Amy Goodman intervjuar Nir Rosen 2 maj om hur det går med USAs engagemang i Afghanistan och Obamas utvidgade ockupation—vilka utsikter har han att lyckas?
NR -De har verkligen en inställning på lång sikt. Tio eller femton år från och med nu. Och det som ligger närmast för dem att tro är att Aghanistan kommer att likna Tchad ungefär, efter att miljarder med dollar har spenderats, tusentals liv har gått till spillo och väldigt lite blivit gjort då det gäller framsteg. Detta är något som i varje fall jag tror.
Säkert finns det en annan inställning.. Man har nu i Obamas administration tagit in några av de klokare personerna inom det militära och civila samhället för att sätta fokus på just det. Jag är tveksam om det kommer att lyckas. Jag är också skeptisk till om det över huvud taget går att finna några skäl för USA att befinna sig i Afghanistan. Jag tror inte al Qaida utgör något särskilt hot, utan det istället finns viktigare frågor att bekymra sig om.
Helt säkert tror jag att det finns bättre sätt att försvara USA från al Qaida än att starta en ockupation av Afghanistan. Det finns annat att oroa sig för. Och säkert finns det bättre sätt att skydda USA från al Qaida än att ockupera Afghanistan och bomba Pakistan, vilket bara skapar fler fiender. Kanske kunde man istället fortsätta att koncentrera sig på polisärenden, vidta förebyggande åtgärder vid gränserna till Europa och USA. För var gång en pakistanier eller en afghan dödas, bidrar man till att talibanernas medlemsskara ökar.
Det existerar naturligtvis skillnader. Den internationella närvaron i Afghanistan är långt ifrån lika omtyckt i Afghanistan som i Irak. Men Afghanistan är ett mycket svårare område. Där finns inte tillräckligt med trupper och praktiskt taget inga vägar. Det är som att operera i en omgivning för 100 000 år sedan och tills idag.
Detta i motsats till Irak, där ’svallvågen’ verkligen råkade sammanfalla med det tillfälle då dynamiken i landet redan höll på att förändras. Då våldet brunnit ut nästan av sig själv och USA helt enkelt bara kunnat luta sig mot det hela och förklara svallvågen som succe´. Alltmedan läget i Afghanistan bara fortsätter att förvärras.
Landsbygden är i händerna på talibanerna. Men Obama har säkert tonat ner sina förhoppningar. Han säger mycket klart att det främsta målet är att skydda Afghanistan från att vara ett skyddat tillhåll för al-Qaeda, och på så vis fokuserar han mer på Pakistan och inser att det i realiteten inte är mycket man kan göra… Pakistan är trots allt det stora problemet. Man kan förvandla Afghanistan till Sverige, teoretiskt sett efter ett tusen år, men Pakistan förblir den stora faran utifrån ett amerikanskt perspektiv.
Naturligtvis, kärnvapen. Det är basen för al-Qaidaelementens tillhåll, en bas för talibanerna. Detta land är fientligt inställt till Indien (som också äger kärnvapen). Det verkar vara ett helt olösligt problem, särskilt som de pakistanska säkerhetsstyrkorna själva är inblandade i attackerna. Och vi ser hur det skiftar, inte enbart från dessa klanområden utan också från Punjab (i Indien). Det har varit två attacker i Lahore. Det ser inte ut att bli lätt..
Vad är det då som driver president Obama att utvidga kriget då allierade i västvärlden, Natoländer, drar sig ur likt Canada till exampel? President Obama själv, argumenterar vissa, blev president för att han motsatte sig kriget i Irak, och det var den stora skillnaden mellan honom och Clinton, och naturligtvis McCain. Ändå utvidgar han idag kriget i Afghanistan.
Demokrater opponerade sig säkert mot kriget i Irak, delvis för att detta vände blicken från behoven i Afghanistan, och att man då kanske inte hade behövt hamna i dagens situation i Afghanistan, om man kunnat hålla en verklig uppmärksamhet på den civila utvecklingen i landet, till bistånd och en tidig civil utveckling. Och naturligtvis den amerikanska prestigen: Skulle ett imperium som Usa kunna dra sig ur ett land och med det framstå som besegrat?
Men Obamas administration tycks vara dominerat av förespråkare för ett mittenorienterat kontramotstånd. Människor som tror att al Qaida har vunnit, folk som tror sig om att klara detta. De är mycket smarta, veteraner från Irak och Afghanistan, kanske lite för smarta, mycket övertygade om sina möjligheter att lyckas i Afghanistan vad jag sett, om de bara finge fler trupper för att fokusera skyddet åt befolkningen. Jag menar, talibanerna är inte särskilt populära i Afghanistan. Det är bara det att regeringen också är hatad.
Jag har även talat med några företrädare för Obamas politik, som ser det som något moraliskt nödvändigt, vilket man sällan hör idag, att lyckas få in någon slags moral i det hela: Att dessa är människor som slänger syra i ögonen på skolflickor på sin väg till skolan, sådana saker alltså. Någon närstående till administrationen berättade för mig att det alltså råkar sammanfalla perfekt med Amerikas nationella säkerhetsintressen. Att förhindra al-Qaida från att få ‘en säker fristad’.
Och Amerikas moraliska förpliktelser att förhindra denna sorts människor som kastar syra i skolflickors ögon från att gripa makten i samhället. Det finns dock ett verkligt skäl för att vi gjorde denna ’svallvåg’ i Irak, denna surge. Vi lyckades. Vi förstår vad som är fel på USAs tidigaren militära inställning, och vi kan lyckas i Afghanistan. Att jag däremot förblir skeptisk, grundar sig på min egen tid i landet, och det om militären kan klara det. För detta land är verkligen helt olikt Irak.
Det är viktigt att säga att de civila i landet fortsätter att dö i stora skaror i händerna på amerikanarna, naturligtvis också i händerna på talibanerna. Men det är också viktigt att fokusera det egentliga problemet. Al-Qaida är inte en grupp som plötsligt uppstod en dag och bestämde sig för att de ville döda amerikaner.
Jag tror vägen till fred i Afghanistan, liksom vägen till alla muslimer som vill döda amerikaner, går genom Palestina. Och om något skall göras för att skapa intrycket av att Amerika är en mer jyst aktör i Palestina, då skulle en av de stora sorgerna, en av de viktigaste skälen till att människor attackerar amerikanare eller irriteras över USA, kunna avlägsnas.
övers
Ingrid Ternert
