Fredskoalitionen Göteborg

2 maj, 2009

I finanskrisens spår utmålas förövaren som offer

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 5:51

 

 

 

Dagens finanskris är som händelserna i Gaza. Där utmålades offren som angripare och angriparen som offer. I spåren av denna finanskris presenterar man på liknande sätt finansinstitutionerna som offer, men i själva verket är det den breda allmänheten som offras, vars sparade medel konfiskeras genom tvivelaktiga finansiella mekanismer.

 
Då man betraktar de professionella ekonomiska aktörerna, ger dessa en stark grafisk bild av det som händer. Att den ekonomiska trenden går ner för att så småningom gå upp igen. Dessa bedömare har sin teori, men det är inte så det fungerar. Det finns inget spontant i dessa rörelser i aktiemarknaden och valutamarknaden, för de är i stora drag gravt manipulerade t.ex i det vi kallar derivathandeln.

 
Mäktiga individer eller institutioner som hedgefonder kan trigga rörelser i ekonomin upp eller ner för att sedan själva spekulera i hur dessa kommer att röra sig. De vet när vändpunkten kommer, eftersom de har kunskap och framförhållning och därmed möjlighet att få till större skiften i denna riktning. Som t.ex då Canadadollarn gick upp och ner i sitt värde och det absolut inte fanns någon logik i dessa kortvariga rörelser. De berodde på spekulation i shortselling dvs att få marknaden att gå upp eller ner utan att någon verklig transaktion ägde rum.

 
I en omgivning av ekonomiska nyheter har dessa rörelser naturligtvis en förmåga att trigga större kollapser. Men vilka är då de mäktiga intressenter som ligger bakom dessa rörelser? Till exempel då GMs värde kollapsat för en tid sedan. Detta berodde på att Deutsche Bank mitt uppe i den spekulativa kalabaliken hade sagt att GMs aktier inte hade något verkligt pris. Efter detta kom  GMs aktiemarknad att kollapsa.

 

Om företag går bra eller inte saknar i sammanhanget betydelse . Ett företag kan triggas till kollaps om det blir föremål för attack i spekulativt syfte.

 
Vi måste alltså vara medvetna om dessa olika typer av kollaps. De begränsade kollapser som funnits under de senaste 10-15 åren. Dessa har varit särskilt synliga sedan 1999 med den nya ‘Financial service modernisation act’. Den kom på något vis att avreglera finansmarknadens arkitektur och skapade med det en helt ny miljö. Grunden för kriserna är alltså politisk och inte resultatet av någon spontan rörelse i marknadsvärdet, utan ett i hög grad manipulerat värde.

 
Men den verkliga ekonomin har under en följd av år befunnit sig i kris och symbiosen mellan dessa båda ekonomier har en förmåga att göra den verkliga ekonomin bankrutt och trigga till fabriksstängningar etc genom olika mekanismer och med det få upp och ner aktievärdet men också som idag vara i stånd att paralysera kreditströmmarna och helt undkomma regleringar. Dessa som också har funnits tidigare, då även energipriset var kontrollerat.

 
Man åkte till bensinstationen och priset där var alltid detsamma oberoende av eventuella variationer. Det fanns också fasta växlingskurser ända in på 1970-talet, men nu existerar bara djungelns lag.  Bensinpriset kan gå upp till 60 dollar fatet för att därefter sjunka ner till 70 cent alltmedan finansanalytikerna ljuger sig blå och säger, att detta beror på stormen utanför Californiens kust, så efterfrågan på olja har därför gått upp. Absolut nonsens. Det handlar om spekulationsrörelser på Londons och Chicagos energimarknader, alltså hos stora aktörer som BP, JP Morgan, Goldman Sachs och några franska finansinstitut.

 
Man pressar upp priset för att därefter hålla det nere på spekulationsmarknaden. Det har absolut ingenting med själva produktionskostnaderna att göra eller om oljan i Saudiarabien kostar 50 dollar fatet. Eller att oljan i Irak eller Iran ligger på 5 dollar fatet och sedan stiger till 30 dollar fatet för taroljan i Canada. Vi är verkligen väldigt långt ifrån det reella oljepriset under dessa perioder av uppgång. Därför bör man känna till att marknadspriserna manipuleras, då det finns en enorm skillnad mellan produktionskostnaden och priset.

 
Det gäller egentligen inte bara oljemarknaden utan i praktiken hela varumarknaden. Det ligger i ekonomisystemets natur, att omkring 10 procent av varje vara vi köper utgörs av det verkliga värde som man köpt in den för. Det ligger alltså i detta systems natur att priset befinner sig 90-95 procent högre än det pris som varor som t.ex produceras i Kina har. Så säger man att bruttonationalprodukten går ner si och så mycket och sedan går den upp igen. Men dessa siffror är fullständigt utan värde, för varje gång man t.ex importerar varor från Kina stiger bruttonationalprodukten GDP.

 
Men produktionen sker ju på andra sidan jordklotet. Man köper alltså för en dollar och säljer den för nio dollar, vilket därmed ger en GDPökning på tio dollar. Så säger man att vår ekonomi är i en boom, medan den i flera decennier varit importstyrd.

 

Under tiden ligger vår verkliga ekonomi i spillror och upprätthålls av billig import från länder med löner på en dollar om dagen. Priset är alltså baserat på förmågan att hålla nere köpkraften hos arbetande människor i fr.a utvecklingsländerna men också i de utvecklade länderna, där detta pris slår tillbaka mot produktionen och begränsar samhällets förmåga till produktion och leder därmed obönhörligen till depression.

 
För genom att på detta sätt begränsa vår egen förmåga till produktion hamnar vi inom gränserna för bankrutt, nedläggning, arbetslöshet och en tillbakagång i utvecklingen. De sista månadernas finanskris som hållit på ett bra tag nu, åtminstone i 1.5 år, innebär en massiv överföring av välstånd genom spekulation i handeln. Med andra ord allt från manipulation av aktiemarknaden, finansmarknaden, valutamarknaden och de stora finansinstituten.

 

Genom dessa spekulatinsinstrument typ hedgefonder är det mycket väl känt, att om man sätter in sina pengar i aktiemarknaden kommer 60 procent att gå förlorat av det man har sparat. Vilket också gäller pensionsfonderna, eftersom det mesta där är investerat i aktiefonderna och några i hedgefonderna etc. I vissa fall har människors sparmedel krymt med 60-80 procent.

 

Det är medelklassen t.ex doktorer och låginkomsttagare som blivit skuldsatta. Deras situation har nu blivit än mer dramatisk, eftersom de har höga skulder att betala in till institutioner, kreditkort, fastigheter etc och människor mister sina arbeten. Vi ser alltså nu en uppdämd process.

 

Man kan läsa om detta som alltid sker i någon stad – sedan tio år tillbaka – att fabriker stänger och situationen förvärras. Inom finansmarknaden har redan stora överskott ackumulerats och vad gör man då under recessionen? Jo, man går ut och köper upp dessa stora företag som idag befinner sig i en svår situation. Man är inne i en ny fas, inte bara då det gäller små eller medelstora företag utan också i de stora finansinstituten med mäktiga individer. Som då Warren Buffet söker efter producerande företag, dessa som har förmåga att skapa ett verkligt välstånd.

 

Det vill säga att äga produktivt kapital. Och vad gör man nu? Jo de tar upp sitt checkhäfte och skriver ut en hundramiljoners- dollarcheck, eftersom de kontrollerar denna ekonomisk/finansiella krigssituation gentemot arbetare, konsumenter och dessa som slutat arbeta och blivit pensionärer. 

 

Men det sker också en förändring inom det kapitalistiska systemet. En konfrontation mellan finanskapital och den verkliga ekonomins arbetande kapital. Det finns också en kamp emellan konkurrerande finanskonglomerat. Man kan bevittna Citygroups öde, det största finansinstitutets kollaps. Nu tar ett annat företag eller finansinstitut över detta. Det handlar om omstruktureringar i finansstrukturen och vad räddningsplanerna har lyckats göra. Dessa utgör ingen räddning ur krisen utan är tvärtom dess orsak.

 

För i realiteten bidrar de till en ännu större koncentration och centralisering av det finansiella välståndet i händerna på några mycket få finansinstitut..Dessa är i realiteten de största finansinstituten i USA och befinner sig nu i det sk ´troubled asset relief program’. Vilket i själva verket är ett bredare program för att konsolidera dessa finansinstitutioner som då använder pengarna till uppköp av andra banker.

 

Finansdepartementet lämnar alltså pengar till bankerna, som i sin tur använder dem till att berika sig själva. Samtidigt lånar de i sin tur ut pengar till regeringen. Alltmedan dessa pengamedel ursprungligen har kommit från Centralbanken, som nu säger – ni har ökat samhällets skuldbörda och ‘därför behöver vi låna dessa pengar från er’. Deras statsobligationer säljs sedan till kineser, japaner etc på marknaden av bankerna , som kanske själva tar 20 procent för att finansiera denna offentliga skuld på valutamarknaden!

 

Varför ger då regeringen dessa pengar till bankerna? Jo för att de i sin tur skall kunna låna ut dem till regeringen. Så att denna skall kunna betala räddningsplanen… Alltså en fullständigt cirkulär process som leder till en spiral av offentlig skuld, vilket nu ingen vågar tala om. Situationen är alltså extremt kritisk…

 

Under 1980-talet efter Bretton Woodssystemets kollaps 1971 på finansmarknaden under Reagans och Thatchers tid, startade en omstrukturering av den finansiella hanteringen och de som sysslade med allt detta, mr Volker som är en av Obamas rådgivare, var chef för centralbanken Federal Reserve med höga räntor och 1981 en första kris på aktiemarknaden, vilket ledde till den finansiella härdsmältan 1987. Detta i sin tur kom att påverka skuldkrisen utomlands med Reagan och Thatchers liberala agendor för utvecklingsländerna.

 

Som ett resultat av skuldkrisen under en sammanfallande varuhandelskris och de ökade räntorna i samhället lyckades inte många av utvecklingsländerna, och inte heller  vissa av de oljeproducerande länderna, att betala sina skulder som t.ex Mexiko till sina västliga kreditorer. Vilket föranledde IMF att gå in med en utlåning till utvcklingsländerna och gav med det dessa en enorm skuldsättning till de kommersiella bankerna liksom till Parisklubben.

 

De skuldsatta sa då att de saknade pengar, men IMF svarade ‘inga problem vi lånar er pengarna. Och pengarna ni får låna, får ni också betala tillbaka till oss’. Denna princip för utnyttjande går tiotals år tillbaka i tiden. Under venetiansk period beskrev också den katolska kyrkan en sådan skuldsättning som olaglig.  Medan IMF idag säger ‘Vi hjälper er, så ta pengarna, men i samband med det ställer vi vissa villkor.’

