Mar 20, 2009
US Spills Afghan War Into Pakistan
M K Bhadrakumar
(sammandrag)
USAs nya strategi i Afghanistan har fått en sista putsning för optimal pakistansk stöttning i kampen mot terrorismen och att även hålla nere eventuella förväntningar på en amerikansk militär seger.
Pakistans roll blir under den närmaste tiden en kritisk faktor då Islamabad kan komma att komplicera det hela. De starka försök som nyligen gjorts från amerikansk sida att övertyga dess hårdnackade motståndare i den pakistanska politiken till försoning, kan betraktas i det perspektivet.
De senaste rapporterna från Washington överväger att flytta över de militära operationerna i de pakistanska klanområdena till Baluchistan i söder, vilket helt säkert kommer att uppröra den pakistanska opinionen.
Rapporterna överväger dessutom att låta amerikanska trupper gå över till markoperationer som komplement till de förarlösa flygplanen över klanområdena.
Premiärminister Sharif rider idag på ett folkligt stöd och kommer knappast ge sitt godkännande till något sådant, även om president Zardari förblivit en observatör i frågan.
I Pakistan svämmar floden av antiamerikanism redan över. Att då expandera Usas krig till Pakistan kommer att få det hela att spåra ur, vilket spår än Usa väljer. Obamas administration saknar här en klar strategi.
Under tiden har man tagit initiativ till en intern konferens om Afghanistan den 31 mars som förberedelse till Nato-mötet den 3-4 april.
Där ska man dra upp Usas nya strategi i Afghanistan, med de 15 mål som de amerikanska stabscheferna satt upp inklusive att rensa upp bland klanområdenas terrorister och ge stöd till Kabulregeringens uppbygge av sina väpnade styrkor.
Målet är att inom 3-5 år nå stabilitet och övergå till en västlig demokrati. Där blir det svårt att engagera talibanerna, bland vilka Obama hellre önskar välja ut och engagera de som är ‘moderata’, än att stämpla alla som ‘fundamentalister’.
Denna idé är inte ny, utan alltsedan det senare hälften av artonhundratalet till okt 2001 har Saudiarabien och Pakistan föredragit en strategi av morot-och piska för att få talibanerna att överlämna sina ledare inklusive bin Laden.
Men talibaner är ett komplext begrepp grundat på en antimodern ideologi med innovativa former av Sharialagar blandat med pashtunska klanbegrepp i en radikal Obandi-form av Islam. Där ingår också den wahabbism (en konservativ form av Islam) som dess saudiska finansiärer introducerat i sin nutida form till jihadiströrelserna.
Taliban-ideologin är helt skild från den afghanska Mujahidin med sin inspiration från mystikens Sufism och det Muslimska Brödraskapet. Talibanerna består dels av krigarelement från klanområdena och dels från de pashtunska klanerna, men behöver inte vara allierade med den lokala maffian, krigsherrarna eller Mujahidin.
1) Så är t.ex Gullbuddin Hekmatyars islamska parti en viktig politisk kraft i den afghanska författningen. Hans ställning skiljer sig markant från talibanernas.
Då talibanernas ledare Mohammed Omar kräver ett totalt tillbakadragande av de internationella trupperna från Afghanistan kräver Hekmatyar en ersättning för dessa trupper från de muslimska länderna.
Till befolkningenet ger det hela ett rörigt intryck.Å ena sidan skickar Usa fler trupper, beväpnar lokala klaner och tränar den afghanska armén för att slåss mot talibanerna, medan man å andra sidan talar om fred.
2) Talibanerna upplever inte att de har förlorat kriget, så varför ska de då förhandla? Talibanernas övre skikt har ideologiskt och taktiskt smält ihop med al Qaida.
3) Även om det skulle gå att skilja ut de moderata talibanerna, vore det mycket troligt att de hårdföra fortsätter att destabilisera landet.
4) De hårdföra är idag närmara al Qaida än någonsin tidigare, nu då dess övre skikt har gått samman med al Qaida, både ideologiskt och taktiskt.
Om målet skulle vara en större representation i regeringen från Pashtunerna sida, kan detta ske genom en stark nationell inomafghansk dialog dvs en Loya Jirga, ett stort rådslag.
Nu då eliten i landet är hopplöst splittrad och i övrigt i avsaknad av en enande kraft eller ett ledande nationellt parti, kan vare sig Mujahidin eller talibanerna komma i hans ställe, eftersom Kabulregeringen med Hamid Karzai i spetsen verkar helt avskuren,.
Systemet befinner sig i en djup kris och därför är det nödvändigt att inleda samtal med de moderata talibanerna. Ändå räcker det inte lika långt som det gjorde åren 2002 eller 2003.
övers av sammandraget
Ingrid Ternert
