Patrick Cockburn Counterpunch den 6 maj 2009
Att han blev arg berodde på det vanliga missförståndet att afghaner inte skulle vilja ha någon regeringsmakt eller centralregering. “Det är inte sant att vi inte vill ha en bra regering” säger han, “men i 267 år har vi levt med dåliga sådana.”
Han menar att om man inte får en regering som det afghanska folket uppfattar som ärlig och legitim, betyder heller inte militär framgång någonting”. Och talibanerna kommer att kämpa vidare i decennier. Stödet för dem är visserligen inte särskilt stort, men det har ökat alltsedan 2006, eftersom deras rebelliskhet effektivt kommit att sammanfalla med stödet från Pakistan. Under de senaste tre åren har stödet för både den amerikanska och afghanska regeringen rasat.
I den södra och östra delen av landet där huvuddelen av dagens strider ägt rum, anser cirka 45 procent av afghanerna att våld mot USA-och Nato/Isafs trupper kan rättfärdigas enligt en opinionsundersökning från årets början utförd av ABC News, BBC och ARD.
Opinionsundersökningen visar hur afghanernas vilja till vedergällning tydligt har förstärkts genom alla de beskjutningar och bombningar som ägt rum mot civila mål. Detta bådar inte gott för president Obamas truppökning i Afghanistan, vilken alltså går emot de flesta afghaners önskningar. Man säger sig vara övertygad om att trupperna bara kommer att leda till än mer strider.
Obamas problem liknar afghanernas. Han och hans administration kan se Karzairegeringens misstag, men kan inte finna något alternativ till förbättring. Den starka kritik som för flera månader sedan Washington levererat mot Karzais regering har för tillfället stillats. De närmaste veckorna har Obamaadministrationen fått lägga energi på att förmå Pakistan att driva tillbaka framstegen talibanerna har gjort i Swatdalen och Bunerdistriktet.
Karzai, som alltmer ser ut som vinnaren i presidentvalet i augusti, reser nu till Washington. Han har registrerat sig som presidentkandidat och övertalat sin farligast möjliga utmanare, guvernören Gul Agha Sherzai i sydvästra Nangarharprovinsen att dra tillbaka sin kandidatur. Karzais omval ser idag ut att vara än mer troligt.
Problemet för Afghanistans del är att det politiska landskapet skapades utifrån de händelser som hade ägt rum vid slutet av 2001. Under de följande månaderna utökade talibanerna sitt grepp över landet, uppbackat av Pakistan och SaudiArabien. Genom att den talibanska offensiven pressade på, tvingades den Norra alliansen upp i den bergiga nordöstra delen av landet.
Många av de närstående trodde att Norra alliansen hade upplevt ett totalt nederlag, efter det att ledaren, Ahmad Shah Massoud, blivit dödad den 9 september 2001 av två medlemmar ur al-Qaida, vilka gett sig ut för att vara en grupp från televisionen. Den Norra Alliansens rörelse kunde då ha kollapsat. Men två dagar senare kom elfte septemberatacken i New York och Washington. Allting blev förändrat.
USA beslutade slänga ut talibanerna som vedergällning för att de hade haft al-Qaida hos sig. Den norra Alliansen, som av USA tidigare var betraktad med misstänksamhet genom sina iranska och ryska bindningar, blev istället Usas enda lokalt tillgängliga allierade. Norra Alliansens styrkor var segerrika genom sin uppbackning från amerikanska B-52 bombare och små grupper av amerikanska rådgivare. CIA betalade stora summor till lokala befälhavare för att övertala dessa att ge sig av hem.
Det troliga är att den pakistanska underrättelsetjänsten, ISI, med sitt för talibanerna livsviktiga stöd, hade bett dem att inte kämpa till slutet, utan istället vänta tills USA hade tappat sitt intresse för Afghanistan. Många av de afghanska ledare som idag styr landet fick makten under den här oväntade vändningen i den afghanska politiken.
“Den politiska, religiösa och ekonomiska maffian tillhör alla folken kring den norra alliansen,” säger Sultanzoy. “Det finns i regeringen inte någon utanför den Norra alliansen.” Det är kanske lite av en överdrift, men krigsherrarna i den Norra Alliansen såg sitt övertagande av regeringsmakten som en ren plundringsexpedition.