 

Det gäller politiska förändringar. Så lånegivarna dikterar vad de skuldsatta skall göra. I detta fall att stänga skolor och sjukhus för att genomföra drastiska nedskärningar i budgetunderskottet. Och företag har sålts ut.

 

 

övers Ingrid Ternert

5 maj, 2009

Nir Rosen i intervju om läget i Irak

Sparat under: Irak, Irak, Iran, Mänskliga Rättigheter, USA, nya — ingrid @ 3:56

 

 

 

Tiotusentals irakier demonstrerade på sexårsdagen av de amerikanska truppernas intåg i Bagdad. Det var Muqtada al-Sadr, den shiamuslimska Ayatollan, som hade uppmanat dem till det. Folkmängden brände en docka av George W Bush och hängde upp den i pelaren på Firdos Square, där tidigare stått en staty av Saddam.

 

Talarna uppmanade USAs president Obama att omedelbart dra tillbaka alla sina trupper från Irak. Obama, som innan dess hade oannonserat anlänt till Baghdad, gav order om att USAs trupper skulle dra sig ur Irak till slutet av augusti 2010.

 

Man skulle då lämna kvar en styrka på upp till 50 000 utbildare, rådgivare och logistisk personal. Denna dag skulle Obama närvara hos trupperna i Camp Victory, USAbasen i närheten av Bagdads flygplats.

 

Obama- Det kommer att bli en kritisk period här de kommande arton månaderna. Jag diskuterade just med era befälhavare, men jag tror det är något ni alla vet. Att det är dags för oss att lägga över ansvaret på irakierna själva. De behöver göra det för sitt land och sin suveränitet.

 

Hans besök inföll under en period då mängder av människor hade fallit offer för en serie bombattacker runtom i  Bagdad. Tidningen Guardian i London skrev- “Vågen av attacker har utgjort det största antalet bomber under en enda dag på nästan två års tid.”

 
Den oberoende journalisten Nir Rosen har just kommit tillbaka från Irak. Han har sedan 2003 kommit att följa krigen i Irak och Afghanistan.

 

Fråga: Du har ju tillbringat en bra tid de senaste åren i Irak och Afghanistan—Hur ser du på den förändring som har skett och du nyss skrivit om?

 

Svar: Människor oroar sig inte riktigt lika mycket för det kaotiska våldet som de gjorde för några år sedan, då man riskerade att bli dödad av vilka skäl som helst på gatorna och det kunde finnas 100 – 200 kroppar där varenda dag. Men Bagdad är fortfarande en mycket, mycket militariserad stad. I varje kvarter finns polisens checkpoints, arméns checkpoints. För den irakiska armén och säkerhetsstyrkorna är tortyren rutin och systematisk.

 

Om man arresteras blir man också torterad – Det är oberoende av om man är skyldig eller inte. Betalar man pengar blir man frigiven.  Jag hade en fd polis som en av mina vänner och han kom att utmana shiamiliser och anklagades för brott och arresterades. De begärde $20 000 för hans frisläppande. Han betalade $7 000 och blev fri.

 

Men nu tror jag att trots det faktum att milisernas godtyckliga våld på något sätt har lugnat ner sig något och trots att vi i realiteten överser med hur dåligt våldet fortfarande är, så utgör starkaste tecknet på det faktum att säkerheten ännu inte är bra, att majoriteten av de miljoner irakiska flyktingarna och internt omplacerade ännu inte har kommit tillbaka till sina hem och inte heller planerar göra detta.

 
Och en ny rapport har getts ut om Iraks internflyktingar. ‘Refugees International’ är en intressegrupp i Washington, som kommer att släppa en rapport om nuvarande läge för de irakier som fortfarande är internt eller externt omflyttade. Man har studerat detta under de sista åren, och där har också jag fått stå till tjänst.

 

Jag besökte otaliga områden i Bagdad och andra ställen i Falluja, Karbala, Hilla. Och där kan man finna dessa jättestora soptippar, i realiteten stora högar med skräp och sopor, där tiotusentals irakier bor i ruckel, hyddor och gömda i skyddsrum. Dessa får ingen hjälp från regeringens sida, eller från FN och USA. De är okända.

 

De oroar sig för uppmärksamhet, att de ska riskera tvingas bort därifrån.  Regeringen vill naturligtvis inte hjälpa dem, för om de ger dem hjälp, riskerar de att bli bekväma där de är och därför försöker regeringen uppmuntra, för att inte säga tvinga, dem att återvända till sina hem. På det sättet kan regeringen säga att flyktingfrågan, den är löst och livet i Bagdad är OK.

 

I södra Bagdad fanns en vidsträckt hög med gyttja och sopor, där en man hade byggt ett hem enbart gjort av luftkonditioneringar. Han hade byggt upp tre på höjden till väggar och sedan kastat ett skydd över det hela, och detta var hans hem. Där var nästan omöjligt att andas, om man kunde inte besökt så många av dessa människor, för stanken där av sopor och avfall var så stark.

 

De har liten tillgång till sjukvård och till skolor. Deras liv är verkligen desperat och bedrövligt. Det mest anmärkningsvärda är att man inte har blivit mer politiserad och inte heller miliserna verkar ha dragit fördel av dessa fattiga, desperata människor som ingen bryr sig om.

 
Naturligtvis var ur amerikansk synvinkel dödsfallen bland de amerikanska soldaterna en måttstock och dessa har minskat dramatiskt, då till viss del beroende av att amerikanarna inte längre utgjorde huvudfienden under detta inbördeskrig. Istället kämpade  irakierna mot varandra.

 
Idag har naturligtvis våldet mellan irakierna själva också minskat betydligt. Mahdi Armén hade ett uppehåll, ett vapenstillestånd, och efter detta har de hållits nere hela tiden både av amerikanarna och den irakiska regeringen, åtminstone de mest våldsamma av dem.

 

Sunnimilisen hade verkligen blivit krossad och sunnibefolkningen för det mesta flyttat iväg. Och av de sunnimiliser som blivit kvar, beslutade många att byta och komma på amerikanarnas avlöningslista för att kunna överleva.

 
Så då det gäller våldsnivån har den gått ner sedan 2005, 2006 men inte jämfört med 2003, 2004. Detta är viktigt att ha i minnet. Vi skapade inget paradis i Irak; vi skapade ett helvete. Och nu har det kanske gått ner från sjunde till andra gradens helvete. 

 

Det är fortfarande rätt illa för de flesta irakier då det gäller vattenförsörjning och elektricitet. Och  fortfarande händer det explosioner.

 

Republikanska Gardet är en extra elitgrupp med tusentals soldater. De agerar utan förbarmande, utanför lagen. Och de amerikanska soldaterna fortsätter naturligtvis att göra operationer då oskyldiga irakier dödas under räderna. Och varje dödad är en för mycket.

 
När president Obama oväntat kom på besök då han flugit in från Turkiet, sa han till trupperna- “Ni har gett Irak möjligheten att stå på egna ben som en demokratisk stat.”  Kan man alltså säga att president Bushs truppökning fungerat i Irak?

 
Svaret är att detta är komplicerat. Ett kort svar är nej, eftersom inte mycket av politisk förbättring har ägt rum. Våldet har sjunkit. Det är dock inte klarlagt huruvida det minskade våldet mest beror av förändring i den amerikanska hållningen, det sätt på vilket man har agerat och att nu ge befolkningen mera skydd - då med fokus på stadsdelarna. Detta har definitivt bidragit.

 

Det viktigaste ändå var Iraks inre dynamik. Då de irakiska säkerhetsstyrkorna, dominerat av shiamilisens agerande, var mycket starka och sunnidelen blev besegrad. Förvisningen av sunnis från Bagdad och dess omgivningar blev nästan total. Dessa sunnimiliser fick i realiteten då inget ‘eget hav att simma i’.

 
Och det slutade med att man simmade för fred. Jag tror detta är något av de viktigaste skälen – sunnis besegring och Awakening-grupperna, som amerikanarna listigt nog dragit fördel av. 

 

Så är det Mahdiarméns eldupphör dessutom, då shiamiliserna insåg att de hade gått för långt. Dessa skulle också ha ha kommit att klubbas ner av amerikanarna. Men man hade uppnått sina mål. Man hade tydligt besegrat sunnis. Idag är Irak en shiastat. Detta känner man i polisstationer och ministerier där det finns shiareligiösa affischer på väggarna. Det syns också på betongväggarna till skydd för Bagdads fullmäktige.

 
Det finns en enorm mur av shiapilgrimer som färdas ner till Karbala på sin pilgrimsfärd. Där finns ingen aggressiv sekterism, men det är ett tydligt tecken på att man nu är en trosviss shiastat och sunnis har på något sätt tvingats acceptera sin ställning som minoritet. Vilket tagit dem detta brutala våld för att på något sätt kunna acceptera.

 
Hur går det då med USAs involvering i Afghanistan som president Obama vill ska öka—hur är utsikterna där för USAs ockupation? forts följer i ett andra inlägg

 

 

övers Ingrid Ternert

7 maj, 2009

Nir Rosen i Democracy Now! om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, USA, nya — ingrid @ 2:57

 

 

 

 
Amy Goodman intervjuar Nir Rosen 2 maj om hur det går med USAs engagemang i Afghanistan och Obamas utvidgade ockupation—vilka utsikter har han att lyckas?

 

 

NR -De har verkligen en inställning på lång sikt. Tio eller femton år från och med nu. Och det som ligger närmast för dem att tro är att Aghanistan kommer att likna Tchad ungefär, efter att miljarder med dollar har spenderats, tusentals liv har gått till spillo och väldigt lite blivit gjort då det gäller framsteg. Detta är något som i varje fall  jag tror.

 

 

Säkert finns det en annan inställning.. Man har nu i Obamas administration tagit in några av de klokare personerna inom det militära och civila samhället för att sätta fokus på just det. Jag är tveksam om det kommer att lyckas. Jag är också skeptisk till om det över huvud taget går att finna några skäl för USA att befinna sig i Afghanistan. Jag tror inte al Qaida utgör något särskilt hot, utan det istället finns viktigare frågor att bekymra sig om.

 

 

Helt säkert tror jag att det finns bättre sätt att försvara USA från al Qaida än att starta en ockupation av Afghanistan. Det finns annat att oroa sig för. Och säkert finns det bättre sätt att skydda USA från al Qaida än att ockupera Afghanistan och bomba Pakistan, vilket bara skapar fler fiender. Kanske kunde man istället  fortsätta att koncentrera sig på polisärenden, vidta förebyggande åtgärder vid gränserna till Europa och USA. För var gång en pakistanier eller en afghan dödas, bidrar man till att talibanernas medlemsskara ökar.

