april « 2009 « Fredskoalitionen Göteborg

14 april, 2009

Vad vi behöver är en ny svensk fredsrörelse, en som återigen är på marsch!

Filed under: Fred,Kärnvapen,NATO,nedrustning,nya,Ryssland,Sverige,USA — ingrid @ 23:48

Vad vi behöver är en ny svensk fredsrörelse, inte upprustning skriver Ann Charlott Altstadt i Flamman

Nato firade 60-årsjubileum förra veckan och protesterna blev våldsamma utanför Strasbourg. Det svenska Nato-motståndet har dock minskat från 48 till 41 procent det senaste året, enligt SOM-undersökningen från Göteborgs universitet. Statsvetare Ulf Bjereld tolkade svenskarnas attitydförskjutning som en effekt av kriget i Georgien. (DN debatt 09-04-04)

Men bakom det mer positiva förhållningssättet döljer sig inte bara rysskräck, utan ett allvarligt demokratiproblem. Den svenska Nato-debatten är inte bara stendöd, den har aldrig funnits. Den svenska militära alliansfriheten ligger fast skriver Bjereld, och det tror också det svenska folket, trots att begreppet försvunnit ur försvarspropositionen och trots att Sverige spelar en alltmer aktiv roll i Kalla kriget II.

Zbigniew Brzezinski, säkerhetspolitisk rådgivare åt både Jimmy Carter och Barack Obama, formulerade 1997 den amerikanska strategin för världsherravälde i The Gran Chessboard – American Primacy and Its Geografic Imperatives, det innebär bland annat kontroll över Eurasien och dess naturtillgångar genom omringning.

Under 2009 kommer Nato och amerikanska militära styrkor (EUCOM) också att genomföra övningar för att etablera ett järnstaket runt den ryska intressesfären. Linda Åkerström, politisk sakkunnig på Svenska Freds, visar i Säkerhetspolitik för en ny tid att denna strategi inte är främmande för svenska militärer.

I Försvarets perspektivplanering (2007) finns i hemliga bilagor scenarion beskrivna, där svenska soldater strider med EU och USA för att säkra Mellanösterns oljetillgångar och där Norge och Ryssland hamnar i väpnad konflikt om Arktis.

Nato-övningen Loyal Arrow utanför Luleå i juni är inte bara exempel på omringningsstrategin utan på vår försvarsmakts dolda agenda.

Det är inte Partnerskap för fred utan en riktig Natostyrka som ska träna interoperabilitet i Arktisområdet, det utan att ens vår riksdag blivit informerad i förväg. I operationen ingår antagligen att öva lastning av kärnvapen på amerikanska stridsflygplan.

Men hur många svenskar tänker på att Nato har ett kärnvapenparaply utspänt över Europa?

Och hur många har hört talas om NEAT, Norheuropean Airspace Testrange? Ett jättelikt luftområde över Norrland, i storlek jämförbart med Danmark. Där bland annat UAVsystem testas, satellitstyrda obemannade stridsplan.

År 2002 utvärderades exempelvis i en Nato-rapport testflygningar av ett UVA-system som svenska försvaret genomförde tillsammans med israelisk militär och dess statliga försvarsindustri, kanske samma typ av förarlösa bombplan som spridit terror och död över Gaza (eller de USA utnyttjar när de bombar afghanska byar på gränsen till Pakistan anm IT)

Trots Zbigniew Brzezinskis nya paroll – att USA ska leda istället för att dominera – får vi inte glömma att målet fortfarande är geopolitisk kontroll. Det är lätt att ryckas med när Barack Obama agerar karismatisk fredsduva, men en av hans sponsorer genom familjen Crown var General Dynamics, en av världens största vapentillverkare.

Han vill trappa upp kriget i Afghanistan, men om talibanerna ska desarmeras borde USA och Nato istället skicka arméer av sjukvårdspersonal, jordbrukstekniker, lärare och andra biståndsarbetare. Om militärbudgetarnas astronomiska summor istället användes för konfliktförebyggande åtgärder skulle vi leva i Utopia redan i morgon.

I Tjeckien föll regeringen bland annat på grund av det massiva protesterna mot att landet skulle bli en del av Natos missilförsvar.

I en motion förra veckan krävde Vänsterpartiet, att Sverige ska lämna det djupgående militära samarbetet med Nato. På 1950-talet stoppade fredsrörelsen en svensk atombomb, på 1980-talet demonstrerade tusentals människor för ett kärnvapenfritt Europa.

Vi behöver inte upprustning utan en ny svensk fredsrörelse, en som återigen är på marsch

Kommentering avstängd

16 april, 2009

Slut på den skandinaviska neutraliteten – Natomilitarisering av Europa

Filed under: EU,Fred,Kärnvapen,NATO,olja,Ryssland,Sverige,USA — ingrid @ 04:55

av Rick Rozoff, Global Research 11 april 2009

Vid den gamla Warzavapaktens upplösning 1989 och två år senare, då det gamla Sovjetunionen delades i 15 nya stater, fanns hos människor känslan av att en ny era randades. Kanske freden inte varit särskilt jyst, eftersom de större militär-och ekonomiska makterna hade kommit att ta hand om planeten. Men fred av något slag vore ändå att föredra framför fortsatt militärt dvs nukleärt läge av konfrontation, tänkte många.

Där fanns hopp och samtal om global fred. En tid då de hundratals miljarder dollar, pund, franc, mark och rubel som gått till produktion av vapen och upprättande av arméer och krig, skulle överföras till civil produktion och till basala mänskliga behov ute i Europa, Nordamerika och den övriga delen av världen. Särskilt i de delar som utgjorde de mest underutvecklade och desperat behövande nationerna.

De kommande tjugo åren, även det allra första av de 20, visade att detta inte stämde. Att där fanns ett tragiskt fel i varje enskild detalj. Med 1989 följde en förminskad men ändå inte död Warzavapakt och ett lika försvagat och eftergivet Sovjetunionen. Vid det här laget kände USA sig fri att invadera Panama vid slutet av året.

Det följande året införlivades DDR i Tyskland och Nato. 1991 kom Usa att agera utifrån den sk Carter-doktrinen, startade en serie dödliga attacker i Operation DesertStorm mot irakiska styrkor i Kuwait och i själva Irak med hjälp av lokala klientstater och Natoallierade som Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland, Turkiet, Portugal, Canada, Belgien, Danmark, Grekland, Nederländerna och Norge.

Sex dagar efter operation ökenstorm 1991 beskrev president H W Bush resultatet att:”Nu siktar vi en ny världsordning.” Men denna nya världsordning hade inte rum för vare sig fred eller nedrustning. Om ändå ett förenat Tyskland år 1990 hade sagt sig vara villig att dra sig ur både Nato och den då knappt existerande Warzawapakten. Om man ändå hade upplöst sina överflödiga styrkor och då hade kunnat bli ett föredöme och en i verklig mening modell för en ny internationell världsordning. Då kunde saker och ting ha varit annurlunda.

När allt kom omkring hade Warzawapakten tillkommit sex år efter själva Nato – och enbart som svar på Västtysklands inlemmande i Natoblocket 1955, där det mesta av dess militärindustriella potential var ärvd från det nazistiska tredje riket. Det som blivit besegrat endast 10 år tidigare.

Europa ‘hel och fri’ var titeln på det tal Bush höll 1989 i den Västtyska staden Mainz, ett uttryck som används än idag, senast av president Obama under hans första resa till Natohögkvarteret. I Washington framställdes det som om Västeuropas huvudstäder inte skulle inkludera det demilitariserade Tyskland, Europa eller en fredlig värld.

Inte heller kom man att tåla vare sig neutralitet eller alliansfrihet. Under de senaste 20 åren har inte bara det förra Östtyskland utan alla Warzawapaktsländer utanför Sovjetunionen gått in i Nato. Liksom Tjeckien, Ungern, Polen och 1999 Bulgarien, Rumänien och Slovakien. Fem år senare även Albanien som lämnat Warzawapakten vilken de ingick i 1961, men då inte särskilt länge.

Dessutom införlivades de tre fd sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litaurn och samma år började den fulla integreringen av de fd Jugoslaviska republikerna med Slovenien långt borta därifrån. Dessa fd sovjetrepublikers frigörelse och Sovjetunionens upplösning ledde samtidigt till en början för denna expansionistiska och idag internationella militärmakt.

En militärmakt som ökat från ursprungliga 12 – 16 medlemmar vid det Kalla krigets slut till de nuvarande 28 och med partnerskap och liknande från över 60 nationer, en tredjedel av världens länder i fem av världens sju kontinenter. Bara Antarktis och Sydamerikas obebodda trakter har hittills inte varit med i Natos världsvida sammanhang.

2005 utförde man 8 samtida operationer på fyra kontinenter med assistans av 20 partner i Euroasien, 7 i Medelhavet, 4 i Persiska Viken och en handfull skickliga medverkande i periferin. Den historiskt sett oöverträffade och nyliga expansion av världens enda ännu existerande militära block till samtliga delar av världen, kom att räknas ut av de flesta kommentatorer, både supportrar till Nato och de som tagit avstånd. De som antingen blåser upp eller gör sig löjliga över Nato som en pappersorganisation.

Familjemedlemmar till skadade eller dödade serber, afghaner eller som nu pakistanier, såväl som de unga män och kvinnor från mängder av de nationer som tjänat under Natokommando i krigs-eller på efterkrigstidens ockupationszoner på tre kontinenter, de skulle inte hålla med. Må vara att skeptiker betraktar Natos stjärna därute i dimman, men dess planerare kan se den stiga upp mot zenit.

Efter sitt 60-årsjubileum ger Nato ut ett uppdaterat strategiskt koncept med en svällande lista självvalda uppdrag-och potentiella anledningar till krigsförklaringar, som de nämnt för generalsekreteraren och andra. Listan innehåller tillräckligt med områden för Natoblocket att var som helst på jordklotet intervenera, av hittills orelaterade och även sinsemellan uteslutande anledningar.

