juli « 2009 « Fredskoalitionen Göteborg

2 juli, 2009

Nykonservativa – ‘Ja till fortsatt amerikansk militär närvaro i Irak’

Filed under: FN,Fred,Irak,Mänskliga Rättigheter,olja,terrorism,USA — ingrid @ 09:04

Censored

Neocons Agree – Report Projects Continued U.S. Military Presence in Iraq av Michael Novinson, 1 juli 2009, Axess News Washington

Då den förre republikanska presidentkandidaten John Novinson i janari 2008 sa att för honom USA mycket väl kunde stanna kvar i hundra år till, gjorde demokraterna honom till åtlöje som krigshetsare. Nu förutspår en ‘centristisk’ tankesmedja att USAs trupper mycket väl kan komma att stanna i Irak efter trupptillbakadragandet år 2011. De neokonservativa håller med.

‘År 2010 eller 2011 kommer den irakiska regeringen till fattning och inser att de amerikanska stridsstyrkornas närvaro i Irak i hög grad ligger i deras egen regerings intresse, säger John A Nagl, president för ‘the New American Security’. Det jag ännu inte är säker på är, om det amerikanska folket accepterar detta.

Nagle presenterade frågan för MellanösternInstitutet dagen innan deadline för USAtruppernas tillbakadragande från irakiska städer. Centrets ‘junirapport’ om det framtida samarbetet mellan de båda länderna, den som Nagle och Burton har skrivit, visar att de senaste bombningarna inte givit upphov till sekteristiska spänningar och att Iran kommer att utgöra ett mindre hot än man tidigare fruktat.

Nagle sa också att USAs trupper efter år 2011 blir viktiga för den nationella säkerheten i Irak , och påpekade att Usa-trupperna ofta kommit att leda till militär närvaro i tidigare krigszoner för tiotals år framöver.

En hjälpstyrka blir nödvändig för att bistå de irakiska säkerhetsstyrkorna med att utveckla sin kunskap och förmåga, och han rekommenderade Usas politiker att förbereda sig på denna möjlighet. Han sa att det skulle vara till ömsesidig fördel om man utsträckte den amerikanska truppnärvaron, men att den irakiska regeringen också måste begära assistans, eftersom det i så fall kunde komma att ändra det nuvarande avtalet om militär närvaro, ‘Status of forces agreement’

Varje försök från Usas sida att få till stånd ett dylikt avtal skulle kunna slå tillbaka som ‘imperialism’. Avtalet kan bli en tuff fråga för Obama att sälja till sina krigströtta medborgare. Några medgav att det amerikanska folket är bra mycket mer angeläget om sina angelägenheter i Usa än om dem i Irak. ‘Vi har misslyckats med att mobilisera nationen för det här långa kriget,’ sa han.

Nagle menade, att nyliga incidenter som onsdagens bombning av marknaden i Bagdad vilken kom att döda ungefär 70 människor, knappast kommer att fungera destabiliserande strategiskt sett. Han hänförde våldskampanjen till sekteristiska grupper som al Qaida i Irak. I vilket fall utgjorde inte attacken något alldeles särskilt, såvida den inte leder till att shiagrupper kommer att hämnas, för i så fall kan det få al-Qaida i Irak att återuppta påståendet, att det är dom som är sunnikommunitetens beskyddare. Det är viktigt att vi inte överreagerar vid sådana här tillfällen av våld eller bombningar, sa Nagl. ‘Det har tyvärr blivit väl många av dem.

Han sa också att utsikten för iransk hegemoni över Irak är mindre tydlig än vad man tidigare fruktat. Trots premiärminister Nouri al-Malakis koppling till Iran, har han visat ett missnöje med iranska aktioner, som utförts för att underminera den irakiska stabiliteten. Amerikanska diplomatiska ansträngningar borde koordinera de förbättrade strategiska bindningarna mellan Irak och resten av arabvärlden till att minska Irans påverkan, sa Nagl.

Han verkade bekymrad över att Irak riskerar bli ett bortglömt krig. Särskilt som frågan inte varit uppe i Usas politiska diskussion sedan president Barack Obama i februari månad annonserade ut en ny Usa-strategi i området. Men Nagle sa att en stark och långvarig relation mellan de båda länderna är nödvändig, såvida man vill skapa ett fredligt och säkert Mellanöstern.

