Fredskoalitionen Göteborg

1 juni, 2009

Väst konspirerar för att ersätta FN med ett globalt NATO

Sparat under: EU, FN, Fred, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA, nya — ingrid @ 5:05

West Plots To Supplant United Nations With Global NATO
by Rick Rozoff

Trots de många problemen, var Nationernas Förbund NF avsett att förhindra ett upprepande av det Andra Världskrigets fasor, det krig som avslutats endast två månader innan dess. Världen skulle knappast tjäna på att ha ett försvagat NF. Inte heller att sidsteppa organisationen och därmed reducera den till ett ihåligt skal utifrån det expanderande militära block, som redan kommit att  starta ett krig på två kontinenter med siktet att penetrera och dominera hela världen.

I en allmänt antagen överenskommelse utifrån strikta mål, kan man läsa om ett breddat FNråd och ett ‘fredsbevarande operativt samarbete’ på Balkan och i Afghanistan. Generalsekreterarna för FN och Nato skall kunna agera tillsammans mot hot och utmaningar. Men ‘FN/NATO accord’ är allt annat än neutralt och kan inte verka utan att komma att ge allvarliga följdverkningar.

Kort efter att denna icke auktoriserade pakt hade undertecknats av NATOchefen Scheffer och FNs generalsekreterare Ban Ki Moon (bakom ryggen på FNs Säkerhetsråd och Generalförsamling) rapporterades det i rysk press:

”Rysslands representant i NATO Dmitry Rogozin sa att det inte fanns ett enda ord om FNs ledande roll i dokumentet om att garantera stabilitet i världen. NATO och FN har undertecknat ett nytt samarbetsavtal om företrädesrätt för FNs medlemsstater – - vilket har upprört Ryssland eftersom man där inte har fått veta något i förväg.”

Den ryske utrikesministern Sergey Lavrov var lika försvarslös som indignerad -’Vi visste att FN och Natos sekretariat dragit upp en överenskommelse. Och vi antog att innan den skulle komma att undertecknas, även FNs medlemsstater kunde se innehållet.

Men det hände aldrig,” och han anklagade Natos-och FNs- överhuvuden för att ha opererat i hemlighet och brutit mot FNs normer. Den ryska ministern sa att han hade diskuterat problemet med Ban Ki-moon. ‘Jag fick ingen verklig förklaring. Det var överraskande’.

12 juni, 2009

Nato övar i Norrbotten!

Sparat under: Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA — ingrid @ 3:08

 

Nato-övningsområde.Norrland

 Det är Natoländerna som anfaller resten av världen -  inte tvärtom.

Som i  kriget  mot  Jugoslavien på -90talet. Det var olagligt från första stund. Senare  blev det Afghanistan med allt större bombningar av ‘talibanfästen’.

Nu också på pakistanskt territorium, som direkta paralleller till Vietnamkrigets dagar. Idag har vi NATO här uppe i Norrbotten. De övar flygstridskrafter över de norrländska skogarna och skrämmer vettet ur det spirande djurlivet där uppe med sina avgrundsvrål.

Det är första gången NATO övar i Sverige – nära den för stormakterna allt intressantare oljerika Nordpolen och dessutom för USA nära sin konkurrent Ryssland. Man övar bombfällning i Lappland och ickevåldsgruppen Ofog är där med avsikt att hindra bombningarna och har redan gjort minst ett försök.

Skulle förresten Sverige med sin alliansfria ställning vara lika tillmötesgående mot Ryssland som samarbetspartner? Nej, säger vi samtidigt som vi häpet konstaterar att vi ju till och med kallat  oss neutrala-men det var förstås länge sedan.

Vad blir nästa steg - ett NATOmedlemskap? Är detta kanske meningen? Att vi via samarbetet i Afghanistan och på Nordkalotten ska ‘vänja oss’?  Är det det i så fall något vi vill? 

Är det svenskarnas önskan att kärnvapen ska ingå i försvaret av vårt land och våra intressen? Vi kan inte gå med i Nato utan att ha tagit ställning i den frågan.

Nato lägger stor vikt vid sina kärnvapen, vilket blir allt tydligare genom ännu ett citat ur det strategiska konceptet från 1999: ‘Alliansen kommer att inom en överskådlig framtid ha kvar en passande blandning av kärnvapen och konventionella vapen baserade i Europa och uppdatera dem där det behövs’

 Detta är ett fullständigt  brott mot icke-spridningsavtalet som  inte bara kräver att andra länder avstår från att skaffa sig kärnvapen, utan också att de som redan har kärnvapen  arbetar för att göra sig av med dessa. Hyckleriet frodar alltså på stormaktsnivå – liksom vad vi nu ser också i Sverige

Det skulle vara fint om fler följde Ofogs kreativa exempel. De har även spelat upp en hel föreställning i Luleå med ett realistiskt afghanskt bröllop där Natoflyget bombar dem till köttslamsor.  Allmedan vi lyssnar till helt realistiska dån där ovan våra huvuden.

14 juni, 2009

Ingen synlig politisk förändring i Iran efter valet. Läkare mot kärnvapen om Nordkoreas kv-test

Sparat under: Fred, Iran, Israel, Kärnvapen, Ryssland, USA, ekonomi — ingrid @ 16:27

ahmadinejad-atom

Demonstrationerna i Iran efter valet då den sittande presidenten  fick förnyat mandat lät inte vänta på sig. Dessa var de mest omfattande hittills men långt ifrån i 1979 års storleksordning vilka fick shahen Mohammad Reza Pahlavi på fall och ledde fram till ayatolla Khomeinis islamska revolution.

 
Mobiltelefonnät och webbplatser som Facebook och Youtube slutade att fungera i Iran när den centrala valkommissionen meddelat att den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad vunnit en jordskredsseger. Mobiler och webben var viktiga kommunikationsvägar för främst oppositionen under valkampanjen skriver SvD.

 

Mousavi och demonstranter hävdade att fusk och övergrepp låg bakom hans förlust. Han uppmanade samtidigt sina anhängare att hålla sig lugna. Valresultatet sade han ”äventyrar den islamiska republikens grundpelare och kan leda till tyranni”. Men Inrikesdepartementet avvisade allt tal om Ahmadinejad segrat med hjälp av fusk.

 

Han fick 63 procent av rösterna mot Mousavis 34, enligt inrikesminister Sadeq Mahsouli som är närstående presidenten. Landets mäktigaste ledare, ayatolla Ali Khamenei, uppmanade alla parter att respektera valresultatet och ställa sig bakom presidenten.

 

Reaktionerna på Irans val i omvärlden var mest försiktiga. USA:s utrikesminister Hillary Clinton sade att hon hoppades att resultatet återspeglar folkets vilja. EU och Kanada uttryckte oro över rapporterna om oegentligheter i valet.

 

Ordföranden i ryska parlamentets utrikesutskottet Konstantin Kosatjev sade att han hoppas att Ahmadinejad ”visar mer förståelse och klokhet mot omvärlden” under sin andra mandattid.

 

Israels biträdande utrikesminister sade att ”valresultatet visar mer än någonsin hur mycket starkare det iranska hotet blivit”.

 

Arabförbundet uppmanade Ahmadinejad att lösa kärnkraftsfrågan och bidra till fred och säkerhet i Mellanöstern.

 

 
Kärnvapenprovet har ökat risken för ett amerikanskt anfall skriver Gunnar Westberg (Läkare mot kärnvapen)

 

Nordkoreaner framhåller ständigt att man med kärnvapen vill avskräcka USA från anfall. Men det är tvärtom: nu när Nordkorea har kärnvapen ökar risken för ett anfall, skriver Gunnar Westberg.

 

Denna gång lyckades de. Den förra kärnvapensprängningen för nästan tre år sedan var närmast en blindgångare. Man hade förvarnat om att provet skulle ske med en förväntad sprängverkan av minst sex kiloton. Det blev mindre än ett kiloton. Kärnladdningen blev inte tillräckligt komprimerad. Denna gång hade man inte förvarnat. Hade explosionen uteblivit skulle ingen ha märkt misslyckandet. Men nu lyckades man.

