Dagens finanskris är som händelserna i Gaza. Där utmålades offren som angripare och angriparen som offer. I spåren av denna finanskris presenterar man på liknande sätt finansinstitutionerna som offer, men i själva verket är det den breda allmänheten som offras, vars sparade medel konfiskeras genom tvivelaktiga finansiella mekanismer.
Då man betraktar de professionella ekonomiska aktörerna, ger dessa en stark grafisk bild av det som händer. Att den ekonomiska trenden går ner för att så småningom gå upp igen. Dessa bedömare har sin teori, men det är inte så det fungerar. Det finns inget spontant i dessa rörelser i aktiemarknaden och valutamarknaden, för de är i stora drag gravt manipulerade t.ex i det vi kallar derivathandeln.
Mäktiga individer eller institutioner som hedgefonder kan trigga rörelser i ekonomin upp eller ner för att sedan själva spekulera i hur dessa kommer att röra sig. De vet när vändpunkten kommer, eftersom de har kunskap och framförhållning och därmed möjlighet att få till större skiften i denna riktning. Som t.ex då Canadadollarn gick upp och ner i sitt värde och det absolut inte fanns någon logik i dessa kortvariga rörelser. De berodde på spekulation i shortselling dvs att få marknaden att gå upp eller ner utan att någon verklig transaktion ägde rum.
I en omgivning av ekonomiska nyheter har dessa rörelser naturligtvis en förmåga att trigga större kollapser. Men vilka är då de mäktiga intressenter som ligger bakom dessa rörelser? Till exempel då GMs värde kollapsat för en tid sedan. Detta berodde på att Deutsche Bank mitt uppe i den spekulativa kalabaliken hade sagt att GMs aktier inte hade något verkligt pris. Efter detta kom GMs aktiemarknad att kollapsa.
Om företag går bra eller inte saknar i sammanhanget betydelse . Ett företag kan triggas till kollaps om det blir föremål för attack i spekulativt syfte.
Vi måste alltså vara medvetna om dessa olika typer av kollaps. De begränsade kollapser som funnits under de senaste 10-15 åren. Dessa har varit särskilt synliga sedan 1999 med den nya ‘Financial service modernisation act’. Den kom på något vis att avreglera finansmarknadens arkitektur och skapade med det en helt ny miljö. Grunden för kriserna är alltså politisk och inte resultatet av någon spontan rörelse i marknadsvärdet, utan ett i hög grad manipulerat värde.
Men den verkliga ekonomin har under en följd av år befunnit sig i kris och symbiosen mellan dessa båda ekonomier har en förmåga att göra den verkliga ekonomin bankrutt och trigga till fabriksstängningar etc genom olika mekanismer och med det få upp och ner aktievärdet men också som idag vara i stånd att paralysera kreditströmmarna och helt undkomma regleringar. Dessa som också har funnits tidigare, då även energipriset var kontrollerat.
Man åkte till bensinstationen och priset där var alltid detsamma oberoende av eventuella variationer. Det fanns också fasta växlingskurser ända in på 1970-talet, men nu existerar bara djungelns lag. Bensinpriset kan gå upp till 60 dollar fatet för att därefter sjunka ner till 70 cent alltmedan finansanalytikerna ljuger sig blå och säger, att detta beror på stormen utanför Californiens kust, så efterfrågan på olja har därför gått upp. Absolut nonsens. Det handlar om spekulationsrörelser på Londons och Chicagos energimarknader, alltså hos stora aktörer som BP, JP Morgan, Goldman Sachs och några franska finansinstitut.
Man pressar upp priset för att därefter hålla det nere på spekulationsmarknaden. Det har absolut ingenting med själva produktionskostnaderna att göra eller om oljan i Saudiarabien kostar 50 dollar fatet. Eller att oljan i Irak eller Iran ligger på 5 dollar fatet och sedan stiger till 30 dollar fatet för taroljan i Canada. Vi är verkligen väldigt långt ifrån det reella oljepriset under dessa perioder av uppgång. Därför bör man känna till att marknadspriserna manipuleras, då det finns en enorm skillnad mellan produktionskostnaden och priset.
Det gäller egentligen inte bara oljemarknaden utan i praktiken hela varumarknaden. Det ligger i ekonomisystemets natur, att omkring 10 procent av varje vara vi köper utgörs av det verkliga värde som man köpt in den för. Det ligger alltså i detta systems natur att priset befinner sig 90-95 procent högre än det pris som varor som t.ex produceras i Kina har. Så säger man att bruttonationalprodukten går ner si och så mycket och sedan går den upp igen. Men dessa siffror är fullständigt utan värde, för varje gång man t.ex importerar varor från Kina stiger bruttonationalprodukten GDP.
Men produktionen sker ju på andra sidan jordklotet. Man köper alltså för en dollar och säljer den för nio dollar, vilket därmed ger en GDPökning på tio dollar. Så säger man att vår ekonomi är i en boom, medan den i flera decennier varit importstyrd.
Under tiden ligger vår verkliga ekonomi i spillror och upprätthålls av billig import från länder med löner på en dollar om dagen. Priset är alltså baserat på förmågan att hålla nere köpkraften hos arbetande människor i fr.a utvecklingsländerna men också i de utvecklade länderna, där detta pris slår tillbaka mot produktionen och begränsar samhällets förmåga till produktion och leder därmed obönhörligen till depression.
