.

 

Några år tidigare myntade de lokala facken på den brittiska krigsmaterieltillverkaren Lucas begreppet ”alternativ produktion” när de utarbetade en plan för hur hotade jobb skulle kunna räddas genom omställning till fredlig, samhällsnyttig produktion.

 

Om arbetarrörelsen idag slutade backa och tillsammans med miljö- och klimatrörelsen satte sig målet att ta fram en egen plan, helt skild från de kortsiktiga ”som vanligt”-planer som bara syftar till att återställa vinsterna, skulle det kunna ge ett verkligt hopp.

 

En framtidsplan i samhällsskala för att sätta de resurser vi har, den arbetskraft som idag underutnyttjas genom arbetslöshet och själsdödande jobb och de överutnyttjade naturtillgångarna, i förnuftig verksamhet. Till nytta för den stora majoritetens behov och inom de ramar som naturen dikterar.

 

Vår tids tragedi är att arbetarrörelsen i stort saknar självständiga alternativ. I rörelsens barndom pryddes standar och pamfletter med uppstigande solar, symboler för en självmedveten och framtidstroende kraft redo att ta över där upplysningen och den borgerliga revolutionen gjort halt när den väl befäst kapitalets välde.

 

Idag har denna rörelses ledning föga annat att erbjuda än uppslutning kring samma kapital. I Tyskland vill ledningen för IG Metall på Opel rädda företaget genom att GM gör sig av med Saab. I USA uppmanar facken medlemmarna att köpa amerikanskt och går med på sänkta löner, pensioner och sjukförsäkringar i fåfänga försök att rädda sina jobb.

 

Och IF Metalls ordförande Löfvén försöker ingjuta hopp i oss bilarbetare: ”Men en dag vänder det. Då gäller det att stå beredd inför den knivskarpa konkurrens som uppstår.”

 

Företag mot företag, nation mot nation och arbetare mot arbetare. När nu den ekonomiska krisen sammanfaller med en ekologisk kris riskerar denna alternativlöshet inte bara att bli arbetarklassens tragedi utan hela mänsklighetens.

 

Hoppet finns ändå längst ner. Förändringen kan bara komma underifrån. Det kan låta orealistiskt att de som inte ens behärskar sina egna organisationer skulle ta sig an dessa gigantiska uppgifter. Men arbetarrörelsen uppkom inte genom påbud uppifrån utan genom en explosiv allians mellan kritiska intellektuella och självorganiserande arbetare under bra mycket svårare omständigheter än idag

 

Att återskapa en sådan levande arbetarrörelse med en självständig plan för rekonstruktion av samhället är en lång väg att gå. Ett första steg på den vägen är att sluta drömma sig tillbaka till ”glory days”.