mars « 2009 « Fredskoalitionen Göteborg

10 mars, 2009

Återigen om smyganslutningen till Nato – från gammal svensk officer

Filed under: Afghanistan,Fred,Irak,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Sverige,USA — ingrid @ 15:39

Dalademokraten 30 jan -09 av fd generallöjtnant Carl Björeman

Med anledning av konferensen folk och försvar i Sälen för ett tag sedan vill jag påminna om ett upprop i Svenska Dagbladet 20081201 ‘Stoppa smyganslutningen till Nato’ undertecknat av 44 medborgare, däribland de fd riksdagsledamöterna Birgitta Hambraeus (c) Tom Heyman (m) och Bengt Silfverstrand (s).

Uppropet var uppenbarligen ett rött skynke för försvarsetablissemanget. De gick nämligen till hårt motanfall. Främst anförde man två argument:

1) ‘Sverige skulle vid en Nato-anslutning få betydande påverkansmöjligheter på Nato’ i dess strategiska och operativa insatsplanering (Bo Hugemark SvD 2008 12 11). Denna tes sprids sedan lång tid tillbaka av de icke så få svenska officerare som har tjänstgjort i Natos staber. Fan tro´t!

Det råder kaos i den svenska försvarspolitiken, med ett stort svalg mellan löften om att ställa upp förband för internationella insatser och vår förmåga att uppfylla dessa. Sverige är närmast en dvärg i detta sammanhang, egenberömmet till trots, och det ger givetvis mindre möjligheter att påverka Nato.

2) ‘Medlemskap i Nato är ofrånkomligt och naturligt’ (försvarsminister Sten Tolgfors SvD 20080216). Allvarligare är att tesen ‘Medlemskap i Nato är ofrånkomligt och naturligt’ drivs internt inom Krigsvetenskapsakademien, bland annat av en person med stor massmedial genomslagskraft, nämligen den från Kosovokriget närmast hjälteförklarade översten Ulf Henricson.

Nato-entusiasterna förtränger en väsentlig faktor i sammanhanget: Sverige är redan, utan formell anslutning, bundet till Nato på ett sätt som är förödande för försvarsekonomin.

I försvarsbeslutet år 2000 godkände riksdagen proposition 1999/2000 som innebar att försvarsmakten skulle ‘Öva förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsframtvingande operationer’.

För att överhuvudtaget kunna delta i fredsframtvingande operationer måste Sverige rätta sig efter Natos normer. Det har Sverige gjort, utan debatt, med stöd av det nämnda riksdagsbeslutet.

Natos höga beredskapskrav kräver ständigt insatsberedda förband. Sverige har därför övergivit värnplikten och litar till välbetalda kontraktsbundna legosoldater.

Natos höga krav på stridsförmåga har Sverige sökt möta genom att med tre års mellanrum organisera, påkostade förband typ Nordic Battle Group, vars förmåga dock aldrig prövades när tillfälle gavs det första halvåret 2008.

I praktiken är alltså Nato redan nu den som ställer de kostsamma kvalitativa kraven på försvarsmakten. Riksdagen har hittills inte gett de anslag som gör att både dessa kvalitativa krav och de kvantitativa kraven på ett nationellt försvar kan uppfyllas.

Moderaterna vill skära ned anslagen ytterligare. Det är alltså bäddat för fortsatta ‘svarta hål’ i försvarsekonomin. Internationella insatser blir ofta dyrare än vad man tror. Så rapporterade den danska tidningen Berlingske Tidende 2009 01 22 att den danska försvarsmakten har ett gigantiskt pengaproblem.

Det fattas 2,4 miljarder (danska) kronor, om det danska försvaret ska leva upp till politikernas förväntningar. Bristen uppges bero på att det under fyra år har deltagit i krig i Irak och Afghanistan.

I de yttersta av dessa dagar har Folkpartiets ledare Jan Björklund anmält att han vill rädda försvaret. Det är att sätta bocken till trädgårdsmästare. Björklund är nu en av de högljudda företrädarna för en villkorslös Natoanslutning. I september 2002 föreslog han att Sverige skulle delta på USAs sida i det då stundande kriget mot Irak.

‘Vi kan inte sitta på läktaren’ (Håkan Juholt SvD 2007 09 07).
Björklund vill nu öka försvarsanslagen. Det är stor risk att pengarna går direkt ner i de ‘svarta hål’ som den redan etablerade Natoanpassningen har förorsakat.

Vår politiska och militära försvarsledning administrerar ett försvar som är i en nedåtgående, ond spiral. De lär inte komma ur denna med mindre än att det görs en grundlig undersökning om hur det gick till när kravet på fredsframtvingande förmåga trumfades igenom.

Detta krav om fredsframtvingande förmåga bör enligt min mening överges, trots att karriärsugna officerare och stridslystna folkpartister kommer att protestera.

Sverige måste rätta mun efter matsäck! Fredsbevarande insatser var värnpliktsarmén bra på. Återgå till den ordningen!

Comments (0)

11 mars, 2009

Galloway kysser marken i Gaza

Filed under: Fred,Gaza,Israel,Mänskliga Rättigheter,Palestina — ingrid @ 01:58

Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway kysser marken i Gaza den 9 mars 2009, Jerusalem Post

För en knapp månad sedan efter att ha lämnat England, anlände i måndags delar av Gazas hjälpkonvoj till Gazaremsan vid gränsen till Rafah och fick den brittiska parlamentsledamoten Galloway att kyssa marken.