 

Nordkorea har byggt plutoniumbomber….Varför testar Nordkorea kärnvapen? Tre orsaker är uppenbara: Status, avskräckning och utpressning.

 

Status: Om Nordkorea inte hade sitt kärnvapenprogram skulle vi inte uppmärksamma Nordkorea mer än Mali eller Paraguay. Kim Jong Il vill inte bli bortglömd.

 

Avskräckning: Redan under Koreakriget för ett halvsekel sedan hotade USA:s befälhavare general MacArthur att använda kärnvapen. Man har inte glömt i Pyongyang. Vid våra kontakter med nordkoreaner framhåller de ständigt att man med kärnvapen vill avskräcka USA från anfall.

 

”Irak hade inte kärnvapen, men det har vi.” I Läkare mot kärnvapen försöker vi övertyga nordkoreanerna om att den amerikanska opinionen trodde att Irak hade kärnvapen. Hade regeringen inte lyckats få folk att tro på detta hot skulle kriget mot Irak förmodligen inte att ha accepterats. Och Irak har olja, det har inte Nordkorea. Nu, när Kim Jon Il har fungerande kärnvapen, ökar risken för ett amerikanskt anfall.

 

Utpressning: Nordkorea har med framgång använt sitt kärnvapenprogram för utpressning. Sedan 1994 har man gång på gång förhandlat om att få olja och ris från Sydkorea och USA i utbyte mot att lägga ner delar av sitt kärnvapenprogram. USA utlovade 1994 till och med två kärnkraftsreaktorer av lättvattentyp till Nordkorea. Båda sidor har i viss mån backat från sina åtaganden, men Nordkorea har fått en hel del ris till sin svältande befolkning….

17 juni, 2009

Sverige går emot folkviljan och stärker samarbetet med Nato

Sparat under: Afghanistan, FN, NATO, Sverige, USA, ekonomi, nya — ingrid @ 20:40

TURKEY-antiNATO

Två regeringsrepresentanter meddelade i dagarna att Sveriges militära samarbete med Nato skall stärkas, samtidigt som biståndet skärs ner kraftigt.

 

Svenska fredsorganisationer ser detta som ett hån mot svensk alliansfrihet och internationell gemensam säkerhet.

 

Försvarsminister Sten Tolgfors förklarar- ”Sverige skulle inte stå passivt om ett grannland i Norden eller EU drabbas av kris eller angrepp”,  och menar att militära insatser kan förekomma och att förhandlingar inletts med Nato om luftövervakning.

 

Så  kommer alltså sommarens Natoövning i Norrland  fram i sitt förklarande ljus Samma dag som försvarsministern deklarerade att Sverige skall stärka sitt militära samarbete med militäralliansen Nato meddelade biståndsminister Gunilla Carlsson att upp till 23 % av det svenska biståndet försvinner nästa år. Det motsvarar upp till 7 miljarder kronor av årets bistånd.
 

De största säkerhetspolitiska hoten mot människor idag är inte av militär natur, och kan således inte lösas med militära medel. Säkerhetspolitik är inte synonymt med försvarspolitik. Det är därför upprörande att Sveriges regering vill minska biståndet så radikalt samtidigt med att militäraverksamhet betraktas  som  en säkerhetsgaranti.

 
Fredsforskningsinstitutet SIPRI i Stockholm sa i sin årsrapport för 2009 att världens militära utgifter återigen slår rekord. De svenska militära utgifterna uppgick förra året till närmare 42 miljarder kronor. Det är inte svårt att hävda att regeringen prioriterar fel om syftet är att verka för säkerhet i världen. 

 

Ändå säger både fredsorganisationer och försvarsministern sig vara övertygade om att Sveriges utrikespolitik bör syfta till att stärka solidariteten mellan länder.

 

Men regeringens politik främjar inte en solidarisk, gemensam säkerhet. En sådan  tar nämligen sitt avstamp i fattigdomsbekämpning, säkerhet och mänskliga rättigheter. Det som Sverige länge verkat för att nå en fredligare värld.
 

Försvarsministerns och biståndsministerns uttalanden pekar på att Sveriges regering, som synes utan högljudda protester driver igenom sin pinsamma politik. En politik som för  inte så länge sedan skulle ha betraktats som otänkbar.

18 juni, 2009

Iraks kvinnor och barn är de allra mest sårbara

Sparat under: Irak, Irak, Iran, Mänskliga Rättigheter, USA, terrorism — ingrid @ 19:41

bränt-ansikte

 av Layla Anwar

Medan alla tycks vara upptagna med det iranska valet försiggår rätt sjuka händelser i Bagdad. Egentligen bryr jag mig inte om det valet, förutom hur utgången kommer att påverka Irak.

Och det får effekt i Irak, eftersom dess ställföreträdare – den sekteristiska Shia-nickedockregeringen - har placerats vid makten både av Iran och av USA plus naturligtvis alla dess shiamiliser, vilka framkallar en omätlig skräck hos människor..bara höra namnet.

 Irak har blivit ett mycket sjukt land. Mycket, mycket sjukt. Korrupt och sjukt in i på bara märgen. Och det plågar mig otroligt att ha blivit ett ”historiskt vittne” till den snabba degenereringen av ett helt samhälle…Tre sammanhängande faktorer har då spelat en väsentlig roll i den djävulskt nedgående spiralen…

a) Den amerikanska ockupationens tillämpning av en  ”Kultur utan gränser

b) Den iranska fortsatta närvaron i landet med uppbackade partier och miliser, vilka bokstavligt talat med blotta  närvaron terroriserar människor.

c) Bristen på integration och förstörelsen av den irakiska statens alla medborgerliga, civila och samhälleliga institutioner. Slutet på det hela är rena djungeln. Det finns i realiteten 20 miljoner irakier som där kämpar för sin överlevnad…

Vad är nu djungelns lag?” La loi du plus fort”  ”The survival of the fittest” – Lagen om den mest lämpade överlever. När inte staten kan garantera lagen, kan detta fungera som enda ”lag”.

Djungelns lag reflekteras bäst i

1) Kvinnans status. Jag är inte säker på att kunna tala om någon kvinnlig status…Kvinnan har ingen status i dagens Irak. Jag repeterar – kvinnan har ingen status i dagens Irak. Såvida man inte anser att kvinnliga flyktingar och änkor besitter en särskild status.

 
Irakiska kvinnor betraktas idag kollektivt som en handelsvara. EN HANDELSVARA. För det finns inte som tidigare några lagar som skyddar dem, vilket fanns under ”diktatorns” tid.

 
Laglösheten märks allra mest genom denna häpnadsväckande ökning, och då menar jag de tusentals våldtäktsfall som icke  rapporteras….av nu uppenbara skäl.

 
Under ”diktaturen”, fanns det klart applicerbara lagar då det gällde våldtäkt – hängning var en av dem – och den var inte förhandlingsbar… En bra avskräckning enligt min mening – för inte bråkar man med irakiska kvinnors heder och integritet. Men detta gäller inte längre.

 
En ganska färsk artikel skriver

”Före kriget i Irak var våldtäkt inte något allmänt förekommande brott, och när det förekom var den lagligenliga påföljden klar. Idag är det exakta antalet okänt. En uppskattning av antalet våldtäkter uppgår till tusentals…På frågan om vem som i Irak har ansvar att förhindra och straffa vid våldtäktsfall, tycks det enkla svaret vara – ingen.

 
Våldtäkterna utförs av härjande religiösa fraktioner, av irakiska säkerhetsstyrkor, de utförs av främmande soldater som blivit ditskickade, de utförs av kontraktsanställda som hyrts in, de utförs av före detta vänner och grannar, de utförs av främlingar. Bara en sådan sak som att känna till var man kan rapportera våldtäkterna kan vara svårt och farligt.”

 
Nu förstår ni varför nästan alla kvinnor i Bagdad utanför den Gröna Zonen beslöjar sig. Inte bara det att milisen som regerar i kvarteret kräver detta, utan också för att dessa kvinnor hoppas på att slöjan ska kunna erbjuda dem något slags skydd från desamma män som beordrat dem att bära slöja.  Behöver jag säga mer? Jag tror inte det…

 
2) En annan sida av djungelns lag reflekteras i fängelserna.