Innehållet begränsas inte på något sätt till skyddet av den nationella suveräniteten, om detta skulle passa Natos målsättning i en given region, och går utöver och förtrampar denna i namn av humanitära eller andra rättigheter.

Garantier för energisäkerhet, vilken man själv kan välja att definiera som vilken sevice som helst för ett bredare geopolitiskt syfte. Cybersäkerhet till skydd för datasystem och sabotage mot dessa, som då det ingår i www och motsvarar en global och eterisk natur, tillräckligt stor och elastisk för att passa in varhelst och närhelst det råkar vara bekvämt: Vid naturkatastrofer, kriser och undsättningsaktioner, något som kunde erbjuda värdefulla tillfällen till utredningar.

Som i Pakistan 2005-6, då man skyddade världshavet och fraktrutterna och eskorterade, avlyssnade, bordade och intog fartyg och deras last såväl som i Medelhavet alltsedan 2001 och längs kusterna av Somalia och i Gulfen och Adenviken. Sedan förra hösten även ute vid Västafrikas kust, vilken troligen är nästa område för operationer.

Då med hänvisning till klimatförändringar, särskilt uppe vid Polcirkeln som en i sig ‘bonanzapresent’ av olja och gas, där Ryssland måste hållas utanför vapenskramlet, det eviga kriget mot terrorismen, uran kontra andra kärnvapen samt dylikt spionage, piratdåd, illegal immigration och trafficing, knarkodling och smuggling av varor och vapen.

….Assistance force in Afghanistan kom till utifrån oroligheter i världen. Nästan allt kan ge anledning för Nato att ingripa enligt sin ruta av expansionism och intervensionism. Europas mest celebra neuterala staters medlemmar Finland och Sverige, särskilt den senare, har de sista omkring 15 månaderna blivit utsatt för press att fullt ut ingå i Nato.

Kampanjen avancerar i ett andlöst tempo. Bland de åtta europeiska medlemmar som gränsar till Ryssland med Kalinigradsenklaven, är fem nya medlemmar i Nato – Norge, Polen, Estland, Lettland och Litauen där Polen ingick för 10 år sedan och de tre baltiska staterna för fem år sedan.

Av de tre återstående staterna är Ukraina den som först står på tur till full integrering. Det har fått ett särskilt nationellt program som ersättning för medlemmarnas traditionsenliga handlingsplan.

Vitryssland, Rysslands är på alla sätt de närmast allierade – geografiskt, kulturellt, historiskt – och har blint avvänjts från det långvariga amerikanska projektet med Ryssland genom det europeiska partnerskaps -programmet. Det startades av Sverige och Polen.

Det ser ut att följa en uppgraderad partnerskapsstatus och ett hot om en gemensam luftövervakning -och försvarssystem, som lämnar hela den östra flanken av Ryssland i ett utsatt läge för Natos utbyggda militära infrastruktur och utan något skydd mot luft- och missilanfall.

Den fulla integrationen av Finland och Sverige framträder som ett analogt och på något sätt ännu större hot mot Ryssland som i ökande grad inringats av västliga militära installationer med Usas och Natos luft, sjö och missilspaning och en upprustning av ett infanteri som ökat från Barents Hav över de baltiska staterna och ut till Svarta Havet.

Ryssland och Finland delar en 1200 km gräns och Finland befinner sig på eller i närheten av tre nordiska hav, det Baltiska, Barents- och det norska havet, som idag permanent patrulleras av Natos luftstyrkor, Nordiska Battlegroups och andra expanderande styrkor som står emot Ryssland i öst och Arktis uppe i norr.

2007 sa finske försvarsministern Jyri Hakamus i Washington att Finlands största säkerhetshot var trefaldigt Ryssland, Ryssland och Ryssland. Den tidigare chefen för de ryska väpnade styrkorna general Yuris Baluyevsky har varit i Helsingfors och varnat sina värdar för faran med ett Natomedlemskap vad gäller relationer med dess östra grannar och dessutom ur två andra synvinklar.

Finland i likhet med Polen riskerar att förlora flera av sina nationella suveräna fördelar; sitt självbestämmande, sin utrikespolitik och sina militära åtaganden, som av dessa tre baltiska stater kunde övergå i ‘ett grått område’ utanför fördraget om Europas konventionella styrkor, där västlig beväpning – konventionell eller möjligen på annat sätt, kunde lagras, utan att Ryssland fick några rättigheter till t.ex inspektion.

Finland och Sverige, båda Pfp-medlemmar med trupper i Aghanistan, kallas direkt in i Nato och genom mekanismer som Nordiska rådet, om en föreslagen nordisk försvarsunion, ett närmande till Nato och EUs militära roller. För att illustrera hur mycket européerna mest i smyg integrerats med och effektivt underordnats Nato, vittnar starkt två rapporter, en tidigare i år och en året innan.

I januari detta år rekommenderade Euparlamentets utrikeskommitté ett stärkande av samarbetet med Nato och la fram ett dokument med slutsatsen att det ‘europeiska parlamentet anser att ett framtida kollektivt försvar av hela unionen kan realiseras inom samarbetet med Nato och ‘Trots det faktum att några av Eus länder. som Cypern, Finland, Irland och Sverige, inte är involverade i Nato, anser Euparlamentet att alla Eu-länder skall ingå i dess Eu-Natomöten.

I Januari föregående år skrev det Nordiska Rådets generalsekreterare Enestam att ‘Nato är den enda viktiga internationella organisation, där Finland inte är medlem. Det verkar som om tiden är mogen nu för medlemskap. Under tiden vore det klokt att gå in i ett närmare försvarssamarbete med Sverige och Norge. Norge är då allt kommer omkring ett Natoland.

Från denna tid förra året kom en oavbruten ström av uttalanden och matchande handling muntligt och skriftligt från finskt och svenskt regeringshåll samt officiellt partihåll understött från officiellt Usa och Natohåll.

I kronologisk ordning är följande utredning baserad på pressklipp om hur snabbt och obevekligt det hela fortskridit. Nato slutför sin dominans av europeisk militär- och utrikespolitik och lämnar ingen neutral utanför sitt grepp. Katalogen är lång och uppbygglig för dem som fortfarande med oskyldig min kan placera akronymet Nato och försvar i samma mening – i varje tidigare, nuvarande eller koordinerad kontext.

Slutet på militär neutralitet på den skandinaviska halvön är ur det egna perspektivet av stor betydelse. Men än viktigare är vad detta illustrerar. Natos integration av Finland och Sverige är slutet på det stora landskap vars sammansatta vy, där varje europeisk nation-stor eller liten, västlig som östlig, kontinent eller ö, inlemmas i och underordnas ett globalt expanderande militärblock, kontrollerat av en enda makt från en annan hemisfär. Ett projekt i storlek av Napoleons och Hitlers för att uppnå ett jämförbart mål under de senaste två århundranden.

I mars 2008 tillät Pentagons Centralkommando att Finland försågs med Usas centralkommandos veckosummering inklusive data om Irakkriget, Irankrisen, situationen i Sudan och piraterna utanför Somalias kust. Där man i samma rapport tilla, att detta berodde på det nära samarbetet mellan de finska och amerikanska väpnade styrkorna som då hade hållit på ett bra tag.

Så röstade några dagar senare det finska parlamentet för att erbjuda trupper till Nato Response Force. Samma månad förklarade utrikesminister Carl Bildt på ett Eu-möte i Bryssel att Bildt förväntade sig att svenska trupper skulle ingå i Rapid Reaction Force som ytterligare ett steg mot att öka samarbetet med Nato. Månaden senare sa försvarsministern Sten Tolgfors att ‘medlemskap i Nato är ett naturligt steg för Sverige…‘

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

Don’t Go There Mr President! Afghanistan, Usa och al Qaida

Filed under: Afghanistan,Fred,Indien,NATO,nya,USA — ingrid @ 23:58

Fortfarande finns de som jagar al Qaida

av Tom P Hayden den 27 mars
The Nation

17 000 eller 21 000 fler trupper till Afghanistan kommer inte att skydda amerikanare mot al Qaidaattacker. Istället kan det bidra till en eskalering av eventuella planer från deras sida på attacker i Europa eller USA. Annars riskerar de en fullständig utplåning. Kadrer kan befinna sig i Washington och behöver inte tillbringa tiden i några afghanska grottor.

Istället kan detta accelerera eventuella planer hos Al Qaidas befälhavare på mål i Usa eller i Europa där man redan finns. Detta för att inte riskera utplåning, något som under 8 år hittills inte lyckats. Kadrerna kan redan ha gått under jorden i Washington eller London. Det verkliga alternativet för Obama är då att ha kvar en avskräckande hållning och omedelbart öka diplomatin för att nå muslimska mål om en palestinsk stat och ett genuint framåtskridande i Kashmir.

President Obama har rätt åtminstone politiskt sett att ta hotet om ett andra 9/11 på stort allvar. Förutom hotet av lidande, åsidosätter det den egna agendan och kanske också presidentskapet. Det är skälet till att han upprepade gånger hotat med att ‘döda al Qaida’ och retar upp ett getingbo utan skydd mot dess förödande stick- det svåra valet lades fram väldigt tydligt av CIAs fd huvudman då det gäller bin Laden, Michael Scheuer, som också drivit utlämningsprogrammet och stöder det än.

Scheuer är tuff och säger att valet antingen är att döda alla jihadister, göra det snabbt och dra sig tillbaka (vilket inte är något reellt alternativ). Eller att driva en linje av sk muslimska frågor: Den amerikanska och civila närvaron i arabvärlden, det okvalificerade stödet till Israel, Usa:s stöd till stater som förtrycker muslimer (Kina, Indien, Ryssland), Usas exploatering av den muslimska oljan och att hålla nere priset, Usas närvaro i den muslimska världen och dess stöd och skydd av polisstaterna där.

Istället borde man öppna en bättre väg till stabilitet än att kriga mot den muslimska världen. En eskalering av Usa:s truppnivå innebär enbart ett sluttande plan. John F Kennedy sände 16300 trupper ‘för att rädda Sydvietnam från Vietcong’- uppenbarligen har inte president Obama någon vilja att skicka hundratusentals amerikanska trupper till Afghanistan eller Pakistan.