Det blir många fler internationella kriser ett tag under åren framöver och Irak kommer endast att vara en i mängden’, förklarade han. ‘Men en viktig sådan.’

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

4 juli, 2009

Oppositionen mot Usa i Iran och varför

Filed under: Iran,Israel,Kärnvapen,Mänskliga Rättigheter,USA — ingrid @ 04:34

USslagskepp.jpUS-sikte

Då man från svenska politikers sida pläderar för bidrag till ‘oppositionen i Iran’, skadar det inte att även ge en annan vinkel i debatten. Dessutom driver USA en geopolitik, som vid anfallet mot Irak och även i sin politik mot Iran. Det räcker att se de turer som följt på det iranska valet.

1 juli Sunday Herald av Robin Yassim Kassab
En berättelse om de händelser som mainstreammedia levererat, vilka utspelat sig i Iran och ansetts vara lika självklara som en saga. Att en ondskefull diktator med riggade val med våld undertrycker landets demokratiska krafter under hysteriska anklagelser om utländska sabotörer.

Men Twittergenerationen står på rätt sida i historien (med Obamas ord) och ‘kan få Iran tillbaka till den måttfulla cirkeln i regionen’. Alltså bara då Iran blivit måttfull, skulle rader av konflikter i området kunna lösas. Nu är inte tanken att förminska vikten av protesterna eller brutaliteten då de undertrycks, men ändå kan man notera Västs selektiva blindhet då man betraktar Mellanöstern. ‘Den iranska frågan’ innehåller en farlig mängd förenklingar, vilket ser olycksbådande ut för Obamas utlovade engagemang. Och utanför Väst kan man komma att betrakta det hela som ruttet.

Irans anspråk på att upptäcka en västlig provokation runt protesterna har i massmedia kommit att hånas stort och naturligtvis också detta att Överayatollan Kheimeini placerat ‘utlänningar’ och ‘terrorister’ som syndabockar och därmed uppvisat ett ohälsosamt förnekande av en verklig polarisering i landet. Trots detta har iranierna goda skäl att frukta en utländsk inblandning.

Det var ändå britter och amerikanare som år 1953 orkestrerade upplopp och undanröjde den iranska presidenten Mossadeqs valda regering. Och under år 2007 berättade president Bushs nykonservativa ikon John Bolton för tidningen Telegraph, att Usas attack mot Iran skulle komma att bli en sista utväg efter att man försökt med ekonomiska sanktioner och ifall en folklig revolution skulle misslyckas.

Enligt veteranjournalisten Seymour Hersh inkluderade de amerikanska operationerna i Iran även detta att stödja etniska separatist-terroristgrupper som den al Qaidalänkade Jundullah i Balachustan. Med samma ärevördiga undantag har denna dimension inte berörts i mainstreammedia. Men man har utan vidare från Västs sida accepterat Mir Hossein Mousavis anklagelser om riggade val, trots att det ännu inte funnits något verkligt bevis för fusk.

Det officiella resultate är detsamma som i den andra omgången av valet 2005, då Mahmoud Ahmadinejad fick 61,7% mot förre president Rafsanjanis 35,9 %.

Iran är besvärligt, inte för att det är mer diktatoriskt än sina grannar, utan för att det är mindre undergivet. Några veckor innan valet förutspådde en valundersökning utförd av BBC och ABC News att Ahmadinejad hade en fördel i landet framför Mousavi. Även israeliska Mossads chef Meir Dagan rapporterade att det inte funnits några större felaktighet i det iranska valet än i liberala demokratier.

Jag besökte Iran år 2006 med ryggsäck och guidebok i vardagsfarsi. Jag noterade då två stycken saker. För det första är Iran vida friare, ärligare, mindre nedsmutsat och har en större läskunnighet än någon av sina grannar (anm IT före Irakkrigen gällde detta för Irak).

För det andra: Väldigt många iranier gillar inte sina korrupta ledare och till skillnad från befolkningen i angränsande arabländer är man inte rädd för att uttrycka detta öppet.

Till viss grad har revolutionen varit fånge i sin egen framgång och omvandlat ett vida feodalt land till ett högutbildat urbant samhälle och med det hunnit skapa en uppblåst medelklass och en idealistisk ungdom med avsky både mot klädkoder och statsinförd moral. Men alla jag talat med föredrog att utveckla det rådande systemet framför kontrarevolution.