 
Tusentals män (och kvinnor) är arresterade, fängslade, torterade, våldtagna och somliga har befunnit sig där i åratal utan rättegång. Åtskilliga rapporter kommer ut (till slut), vilka kräver att nickedockregeringen tar sig en allvarlig titt på de groteska tortyr- och våldtäktsfall som sker i dessa irakiska fängelser. Jag har redan hunnit täcka en del i min blogg under namnet ”Iraq’s underworld”. För att få mer bekräftelse kan man läsa denna artikel.

 
3) En annan aspekt då man som mest känner djungelns lag är – då man ser de irakiska barnen – inte för att ni bryr er särskilt mycket om de irakiska barnen, men jag borde nog nämna just det..

 
Antalet omhändertagna föräldralösa barn uppgår till miljoner. Gatubarnen bara i Bagdad räknas till en halv miljon och de utnyttjas som sexslavar. Det är ett mycket allvarligt problem där ingen bryr sig. Det innebär en katastrof om vilken  man talar tyst.

Det finns knappast en enda ordentligt organiserad och finansierad institution som har ansvar för dessa barn. Knappast någon.Vad blir det av dom? De är ockupationens omedelbara frukt.

 
4) Ännu en aspekt från det nya Iraks djungel – är att avrättning och kidnapping av beväpnade grupper sker okontrollerat. Ingen vet egentligen vilka dessa grupper är. De kan vara gäng, kriminella, politiska partier, miliser, själva polisen, ingen har någon riktig koll…Avrättning och kidnapping av vanliga medborgare är alltså ännu ett  allvarligt problem, ännu ett av ockupationens frukter…

 
5) En annan aspekt är en ökande droghantering, försäljning, köp ochy missbruk. Andelen drogmissbrukare har ökat exponentiellt sedan Ockupationen, och särskilt sedan de irakiska jordbruksområdena söderut gick över till att odla opium istället…

 
På grund av Iran med dess allvarliga inblandning i Iraks angelägenheter, har något som knappast varit känt tidigare under ‘diktatorväldet’, med Irans inblandning idag gjort drogförsäljning och drogberoende till en växande realitet.

 
6) Ännu mer av ockupationens frukter – tiggare och prostituerade. Jag hoppas jag slipper förklara varför det förhåller sig på det viset, eller hur?

 
7) Och innan jag glömmer något. 2 miljoner irakier är fortfarande ivägflyttade, de flesta bor i tält…och består till stor del av tiggare. En annan av djungelns frukter…För att inte tala om flyktingar i exil.

 
Naturligtvis, jag har inte nämnt de andra sorters ’saftiga frukter’. Man kan dock tillägga korruption, en icke fungerande offentlig service, oegentligheter av offentliga medel, ickeexisterande hälsovård, en allvarlig brist på utbildad, erfaren intelligentia, doktorer, lärare och teknokrater, ett totalt nedgånget utbildningssystem, den kontinuerliga stölden av Iraks rikedomar och historia – den sorgliga belägenhet de arkeologiska platserna befinner sig i etc…etc…

 
Och innan jag slutar, vill jag dela en historia med er vilken illustrerar alla de ovan nämnda huvudpunkterna. Idag läste jag ett litet stycke i slutet av tidningen. Det sa ”En liten irakisk pojke vinner till slut sin frihet’..En tre år gammal irakisk pojke, kidnappades och torterades i 70 dagar i Abu Ghraibområdet, och har slutligen blivit fri.

 
Hans fyra kidnappare har arresterats. Barnets far försökte nå en uppgörelse med kidnapparna. Han accepterade att betala 50 000 dollar. Gängledaren var redan dömd för 18 års fängelse sedan tidigare för att ha utfört en annan kidnappning. ”Tydligen hade den kriminella gängledaren aldrig suttit av sitt fängelsestraff på 18 år”.

 
Detta är det Nya Irak- de oskyldiga fängslas eller blir mördade och de kriminella och korrumperade är ledare. Detta är det verkligt stora, frodiga, fruktbärande träd som saknar gränser, den ‘kultur’  utifrån USAs ockupation – i den djungel som är Irak – det Nya Irak.

 

 Layla Anwar 18.6.09 ‘An arab woman blues’    övers Ingrid Ternert

21 juni, 2009

Sverige ligger i krig och ingen kan säga varför – Guillou

Sparat under: Afghanistan, NATO, Sverige, USA, terrorism — ingrid @ 14:08

bomboffers-släkting

 Guillou i Aftonbladet den 21 juni

 Jag skulle absolut vilja veta vad Mona Sahlin anser om Sveriges krig i Afghanistan.

 

Det är ingen liten fråga. Sverige har inte befunnit sig i krig på 200 år och då borde det finnas klara och tydliga motiv som oppositions­ledaren har skyldighet att antingen vara för, eller emot.

 

Varför är vi i krig?  Vad vill vi uppnå? Hur vet vi när vi uppnått det vi vill uppnå? Och vad får det kosta? Den borgerliga majoriteten som drar Sverige allt längre in i kriget har egentligen bara svar på den sista av dessa stora frågor.

 

Det får kosta en hel del. Sverige skall exempelvis betala något tiotal miljarder över kommande år enbart för investeringar i amerikanska militära transportflygplan och våra truppstyrkor, från början bara 100 man, har utökats till 500 och kommer snart att bli uppåt 1 000.

 

 Så stora ekonomiska ansträngningar i ett kärvt läge borde bara kunna motiveras med att krig­föringen i Afghanistan vore ohyggligt viktig för svenskt vidkommande. 

 

Är den det, Mona Sahlin? Försvarsminister Sten Tolgfors (M) och hans drabanter på en del borger­liga ledarsidor har knapphändiga svar på de stora frågorna om varför. De ­menar att vi bedriver krig i Afghanistan i syfte att stärka de afghanska kvinnornas jämställdhet och för flickornas rätt att gå i skola. Det är ­tvivelsutan behjärtansvärda ändamål. Det är en eftersträvansvärd politisk målsättning.

 

Men kan vi verkligen uppnå detta genom att sända fler och fler väpnade styrkor för att slåss vid amerikanernas sida i Afghanistan? För om vi definier­ar vår målsättning med kriget på det viset måste slutsatsen bli att vi segrat i kriget först när den afghanska kvinnan uppnått jämställdhet.

 

Den stat som går i krig måste ha för avsikt att segra, liksom en föreställning om hur segern skall se ut. Det har hittills gällt alla krig i alla tider.

 

Men varken Sten Tolgfors eller de krigiska liberala ledarskribenterna har ens antydningsvis beskrivit vår kommande seger konkret. Tvärtom är vårt påstådda krigsmål, den afghanska kvinnans frihet, ytterligt diffust.

 

Hur vet vi när vi uppnått det målet? Efter hur många decenniers krigande? Hur många afghanska män måste vi först ha dödat för att befria kvinnorna?

 

Eftersom varken Sten Tolgfors eller de blodtörstiga liberala ledarskribenterna ens antydningsvis har svar på de frågorna misstänker jag att Sverige befinner sig i krig av misstag, utan att vi själva ens vet varför.

 

Det borde därför vara en angelägen uppgift för oppositionsledaren Mona Sahlin att kräva svar, helst i riksdagen. I andra krigförande länder, som Storbritannien, Kanada, Spanien och Nederländerna, växer både skepsis och kritik mot det afghanska kriget. Brittiska generaler har uttryckt tvivel över möjligheten att vinna kriget ­militärt. Den spanska regeringen efterlyser en klar politisk strategi och hotar med att dra tillbaks sina styrkor.

 

Sverige tycks vara USA:s enda allierade som går åt andra hållet. Det kan bara betyda en sak för svenskt vidkommande. Den svenska regeringen tror till skillnad från de flesta av sina europeiska allierade att vi kan vinna kriget. Det skulle jag vilja höra den moderate försvarsministern säga högt.

