I många av världens länder har man kunnat bevittna en ekonomisk härdsmälta med hungerupplopp och protester mot arbetslösheten och regeringarnas misslyckanden med att göra något åt de fattigas behov. Denna vrede och rädsla kan komma att bestå under den nuvarande krisen.
A Crisis Foretold
by Michael T. Klare Released: 6 May 2009
————————————————————————————
Bra långt innan den nuvarande ekonomiska krisen hade nått sin fulla intensitet i september 2008, har det funnits tecken på lokaliserade störningar runt om i världen. I september 2008, då priserna på många basvaror hade börjat stiga till exempellösa nivåer och inkomsterna sackat efter i många länder, utbröt uppror och protester på grund av de höga kostnaderna på mat och bränsle.
Protesterna lugnade inte ner sig förrän varupriserna hade sjunkit i kölvattnet av finanskrisen. Utbrotten varierade i natur och geografi. I Aten ledde ilskan över att en femtonåring blivit skjuten av polisen till sex dagar av våldsamma protester, i många fall riktade mot lyxbutiker och hotell.
I Vladivostok satte handlare som sysslat med import och reparation av begagnade japanska bilar sig upp mot att premiärminister Vladimir Putin hade infört hårda tullåtaganden och med det allvarligt kommit att förstöra deras livsuppehälle.
I Kina där skrupellösa chefer hade berövat inflyttade arbetare deras förtjänster, stormade dessa sina fabriker för att få ut sina löner, ofta i strid med polisen.
Varje utbrott av oro och konflikt hade många orsaker. Se bara runt omkring i världen där många samhällen är bittert uppdelade längs etniska, klass- och språkliga gränser. Vad mera är, den vidsträckta rikedom, som fylldes på genom globalisering och kreditexpansion under 1990-och tidigt 2000-tal, utsträcktes inte till alla nationer och folk utan lämnade många fattiga fickor orörda.
Följaktligen var många människor redan uppsplittrade genom olika sociala, politiska och ekonomiska klyftor, innan den ekonomiska krisen hade slagit till i september 2008. Men krisens intensitet och påverkan på miljoner människors liv har kommit att skapa stor stress över klyftorna och även i vissa fall blivit orsak till våld dem emellan.
Precis som då de flesta stora jordbävningar kan förutsägas genom sin signifikanta seismiska aktivitet, har den nuvarande rundan av ekonomisk oro under förra året föregåtts av en uppgång i våldsamheter och protester. De mest tydliga exemplet av allt detta var de matkravaller som utbröt i ungefär ett dussin liknande länder som resultat av en skarp ökning i matpriserna.
Där fanns upplopp i Bangladesh, Kamerun, Elfenbenskusten, Egypten, Etiopien, Haiti, Indien, Indonesien, Jordanien, Marocko och Senegal. Kanske har de våldsammaste utbrotten kommit att äga rum på Haiti, där tusentals protesterande stormade presidentpalatset i Port-au-Prince och krävde tillgång till mat, för att sedan helt enkelt slås tillbaka av regeringstrupperna och FNs fredsbevarare.
I en annan dylik sammandrabbning i den södra staden Les Cayes, dog fyra personer då protesterande och FNs fredbevarare drabbade samman i en eldstrid. Haitis premiärminister, Jacques-Edouard Alexis, tvingades med detta att avgå.
Även om de inte direkt var bundna till den ekonomiska krisen, kunde matupploppen under april-may 2008 betraktas som en tidig indikation på de svårigheter som skulle komma; med tydliga defekter i den globala ekonomin.
Mellan våren 2007 och våren 2008, fördubblades medelpriset på mat runtom i världen och framkallade enorma umbäranden för de hundratals miljoner människor som lever i fattigdom eller tvingas använda en stor del av sin dagliga inkomst till föda.