 

 

Det existerar naturligtvis skillnader. Den internationella närvaron i Afghanistan är långt ifrån lika omtyckt i Afghanistan som i Irak. Men Afghanistan är ett mycket svårare område. Där finns inte tillräckligt med trupper och praktiskt taget inga vägar. Det är som att operera i en omgivning för 100 000 år sedan och tills idag.

 

 

Detta i motsats till Irak, där ’svallvågen’ verkligen råkade sammanfalla med det tillfälle då dynamiken i landet redan höll på att förändras. Då våldet brunnit ut nästan av sig själv och USA helt enkelt bara kunnat luta sig mot det hela och förklara svallvågen som succe´. Alltmedan läget i Afghanistan bara fortsätter att förvärras.

 

 

Landsbygden är i händerna på talibanerna. Men Obama har säkert tonat ner sina förhoppningar. Han säger mycket klart att det främsta målet är att skydda Afghanistan från att vara ett skyddat tillhåll för al-Qaeda, och på så vis fokuserar han mer på Pakistan och inser att det i realiteten inte är mycket man kan göra… Pakistan är trots allt det stora problemet. Man kan förvandla Afghanistan till Sverige, teoretiskt sett efter ett tusen år, men Pakistan förblir den stora faran utifrån ett amerikanskt perspektiv.

 

 

Naturligtvis, kärnvapen. Det är basen för al-Qaidaelementens tillhåll, en bas för talibanerna. Detta land är fientligt inställt till Indien (som också äger kärnvapen). Det verkar vara ett helt olösligt problem, särskilt som de pakistanska säkerhetsstyrkorna själva är inblandade i attackerna. Och vi ser hur det skiftar, inte enbart från dessa klanområden utan också från Punjab (i Indien). Det har varit två attacker i Lahore. Det ser inte ut att bli lätt..

 

 

Vad är det då som driver president Obama att utvidga kriget då allierade i västvärlden, Natoländer, drar sig ur likt Canada till exampel? President Obama själv, argumenterar vissa, blev president för att han motsatte sig kriget i Irak, och det var den stora skillnaden mellan honom och Clinton, och naturligtvis McCain. Ändå utvidgar han idag kriget i Afghanistan.

 

 

Demokrater opponerade sig säkert mot kriget i Irak, delvis för att detta vände blicken från behoven i Afghanistan, och att man då kanske inte hade behövt hamna i dagens situation i Afghanistan, om man kunnat hålla en verklig uppmärksamhet på den civila utvecklingen i landet, till bistånd och en tidig civil utveckling. Och naturligtvis den amerikanska prestigen: Skulle ett imperium som Usa kunna dra sig ur ett land och med det framstå som besegrat?

 

 

Men Obamas administration tycks vara dominerat av förespråkare för ett mittenorienterat kontramotstånd. Människor som tror att al Qaida har vunnit, folk som tror sig om att klara detta. De är mycket smarta, veteraner från Irak och Afghanistan, kanske lite för smarta, mycket övertygade om sina möjligheter att lyckas i Afghanistan vad jag sett, om de bara finge fler trupper för att fokusera skyddet åt befolkningen. Jag menar, talibanerna är inte särskilt populära i Afghanistan. Det är bara det att regeringen också är hatad.

 

 
Jag har även talat med några företrädare för Obamas politik, som ser det som något moraliskt nödvändigt, vilket man sällan hör idag, att lyckas få in någon slags moral i det hela: Att dessa är människor som slänger syra i ögonen på skolflickor på sin väg till skolan, sådana saker alltså. Någon närstående till administrationen berättade för mig att det alltså råkar sammanfalla perfekt med Amerikas nationella säkerhetsintressen. Att förhindra al-Qaida från att få ‘en säker fristad’.

 

 

Och Amerikas moraliska förpliktelser att förhindra denna sorts människor som kastar syra i skolflickors ögon från att gripa makten i samhället. Det finns dock ett verkligt skäl för att vi gjorde denna ’svallvåg’ i Irak, denna surge. Vi lyckades. Vi förstår vad som är fel på USAs tidigaren militära inställning, och vi kan lyckas i Afghanistan. Att jag däremot förblir skeptisk, grundar sig på min egen tid i landet, och det om militären kan klara det. För detta land är verkligen helt olikt Irak.

 

 

Det är viktigt att säga att de civila i landet fortsätter att dö i stora skaror i händerna på amerikanarna, naturligtvis också i händerna på talibanerna. Men det är också viktigt att fokusera det egentliga problemet. Al-Qaida är inte en grupp som plötsligt uppstod en dag och bestämde sig för att de ville döda amerikaner.

 

 

Jag tror vägen till fred i Afghanistan, liksom vägen till alla muslimer som vill döda amerikaner, går genom Palestina. Och om något skall göras för att skapa intrycket av att Amerika är en mer jyst aktör i Palestina, då skulle en av de stora sorgerna, en av de viktigaste skälen till att människor attackerar amerikanare eller irriteras över USA, kunna avlägsnas.

 

 

 

övers
Ingrid Ternert

Usa-ryska kopplingar i ny bana

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, Ryssland, USA, terrorism — ingrid @ 17:29

 

 

 

Us-Russia ties on a new trajectory av M K Bhadrakumar (kortad)

 

.. i ett uttalande säger man att ”eftersom al-Qaida och andra terrorist-och motståndsgrupper som opererar i Afghanistan och Pakistan utgör ett allmänt hot mot många länder inklusive Usa och Ryssland” och ”Moskva och Washington borde arbeta för och stödja ett koordinerat internationellt svar där FN spelar en nyckelroll”.

 
Ryssarna utmärkte sig genom att spela ut sitt ess, då de på kvällen i London på mötet där beslutat erbjuda amerikanarna full och obehindrad tillgång till transit på ryskt territorium med flyg och tåg för dess transport av Usas och Natos hela militära försörjning ämnad för Afghanistan.

 
I  själva verket har den ryska sidan föreslagit att usa, om de väljer att godta detta, inte skall behöva förlita sig till andra transitleder sådana som de i det oroliga Pakistan. Detta är baserat på den noggranna analys som säger att det inte existerar någon verklig konflikt mellan Ryssland och Usa i Afghanistan, så tillvida Usa och Rysslands övergripande vänskap är baserad på känsla för varandras mest vitala intressen.
 

Det hela blir tydligt om man tittar på kärninnehållet i Obamas nya strategi för Afghanistan, som skall vara – ”starkare, smartare och mer omfattande” – och i grunden baserad på nio olika postulat.

 
Ett. Det finns en fundamental koppling mellan Afghanistans och Pakistans framtid.

 

Två. al-Qaida utgör ett existerande hot mot Pakistan.

 

Tre. Pakistans möjlighet att möta al-Qaidas hot är kopplat till landets egen styrka och säkerhet.

 

Fyra. Pakistan behöver Usas hjälp, men måste då göras ansvarig under den tid man uppbär en sådan hjälp.

 

Fem. Talibanernas framgång i Afghanistan måste kunna vändas och en mer kunnig och ansvarig afghansk regering bli ansvarig för att lägga fram de behov man har i landet.

 

Sex. ”Svallvågen” bör bestå av både militära och civila komponenter som behöver integreras.

 

Sju. Förutsättningen för att uppnå en uthållig fred beror av om de forna fienderna kan försonas.

 

Åtta. al-Qaida kan isoleras och bekämpas på liknande sätt som den sunniintroducerade ‘Awakening Council´processen framgångsrikt gjorde i Irak.

 

Nio. Ett internationell medverkan är nödvändig, särskilt Nato. 

 

Moskva har inga som helst problem med någon av dessa punkter. Så Kreml gör en slug bedömning att ingen skada kommer att ske med de ryska säkerhetsintressena om Ryssland kommer Usa till hjälp i sin ansträngning att stabilisera Afghanistan. Oddsen staplas tungt mot Obamas strategi i Afghanistan, men det är inte Rysslands problem.

 
För undsättning av en vän i nöd kan bidra till att göra Ryssland till en verklig vän i Obamaadministrationens ögon. Logiken är enkel, direkt och möjlig att fungera, eftersom Usa möter ett troligt allvarligt politiskt och ekonomiskt träsk i Afghanistan och är i djupt behov av den hjälp man kan få, varifrån den än kommer.

 
Å andra sidan, om Ryssland lyckas arbeta för att uppnå den amerikanska goodwill man kan uppnå i ett positivt samarbetsklimat i dess allmänna Usa-ryska relationer, kunde det komma att påverka det internationella systemet djupt.

 
Regionala makter följer noggrannt upp det hela och många börjar redan nu fundera över hur man skall avväga de egna dragen i Afghanistan. Oddsen är särskilt höga för Iran och Pakistan.
  

Såvida inte ett globalt stimulanspaket riktar sig till dem som lider störst risk för att hamna i nöd, hunger och hemlöshet, i en befarad våg av global brottslighet och uppgång i kriminella syndikat- och kartellers verksamhet.

 

 

övers ingrid Ternert

9 maj, 2009

Michael T Klare — En förutspådd kris

Sparat under: Indien, Kina, Miljö, Mänskliga Rättigheter, Pakistan, Ryssland, ekonomi, nya — ingrid @ 5:01

 

 

 

 

 

I många av världens länder har man kunnat bevittna en ekonomisk härdsmälta med hungerupplopp och  protester mot arbetslösheten och regeringarnas misslyckanden med att göra något åt de fattigas behov. Denna vrede och rädsla kan komma att bestå under den nuvarande krisen.

 
A Crisis Foretold
by Michael T. Klare Released: 6 May 2009

————————————————————————————
Bra långt innan den nuvarande ekonomiska krisen hade nått sin fulla intensitet i september 2008, har det funnits tecken på lokaliserade störningar runt om i världen.  I september 2008, då priserna på många basvaror hade börjat stiga till exempellösa nivåer och inkomsterna sackat efter i många länder, utbröt uppror och protester på grund av de höga kostnaderna på mat och bränsle.

 

 

 

Protesterna lugnade inte ner sig förrän varupriserna hade sjunkit i kölvattnet av finanskrisen. Utbrotten varierade i natur och geografi. I Aten ledde ilskan över att en femtonåring blivit skjuten av polisen till sex dagar av våldsamma protester, i många fall riktade mot lyxbutiker och hotell.

 

 

 

I Vladivostok satte handlare som sysslat med import och reparation av begagnade japanska bilar sig upp mot att premiärminister Vladimir Putin  hade infört hårda tullåtaganden och med det allvarligt kommit att förstöra deras livsuppehälle.

 

 

 

I Kina där skrupellösa chefer hade berövat inflyttade arbetare deras förtjänster, stormade dessa sina fabriker för att få ut sina löner, ofta i strid med polisen.