Den islamska republiken har varit ett stort om än allvarligt bristfälligt experiment i ekonomiskt och strategiskt oberoende. Med sitt maskineri oljat av klassmedvetande och nationell stolthet tillika med religion är Iran åtminstone en semidemokrati med 10 presidentval på 30 år. Iranska kvinnor tvingas dölja sitt hår, visst, men kvinnor i den amerikanska klientstaten Saudiarabien måste dölja sina ansikten.

I Saudiarabien finns naturligtvis inga val att ifrågasätta- men där finns Usa:s militärbaser. Så vi berör inte det ämnet. Det är den verkliga frågan. Iran motsätter sig Usas militära närvaro i regionen och går kraftfullt emot Israels expansion. På dessa två punkter befinner sig den iranska regimen närmare än någon annan de stämningar som finns inom folket i Mellanöstern.

Och detta är grunden till att Iran anses vara ett sådant problem i Väst: För att det är ett land av Venezuelas eller Cubas typ. Iran är besvärligt, inte för att det är konstigare eller mer diktatoriskt än sina grannar, utan för att det är mindre undergivet. Världen bekymrar sig om Irans kärnenergiprogram, medan man håller tyst om Israels 200 kärnvapen.

Israel ockuperar syriskt, libanesiskt och palestinskt territorium. Iran har inte attackerat något land under sin moderna historia. Iran anklagas för att backa upp terrorism, eftersom man hjälpt till att beväpna Hizbolla och Hamas’ frivilliga antiockupationsstyrkor med sina legitima och även lagliga målsättningar. Båda grupper har gått emot civila, dock sällan i Hizbollas fall, men dock inte i lika stor skala som Israel, som har beväpnats och avlönats av Usa.

Iran har inte exporterat wahabbi-terrorister som Talibaner eller al Qaida. Återigen är det Usas allierade Saudiarabien som gör det. President Obama valde nyss att vända sig till den muslimska världen från Kairo, säte för en klientstat som i förebyggande syfte har arresterat hundratals demokrater de senaste månaderna i rädsla för att de skulle komma att demonstrera.

Tystnad kan vara mer talande än ord. Är Obama också ‘djupt bekymrad’ över Israel,då man skjuter obeväpnade människor vid protestaktioner eller arresterar barn så unga som 12 år? Sörjer han även ‘vartenda oskyldigt förlorat liv’ i Gaza eller på gatorna i Teheran?

Om det förhåller sig så, har han fortfarande inte talat om det för oss. För närvarande håller han på med ett lätt opinionsbildande arbete genom att förenkla och demonisera en komplex kultur. Illusioner och halvsanningar förvandlas till blänkande sanningar. Det var på så vis vi hamnade i Irak.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

6 juli, 2009

Sanningens ögonblick för Obama i Moskva

Filed under: Afghanistan,ekonomi,Fred,Irak,Kärnvapen,Mänskliga Rättigheter,NATO,nedrustning,religion,Ryssland,USA — ingrid @ 06:49

persepolis

av Bhadrakumar 4 juli 2009 – Asia Times Moskva har aldrig tidigare i sina annaler haft en sådan välkomstceremoni för en amerikansk president på besök som den dramatiska finalen inför USApresidenten Obamas besök i Moskva i måndags.

Detta understryker komplexiteten i de händelser som de båda länderna skall gå igenom på mötet. Ryssland har rullat ut välkomstmattan som har lett hela vägen från det vilda Kaukasus med sina skeenden.

De är i högsta grad intressanta för relationerna mellan USA och Ryssland, till den ryska huvudstaden och mottagningen där av Obama.

Med mer material-Det finns även en matta med intriger och framtvingade legender vid konfliktens rötter, vilka fungerat som barriärer mot en fredlig samexistens mellan de båda stormakterna. Då med visdomen och styrkan att ta till vapen säsongsmässigt utan någon enighet om själva syftet.

Obama har bara en gång tidigare varit i Ryssland på resa med USAs Kongress dominerad av Richard Luger. Ändå kommer en statsman som Obama med påtaglig känsla för historien inte att gå miste om att lära av den utflykt som väntar honom i nästa vecka. Washington är inte road. Vicepresident Joe Biden har planerat in ett besök i Ukraina och Georgien strax efter mötet mellan USA och Ryssland i Moskva.