”Viva Palestina” konvojen var framme, vilken fraktat med sig medicin, mat, kläder och leksaker och färdats i mer än12 000 kilometer genom Frankrike, Spanien, Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten. Man har också tagit med sig ambulanser och en brandbil till Rafahs övergång i söndags.

Men man försenades på grund av de egyptiska säkerhetsstyrkornas vägran att låta levereranser av ickemedicinsk hjälp passera – vilka lastades av och skulle gå genom den egyptiska Röda Korsövergången under Israels kontroll efter att först ha blivit kontrollerad av de israeliska styrkorna.

En av Hamas gränskontrollanter sa att omkring 50 brittiska och skotska frivilliga och 100 fordon som fraktat mat, kläder och medicin hade passedrat genom Rafah terminalen. Galloway sa att 300 brittiska medborgare och 200 libyer skulle komma till Gaza.

Efter att ha kommit över till Gazaremsan, sa Galloway att hjälpen utgjorde en droppe i oceanen, men att resan var en hälsning från britterna och han skickade meddelandet att ”livlinan från Britannien till Gaza är framme.”

Han framhöll också att fler dylika hjälpkonvojer skulle komma och att Gazaborna kunde känna att de inte var ensamma. ”Jag har varit i Palestina många gånger, men den mest emotionella av dessa var efter folkmordsaggressionen mot det palestinska folket,” berättade han för reportrarna.

Då han tagit emot aktivisternas, tackade Hamas’s socialminister Ahmed Kurd Galloway för den ”nobla goodwill gesten” och betecknade denna lagstiftare som en ”hjälte”, skriver Farid Arada.

10 mars 2009 AP

Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway hälsas välkommen i Gaza av Hamas ledare som kallar honom en hjälte. Detta skedde igår då Galloway hade anlänt till Gaza från Egypten med en hjälpkonvoj. Omkring 50 brittiska frivilliga och 100 fordon med mat, kläder och medicin har nu passerat genom den egyptiska gränskontrollen till Rafah.

Ahmed Kurd, Hamas’ socialminister, välkomnandet Galloway och kallade honom för en hjälte och tackade för dennes ”fina goodwill gest”.

Galloway uteslöts ur det brittiska regerande Labourpartiet år 2003 för sin uttalade opposition mot Irakkriget. Han sa att totalt 300 brittiska medborgare och 200 libyer skulle korsa gränsen till Gaza. Efter att ha anlänt dit sa Galloway att hjälpen utgjorde en droppe i havet, men meningen var att skicka meddelande till den hjälpkonvoj som åkt från England till Gaza att man nu är framme.

Under lördagen anlände George Galloway till Egypten för att ansluta sig till hjälpkonvojen till Gaza som i förra månaden startat från London. I konvojen till Gaza ingår 12 ambulanser, brandbilar och mer än 1.4 miljoner dollar i hjälp till det krigshärjade Gaza, enligt en flygplatsanställd…

Galloway möttes av officiella personer från den egyptiska presidenten Mubaraks regerande Nationella Demokratiska Parti.

Den egyptiska regeringen hade arresterat dussintals oppositionella medlemmar som demonstrerat mot Israels offensiv mot Gaza under december och januari i år.

Egypten öppnade sin gräns i Rafah för att få in förnödenheter till Gaza och hjälp till de sedan kriget sårade palestinerna, men man har sedan dess hållit gränsen stängd.

Konvojen inkluderar 12 ambulanser och en brandbil och har även med sig mer än 1.4 milj dollar, dvs 1.1 milj Euro i stöd. Norra Sinais guvernör Mohammed Shosha har varit beredd på att ta emot konvojen men sa att Egypten bara skulle tillåta Galloway och medlemmar från konvojen att gå in i Gaza genom Rafah, för själva konvojens entré måste koordineras med Israel.

Israels krig i Gaza har dödat 1330 palestinier, främst civilia, och sårat 5450 andra. Bland de dödade befann sig 437 barn, 110 kvinnor, 123 ädre män, 14 läkare och fyra journalister. De sårade inkluderar 1890 barn och 200 människor som nu befinner sig i ett allvarligt tillstånd. Tiotusentals hus förstördes och de boende lämnades utan bostad i vinterkylan.

Israel, som velat krossa varje palestinsk befrielserörelse, har efter Hamas’ seger i valet svarat med sanktioner och nästan totalt blockerat den utblottade kustremsan efter 2002 års Hamasseger i valet, trots att en mindre belägring förekommit före det.

Människorättsgrupper både internationella och de från själva Israel har fördömt Israels belägring mot Gaza och kallat den ‘ett kollektivt straff’. Internationella advokater och människorättsgrupper har också anklagat Israel för folkmord med dess förödande blockad mot Gaza.

Gazaremsan är fortfarande under israelisk ockupation eftersom Israel kontrollerar tillträdet via luft, hav och land. Man öppnar sällan gränsen, såvida man inte står under ett stort amerikanskt tryck.

