av Richard Boudreaux 21 mars, 2009 utifrån rapporter i Jerusalem i torsdagens Haaretz och Maariv
Israeler fick i fredags en full dos av ångest över att dess armé i vintras angripit civila i Gaza. Det skedde då tidningarna hade rapporterat om anklagelserna att befälen uttryckt en tillåtande attityd i dödandet av civila.
En israelisk soldat kallade de order man fick under attacken mot Gaza som ‘mord’. Och israeliska dagstidningar rapporterade i sin helhet om vad som hände under den 22 dagar långa Gazaattacken, inbegripet då man dödat en äldre kvinna och en mor med sina två barn.
Båda tidningar följde under fredagen upp med långa utdrag av soldaternas kommentarer om förvirring och tvivel över de förhållningsorder man fick under den 22-dagar långa offensiv vilken uppskattningsvis kom att lämna 1 400 dödade palestinier.
Det här skedde under diskussionerna den 13 feb i en förberedande akademi för militärer. Skolans direktör Danny Zamir ledde diskussionen och avslöjade en utskrift av vittnetsmål från kommendanten för en elitstyrka, från andra soldater och även från en stridspilot.
Aviv: Vid slutet av operationen fanns planen på att gå in i ett mycket tättbefolkat område inuti Gaza City. Vid genomgången började man tala om order för eldgivning inuti staden, eftersom man utnyttjat en väldig mängd eldkraft och under tiden kommit att döda ett stort antal människor, detta för att man själv inte ville komma till skada och bli angripen av Hamasmilisen.
Den första aktionen innebar att gå in i ett hus. . . med ett skyddspreparerat personligt fordon . . . och börja skjuta därinne. . . Jag kallar det mord . . . Vi skulle gå upp våning för våning, och varje person blev identifierad och det var tänkt att vi skulle skjuta. Jag frågade i början mig själv- ”Var finns logiken?”
De sa att detta var tillåtet eftersom vem som helst som befann sig i denna sektor i realiteten kunde bli anklagad för att vara terrorist, på grund av att man inte hade flytt. Jag fattade egentligen inte. . . De hade ju ingenstans att fly. . . .vilket på ett sätt skrämde upp mig.
Jag försökte till en viss del påverka, så långt det nu gick i min underordnade position, så att man skulle ändra detta. Till slut involverade man i planen att man skulle gå in i husen, ha med sig megafoner och tala om för dem: ”Come on, ut allihopa. Ni har fem minuter på er. Lämna huset. Alla som inte kommer ut blir dödade.”
Jag vände mig mot våra soldater och sa, ”Ordern har ändrats. Vi går in i huset, de får fem minuter på sig för att fly, vi kollar varje person som kommer ut. . .och ser till att han inte har några vapen, och efter det går vi in i huset, våning för våning, för att rensa . . . vilket betyder att gå in i huset, öppna eld mot allt som rör sig, kasta in en granat, allt så’nt.”
En av mina soldater kom fram till mig och frågade: ”Varför?” Jag svarade, ”Blev detta inte klart? Vi vill inte döda oskyldiga civila.”
Han går, ”Yeah? Alla som är därinne är terrorister, det är ett känt faktum.” svarade jag, ”Tror du människorna där kommer att springa iväg? Ingen kommer att göra det.” Han svarar ”Det är klart,” och sedan kommer hans kompisar in, ”Vi behöver mörda någon person som är därinne. Yeah, varenda en inne i Gaza är terrorist”. Och allt det andra man proppar våra huvuden fulla med i media.
Därefter försöker jag förklara för killen att inte alla därinne är terrorister, och efter det att han dödat, säg tre barn och fyra mödrar, går vi uppför trapporna och dödar ungefär 20 fler människor. . . .Jag försökte förklara varför vi måste låta dem få lämna huset. . .Egentligen hjälpte inte detta. Det är verkligen frustrerande att inse, att de tror det är tillåtet för dom att göra vad de vill inne i Gaza, att bryta sig in genom dörrarna utan någon annan anledning än att det är cool.
—
Därefter beskriver Aviv hur en skarpskytt dödade en äldre kvinna som kom inom 50 meters håll från ett hus ägt av ett befäl.
ZAMIR: Jag förstår inte. Varför sköt han henne?
AVIV: Det är antar jag, detta som är så trevligt med Gaza: Man ser en person på vägen. . . Han behöver inte vara beväpnad. . . och du bara kan skjuta ihjäl honom. För oss var det en äldre kvinna, jag såg inte om hon hade några vapen. Ordern var att ta ut den där personen, kvinnan, i det ögonblick du såg henne.
ZVI: Avivs beskrivning är korrekt, men är det möjligt att förstå varifrån det kommer. Och kvinnan . . . hon skulle egentligen inte vara där, för man var meddelad om att det skulle förekomma bombningar. Logiken säger att hon då inte borde ha varit där. Det sätt som du beskriver detta på, att det är mord i kallt blod, det stämmer inte. Det är känt att de har avspärrningar.
GILAD: Redan innan vi gick in gjorde befälhavaren för bataljonen klart för var och en av oss, att en mycket viktig lärdom från det andra kriget i Libanon var det sätt som vi, armén, gick in med mycket eldkraft. Intentionen var att skydda soldaternas liv genom eldkraft. I operationen förekom heller inte några svåra förluster, till priset av att en mängd palestinier dödades.
—
ZAMIR: Efter ett sådant dödande, gör de något slag utredning i armén?
MOSHE: Attityden är väldigt enkel: Det är inte trevligt att säga, men inte en enda bryr sig. Vi utreder inte detta. Det är vad som händer under strid och inträffar under säkerhetsrutinerna.
ZAMIR: Bland piloterna, finns där några tankar eller samvetskval? Till exempel så var jag fruktansvärt förvånad över entusiasmen kring dödandet av Gazas trafikpolis den första dagen av operationen. De tog ut 180 trafikpoliser. I egenskap av att vara pilot, skulle jag ha kunnat ifrågasätta detta.
GIDEON: Taktiskt sett kallar du dem ”poliser”. I vilket fall som helst är de beväpnade och tillhör Hamas.
I ett längre utdrag ur fredagens ”Week’s End” upplaga, citerades den dagligen förekommande ‘Ram’, att hans intryck efter den 22 dygn långa operationen var ”känslan av en nästan religiös mission”.
Där fanns ett väldigt gap mellan det som ‘Utbildningstrupperna’ skickade ut och vad Israel Defence Force rabbinerna meddelade”, sa han. Pamfletterna till styrkorna berättade en historia om Israels strider i Gaza från 1948 till dagens läge, men rabbinernas meddelande lämnade intrycket av att vara ett ”religionskrig”.
De israeliska styrkornas rabbiner tillhandahåller en religiös service till varje soldat som så önskar inklusive ett ansvar för att bereda kosher föda, böneböcker-och möten samt religiösa råd. Där finns inget tvång.
övers Ingrid Ternert