 

Och oppositionsledaren Mona Sahlin är faktiskt den enda som med kraft kan tvinga honom till det. När Sovjetunionen bedrev sitt erövringskrig i Afghanistan på 1980-talet hette det i den sovjetiska propagandan att man slogs för den afghanska ­kvinnans frihet och för småflickors rätt att gå i skolan och att motståndet bedrevs blott och bart av kriminella, av köpta legosoldater i reaktionens tjänst och av religiösa banditer. Då ansågs de motiven för krig löjeväckande.

 

I dag framförs de av Sveriges försvarsminister. Hade någon sagt oss då, när vi demonstrerade mot Sovjetunionens krig i Afghanistan, att i framtiden ­kommer svenska trupper att slåss på amerikansk sida i ett nytt likadant krig, så hade denne någon betraktats som galen. Men nu är galenskapen faktiskt här.

 

Sverige befinner sig i ett långvarigt krig utan att medborgarna fått ett klart besked om varför. Och den politiska oppositionen tar saken med synbarlig ro. Därför skulle jag absolut vilja veta vad Mona Sahlin anser om Sveriges krig i Afghanistan.

 

__._,_.___

23 juni, 2009

NATO – slakten på civila och drogerna – och DN om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, Sverige, USA, ekonomi, terrorism — ingrid @ 2:57

2009-03-24T112916TBC-patient

Nebojsha VUKOVIC Serbien – Den 12 april 2009 firade NATO sitt 60-årsjubileum.  Många människor i  mitt hemland Serbien har blivit dömda till  att inte fira något 60-årsjubileum alls – eftersom de dör av cancer.

Under 1999 bombade nämligen NATO  Serbien med utarmat uran, vilket kom att framkalla ett utbrott av cancer i regionen. Under flera decennier framöver är därför Serbiens jord, vatten och luft  förgiftad och tar livet av hundratals serber.

Det står inte ett enda ord om detta i NATOs officiella rapporter.  Man kan istället läsa om NATOs bidrag till fred i Kosovo. Så länge NATO existerar kommer det därför att finnas dessa  parallella historier:  dessa om alliansens humanitära missioner och de andra  ( mindre ofta) om den död och förstörelse NATO har gjort sig skyldig till.

***
Då NATO hade blivit etablerad 1949, förklarade dess medlemsstater att de var “beslutsamma att trygga friheten, det gemensamma kulturarvet och deras folks civilisation grundat på demokratiska principer, individens frihet och lagenliga rätt”.

Jag undrar då vad man tänkte om Portugal 1949, vars land var alltför långt från att vara en demokrati genom sin fascistiska diktatur. Tre år senare accepterade alliansen Grekland och Turkiet – stater där den demokratiska situationen inte varit särskilt skild från den i Portugal. 1951 gick Franco Spanien ín i NATO.

Med målet att strida mot Sovjetunionen, gick NATO med på att också  förlita sig på kommunisterna. 1954 signerat både Jugoslavien under Tito, Grekland och Turkiet Balkanpakten. Fördraget skulle verka som en fördämning gentemot en sovjetisk expansion på Balkan. Den försågs i sin slutliga utformning med en för dessa tre länder gemensam militär stab.

—Redan då på 1950talet var NATO och några västeuropeiska stater tydligt USAstyrda. Men varför tolererade NATO 1974 en turkisk aggression mot Cypern, trots att det medförde  mycken skada mot Grekland, ett annat av alliansens medlemsländer?

Det berodde på att ett USAvänligt Turkiet ansågs vara viktigare som geostrategisk partner. Trots att Cypern är EUmedlem, har den förblivit ett delat land.

Under 1990talet accepterade NATO de post-Sovjetiska baltstaterna (Estland, Lettland och Litauen), trots att dessa stater våldfört sig och fortsatt gå emot den rysktalande befolkningen i landet (för att inte tala om förhärligandet av deras Nazimedbrottslingar). Bara några dagar efter att detta skrivits välkomnades Albanien och Kroatien till NATO familjen.

Under åren 1991-1995 har Kroatien genomfört Europas mest storskaliga etniska rensning sedan det andra världskrigets dagar (förmodligen såg NATOs ledare detta faktum som en bra anledning för att acceptera Kroatien).

De albanska territorierna kontrolleras av kriminella grupper, inte av regeringen. Albanien tillhandahåller också logistisk support till separatister i Makedonien, MonteNegro och Grekland.

Efter Sovjetunionens kollaps 1999, fanns det inte längre något behov av att ha NATO. Ändå kom inte alliansen att upplösas av  sig själv, utan marcherade in i det sista decenniet på 1900talet. Allvarligt marcherande genom kriget i Jugoslavien, för i annat fall  fanns det  inget skäl till att fortsätta upprätthålla alliansen.
***

Men det finns en tendens: Droghandeln frodas i de NATO-kontrollerade territorierna. Alltsedan 1980talet har Kosovo och Albanians varit kända för att leda den drogtrafik som går  från Mellanöstern och Turkiet till Västeuropa. Nu då Kosovo förklarat sig vara en FNstyrd enklav med ett självständigt territorium, skulle inget kunna hindra NATO från att där utveckla en drogverksamhet.

Varje handgången man i den så kallade “staten Kosovo” har sitt eget gäng, vilket bland annat sysslar med just droghandel. De får in enorma profiter eftersom 65% av all europeisk drogtrafik går genom Kosovo; och man tillhandahåller också 90 % av allt heroin för Europas drogberoende människor. NATOs styrkor skyddar de kriminella.

I Afghanistan kan man (allra först) bevittna en absolut otrolig situation. De lokala droghandlarna får också ett starkt stöd från alliansen. Enligt FNrapporter producerar Afghanistan 93% av all världens opiumvallmo. Och det allra viktigaste är att drogframställningen ökat 44 gånger, alltsedan USAs och NATOs invasion av Afghanistan!

Enligt chefen för den ryska anti-narkotikabyrån, Victor Ivanov, är 2.5 miljoner ryska drogmissbrukare beroende av Afghanistans heroin. Det är verkligen en fruktansvärd statistik för ett land med en befolkning på 142 miljoner.

Serbiens befolkning är 7,5 miljoner  (förutom Kosovo och Metohija). Det serbiska Hälsovårdsinstitutet säger att det idag finns 70 000- 100 000 drogmissbrukare i Serbien.  Den lokala drogmarknaden utvecklas då med afghanskt stöd. Miljoner ryssar, tiotusentals serber och européer är idag sprutnarkomaner.

Väl att märka var Afghanistan det första landet att erkänna Kosovos oberoende. På det viset erkänner ett NATO protektorat ett annat. En producent välkomnar en kund. Utan tvekan har dessa två ’stater’ redan etablerat en nära och vänskaplig relation.

***
Under kriget i Bosnien och Herzegovina (1992-1995) etablerade Bosnienserberna en självproklaimerad stat ‘Republika Srpska’. Då det stod klart för NATO att serber i Bosnien inte var lika lätta att  besegras som deras landsmän i Kroatien, gick man till aktion. Under två veckor (från 30 augusti – till 13 september 1995) fällde NATO mer än 10 000 ton dödliga bomber mot Sebiens befolkning som då uppgick till 1 miljon människor plus 70 000-80 000 i armén.

Fyrahundra NATO plan gjorde 3 200 uppstigningar för att attackera Serbien. År 1999 bombade  därefter NATO Jugoslavien.

Mer än 1000 NATOplan deltog i attackerna. Omkring 1000 missiler (totalt 415 000 projektiler, inklusive 30-50 000 med utarmat uran) träffade Jugoslavien. Efter att ha misslyckats med att från luften förstöra hela den jugoslaviska arme’n , träffade NATOstyrkorna civila objekt.  De slog ner absolut allting – hus, skolor, sjukhus, broar, oljeraffinaderier..,

Vad kommer nu att hända i Afghanistan? Efter bombingarna 2001 blev  talibanregeringen kastad över ända, men inte hade det blivit någon fred i landet ens åtta år senare. ‘International Institute for Strategic Studies’ (IISS) säger att ”NATO förlorar kriget i Afghanistan på grund av skillnaden mellan Alliansens medlemsländer”. Andra experter säger “Talibanerna kontrollerar 72% av det afghanska territoriet.”