Men en eskalering är, då den väl har kommit igång, ännu svårare att stoppa. Obamas generaler efterlyser redan mer trupper än presidenten levererar. Nykonservativa och republikaner kräver ett ‘krig som måste vinnas’ och avfärdar varje tal om en utträdesstrategi. En gradvis eskalering spelar lätt jihadisterna i händerna, genom att dra in fler västliga trupper i ett vågspel, som om nödvändigt kan få dessa att retirera upp till de östliga bergen.

Varje ‘återupprättande’ (ett annat ord för tillbakadragande i neocons sätt att se det) annat än att återvända med bin Ladens huvud på ett fat, provocerar på hemmaplan fram en reaktion från högerns sida. En enkel lösning på denna press är ännu en eskalering följd av ännu en, som då man tar en drink i taget (se Daniel Ellsbers ‘Secrets’ 2002)

En regional diplomati och politisk lösning är möjlig, men inte genom trycket från Usa-Natos dominans. I den modell som just införts, följer diplomatin på militär styrka och där är Nato i centrum. Om anledningen är—tillgång till oljeresurser, global dominans, fundamentalisternas kamp, misstroende i regionen. Om önskan till västlig dominans fördröjs, kan också det få varje möjlig diplomatisk lösning att spåra ur.

De främsta makterna i den aktuella regionen inklusive Iran, Indien, Ryssland och Kina, möts alla i varierande grad av misstro från Usa:s regering. Vilken då vill få in dem som juniorpartners eller satelliter till Nato.

Ta Iran som exempel med 150 000 amerikanska trupper vid sin gräns mot Irak och uppemot 100 000 fler på gränsen till Afghanistan. Återvänder de till sin tidigare hållning att stödja Usa i Afghanistan? Eller ta t.ex Shanghai Cooperation Organisation (Kina, Ryssland och de Centralasiatiska staterna): Kommer dessa att kunna övertygas till att vilja välkomna Nato? Då man redan är beredd att be USA att dra sig ut ur regionen.

Eller ‘Kashmirkrisen’. Förväntar sig Usa att Pakistan ska dra tillbaka sitt stöd till talibanerna och andra jihadister, som de betraktar som ett skydd mot det indiska hotet i Kashmir och i Afghanistan? Alltmedan Usa lutar över åt Indien?

Det andra problemet med en diplomatisk lösning för Usa är det obekväma problemet med demokrati. I Afghanistan kommer inte Karzai att överleva detta års val. I vilket fall söker USA en ersättare som stöder ockupationen.

USA har varit i Pakistan under nära ett decennium, och då med ‘miljarder dollar av skattebetalarnas pengar till stöd för en militärdiktatur och nu, efter dödandet av Benizir Bhutto, backar Usa upp Zardfaris regim gentemot Nawaf Sharifs mer folkliga rörelse stödd av 1000-talet jurister och civila ute på gatorna.

Allt som liknar en genuint folklig demokrati i Afghanistan eller Pakistan skulle kunna få ett slut på den västliga militära ockupationen, eller åtminstone flygattackerna, hus till hus-sökningarna och massinterneringarna vid Bagramfängelset i Afghanistan.

Att tvinga fram en omvändning av utgifter från dagens förhållande 18 – 1 i nukleär prioritet till militären (se Tareq Ali ‘The duel ‘ 2008 och Ahmed Rashid ‘Descent into chaos’). Kostnaden är alldeles för hög, snart ännu en triljon.

Obamas förslag i år är 144 miljarder dollar till Irak/Afghanistan, vilket inte blev närmare specificerat. Det hemliga kriget av Usa-tränade ‘frihetsstyrkor’ i Pakistan har budgeteras till 400 miljoner dollar. Då den amerikanska infrastrukturen faller sönder i Afghanistan, använder ingenjörstrupperna i år 4 miljarder dollar till upp- och vägbyggnation. Alltmedan arméns expansion kostar ca 30 miljarder dollar de närmaste åren, ligger landets nationalbudget på en miljard dollar om året.

Kostnadsöverdrag och korruption är som de är. Det är lätt att förutspå att Afghanistan/Pakistankrigen kostar 1Triljon, tusen miljarder dollar vid slutet av presidentperioden. Militärkostnaderna fortsätter att överskrida den civila återuppbyggnadshjälpen på obestämd tid. Med andra ord, var förberedd på krig som sträcker sig över hela Obamas presidentperiod, ett Obamakrig. Förvänta er också en ovillig Kongress.

Vänta liten hjälp från media. Men hallå vi har varit här förut. Det är dags för en ny rörelse mot en våghalsig upptrappning. Särskilt den som riskerar vända uppmärksamheten från krisen hemmavid och lämnar en ökad fattigdom, undernäring och antiamerikanskt hat utomlands. Det kan börja redan nästa vecka. Då till ett levande minne av Dr Martin Luther King i april 1968

övers

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

18 april, 2009

Dags för Pato? Asiaterna behöver ingen TermiNato

Filed under: Afghanistan,Fred,NATO,olja,Ryssland,Sverige,terrorism,USA — ingrid @ 02:13

4 april Pepe Escobar
Asia Times

Framträdande Natoländer som Frankrike och Tyskland har idag helt enkelt inte råd att motsätta sig Ryssland. Tyskland ser ut att vara i Gazproms grepp. Till skillnad från de östeuropeiska staterna skulle ingen tysk eller fransk regering ens vilja fundera över att bli fånge i ett nytt kallt krig mellan Ryssland och Usa (vilket är en av nyckelorsakerna till varför Nato-medlemskap för Georgien och Ukraina idag verkar vara begravt).

Paris och Berlin vet att Moskva lätt skulle kunna installera missiler i Kaliningrad eller i det ryssvänliga Vitryssland, vilka då skulle kunna peka mot dem. Den färgstarka ryska ambassadören Dimitrij Rogozin har ett totalt övertag gentemot Natos besatthet att omringa Ryssland.

Som han uttryckte sig till der Spiegel:´Ju närmare vi kommer deras baser, desto lättare blir det för oss att anfalla. Förr kunde vi behöva missiler, men idag räcker det med maskingevär.’

Vad gäller Ukraina och Georgien som Natomedlemmar tillägger Rogozin: ‘Varför inte bjuda in Saakashvili?’ Han talade också om för den franska tidningen le Monde, att han förväntar sig att Nato blir ‘en politisk modern allians och inte en global polis. Ryssland önskar partnerskap – inte inringning.’

Han kunde heller inte vara mer klar över den ryska inställningen till Afghanistan: ´Vi vill förhindra extremismens virus att korsa Afghanistans gränser och ta över stater i regionen som Pakistan. Om Nato skulle misslyckas, då blir det Ryssland med partners som får bekämpa Afghanistans extremister.´

Det Nato-ryska rådet skulle hålla ett nytt möte. Den officiella ryska inställningen handlar om säkerhet som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok.

Det är något som ännu går utöver Nato: ‘Kanske Nato kunde utvecklas till Pato, en Pacifik-Atlantisk allians? Vi kan helt enkelt inte tillåta bråkmakare att skrämmas.’ Att starta bråk med Ryssland har i vilket fall som helst aldrig varit någon god ide, utom för de historiebefriade nykonservativa.

Bara under 2008 har inte mindre än 120 000 Usa-och Natotrupper passerat Kirgistans försörjningsleder. Basen kommer i år att stängas. Detta tillsammans med nytalibanernas bombningar av Natos försörjningsleder i Khyberpasset har tvingat Petraeus att vända sig till Kaukasus- (Georgien och Azerbadjan) som alternativa försörjningsleder och be Kazakstan och Tadjikistan i Centralasien om hjälp. Vilket blir ett ‘ja’.

Under tiden har Ryssland storsint öppnat sitt territorium för transit av Natos försörjningskonvojer. Vad är nu Nato till för? Som då Palestina är ett ovärderligt testlaboratorium för de israeliska styrkorna, är Afghanistan och nu också Pakistan, ett laboratorium för både Usa:s och Nato:s vapensystemtester och en variant av Petraeus militära ‘Coin manual’ (uppförandekod).

Å andra sidan har Natos inkompetens blivit mer än uppenbar på drogfronten. Afghanistan under ockupation är tillbaka som nummer ett i världen i egenskap av exportör av opium. Och det i sin tur har lett till dagens Nato/Usa narkotikakrig.

Så Af- Pak har blivit ett sant omförvandlingskrig – från jakten på Osama bin Laden till krig mot talibanerna och ett colombianskt stereoid-knarkkrig. Och allt detta lämnar åt sidan den evigt osynliga Pipelineistan, centrum för den 7.6 miljarder dollar dyra pipeline, som planeras att sträcka sig mellan Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan och Indien.

Något som Bill Clintons administration tänkte fortsätta med via ett avbrutet avtal med….talibanerna, vilka under den andra hälften av 1990-talet var vid makten. Efter att hittills ha studerat det som Obama gjort och hur tankegångarna går i Pentagon, finns det ingen anledning att tvivla på Pentagons planer huruvida Washington och Nato tänker lämna det kritiskt strategiska Afghanistan, som råkar ligga ett stenkast ifrån Asiens hjärta.

Usa:s och Natos oförsonlighet under Bush-eran kan i mångt och mycket bero på att Sco har övergått till att bli Asiens Nato. I asiatiska och ryska ögon har Nato inget att skaffa med nationsbyggande, fredsbevarande humanitär hjälp. Om detta är Afghanistan ett klart bevis.

Asiaterna behöver ingen global polisstyrka, än mindre en Termi Nato.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

19 april, 2009

Mike Whitneys mailkonversation med dr Bede Curley

Filed under: ekonomi,Fred,Mänskliga Rättigheter,USA — ingrid @ 02:25

Amerika är en nation i stort behov av terapi – så man förstår att det våld man varit utsatt för inte är detsamma som kärlek. Det enda sätt man kan möta denna situation på är att öka medvetenheten om vad som händer och visa detta tydligt. Att de rika har skapat krisen och utsatt oss andra för den.