Fatah har ett litet administrativt inflytande i det av Israel ockuperade Västbanken och saknar själv inflytande i det arabiska östra Jerusalem, efter att Israel 1967 illegalt ockuperat båda. Andra illegala israeliska ockupationer i området är de libanesiska Shabaafarmarna och de syriska Golanhöjderna.

Att bryta belägringen. Början till slutet?

Viva Palestina konvojen körde sakta längs Salah Eddinevägen som ledde till Gaza City och man tog in atmosfären och njöt av detta historiska ögonblick som just hade skapats.

Längs vägen stod tusentals palestinier, de andra hjältarna i denna motståndssaga. De räckte fram sina barn till medlemmarna i konvojen så att de kunde kramas som om änglarna befunne sig i staden. Floder av tårar och blommor flöt fram på båda sidor.

Längre uppåt gatan kunde man se människor ut ur sina tält och ruiner komma emot dem. Gnuggande sig i ögonen över att belägringen var bruten

Enligt det palestinska informationscentret hade George Galloway i sitt historiska tal från Al Katiba Square, bekräftat att Ismael Hania är den legitima representanten för det Palestinska folket och premiärminister för dessa jordens fria.

Han sa också att konvojens medlemmar inte tillhör Storbritanniens överklass utan kommer från livets alla vägar, religioner och alla färger.

Donationerna har kommit från vanliga människor, från moskéer och kyrkor. Miljoner skulle kunna göra denna resa, men de ber alla idag för er, det palestinska folket.

I Gaza City, var det ikväll jubel och firande då deras hedersgäster inte ville betrakta sig som gäster – utan som en del av den ständigt växande familjen i Gaza. Gazas myndigheter har organiserat en hedersprocession för Viva Palestina och ett program med aktiviteter inklusive en tur till det förstörda området med skolor, sjukhus och andra inrättningar.

Vissa supportrar till Viva Palestina som till fots lyckats korsa gränsen efter tio timmars väntan vid Rafahs gräns är ikväll gäster hos Gazas regerande myndigheter. Olyckligtvis väntar fortfarande en del andra medlemmar på att få tillåtelse att korsa gränsen. De hoppas att egyptierna imorgon låter dem förenas med sina vänner.

En händelserik dag i en karusell av känslor går mot sitt slut. I morgon kommer Viva Palestina att besöka Gaza för att vara de första att möta dessa en och en halv miljon männislor, på den tätaste koncentration människor per kvadratkilometer som idag existerar på vår jord.

Dessa kommer att berätta om katastrofens omfång vilket i realiteten utgörs av världens största koncentrationsläger, där människor bara har fått stå ut.

De kommer att rapportera om en aldrig avslutad belägring, där ingen har någonstans att fly då F16planen beslutat spela sitt dödliga spel med Gazas barn.

Övers

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

12 mars, 2009

Hersh – Cheney basade för en ‘avrättningsenhet’ och andra Covert operations

Filed under: Afghanistan,Iran,Israel,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Palestina,terrorism,USA — ingrid @ 18:45

12 Mars 2009

Den kända och respekterade undersökande journalisten Symour Hersh har nyligen, utan att från början ha haft den intentionen, kommit att avslöja mer om händelserna kring 9/11.

Han säger att det existerar en ’exekutiva ring för avrättningar’ inom USAs militär vilken var i direkt kontakt med förre vicepresident Dick Cheney.

Avslöjandet skedde oavsiktligt under en konversation vid Minnesotauniversitet, vilken var menad att handla om amerikanska ledares, typ Nixon, våldförande på USAs verkställande makt.

Enligt Hersh var den förre vicepresidenten Dick Cheney informerad om de operationer som den hemliga enheten genomförde, en sk ”avrättningsenhet”.

Detta som svar på frågan från mötets moderator om aktiviteter i gråzonen av vad som vid det här laget är känt, typ Watergateskandalen, vilken kom att diskreditera den förre USApresidenten Richard Nixon. Hersh förklarade två fall av dylika operationella aktiviteter under Bushregimens tid.

”Efter 9/11, var CIA mycket djupt involved i inrikesaktiviteter mot folk som man antog kunde vara fiender till staten; utan att ha någon legal acceptans för detta,” svarade den legendariska reportern.

Enligt New York Times artikel, nyligen publicerad, nämnde han ‘Joint Special Operations Command’, vilken Hersh förklarade endast utgjorde ännu en ”särskild del i vårt särskilda operationssamhälle, som fått stå för sig själv då Kongressen saknat insyn.” Den är i väsentliga drag en exekutiv avrättnings-enhet, som hållit på och hållit på,” fastslog Hersh.

Med en under Bush närmast obegränsad makt, ”har man gått in i länder utan att ha talat med USAs ambassadör på plats i landet eller CIAstationens chef och letat fram människor på listan och avrättat dem för att därefter lämna landet. Detta har hållit på i allas våra namn,” sa denna Pulitzer Prizevinnare.

(Läs mer…)

Kommentering avstängd

13 mars, 2009

Israellobbyns taktik

Filed under: Israel,Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 21:32

The Tactics Of the Israel Lobby
Charles Freeman 11 mars 2009

Till alla er som gett mig sitt stöd och uppmuntran under dessa två sista veckors stridigheter, visar jag min tacksamhet och respekt. Vid det här laget har ni förmodligen redan kunnat se mitt uttalande till Dennis Blairs i National Intelligence Directorate dit jag skrivit, att mitt tidigare ‘ja’ till att bli ordförande för ‘Rådet för den nationella säkehetstjänsten’ (NIC) nu har dragits tillbaka.

