Den Högsta lagstiftande församlingen i Iran, Det Styrande Rådet, har förklarat folkomröstningen vara den ‘sundaste’ sedan 1979 års islamska revolution’
Obama möter persiskt bakslag
av M K Bhadrakumar Asia Times 1 Juli 2009
Twitter kan nu återgå till planen att stänga ner den iranska servicen och syssla med underhållsarbete. Twitter tar en paus och förklarar sig nöjd med att förmodligen ha förargat en uppgående regional makt. Förenta Staternas regering är skyldig Twitter stor salut för att ha gjort något som alla andra har misslyckats med under de gångna trettio åren.
Men med persiska historier förhåller det sig så att de har långa slut. Det gäller också den iranska regimen. Den visar varje tecken på att samla styrkorna och dra fram för att syna det som bedöms vara verkliga hot mot systemet med Vilayat-e Faqih religiösa lagar. Även om USA och Storbritannien helst skulle vilja slippa sitt kinkiga bråk med Teheran, något som vore ett både klokt och förnuftigt drag, så låter man dem inte göra det.
Då Överayatollan Ali Khamenei använt ett färgstarkt persiskt talesätt för att karakterisera europeiska och amerikanska offentliganställda och understrukit, att marken som de står på oundvikligen blir ”soiled”, och med det gjorde klart att Teheran inte så lätt glömmer den salva av gyckel som särskilt USA och Storbritannien levererat de tidigare två veckorna för att förringa Irans växande regionala profil.
I en beslöjad varning sa Khamenei, ”Några av de europeiska och amerikanska officiella med sina idiotiska anmärkningar om Iran, talar som om deras egna problem [läs Irak, Afghanistan] vore lösta och att Iran finns kvar som deras enda fråga.”
Iran har haft en fruktansvärd historia, till brädden fylld med vad USAs president Barack Obama i sitt Kairotal kallade ”spänningar…genom kolonialismen vilken förnekat många muslimer deras rätt och möjligheter och med ett kallt krig där länder med majoriteten muslimer alltför ofta har behandlats som proxies, ställföreträdare, med tanke på vad de själva vill”. Teherans ”röda linje” under senaste tre decennier har alltid varit försök från utlandet att tvingas till regimförändringar. Den linjen har nu brutits.
Det iranska säkerhetsetablissimanget har börjat gräva djupare och djupare i vad som verkligen hänt. Gholam Hossein Nohseni Ejei, den mäktiga säkerhetsministern, har från tillgängliga data gått ut med att det funnits ett planerat försök av vissa världsmakter att skapa oroligheter, då de ”oroade sig för ett stabilt och säkert Iran ”, och intrigerat för att avrätta iranska ledare. Obekräftade anklagelser sitter inte fast. Men obekväma frågor kommer att resas de kommande dagarna och veckorna. Tvivel har redan rests om Neda Aqa-Soltans mystiska död. Återigen har dödandet inkluderat åtta tränade Basijimilismän.
Vem dödade dessa? Och vem la i realiteten skulden på den lätta brigaden? Detta är en lite känd del av historien om nedräkningen av den anglo-amerikanska kuppen i Teheran mot Mohammed Mosaddeq år 1953, USAs Central Intelligence Agency (CIA) förlorade lugnet just som gatuprotesterna i Teheran – spökligt lika oroligheterna nyligen – höll på att iscensättas, men den brittiska underrättelsetjänstens utpost på Cypern som koordinerade operationen höll sig kall, tvingade fram en framryckning och skapade till slut ett fullbordat faktum för Washington.
I vilket fall var Teheran ute efter britterna – ”den mest bedrägliga av de utländska makterna”, för att använda Khameneis ord. Marschorder hade kommenderats ut till två brittiska diplomater i Teheran, och fyra lokalanställda som arbetar i den brittiska ambassaden fängslades till förhör. Detta trots ett stort gestikulerande från London, att de inte kommer att blåsa upp någonting på Teherans gator. Ett uttalande från Utrikesministeriet i London hävdade att premiärminister Gordon Brown driver frågan, då inte av någon indignation över civilas rättigheter eller över oskyldigas död.