Så fort man säger det, riskerar man marginalisering, särskilt bland I-generationen. De rika blir allt rikare och de fattiga äger ingenting. I medelklassen frodas illusioner. Där är man svuren till försvaret av den sk amerikanska drömmen. Det är vad man kallar den. För man måste ligga i sömn för att kunna tro på den.

Försök bara övertyga dessa om att USA dödar för att kunna exploatera resten av världen, för att tjäna det egna smala intresset hos 10% av befolkningen. Det är de dåliga nyheterna. De goda nyheterna är att USA är ett stort land. Om miliser tar över landet, som de gör i Syd, varför då inte också revolutionärer?

Folk borde ta denna kontinuerliga erosion av våra fri-och rättigheter på allvar, det som skett under de senaste trettio åren. Och fråga vilka dessa är, de som tjänar mer på de enorma investeringarna i fler poliser, fängelser och militärer än på skolor och sjukhus.

Fortfarande är andra val möjliga, men de kräver medvetenhet och handling för att kunna införas. Vi behöver en annan sorts olydnad, till att ta kontroll över våra lokala resurser inom en helt ny modell av socialt och humanitärt ansvarstagande koncentrerad till närhet och samhällsnytta.

Det sätt på vilket krisen utvecklats, gör att vi alla måste fokusera på att rädda vår egen ‘omgivning i närheten av hemmet’ utan att förvänta oss något stöd från regeringens sida. Det handlar om mänsklig värdighet och självtillit. Det är vad vi behöver. Folk kunde organisera sig för att lösa sina egna rent materiella problem. Med fokus på försvar av sina hem och stärka sin egen roll i samhället för att kunna överleva.

En person som t.ex riskerar vräkning har inte en chans att själv kunna stå emot. Men om övriga i samhället kommer till dennes undsättning, då måste polisen backa. Samma regel kan användas på annat håll. Små segrar inspirerar till fasthet. De utgör vapen till det egna försvaret mot de övergrepp som riktas mot hela samhället och inte bara mot t.ex fackföreningsmedlemmar

Finanskrisen är ett tillfälle för politisk mobilisering, men då måste människor hålla samman och arbeta för det gemensammas bästa. Om t.ex en livsmedelakedja hotar att stänga eller sparka sin personal, då bör den bojkottas. Samtidigt kan lokala bönder organisera sig för att upprätta alternativa inköpsställen och erbjuda mat till rimliga priser.

Allt kan inte lyckas, men vad finns det för alternativ? Folk förlorar sina hem och uppehällen. Systemet håller på att brytas sönder. Det är dags nu för en samhällelig politik att ta över från ‘klasspolitiken’.

Se bara vad som hände i Gaza. En storstad bombades hänsynslöst av israelerna, men ändå lyckades man hålla det stora sjukhuset öppet. Det visar att också vi i likhet med palestinierna kan hålla sjukhus öppna, även om förråden skärs av. Naturligtvis krävs för att lyckas en alternativ media som ständigt uppdateras via erkända oberoende källor.

I själva verket har Pentagon redan planer utifrån varje tänkbart scenarie. Och naturligtvis kommer mainstream-media att försöka diskreditera dessa sk bråkstakar. Då ett system bryts sönder blir det centrala beslutsfattandet allt svagare, medan lokala grupper kommer i dess ställe och fyller maktvacuum. Samhället kan vara för stort för att klara av att kontrollera för en styrka på några tusental soldater.

Se bara på Irak. Där fanns bara 25 miljoner iraker, men samhället befinner sig fortfarande i kaos. I USA bor över 300 miljoner. Det kan lyckas. Förresten kan det bland några ur eliten finnas en motvilja mot att placera ut soldater i de större städerna. Detta av rädsla för att utländskt kapital skulle kunna fly landet och ytterligare äventyra kapitalmarknaderna.

Dessa grupper borde bygga upp lager för att bättre stå emot eventuella framtida avbrott och därmed kunna förbli enade. Folk borde inse att samhället är under attack, och att framtiden inte är säkrad. De ekonomiska problemen av att behöva göda de tio procenten rikaste i toppen av samhället kommer inte att försvinna.

I själva verket kommer dessa problem bara att bli värre. Det enda mått ett samhälle bör värderas utefter är om dess befolkning har mat, husrum och kläder. Om det har tillgång till utbildning, vård och vila.

Klarar vi inte detta, ja då har ekonomin misslyckats och borde omkonstrueras för att möta standard. Vi befinner oss i krig. Och fienden är inte regeringen, utan de superrika bolagsherrar som styr landet och hindrar ekonomin från att tjäna våra mänskliga behov.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

Alla tuppfäktningars moder

Filed under: Afghanistan,Fred,Indien,Kärnvapen,NATO,nya,olja,Pakistan,terrorism,USA — ingrid @ 21:29

The mother of all cockfights
by Pepe Escobar

På ena sidan den mäktigaste mannen i världen, som råkar ha ett muslimskt mellannamn. På den andra den största klannationen på jorden, vilken råkar vara muslimsk. Välkomna till alla tuppfäktningars moder!

Regeringskällor läckte ut till den pakistanska dagstidningen ‘The News’, att Obamas ”helvete från skyn” har en träffsäkerhet på endast 6%. Detta är Predatorkrig med missiler över afghansk-pakistanska klanområden.

Av 60 Predatoranfall mellan januari 2006 och april 2009 träffade bara 10 sina mål och dödade 14 efterspanade al-Qaidaledare, men mest av allt ”dödades 687 oskyldiga pakistanska civila” – alla pashtuner.
Varje förnuftig chef skulle sparka de ansvariga för ett sådant uppträdande. Inte Obama och Pentagon – bundna som de är till ett fortsatt spel grundat på insamlade ickeexisterande underrättelser från fältet;

Oerhörda civila förluster och ett framprovocerat massivt pashtunskt motstånd mot den pakistanska armén på 650 000 man; alltså en garanterad offentlig militär förnedring.

Förra veckan lämnade chefen för Pentagon ingen i tvivel om att Pentagons framtida väg är COIN, kontra-motståndsoperationer, där ‘helvetet från luften’, alltså Predatordiplomati, blir den stora stjärnan… Strategin innehåller också en kopia av general Petraeus -’Iraks söner’ strategi, här omdöpt till ‘Afghanska folkets försvarsstyrka’, som oundvikligen också kan komma att drabba samman mot Hamid Karzais regering i Kabul, precis som ‘Iraks söner’ gjorde med Nuri al-Malikis i Baghdad.

Men ändå, faktum kvarstår: Obamas krig i AfghanistanPakistan är ett krig mot pashtuner… Sändebudet Holbrooke lyckades röra ihop allt. då han slog ihop arabiska al-Qaida med pashtunska talibaner, och låter påskina att de pashtunska talibanerna varit involverade i 9/11 och i Benazir Buttos död- för att inte tala om insinuationerna om att pashtuner håller på att konspirera om attacker mot USA i en 9/11-repris.

Toppnyheten handlar egentligen om hur etablissimanget i Washington under Obama skall kunna sälja ett icke-vinnande krig till den amerikanska opinionen. Vad har då pashtunerna att säga till om? Enligt ordföranden för det pashtunska demokratiska rådet, ”har pashtunskt blod blivit mindre värt än vatten i områden administrerade av Pakistan.”

Han anklagar det som händer att vara ett folkmord riktat mot pashtunerna själva, ett inhumant folkmord i strid med internationell lag”. Han gör samtidigt en kritisk anmärkning om att USA och NATO är så känsliga – så till den grad känsliga, att de inte kan försvara ens sina egna militära konvojer och magasin – så ingen ska tro, att de kommer att ”skydda pashtunerna från terrorism och mentorernas vrede”.

Han påpekar det oundvikliga att ”den dag pashtunerna revolterar, kräver de sin historiska hemvist”, Pashtunistan. Den överväldigande majoriteten av pashtunerna vet hur 1893 Henry Durand, en brittisk kolonialanställd, ritade upp sin famösa Durandlinje genom pashtunska klanområden. Detta afghanerna betraktar som sitt eget område. Idag gör Obamas krig åtminstone skäl för benämningen ”AfPak”.

Pashtunerna har aldrig accepterat dessa artificiella gränser, inte heller den afghanska staten, närhelst den varit föremål för anfall utifrån. Pashtuner på båda sidor om Durandlinjen vet att denna 3300 kilometer långa afghan- pakistanska gräns har utgjort en klassisk ‘härska och söndra’ -uppfinning från det brittiska Raj-styrets sida. Den avses vara orsak till destabiliseringen av Afghanistan. Rutinmässigt hänvisar man till ”det pakistanska pro-terroristiska etablissimanget”. Och för dessa är ”föreningen av pashtunerna med moderlandet Afghanistan” den enda vägen ut.

Jämför med den pakistanska militära underrättelsetjänstens tolkning av ordet ”destabilisering”. Man är totalt sammanlänkad med nytalibanerna i Pakistan. Och de ”historiska” talibaner som 1996 tog makten i Afghanistan var en del av den ”strategiska djupdoktrinen” att bekämpa varje möjlighet till indisk påverkan i Afghanistan. Deras ultimata paranoja var att Washington skulle komma att förlora sitt intresse för Afghanistan – och lämna landet öppet för Indiens och Rysslans ”inringning”.

Islamabad kontrollerar största delen av Pakistan med järnnäve. Armén och polisen utövar kontroll av ett område som sträcker sig från Himalaja i norr till öknarna i söder. I det ”separatistiska” Balochistan bor endast 5% av den totala befolkningen. Det vore absolut vansinnigt att inbilla sig att Washington skulle kunna kunnat tro, att ett lantligt pashtunskt klanområde bestående av band med som mest 30 krigare, utan någon luftstyrka, inget tungt artilleri och inga tanks, skulle kunna ta över ett Pakistan med sin 650 000-man starka vältränade armé.