I sammanfattningen har jag beskrivit den invällande floden av förolämpande förvanskning av min meritlista, vilken med detta kunde upphöra. Ansträngningarna att smäda mig och förstöra min trovärdighet har istället fortsatt. Jag tror inte att det Nationella säkerhetsrådet hade fungerat särskilt effektivt, om dess ordförande fått stå under en ständig attack från dessa skrupellösa människor med sitt passionerade förhållande till den utländska ideologi som också existerar i en politisk fraktion i detta land.

Jag tackade ja till ordförandeskapet i NIC med avsikt att söka stärka organisationen och skydda den mot politisering, så att man inte kommer att bana väg för de politiska intressen som vissa av de grupper omfattar, som önskar skaffa sig kontroll över organisationen genom en segdragen politisk kampanj.

De som känner mig, är väl medvetna om att jag i hög grad kommit att uppskatta livet efter det att jag avgått ur regeringen. Ingenting var för mig mer främmande än att återvända in i rampljuset. Då amiral Blair frågade, om jag ville bli ordförande i NIC svarade jag därför att jag förstod att han frågat mig om jag ville ”ge upp min åsiktsfrihet, min fritid, den större delen av min inkomst och vara utsatt för lögntetektor, återuppta en daglig pendling till ett jobb med långa arbetsdagar och en daglig ranson av politiska övergrepp.” Jag undrade också om ”det inte fanns någon sorts mörk sida i detta erbjudande.”

Jag har varit väl medveten om att ingen är oersättlig, och där är inte heller jag inågot undantag. Det har tagit mig veckor av funderingar att komma fram till det, att med tanke på de makalöst utmanande omständigheter som vårt land nu befinner sig i både utomlands och här hemma, hade jag inget annat val än att tacka ja till ett återvändande i offentlighetens tjänst. Därför avgick jag från de poster jag hade och alla de aktiviteter jag var engagerad i. Jag ser nu fram emot att återvända till privatlivet, fri från mina tidigare plikter.

Så oblyg är Jag inte, att jag tror att denna kontrovers handlar om mig själv, snarare om hur vi lägger fram vår politik. Frågan har litet att göra med själva NIC och gäller i grunden inte detta som jag själv hoppats på. Det hade varit att bidra med värdefulla analyser till president Obama och hans administration. Fortfarande blir jag emellertid nedstämd vid blotta tanken på denna kontrovers och det sätt på vilket dessa har hängett sig åt att sprida sitt gift till offentligheten. Något som kommit att avslöja det läge som idag råder i vårt civila samhälle.

….Det är uppenbart att vi amerikanare inte längre kan föra en seriös offentlig diskussion eller företa oss någon oberoende bedömning av de frågor som är av stor vikt för vårt land likväl som för våra allierade och vänner. Det förtal jag blivit utsatt för utifrån dessa lätt spårade epostmeddelanden visar, att det existerar en mäktig lobbygrupp som bestämt sig för att förhindra varje åsikt som de själva inte förespråkar, än mindre komma att medverka till en amerikansk företrädare vad gäller trender och händelser i MellanÖstern.

Den taktik som idag Israellobbyn bedriver når oärlighetens yttersta djup och omfattar samtidigt karaktärsmord, en medveten citatförfalskning, en uppsåtlig förvanskning av meritlistor, falska fabrikationer och ett yttersta förakt för sanningen. Målet för denna lobby är att kontrollera den politiska processen genom att utnyttja sitt veto vid utnämningar av människor som betvivlar klokheten i den israeliska gruppens synsätt.

Den där man ersätter en politisk korrekt analys med den som man själv favoriserar, och då utesluter varje annat beslutfattande för amerikaner och andra. Däri ligger den särskilda ironi att själv bli anklagad för att ta otillständiga hänsyn till utländska regeringars intressen, och vårt samhälles syn på denna grupp som själv så tydligt försöker tvinga på oss uppfattningar, som direkt hänger samman med en utländsk – i detta fall Israels regering.

Jag tror att bristen ligger i den amerikanska publikens förmåga att diskutera eller för regeringen själv att överväga varje möjlighet för den amerikanska Mellanösternpolitiken att gå emot denna israeliska regerande fraktion. Istället har USA låtit denna fraktion anta och hålla fast vid en politik som till slut kommit att hota staten Israels egen existens. Det är inte tillåtet att yttra för någon i USA. Att man i USA upprätthåller en politik som i själva verket hotar den israeliska statens egen existens. Det är inte bara en tragedi för själva Israel och dess Mellanösterngrannar, utan bidrar dessutom till en ökande nedbrytning av Förenta Staternas egen säkerhet.

Den våldsamma agitation som följt på min blivande utnämning har för många kommit att resa allvarliga frågor, om hur Obamas administration kommer att klara av att fatta egna beslut om till ex Mellanöstern. Jag beklagar att min beredvillighet att tjäna den nya administrationen slutar med detta tvivel över dess förmåga att överväga, låt oss säga besluta, vilken politik som bäst tjänar USAs egna intressen, snarare än avsikten hos den lobbygrupp som driver fram sin vilja tillika en främmande regerings intressen.