På ett eller annat sätt saknar NATO kontroll över de större delarna av Afghanistan, och det finns heller inga tecken på att det blir fred i regionen. Otaliga talibangrupper binder upp tusentalet dussin av NATOS soldater till de afghanska städerna och de större kommunikationslederna.

Förblir Afghanistan för evigt landet som varit ‘imperiernas gravplats’, där alla illusioner kommit på skam om dessa oövervinnliga militära allianser. Under jubileumsfirandet uppvisade NATOs officiella stora leenden och föredrog att ‘glömma’ NATOs brott.

Men själva bör vi alltid minnas och aldrig glömma.

övers Ingid Ternert

USA skärper greppet om Afghanistan  av Per Jönsson DN 2009-06-13

Med ny befälsstruktur får övriga Natoländer och Sverige mindre att  säga till om i återuppbyggnaden av det krigshärjade Afghanistan. I dag, lördag, tillträder en ny amerikansk överbefälhavare för de USA- ledda styrkorna i Afghanistan: En fyrstjärnig general, Stanley  McCrystal.

Dagen innan beslöt försvarsalliansen Natos försvarsministrar att  godkänna en ny befälsstruktur för de utländska styrkorna i Afghanistan. Dessa uppgår i dag till drygt 70.000 soldater, varav cirka 60.000  inom det Natoledda Isaf (International Security Assistance Force), 

där även Sverige bidrar med cirka 400 män och kvinnor. Utöver bortåt  30.000 soldater inom Isaf har USA cirka 10.000 egna soldater som  enbart är inriktade på att jaga talibaner och al-Qaida-medlemmar vid  gränsen mot Pakistan.

Den nya befälsordningen kommer att kraftigt förstärka USA:s kontroll  över samtliga militära och civila biståndsinsatser i det under tre  decennier krigshärjade landet.

- Här ser vi ytterligare en sammanblandning mellan Isaf och USA:s så  kallade krig mot terrorismen som varit på gång i flera år. Det  främjar inte den civila uppbyggnaden av Afghanistan. Det säger till DN Svenska  Afghanistankommitténs platschef i Kabul Anders Fänge.

Isaf har ett ursprungligt mandat att kombinera civil återuppbyggnad  med primära säkerhetsåtgärder på marken, vilket är eller borde vara  helt skilt från USA:s jakt på talibaner och al-Qaida som har ett rent  krigförande syfte, menar Fänge.

- Vissa Isaf-styrkor har redan dragits in i USA:s krigföring -  kanadensare, australier, holländare och så förstås britter som var  med redan från början. Däremot försöker svenskar, tyskar, norrmän,  spanjorer, italienare etc hålla sig på sin kant i norra Afghanistan  och tillåter sin personal att enbart ägna sig åt fredligt  biståndsarbete och upprätthållande av den lokala säkerheten, säger  Fänge som just nu är hemma i Sverige på semester.

Men om USA nu med den nya befälsordningen ökar trycket på andra  Natoländer att också kriga mot talibanerna så kan de svenska  insatserna i Afghanistan påverkas negativt, eftersom Sverige av bland  annat resursskäl måste samarbeta nära flera Natoländer.

Dessutom har talibanerna på sistone blivit mer aktiva i norr, inte  minst beroende på att USA låter allt fler militära transporter gå genom Ryssland och centralasiatiska republiker efter att pakistanska  talibaner börjat angripa transportvägarna söderifrån.

Den nya USA-ledda befälsordningen i Afghanistan består av general  McCrystal som övergripande chef, med två andra amerikanska generaler  som samordnar de dagliga militära operationerna samt utbildar  afghanska soldater till en ny nationell armé. En brittisk general  kommer att kvarstå under McCrystal befäl för att samordna det civila  återuppbyggnadsarbetet.

Därtill har ytterligare en USA-general, Karl Eikenberry, utsetts till  ny amerikansk ambassadör i Kabul. Beslutet att centralisera USA:s kontroll över alla utländska  aktiviteter i Afghanistan är ett resultat av Obamaadministrationens 
genomgripande översyn av USA:s Afghanistanpolitik sedan i vintras.

Det har lett till att många europeiska politiker och militärer har  uttryckt oro över att USA erövrar oacceptabel dominans i Afghanistan och  att andra medlemmar av Isaf-koalitionen därigenom kommer att  marginaliseras. USA ska också öka antalet amerikanska soldater i Afghanstan till  68.000 före årets slut. Enligt försvarsminister Robert Gates, en  överlevare från Bushadministrationen, kommer detta att innebära att  kriget i Afghanistan intensifieras.

- Vi har varit mycket tydliga med det faktum att när vi sänder in  fler trupper som placeras i områden där vi inte har haft Isafnärvaro  tidigare, kommer det också att leda till fler stridshandlingar och  resultatet blir fler dödsoffer, sade Gates vid Natomötet enligt  nyhetsbyrån AFP.

Den gångna veckan har talibaner och andra motståndsgrupper riktat  fler än 400 attacker mot amerikanska och Isafstyrkor. Det kan  jämföras med färre än 250 attacker i veckan för ett år sedan och med  färre än 50 i veckan i början av 2004.

25 juni, 2009

Trots allt kommer hoppet åter i Iran

Sparat under: FN, Fred, Iran, Mänskliga Rättigheter, USA, ekonomi, nya, olja, terrorism — ingrid @ 15:32

shooter_iranian

 Irans gator är förlorade men hoppet kommer åter Pepe Escobar 25 juni

- Historiens ängel bor i Iran – trots att Manicheanska  progressiva av alla de färger, särskilt i Förenta Staterna, insisterar tro att det överväldigande populära  upprororet i Iran inte är annat än mer av en Central Intelligence Agency, CIA regisserad  ”färggladr” revolution.

Konfronterat med detta, är iranska journalister och diasporan i Paris liksom dessa som nyligen anlänt dit från Teheran, förbryllade över hur svårt det egentligen tycks vara  att förstå, hur  ÖverAyatollan Ali Khamenei i själva verket upphört  att vara skurk.

 Han har istället legitimerat en  kupp och styrt regeringen mot totalitarism, strukit ”republik” från ”Islamisk Republik” och i en Brechtartad vändning, synbarligt avsakaffat folket? Som en iransk  affärsman vilken  åker fram och tillbaka Teheran och Paris uttryckt sig

 

- ”Folk i Väst verkar inte förstå att  den politiska kampen i Iran inte handlar om liberaler mot konservativa, utan om konservativa mot de fascistiska tendenser som förenar vissa delar av de religiösa och det statliga tillstånd  som utgörs av Pasdaran dvs IRGC – Iranska Revolutions Gardet.

 

Både kärnenergiprogrammet och missilerna står under Revolutionasgardets kontroll. Och vilka är de? Dessa är fd krigare i den på 1980talet religiösa polisen … De  kontrollerar allt, de har informatörer i varje byggnad, varje gata, varje kvarter, just som nazisterna i Tyskland under 1930et.” Mir Hossein Mousavi for ut av det halsbrytande händelseförloppet att blir nu  betraktad som historiens ängel (trots honom själv) men kom inte att försvinna – trots att han i den Islamska Republikens termer har det otänkbara: Han har offentligt utmanat översta ledaren .

 

Ali Larijani, den förre kärnenergiförhandlaren, överledarens gunstling, vinkar; han har anklagat det styrande Rådet för oegentligheter mot omvalda President Mahmud Ahmadinejad. Expertrådet i den heliga staden Qom, må vinka. Men de Paris-baserade iranska journalisterna tror inte att den förre presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani, trots varande en hyperförbunden, skulle kunna få tillräckligt med röster för att åtminstone tvinga fram en undersökning av överledarens förehavanden.

 

Denne har pepprat Rådet med sina gunstlingar. De rakt igenom mäktiga IRGC vinkar definitivt inte. De lyder under General Ali Jafaris direktiv, den förre ledaren för IRGC Strategiska StudieCenter, den man som placerades vid makten av överayatollan år 2007  för att knäcka den västinfluerade koden för de av Väst ‘färgade revolutionerna’. Dessa  speciella antiupploppstrupper al-Zahra och Ashura brigaderna blandades med den paramilitära Basijistyrkan och tog helt enkelt över gatorna.