Spänning i Kaukasus-Ryssland har i måndags startat en massiv militärövning ‘Kaukasus 2009′ i norra Kaukasus på gränsen till Georgien. Den veckolånga övningen var tänkt att sluta dagen innan Obamas ankomst till Moskva. Itar-Tass citerar den ryska vice försvarsministern Alexander Kalmykov om att övningen genomförs i samma skala som liknande övningar under Sovjeteran.

Genom att omfatta 8 500 soldater, 450 bepansrade personfordon och 250 artillerivapen, där enheter från flygförsvars-styrkan, luftburna trupper, kaspiska flottiljen och Svarta Havsflottan, täcker manövrarna ett brett område inklusive Krasnodar och Rostovregionen såväl som Nordossetien Tjetjenien.

Medan växande signaler om islamsk militans i Nordkaukasus i viss mån kan förklara logiken i övningarna, är ett uppenbart mål att demonstrera rysk eldkraft för att hindra varje äventyrlighet då det gäller Georgien gentemot utbrytarregionen Abkhazien och Sydossetien.

Helt klart lämnar inte Moskva något åt slumpen och svarar upp mot Natoövningarna i Georgien i maj, den som president Medvevev kallat en provokation. ”Ryssland har inte bjudit in Natos observatörer till Kaukasus-2009 års krigsspel. Det är inte nödvändigt att nämna den massiva skepsis som råder bland västliga analytiker, vare sig det gäller ‘den nollställda’ USA-ryska relation som Obama lovat och i april båda presidenter skrev under, då de möttes i London vid sidan av grupp20 mötet

Tänk att under rådande omständigheter detta ändå kunnat inledas. Ryska politiska analytiker är ännu mer skeptiska. Sergei Kasaganov, inflytelserik ordförande för det ryska Utrikes- och Försvarsrådet, känner av hur underströmmen av ‘nollställning’ är ‘extremt känslig’.

På den ryska sidan finns ännu mer skepsis, eftersom Ryssland inte kunnat se några verkliga steg i USAs politik och tror det mesta är av kosmetisk natur. Karagav tillade att den ryska känslan är, att ‘USA inte är villig att göra någon verklig förändring i sin politik’ i frågor om NATOs expansion eller Pan-europeisk säkerhet. En rapport som släpptes under veckoslutet i Moskva underströk just, att en enda återställning inte hjälper i det USA-ryska sammanghanget, utan det krävs en fullständig ‘omkonfigurering’.

En lek med ord? Inte direkt. Under tiden har amerikanska analytiker sina egna klagolåtar om Ryssland-i denna återupplevda känsla av rysk stolthet och ihållande tuppig självsäkerhet, också aggressivitet, som samtidigt under mer än åtta år varit kombinerad med paranoia, osäkerhet och USAs Statsdepartement. Det som utan tvekan kommer fram nu är, att man inte väntar sig något genombrott utifrån detta Moskvamöte. Men varför i så fall, genomför då Obama detta ‘arbetsmöte’?

Kollektivt engagemang
Washington har ett pressande behov av att särskilt engagera Ryssland i selektiva frågor. Man håller fram en morot så att Moskva skall kunna gå med på vissa steg som Washington har på sin checklista. Då finns en möjlighet att genomföra överenskommelser så att bekantskapen kan röra sig i en mer positiv riktning under kommande perioder.

Kort sagt, Obamas knapptryckning under Moskvamötet är i sig tveksam, medan löftet att göra detta finns kvar på bordet. Som en ovanligt tuff dörröppnare under Obamas besök, gjorde Michel Mac Faul klart, att USAs president inte hade några illusioner om den gäspiga delade meningen ‘mellan de båda länderna’.

Han sa att ryska officiella ser världen som ett nollsummespel. USA betraktas som motståndare…och man tror att det första målet för Väst är att ‘försvaga Ryssland, omringa Ryssland, göra handlingar som gör dem själva starkare och Ryssland svagare.’

Och han tillade att Obama mycket explicit kommer att uttrycka USAs nationella intressen i sådana frågor som NATOs expansion. ‘Vi kommer mycket uppriktigt att tala om det… och därefter ser vi om det finns något sätt att få Ryssland att samarbeta om saker vi definierar som egna nationella intressen.’