 

 

Varje utbrott av oro och konflikt hade många orsaker. Se bara runt omkring i världen där många samhällen är bittert uppdelade längs etniska, klass- och språkliga gränser. Vad mera är, den vidsträckta rikedom, som fylldes på genom globalisering och kreditexpansion under 1990-och tidigt 2000-tal, utsträcktes inte till alla nationer och folk utan lämnade många fattiga fickor orörda.

 

 

Följaktligen var många människor redan uppsplittrade genom olika sociala, politiska och ekonomiska klyftor, innan den ekonomiska krisen hade slagit till i september 2008. Men krisens intensitet och påverkan på miljoner människors liv har kommit att skapa stor stress över klyftorna och även i vissa fall blivit orsak till våld dem emellan.

 

 

Precis som då de flesta stora jordbävningar kan förutsägas genom sin signifikanta seismiska aktivitet, har den nuvarande rundan av ekonomisk oro under förra året föregåtts av en uppgång i våldsamheter och protester. De mest tydliga exemplet av allt detta var de matkravaller som utbröt i ungefär ett dussin liknande länder som resultat av en skarp ökning i matpriserna.

 

 

 

Där fanns upplopp i Bangladesh, Kamerun, Elfenbenskusten, Egypten, Etiopien, Haiti, Indien, Indonesien, Jordanien, Marocko och Senegal. Kanske har de våldsammaste utbrotten kommit att äga rum på Haiti, där tusentals protesterande stormade presidentpalatset i Port-au-Prince och krävde tillgång till mat, för att sedan helt enkelt slås tillbaka av regeringstrupperna och FNs fredsbevarare.

 

 

 

I en annan dylik sammandrabbning i den södra staden Les Cayes, dog fyra personer då protesterande och FNs fredbevarare drabbade samman i en eldstrid. Haitis premiärminister, Jacques-Edouard Alexis, tvingades med detta att avgå.

 

 

 

Även om de inte direkt var bundna till den ekonomiska krisen, kunde matupploppen under april-may 2008 betraktas som en tidig indikation på de svårigheter som skulle komma; med tydliga defekter i den globala ekonomin.

 

 

 

Mellan våren 2007 och våren 2008, fördubblades medelpriset på mat runtom i världen och framkallade enorma umbäranden för de hundratals miljoner människor som lever i fattigdom eller tvingas använda en stor del av sin dagliga inkomst till föda.

 

 

 

För att kunna förklara denna dramatiska prisökning — den egentliga anledningen till upploppen– kom Världsbanken att identifiera två nyckelfaktorer: en skarp ökning i priset på olja och naturgas, vilka används inom många jordbruksaktiviteter och i tillverkning av konstgödsel och en stor ökning i landsbygdsarealen avsedd för odling av biobränsle, och följaktligen har arealer avsedda för matproduktion kommit att minska.

 

 

 

Detta fenomen i livsmedelshandeln anses motsvara det som sker i varuhandeln ifråga om hus-och byggnader i Usa — en ohållbar ökning i prisnivån driven av spekulation och en oupphörlig tillväxt. Då efterfrågan på drivmedel förväntas stiga år efter år, verkar det vara rimligt att konvertera alltmer till åkermark för biodrivmedel; och då med priser som stiger för varje dag, vilket gjort det frestande att lagra förråd för en förväntad framtida profit. Resultet blir att hungriga människor, som inte längre haft råd med dessa ständigt stigande priser, har framkallat denna epidemi av våld.

 

 

 

För dessa som befann sig i närheten blev 2008 års hungerkravaller, en källa till djup oro, vilken inbjöd till tankar om massupplopp liknande dem som tidigare avsatt regeringar. Möjligheten till fler upplopp “innebär några mycket verkliga och omedelbara konsekvenser,” sa PJ Patterson, Jamaikas förre premiärminister, vid ett möte i april 2008 med G-77 gruppen i Antigua. “Om ni tror vi är immuna mot upplopp, som kan utvecklas till revolution, var då snälla och tänk om,” sa han till mötet.

 

 

 

Ifall jordbrukspriserna hade fortsatt att stiga skulle hans vision om matupplopp som vänder över i revolution kunnat bli verklighet. Men den ekonomiska krisen kom att nå sin fulla styrka några månader därefter, oljepriserna dök och matpriserna följde snabbt efter, vilket kom att förhindra en konflikt över varupriserna. Men matupploppen var bara en form av den ekonomisk oordning, som gett ett våldsamt intryck under 2008.

 

 

 

Då de ekonomiska villkoren blev försämrade runt om i världen, kom också protester att bryta ut mot oskickliga regeringar och fattigas negligerade behov. Dessa protester reflekterade också en kombination av de villkor som fanns–en inrotad fattigdom, rigida klassklyftor, etnisk diskriminering och så vidare tillsammans med följderna av den globala nedgången.

 

 

 

Då människor i stort antal började förlora sina jobb eller lida under andra former av ekonomiska umbäranden, slog man till mot andra former av ekonomiska svårigheter, man anklagade regeringar, företag och andra som ansågs ansvara för deras situation, ofta i sammandrabbning med tungt beväpnade polis och paramilitära styrkor — som själva blev måltavlor genom sina nära kopplingar till de regimer som hade makten.

 

 

 

I Indien, till exempel, hade våldsamma protester utbrutit i flera regioner under loppet av 2008. Trots att de vanligen beskrevs som etniska, religiösa eller kastmässiga dispyter, var dessa utbrott mer orsakade av ekonomisk oro och en genomgående känsla av att andra grupper, hur än de definierades, hade klarat sig bättre än den egna gruppen. I April 2008, skyllde man dessa sex dagar av intensiva upplopp i Indien-kontrollerade Kashmir i största allmänhet på religiös fientlighet mellan en majoritet av den muslimska befolkningen och den Hindu- dominerade regeringen.

 

 

 

Men precis lika viktig var en djup förbittring över vad många muslimer i Kashmir såg som diskriminering vad gällde jobb, bostäder och utnyttjande av land. Sedan i maj har tusentals nomadiska herdar, sk Gujjarer, stängt av vägar och tåg som leder till staden Agra (i Uttar Pradesh, Taj Mahals område) i ett försök att uppnå speciella ekonomiska rättigheter. Mer än 30 dödades då polisen sköt mot folkmassan.

 

 

 

I oktober utbröt i Assam ekonomiskt förbundet våld, alltså i landets mest nordöstra del, där lokala fattiga bekämpar inflöded av ännu fattigare människor, mestadels illegala immigranter från det angränsande Bangladesh.

 

 

 

Ekonomiskt drivna sammandrabbningar utbröt också under förra året över stora delar av det östra Kina. Sådana händelser kallas av de kinesiska myndigheterna för ‘masshändelser’, vilket vanligtvis innebär att arbetare protesterar över plötsliga stängningar av fabriker, inställda löner eller illegalt införlivande av mark. På samma sätt som utbrottet i Indien, reflekterar denna ökande frekvens av “mass händelser” i Kina både de nuvarande förhållandena och de hårda följderna av den globala ekonomiska nedgången.

 

 

 

I Kinas fall, är de viktigaste inneboende faktorerna den stora skillnaden i välstånd och inkomst mellan städernas medelklass och landsbygdens fattiga. Under föregående år, då ekonomin var i uppgång, kunde fattiga arbetare från landet migrera till städerna och finna arbeten i fabriker som producerar varor för de utländska marknaderna; men nu då exporten rasar, har många fabriker fått stänga och omkring 20 miljoner inflyttade arbetare är nu utan jobb. Alltför ofta stänger direktören fabriksgrindarna och försvinner utan att ge arbetarna någon full kompensation, vilket då provocerar fram spontana protester och upplopp.

 

 

 

I december 2008, med den ekonomiska krisen i full styrka, hade de spontana protesternas och våldets epicentrum förflyttats från utvecklingsländerna till den utvecklade världen, till Västeuropa och det förra Sovjetunionen. Protesterna har drivits av en rädsla för förlängd arbetslöshet, avsky för regeringens maktmissbruk och oskicklighet och en känsla av att “systemet”, hur det än är definierat, inte längre förmår tillgodose befolkningens behov och önskningar.

 

 

 

En av de tidigaste av denna nya våg av folkresningar inträffade i Aten, Grekland, den 6 december efter det att polisen skjutit och dödat en 15-årig skolpojke under oväsendet i en folkmassa i närheten. Trots att regeringen senare officiellt bad om ursäkt för dödandet och dömde polisen för dråp, utbröt upplopp i Aten de närmaste sex dagarna och i andra större städer.

 

 

 

Trots att protesterna i Aten till viss del fortsatt, dels på grund av ilska och den besvärliga polisnärvaron i området där unga människor har befunnit sig, har detta reflekterat en djup känsla av förtvivlan över unga människors ekonomiska villkor—även dessa med god utbildning. De unga som protesterat uttryckte en frustration över bristen på möjligheter att få jobb, ett avbrutet utbildningssystem, ett stelt klassystem och korruption inom regeringen. En av de protesterande sa, att tonåringens död har utgjort ett tillfälle för att resa andra frågor: “Vår generation ser en hårdare framtid än vad våra föräldrar gjorde. Det talar man inte om, för i vanliga fall blir saker och ting bättre.”

 

 

 

Knappt hade upploppen i Aten avtagit förrän ett flöde av våldsamma protester utbröt i Ryssland — orsakat av man har infört högre tullar på begagnade bilar. Detta infördes i december av premiärministern Vladimir Putin, till skydd för den inhemska bilindustrin som låg i farozonen. Dessa utökade krav var ett smärtsamt slag mot köpmännen i den östra delen av Vladivostok, som alla hade tjänat på handeln med begagnade japanska fordon, och mot de andra runtom i landet som föredrog de som importerats framför de dyrare ryska bilarna. Motoristerna i Vladivostok och i 30 andra städer höll otillåtna demonstrationer mot dessa högre importförpliktelser, och blockerade i vissa fall större vägar.

 

 

 

Under början av 2009, hade ekonomiska protester av detta slag spritt sig till flera områden i Östeuropa och det förra Sovjetunionen. Mellan 13 och 16 januari hölls till exempel demonstrationer mot regeringen. Dessa involverade våldsamma sammandrabbningar mellan protesterande och polis som vällde fram i Lettlands huvudstad Riga, i Bulgariens huvudstad Sofia och i Litauens huvudstad Vilnius. Varje incident hade sina egna specifika omständigheter, men alla reflekterade de otillfredsställelse över den globala ekonomiska härdsmältan, ilskan över förlorade jobb och förmåner och en avsaknad av tilltro till den rådande regeringens förmåga att vända läget. 