Ett maktskifte till pashtunerna skedde i området (42 %) tajikerna (27 %) hazarerna (9 %) och uzbekerna (9 %). I det nybyggda Kabuldistriktet Sherpoor uppförde man kraftigt bevakade palats, vilka ofta hyrdes ut för stora summor till utländska hjälporganisationer och var uppbyggda på det land som de själva hade lagt under sig eller regeringen överlåtit åt dem.
I en del av Sherpoor finns ett fantastiskt rosa palats som tillhört den uzbekiska krigsherren general Rashid Dostum, som sedan dess tagit sin tillflykt till Istanbul. Den som Karzai i veckan registrerat som sin vice-presidentkandidat inför återvalet var tajikledaren Mohammad Qasim Fahim, som Human Rights Watch beskrivit som “en av de mest notoriska krigsherrarna i landet med blod från många afghaner på sina händer ända sedan inbördeskrigets dagar.”
Ett mått på Karzais misslyckande, liksom hans regerings och dess västliga uppbackares är att man för åtta år sedan kunnat köra från Kabul till Kandahar. Men om man idag skall göra samma resa, riskerar man snart att dödas eller kidnappas efter det att man lämnat Kabul. Också under 2001 var detta en farlig väg – även om just ordet väg är ett smickrande ord för denna ruttna sträcka landsväg som man tvingas köra på med dess sönderslagna asfalt – eftersom graden av talibanernas utanförskap eller deras krigares sinnesstämning inte var känt.
I ett tungt bevakat palats i den urgamla staden Ghazni bodde den nyutnämnda guvernören Qari Baba, en rundhyllt man på omkring 60 år med Sidney Greenstreetliknane drag och gemytligt förklarade för oss, att allt var tryggt i hans provins, men att han var såpass ny i ämbetet att han inte ens hade brytt sig om att riva ner talibanernas gamla affischer från kontorets väggar.
En av dessa visade Afghanistan, inspirerad av en vers från Koranen, som slet sönder de kedjor som amerikanarna hade placerat runt landet. Trots att talibanerna nu var borta, befann de sig inte långt därifrån. På planen framför guvernörnörspalatset fanns gott om män i svart med ondskefulla utseenden och gevären hängande över axlarna . . och trots guvernör Qari Babas säkra attityd, rörde han sig aldrig utanför med sin konvoj med mindre än 20 armerade fordon.
Nya män tog över. Jag mötte Dr Mohammad Shajahan, ledare för Harekat-e-Islami partiet som representerade en hazarisk minoritet i Ghazni. “Talibanerna kontrollerar omkring 50 procent av provinsen,” sa han. “Jag har just haft ett möte med dessa och de har lovat försvinna vid tretiden idag. Om de lämnar sina vapen och bilar och åker hem, då är det vi som garanterar dem deras säkerhet.”
Shajahan, som var tandläkare, blev överraskad över sin snabbt förändrade förmögenhet. “Bara för tre månader sedan arbetade jag på en bensinstation i Virginia USA,” sa han. “Efter 11 september kom jag tillbaka hit, och blev befälhavare med en kaserngård för träning av 1000 man.” Samma scenerier upprepades hela vägen till Kandahar.
Talibanerna skulle kanske ge sig villkorligt, men de hade inte besegrats. Det mesta av landet var ett skrämmande ingenmansland. De afghanska husen utgjordes av gråfärgade lerfort med fönsterlösa halvmetertjocka väggar, vilka antingen kunde innehålla oskyldiga familjer eller flera hundra soldater.
Där fanns inga checkpoints. Vi frågade en man om hur långt det var till talibanernas frontlinje därifrån och pekade uppåt vägen. “Omkring 10 km,” sa han, vilket lät lugnande – tills vi upptäckt att han pekade nerför vägen bakom oss. Snabbheten i implosionen av talibaner var nu sådan, att jag hade kom att tro att de skulle vara tillbaka i verksamhet om några månader. Detta stämde. Jag hade rätt i att de skulle vara tillbaka men fel i timingen. Och det skulle ta tre eller fyra år innan de åter börjat hävda sitt grepp.