För Washington att tro – som Holbrooke antydde – att några få pashtunska klaner och några få jihadister skulle vara en match för en västerländsk civilisation i sin helhet – också det är vansinnigt att bara nämna. Vad gäller Pakistansk militär, närhelst de ser Balochistans BefrielseFronts aktiviteter eller en väg byggd från Nimruz provinsen i Afghanistan till den iranska hamnen i Chabahar, ser de New Delhis hand bakom. Stark paranoia som detta må vara, även äldre pakistanska arméofficerare tror på en förenad USA-indisk sammansvärjning för att destabilisera FATAgränsen och landet som helhet. För att därefter konfiskera Pakistans kärnvapen.

Obamas krig mot pashtunerna kommer ännu mer att förvärra denna redan känsliga mix. Obamaadministrationens krig mot Pashtunistan kan bara bli just en avstickare. Inga mängder av Washingtonridåer kan dölja detta faktum, att Afghanistan nu och framöver – kommer att ockuperas av USA och NATO synbarligen för all framtid som en strategisk länk i det nya stora spelet om Eurasien. Det är alltid viktigt att minnas att Obamas nationella säkerhetsrådgivare, general Jim Jones, suttit i översta NATOkommandot (2003-2006) och är en stor vän av NATOs non-stop expansion i Euro-Asien.

Som redan Washington Post rapporterat, bygger USAs arme´militära baser för drygt $1 miljard (som årsbudgeten för president Karzais regering) med planer på över en miljard extra för projekt under 2009. Vad gäller NATO, är uppgiften att skydda det projekterade pipelineprojektet på nära $8 miljarder och det problemtyngda TAPI pipeline-projektet ända från Turkmenistan via Afghanistan ner till Indien och Pakistan, om det finns investerare dumma nog att ge klartecken för det.

Om den allmänna opinionen betyder något i det stora spelet om Eurasien, säger ändå en nylig BBC undersökning att 73% av afghanerna gick emot Obamas truppökning – eller krig mot pashtunerna – och majoriteten stödde förhandlingar för att få slut på kriget, då även med en koalitionsregering där talibanerna ingick. ”Skuggan” själv, den pashtunska talibanledaren Mullah Omar, tog via den saudiska kungen fram sin plan: en tidtabell för tillbakadragande; en ”nationell konsensusregering”; och talibanerna inlemmade i den afghanska armén.

Det andra alternativet är det som Shanghai Cooperation Organization (SCO) tagit fram – detta olösliga problem som inte NATO har berört, men som däremot blivit löst av grannarna inom SCO, Kina, Ryssland och SCO-observatörerna Iran, Pakistan och Indien, vilka snart också blir medlemmar. Obama borde vid det här laget veta, att pakistanska regeringen inte kämpar mot nytalibanerna. Pakistanska underrättelsetjänsten ISI stöder dem – likväl som olika nivåer av den pashtunska armén.

Om Obama kunde dra en Donald Rumsfeld – alltså ‘stay the course’, som denne Bushs förre försvarsminister brukade säga, kunde han behålla ett ökat tryck mot pashtunerna under tiden som man gör sig av med president Karzai i Afghanistan och Zardari i Pakistan, (som skuggor ur Vietnams historia). Vad vi däremot inte gör – och Pentagon inte låter oss göra – är ett fullt ut Vietnam och låter den sista helikoptern lämna Bagram, eftersom han inte önskar bli ihågkommen som den president som förlorade det amerikanska imperiet med baser och drömmar om det stora spelet om Euroasien.

Under tiden blir det ett Predator-helvete från ovan, som regnar ner över arga pashtunska klaner. Boing, boom, tschak. Boing, boom, tschak. (Pentagon borde fundera på att hyra in det legendariska tyska bandet Kraftwerk och erbjuda styrkorna ett soundtrack; och varför inte ny release av ett videospel?) Oräkneligt fler pashtunska bröllopsfester kommer att förbrännas i namn av en helt ny ”global katastrofinsats”, formellt kallad ”det globala kriget mot terrorn”. Ta inte miste, för det blir blod – mycket blod – från denna anmoder till världens alla tuppfäktningar.

övers

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

20 april, 2009

Ekonomisk härdsmälta – allvarligaste krisen i vår moderna historia

Filed under: ekonomi,USA — ingrid @ 22:05

5 april 2009

Global Research
Michel Chossudovsky

Det handlar inte enbart om en ekonomisk kollaps genom kriget i Mellanöstern kopplad till finanskrisen. Det är nämligen samma aktörer – samma ekonomiska aktörer - som idag kontrollerar 60% av världens olje- och gasresurser, vilka även försöker kontrollera de resurser som helt legalt tillhör Gaza och alltså utgör en del av en bredare konflikt.

Ju längre globaliseringen fortskrider desto mer utvidgas den vägkarta som stöder denna ekonomiska agenda. Några av de finansiella aktörerna är inblandade i den israeliska politik som t.ex innebär att IMFs fd vicedirektör blivit chef för Bank of Israel. Många av dessa företagsvärldens större aktörer är samtidigt inblandade i Wall Street och dess finansiella instrument som normalt ingår i derivathandeln.

Så har vi det brittiskt-amerikanska oljekonglomerat, där kapital från dessa båda länder är inblandat. Det gäller Brittish Petroleum och Wall Streets fem stora oljebolag inom detta amerikanska militärindustriella komplex som Lockheed Martin, Northrop-gruppen, Raytheon, General Dynamics och Boeing. Tillkommer gör engelska Brittish Airspace Systems Corporation dvs tungviktaren inom den brittiska militärindustrin.

Vi talar här om ännu en anglo-amerikansk försvarsindustriell allians med Brittish Airspace, då med samma rättigheter i förhållande till USAs Försvarsdepartement DoD som de ‘Fem stora’ besitter. Vi har också de bioteknologiska konglomeraten; betydelsefulla i sin egenskap av ägare till intellektuell egendom av genetiskt material. Kunskapen om GMSgrödor finns alltså integrerad inom försvarsetablissimanget, detta för tillverkning av biologiska och kemiska vapen under DoD-kontrakt.

Slutligen har vi de kommunikationskonglomerat, viktiga för vår förståelse för att kunna se vad som sker i det som synes ske. Och i dessa fall har media en tendens att både trivialisera och störa de mekanismer som ligger bakom finanskrisen. Alltså på liknande sätt som man störde vår förståelse för vad som händer i Mellanöstern. Dessa har ett sätt att vända upp och ner på verkligheten, som under händelserna i Gaza. Där man sa offren vara angripare och angriparen offer.

Då det gäller finansfrågor har man ett sätt att presentera finansinstituten som offer, då dessa i själva verket har gjort den breda massan till offer. Dessa människor vars sparmedel blivit konfiskerat genom olika dubiösa finansinstrument. Då vi betraktar hur man inom finanssektor och tankesmedjor bedömer krisen, för att inte säga hur de ekonomiskt professionella bedömer krisen, ser det ut att finnas en nedåtgående ekonomisk trend, ”men den kommer att gå upp igen”.

De ekonomiska bedömarna har alltså sin teori. Men verkligheten fungerar inte på samma sätt. Det finns inget spontant i dessa rörelser. Aktiemarknaden och valutamarknaden är i stor utsträckning gravt manipulerad som resultat av den sk derivathandeln. Dess aktörer, finansinstitut och andra mäktiga finansiella arkitekter som hedgefonder, de kan själva trigga rörelser att gå upp eller ner-för att sedan spekulera i hur de kommer att röra sig. Man vet nämligen med sin framförhållning, när vändpunkten kommer.

Ser man till Canadadollarns rörelser har den gått upp och ner de senaste veckorna. Det har absolut inte funnits någon logik i dessa kortfristiga rörelser. Istället handlar det om spekulation i ‘shortselling’, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda en verklig köp och försäljningstransaktion.

Denna nya omgivning av ekonomiska rörelser har naturligtvis den förmågan att trigga större kollapser. Låt oss så analyser de mäktiga intressen som ligger bakom dessa finansiella rörelser.

Som då General Motors värde kollapsat, eftersom Deutsche Bank som deltagit i spekulationshysterin, hade förklarat 0 i värde för GMSaktierna utifrån dess kollapsande aktiemarknad. Det har alltså inget att göra med om ett företag går bra eller inte. Också ett företag på randen av kollaps kan triggas till att stiga i värde.

Dessa instrument har blivit alltmer vanligt förekommande under de senaste 10-15 åren men ändå mer synliga under ‘the financial services modernisation act 1999′, vilken på något sätt har kommit att avreglera finansmarknaden. Då skapades en helt ny miljö, vilken är den politiska grunden för den ekonomiska krisen och inte någon spontan rörelse ifråga om marknadsvärdet.

Då vi ser symbiosen mellan den verkliga ekonomin och finansekonomin, äger den senare en förmåga att göra den verkliga ekonomin bankrutt och med det trigga fram en stängning av fabriker. Detta har inte brukat förekomma under en tidigare era, då energipriserna samtidigt var kontrollerade. Man gick till bensinstationen och priset var alltid detsamma. Vi hade fasta växlingskurser ända till 1970talet, men vad som idag gäller är djungelns lag.

Bensinpriset kan gå upp till 60 dollar fatet och ner till 70 cent, alltmedan finansanalytikerna ljuger sig blå och säger att det hela beror på stormen utanför Californiens kust och att efterfrågan därmed har gått upp. Struntprat. Istället är det spekulationsrörelser på Londons och New Yorks energimarknader det handlar om. De stora aktörerna är BP, JP Morgan, Goldman Sachs och några franska finansinstitut.

De pressar upp priset på spekulationsmarknaden och trycker sedan ner det. Det hela har absolut ingen koppling till produktionskostnaderna eller om ett fat olja i Sydarabien kostar 50 dollar fatet eller om den i Irak eller Iran kostar 5 dollar fatet och därefter kan stiga till 30 dollar då det gäller Canadas TARsand..