För genom att på detta sätt begränsa vår egen förmåga till produktion hamnar vi inom gränserna för bankrutt, nedläggning, arbetslöshet och en tillbakagång i utvecklingen. De sista månadernas finanskris som hållit på ett bra tag nu, åtminstone i 1.5 år, innebär en massiv överföring av välstånd genom spekulation i handeln. Med andra ord allt från manipulation av aktiemarknaden, finansmarknaden, valutamarknaden och de stora finansinstituten.
Genom dessa spekulatinsinstrument typ hedgefonder är det mycket väl känt, att om man sätter in sina pengar i aktiemarknaden kommer 60 procent att gå förlorat av det man har sparat. Vilket också gäller pensionsfonderna, eftersom det mesta där är investerat i aktiefonderna och några i hedgefonderna etc. I vissa fall har människors sparmedel krymt med 60-80 procent.
Det är medelklassen t.ex doktorer och låginkomsttagare som blivit skuldsatta. Deras situation har nu blivit än mer dramatisk, eftersom de har höga skulder att betala in till institutioner, kreditkort, fastigheter etc och människor mister sina arbeten. Vi ser alltså nu en uppdämd process.
Man kan läsa om detta som alltid sker i någon stad – sedan tio år tillbaka – att fabriker stänger och situationen förvärras. Inom finansmarknaden har redan stora överskott ackumulerats och vad gör man då under recessionen? Jo, man går ut och köper upp dessa stora företag som idag befinner sig i en svår situation. Man är inne i en ny fas, inte bara då det gäller små eller medelstora företag utan också i de stora finansinstituten med mäktiga individer. Som då Warren Buffet söker efter producerande företag, dessa som har förmåga att skapa ett verkligt välstånd.
Det vill säga att äga produktivt kapital. Och vad gör man nu? Jo de tar upp sitt checkhäfte och skriver ut en hundramiljoners- dollarcheck, eftersom de kontrollerar denna ekonomisk/finansiella krigssituation gentemot arbetare, konsumenter och dessa som slutat arbeta och blivit pensionärer.
Men det sker också en förändring inom det kapitalistiska systemet. En konfrontation mellan finanskapital och den verkliga ekonomins arbetande kapital. Det finns också en kamp emellan konkurrerande finanskonglomerat. Man kan bevittna Citygroups öde, det största finansinstitutets kollaps. Nu tar ett annat företag eller finansinstitut över detta. Det handlar om omstruktureringar i finansstrukturen och vad räddningsplanerna har lyckats göra. Dessa utgör ingen räddning ur krisen utan är tvärtom dess orsak.
För i realiteten bidrar de till en ännu större koncentration och centralisering av det finansiella välståndet i händerna på några mycket få finansinstitut..Dessa är i realiteten de största finansinstituten i USA och befinner sig nu i det sk ´troubled asset relief program’. Vilket i själva verket är ett bredare program för att konsolidera dessa finansinstitutioner som då använder pengarna till uppköp av andra banker.
Finansdepartementet lämnar alltså pengar till bankerna, som i sin tur använder dem till att berika sig själva. Samtidigt lånar de i sin tur ut pengar till regeringen. Alltmedan dessa pengamedel ursprungligen har kommit från Centralbanken, som nu säger – ni har ökat samhällets skuldbörda och ‘därför behöver vi låna dessa pengar från er’. Deras statsobligationer säljs sedan till kineser, japaner etc på marknaden av bankerna , som kanske själva tar 20 procent för att finansiera denna offentliga skuld på valutamarknaden!
Varför ger då regeringen dessa pengar till bankerna? Jo för att de i sin tur skall kunna låna ut dem till regeringen. Så att denna skall kunna betala räddningsplanen… Alltså en fullständigt cirkulär process som leder till en spiral av offentlig skuld, vilket nu ingen vågar tala om. Situationen är alltså extremt kritisk…
Under 1980-talet efter Bretton Woodssystemets kollaps 1971 på finansmarknaden under Reagans och Thatchers tid, startade en omstrukturering av den finansiella hanteringen och de som sysslade med allt detta, mr Volker som är en av Obamas rådgivare, var chef för centralbanken Federal Reserve med höga räntor och 1981 en första kris på aktiemarknaden, vilket ledde till den finansiella härdsmältan 1987. Detta i sin tur kom att påverka skuldkrisen utomlands med Reagan och Thatchers liberala agendor för utvecklingsländerna.
Som ett resultat av skuldkrisen under en sammanfallande varuhandelskris och de ökade räntorna i samhället lyckades inte många av utvecklingsländerna, och inte heller vissa av de oljeproducerande länderna, att betala sina skulder som t.ex Mexiko till sina västliga kreditorer. Vilket föranledde IMF att gå in med en utlåning till utvcklingsländerna och gav med det dessa en enorm skuldsättning till de kommersiella bankerna liksom till Parisklubben.
De skuldsatta sa då att de saknade pengar, men IMF svarade ‘inga problem vi lånar er pengarna. Och pengarna ni får låna, får ni också betala tillbaka till oss’. Denna princip för utnyttjande går tiotals år tillbaka i tiden. Under venetiansk period beskrev också den katolska kyrkan en sådan skuldsättning som olaglig. Medan IMF idag säger ‘Vi hjälper er, så ta pengarna, men i samband med det ställer vi vissa villkor.’
Det gäller politiska förändringar. Så lånegivarna dikterar vad de skuldsatta skall göra. I detta fall att stänga skolor och sjukhus för att genomföra drastiska nedskärningar i budgetunderskottet. Och företag har sålts ut.
övers Ingrid Ternert