De ‘saker’ Mc Faul nämnde var av huvudsakliga amerikanska nationella intressen kan i stort sett betraktas som tre huvudfrågor i Obamas utrikespolitik: Strategisk vapenkontroll med Ryssland, den iranska situationen och kriget i Afghanistan. Men det är heller inte säkert att dessa är särskilt möjliga att genomdriva.

De ”ting” som McFaul nämnde som viktiga för USAs nationella intressen är i grunden tre prioriterade områden inom Obamas utrikespolitik: strategisk vapenkontroll med Ryssland, situationen runt Iran och kriget i Afghanistan. Det är emellertid inte säkert att dessa heller är helt ”dubbla” frågor. Det förklarar till viss del förmötets imponerande karaktär från båda sidor.

Vid det här laget är det helt klart så att allvarliga blockeringar kan uppstå på vägen mot förhandling om ett nytt kärnvapenkontroll-avtal som ersättning för STARTavtalet som går ut den 5 december.

Ryssland motsätter sig kraftigt det planerade uppbygget av ett missilförsvarssystem inne i Centraleuropa och USAs långsiktiga planer på att bygga ett globalt system. Frågan är då inte vad Missilförsvarssystemet egentligen handlar om från ett tekniskt perspektiv, utan vad det kan komma att bli, då USA uppgraderar teknologin till nära 100% noggrannhet.

Ett effektivt missilförsvarsystem underminerar i grunden kärnvapenpariteten mellan de båda stormakterna och tippar över den strategiska balans som har varit kvar under mer än sex årtionden och klämt in den till USAs favör. Men det är omöjligt för Obama att helt och hållet göra sig av med USAs missilförsvarsprogram.

Som bäst kan han fördröja det i två, tre år (som i vilket fall nu är garanterat på grund av USAs finansiella kris). På samma gång har en fnurra nått upp till ytan om det som kallas ‘returpotential’. Något som USA önskar behålla, även då man kommit överens om att reducera antalet kärnvapen. Det betyder, att USA vill behålla de säkrade omkring 4000 kärnvapen man lagrar och dessutom ha kvar sina 1200 uppskjutningsramper (markbaserade och från U-båt, ballistiska missiler och strategiska bomber) som del av sina konventionella styrkor för att utnyttjas i krig.

Ej oväntat håller Ryssland inte med. Man fruktar helt enkelt en stor dubbel nackdel i form av egna mycket mindre kärnvapenlager och missiler, eftersom deras ‘returpotential’ är mycket svagare. Det betyder att den föreslagna kärnvapenreduktionen kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. Med USAs väldiga fördel i sina konventionella styrkor, är det i den nukleära arsenalen som Ryssland räknar med att kunna upprätthålla en övergripande militär strategi.

Detta betyder, att den föreslagna kärnvapenminskningen endast kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. På samma gång saknar Ryssland resurser att själv bygga upp ett kärnvapen-missilförsvar. Ändå har man där dragit en röd linje både till USAs installation av missilförsvarssystem i Europa och till NATOs expansion. Rysslands Nationella SäkerhetsStrategi till år 2020, som den 12 maj avslöjats för världen, säger att: Potentialen att upprätthålla en global och regional stabilitet kommer att kraftigt begränsa placeringen av delar av USAs globala missilförsvar i Europa…

Det som inte är acceptabelt för Ryssland i dessa planer, är att NATO-alliansen avancerar sin militärinfrastruktur till Rysslands gränser och försöker lägga till globala funktioner, något som helt går emot internationell lag, vilken förblir dess definierande faktor i relationerna med NATO.

Det är inget tvivel om att Moskvamötet i nästa vecka kommer att föra fram någon slags ‘framgång’ -troligast en ‘rapport’ – i förhandlingar som skall leda till en ny kärnvapenkontrollpakt. Möjligen, kan även ett ramverk för nytt avtal komma att kungöras, då det är brukligt för de USA-ryska mötena, att nya avtal kungörs, eftersom man brukar producera vissa resultat. Men ett slutligt avtal kan ändå bli fördröjt.