I verkligheten är vi väldigt långt ifrån själva oljeprisets struktur, eftersom det finns en enorm skillad i oljans produktionskostnader och priset.. Och detta gäller praktiskt taget all varuhandel. Det ligger i vårt ekonomiska systems natur.

Helt säkert är, att varje vara vi köper som är tillverkad i Kina, har kostat omkring en tiondedel eller mindre än det pris vi handlar den för, något som ligger i systemets natur. Och bruttonationalprodukten i Canada sägs gå ned si och så mycket och därefter gå upp. Men detta är fullständigt meningslöst. För var gång vi importerar varor från Kina går bruttonationalprodukten upp, men produktionen sker ju där borta. Man köper för en dollar och säljer den för nio. Detta ger en ökning av GDP på tio dollar. Och man säger ‘åh vår ekonomi har nått en boom’.

Men den verkliga ekonomin ligger i spillror och upprätthålls av billig import från länder med löner på en dollar om dagen. Ekonomin är baserad på att hålla nere köpkraften för de arbetande människorna i fr.a utvecklingsländerna men också i de utvecklade länderna och slår då obönhörligt tillbaka på produktionen. För genom att reglera samhällets förmåga till konsumtion leder man obönhörligt ekonomin till depression. (anm- vinstkvoten sjunker då de nedpressade lönerna håller efterfrågan nere).

Hela denna logik är beroende av dessa länders begränsade förmåga att producera utifrån sin egen teknologiska bas, t.ex sin industriella kapacitet. Men själva processen att öka produktionen, att ha tillgång till billig arbetskraft och samtidigt ha förmågan att konsumera- det hela går inte ihop. Vi är alltså på gränsen till bankrutt. Det blir nedläggning, arbetslöshet och en ny backlash i vårt ekonomiska system.

Det gäller att förstå att de senare månadernas finanskris har hållit på ett bra tag nu, åtminstone under 1.5 år. Vad det handlar om är en massiv överföring av välstånd utifrån spekulationer i handeln. Från manipulationer i aktiemarknaden, finansmarknaden, valutamarknaden alltså de stora finansiella institutionerna med sina olika instrument för att spekulera och transferera välståndet från människors livslånga sparande, som exempelvis till hedgefonder.

Det är mycket väl känt att om man sätter in sina pengar i aktiemarknaden kommer ca 60% att gå förlorat av det man sparat. Vilket också gäller pensionsfonderna. För det mesta har investerats i aktiemarknaden och några har t.ex investerat i hedgefonder. I vissa fall har folks sparmedel krymt med 60 – 80%. Det är medelklassen, doktorer och andra men även låginkomsttagare som har blivit skuldsatta. Deras situation är än mer dramatisk, för de är högt skuldsatta med kreditkort bl.a och stängda fastigheter och är på väg att förlora sina arbeten.

Vi ser idag en ackumulerande process där man i tio års tid nu hållit på att stänga fabriker etc och den processen fortsätter. Samtidigt har finansmarknaden samla på sig stora överskott. Så vad gör de nu under recessionen? Jo de går ut på marknaden och köper upp de stora företagen som hamnat i utsatta lägen. Idag är vi inne i en ny fas…

övers

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

22 april, 2009

Globocop versus TermiNato

Filed under: Afghanistan,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Pakistan,Sverige,terrorism,USA — ingrid @ 03:14

http://www.atimes.com/atimes/South_Asia/KD04Df01.html
Asia Times 4 april
Pepe Escobar
utdrag

Obamas afghanska Nato-krig är ett projekt utan en chans. Det är Natos första krig utanför Europas gränser och första markstrid någonsin. Där finns alla de 28 medlemmarna involverade plus 12 sk partnerskapsländer med 5 sk neutrala stater där Sverige ingår.

Men med tanke på hemmaopinionen kommer de flesta aldrig att ställa upp på Obamas uppmaning om fler trupper – hur stark hans charmoffensiv än är. Oppositionen i Tyskland är 70% mot kriget.. Däremot är frågan vad gäller humanitär hjälp en helt annan. Så får t.ex tyska soldater inte starta markattacker mot talibaner i förebyggande syfte.

Den ytterst missledande förkortningen Isaf (International Security Assistance Force) har idag befälet över ockupationens västra zon i Afghanistan. Den var från slutet av år 2001 tills den fick namnet Coin ett slags kampanjdrivet kontramotstånd, utspritt över hela landet ända till västra Pakistan. Befälet över Coin-kampanjen var helt klart amerikanskt.

Det finns heller inget ‘internationellt’ över Isaf. Det är Nato. Och med sina svärmar av stridstrupper och flyganfall finns heller inget ‘assisterande’ över den. Det är den fyrstjärniga Usa generalen David McKiernan som idag leder uppdraget att hindra al Qaida från att ‘infiltrera’ Europa och Förenta Staterna. Om någon befunnit sig i tvivelsmål, går operationen enligt Pentagon fortfarande under namnet ‘Operation Enduring Freedom’.

Namnet anknyter till inte mindre än Afghanistan, Pakistan, Cuba via Guantanamo, Djibouti, Eritrea, Etiopien, Jordanien, Kenya, Kirgistan, Filippinerna, Seychellerna, Sudan, Tajikistan, Turkiet, Uzbekistan och Jemen.

General Mc Kiernans stora sak var den stundande Obama-afghanska svallvågen, den som amerikanarna var i begrepp att genomföra och inte Natos soldater. Då allt kom omkring hörde hårda strider inte hemma i Isafs ursprungliga mandat. Men problemet är, då krigets dimma väl har lättat, att Isaf/Nato också blivit en TermiNato- mer insnärjd än någonsin amerikanarna i en fred med logiken hos Förgöraren. Kalla det ‘Koalitionen av de ovilliga’.

Inte undra på då att den europeiska allmänna opinionen är skräckslagen. Detta leder osökt till Obamas lektioner med Nato om Afghanistan/Pakistanska krigets behov av ‘en mer sammanhållen strategi, en mer fokuserad strategi, en mer koordinerad strategi’. I slutändan ville han ha mer pengar av européerna.

Isaf/Natos befälhavare för hela södra Afghanistan, generalmajor de Kruif, tror att ‘svallvågen’ är helt rätt eftersom Usa drar sig dit där det behövs bäst: till Kandhahar – och Helmandprovinserna. ‘Där talibanernas befälhavare är kunniga i att driva stora operationer’. Som en holländsk tidning uttryckte sig – ‘Vi behöver mer trupper på marken och dessutom vill vi kunna transportera mer män och material i luften’.

Men vill man beväpna en lokal milis är det viktigt att tänka på att den kommer att spegla den lokala maktstrukturen. Också den lokala polisen borde vara effektiv nog att leda och kontrollera milisen. Man behöver ge denna lokala milis en utsikt om att få jobb inom den lokala polisstyrkan. Man behöver också en utträdesstrategi, ett sätt att avväpna milisen, utan att åter behöva uppleva att alla vapen har försvunnit.

Natos avgående generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer medger åtminstone till tyska der Spiegel att ‘kriget i Afghanistan inte går att vinna militärt.’ Däremot anser han att segern ligger i att kunna vinna befolkningens ‘hearts and minds’.

Som den förre talibanska ministern uttryckt saken, ‘Om amerikanarna tror att de kan skilja mellan de hårda och de moderata talibanerna skulle det inte ha blivit väl mottaget av någon, för det är som att säga till två bröder att du älskar den ene och vill leka med honom, medan du vill döda den andra’.

Dessutom består talibanerna förutom av den hårda kärnan av ny-talibaner av en mängd olika element utifrån pashtunska klaner och underklaner. De kan vara, men behöver inte vara, allierade med talibanerna, plus lokal maffia, kriminella gäng, rena krigsherrar och t.o.m veritabla mujahidin. Och andra utanför de rena nytalibanernas skara.

Så kan exempelvis Gulbuddin Hekmatyars ‘Afghanistans islamska parti’ fungera som mycket betydelsefulla mellanhänder. Som då talibanernas ledare Mulla Omar insisterade på att de internationella trupperna skulle dra sig fullständigt tillbaka från Afghanistan. Hekmatyar kräver att trupperna blir ersatta av trupper från de muslimska länderna. Idén är populär bland vissa befolkningsgrupper och borde övervägas.

Det finns alltså andra aspekter, som
1 Att tala med talibanerna – även om de är ‘moderata’ talibaner inom det afghanska folket och ses som öppna för kompromisser med nytalibanerna. Det kunde ge blandade känslor inom en befolkning där ‘vinna folkets hjärta är halva kriget’. Å ena sidan sänder Usa in fler trupper, beväpnar lokala klaner och tränar den afghanska armén att kämpa emot talibanerna. Å den andra talar man om fred.

2 Talibanerna känner att de inte förlorar kriget, vilket är liktydigt med att vinna. Varför då förhandla?

3 Även om det teoretiskt vore möjligt att skala av de ‘moderata’ talibanerna, är det inte säkert att dessa är tillräckligt starka som medhjälpare att stabilisera Afghanistan. I själva verket är det högst sannolikt att de hårdföra fortsätter sin destabilisering av landet.

4 De hårdföra står mycket närmare al Qaida än någonsin tidigare. Som Peter Bergen uttryckte saken -De övre skikten av talibanerna har sammansmält ideologiskt och taktiskt med al Qaida.

Slutligen befinner sig i stort sett hela det talibanska ledarskapet i Pakistan. Förhandlingar blir meningsfulla endast om det talibanska rådslaget, Shuran, är inblandad.

Men denna gäckande Shura blir knappast imponerad om Usa börjat förhandla från en svag position. Ändå är idén född om att en ‘smart politik’ borde finnas, där Usa i första läget eskalerar sina bombningar över de pakistanska klanområdena och med det tillfogar talibanerna ett stort lidande.

Barnett Rubin har utnämnts enbart för den saken. Det ser ut som processen med överläggningar med talibanerna nu blivit ful att skåda. Som då han skrev i Foreign Affairs att Usa borde avsluta sitt Grand Bargain i det fall de svårt tilltygade talibanerna kunde finna någon mening i det och gick med på att förhindra det afghansk-talibanska territoriet från att utnyttjas för internationell terrorism. Denna återstående överenskommelse kunde innebära ett strategiskt nederlag för al Qaida.