 

 

 

Trots att de flesta av dessa protester hade triggats av en plötslig händelse — stängningen av en lokal fabrik, beskedet om stramare åtgärder från regeringens sida, en ökning av transitavgifterna — finns det också faktorer som har med själva systemet att göra. Världen har upplevt åtskilliga allvarliga recessioner ända sedan det andra världskrigets dagar, men den har alltid lyckats återhämta sig inom ett eller två års tid och inleda en ny kraftsamling i sin tillväxt; men denna gång finns en spridd tvekan om huruvida en återhämtning snart kommer att äga rum och om den i så fall resulterar i den sortens livlig tillväxt, som kan lyfta alla samhällets globala sektorer.

 

 

 

Pakistan kommer att se en vida utbredd social och ekonomisk oordning som resultat av den globala ekonomiska krisen. Trots att Usas säkerhetsanställda tenderar att beskylla Pakistans nuvarande olyckor på al-Qaida och talibanerna, pekar andra observatörer på landets nedåtgående ekonomi. “Pakistans lilla men politiskt mäktiga medelklass har drabbats av kollaps i landets aktiemarknad,” noterade Harvardhistorikern Niall Ferguson i Foreign Policy Magazine. “Under tiden kommer en allt större del av landets unga män att tvingas stirra arbetslösheten i vitögat. Det är inget recept för politisk stabilitet.”

 

 

 

Motsvarande faror lurar i många av oljestaterna, vilka tjänat enormt på de höga oljepriserna under förkris-perioden men nu fått uppleva en skarp minskning i nationalinkomsten alltsedan den förra sommaren. Så länge priserna förhållit sig höga kunde dessa staters styrande vara i stånd att belöna lojala delar av befolkningen med slösande offentliga utgifter och avvärja dissidenter genom att finansiera mäktiga inre säkerhetsstyrkor. Men nu, då oljepriserna ligger på mindre än hälften av sitt högsta värde för ett år sedan, är dessa regimer inte på långa vägar lika kapabla att belöna sina allierade och undestödja sina säkerhetsstyrkor. Då inkomsterna för resten av befolkningen också krymper, kommer sannolikheten för en inre oro också där att öka..

 

 

 

Våldsamheter på grund av höga matpriser kan för övrigt återkomma i detta nya klimat. Nuvarande ekonomiska kris ställer fler och fler människor utan arbeten och berövar dem på så vis deras möjlighet att köpa mat. I en illavarslande rapport som har förberetts inför G-20 finansministermötet i mars, förutspådde Världsbanken att krisen skulle trycka ner 46 miljoner människor i fattigdom under år 2009 och utsätta dem för stora risker för undernäring.

 

 

 

Livsmedelsförråden är också under press i och med torkan i Argentina, Australien, nordvästra Kina, västra USA och delar av Mellanöstern. Det är inte omöjligt att man kommer att få uppleva spontana utbrott av ilska och panik, då hungriga människor inte klarar av att skaffa tillräckligt med föda till sig själva och sina familjer.

 

 

 

Den grundläggande bilden är tillräckligt klar: Fortsatt ekonomisk nedgång kombinerad med underliggande motsättningar och en genomgripande känsla av att existerande system och institutioner inte är kapabla att ställa saker och ting tillrätta, skapar redan nu en tänkbar dödlig brygd av ångest, rädsla och vrede.

 

 

 

 

Michael T. Klare är professor i freds- och globala säkerhetsstudier vid Hampshire College, Amherst, Massachusetts, och allra senast författare till Rising Powers, Shrinking Planet: The New Geopolitics of Energy (Metropolitan Books in the US/OneWorld Publications in the UK, 2008).

 

 

övers Ingrid Ternert

4 maj, 2009

En dag om Palestina

Sparat under: Events, Fred, Gaza, Mänskliga Rättigheter, Palestina — ingrid @ 15:50
Maj ’09
9
14:00

Institutionen för Statsvetenskap, Sprängkullsg.19 Sal B226 B227 vån1 Vi skyltar 
 ————————————————————————-

14.00 - 15.30 Palestinakonfliktens ABC fredsforskaren Jörgen Johansen och Monzer El Sabini

————————————————————————- 

15.45 - 16.45  Ship to Gaza ? om solidaritet och humanitärt bistånd till civilbefolkningen i Gaza  Med Mikael Löfgren, frilansjournalist som sitter med i styrgruppen för Ship to Gaza
 ——————————————————————————- 

17.00 -18.00: Akademisk bojkott av Israel ? Dags att ta ställning? Med fredsforskaren Stellan Vinthagen
 ——————————————————————————-
 Filmer 14.00 - 15.15 Iron Wall och Checkpoint Iron Wall är en dokumentär från den palestinska fredsrörelsen om situationen på Västbanken. Efter en kort historisk bakgrund kastas tittarna in i livet under ockupationen. Vi tas med på en resa där bosättningar och en 9 meter hög betongmur krossar drömmen om ett liv i fred. Fredsprocessen gick under den enkla parollen: Land mot fred. Verkligheten blev en annan för palestinierna: Inget land och ingen fred. Engelskt tal.  57 min.
 
 Checkpoint är en kortfilm från 2006. Genom att följa Faid, en vanlig tonårspojke på Västbanken, ger filmen en god inblick i den skrämmande verkligheten på Västbanken. Med träningsoverall, gympadojor och t-shirt berättar Faid om sina drömmar, men hur en brutal verklighet ständigt står i vägen för dess förverkligande. Engelskt tal och text. 12 minuter.
 ————————————————————————————
 15.45 - 17.15 Occupation 101
 Occupation 101 är en dokumentär från 2006 av Sufyan Omeish and Abdallah Omeis som sträcker sig över allt ifrån hur vardagen ser ut på Västbanken och Gaza till hur sionismen låg till grund för staten Israels bildande. Filmen  stannar dock inte vid historien utan diskuterar även en framtida lösning på konflikten där idén om en tvåstatslösning som enda alternativet ifrågasätts. Engelskt tal och text. 90 minuter.  Affisch på  www.studentermotkrig.org/poster2.pdf

10 maj, 2009

Dussintalet sårade i georgiska protester

Sparat under: EU, Fred, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, nya — ingrid @ 20:56

 

 

 

Olesya Vartanyan och Ellen Barry om oroligheterna i Tblisi Georgien 6 maj 2009

 
— Oppositionella aktivister drabbade samman med georgiska polisstyrkor i Tbilis i onsdags natt, med dussintals sårade människor i det första våldsamma utbrottet sedan de vitt spridda protesterna hade börjat den 9 april

 

Som svar planerar Moskva att utvisa två NATO företrädare (7 maj 2009). Irritationen började när aktivister klättrade över en barrikad som omgärdade en polisstation, och krävde frisläppandet av tre unga medlemmar av en oppositionsgrupp som anklagades för att ha anfallit ett TVnyhetsankare.

 

Poliser med batonger klådde upp de protesterande, vilka svarade med stenar och tillhyggen. Tjugotvå protesterande, en journalist och sex poliser fick söka behandling för sina skador, enligt Inrikesministeriets talesman. Han sa att poliserna hade fått order att inte gå till attack, och förnekade rapporter från oppositionen om att man hade använt gummikulor för att skingra folkmassan.

 
“Så snart de backade tillbaka användes inget våld mot dem,” sa Utiashvili. Oppositionsledarna återinkallade omkring 3 000 människor utanför parlamentsbyggnaden och krävde president Mikheil Saakashvili avgång.

 

Kravallpolis stationerades till skydd i byggnaden, sa Utiashvili och tillade att folkmassan verkade vara “mycket, mycket upphetsad.”

 

Förre talmannen i parlamentet Nino Burjanadze visade upp en handfull gummikulor, och sa till folkmassan att Georgien inte kunde vänta till valet med att byta ut regeringen. “Det här är inget demokratiskt land,” sa hon till rungande applåder. “Vi förtjänar demokrati, och det är därför vi är här. Ingen här kommer att försvinna förrän regeringen försvinner.”

 

Tidigt på torsdagen gick patriark Ilia II i den georgiska ortodoxa kyrkan ut med ett uttalande som krävde att regeringen skulle släppa de tre aktivisterna för att minska spänningarna. Uttalandet sa att situationen “riskerar explodera” och varnade oppositionen för “antikonstitutionella åtgärder.”

 
Nerver råkade i dallring denna vecka i Georgien, då NATOs militära truppövningar fortsatt trots Rysslands protester. I tisdags avväpnade myndigheterna högkvarteret för en revolterande tankbataljon  några kilometer från de planerade övningarna.

 
Våldet i onsdags natt började efter det att protesterande människor hade samlats utanför polisstationen. Officerare och demonstranter kom i konfrontation med varandra över barrikaden, och den välkände sångaren och stjärnan Giorgi Gachechiladze i det Saakashvilikritiska diskussionsprogrammet “Cell No. 5,” var den första att hoppa över. Han sa till Maestro television att efter att han hoppat över barrikaden,  klådde poliserna upp honom med klubbor och bröt en del av hans revben. 

 

Poliser kunde höras sjunga “Misha, Misha,” med referens till presidenten, medan demonstranterna svarade med obscena förolämpningar mot honom.

 

Dessa sammandrabbningar följde på månader av protester med krav på Saakashvilis avgång, vilken kom till makten för sex år sedan i en så kallad Rosornas Revolution (anm de som oftast brukat ha ett västligt ’stöd’ bakom ryggen). Oppositionen mot presidenten har vuxit alltsedan förra årets krig med Ryssland. Då kritiker öppet kallade honom envåldshärskare.

 

Då protesterna startade i april drog dessa omkring 50 000 människor, men antalet har hunnit dala till omkring 1000. Några aktivister har tältat på gatorna, blockerat trafiken och vaktat den offentliga TVstationen. I förra veckan bråkade tre unga oppositionella med nyhetsankaret Nika Avaliani och blev arresterade.

 

 

övers Ingrid Ternert

7 maj, 2009

Infomöte i Viktoriaskolan om Natoövningen i sommar

Sparat under: EU, Events, NATO, Sverige, USA, nedrustning — ingrid @ 11:13
Maj ’09
11
18:00

Den 8-16 juni hyr Sverige ut Norrland till världens största krigs- och kärnvapenmakt. NATO övar krig med 2000 soldater och med F21 Luleå som bas.
Sverige är inte med i Nato men övar ändå tillsammans med tio länder med över 50 stridsflygplan och ett hangarfartyg i en övning där man leker krig över halva Sverige.
Ofog Göteborg bjuder in de som inte anser att vare sig Sverige eller Norrland bör nedlåta sig till att göra detta -och vill använda sin medborgerliga rätt att också visa sin åsikt i samband med NATOövningen i sommar.
På informationsmötet berättar man om vilka NATO egentligen är och ger praktisk information kring vad som händer i Luleå och hur man kommer att organisera sig-brainstorma och forma aktionsgrupper för dem som vill.