Hamid Karzai, som just hade utsetts till regeringschef, åtnjöt inte särskilt mycket respekt. Abdul Ahmed, en krigsherre med hårt utseende från byn Maydanshar just utanför Kabul, var öppet föraktfull gentemot honom och sa han hade utnämnts “på grund av trycket från omvärlden”. Han hade inte krigat mot talibanerna, enligt många.
Kriget mot talibanerna år 2001 hade producerat vinnare och förlorare, ett förhållande som inte kom att förändras särskilt mycket under följande år. Detta med den förändrade säkerheten är, säger lastbilsägare Bayan, värre än vid tiden för kommunisterna vid makten. Idag är det inte längre möjligt att köra till Ghazni. Till och med Sultanzoy, som är medlem av provinsparlamentet, säger att det är för farligt för honom att köra dit “även om jag är mer rädd för att regeringen skjuter mig, än att talibanerna gör det.”
I vilket fall, de flesta av krigets vinnare lever norr om Kabul. Efter 9/11 ville jag liksom många av de andra korrespondenterna komma till Afghanistan och flög därför från Moskva till Dushanbe i Tajikistan med hopp om att kunna korsa Amu Daryafloden för att nå det territorium där motståndaren höll till.
Under tiden försågs Norra alliansen med en gammal sovjetisk helikopter som flög över oss till Hindu Kush och den krigsdrabbade staden Jabal Saraj vid södra sidan av Panjshirdalen norr om Kabul. Det var ett strategiskt vitalt område som höll den Norra Alliansen inom skjutavstånd från Kabul. Talibanerna försökte oupphörligt inta området och hade stridit i åratal för tillgång till den välbevattnade Shomali slätten, en av de mest bördiga delarna av Afghanistan där fronten gick.
Folket i Shomali är tajiker och anhängare till den Norra alliansen. De har i samband med freden fått det bra. Ännu en gång kommer deras frukt och grönsaker ut på Kabuls marknader. Nya hus och skolor blivit byggda. Nästan alla de broar som sprängdes under striderna har blivit ersatta. Den stora handelsrutt som går genom Salangtunneln, Hindu Kush och förenar det södra och norra Afghanistan har åter öppnats.
Men det är de lokala krigsherrarna som general Bashir Salangi, vilken lett den norra alliansens styrkor i Salang Dalen, eller general Baba Jan, som haft befälet över fronten norr om Bagrams flygplats och själv har gjort det mesta utifrån sitt regeringsuppdrag och privata affärsverksamhet. Den afghanska regeringen kan försvagas då dessa pojkar har jobb, särskilt som dessa är hänsynslösa krigsherrar, vilka under 1990-talet startade ett förödande krig mot Afghanistan .
Men det är korruption snarare än de politiska utnämningarna som diskrediterar regeringens legitimitet under detta tillfälle, nu då den står inför en ny utmaning från talibanernas sida. I Transparency Internationals lista över de mest korrumperade länderna i världen, rankas Afghanistan fyra av 180 länder. I få länder är korruptionen så vitt spridd eller så öppen som i Kabul. Där finns de notoriska vallmopalatsen som anses ha byggts med vinster från heroin-och opiumhandeln.
Regeringens ministrar med sina små löner kan på något sätt ha råd att spendera över en miljon pund var i att bygga stora herrgårdsbyggnader. Den förre finansministern Ashraf Ghani säger “hela landet har kriminaliserats.” En anonym (till skydd) tjänsteman har träffande uttryckt att Afghanistan “inte är ett klansamhälle, utan ett maffiasamhälle”. ”Man måste betala 10 000 dollar i mutor för att få jobb som distriktpolischef,” säger general Aminullah Amarkhail, före detta säkerhetschef vid Kabuls flygplats, “och upp till 150 000 dollar för att få jobb som polischef var som helst vid gränsen, eftersom det är där man kan tjäna stora pengar.”