London är fullständigt beslutsam över att ge sig av från scenen så snabbt som möjligt, och man hoppas det blir ‘business as usual’ med Iran. Men Obama emotser en mycket mer komplicerad utmaning. Han kan inte överträffa Brown. Han behöver engagera sig i Iran. Den utmaning som Obama står inför är inte bara det, att den iranska regimen inte fallit sönder, utan också att den visat en otrolig motståndskraft
Regimen sluter rangordningen
Om ryktet säger att den intrigerande tystnaden hos den förre president Akbar Hashemi Rafsanjani betytt att han lagt upp planer i den heliga staden Qom och utmanat Khameneis order, så har för den skull inte behövt förhålla sig så. I söndags gick Rafsanjani öppet ut med ett uttalande signerat Khamenei. Man kan se de omisskännliga dragen av insyn.. ”Den utveckling som följde på presidentvalet var en komplex konspiration utmejslad av mystiska element med målet att skapa en spricka mellan folket och det islamska etablissimanget och då resultera i, att dessa kommer att förlora sin tilltro till systemet. Sådant neutraliseras då väl folket kommer in på scenen med sin vaksamhet ,” sa Rafsanjani.
Han prisade Khamenei för det styrande Rådets beslut att förlänga deadline med fem dagar för att se över frågor vad gäller valet och avlägsna tveksamheter. ”Ledarens värdefulla drag för att återställa folkets tilltro till valprocessen har varit mycket effektivt,” påpekade Rafsanjani. I ett separat möte med en delegation av majlis (parlaments-) ledamöter i torsdags sa Rafsanjani, att hans närhet till Khamenei är ”oändlig” och att han åtnjuter en nära relation till den högste ledaren och fullt ut ansluter sig till Velayat-e faqih.
På lördagen kallade det Beslutande Rådet, styrt av Rafsanjani, in de besegrade kandidaterna för att följa lagen och lösa konflikter och dispyter [gällande valet] genom legala kanaler”. Mohsen Rezai, oppositionskandidat och fd ledare för Revolutionsgardisterna och förre talman för parlamentet Nateq-Nouri, ledande stöttepelare i iransk politik, har under tiden också försonats.
Med detta står Mir Hossein Mousavi isolerad. Utan att bry sig om Mousavis invändning, gav Styrande Rådet order om en partiell omräkning av 10% av valfria boxar över landet framför statstelevisionens kameror. Omräkningen bekräftades sent i måndags kväll den 12 juni valets resultat och gav inrikesministern rådet att det Styrandde Rådet efter att ha studerat frågorna avslagit de inkomna klagomålen och erkänt tillförlitligheten i detta det tionde presidentvalet”.
Måndagens omräkning visade en liten ökning i röstetalet för president Mahmud Ahmadinejad i Kermanprovinsen. Mousavi lär nu med det riskabla valet ha kvar att gå över till ”civil olydnad”, men han kommer inte att framkalla någon bestörtning hos de västliga kommentatorerna inför vilka han uppenbarligen har gett ett imponerande intryck av en ”Irans Gandhi”.
Om prognoserna har varit att talmannen i det iranska parlamentet, majlis, Ali Larijani, visat sig lovande som potentiell ledande dissident, har detta också avslöjats. I måndags, inför den Islamska Konferensens möte i Algeriet, kastade Larijani ur sig att USAs politik är att ”lägga sig i” Mellanösterns interna affärer. Han gav Obama rådet att överge en sådan politik: ”En dylik förändring skulle gynna både USA själv och hela regionen.”
Obamaadministrationen har några svåra val att ta. Det gäller en ihållande kritik och ett kraftigt tryck från nätverk av antiiranska grupper och mäktiga lobbygrupper inom USAs Kongress och den politiska klass – förutom delar av säkerhetsetablissemanget, som har något otalt med Tehran men står för en vedervärdig historia av feltolkning av förändringarna i den iranska politiken – vilken tvingat Obama att stärka sin uppfattning.
