av Stefan Lindgren Afghanistansolidaritet
Vad händer egentligen om en svensk Isaf-officer eller soldat begår mord, våldtäkt, rån eller annan straffbelagd kränkning av de mänskliga rättigheterna under sin kommendering i Afghanistan?
Enligt försvarshögkvarterets jurist Magnus D Sandbu är en sak solklar. Han eller hon kan inte ställas inför rätta för brott mot det berörda landets lagar.
I stora drag står det skrivet att Isaf med understöds- inklusive förbindelsepersonal under alla omständigheter och vid varje tidpunkt är underställda sin egen jurisdiktion vid brottsliga handlingar eller disciplinära förseelser de begått på Afghanistans territorium.
Interimsadministrationen, alltså Karzai, kommer då att bistå Isafländerna i detta. Sandbu hänvisar till bilaga A i det avtal som slutits mellan Isaf och Karzairegimen den 4 januari 2002.
Vidare heter det att Isaf med anslutande personal ”är immuna från personlig arrestering eller fängslande”. Om de av misstag grips av afghanska myndigheter ska de genast överlämnas till Isaf. De kan då inte ‘överlämnas eller på annat sätt överföras till förvar vid en internationell domstol eller någon annan enhet eller stat utan samtycke från bidragande nation.’[1]
Sandbu tillägger: Försvarsmaktens bedömning är att den ovan återgivna regleringen är tillräcklig för svenskt vidkommande. Vad innebär det, att svenska officerare och soldater är ställda över lagen i Afghanistan och inte kan gripas om de har begått något brott eller ens kunna överlämnas till internationell domstol i fall av krigsförbrytelser?
I teorin och enligt svensk lag ska de ställas inför rätta i Sverige för sagda brott och det finns vissa regler för det, t ex att straffet inte får vara strängare än det skulle ha varit om personen dömts i landet där brottet begicks.
Men det säger sig självt att om det handlar om ett brott under en militär utlands-kommendering eller kanske rentav på order av ett svenskt befäl är sannolikheten för en fällande dom och ett adekvat straff betydligt mindre än i det land vars medborgare blivit drabbade.
Ett konkret exempel är mordet på byledaren Matou i byn Boka i december 2005, ett mord som skedde på order av den svenske översten Bengt Sandström, men som rent rutinmässigt avskrevs av Internationella åklagarkammaren i Stockholm utan att höra den mördades anhöriga eller andra vittnen. (Den mördade hade just frigivits ur ett amerikanskt fängelse där tortyr användes.)
Ett mer vardagligt exempel gäller den 14-åriga afghanska flicka som kördes ihjäl av ett svenskt militärfordon i Mazar då det körde in i en afghansk taxibil bakifrån. [2]
Det hette då att olyckan blev utredd av ”den afghanska polisen och militärpolis från Isaf”, men någon rättslig prövning av svenskarnas ansvar i en afghansk domstol kom aldrig ifråga.
Det är onekligen pikant att alla dessa västerländska trupper, vars främsta uppgift enligt FNs säkerhetsråd är att bistå den afghanska regeringen i ”uppbygget av dess rättssystem”, under inga villkor själva skulle vilja utsättas för det ”rättssystem” – kängurudomstolar – som skapats i det ockuperade landet.
För den som är det minsta bevandrad i kolonialismens historia är det välkänt att ett av kolonialmakternas instrument för att härska var just kraven på extraterritorialitet för dess personal i främmande länder.
För de europeiska kolonialmakterna var ända fram till det andra världskriget det legio att tillförsäkra sig sådana rättigheter i den koloniala världen Märkligt nog anslöts sig USA, själv en f d koloni, till traditionen.
I mitten av 1800-talet hade USA etablerat extraterritorialitet för sina medborgare i Algeriet, Borneo, Kina, Egypten, Persien, Japan, Korea, Libyen, Madagaskar, Marocko, Samoa, Tanzania, Thailand, Tunisien och Turkiet. Den allmänna uppfattningen var att de var ”ociviliserade” länder som inte tillämpade ”kristna” principer och därför inte kunde betraktas som suveräna.