Han tror att det som händer i Afghanistan kan jämföras med plundring hellre än enkel korruption. Resultatet av hans kampanj mot smuggling, framförallt droger, vid Kabuls flygplats förklarar, varför korruptionen är så svår att utrota. En armégeneral överförd till Inrikesministeriet blev åtalad för säkerheten vid Kabuls flygplats år 2005, där han snabbt hade arresterat mer än 100 heroinsmugglare, de flesta av dessa på rutten till Dubai.
“Då jag tog över var Kabuls flygplats en sophög,” minns Amarkhail. “Jag hade 320 poliser, men måste avskeda några för att ha samarbetat med smugglare. ”Så noterade denne att några resenärer hade “ett extraordinärt antal visa i sina pass som de inte hade lyckats förklara.” Mutor på 1000 dollar per kilo heroin blev hans anställda erbjudna, om de hjälpte smugglarna. Han hade ingen röntgengenomlysning men kunde upptäcka de smugglare som hade svalt droger på deras torra läppar och de flaskor med olja som de alltid bar med sig.
Han började få dödshot. En kvinna, som han hade stoppat, hade åtta väskor med sig med heroin: Hennes hela kontrakt gick ut på att bära med sig 1000 kilo. Hon hotade honom då han arresterade henne. “Jag kommer att få dig sparkad från ditt jobb för jag är mer mäktig än vad du är” sa hon till honom. “Och jag skall också ha tillbaka mitt heroin.” Hon var lika god som sina ord. Två timmar senare kom instruktioner från Inrikesministeriet att släppa henne och ge henne heroinet tillbaka. Smugglarens andra föresats visade sig också stämma.
General Aminullah sparkades plötsligt anklagad för någon mindre incident. En ny tjänsteman tog över säkerheten vid flygplatsen och smugglare blev aldrig mer arresterade. General Aminullahs blev väl känd i Afghanistan och utomlands, men det räckte inte för att kunna få honom återanställd, trots en domstolsorder. Nyligen blev han säkerhetsrådgivare för utbildningsministern, ett jobb han fått enbart för att vara ur vägen, sägs det. Fortfarande kräver han sitt andra jobb tillbaka…
Att USAs trupper i år gjort en upprustning av Afghanistans vägar kan göra dessa säkrare. Den amerikanska militären kommer också att få mängder av pengar att spendera, ungefär som i Irak, för att omedelbara driva hjälpprojekt. Den afghanska polisen skulle också kunna nå mycket bättre resultat, om de hade fått mer i lön än de 120 dollar i månaden som det nu handlar om. (Talibankrigare sägs få 200 dollar).
USA skickar dit 4 000 extra militära tränare, liksom stridande brigader. Men denna återupprustning leder endast till mer våld och fler flygbombningar – vilket resulterar i civila dödsoffer och gör afghanerna rasande. Något som kan få dem att ge sitt stöd till talibanerna. Givet är regeringens brist på legitimitet och oförmåga att upprätthålla en grundläggande service, vilket inte gör det särskilt svårt för talibanerna att få destabilisera landet.
Att dra tillbaka det pakistanska stödet och neka en säker tillflyktsort i Pakistan kunde bli ett förödande slag mot talibanerna, men är inte troligt. . President Zardari kanske skulle vilja det, men politiken bestäms av den pakistanska militären. Det är inte tänkbart att man kastar av sig den rörelse som man har fostrat under en så lång tid. Talibanerna är kanske inte någon särskilt effektiv militär enhet, men de har visat sig vara beredda att kämpa under långa tider, troligen längre än den tid USA önskar ha så många av sina trupper låsta i Afghanistan.
I Irak har den amerikanska ockupationen alltid slutat dåligt. Ockupationen var aldrig populär bland irakierna. I Afghanistan fanns fler möjligheter. Talibanregimen har alltid varit hatad av en stor majoritet, som då blev glad över att se den falla. Här välkomnades först den amerikanska närvaron av de flesta. Det fanns kanske inte tillräckligt med utländskt bistånd, men det räckte till för att göra skillnad i afghanernas liv. Det var alltså Karzais ickefungerande stat med krigsherrar och kriminella, som öppnat för talibanernas återkomst.
övers Ingrid Ternert forts oöversatt