 

Repressionen är massiv. Nyss anlända iranier och bekräftar att man inte har kunnat andas i huvudstaden. Den kända kommentatorn  Masoud Behnoud har i sin blogg inte kunnat fyra av sina vanliga ironiska giftpilar. Han skriver ”Styrande  Rådet kunde inte spela rollen av att att stoppa den försämrade situationen. Problemet är att allt beror på  Ayatollah [Ahmad] Jannati, deras ledare. Nåja, han har i mer än  20 år nu följt vägkartan för den fundamentalistiska rätten.”

 

Den iranska skämttecknaren Nikahang Kowsar uttyder den allmänna uppfattning, som odödliggjorts under 2009 års iranska mix av kinesiska nedslag på Tiananmen Torget under 1989.

Khamenei, den nye  Saddam Mohsen Sazegara, är ordförande för den Washington-baserade Research Institute for Contemporary Iran och  var en av IRGCs grundare 1979 under de tidigare stadierna i den iranska revolutionen. Han skräder inte orden. För honom har Khamenei ”gjort sitt  livs största  misstag”; ”Han trodde denne med  RevolutionsGardet och InrikesMinisteriet skulle kunna besegra en nation”. Sazegara påpekar att ”för första gången på 120 år mobiliserar iranierna sig själva utan någon religiös hjälp och utan ett religiöst motiv”.

 

Vad gäller regimens repressiva maktmaskin trycker han på att ”dessa som dödar de som protesterar, kallar vi vitskjortorna’, Det är Revolutionsgardet, de som tillhör en speciell brigad av underrättelsedivisionen [han hänvisar till  den ovan nämnda Ashura Brigaden].  De ser ut som civila, men de bär knivar, järnpåkar och vapen”. Sazegara bedömer de nära 120 000 RevolutionsGardisterna som ”en armé av Säkerhetstjänsten och ett stort företag. Khamenei marginaliserade vissa av deras grundare och krigshjältar och ersatte dem  med underställda”.

 

Det är svårt att beräkna hur populär IRGC verkligen är. Sazegara hörde ihållande rykten om att sju generaler blivit arresterade. En av hans vänner, också general, berättade att majoriteten av IRGC inte håller med om att många iranianier har blivit stämplade som ”kuppmakare”. Sazegara insisterar på att  Khameneis regim ”allaredan är säkerhetsinriktad och  militariserad. Det finns ingen återvändo för en sådan brutal regim. Till den förra fredagsbönen mobiliserade han sina anhängare över hela landet. Jag förväntade mig att få se 500 000 människor, men enligt våra vänner fanns där inte fler än  50 000.

 

Många av hans partisaner förblir neutrala eller skäms. Om han skulle lyckas trycka ner det iranska folket skulle han bli en militärdiktator som Saddam Hussein. Han blir kyrkogårdens kung.” Reza Baraheni, författare till ‘Les Mysteres de Mon Pays’ (Mysterierna i mitt land) publicerade i år på franska, känslan av konfrontation mellan regeringen och folket och ger ett välkänt intryck av ‘deja vu’. Men han är optimist; ”En  generation söner vänder generationen fäder ryggen. Just som den tidigare generationen tog makten från Shahen, dröjer det inte länge förrän den islamska makten går till de som motsätter sig.  

 

Lösningar på liknande problem är inte alltid  identiska. Men båda regimernas grymhet är identisk – likväl som deras oförmåga att assimilera moderniteten omfamnad av demokratin, och deras fruktan för en annorlunda framtid för sig  själva  och det land som de kontrollerar.” Filosofen Ramin Jahanbegloo från  Toronto universitet beskriver krisen som rotad  ”mellan en allmän törst efter statlig och samhällelig demokrati och den konservativa reaktionen”. Mousavi och Mehdi Karoubi trodde att  ”den Islamiska nomenklaturan borde lämna någon plats över för reformer”. Och ändå är  ”dessa som  protesterar inte några revolutionärer.

 

Dessa unga människor påminner om att en monolitisk bild av landet inte  nödvändigtvis behöver reflektera sinnet hos de 70% av befolkningen som är yngre än 30 år. Sprickan mellan staten och folket har aldrig varit större”.  Så det här utgör en ”politisk kamp mellan Irans republikanska natur och den religiösa oligarkin. Den  republikanska instinkten består av att ge en nästan exklusiv rätt till det offentliga rummet, medan det religiösa etablissimanget vägrar att släppa ifrån sig ens ett minimum av legitimitet till uppfattningen hos den allmänna opinionen”.

 

Det är därför ”Iran befinner sig i en legitimitetskris utan motstycke i dess politiska historia.” Azadeh Kian, professor i sociologi vid Paris VII Universitet , tryckte an på vilka som ingick i Mousavi’s valmanskår: ”De tillhör strukturella sociala grupper, särskilt medelklassen, arbetare, handlare och entreprenörer som lider mer än andra av konsekvenserna av en sårig  monopol-ställning i ekonomin genom politiska åtgärder, av en inflation mellan  27% och  30%  och av en väldig arbetslöshet (mellan 30% och  50% för de unga enligt uppskattningar) samt den iranska och utländska kapitalflykten.

 

Inga arbeten skapas för de 800 000 unga som kommer ut på den iranska arbetsmarknaden vart år”. Kian pekar på hur ”många ekonomer, inklusive de två fd cheferna för CentralBanken som avgått” och de är säkra på att Ahmadinejad ruinerat landet. Han samlade ihop alla reserver som  blivit accumulerade under Khatamis presidentskap; några som gåvor till fattiga, medan hans maskineri rekryterade massor av arbetslös ungdom på landsbygden till sitt Basiji.

 

För Kian ”de konservativa och deras bas inom en traditionell medelklass, de väldiga basarerna  och majoriteten av Qoms prästerskap, vilka inte längre är allierade med presidenten”. Nyligen anlända iranier har bekräftat denna uppgift, och de påpekar att Ahmadinejad kommer att få en tuff tid. Illegitimitetens Ångest’  journalist Nairi Nahapetian, författare till ‘Qui a tue l’Ayatollah Kanooni? (Vem dödade Ayatollah Kannoni?), tipsar om vilka strategier som kan ligga framöver. Hön skriver under på  ”En utbildad, ganska stor urban befolkning i ett land med fungerande infrastruktur, ett fortsatt liv under islamisk lag, ibland undansopad och alltid att uppfinna en väg runt, även inom de kretsar som inte  ingår i en västlig borgerlighet.”

 

Han gör klart: ”Alltsedan tidigt 1900-tal kunde man i Iran finna viktiga revolterande rörelser vart 30 till 40 år. Under  1906-1911 utspelade sig en konstitutionell revolution. År 1951, under [den förre premiärministern  Mohammad] Mossadegh gjordes avslutade försök att nationalisera oljan. 1979 störtandes shahen, ansedd som en av  US As  nickedockor. Det är som om varje generation vid en särskild tidpunkt försökt  att ta landets öde i sina egna händer och särskilt i samband med oljeinkomster.”

 

Nahapetian underblåser inte ”Ahmadinejads politik av massivt stöd till pascifisering av  de större klasserna”. Han säger att ”den har ökat till en nästan okontrollerad  inflation och har gjort något för att reducera den iranska  ekonomins beroende av oljan”.

 

Den iranska intelligentsian och de som kommer från Tehran säger enhälligt: legitimiteten för regimen som helhet står på spel. Regimen kan inte tillåta demokratins ande att slippa ur flaskan, för då skulle Pandora ask med sina drömmar öppnas. Och människors makt kan gå förlorad på gatorna - och komma att se en  massiv maskinell repression; fast människor är inte längre rädda. De tror att ett annat Iran är möjligt. Allt hopp ligger i en framgångsrik, kreativ, subversiv, underjordisk rörelse och parallella rörelser för civil olydnad med  strejker och sorgeceremonier, upp och ner, med både vaggsång och crescendon.

 

1978/1979 års iranska revolution varade i stora drag i ett år. Fröna till nästa har redan såtts. Historiens ängel betraktar det hela i stillhet .