För att kunna förklara denna dramatiska prisökning — den egentliga anledningen till upploppen– kom Världsbanken att identifiera två nyckelfaktorer: en skarp ökning i priset på olja och naturgas, vilka används inom många jordbruksaktiviteter och i tillverkning av konstgödsel och en stor ökning i landsbygdsarealen avsedd för odling av biobränsle, och följaktligen har arealer avsedda för matproduktion kommit att minska.
Detta fenomen i livsmedelshandeln anses motsvara det som sker i varuhandeln ifråga om hus-och byggnader i Usa — en ohållbar ökning i prisnivån driven av spekulation och en oupphörlig tillväxt. Då efterfrågan på drivmedel förväntas stiga år efter år, verkar det vara rimligt att konvertera alltmer till åkermark för biodrivmedel; och då med priser som stiger för varje dag, vilket gjort det frestande att lagra förråd för en förväntad framtida profit. Resultet blir att hungriga människor, som inte längre haft råd med dessa ständigt stigande priser, har framkallat denna epidemi av våld.
För dessa som befann sig i närheten blev 2008 års hungerkravaller, en källa till djup oro, vilken inbjöd till tankar om massupplopp liknande dem som tidigare avsatt regeringar. Möjligheten till fler upplopp “innebär några mycket verkliga och omedelbara konsekvenser,” sa PJ Patterson, Jamaikas förre premiärminister, vid ett möte i april 2008 med G-77 gruppen i Antigua. “Om ni tror vi är immuna mot upplopp, som kan utvecklas till revolution, var då snälla och tänk om,” sa han till mötet.
Ifall jordbrukspriserna hade fortsatt att stiga skulle hans vision om matupplopp som vänder över i revolution kunnat bli verklighet. Men den ekonomiska krisen kom att nå sin fulla styrka några månader därefter, oljepriserna dök och matpriserna följde snabbt efter, vilket kom att förhindra en konflikt över varupriserna. Men matupploppen var bara en form av den ekonomisk oordning, som gett ett våldsamt intryck under 2008.
Då de ekonomiska villkoren blev försämrade runt om i världen, kom också protester att bryta ut mot oskickliga regeringar och fattigas negligerade behov. Dessa protester reflekterade också en kombination av de villkor som fanns–en inrotad fattigdom, rigida klassklyftor, etnisk diskriminering och så vidare tillsammans med följderna av den globala nedgången.
Då människor i stort antal började förlora sina jobb eller lida under andra former av ekonomiska umbäranden, slog man till mot andra former av ekonomiska svårigheter, man anklagade regeringar, företag och andra som ansågs ansvara för deras situation, ofta i sammandrabbning med tungt beväpnade polis och paramilitära styrkor — som själva blev måltavlor genom sina nära kopplingar till de regimer som hade makten.
I Indien, till exempel, hade våldsamma protester utbrutit i flera regioner under loppet av 2008. Trots att de vanligen beskrevs som etniska, religiösa eller kastmässiga dispyter, var dessa utbrott mer orsakade av ekonomisk oro och en genomgående känsla av att andra grupper, hur än de definierades, hade klarat sig bättre än den egna gruppen. I April 2008, skyllde man dessa sex dagar av intensiva upplopp i Indien-kontrollerade Kashmir i största allmänhet på religiös fientlighet mellan en majoritet av den muslimska befolkningen och den Hindu- dominerade regeringen.
Men precis lika viktig var en djup förbittring över vad många muslimer i Kashmir såg som diskriminering vad gällde jobb, bostäder och utnyttjande av land. Sedan i maj har tusentals nomadiska herdar, sk Gujjarer, stängt av vägar och tåg som leder till staden Agra (i Uttar Pradesh, Taj Mahals område) i ett försök att uppnå speciella ekonomiska rättigheter. Mer än 30 dödades då polisen sköt mot folkmassan.
I oktober utbröt i Assam ekonomiskt förbundet våld, alltså i landets mest nordöstra del, där lokala fattiga bekämpar inflöded av ännu fattigare människor, mestadels illegala immigranter från det angränsande Bangladesh.
