Min skriftväxling med dr Bede Vincent Curley
av Mike Whitney 16 mars
Många människor är idag trötta på denna ändlösa upprepning av kollapsande finansmarknader, stigande arbetslöshet och en växande pessimism. Det liknar en manodepressiv, paranoid schizofreni.
Denna sjukdom överförs från generation till generation utan avbrott. Det är ett tillstånd i stort behov av vård. Amerika är i processen att behöva terapi- tills man har förstått att det våld man varit utsatt för, att bli sparkad runt av de rika, inte är detsamma som kärlek.
Det enda sätt att möta denna situation är att öka sitt medvetande om vad som händer och visa det tydligt. Att krisen skapades av de rika som utsatte oss andra för den. Och genast som man säger det, riskerar man marginalisering.
De rika blir allt rikare och de fattiga äger ingenting. Medelklassen är ett ställe för illusioner – svurna som de är till försvaret av den amerikanska drömmen. De kallar den för det, man måste nämligen vara djupt försjunken i sömn för att över huvud taget försöka sig på att övertyga någon av dem om, att exploatering av resten av världen endast tjänar det smala intresset hos 10% av befolkningen. Det är de dåliga nyheterna.
De goda nyheterna är, att Usa är ett stort land. Om miliser som de där nere i Syd rutinmässigt övertar landarealer, varför då inte också de revolutionära?
Människor borde ta denna kontinuerliga nedbrytning av våra fri-och rättigheter allvarligt, det som har ägt rum under de senaste 30 åren och nu fråga sig: Vilka är det som mest tjänar på enorma investeringar i fler poliser, fängelser och militärer än på skolor och sjukhus? Andra val är också möjliga, men man måste bli medveten om att det i så fall kommer att krävas handling för att införa dem.
Vad som fordras är en annan sorts olydnad, för kontroll över våra lokala resurser i deras egenskap av att utgöra en helt ny modell för socialt och humanitärt ansvarstagande fokuserat på närhet och samhällsnytta.
Det sätt på vilket krisen har utvecklats, gör att vi alla måste inrikta oss på att rädda vår omgivning ‘nära hemmet’ utan stöd från någon regerings sida. Det handlar om vår mänskliga värdighet och självtillit. Det är vad vi behöver. Folk måste organisera sig för att lösa de egna rent materiella problemen.
Vi borde fokusera försvaret av våra hem, stärka vår egen roll i samhället och överleva. Så har t.ex en person som riskerar vräkning ingen chans att själv klara att stå emot, men om övriga i samhället kommer till dennes försvar, då tvingas polisen backa.
Denna regel kan även utnyttjas på andra håll. Små segrar inspirerar till fasthet. De utgör ett vapen till självförsvar gentemot övergrepp riktat mot hela samhället och inte bara mot fackliga medlemmar.
Finanskrisen är ett tillfälle för politisk mobilisering, men folk måste hålla ihop och arbeta för det gemensammas bästa. Om t.ex en stor livsmedelskedja hotar att stänga eller att sparka sin personal, då borde man sätta den under bojkott. Samtidigt skall de lokala bönderna organisera sig för att upprätta samhällsnyttiga alternativa inköpsställen och erbjuda mat till rimliga priser.
Allt kan inte lyckas, men vad har vi för alternativ? Folk förlorar sina hem och sitt uppehälle. Systemet bryter samman. Det är dags för en samhällelig politik att ta över från ‘identitetspolitiken’. Se bara på det som har hänt i Gaza. Israelerna bombade de stora städerna hänsynslöst, men man lyckades ändå hålla det stora sjukhuset öppet.
Det visar att vi liksom palestinierna kan hålla sjukhusen öppna, även då förråden skurits av. Naturligtvis kräver detta en alternativ media för att lyckas, vilken då måste uppdateras regelbundet via erkända oberoende källor.
I själva verket har Pentagon redan idag planer på att möta varje upptänkligt scenarie. Och naturligtvis kommer mainstreammedia att söka diskreditera de sk bråkmakarna. Då ett system bryter samman blir det centrala beslutsfattandet desto svagare, medan lokala grupper kommer i dess ställe och fyller på detta maktvauum.
Samhället kan helt enkelt vara för stort att klara av för en inhemsk styrka på några hundratusen soldater. Se bara på Irak. Där fanns endast 25 miljoner irakier, men samhället befinner sig fortfarande i kaos. I Usa bor över 300 miljoner människor. Det kan lyckas.
Förresten kan det förekomma en motvilja även bland vissa inom eliten mot att placera ut synliga soldater i de större städerna av risken för att utländskt kapital då flyr landet, vilket ytterligare kommer att äventyra kapitalmarknaderna.
Ändå borde de här grupperna av människor kunna skapa ett överskott, och då kunna förbli enade och bättre klara av eventuella avbrott. Människor måste inse, att deras framtid inte längre är säkrad. De ekonomiska problem orsakade av att man har hållit på att göda de10 procenten rikaste i samhället, dessa problem kommer inte att försvinna,
I själva verket blir det bara värre. Det enda mått ett samhälle kan värderas efter är om dess befolkning har tillgång till mat, husrum och kläder. Om den har tillgång till utbildning och får tillräckligt med vila och omvårdnad.
Klarar man inte det, ja då har ekonomin varit misslyckad och borde rekonstrueras för att kunna möta standard. Vi är nu i krig och fienden är inte regeringen utan de superrika bolagsherrarna, de som styr landet och hindrar ekonomin från att tjäna våra egna mänskliga behov.
övers
Ingrid Ternert