 

övers Ingrid Ternert

28 juni, 2009

Hur blir det med USAs tillbakadragande från Irak?

Sparat under: Fred, Irak, USA, nya — ingrid @ 1:47

arabygraffitiLäget i Irak är fortsatt instabilt – och ingen större förändring har skett från den bild som iranska PressTV gett här i våras. Så till en personlig kommentar-

 

Det är inga konstigheter som påstås från irakiskt håll. Betydligt mer häpnadsveäckande skeenden har ägt rum under den tid som ockupationen varat.

 
- En irakisk parlamentsledamot påstod att ‘ockupationen’ ligger bakom de bombexplosioner som ägt rum nyligen och baserar sig på det faktum att USA har tillgång till de irakiska säkerhets-och underrättelserapporterna.

Maha-al-Dori som tillhör Saddamfraktionen i det irakiska parlamentet sa att ockupamterna skapar oreda i Irak med målet att ta kontroll över landets angelägenheter.

 
Al-Dori  har talat i Al-Alam och  samtidigt noterat att al Sadres antiockupationsrörelse uppmanat irakierna att demonstrera och anmodat de ockupanter som tillhör de amerikanska styrkorna att omedelbart dra sig ur Irak.

 
Han tillade att demonstrationen borde kräva frigivning av oskyldiga fångar och uppmanade till återgång av Baathpartiet. Samtidigt beskrev han hur det eskalerande våldet i landet sammanföll med de amerikanska truppernas kommande tillbakadragande från Irak och förklarade att dessa ansvarade för säkerheten i landet.

 
Denna Sadres parlamentsledamot menade att ‘ockupanterna är ansvariga för bristen på säkerhet’ och kopplade den senaste tidens explosioner till de amerikanska styrkorna.

 
Just bombexplosioner har resulterat i tusentals dödade och skadade irakier. Det eskalerande våldet har följt på en period av relativt lugn vid slutet av år 2008. Det var efter att denna överenskommelse hade tecknats mellan Bagdad och Washington vilken satt en tidsgräns för de amerikanska truppernas tillbakadragande.

 
Bushadministrationen och Iraks regering slutförde nämligen i november en interimistisk säkerhetsöverenskommelse som beslutade att alla USAs trupper stationerade i det oljerika landet skulle ha dragit sig tillbaka till slutet av 2011

 
Under överenskommelsen skall val hållas i juli 2009 och samtidigt måste alla USAstyrkor ha lämnat de irakiska städerna till slutet av juni år 2009

 
Bombexplosioner har orsakat tiotusentals irakiers död och skada de senaste veckorna. Det eskalerande våldet följde på en period av relativt lugn i slutet av år 2008 efter att överenskommelsen hade blivit undertecknad mellan Washington och Bagdad med en tidsgräns för de amerikanska truppernas tillbakadragandet.

 
I november förra året slutförde Bushadministrationen och Iraks regering  en interimistisk säkerhetsöverenskommelse som säger att alla USAs trupper stationerade i det oljerika landet skall ha dragits tillbaka till slutet av år 2011.

 
Enligt överenskommelsen skall den undertecknas vid val i  juli månad och tills dess skall USAs alla styrkor ha hunnit lämna de irakiska städerna.

 

Men hittills har inga förberedelser gjorts, vilket gör det föga överraskande att den irakiska ministären gått ut med att man tänker hålla val samtidigt med det redan försenade parlamentsvalet den 30 januari 2010.

 

Det gör i stort sett valet meningslöst. SOFA överenskommelsen täcker bara perioden från 1 januari 2009 till slutet av 2011 och kräver 12 månaders uppsägningstid innan någon av parterna kan upplösa avtalet.  Vilket betyder att om valet skjuts upp gäller ändå avtalet i början av år 2011.

 

övers Ingrid Ternert

30 juni, 2009

Valet i Iran förklarat ’sundast på länge’

Sparat under: Afghanistan, Iran, USA — ingrid @ 23:11

khemeini.IRAN

Den Högsta lagstiftande församlingen i Iran, Det Styrande Rådet, har förklarat folkomröstningen vara den ’sundaste’ sedan 1979  års islamska  revolution’  

Obama möter persiskt bakslag
av M K Bhadrakumar Asia Times 1  Juli  2009
Twitter kan nu återgå till planen att stänga ner den iranska servicen och syssla med underhållsarbete. Twitter tar en paus och förklarar sig  nöjd med att förmodligen ha förargat en uppgående regional makt. Förenta Staternas regering är skyldig Twitter stor salut för att ha gjort något som alla andra har misslyckats med under de gångna trettio åren.

Men med  persiska historier förhåller det sig så att de har långa slut. Det gäller också den iranska regimen. Den visar varje tecken på att samla styrkorna och dra fram för att syna det som bedöms vara verkliga hot mot systemet med Vilayat-e Faqih religiösa lagar. Även om USA och Storbritannien helst skulle vilja slippa sitt kinkiga  bråk med Teheran, något som vore ett både klokt och förnuftigt drag, så låter man dem inte göra det.

 
Då Överayatollan Ali Khamenei använt ett färgstarkt persiskt talesätt för att karakterisera europeiska och amerikanska offentliganställda och understrukit, att marken som de står på oundvikligen blir ”soiled”, och  med det gjorde klart att Teheran inte så lätt glömmer den salva av gyckel som särskilt USA och Storbritannien levererat de tidigare två veckorna för att förringa Irans växande regionala profil.

 

I en beslöjad varning sa Khamenei, ”Några av de europeiska och amerikanska officiella med sina idiotiska anmärkningar om Iran, talar som om deras egna problem [läs Irak, Afghanistan] vore lösta och att Iran finns kvar som deras enda fråga.”

 
Iran har haft en fruktansvärd historia, till brädden fylld med vad USAs president Barack Obama i sitt Kairotal kallade ”spänningar…genom kolonialismen vilken förnekat många muslimer deras rätt och möjligheter och med ett kallt krig där länder med majoriteten muslimer alltför ofta har behandlats som proxies, ställföreträdare, med tanke på vad de själva vill”. Teherans ”röda linje” under senaste tre decennier har alltid varit försök från utlandet att tvingas till regimförändringar. Den linjen har nu brutits.

 
Det iranska säkerhetsetablissimanget har börjat gräva djupare och djupare i vad som verkligen hänt. Gholam Hossein Nohseni Ejei, den mäktiga säkerhetsministern, har från tillgängliga data gått ut med att det funnits ett planerat försök av vissa världsmakter att skapa oroligheter, då de ”oroade sig för ett stabilt och säkert Iran ”, och intrigerat för att avrätta iranska ledare. Obekräftade anklagelser sitter inte fast. Men obekväma frågor kommer att resas de kommande dagarna och veckorna. Tvivel har redan rests om Neda Aqa-Soltans mystiska död. Återigen har dödandet inkluderat åtta tränade Basijimilismän.

 
Vem dödade dessa? Och vem la i realiteten skulden på den lätta brigaden? Detta är en lite känd del av historien om nedräkningen av den anglo-amerikanska kuppen i Teheran mot Mohammed Mosaddeq år 1953, USAs Central Intelligence Agency (CIA) förlorade lugnet just som gatuprotesterna i Teheran  – spökligt lika oroligheterna nyligen – höll på att iscensättas, men den brittiska underrättelsetjänstens utpost på Cypern som koordinerade operationen höll sig kall, tvingade fram en framryckning och skapade till slut ett fullbordat faktum för Washington.

 
I vilket fall var Teheran ute efter britterna – ”den mest bedrägliga av de utländska makterna”, för att använda Khameneis ord. Marschorder hade kommenderats ut till två brittiska diplomater i Teheran, och fyra lokalanställda som arbetar i den brittiska ambassaden fängslades till förhör. Detta trots ett stort gestikulerande från London, att de inte kommer att blåsa upp någonting på Teherans gator. Ett uttalande från Utrikesministeriet i London hävdade att premiärminister Gordon Brown driver frågan, då inte av någon indignation över civilas rättigheter eller över oskyldigas död.