Enligt Holbrooke kunde detta bara spela talibanerna i händerna, eftersom det helt säkert skulle komma att inflammera den pashtunska nationalismen. Om målet vore att säkra en större del etniska pashtuner i regeringen, kunde utfallet blivit ett annat genom att bana väg för en öppen nationell inre-afghansk dialog.

Usa borde återgå till denna beprövade metod för nationella överenskommelser. Det innebär en Loya Jirga dvs ett stort rådslag. Det finns inget annat verkligt alternativ. Kabulregeringen slingrar sig och är på drift från Obamaadministrationen. Det innebär en djup systemkris och gör det nödvändigt att tala med de moderata talibanerna. Vilket ändå inte skulle räcka som under åren 2002-2003.

övers
Ingrid Ternert

…

Kommentering avstängd

23 april, 2009

Slumrande kris i Pentagon – Fantasikrig finansieras av skattebetalarna

Filed under: ekonomi,nya,USA — ingrid @ 07:40

http://www.tomdispatch.com/post/175029

av Chalmers Johnson

Som i stora delar av den övriga världen är amerikanarna medvetna om att USAs bilindustri är fångad i en ödesdiger nedgång. Såvida den inte genomgår en betydande omstrukturering vill säga, kommer den obönhörligligen att gå i graven.

Andra amerikanska industrier har redan gjort det, inklusive de som tillverkar TV-apparater och annan konsumentelektronik, olika typer av medicinsk utrustning, maskinverktyg, textilier och diverse schaktmaskinsföretag – för att bara nämna de mest uppenbara.

Alla har de förlorat i konkurrenskraft mot de växande nya ekonomierna, dessa som lyckats gå förbi dem i bl.a innovationer, form, pris, kvalitet, service och bränsleekonomi. Vad som är mindre känt är krisen inom det militärindustriella komplexet.

Om vi utgår från den ekonomiska krisen, är de triljoner dollar vi varje år spenderar på militären och dess vapenindustri helt enkelt ohållbart. Även utan ekonomiska begränsningar lägger vi alltför mycket skattemedel på alltför få, alltför komplexa vapen, vilka gör oss dåligt förberedda på vårt eget försvar i en verklig militär krissituation.

Vi har inte längre råd med våra anspråk på att vara jordens enda supermakt och kan heller inte upprätthålla ett system där det militärindustriella komplexet tjänar en förmögenhet på torftiga och dåligt utformade vapen.

Att dessa köp av fel vapen har kunnat fortgå så länge, är tack vare den aura av oövervinnerlighet som förknippas med de väpnade styrkorna och det misstag vi gjorde, då vi trodde att de arbeten som finns inom vapenindustrin är lika mycket värda som dessa inom den civila sektorn.

Tidigare började ordföranden för de väpnade styrkor förespråka inget mindre än att Pentagons budget skulle skyddas genom att klämma åt försvarsutgifterna till en viss procent av bruttonationalprodukten, till värdet av alla de varor och tjänster som produceras.

Vilket i realiteten betyder att man borde göra en seriös strategisk analys av vad man reellt behöver till det nationella försvaret. Istället för att varje år öka försvarsbudgeten till högst 4%. En sådan politik är helt klart utformad att kunna bedra människor i ett befängt slöseri av vapensystem, vilket har fortgått i decennier.

Det är svårt att tänka sig någon del av den amerikanska ekonomin som är mer driven av ideologiska vanföreställningar och propaganda än de väpnade styrkorna. Många människor tror att vår militärmakt är den största, mest välutrustade och oövervinnerliga som finns här i världen. Inget av detta är sant.

Men vår militär är utan tvekan den dyraste i drift. Kostnaderna utgör ungefär hälften av all världens samlade militärutgifter – mer än vad de 45 efterföljande nationerna spenderar tillsammans.

Lika slående är, hur Pentagon verkar bi allt mindre anpassad till de typer av krig som dess experter varit ense om att Usa i framtiden skall kunna engagera sig i och i verkligheten redan är i Afghanistan—med motståndsmän som leds av ickestatliga aktörer.

Det är också ett slående slöseri att satsa på de framtida vapensystem som amiraler fascineras av och försvarsindustrin i stort älskar för dess komplexitet. Man har med detta drivit upp kostnaderna till astronomiska summor.

Det mesta har visar sig vara irrelevant i den värld vi lever i. Något som inte verkar intressera dessa vapenförsäljare ett dugg. Istället finansierar pressade skattebetalare två katastrofala krig och de vapensystem som där passar in.

Man betalar också bra med pengar för vapen tillägnade krig i fantasivärlden. Krig som bara kommer att utkämpas i Försvarsdepartementets planerares fantasivärld. Flygvapnet och armén planerar fortfarande att inom en rimlig framtid utkämpa ett gammaldags krig mot det Sovjetunionen som försvann redan 1991.

Alltmedan flottan med sina elva stora slagskepp med landningsbanor för flygplan konstruerade som om man ‘fortfarande kämpar mot den japanska flottan.’ Denna som man väntat på att dyka upp under två seklers kryssande över världshaven . Alltmedan u-båtar är dagens och morgondagens stora farkoster.

Den som huvudsakligen bestämmer och har kontroll över världshaven är Franklin Spinney, en fd högrankad civilanställd inom Pentagons systemanalys. Han gör oberoende utredningar om Pentagons verksamhet och skrivit att man enligt de senaste 20 årens dokumentation kunnat se ett repetetivt vanemönster inom Pentagon, vilket kommit att skapa en självdestruktiv beslutsprocess. Denna i sin tur har producerat en dödsspiral.

Detta har resulterat i en mängd alltför dyrbara inköp av material som ersättning för en för gammal utrustning via ett korrupt betalningssystem. Men alla försök att under 35 års tid reformera detta system har misslyckats, inklusive försöken 1971, 77, 81, 86, 89, 90, 93, 94.

Christie sammanfattar: Under alla dessa år och efter upprepade försök till reformering, har större försvarsprogram tagit 20-30 år för att leverera en mindre kapacitet än planerat, ofta till 2-3 gånger högre kostnad än beräknat. Att gå in i stora utvecklingsprogram och sakna kunskap i viktiga tekniska frågor är roten till dessa stora kostnadsöverdrag och förseningar.

Kostnader, tidsplaner och tekniska risker är ofta vida underskattade. Vid den tidpunkt då man väl kommit till insikt om problemens art, är den politiska baksmälla det innebär att tvingas begära omstrukturering av projektet alltför plågsam att bära, än mindre för att skrota projektet.

Ända till den dag då någon ställer sig upp och förklarar att kejsaren är naken, kommer USAs militär att även i fortsättningen låta skattebetalarnas pengar blöda. Men den dagen, länge förebådad av Pentagons kritiker, kan nu ha randats.

Problemet är att detta är ett rikt land, som under årens lopp länge varit van vid att försvarsbudgeten inneburit jobbprogram och dessutom varit en stor källa att bli fet på för politiker, som utnyttjat detta under sina återvalskampanjer.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

26 april, 2009

Väst sätter fällor för Ryssland på dess egen bakgård

Filed under: Afghanistan,EU,NATO,nya,olja,Ryssland,USA — ingrid @ 04:17

Apr 25, 2009

West traps Russia in its own backyard

av M K Bhadrakumar

I vanliga fall vore det inte särskilt svårt att trycka på reset-knappen. Ändå är det nästan två månader sedan USAs vicepresident Joe Biden erbjöd sig att göra just det.

Med hänvisning till säkerhetskonferensen i Munchen erbjöd han att nollställa relationerna med Ryssland. Trots många positiva signaler och en lågmäldare retorik, har det hela hittills ändå i stort sett legat på symbolikens nivå. Signalerna över Euroasien är de rakt motsatta idag. Det stora spelet samlar kraft.

Det stora prisfallet på olja har komplicerat Rysslands återhämtning. Det stör dynamiken i återhämtnings- och integrationsprocessen under Moskvas lednimg – politiskt, militärt och ekonomiskt under dagens postsovjetiska era.

USAs diplomater finkammar regionen för chansen att få driva in kilar mellan Moskva och de regionala huvudstäderna. Tajikistan, en av Rysslands ståndaktigaste allierade, har tydligt värmt upp sig mot USA. Uzbekistan duckar än en gång, vilket innebär att man ändå är öppen för de högsta buden. Liksom Turkmenistan, kronan i USAs regionala diplomati.

En planerad amerikansk insats har i viss utsträckning börjat avskilja dess huvudstad Ashgabat från Rysslands inflytelsesfär och dödar med det utsikterna för Rysslands planer på att bygga ut de nya gasledningarna för den europeiska marknaden till Afghanistan via Kaukasus och det Kaspiska bäckenet och med det passera Ryssland. Alltmedan det ryska samarbetet välkomnas vill inte USA att dess känsliga läge i Afghanistan skall utnyttjas till en ömsesidig anpassning till rde yska intressena i Europa.

Hittills håller Moskva sig cool. Varje upphetsning skulle endast spela Washingtons hårdingar i händerna. Man reagerade tidigt i april lugnt på utsikten av att få ännu en ‘färgad revolution’ i Moldovien på halsen, vilken kom att ersätta den demokratiskt valda regering som var vänligt inställd till Moskva.

Utrikesminister Sergei Lavrov har varnat för att USA och Ryssland inte borde ”tvinga” före detta sovjetrepubliker att välja mellan en allians mellan Washington eller Moskva, Inte heller borde det finnas några ”dolda dagordningar” i de USA-ryska relationerna. ”De här försöken är inte att rekommendera, att ställa ett falskt val framför dessa [före detta Sovjetrepubliker] om att antingen är du med oss eller mot oss. I annat fall leder detta till en kamp om intressesfärer,” framhöll Lavrov.