I den allmänna opinionens ögon är man, till skillnad från de lagliga domstolarna, skyldig tills man har bevisats vara oskyldig. De offentliga tal, från vilka citat har lyfts ut ur sin kontext, är tillgängliga för vem som helst som är intresserad av att gräva fram sanningen. Orättvisan i anklagelserna mot mig har tydligt visat sig för dem med öppna sinnen. De som har ifrågasatt mig och min karaktär intresserar sig inte för någon vederläggning av det som vare sig jag eller någon annan gjort.

Än en gång: Jag har aldrig försökt få eller accepterat betalning från någon enda utländsk makt, inklusive Saudiarabien eller Kina, inte för någon tjänst, inte heller har jag talat på uppdrag av någon utländsk regering om dess intressen eller politik. Jag har aldrig lobbat för någon del av vår regering utifrån någon enda anledning, inhemsk eller utländsk. Jag klarar mig själv och går inte i någons ledband. Med mitt återvändande till privatlivet kommer jag till min glädje återigen att inte tjäna någon herre annan än mig själv. Jag fortsätter att tala om det jag väljer i frågor som är viktiga för mig och andra amerikaner.

Jag behåller min respekt och tillit till president Obama och DNI Blair. Vårt land kan komma att emotse fruktansvärda utmaningar hemma såväl som i utlandet. Som alla patriotiska amerikaner fortsätter jag att be för att vår president ska lyckas styra oss mot toppen.

övers: Ingrid Ternert

Comments (0)

12 januari, 2009

Apellmöte Kopparmärra mot NATO – 60 år i år

Filed under: Events,Fred,NATO,nedrustning,Sverige — ingrid @ 20:26

Mar ’09

12:00

Appelmöte mot NATO som i år firar 60 år dessutom

Två tillfällen: 14/3 och 4/4

AntiNATO-nätverket

Plats: Kopparmärra kl 12-14

Comments (0)

15 mars, 2009

Jan Guillou: ‘Sluta dalta med provokatörerna!’

Filed under: Gaza,Israel,Mänskliga Rättigheter,nya,Palestina,Sverige,terrorism — ingrid @ 22:12

Aftonbladet 15 feb 2009

Demonstrationens budskap, protesten mot Israels långa serie av krigsförbrytelser i Gaza, saboterades grundligt av de svartklädda småterroristerna vars enda politiska avsikt var skadegörelse och stenkastning mot polisen.

Naturligtvis utlöste misslyckandet rena glädjeyran på de borgerliga ledarsidorna. Liberaler kan nämligen uppfatta det som svårt att försvara krigsförbrytelser. Och nu slapp de det på grund av småterroristerna.

Den säregne i Svenska Dagbladet gjorde förtjust jämförelser med pogromer i det gamla Östeuropa, alltså massmord och folkfördrivning, och intygade att det håller på att bli omöjligt för judar att bo i Malmö.

Samma ledarsidas frivilliga språkrör för Säkerhetspolisen tolkade Koranen efter eget huvud och kom fram till i stort sett samma slutsatser som den säregne.

Det ständigt återkommande tricket att koppla samman varje form av kritik mot israeliska brutaliteter och krigsförbrytelser med antisemitism går inte att göra så mycket åt. Det var länge sedan den taktiken kom för att stanna. Den uttrycker bara en ohederlighet som bottnar i desperation.

Däremot har dessa skribenter dessvärre rätt när de riktar sin kritik mot vänsterns slapphet i förhållande till de små svartklädda fanstygen, de som kallar sig Antifascistisk aktion, Global intifada, Osynliga partiet och liknande.

I Malmö stridsgrupperade sig dessa förbrytare under en banderoll med texten: ”Det är vi som bestämmer”. Vilken oerhörd förolämpning mot demonstrationen!

Det var alltså inte det Per Gahrton och Lars Ohly skulle säga i sina tal som var det väsentliga, det var att småterroristerna hade makten och till och med gjorde det till sitt politiska huvudbudskap.

Det finns en sentimental klockarkärlek inom vänstern gentemot dessa små antidemokrater helt enkelt för att de kallar sig ”vänster” och använder välkända signalord som antiimperialism och liknande. Det är lite som om de vore våra alltför ivriga men hett engagerade barn som vi i sinom tid kommer att kunna skola in i seriöst politiskt arbete.

Det är inte bara en fullständig utan också en farlig missuppfattning. Somliga av de små svarta menar allvar och de gör ingen hemlighet av var de hämtat sina ideal. Som de två som lät sig intervjuas i Sydsvenskan under pseudonymerna Andreas (Baader) och Gudrun (Enslin).

Den västtyska terroriströrelsen alltså, som kallade sig Rote Armee Fraktion och började härja på 1970-talet. De inledde med att attackera varuhus med mordbränder, gick vidare med bankrån, kidnappningar och politiska mord tills de alla var skjutna eller fängslade.

RAFs teori gick ut på att normalt politiskt arbete var meningslöst därför att arbetarklassen var mutad av kapitalismen. Men om man med våld provocerade den västtyska staten att kasta masken och visa sin sanna repressiva natur, så skulle fjällen falla från de mutade arbetarnas ögon.