 
London är fullständigt beslutsam över att ge sig av från scenen så snabbt som möjligt, och man hoppas det blir ‘business as usual’ med Iran. Men Obama emotser en mycket mer komplicerad utmaning. Han kan inte överträffa Brown. Han behöver engagera sig i Iran. Den utmaning som Obama står inför är inte bara det, att den iranska regimen inte fallit sönder, utan också att den visat en otrolig motståndskraft

 
Regimen sluter rangordningen
Om ryktet säger att den intrigerande tystnaden hos den förre president Akbar Hashemi Rafsanjani betytt att han lagt upp planer i den heliga staden Qom och utmanat Khameneis order, så har för den skull inte behövt förhålla sig så. I söndags gick Rafsanjani öppet ut med ett uttalande signerat Khamenei. Man kan se de omisskännliga dragen av insyn.. ”Den utveckling som följde på presidentvalet var en komplex konspiration utmejslad av mystiska element med målet att skapa en spricka mellan folket och det islamska etablissimanget och då resultera i, att dessa kommer att förlora sin tilltro till systemet. Sådant neutraliseras då väl folket kommer in på scenen med sin vaksamhet ,” sa Rafsanjani.

 
Han prisade Khamenei för det styrande Rådets beslut att förlänga deadline med fem dagar för att se över frågor vad gäller valet och avlägsna tveksamheter. ”Ledarens värdefulla drag för att återställa folkets tilltro till valprocessen har varit mycket effektivt,” påpekade Rafsanjani. I ett separat möte med en delegation av majlis (parlaments-) ledamöter i torsdags sa Rafsanjani, att hans närhet till Khamenei är ”oändlig” och att han åtnjuter en nära relation till den högste ledaren och fullt ut ansluter sig till Velayat-e faqih.

 
På lördagen kallade det Beslutande Rådet, styrt av Rafsanjani, in de besegrade kandidaterna för att följa lagen och lösa konflikter och dispyter [gällande valet] genom legala kanaler”. Mohsen Rezai, oppositionskandidat och fd ledare för Revolutionsgardisterna och förre talman för parlamentet Nateq-Nouri, ledande stöttepelare i iransk politik, har under tiden också försonats.

 

Med detta står Mir Hossein Mousavi isolerad. Utan att bry sig om  Mousavis invändning, gav Styrande Rådet order om en partiell omräkning av 10% av valfria boxar över landet framför statstelevisionens kameror. Omräkningen bekräftades sent i måndags kväll den 12 juni valets resultat och gav inrikesministern rådet att det Styrandde Rådet efter att ha studerat frågorna avslagit de inkomna klagomålen och erkänt tillförlitligheten i detta det tionde presidentvalet”.

 

Måndagens omräkning visade en liten ökning i röstetalet för president Mahmud Ahmadinejad i Kermanprovinsen. Mousavi lär nu med det riskabla valet ha kvar att gå över till ”civil olydnad”, men han kommer inte att framkalla  någon bestörtning hos de västliga kommentatorerna inför vilka han uppenbarligen har gett ett imponerande intryck av en ”Irans Gandhi”.

 

Om prognoserna har varit att talmannen i det iranska parlamentet, majlis, Ali Larijani, visat sig lovande som potentiell  ledande dissident, har detta också avslöjats. I måndags, inför den Islamska Konferensens möte i Algeriet, kastade Larijani ur sig att USAs politik är att ”lägga sig i”  Mellanösterns interna affärer. Han gav Obama rådet att överge en sådan politik: ”En dylik förändring skulle gynna både USA själv och hela regionen.”

 

Obamaadministrationen har några svåra val att ta. Det gäller en ihållande kritik och ett kraftigt tryck från nätverk av antiiranska grupper och mäktiga lobbygrupper inom USAs Kongress och den politiska klass – förutom delar av säkerhetsetablissemanget, som har något otalt med Tehran men står för en vedervärdig historia av feltolkning av förändringarna  i den iranska politiken – vilken tvingat Obama att stärka sin uppfattning.

 

Att mjuka upp denna hårda uppfattning kommer att bli svårt och en politiskt pinsam historia. Mycket statsmannaskap måste också krävas. Den bästa utkomsten vore att Washington tar en paus och återupptar sin strävan mot Iran efter ett ordentligt uppehåll.. Men en meningsfull dialog under kommande veckor verkar omöjlig. Under den tiden kan man gå på sådana nitar som att förvägras visum för att besöka New York till den iranska vicepresidenten Parviz Davoudi, där det inte hjälpte att han skulle närvara vid FNs konferens om världens ekonomiska kris. (Davoudi är en företrädare för liberalt ekonomiskt perspektiv.)

 

Inte heller kommer sannolikt USA att fullfölja sitt beslut om en sanktionsrunda mot Iran vid det kommande Grupp Åtta mötet 8-10 juli i Trieste, Italien . (I maj överträffade Iran Saudiarabien som den största oljeexportören från Persiska Viken till Kina.)

 

Som summering, har Obamaadministrationen fumlat stort efter en magnifik start vad gäller behandling av situationen kring Iran. Som den distingerade politikern och kommentatorn Leslie H Gelb argumenterar i sin nya bok ‘Power Rules: How Common Sense Can Rescue American Foreign Policy, har Obama haft ett val ”att utnyttja den libyska modellen, varhelst Washington och Tripoli lägger alla kort på bordet och handlar  med dessa på det mest tillfredsställande sättet”.

 

Iran kommer med hämnd
En regional miljö kan dessutom bara arbeta till Irans fördel.. Irak förblir farligt balanserad. USAs framgång i Afghanistan kastas från möjligt nederlag till undvikande av nederlag. Turkiet har distanserat sig från den europeiska hållningen apropå den närliggande utvecklingen i Iran. Azerbaijan, Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan har hyllat Ahmadinejads seger. Moskva kom så småningom till slutsatsen att regimen inte varit  hotad.

 

Kina går upp som den absoluta ‘vinnaren’ i att från dag 1 korrekt ha bedömt underströmningarna i Irans obskyra revolutionära politik. Peking har aldrig tidigare så öppet uttryckt en så stark solidaritet med den iranska regimen i att avvärja ett västligt tryck. Varken Syrien eller Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza har visat någon benägenhet att dra sig undan Iran. Det är sant att Syriens förbindelser med SaudiArabien förbättrats under tidigare sex månader och Damaskus välkomnar Obamaadministrationens nyliga ouvertyr. Men långt ifrån att anta Saudis eller USAs agenda gentemot Teheran, har syriska utrikesministern Walid al-Moallem ifrågasatt legitimiteten hos gatuprotesternas i Teheran .

 

Han varnade förra söndagen för den oro som förekommit på Teherans gator: ”Alla håller på med vadslagning om den iranska regimens fall och vilka som kommer att bli förlorare. 1979 års islamska revolution är en realitet, djupt rotad i Iran, och den internationella kommuniteten [läs USA] måste kunna leva med den.” Moallem efterlyste ”upprättandet av en dialog mellan Iran och USA baserad på ömsesidig respekt och icke-inblandning i Irans affärer”. På samma sätt som vid framgången för Saad Hariri som nyvald premiärminister i Libanon – och med landets allmänna stabilitet – kommer det att hänga på hans försoning med rivaler allierade till Syrien och Iran.

 

Allt detta tillsammans har därför utgjort en politisk kris i Washington. Paradoxen är att Obamaadministrationen nu kommer att ha att göra med en Khamenei som är på topp i sin politiska makt under de två decennier han varit högste ledare. Vad gäller Ahmadinejad, kommer han att förhandla från en position av makalös styrka. Det hjälper alltså om ens motståndare är så stark att han inte kan ta tuffa beslut, men i detta fall håller inte den analogin.

 

Ahmadinejad lämnade knappast något till översättning, då han i lördags fastslog i Teheran , ”Utan tvekan kommer Irans nya regering att ha en mer bestämd och fast inställning till Väst. Denna gång kommer Irans nationella svar att bli mer bistert och bestämt” och få Väst att ångra sin ”beskäftiga hållning”. Helt säkert kommer inte Iran att svara genom Twitter.

 

 

övers
Ingrid Ternert

Drivs med Wordpress