För tillfället riktas uppmärksamheten på den sk ‘Cooperative Longbow 09/Cooperative Lancer’ militärövning som NATO föreslår ska hållas från den 6 maj till den 1 juni i Georgien. Övningen skall öva ”interoperabiliteten” mellan NATO och dess medlemsländer. USA har emellertid klart framställt initiativet som en återupprepning av Västs säkerhetsåtagande till den georgiska regimen. I samband med det har USA haft det svårt att övertala sina NATOallierade att delta. Tyskland och Frankrike har avböjt eftersom de är emot att NATO onödigtvis provocerar Ryssland.

En NATO-militärövning i denna för säkerheten lättantändliga omgivning i Kaukasus är verkligen kontroversiell. Ryssland betraktar det som ett försök via bakdörren” av Washington att involvera sig i Georgiens säkerhet och i en smygande expansion av NATOalliansen in i Kaukasus. I sanning verkar de geopolitiska konsekvenserna av konflikten i augusti förra året fortfarande vara i behov av att smältas.

Moskva reagerade genom att inställa mötet mellan generalstabscheferna för NATO och Ryssland, vllket skulle ha hållits den 7 maj. Denna milda reaktion gjorde de amerikanska hårdingarna besvikna. Ryska analytiker har understrykit att denna militärövning innebär ett medvetet försök att i förväg förgifta atmosfären före USApresidenten Obamas besök i Moskva i juni.

President Dmitry Medvedev reagerade måttfullt. Han sa, ”Detta beslut är ett farligt misstag … som gör att en fara för alla sorters komplikationer uppstår… därför att den här sortens händelser helt klart handlar om att visa musklerna och en militär uppbyggnad. Med tanke på den spända situationen i Kaukasus, är beslutet kortsiktigt…vi kommer att nära följa utvecklingen och om nödvändigt är fatta beslut.”

Moskvas preferens är nu att strikt hålla frågan uppe på den NATO-ryska nivån. Huruvida Lavrov kommer att vilja diskutera frågan med sin motpart Hillary Clinton när de möts den 7 maj för att förbereda agendan för Obamas besök i Moskva, det är en öppen fråga.

Under tiden har den ryske NATOambassadören Dmitry Rogozin, protokollfört att Moskvas svar inte kommer att påverka transitvägen för NATOs truppförsörjning till Afghanistan via ryskt territorium. ”Jag tror inte den kommer att omfattas av någon möjlig straffåtgärd. Vi har aldrig ifrågasatt vikten av NATOs transit, även under kriget i Kaukasus förra augusti. Det är en fråga av strategiskt intresse, där vi delar en gemensam fiende,” sa Rogozin.

Moskvas hållning tar hänsyn till att Washington inte ska få någon ursäkt att klaga på Rysslands samarbetsvillighet om Afghanistan. Detta kommer vid en tid då USA lägger ett medvetet bud på att stärka transitvägen till Afghanistan och passerar Ryssland från Svarta Havet via Georgien och Azerbaijan till Turkmenistan, .

Den last som anländer till Turkmenistan kan skickas över gränsen till västra Afghanistan eller sändas över till Uzbekistan och Tajikistan, som också gränsar till Afghanistan. Emellertid har USAs diplomati fokuserat på de tre centralasiatiska staterna – Turkmenistan, Uzbekistan och Tajikistan – dit lasten kan skickas från Svarta Havet och passera Ryssland.

USA undertecknade en överenskommelse med Tajikistan om transit för ett par veckor sedan. En liknande överenskommelse gjordes i förra månaden med Uzbekistan, alltmedan konsultationer fortfarande pågår med Turkmenistan. USAs vice utrikesminister Richard Boucher har diskuterat möjligheten att skicka frakt med transit och överflygningar vid ett möte med den turkmenska presidenten Gurbanguli Berdymukhamedov i Ashgabat den 15 april.

Denna utveckling breder ut sig mot bakgrund av den allmänna nedgången på senare tid för den ryska ställningen i Centralasien. Det minskande oljepriset och den allmänna ekonomiska krisen i Ryssland hindrar naturligtvis Moskva från möjligheten att hävda sin ledande roll i regionen.

USAs diplomati har lyckats så till vida att den lättar på de ryska banden med Uzbekistan och Tajikistan. Uzbekistan deltog inte i två viktiga regionala mötena om den ryska integrationsprocessen; mötet med utrikesministrarna inom SCOs, Shanghai Cooperation Organisation, liksom mötet om kollektiv säkerhet i Yerevan och den konferens som varit i Moskva om Afghanistan.

Visst, om Tashkent ”uteblir”, går ”priset” till Washington som kommer att återta strategin med ”Great Central Asia” som syftar till att minska Rysslands (och Kinas) inflytande i regionen. För tillfället lägger emellertid den amerikanska diplomatin stor vikt vid Turkmenistan. Washington ser ett tillfälle öppna sig för det existerande rysk-turkmenska energisamarbetet, ryggraden i deras samarbete, men som nu har stött på svårigheter.

I själva verket hoppas USA på att kunna bryta den ryska kontrollen över turkmensk gasexport och på något sätt kunna skrota de ryska planerna på att förse Sydeurope med turkmenska gasleveranser från dess planerade South Stream pipeline, USA försöker locka till sig Turkmenistan att istället ansluta sig till det rivaliserande gaspipelineprojektet Nabucco, som passerar Ryssland och kunde bidra till att diversifiera Europas gasleveranser..

I vilket fall, det obevekliga hamrandet från USAs sida får Rysslands ställning att erodera. Huruvida det turkmenska ledarskapet villtillägna sig det amerikanska perspektivet är en annan sak. Det turkmenska folket har en stark känsla för förhandling och måste ha njutit av den ökande USA-ryska rivaliteten, vilket man utan tvekan kommer att utnyttja för att få ut de mest fördelaktiga villkoren från Ryssland (och Kina).

Endast för ett år sedan erbjöd Ryssland att betala europeiska priser till Centralasiens gasproducerande stater. Dessa köpekontrakt är knappast något Gazprom har råd med idag. Givet en kombination av faktorer sådana som nedgången i den europeiska efterfrågan på energi beroende på den ekonomiska recessionen och lägre energipriser.

Gazprom är fast i en fälla.Alltmedan den europeiska efterfrågan faller, blir det inte rimligt med import av turkmensk gas. Men Ryssland kan heller inte hindra turkmenska leveranser. Då efterfrågan kommer ifatt – vilket den så småningom gör – kommer Ryssland åter vara i starkt behov av turkmensk gas. Tidningen Kommersant kommenterade, ”I ett mellanperspektiv har Ashgabat ingen alternativ köpare eller transitering jämfört med Gazprom …Uppenbarligen måste vi kunna nå något slag av kompromiss för att finna en utväg. Men hur det än blir, kommer relationerna mellan Moskva och Ashgabat aldrig bli på samma sätt igen.”

USAs diplomater gör allt de kan för att måla upp det som oklokt av de Centralasiatiska energiproducenterna att sätta sin tilltro till Ryssland. Istället skulle tillgången till den internationella marknaden vara den rätta, utan någon rysk mellanhand. Detta argument ser ut att ha ökat i värde i Ashgabat. Undertecknandet av ett ‘memorandum of understanding’ den 16 april mellan Turkmenistan och tyska Rheinisch- Westfaelische Elektrizitaetswerk (RWE) angående energiinnehav vid transporteringen av den turkmenska gasen till Europa och utvecklande av det kaspiska bäckenet, visar en ny riktning i det turkmenska tänkandet.

RWE är Tysklands största energiproducent och dess näst största gasleverantör. Man är partner i det internationella konsortium som hoppas på få bygga Nabucco pipeline, vilken kommer att passera Ryssland genom sin transport av gas från Azerbaijan via Turkiet till Europa. Överenskommelsen med RWE är Turkmenistans första någonsin med ett större europeiskt energibolag.

Enligt överenskommelsen kommer RWE att bli konsult för identifiering av de möjligheter som finns till export av turkmensk gas till Tyskland och Europe. Dessutom kommer RWE också att exploatera och utveckla gasfyndigheter på den turkmenska kontinentalsockeln i Kaspiska Havet. Från ett västligt perspektiv kan den timing som den RWE-turkmenska överenskommelsen har haft inte kunnat vara bättre. Utan tvekan ökar det turkmenska beslutet utsikterna för Nabuccos pipeline, den som Ryssland betecknade som en ren önskedröm.

Europeiska Unionen möte i Prag den 7 maj skall ge en slutlig uppfattning om hur Nabuccoprojektet ska kunna genomföras. Då med växande utsikter till turkmenska gasleveranser för Nabucco pipeline. Om EUmötet konkretiserar projektet, kommer Europa att ha tagit ett stort steg mot en diversifiering av sina energikällor och ha minskat sitt energiberoende av Ryssland. Nabucco har därmed en avsevärd likhet med de ryska relationerna med Väst.

Dessutom förväntas EUmötet den 7 maj förändra den euroasiatiska geopolitiken i en en annan riktning. Mötet är ämnat att lägga fram EUs nya politik för ”Eastern partnership”, där sex forna sovjetstater ingår, Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Georgien, Azerbaijan och Armenien. Då med den illa dolda intentionen att öka Bryssels’ inflytande i dessa länder på bekostnad av Moskva. EU har inga planer på att erbjuda de förre sovjetrepublikerna medlemskap, men samtidigt vill man ha dem politiskt under sina vingar.

Politiken för ”östligt partnerskap” är så listigt utformad att den genom handel, resor och bidrag arbetar för en integration av de fd Sovjetrepublikerna utan att behöva acceptera dessa som fullvärdiga medlemmar. EU förblir övertygad om att Sovjetrepublikerna finner den overtyr Bryssel klämt till med mer attraherande än de integrationsprocesser som Moskva tänkt ut.

I strategiska termer handlar EUs politiska berättigande med det ”Östliga partnerskapet” om att gå emot Ryssland påverkan på det ”nära utlandet” och därmed ”arbeta effektivt ihop med NATOs östliga expansion”.

övers

IngridnTernert

Kommentering avstängd

« Newer Posts — Older Posts »