12 maj, 2009

Hur makt korrumperar – skriver från USA Chris Hedges till Sverige Kristoffer Hell

Sparat under: Afghanistan, Fred, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige — ingrid @ 18:50

I Truthdig 11 maj skriver Chris Hedges om krig och demokrati och en förändring i USAs militärkommando i Afghanistan

 

Vi levererar ingen demokrati eller frihet eller utveckling. Vi levererar en massiv, sofistikerad form av industriell masslakt. Och för att vi kommit att utnyttja detta trubbiga och gräsliga krigsinstrument mot ett land som vi endast känner lite och inte är kapabla att läsa av, har vi kommit att omfamna just det barabari, som vi påstår att vi är där för att bekämpa.

 

Vi är inte moraliskt annorlunda än de psykopater inom talibanrörelsen som afghanerna minns att vi försedde med makt, ekonomiskt stöd och beväpning under det tio år långa kriget mot Sovjetunionen.

 

Syra som kastas i flickansikten eller halshuggning? Död levererad från luften eller fält med skinande klusterbomber? Det är idag krigets språk. Det är det språk som vi talar. Det är vad dom talar som vi kämpar emot.

 

De afghaner som har överlevt den amerikanska flygattacken räknade in några dussin kroppar och forslade dessa i lastbilar från byarna till provinshuvudstaden för att offentligt fördöma masslakten. Ett par tusen ilskna afghaner skanderade på huvudstadens gator ´död åt Amerika!´

 

Men sorgen, rädslan och det slutliga ursinnet biter inte på dessa som använder ädlare syften till att rättfärdiga sin slakt. Oskyldigas död är, försäkrar de oss, en tragisk följd.  Det är beklagligt, men det händer. Det är priset man måste betala. 

 

Och på det viset omformas vi till monster, vägledda av ännu en president som saknar erfarenhet av krig och lutar sig mot de tjurnackade generaler och militarister vars karriärer, makt och profit är avhängig ett utvidgat krig där vi omformas till monster…

 

övers Ingrid Ternert

 

Sverige – en kugge i ett ”amerikanskt imperium”
av Kristoffer Hell – Debatt Aftonbladet 11 maj

 

Alliansen vill tillåta skjutglada företrädare för främmande makt ta till våld mot svenskar i jakt på fildelare, fiktiva terrorister och andra.

 

FRA handlade om att knuffa Sverige från att ha varit en tyst Kalla kriget-filial åt amerikanska spionmyndigheter, till att i dag ha öppnat dörrarna åt dem till vartenda svenskt hem. I Fredrik Reinfeldts och Carl Bildts universum är Sverige en vasallstat i ett amerikanskt imperium omfattande 40 fordom suveräna nationer, skriver Kristoffer Hell.
……….. 

Vilka är egentligen Fredrik Reinfeldts planer för Sverige? Först en lag som ger Försvarets radioanstalt (FRA) rätt till hämningslös avlyssning av internet och annan civil kommunikation. Sedan Ipredlagen, där privata företag ges rätt att avkräva internetoperatörer personliga uppgifter om abonnenter. Och nu infallet att ge en ensam utredare tolv månader att fundera på hur man tillåter utländsk polis att springa omkring med dragna vapen i Sverige.
 

Statsministerns förhoppning är alltså inte att svensk polis ska samarbeta med utländsk, ty detta sker redan via Interpol. Det handlar om att ge främmande makt rätt att använda våld mot svenskar i Sverige. Hur ska man förstå en regering, som samtidigt som den avrustar försvaret och dramatiskt ökar massövervakningen – nu också vill öppna portarna för beväpnade utländska polisstyrkor att ”agera” i landet?

 

En bra början är att begripa hur alliansens Sverigebild egentligen är beskaffad. I Fredrik Reinfeldts och Carl Bildts universum är Sverige en vasallstat i ett amerikanskt imperium omfattande 40 fordom suveräna nationer. Det här går att läsa i myndighetsrapporter författade av alliansens egna forskningschefer.

 

Eländet bekräftas också av Reinfeldts och Bildts personliga kontakter med bland andra den utländska och hemlighetsfulla Bilderberggruppen, vars ledande deltagare förespråkar upprättandet av en av anglo-saxiska och multinationella intressen dikterad ny världsordning där länder inte längre har någon plats.  Detta är bakgrunden till den märkliga mosaik regeringen Reinfeldts beslutshistorik i dag bildar.
 

 

FRA handlade om att knuffa Sverige genom den korta och ödesdigra passagen från att ha varit en tyst Kalla kriget-filial åt amerikanska spionmyndigheter, till att i dag ha öppnat dörrarna till vartenda svenskt hem. Detta samtidigt som alliansen infogat Sveriges (för USA så viktiga) del av det informationsnät som i dag spänner över hela världen in i amerikansk krigs- och imperieplaneringen.

 

Och nu vill alltså Reinfeldtalliansen att skjutglada företrädare för främmande makt tillåts ta till våld mot svenskar i Sverige i jakt på fildelare, fiktiva terrorrister, och andra? CIA har med tidigare svenska regeringars aktiva stöd i Sverige redan urinerat på mänskliga rättigheter och landets suveränitet.
 

 

Förutom att vi alla drunknar i amerikansk ”kultur” finns det också människor som minns hur Amerika ”räddade” världen under andra världskriget – liksom ”garanterade” freden i Europa under Kalla kriget. Dessa epoker med sina förlovade-landet-romantiska övertoner ligger i dag åtskilliga decennier ned i historiens komposthög och nödvändigheten att Sverige vaknar till sans och stärker den egna förmågan och suveräniteten har eskalerat sedan den 11 september 2001.

 

Det förvånande skälet är dock inte diffusa hot om ”terrorism” från utarmade delar av Centralasien – utan något helt annat.  Av en nyligen publicerad forskarrapport framgår att de tre byggnader som kollapsade i New York den 11 september 2001 inte gjorde så på grund av att flygplan flög in i två av dem – utan genom ett högkomplicerat sprängattentat genomförd med avancerad militär teknologi.

 

Rapporten har rönt uppmärksamhet utanför Sverige och av intervjuer i den danska statstelevisionen framgår att attentatet i själva verket iscensattes av amerikanska intressen för att få skäl att starta krig i Mellanöstern.  Om detta stämmer – och bevisen hopar sig onekligen – ligger det i Sveriges intresse att fortsätta som kugge i ett ”amerikanskt imperium”? vars nästa krigsoffer synes bli 66 miljoner iranier?

 

För drygt två decennier sedan skrev utrikesminister Carl Bildt en debattartikel betitlad: ”Nej till ockupationspolis”. Han skrev den med anledning av att Socialdemokraterna lagt förslag om att svensk polis skulle samarbeta med främmande makt i händelse av ockupation. Kanske Thomas Bodström i dag gör klokt i att damma av Carl Bildts artikel, ändra på namn, plats och tid, och se till att den åter publiceras?

14 maj, 2009

Obehagliga sanningar om Afghanistans utländska bistånd bl.a

Sparat under: Afghanistan, Fred, Mänskliga Rättigheter, USA, ekonomi, nya — ingrid @ 4:09

 

 

 

12 maj

Omåttliga summor av internationella biståndsmedel till Afghanistan slösas idag bort genom de västliga biståndsorganisationerna och deras officiella anställda i detta konfliktdrabbade land. ”I Förenta Staterna, Storbritannien och andra länder, arbetar människor och betalar ut skattebetalarnas pengar till att finansiera vägbyggen, dammar och elnät”, säger Ramazan Bashardost, en afghansk parlamentsledamot och fd planminister

 

Bashardost tillade, ”Men när väl pengarna kommer till Afghanistan, utnyttjas de av de här människorna som har bilar som kan kosta 60 000 dollar och man bor i hus med 15 000 dollar i månadshyra. Pengarna som går till sådana utgifter – är till 90 procent logistik och administration.”

 

De höga utgifterna till skydd och bostäder för västliga biståndsarbetare i palatsliknande stil hjälper en att förklara varför Afghanistan är rankad som 174 av 178 på FNs lista över världens rikaste(?) länder. Kvarter i den afghanska huvudstaden Kabul, har övertagits eller byggts om till bostäder för västerlänningar som arbetar för hjälporganisationer och ambassader.

 

”Jag har just hyrt ut denna för 30 000 dollar i månaden till en hjälporganisation. Det blev såpass mycket eftersom den har 24 rum med badrum liksom bepansrade dörrar och skottsäkra fönster,” sa Torialai Bahadery, direktör för Property Consulting Afghanistan.

 

Detta i perspektivet av att 77 procent av afghanerna saknar tillgång till rent vatten.. Vid en tid då extrem fattigdom har fått unga afghaner att kämpa för talibanerna, kan utländska konsulter i Kabul kräva löner på 250 000 till 500 000 dollar om året.

 

Det stora slöseriet med biståndsmedel i Afghanistan har till och med bekymrat den afghanska regeringen. ”Jag var i Badakhshan provinsen i norra Afghanistan, med en befolkning på 830 000, de flesta av dessa lever på jordbruk,” sa Matt Waldman, chef för kontrakt och policyfrågor för Oxfam i Kabul.

 

”Hela det lokala departmentets budget för jordbruk, bevattning och boskap, vilket är extremt viktigt för jordbrukare i Badakhshan, går på 40 000 dollar. Detta motsvarar betalningen till en utländsk konsult i Kabul under några månader.”

 

Den dystra sanningen om utländskt bistånd i Afghanistan kommer upp till ytan då landet upplevt ett ökat våld de senaste månaderna. Talibanska motståndsmän har iscensatt en rad dödliga attacker och kontrollerar idag stora delar av landsbygden där afghanska och utländska styrkor inte har nog med personal för att kunna vistas där permanent.

 

 
Afghanerna till Obama:  Ut, och ta Karzai med dig!
av Patrick Cockburn Counterpunch 6 maj 2009

 

…Han blev arg beroende på det vanliga missförståndet om att afghaner inte skulle tycka om någon form av centralregering eller -styre. “Det är inte sant att vi inte skulle gilla att ha ett bra regeringsstyre” säger han, “men i 267 år har vi haft ett dåligt styre.”

 

Han tror att om det inte skulle finnas någon afghansk regering som det afghanska folket anser vara ärlig och legitim, kommer den “militära framgången inte att betyda någonting” och talibanerna kommer att kämpa på i decennier. Stödet för talibanerna är inte särskilt högt, men det har ökat sedan 2006, då deras rebelliskhet effektivt kom att sammanfalla med ett pakistanskt bistånd. Över de sista tre åren har stödet för både USA och den afghanska regeringen rasat.

 

Ungefär 45 procent av afghanerna i den södra och östra delen av landet där de mesta av striderna idag äger rum, anser att våldet mot Usas och Nato/Isafs trupper kan rättfärdigas, enligt en opinionsundersökning som utförd av ABC News, BBC och ARD i början av detta år. 