I Kina hävdade USA extraterritorialitet ända från 1844. Mellan 1906 och 1943 kunde amerikaner som begått brott i Kina endast dömas vid en Shanghaibaserad amerikansk domstol som vakade över vad som kallades ”District of China”.
En amerikansk konsul skröt öppet med att han ”visste lite om lagen” men var ”jävligt noga med egendom”[3]. Inkompetens, ineffektivitet och korruption präglade domstolen enligt en UD-rapport daterad 1905.
I Turkiet åtnjöt amerikaner, britter, fransmän och ryssar extraterritorialitet mellan 1830 och 1931. I Marocko drev USA denna linje ända till 1956 men avstod av fruktan för att Sovjetunionen skulle utnyttja frågan.[4]
I takt med kolonialvärldens frigörelse accepterades (på pappret) suveräniteten och extraterritorialiteten blev ett mer ovanligt fenomen. En del länder, bla Sverige, stiftade särskilda lagar för att skydda sig mot andra länders anspråk på extraterritorialitet för sina egna medborgare.[5]
Men på några områden har detta koloniala fenomen kommit att leva kvar. Ett är det ekonomiska, där t ex USA frestades att försöka utsträcka sin jurisdiktion över världen. Enligt Helms-Burton-lagen från 1996 kan USA väcka åtal mot alla företag som använder tidigare USA-ägd egendom exproprierad på Kuba.
Denna lag har i sin tur blivit blockerad av lagar med motsatt innehåll i Kanada och Mexiko. EU och Europarådet har avvisat lagen, men försök i WTO för att nå en överenskommelse har misslyckats.
Ett annat område där extraterritorialiteten har levt kvar är det militära. Under andra världskriget orsakade USA-soldaternas extraterritorialitet i Storbritannien svåra konflikter. USA hade genom det första s k SOFA-avtalet (Status of Forces Agreement) tillförsäkrat sina 1,5 miljoner soldater på Brittiska öarna vad som i många britters ögon liknade straffrihet.
Det största felet med amerikanerna var enligt ett dåtida skämt att de var ”overpaid, overfed, oversexed and over here”. Efter det andra världskriget skrevs SOFA-avtal med Tyskland, Japan, Korea, Taiwan och Filippinerna. Förutom att avtalen begränsar ”värdländernas” möjlighet att lagföra USA-medborgare så ger de dessa rätten till obegränsad in- och utresa.
Välkänt är problemen vid USAs bas på Okinawa, där den lokala befolkningen gång på gång har protesterat mot USA-soldaternas våldtäkter (i synnerhet gruppvåldtäkten av en 12-årig flicka den 4 september 1995), fylleri etc utan att de japanska myndigheterna har kunnat ingripa mot dessa brott.
Många anser att SOFA-avtalet är en ny form av ”ojämlika fördrag” av den typ Japan blev påtvingad efter USA-flottans invasion av Japan 1853 under Commodore Perry. Men tack vare protesterna har USA tvingats acceptera vidgade befogenheter för de japanska myndigheterna som 1996 för första gången fick chansen att förhöra och rannsaka en amerikansk matros som mördat och rånat en 20-årig japansk kvinna.
Åren 1972-2002 begick amerikanska trupper på Okinawa 5157 brott, varav 533 fall av våldtäkt och mord. Man måste vara mycket naiv, om man inte tror att denna brottsfrekvens har att göra med denna av soldaterna uppfattade straffrihet.
Enligt Chalmers Johnson, Japanforskare och expert på USAs imperialism, hade USA i september år 2001 SOFA-avtal med minst nittiotre länder runt världen (men inte Sverige). I ytterligare ett antal fall är avtalet hemligt för att inte genera ”värdnationen” (fr.a muslimska länder).