De svenska sentida efterföljarna till RAF har såvitt jag sett inte formulerat den senare tankegången, att våldet skulle tända gnistan till en revolution. De är bara för våld i sig.

Det vore verkligen illavarslande om misstankarna mot Global intifada i Södertälje visar sig riktiga, att det är de som ligger bakom serien av mordbränder mot affärer i staden. Det var så RAF började.

Den svenska 70-talsvänstern där jag var med hade också problem med stollar som ville vandra in på RAF-vägen och sabotera våra demonstrationer med våld. Men vi bekämpade dem ursinnigt och det hade varit otänkbart att några svartklädda maskerade idioter skulle ha trängt sig in i en Vietnamdemonstration.

Hur starka än de politiska motsättningarna kunde te sig mellan olika grenar av bokstavsvänstern så var vi helt överens i denna enda fråga: stoppa provokatörerna!

Jag har till och med varit med om att göra ”husrannsakan” hemma hos misstänkta våldsromantiker före en stor demonstration för att beslagta och förstöra deras beväpning i form av påkar och bensinflaskor. Det var självklart att provokatörerna var det största hotet mot vänstern och mot den opinionsbildning vi drev.

Och så är det än i dag, som synes. Därför avstår så många från att demonstrera, därför saboteras alltid demonstrationernas budskap. Det får bli ett slut på daltet! Annars blir all utomparlamentarisk politik meningslös.

Comments (0)

17 mars, 2009

‘NATO – USAs militära arm’ av Diana Johnston

Filed under: ekonomi,Irak,Irak,Kärnvapen,NATO,nya,Ryssland,USA — ingrid @ 01:27

Nato, detta väldiga militärindustriella komplex där Usa förfogar över Oceanen och fortsätter att expandera.

Det tidigare målet att utgöra ett hot mot Sovjetblocket har varit dött nu i tjugo års tid. Men som i fallet med det militärindustriella komplexet håller sig Nato ändå vid liv. Bland annat genom att växa med något som liknar en paranoia, detta att desperat se sig om efter ‘hot’.

Detta vidunder är idag redo att som 60-åring fira sin födelsedag tidigt i april i tvillingstäderna Strasbourg i Frankrike och Kiel i Tyskland. En särskild gåva till den franske president Sarkozy är Frankrikes intåg i Natos integrerade kommando.

Sarkozy menar att Frankrikes inflytande över alliansens operationer borde öka. Argumentet går ut på att det var Usa:s orubbliga kontroll över Nato:s kommando som 1966 fick general de Gaulle att vända. Han försökte ändra organisationens beslutsprocess, men fann detta omöjligt.

Den sovjetiska hotbilden hade minskat och de Gaulle ville inte tvingas in i onödiga krigsäventyr som de i Indokina, där Frankrike redan hade förlorat och fann detta omöjligt att vinna. Han ville att Frankrike själv skulle driva sina intressen i Mellanöstern och Afrika. Dessutom framkallade Usa:s närvaro demonstrationer i Frankrike med ‘Yankee go home’. Flytten av Nato-kommandot till Belgien gjorde därmed alla nöjda.

I gengäld höll Sarkozy till godo med smulor. Ingenting var förhandlat. ‘Ett par franska officerare i position att ta emot order från amerikaner ändrar ingenting’, insåg den förre franske utrikesministern Védrine. Sarkozy återvände den 11 mars några dagar innan frågan skulle upp till debatt i den franska nationalförsamlingen. Inga protester hjälpte.

Sarkozy tycks vara den förste franske president som inte verkar gilla Frankrike. I vart fall tycker han att Usa är bättre. Från första stund verkade han vara angelägen om att enligt amerikansk modell normalisera Frankrike.

En mer objektiv väg är Eu:s expansion och snabba upptag av före detta östeuropeiska satelliter och tidigare sovjetrepubliker typ Estland, Lettland och Litauen, något som drastiskt kommit att förändra maktbalansen inom Eu. De förra kärnländerna kan idag inte ensamma bestämma över Eu:s utrikes-och säkerhetspolitik.

Efter att Frankrike och Tyskland vägrat att gå med på en fortsatt Irakinvasion kom Rumsfield att avvisa dessa som det ‘gamla Europa’ och gick över till att låta det ‘nya Europa’ följa Usa. Storbritannien i väst och de europeiska satellitstaterna i öst var mer knutna till Usa politiskt och emotionellt, än vad de var till Eu. Ändå var det Eu som hade tagit in dem och försett dem med västekonomiska bidrag och veto över den politiska majoritetens frågor.

Denna expansion kom att effektivt begrava det långsiktiga franska projektet, som gick ut på att bygga upp de europeiska försvarsstyrkorna till att vara kapabla att agera utanför Nato. Frankrike hade sitt eget militärindustriella komplex, en total dvärg i jämförelse med Usa:s – men trots detta störst i Västeuropa. Ett dylikt komplex kräver helt naturligt exportmarknader. Den potentiellt bästa exportmarknaden skulle då ha varit de oberoende, europeiska väpnade styrkorna. Detta var emellertid en tunn förhoppning. Idag vaktar Usa svartsjukt på de stora Nato-inköpen för sin egen industri. För i ett delat Europa är det Usa som styr. Under en djupnande ekonomisk kris finns också mindre pengar att tillgå för vapen.