 

Opinionsundersökningen visar att afghanernas vilja till vedergällning tydligt har förstärkts genom alla de beskjutningar och bombningar som har ägt rum mot civila mål. Det är illavarslande för president Obamas truppökning i Afghanistan, att detta strider mot önskan hos de flesta afghaner. De säger sig vara övertygad om att trupperna bara leder till än mera stridigheter.

 

Problemet för Obama liknar det som gäller afghanerna. Hans administration kan se Karzais och dennes regerings misstag, men inte finna ut något alternativ som kunde bidra till en förbättring. Den starka kritik  mot Karzais regering som kommit från Washington för flera månader sedan har för tillfället lugnat ner sig. Under de närmaste veckorna har Obamaadministrationen lagt sin energi på att få med Pakistan oå att driva tillbaka de lokala framsteg som talibanerna haft i Swatdalen och Bunerdistriktet.

 

Karzai, som alltmer ser ut att bli en vinnare i presidentvalet i augusti, reser nu till Washington. Han har registrerat sig som presidentkandidat och har övertalat sin farligast möjliga utmanare, guvernören Gul Agha Sherzai i den sydvästra Nangarharprovinsen, att dra tillbaka sin kandidatur. Karzais omval ser ut att då bli ännu troligare.

 

Problemet för Afghanistans del är att det politiska landskapet skapades av de händelsar som ägt rum sedan slutet på 2001. Under följande månader kom talibanerna att utöka sitt grepp över landet, uppbackade av Pakistan och SaudiArabien. Genom den talibanska offensiven pressades den Norra alliansen upp till den bergiga nordöstra delen av landet.

 

Många av deras närstående trodde att Norra alliansen fått uppleva ett totalt nederlag, efter att deras ledare, Ahmad Shah Massoud, blivit dödad den 9 september 2001 av två medlemmar av al-Qaida, som låtsats vara en grupp från televisionen. Norra alliansens rörelse kunde ha kollapsat. Men två dagar därefter kom den elfte september-attacken i New York och Washington.

 

Allting förändrades. USA beslutade att slänga ut talibanerna som vedergällning för att de hade hyst alQaida Den norra Alliansen, som USA tidigare hade betraktat med misstänksamhet genom dess iranska och ryska bindningar, blev istället USAs enda lokalt tillgängliga allierade.

 

Norra Alliansens styrkor var segerrika genom sin uppbackning från de amerikanska B-52 bombarna och små grupper av amerikanska rådgivare. CIA betalade då stora summor till lokala befälhavare för att övertala dessa att ta sig hem.

 

Det är troligt att den pakistanska underrättelsetjänsten, ISI, vars stöd varit kritiskt för talibanernas uppgång, hade bett dessa att inte kämpa till slutet, utan istället vänta tills USA tappat intresset för Afghanistan. Många av de afghanska ledare som idag styr landet kom att få sin makt under denna helt oväntade vändning i den afghanska politiken.

 

“Den politiska, religiösa och ekonomiska maffian tillhör alla den norra alliansens folk,” säger Sultanzoy. “Ingen utanför den Norra alliansens finns inom regeringen.” Det är kanske lite av en överdrift, men krigsherrarna inom den Norra Alliansen kom att betrakta sitt övertagande av regeringsmakten som en ren plundringsexpedition.

 

Det blev ett maktskifte från pashtunerna i området (42 %) tajikerna (27 %) hazarerna (9 %) och uzbekerna (9 %). I det nybyggda Kabuldistriktet Sherpoor byggde man sina  kraftigt bevakade palats, som ofta hyrdes ut för stora summor till utländska hjälporganisationer och som uppförts på land de själva har lagt under sig eller regeringen överlåtit åt dem.

 
I en del av Sherpoor finns ett fantastiskt rosa palats som tillhörde den uzbekiska krigsherren general Rashid Dostum, vilken sedan dess har måst ta sin tillflykt till Istanbul. Den som Karzai registrerade i veckan som sin vice-presidentkandidat inför sitt återval, var den tajikiska ledaren Mohammad Qasim Fahim, vilken Human Rights Watch beskrivit som “en av de mest  notoriska krigsherrarna i landet med sedan inbördeskriget blod från många afghaner på sina händer .”

 

Ett mått på Karzais misslyckande, liksom hans regering och dess västliga uppbackare är att man för åtta år sedan kunde köra från Kabul till Kandahar. Men om denna resa skulle göras idag, kunde  man snart bli dödad eller kidnappad efter att ha lämnat Kabul. Även under 2001var detta en farlig vägsträcka – även om det är ett smickrande ord för denna ruttna vägsträcka med sönderslagen asfalt, som man tvingas köra –eftersom graden av utanförskap och sinnesstämning hos de talibanska krigarna inte är känt.

 

I ett tungt bevakat palats i den urgamla staden Ghazni bodde den nyutnämnda guvernören Qari Baba, en rundhyllt man på omkring 60 år som liknade Sidney Greenstreet och gemytligt förklarade att allt var säkert i hans provins.

 

Men att han var så ny i sitt ämbete att han inte ens ännu hade brytt sig om att riva ner de gamla talibanaffischerna från kontorets väggar. En av dessa uppvisade Afghanistan, inspirerat av en vers från Koranen, med de kedjor som brustit, vilka amerikanarna har placerat runt landet.

…..

Att han blev arg berodde på det vanliga missförståndet att afghaner inte skulle vilja ha någon centralregering eller regeringsmakt. “Det är inte sant att vi inte skulle vilja ha en bra regering” säger han, “men i 267 år har vi levt med en dålig sådan.”

 

Han tänker att om man inte får en regering som det afghanska folket uppfattar som ärlig och legitim, kommer militär framgång inte att betyda någonting”. Och talibanerna kommer att kämpa vidare i decennier. Stödet för dem är visserligen inte särskilt stort, men de har sedan 2006 ökat, eftersom dess rebelliskhet har effektivt sammanfallit med stöd från Pakistan. Under de sista tre åren har dett rasat för både den amerikanska och den afghanska regeringen.

 

 
I den södra och östra delen av landet där huvuddelen av dagens strider har ägt rum, anser cirka 45 procent av afghanerna att våld mot USA- och Nato/Isafs trupper kan rättfärdigas enligt en opinionsundersökning i årets början utförd av ABC News, BBC och ARD. 

 

 

Opinionsundersökningen visar hur afghanernas vilja till vedergällning tydligt förstärkts genom alla de beskjutningar och bombningar som ägt rum mot civila mål. Det bådar inte gott för president Obamas truppökning i Afghanistan, som därmed går emot de flesta afghaners önskan. Man säger sig vara övertygad om att trupperna bara leder till ännu mera strider.

 

 
Obamas problem liknar afghanernas. Han och hans administration kan se Karzairegeringens misstag, men inte finna något alternativ till förbättring. Den starka kritik som Washington levererat mot Karzais regering för flera månader sedan har för tillfället lugnat ner sig. De närmaste veckorna har Obamaadministrationen fått lägga energi på att förmå Pakistan att driva tillbaka de framsteg talibanerna har haft i Swatdalen och i Bunerdistriktet.

 

 
Karzai, som alltmer ser ut att vinna presidentvalet i augusti, reser nu till Washington. Han har registrerat sig som presidentkandidat och Efter att ha övertalat sin farligast möjliga utmanare, guvernören Gul Agha Sherzai i sydvästra Nangarharprovinsen, att dra tillbaka sin kandidatur, ser Karzais omval ut att bli än mer troligt.

 

 
Problemet för Afghanistans del är att det politiska landskapet skapades utifrån de händelser som har ägt rum vid slutet av 2001. Under de följande månaderna utökade talibanerna sitt grepp över landet, uppbackade av Pakistan och SaudiArabien. Genom talibanernas offensiv pressades den Norra Alliansen upp i den bergiga nordöstra delen av landet.

 

 
Många av de närstående kom att tro att den Norra Alliansen upplevt ett totalt nederlag efter att dess ledare, Ahmad Shah Massoud, blev dödad den 9 september 2001 av två medlemmar i al-Qaida, vilka låtsats vara en grupp från TV. Norra Alliansens rörelse skulle då ha kunnat kollapsa. Men två dagar senare kom den elfte september med attacken i New York och Washington. Allting blev förändrat.

 

 
USA beslutade att slänga ut talibanerna som envedergällning för att de hyst al-Qaida. Den norra Alliansen, som USA tidigare betraktat med misstänksamhet genom dess iranska och ryska bindningar, blev istället USAs enda lokalt tillgängliga allierade. Norra Alliansens styrkor var segerrika genom sin uppbackning från de amerikanska B-52 bombarnas sida och de små grupperna av amerikanska rådgivare.

 

 

CIA betalade stora summor till lokala befälhavare för att övertala dessa att ge sig av hem. Det är troligt att den pakistanska underrättelsetjänsten, ISI, vars stöd var kritiskt för talibanerna, hade bett dem om att inte kämpa till slutet, utan vänta istället tills USA tappat sitt intresse för Afghanistan. Många av de afghanska ledare som idag styr landet fick sin makt under denna oväntade vändning i den afghanska politiken.

 

 
“Den politiska, religiösa och ekonomiska maffian tillhör alla folket kring den norra alliansen,” säger Sultanzoy. “Det finns ingen utanför norra alliansen i regeringen.” Det är kanske lite av en överdrift, men krigsherrarna i norra Alliansen betraktade övertagandet av regeringsmakten som en ren plundringsexpedition.

 

 

Ett maktskifte ägde rum genom pashtunerna i området (42 %) tajikerna (27 %) hazarerna (9 %) och uzbekerna (9 %). I det nybyggda Kabuldistriktet Sherpoor byggdes kraftigt bevakade palats, vilka ofta hyrdes ut för stora summor till utländska hjälporganisationer och uppfördes på det land, som de själva hade hade lagt under sig eller regeringen överlåtit.

 

 
I en del av Sherpoor finns ett fantastiskt rosa palats som tillhör den uzbekiska krigsherren general Rashid Dostum, som sedan dess har tagit sin tillflykt till Istanbul. Den som Karzai i veckan registrerat som sin vice-presidentkandidat inför återvalet, var tajikledaren Mohammad Qasim Fahim, som Human Rights Watch beskrivit som “en av de mest  notoriska krigsherrarna landet med blod från många afghaner på sina händer alltsedan inbördeskrigets dagar.”

 

 
Ett mått på misslyckandet för Karzai, liksom för hans regering och dess västliga uppbackare, är att man för åtta år sedan kunnat köra från Kabul till Kandahar. Men om man idag skulle göra samma resa, hade man snart blivit dödad eller kidnappad efter att man lämnat Kabul.

 

 

Också under 2001 var detta en farlig väg – även om just väg är ett smickrande ord för den ruttna sträcka man tvingas köra med dess sönderslagna asfalt – eftersom graden av talibanernas utanförskap eller deras krigares sinnesstämning inte är känd.