Sidor: 1 2

Kommentering avstängd

7 juli, 2009

Om Sveriges EUordförandeskap och dess våndor 7 juli

Filed under: ekonomi,EU,Sverige — ingrid @ 21:40

irish fri night get together Beslutet att välja en ny europeisk ordförande för maximalt fem år skall tas i slutet av året, ifall Irland i oktober röstar ja i valet om Lissabonfördraget att strömlinjeforma EUs väg och samtidigt skapa en ny post.

Statsminister Fredrik Reinfeldt håller på den åtråvärda posten utan att nämna den förre Statsministerns namn.”Små länder vill inte ha någon stark ledare för de misstänker att denne kommer att styras av de stora EUledarna,” sa Reinfeldt.

Europeiska regeringar måste besluta om posten skall gå till en ”stark Europaledare” eller om rollen skall begränsas till att ha ordförandeskapet på mötena och ”inte sätta presidenten för kommissionen åt sidan,” sa Reinfeldt. Det var helt klart att han föredrog den senare rollen med lägre profil och en mindre inflytelserik roll, något som riskerar göra det mindre attraktivt för Blair. Blair, den före detta statsministern, antogs vara en stark kandidat för posten. Tidagare nära medarbetare har förklarat att de kunde komma att flytta till Bryssel. Men inget offentliggörande väntas bli före det irländska valet är över.

Då Blairs namn kom upp förra året blev det klart att den franska president Nicolas Sarkozy stödde detta, men inte den tyska Angela Merkel, som föredrog en mer begränsad roll och en svagare ledare. Men Sarkozy tycks nu istället kunna stödja den förre spanska premiärministern Felipe González, varvid Merkels opposition mot Blair ser ut att ha minskat. Detta trots hans begränsade stöd i Tyskland på grund av sin roll i Irakkriget och hans misslyckande med att under tio år på Downing Street placera England ”i hjärtat av Europa”.

Privat ifrågasätter man i Sverige resultaten av Blairs presidentskap. Genom att regera EU under nästa år åtnjuter de svenska och spanska regeringarna makten att sätta dagordning, vilket kan komma att komplicera för förslaget om Blair. Hans verkliga tillgång är att man känner igen namnet, hans internationella kontakter och att han än så länge saknar en allvarlig rival på posten. Förra året sa man att tyskarna antingen backade upp Jean-Claude Juncker, en gammal premiärminister och veteranpolitiker i Luxembourg, eller Wolfgang Schüssel, fd kansler i Österrike. De båda nämns inte längre.

Posten som EUpresident för max två år eller 30 månader, etablerades genom Lissabonfördraget liksom den nya rollen som utrikespolitisk chef för Europafrågor, där man också blir vice ordförande i EUkommissionen.

Ordföranden måste bli vald av de europeiska statscheferna eller regeringarna, men det återstår att göra upp om rollen och makten, förutom att denna person behöver vara en fd president eller premiärminister eller statsminister, medan brittiska diplomater säger att den förste ordföranden kommer att skärpa till rollen, men svenskarna säger att en arbetsbeskrivning borde föregå utnämningen.

övers – Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

8 juli, 2009

Hur kommer framtiden att bli i Irak?

Filed under: FN,Fred,Irak,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 20:42

blacksea

av Dahr Jamail

“Man kan använda politiskt språkbruk för att få lögner att se trovärdiga ut och mord respektabela – att ge intryck av att stå fast i snålblåsten.” George Orwell

Den 4 juli fann vicepresident Joe Biden under en kampanj med Barack Obama på ett sätt att få slut på den irakiska ockupationen.

Det var då han befann sig i en av den förre diktatorn Saddam Husseins överdådiga byggnader, Al-Faw Palatset.Vid en på andra sidan rummet placerad tronstol tillhörig Saddam Hussein, överblickade Biden en ceremoni för 237 soldater som skulle bli amerikanska medborgare. Apropå ceremonin kommenterade Biden, “Vi gjorde det i Saddams palats och jag kan inte tänka mig något bättre. Denna skitstövel kan vända sig i sin grav.

”Kanske ironin i denna scen och i hans uttalande gick förlorad för Biden. För om Saddam Hussein skulle vända sig i sin grav, skulle anledningen ha mindre att göra med att en av hans palats blivit centrum för amerikanska soldater, än det faktum att den amerikanska regeringen inte haft några planer på att dra sig ur Irak under den närmaste tiden.