Att mjuka upp denna hårda uppfattning kommer att bli svårt och en politiskt pinsam historia. Mycket statsmannaskap måste också krävas. Den bästa utkomsten vore att Washington tar en paus och återupptar sin strävan mot Iran efter ett ordentligt uppehåll.. Men en meningsfull dialog under kommande veckor verkar omöjlig. Under den tiden kan man gå på sådana nitar som att förvägras visum för att besöka New York till den iranska vicepresidenten Parviz Davoudi, där det inte hjälpte att han skulle närvara vid FNs konferens om världens ekonomiska kris. (Davoudi är en företrädare för liberalt ekonomiskt perspektiv.)
Inte heller kommer sannolikt USA att fullfölja sitt beslut om en sanktionsrunda mot Iran vid det kommande Grupp Åtta mötet 8-10 juli i Trieste, Italien . (I maj överträffade Iran Saudiarabien som den största oljeexportören från Persiska Viken till Kina.)
Som summering, har Obamaadministrationen fumlat stort efter en magnifik start vad gäller behandling av situationen kring Iran. Som den distingerade politikern och kommentatorn Leslie H Gelb argumenterar i sin nya bok ‘Power Rules: How Common Sense Can Rescue American Foreign Policy, har Obama haft ett val ”att utnyttja den libyska modellen, varhelst Washington och Tripoli lägger alla kort på bordet och handlar med dessa på det mest tillfredsställande sättet”.
Iran kommer med hämnd
En regional miljö kan dessutom bara arbeta till Irans fördel.. Irak förblir farligt balanserad. USAs framgång i Afghanistan kastas från möjligt nederlag till undvikande av nederlag. Turkiet har distanserat sig från den europeiska hållningen apropå den närliggande utvecklingen i Iran. Azerbaijan, Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan har hyllat Ahmadinejads seger. Moskva kom så småningom till slutsatsen att regimen inte varit hotad.
Kina går upp som den absoluta ‘vinnaren’ i att från dag 1 korrekt ha bedömt underströmningarna i Irans obskyra revolutionära politik. Peking har aldrig tidigare så öppet uttryckt en så stark solidaritet med den iranska regimen i att avvärja ett västligt tryck. Varken Syrien eller Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza har visat någon benägenhet att dra sig undan Iran. Det är sant att Syriens förbindelser med SaudiArabien förbättrats under tidigare sex månader och Damaskus välkomnar Obamaadministrationens nyliga ouvertyr. Men långt ifrån att anta Saudis eller USAs agenda gentemot Teheran, har syriska utrikesministern Walid al-Moallem ifrågasatt legitimiteten hos gatuprotesternas i Teheran .
Han varnade förra söndagen för den oro som förekommit på Teherans gator: ”Alla håller på med vadslagning om den iranska regimens fall och vilka som kommer att bli förlorare. 1979 års islamska revolution är en realitet, djupt rotad i Iran, och den internationella kommuniteten [läs USA] måste kunna leva med den.” Moallem efterlyste ”upprättandet av en dialog mellan Iran och USA baserad på ömsesidig respekt och icke-inblandning i Irans affärer”. På samma sätt som vid framgången för Saad Hariri som nyvald premiärminister i Libanon – och med landets allmänna stabilitet – kommer det att hänga på hans försoning med rivaler allierade till Syrien och Iran.
Allt detta tillsammans har därför utgjort en politisk kris i Washington. Paradoxen är att Obamaadministrationen nu kommer att ha att göra med en Khamenei som är på topp i sin politiska makt under de två decennier han varit högste ledare. Vad gäller Ahmadinejad, kommer han att förhandla från en position av makalös styrka. Det hjälper alltså om ens motståndare är så stark att han inte kan ta tuffa beslut, men i detta fall håller inte den analogin.
Ahmadinejad lämnade knappast något till översättning, då han i lördags fastslog i Teheran , ”Utan tvekan kommer Irans nya regering att ha en mer bestämd och fast inställning till Väst. Denna gång kommer Irans nationella svar att bli mer bistert och bestämt” och få Väst att ångra sin ”beskäftiga hållning”. Helt säkert kommer inte Iran att svara genom Twitter.
övers
Ingrid Ternert