Ekonomiskt drivna sammandrabbningar utbröt också under förra året över stora delar av det östra Kina. Sådana händelser kallas av de kinesiska myndigheterna för ‘masshändelser’, vilket vanligtvis innebär att arbetare protesterar över plötsliga stängningar av fabriker, inställda löner eller illegalt införlivande av mark. På samma sätt som utbrottet i Indien, reflekterar denna ökande frekvens av “mass händelser” i Kina både de nuvarande förhållandena och de hårda följderna av den globala ekonomiska nedgången.
I Kinas fall, är de viktigaste inneboende faktorerna den stora skillnaden i välstånd och inkomst mellan städernas medelklass och landsbygdens fattiga. Under föregående år, då ekonomin var i uppgång, kunde fattiga arbetare från landet migrera till städerna och finna arbeten i fabriker som producerar varor för de utländska marknaderna; men nu då exporten rasar, har många fabriker fått stänga och omkring 20 miljoner inflyttade arbetare är nu utan jobb. Alltför ofta stänger direktören fabriksgrindarna och försvinner utan att ge arbetarna någon full kompensation, vilket då provocerar fram spontana protester och upplopp.
I december 2008, med den ekonomiska krisen i full styrka, hade de spontana protesternas och våldets epicentrum förflyttats från utvecklingsländerna till den utvecklade världen, till Västeuropa och det förra Sovjetunionen. Protesterna har drivits av en rädsla för förlängd arbetslöshet, avsky för regeringens maktmissbruk och oskicklighet och en känsla av att “systemet”, hur det än är definierat, inte längre förmår tillgodose befolkningens behov och önskningar.
En av de tidigaste av denna nya våg av folkresningar inträffade i Aten, Grekland, den 6 december efter det att polisen skjutit och dödat en 15-årig skolpojke under oväsendet i en folkmassa i närheten. Trots att regeringen senare officiellt bad om ursäkt för dödandet och dömde polisen för dråp, utbröt upplopp i Aten de närmaste sex dagarna och i andra större städer.
Trots att protesterna i Aten till viss del fortsatt, dels på grund av ilska och den besvärliga polisnärvaron i området där unga människor har befunnit sig, har detta reflekterat en djup känsla av förtvivlan över unga människors ekonomiska villkor—även dessa med god utbildning. De unga som protesterat uttryckte en frustration över bristen på möjligheter att få jobb, ett avbrutet utbildningssystem, ett stelt klassystem och korruption inom regeringen. En av de protesterande sa, att tonåringens död har utgjort ett tillfälle för att resa andra frågor: “Vår generation ser en hårdare framtid än vad våra föräldrar gjorde. Det talar man inte om, för i vanliga fall blir saker och ting bättre.”
Knappt hade upploppen i Aten avtagit förrän ett flöde av våldsamma protester utbröt i Ryssland — orsakat av man har infört högre tullar på begagnade bilar. Detta infördes i december av premiärministern Vladimir Putin, till skydd för den inhemska bilindustrin som låg i farozonen. Dessa utökade krav var ett smärtsamt slag mot köpmännen i den östra delen av Vladivostok, som alla hade tjänat på handeln med begagnade japanska fordon, och mot de andra runtom i landet som föredrog de som importerats framför de dyrare ryska bilarna. Motoristerna i Vladivostok och i 30 andra städer höll otillåtna demonstrationer mot dessa högre importförpliktelser, och blockerade i vissa fall större vägar.
Under början av 2009, hade ekonomiska protester av detta slag spritt sig till flera områden i Östeuropa och det förra Sovjetunionen. Mellan 13 och 16 januari hölls till exempel demonstrationer mot regeringen. Dessa involverade våldsamma sammandrabbningar mellan protesterande och polis som vällde fram i Lettlands huvudstad Riga, i Bulgariens huvudstad Sofia och i Litauens huvudstad Vilnius. Varje incident hade sina egna specifika omständigheter, men alla reflekterade de otillfredsställelse över den globala ekonomiska härdsmältan, ilskan över förlorade jobb och förmåner och en avsaknad av tilltro till den rådande regeringens förmåga att vända läget.