Frankrike följde Usa under det första Gulfkriget. Förgäves sökte dåvarande president Mitterand att skaffa sig inflytande i Washington. Alltså den vanliga villfarelsen för Usa:s allierade att liera sig i tvivelaktiga amerikanska operationer. 1999 gick Frankrike med i Natos krig mot Jugoslavien. Men 2003 gjorde president Chirac bruk av sitt oberoende och avvisade Irakinvasionen. Det är allmänt erkänt att detta fick Tyskland att också göra detsamma och Belgien kom att följa dessa i spåren.

Villepin´s tal den 14 februari 2003 i Fn:s Säkerhetsråd gav prioritet åt fred och nedrustning och lyckades vinna en sällsynt stående ovation och därmed sprida Frankrikes prestige ut över Arabvärlden. Sarkozys återgång till Natos lydnad är också en akt av personlig hämnd. Idag har man skapat det intrycket att Västeuropa och Nordamerika har barrikaderat sig i en allians mot resten av världen. För världen i övrigt är dock Nato en väpnad gren för dominans. Och detta i en tid då de västeuropeiska systemen fått världsekonomin i gungning.

Nato rör sig för var dag som går mot en omringning av Ryssland med militära baser och fientliga allianser, vilket väl kunnat märkas i Georgien. Trots sin ryska motpart och Lavrov’s leenden upprepar Hillary Clinton sitt bedövande mantra att ‘inflytelsesfärer inte kan accepteras’ och med det menar Clinton att Ryssland historiska intressesfär inte är acceptabel, medan Usa livligt införlivar den i sin egen inflytelsesfär vid namn av Nato.

Ryssland och Kina har redan kommit att öka sitt försvarssamarbete. Dessa ekonomiska intressenter och Natos institutionella tröghet bringar idag världen mot en förkrigsuppställning farligare än den under det kalla kriget. Nato vägrar att lära sig sin läxa att jakten på fiender endast skapar fler fiender. Kriget mot terrorismen fostrar terrorister. Att omringa Ryssland med missiler som då kallas ‘defensiva’- när alla vet att missilskölden existerar tillsammans med svärdet, vårt offensiva vapen – med detta skapar en fiende i Ryssland.

För att bevisa för sig själva att man verkligen är ‘defensiv’ håller Nato på att leta hot. Men tiden borde idag vara mogen för att ta itu med sådana problem som den globala ekonomiska krisen, klimatförändringen, energiutnyttjandet, oljeberoendet och krig. Natos tankesmedjor betraktar dessa som nya ‘hot’ att handskas med via Nato. Och det leder till en militarisering av politiken, när den istället borde vara demilitariserad. Torka leder till konfrontationer mellan etniska eller andra grupperingar.

Världen ser ut att gå mot svåra tider, där Nato verkar vilja utnyttja sina väpnade styrkor mot olydiga befolkningar. Det blir tydligt då Nato idag firar sitt 60-årsjubileum i Strasbourg och Köln den 3-4 april.
Nato uppför sig som om det största hot man ser idag är Europas folk. Och det största hotet mot Europas befolkning kan mycket väl vara Nato. Och det är som om Angela Merkel och Nicolas Sarkozy för en allra första gång uppnått fred mellan Frankrike och Tyskland.

av Diana Johnston, författare till ‘Fools crusade: Yugoslavia, Nato and the Western Delusions’ (Monthly Review Press)

övers: Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

19 mars, 2009

Kriget som kan gå åt helvete

Filed under: Irak,Irak,USA — ingrid @ 19:58

Irak, Afghanistan och tio krig till kan gå åt helvete

Christopher Holmbäck i Aftonbladet den 19 mars

Bilden av den amerikanska militären som i grunden god, civiliserad och stolt står fast. Skyll på politiker eller otacksamma araber, men rör inte min soldat.

Mot mytbildningen går soldaterna som vågar vittna om sina egna krigsbrott. De tar sitt vapen – samhällets respekt för soldaten – och tvingar samhället att trycka fingrarna längre in i öronen. Eller börja lyssna. Sedan 2006 har jag tagit del av veteraners krigshistorier och levnadsöden.

Under vintern 2007 bodde jag med veteraner som ägnade dagarna åt att röka på och på olika sätt jobba för att stoppa kriget de deltagit i. De är några av de tusentals soldater och veteraner som menar att Iraks största problem är den amerikanska närvaron.

Det senaste året har Irakveteraner hållit offentliga vittnesmål runtom i USA, andra har berättat sina historier i böcker och bloggar. Ockupationens maskineri undersöks i böcker som Collateral Damage – America’s war against Iraqi civilians (Nation Books 2008), där journalisterna Chris Hedges och Laila Al-Arian intervjuat 50 veteraner.

Hedges gör skillnad på när soldaterna dödar – att skjuta någon som har kapacitet att döda dig – och när de mördar. ”Kriget i Irak handlar nu primärt om mördande”, skriver han. ”Det är väldigt lite dödande.”