 

 
I ett tungt bevakat palats i den urgamla staden Ghazni bodde den nyutnämnda guvernören Qari Baba, en rundhyllt man på omkring 60 år och liknar Sidney Greenstreet och förklarade gemytligt, att allt var tryggt i hans provins, men han var ändå såpass ny i ämbetet att han inte hade brytt sig om att riva ner talibanernas gamla affischer från kontorsväggarna.

 

 
En visade Afghanistan, inspirerad av en vers från Koranen, som sönderslet de kedjor amerikanarna hade placerat runt landet. Trots att talibanerna nu var borta, befann de sig inte långt därifrån. Det fanns på gårdsplanen framför guvernörnörspalatset gott om män i svart med ondskefullt utseende och geväret hängande över axlarna . . och trots guvernör Qari Babas säkra attityd, rörde han sig aldrig utanför sin konvoj med 20 armerade fordon.

 

 
Nya män tog över. Jag mötte Dr Mohammad Shajahan, ledare för Harekat-e-Islami partiet som representerade en hazarisk minoritet i Ghazni. “Talibanerna kontrollerar omkring 50 procent av provinsen,” sa han. “Jag har just haft ett möte med dessa och de har lovat mig att försvinna vid tretiden idag. Om de lämnar sina vapen och bilar och åker hem, då blir det vi som garanterar dem deras säkerhet.”

 

 
Shajahan, som var tandläkare, blev överraskad över sin snabbt förändrade förmögenhet. “Bara för tre månader sedan arbetade jag på en bensinstation i Virginia i USA,” sa han. “Efter 11 september kom jag tillbaka hit, där jag hade varit befälhavare med en kaserngård för träning av 1000 man.” Samma scenerie återupprepades hela vägen till Kandahar.

 

 

Talibanerna skulle kanske ge sig villkorligt, men de hade inte besegrats. Det mesta av landet hade blivit ett skrämmande ingenmansland. De afghanska husen var gråfärgade lerfort med fönsterlösa halvmetertjocka väggar, vilka kunde befolkas av antingen oskyldiga familjer eller hundratals soldater.

 

Där fanns inga checkpoints. Vi frågade en man, pekade uppåt vägen om hur långt det var till talibanernas frontlinje därifrån. “Omkring 10 km,” sa han, vilket lät lugnande – tills vi upptäckte att han pekade nerför vägen bakom oss. Snabbheten i implosionen av talibaner var sådan, att jag hade trott de skulle vara tillbaka i sin verksamhet om några månader. Det stämde. Jag hade rätt i att de skulle vara tillbaka men fel i timingen. Och det tog tre eller fyra år innan de åter kunde hävda sitt grepp.

 

 
Hamid Karzai, som just hade utsetts till regeringschef, rönte inte särskilt mycket respekt. Abdul Ahmed, en krigsherre med hårt utseende från byn Maydanshar just utanför Kabul, visade öppet förakt mot honom och sa att han utnämnts “på grund av trycket från omvärlden”. ”Många ansåg” att han inte hade krigat mot talibanerna,

 

 
Kriget mot talibanerna år 2001 producerade vinnare och förlorare, vilket inte kom att förändras särskilt mycket under påföljande år. Dettta komatt innebära en förändring i säkerheten, vilket lastbilsägare Bayan säger är värre än vid tiden för då kommunisterna var vid makten.

 

 

 Idag är det inte längre möjligt att köra till Ghazni. Till och med Sultanzoy, som är medlem av provinsparlamentet, säger att det är för farligt för honom att köra dit “även om jag är mer rädd för att regeringen skjuter mig, än att talibanerna gör det.”

 

 
I vilket fall som helst, de flesta av krigets vinnare lever norr om Kabul. Efter 9/11 ville jag liksom många andra korrespondenter, komma till Afghanistan och flög därför från Moskva till Dushanbe i Tajikistan med hoppet om att korsa Amu Daryafloden för att nå det territorium där motståndaren höll till.

 

 
Under tiden försåg Norra alliansen en gammal sovjetisk helikopter som flög över oss till Hindu Kush och den krigsdrabbade staden Jabal Saraj vid södra sidan av Panjshirdalen norr om Kabul. Det var ett strategiskt vitalt område som höll den Norra Alliansen inom skjutavstånd från Kabul. Talibanerna försökte oupphörligt införliva området och hade stridit i åratal för den välbevattnade Shomali slätten, en av de mest bördiga delarna av Afghanistan där fronten gick.

 

 
Folket i Shomali är tajiker och anhängare till den Norra alliansen. De har i och med freden fått det bra. Ännu en gång kommer deras frukt och grönsaker ut på Kabuls marknader. Nya hus och skolor har byggts. Nästan alla de broar som sprängts under striderna har ersatts. Den stora handelsrutt som går genom Salangtunneln, Hindu Kush och förenar det södra och norra Afghanistan har åter öppnats.

 

 
Men det är de lokala krigsherrarna som general Bashir Salangi, som lett den norra alliansens styrkor i Salang Dalen, eller general Baba Jan, som haft befälet över fronten norr om Bagrams flygplats och själv gjort det mesta utifrån regeringens uppdrag och privat affärsverksamhet. Den  afghanska regeringen kan försvagas då pojkarna har jobb, särskilt som dessa gossar är de hänsynslösa krigsherrar som under 1990-talet startat ett förödande krig mot Afghanistan . 

 

 
Men det är korruption snarare än de politiska utnämningarna som diskrediterar regeringens legitimitet vid det tillfälle, då den står inför en ny utmaning från talibanernas sida. I Transparency Internationals lista över de mest korrumperade länderna i världen, rankas Afghanistan fyra av 180 stycken. I få länder är korruptionen så vitt spridd eller så öppen som i Kabul. Där finns de notoriska vallmopalatsen som anses ha byggts upp med vinster från heroin-och opiumhandeln.

 

 
Regeringens ministrar med sina små löner kan på något sätt ha råd att spendera över en miljon pund var i uppbygget av stora herrgårdsbyggnader. Den förre finansministern Ashraf Ghani säger “hela landet har kriminaliserats.” En anonym tjänsteman har till skydd träffande sagt att Afghanistan “inte är ett klansamhälle, utan ett maffiasamhälle”.

 

 

”Man måste betala 10 000 dollar i mutor för att kunna få jobb som distriktpolischef,” säger general Aminullah Amarkhail, före detta säkerhetschef vid Kabuls flygplats, “och upp till 150 000 dollar för att få jobb som polischef  var som helst vid gränsen, eftersom det är där man kan tjäna mycket pengar.”

 

 

Han tror att det som händer i Afghanistan kan jämföras med plundring hellre än enkel korruption. Resultatet av hans kampanj  mot smuggling, då framförallt droger, vid Kabuls flygplats förklarar varför korruptionen är så svårt att utrota. En armégeneral överförd till Inrikesministeriet åtalades år 2005 för säkerheten vid Kabuls flygplats, där han snabbt arresterat mer än 100 heroinsmugglare, de flesta av dem på sin rutt till Dubai.

 

 
“Då jag tog över var Kabuls flygplats en sophög,” minns Amarkhail. “Jag hade 320 poliser, men måste avskeda några för att ha samarbetat med smugglare.”Så noterade han att några av resenärerna hade “ett extraordinärt antal visa i sina pass, vilket de inte lyckades förklara.”

 

 

Han blev erbjuden mutor på 1000 dollar per kilo heroin, om de ville hjälpa smugglarna. Han hade ingen röntgengenomlysning men kunde upptäcka de smugglare som hade svalt droger på deras torra läppar och de flaskor med olja som man då alltid bar med sig. Han började få dödshot. En kvinna som han hade stoppat hade åtta väskor med sig med heroin:

 

 

Hennes hela kontrakt gick ut på att bära med sig 1000 kilo. Hon hotade honom då han arresterade henne. “Jag kommer att få dig sparkad från ditt jobb för jag är mer mäktig än vad du är” sa hon till honom. “Och jag skall också ha tillbaka mitt heroin.” Hon var lika god som sina ord. Två timmar senare kom instruktioner från Inrikesministeriet att släppa henne och ge henne heroinet tillbaka.Smugglarens andra föresats visade sig också stämma.

 

 
General Aminullah sparkades plötsligt anklagad för någon mindre incident. En ny tjänsteman tog över säkerheten vid flygplatsen och smugglare blev aldrig mer arresterade. General Aminullahs blev väl känt i Afghanistan och utomlands, men det räckte inte för att kunna få honom återanställd, trots en domstolsorder. Nyligen blev han säkerhetsrådgivare till utbildningsministern, ett jobb han hade fått enbart för att komma ur vägen, sägs det. Han kräver fortfarande sitt andra arbete tillbaka..

 

 
USAtruppernas nyupprustning i år kan göra Afghanistans vägar säkrare. Den amerikanska militären kommer också att få mängder av pengar att spendera, ungefär som i Irak, att driva omedelbara hjälpprojekt. Den afghanska polisen skulle dessutom kunna nå mycket bättre resultat, om de fick mer betalt än de 120 dollar i månaden som det nu gäller.  (Talibankrigare sägs få lönen 200 dollar).

 

USA skickar dit 4 000 extra militära tränare och stridande brigader. Men återupprustningen leder enbart till än mer våld och fler bombningar från skyn – vilket framkallar civila dödsoffer och afghanernas ursinne. Något som gör att de kan komma att stödja talibanerna. Givet regeringens brist på legitimitet och dess oförmåga att erbjuda grundläggande service, gör att det inte är särskilt svårt för talibanerna att destabilisera landet.

 

 

Att dra tillbaka det pakistanska stödet och neka en säker tillflyktsort i Pakistan kunde bli ett förödande slag mot talibanerna, men är inte troligt… President Zardari kanske skulle vilja, men politiken bestäms av den pakistanska militären. Det är inte troligt att man kastar av sig en rörelse man har fostrat under en så lång tid. Talibanerna är kanske inte någon särskilt effektiv militär enhet, men de har visat sig vara beredda att kämpa under en lång tid, troligen längre än den tid USA önskaf ha så många trupper upplåsta i Afghanistan.

 

I Irak har den amerikanska ockupationen alltid slutat dåligt. Ockupationen var aldrig populär bland irakierna. I Afghanistan fanns det fler möjligheter. Talibanregimen har alltid varit hatad av den stora majoriteten, vilken då gladdes över att se den falla. Här har den amerikanska närvaron först blivit välkomnad av de flesta. Det fanns kanske inte tillräckligt med utländskt bistånd, men det räckte till att göra skillnad i afghanernas liv. Så det var Karzais ickefungerande stat med krigsherrar och kriminella, som kom att öppna upp för talibanernas återkomst.

 

 

övers

Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress