Av Pepe Escobar
Nu är det glada dagar. Det är ungefär som om Bushs tid i Afghanistan aldrig upphört. Och Washington släntrar fortfarande omkring utan verkliga militära underrättelser. En ny våg av strider blossar upp ungefär som i Irak under General Petraeus. En av Bushs prokonsuler Zalmay Khalilzad kommer återigen att leda skutan.
En av hökarna, general Stanley McChrystal, står redo att terrorisera alla pashtuner i sikte. En ny militärbas av jätteformat växer upp i provinsen Helmand i södra Afghanistan. Och som under Bushs dagar är det ingen som talar om oljeledningen eller den stora trofén: den pakistanska regionen Balushistan.
Bushs globala krig mot terrorn (GWOT) verkar under den nya administrationen ha ändrat namn på operationen, men i den afghanska historien upprepas det mesta som en fars – eller snedtripp på opium.
Zalmay bygger ‘Pipelineistan’
Det var knappast en överraskning att Bushs marionett Zalmay Khalilzad (amerikansk medborgare och fd sändebud i Afghanistan och Irak), nu försöker bli en slags VD för Afghanistan; en slags inofficiell president. Den som inte ser Västs intressen bakom spelet måste redan nu mer eller mindre ha blivit förvandlad till staty!
USAs utrikesminister Hilary Clinton och Obamas sändebud i Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke, lär vara mycket intresserade av planen. Enligt vad NY Times rapporterar har både Karzai och Khalilzad sedan tidigare haft “en lång och ibland stormig relation”.
Khalizad har erfarenhet av jobbet sedan tidigare då han var ambassadör i Afghanistan åren 2003-2005, och är allmänt ansedd som den verkliga makten bakom Karzais skakiga regering (Karzai lär ha varit blind för allt som pågått utanför Kabul).
Karzai förnekade alltid att han varit anställd av oljebolaget Unocal och agerat som talibandelegationens guide under vistelsen i Houston och Washington 1997. Khalilzads relation är mindre dunkel- han var en av Unocals rådgivare! Trofén i kriget (under Obama likväl som under Bill Clinton) är kontrollen över den oljeledning som går genom Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan; förr kallad TAP och numera TAPI (sedan Indien blivit inkluderad).
Karzais bröder
Karzais bror Qayum var en av rådgivarna på bygget tillsammans med Isdaq Nadiri, som senare blev ekonomisk rådgivare åt president Karzai. Hamid, en annan bror till Karzai, ägde en restaurangkedja i Baltimore. Därav Karzais smeknamn “kebabförsäljaren”.
Hamid fick en hel del pengar på att sälja kebab i sin exil i Quetta, tills han i fallskärm återvänt till Kabul i slutet av 2001 med hjälp av amerikanska styrkor. Khalilzad var en viktig länk i försöket att övertala fd Muhajedeen-krigare att inrätta Hamid som en tillfällig president i Afghanistan efter talibanernas fall i december 2001.
Med Karzai vid makten i Afghanistan skrev man under ett kontrakt för oljeledningen tillsammans med Pakistans president Musharraf och Turkmenistans president Nyazov, varvid TAPbygget påbörjades 2001. Oljeledningen (idag TAPI ) är verkligen en nyckel i Washingtons strategi för Centralasien. Med Khalilzad som “VD” kommer man att göra allt för att TAPI konkurrerar ut rivalen IPI (Iran-Pakistan-Indien) som brukar kallas “fredsledningen” (peace pipeline).
Det här är en skakig väg. Och en riktig tragedi är att Khalilzad nu åter måste förhandla med talibanerna. Karzai själv kontrollerar numera inte ens Kabul, för att inte nämna resten av det sönderslagna landet (rankat som det femte mest korrupta landet i världen, enligt Transparency International).
Ju mer Karzais lokala ledning korrumperats, desto mer har talibanerna tagit sig fram; by efter by och klan efter klan med hotelser och bestraffningar. Talibanerna har också allierat sig med en myriad av kriminella grupper.
Hur hjälplös Karzai än verkar, får han stöd av Islamabad och Riyad; av den historiska talibanledaren mullah Omar och Gulbuddin Hekmatyar. Samtidigt hör man talas om försöken att köpa pashtunernas lojalitet och löften från Obamas strategiska rådgivare om att “kriget går att vinna”.
En del av de här pengarna flödar in i de orwellianskt klingande projekten “Afghan Social Outreach” och “Afghan Public Protection Force” som bygger upp milisstyrkor och lokalt motstånd mot talibanerna. Genom att ge pashtunerna vapen ökar man ofrånkomligen motståndet mot de västerländska angriparna. Inte direkt en särskilt briljant kontraterrorismstrategi!
Ett återseende av Balushistan
Balushistan är det stora målet för AfPak-kampanjen (inte spår av detta i det frenetiska amerikanska nyhetsflödet). Många påpekar att provinsen idag är delad 50/50 med pashtunerna. De flesta pashtuner lever nära den afghanska gränsen och råkar vara grannar till Helmand provinsen, där man ser hur nya strider har blossar upp med Obamas styrkor.
I samband med en eventuell kommande delning av Pakistan är en av hypoteteserna att balucher och pashtuner går separata vägar. Quetta, provinsens huvudstad, domineras redan befolkningsmässigt och ekonomiskt av pashtuner.
Balushistans inre politik är komplicerad.
Balucher och braviner utgör olika nationaliteter, kulturer och talar olika språk. Ganska många balucher erkänner inte bravinerna. Och nästan alla lokala ledare i regionen är överens om att kräva självständighet och kontroll över de egna naturresurserna. Huvudstaden Islamabad svarar på kraven med eldgivning.
Vad som idag utgör de pakistanska regionerna Balushistan och Sind blev erövrat av balucherna för flera hundra år sedan. De underordnade sig aldrig det Brittiska Imperiet. Under Reagans dagar försökte Balushistan (i hemlighet) komma överens med USA om självständighet i utbyte mot en amerikansk kontroll av oljeledningen genom regionen.
Washington sköt upp affären. Balucherna tog detta mycket hårt. Balucher gick under jorden eller började föra ett väpnat motstånd. Islamabad förstår fortfarande inte varför. Kanske kommer Washington en dag att fatta.
Även om den Pastunwali, den traditionellt pashtunska uppförandekoden skulle gälla idag (hota inte, attackera inte, bedra inte, vanhedra inte din fiende eller förbered dig på hämnd) kan balucher vara skräckinjagande. De är krigare med ett gammalt rykte. Om man tycker pashtuner är tuffa, bör man inte starta bråk med balucher! Till och med pashtunerna är rädda för dessa.
En geopolitisk hemlighet är att inte sätta sig emot deesa, utan uppvakta och erbjuda dem en fullständig självständighet. I en strategi för balkanisering av Pakistan (vilket är mycket populärt bland policycirklarna i Washington), framhäver man att Balushistan har mycket attraktiva naturtillgångar, en liten befolkning och en hamn Gwadar, som spelar en viktig roll för oljetransporterna och att provinsen utgör en nyckel i Washingtons “The New Great Game” (det övergripande strategiska spelet om den eurasiatiska kartan).
Och det är inte bara intresset för olja och gas. ’Reko Dig’ är en liten stad nära gränsen mellan Iran och Afghanistan. Reko Dig har en av världens största guld och kopparreserver, med ett värde på mer än 65 miljarder dollar; en större fyndighet än motsvarande reserver i Iran och Chile enligt den pakistanska tidningen Dawn —
Washington fokuserar nu som med laser på Balushistan och i sommar kommer den nya flygbasen Camp Leatherneck i den afghanska Helmandprovinsen att invigas. Under general McChrystals specialkommando ’fångas fisk’ (pashtunska bönder) och slås mot civila mål. Måltavlan är alla grupper som bjuder de amerikanska styrkorna motstånd.
Den amerikanske journalisten Seamor Hersh har skrivit om hur samme McChrystal har lett Special Operations Command då man utfört politiska mord. Inte så konstigt då att han har tillhört en av Rumsfeld och Cheneys favoriter! Att Obamaadministrationen fortsätter att anförtro honom uppdrag visar hur utrikespolitiken i Vita huset fortfarande bedrivs a la Rumsfeld.
McChrystal åtnjuter ännu friheten att vända upp och ner på grannprovinsen Balushistan; och man kalkylerar med att provocera iranierna till att få balucherna att vända sig mot den pakistanska regeringen i Islamabad.
Balkanisering på gång?
Utan tvekan kommer Obamas upptrappning av kriget att misslyckas. Och Plan B, de förhandlingar med talibanerna som Saudiarabien arbetat fram, ser också ut att sakna framtidsutsikter.
Problemet är att Pakistans säkehetspolis, ISI, forfarande ställer sig bakom talibanerna och söker stoppa Norra Alliansen, den som i själva verket styr Kabul. Denna stöds av Indien, Iran och Ryssland och kommer aldrig att låta talibanerna styra Afghanistan.
Obamas nuvarande AfPak-strategi kommer på lång sikt att kräva av Pakistan att bekämpa folkgrupper inom sina egna gränser; vare sig det rör sig om balucher eller pashtuner. Och detta medför en långsam marsch mot Pakistans inre sönderfall. Det Pakistan som vi känner till idag kommer att delas upp och Washington koncentrera sig på naturresurserna i det strategiskt viktiga Balushistan.
Därför är Pakistankriget inte helt olikt kriget i Irak och en delning av landet i tre delar långt ifrån omöjlig. Utan en revolt i Pakistan (vilket idag inte verkar troligt) fortsätter de obemannade flygplanen att cirkla över regionen.
Översättning/skiss: Janne Olofsson