Över en miljon amerikanska soldater har varit i Irak, många flera gånger. Lägg därtill hundratusentals tungt beväpnade ”privata säkerhetsvakter” som tjänstgjort åt USA. Många av dessa fyller sina kameror och mobiltelefoner med bilder på irakiska barn, irakiska kroppsdelar, låtsasknullande soldater. Denna ofattbara mängd bildbevis – gömda på minneskort, glömda i lådor – är en tidstypisk illustration av en dammig sanning: endast smulor av krigets verklighet blir en del av den offentliga berättelsen.

Några av fotografierna finns på min hårddisk. En irakier vars huvud är bortsprängt (så som ofta händer när de ”kommer för nära” en amerikansk vägspärr och soldater öppnar eld med tunga vapen). En avsliten bit av ett ansikte – näsan, ett ihopskrynklat öga, skärvor av en mustasch – monterad på en hjälm. Klick.

Hundratals veteraner samlades förra året i en förort till Washington DC för att vittna om systematiska krigsförbrytelser i Irak. Hart Viges berättade om trofén, ett välkänt fenomen bland Irakveteraner: Hans stridsgrupp får syn på ett lik vid sidan av vägen. Den mördade mannens kropp blir snart omringad av poserande fjuniga soldatansikten. ”Du, Viges, vill du inte ha ett foto med dig och den här killen?”, frågar någon. Viges tackar nej. Han vill inte vara med om spektaklet.

”Men inte för att det var helt sjukt och etiskt fel”, berättar han flera år senare. ”Jag sa nej för att det inte var min skalp – man borde inte posera med troféer man inte har dödat själv. Det var så jag tänkte på den tiden. Jag var inte ens upprörd över att den här mannen var död.”

Ett annat av ockupationens begrepp är ”drop weapons”, vilket ofta är AK-47:or, irakiernas standardvapen. Amerikanska soldater dumpar vapnen på dödade civila irakier så att de kan rapporteras som motståndsmän. ”Den här proceduren uppmuntrades ofta men bara bakom stängda dörrar”, berättar Jason Washburn som skickats till Irak tre gånger.

Enligt en opinionsundersökning från 2007 var amerikanens medianuppskattning att 9 890 irakier dött till följd av kriget. Samma år uppskattade det brittiska opinionsinstutet ORB att över en miljon irakier dött i kriget. Den tyngsta studien som genomförts publicerades i The Lancet visade att 600 000 dödats fram till juli 2006. Amerikansk massmedia har ofta avfärdat studien som hafsig propaganda.

Den mest rubrikskapande siffran i The Lancets rapport har mottagits med största möjliga tystnad: minst 180 000 irakier dödades av koalitionstrupper fram till mitten av 2006. Och nu har kriget pågått nästan lika länge till. Men det sjunker inte in. Abu Ghraib, massakern i Haditha, floden av irakiska vittnesmål om amerikanska attacker – övergreppen förträngs, blir till bleknande undantag, och offret blir en realistisk bild av krigets vardag.

Veteranernas historier kuggar in i varandra och tydliggör komponenterna i ockupationens tomgång. Och det handlar inte om att mäkla fred mellan irakier utan om vardagsrasism, frustration över en osynlig fiende, klumpiga hämndaktioner.

När ockupationen går in på sjunde året är de amerikanska soldaterna inte ute och letar bråk lika mycket, de dödar färre irakier. Strategin är i stället att betala, understödja och ge vapen till sunnigrupper (varav många nyligen stred mot USA), shiitiskdominerad polis och militär och kurdisk milis. Ger ett sprängladdat relativt lugn. En politisk lösning för de etniskt rensade känns avlägsen. Få av de över fyra miljoner flyktingarna vågar återvända.

Efter fyra års tjänstgöring – det är straffbart att bryta kontraktet – och flera turer till Irak, ska veteranen försöka leva i samhället som förnekar honom och hyllar bilden av honom. Bland biverkningarna märks tablettknarkande, alkoholism, krossade förhållanden, våldshandlingar och mord, självmord. För några blir det civila livet outhärdligt – den enda lösningen att återvända till kriget, kamratskapen, adrenalinet.

Men det finns en annan utväg: att spegla sina aktioner i vitögat för den som vågar se. Jon Turner, som dödat flera civila irakier, avslutade sitt vittnesmål utanför Washington DC förra året: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor …Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.”

Jon Turner var 22 år gammal när han sa det.

Kommentering avstängd

7 januari, 2009

Irakdemo 21 mars kl 14

Filed under: Events,Fred,Irak,Irak,Mänskliga Rättigheter,nya,Sverige,USA — ingrid @ 01:28

Mar ’09

14:00

Den händelseutvecklingen som skett i Irak har mycket gemensamt med händelserna i Palestina. Irakdemonstrationen lördagen den 21 mars har samling kl 14 Brunnsparken vid Johanna. Med den fruktansvärda förstörelsen av Irak och dess folk ingår också katastrofen i Gaza-Palestina. Dett beror på att den israeliska sionistregimens gamla strategi också innefattar Irak, där de har hjälpt amerikanarna på sitt mest utstuderade sätt. Irakdemonstration där även Palestinafrågan liksom kriget i Afghanistan ingår sker den 21 mars kl 14 helst i Brunnsparken

Besked om de tre talarna kommer snart

arr Fredskoalitionen Göteborg och Nätverket stoppa USAs krig