Trots att de flesta av dessa protester hade triggats av en plötslig händelse — stängningen av en lokal fabrik, beskedet om stramare åtgärder från regeringens sida, en ökning av transitavgifterna — finns det också faktorer som har med själva systemet att göra. Världen har upplevt åtskilliga allvarliga recessioner ända sedan det andra världskrigets dagar, men den har alltid lyckats återhämta sig inom ett eller två års tid och inleda en ny kraftsamling i sin tillväxt; men denna gång finns en spridd tvekan om huruvida en återhämtning snart kommer att äga rum och om den i så fall resulterar i den sortens livlig tillväxt, som kan lyfta alla samhällets globala sektorer.
Pakistan kommer att se en vida utbredd social och ekonomisk oordning som resultat av den globala ekonomiska krisen. Trots att Usas säkerhetsanställda tenderar att beskylla Pakistans nuvarande olyckor på al-Qaida och talibanerna, pekar andra observatörer på landets nedåtgående ekonomi. “Pakistans lilla men politiskt mäktiga medelklass har drabbats av kollaps i landets aktiemarknad,” noterade Harvardhistorikern Niall Ferguson i Foreign Policy Magazine. “Under tiden kommer en allt större del av landets unga män att tvingas stirra arbetslösheten i vitögat. Det är inget recept för politisk stabilitet.”
Motsvarande faror lurar i många av oljestaterna, vilka tjänat enormt på de höga oljepriserna under förkris-perioden men nu fått uppleva en skarp minskning i nationalinkomsten alltsedan den förra sommaren. Så länge priserna förhållit sig höga kunde dessa staters styrande vara i stånd att belöna lojala delar av befolkningen med slösande offentliga utgifter och avvärja dissidenter genom att finansiera mäktiga inre säkerhetsstyrkor. Men nu, då oljepriserna ligger på mindre än hälften av sitt högsta värde för ett år sedan, är dessa regimer inte på långa vägar lika kapabla att belöna sina allierade och undestödja sina säkerhetsstyrkor. Då inkomsterna för resten av befolkningen också krymper, kommer sannolikheten för en inre oro också där att öka..
Våldsamheter på grund av höga matpriser kan för övrigt återkomma i detta nya klimat. Nuvarande ekonomiska kris ställer fler och fler människor utan arbeten och berövar dem på så vis deras möjlighet att köpa mat. I en illavarslande rapport som har förberetts inför G-20 finansministermötet i mars, förutspådde Världsbanken att krisen skulle trycka ner 46 miljoner människor i fattigdom under år 2009 och utsätta dem för stora risker för undernäring.
Livsmedelsförråden är också under press i och med torkan i Argentina, Australien, nordvästra Kina, västra USA och delar av Mellanöstern. Det är inte omöjligt att man kommer att få uppleva spontana utbrott av ilska och panik, då hungriga människor inte klarar av att skaffa tillräckligt med föda till sig själva och sina familjer.
Den grundläggande bilden är tillräckligt klar: Fortsatt ekonomisk nedgång kombinerad med underliggande motsättningar och en genomgripande känsla av att existerande system och institutioner inte är kapabla att ställa saker och ting tillrätta, skapar redan nu en tänkbar dödlig brygd av ångest, rädsla och vrede.
Michael T. Klare är professor i freds- och globala säkerhetsstudier vid Hampshire College, Amherst, Massachusetts, och allra senast författare till Rising Powers, Shrinking Planet: The New Geopolitics of Energy (Metropolitan Books in the US/OneWorld Publications in the UK, 2008).
övers Ingrid Ternert