När Irans folk 1978 befriade sig från shahregimen var ett av skälen som ayatolla Khomeiny hade agiterat för ända sedan 1964, att amerikansk personal stod över landets lagar. Efter sin förlust i Iran tillgrep USA en annan form av extraterritorialitet i kampen för sina intressen.
I ‘Iran Libya Sanctions Act’ (ILSA) hotades alla företag som gjorde affärer med Iran, t ex ryska Gazprom, franska Total och malajiska Petronas med sanktioner (lagen kom dock aldrig att tillämpas såsom det var tänkt)
När Kyrgyzstans president nyligen beslutade föreslå sitt parlament att stänga USA-basen Manas i landet, var missnöjet med den extraterritorialitet som USA-soldaterna åtnjöt ett viktigt skäl. Den 6 december 2006 kunde en USA-soldat ostraffat döda lastbilschauffören Aleksandr Ivanov, då denne skulle leverera bränsle till basen.[6]
Ifråga om Afghanistan är dess ställning ännu sämre än de länder som har SOFA-avtal. Det finns inget SOFA-avtal för Afghanistan och landets regering har till och med krävt ett sådant för att få en chans att reglera, vad USA-trupperna gör i landet. Enligt den afghanska regeringen bör ett sådana avtal förbjuda ”flygbombningar, olagliga fängslanden och raider i afghaners hem”.[7]
Enligt USA-kongressens utredningstjänst ger det gällande avtalet mellan USA och Afghanistan ”inte USA uttrycklig rätt att bedriva militära operationer i Afghanistan men erkänner att sådana operationer pågår”.[8] Oavsett om det saknas SOFA-avtal åtnjuter USAs personal många av dess privilegier, som fri in- och utresa och immunitet för brott begångna i tjänsten.
Sverige har fått en osedvanlig goodwill för att i princip inte ha tillhört de gamla kolonialmakterna (mer goodwill än vi förtjänat), att som första västland ha erkänt folkrepubliken Kina och senare Algeriets rätt till självständighet. I Afghanistan har det inte funnits några dörrar som inte det svenska kungliga sigillet i relieftryck kunnat öppna (SL – enligt egen erfarenhet). Nu ingår vi som en del i en utländsk invasionsarmé som ställt sig själv ovanför den afghanska lagen och begått många brott mot mänskliga rättigheter för vilka den inte kan ställas till svars.
Invasionsarmén leds av ett land som uttryckligen förklarat att Genèvekonventionernas skyddsregler inte gäller tillfångatagna talibaner – av vilka man straffritt ”kan skjuta hur många som helst” (Finlands general Gustaf Hägglund) – Vi kan då inte heller räkna med att svenskar med Natoemblem på sina uniformer ska behandlas bättre om de skulle råka i händerna på upprorsrörelsen.
När Sverige nu för krig i Afghanistan och så obekymrat stiger ned i den grumliga floden av koloniala juridiska traditioner ska vi vara klara över konsekvenserna. Det innebär att den särställning som Sverige hittills haft i stora delar av världen upphör.
Stefan Lindgren
[1] Avtalet är tecknat med Afghanistans ”interimsadministration”, som inte längre existerar.
[2] Aftonbladet 12/4 2007.
[3] Teemu Ruskola: Colonialism without Colonies (2008), s 219.
[4] Jeffrey T Gayton: From here to extraterritoriality 1997, s 22. http://polisci.wisc.edu/jtgayton.INDEX.HTML
[5] Ett exempel är Sveriges uppfattning att konfiskationer beslutade i andra länder inte anses ha laga kraft på egendom i Sverige (NJA I 1941 sid 424). Detta hindrade Hitlertyskland att konfiskera judars egendom i Sverige och användes 57 år senare för att avvisa delstaten Bayerns anspråk på att äga upphovsrätten till Adolf Hitlers verk i Sverige.
[6] RFE/RL 7/12 2006.
[7] Carlotta Gall i New York Times 26/8 2008
[8] CRS Report for Congress 16/6 2008.