Vi har nu passerat deadline den 30 juni, som enligt avtalet ‘Status of Forces Agreement’ (SOFA), undertecknat den 17 november 2008 av USAs ambassadör Ryan Crocker och den irakiska utrikesministern Hoshyar Zebari. Alltså passerat det datum då alla amerikanska trupper skulle ha varit bortdragna från samtliga irakiska städer.

Men idag finns åtminstone 134 000 USAsoldater i Irak – ett antal som knappast är lägre än det var år 2003. Dessutom vittnade den 9 juniUSAs försvarsminister Robert Gates om att Förenta Staterna kommer att hålla i genomsnitt 100 000 man i Irak under året 2010.

SOFAavtalet är som ett såll och antalet USA soldater i Irak har hittills till stor del förblivit intakt. Till de cirka 135 000 USA soldaterna kan läggas nästan exakt lika många militära kontraktsanställda (133 000 och fler blir det) av vilka 36 000 enligt en färsk Försvarsdepartmentrapport är amerikanska medborgare.

Alltmedan militären och de flesta media vill få oss att tro att från och med nu kommer inga USAsoldater att sätta sin fot i irakiska städer, kommer amerikanska militärer där att fortsätta patrullera. Dessutom skulle alla militärbaser innanför irakiska stadsgränser flyttas.

Till exempel skulle USAarméns operationsbas fort Falcon, hem för 3 000 USAtrupper, klart befinna sig inom Bagdads stadsgräns. Men de USAanställda, som arbetar med irakier inom den USAstödda irakiska regeringen, har andra tankar -”Vi och irakierna har beslutat att denna inte befunnit sig inne i staden”, sa en ansvarig militär till tidningen Christian Science Monitor.

Ändå har stadsgränserna ritats om för bekvämlighets skull för den amerikanska militären, och man betecknar dessa som icke stridande och sätter vissa baser “utanför” irakiska städer. Alltmedan militära chefer påstår sig ha lämnat över 142 militära utposter runt Irak til irakierna, kommer USAs trupper att fortsätta ockupera 320 andra utposter runtom i Irak.

Samtidigt har den av Demokraterna kontrollerade Kongressen just fått igenom ett anslag till kriget att föra över $100 miljarder dollar till den pågående ockupationen av Irak och Afghanistan. För militären i Irak (och de militärt kontraktsanställda) håller på att expandera och bygger ut nya baser i mindre befolkade delar av Irak. I själva verket bygger man också nya baser i landet.

Dessutom kommer minst 50 000 trupper att bli kvar i Irak tills åtminstone slutet av år 2011, trots det faktum enligt SOFAavtalet, att alla amerikanska “stridande”styrkor skall ha lämnat Irak till den 31 december 2011.

En omröstning om SOFAavtalet i Irak skall enligt planerna äga rum den 30 juli. Trots Obamas försök att flytta fram omröstningen, ser det ut som om den skall äga rum. Med tanke på det faktum att enligt senaste opinionssiffror 73 procent av irakierna är emot USA-styrkornas närvaro, kommer valet om det ansetts ha gått rätt till, att sätta Obamaadministrationens långsiktiga planer för Irak i en osäker sits. Det på grund av att omröstningen kunde komma att tvinga ut USAs styrkor från Irak, eftersom de då inte skulle ha något lagligt ”skydd” av SOFAavtalet.

Då man tänker sig det faktum att enligt nyliga opinionsundersökningar, emotsätter sig 73 procent av irakierna USAstyrkornas närvaro i landet, så kan omröstningen, om den blir legitim, sätta Obamaadministrationens långsiktiga planer för Irak i fara, eftersom omröstningen komma att tvinga ut USAs styrkor ur Irak, eftersom de då inte längre skulle stå under ett legalt ‘skydd’ från SOFAavtalet. …Trots vi bara kan spekulera huruvida denna omröstning verkligen kommer att spegla det irakiska folkets vilja, kommer det ändå att bli ett av två alternativ.

1. Utifrån en kurd-och sunniopposition gentemot det amerikanska trupptillbakadragande, skjuter Maliki upp omröstningen. USA som också är intresserad av att ha kvar SOFAavtalet, ger Maliki sitt stöd för den fördröjning som Obama-administrationen tidigare ville ha.

2. Malikiregimen klarar oppositionen och lägger sig inte i valet eller resultaten från omröstningen, vilket troligen reflekterar det irakiska folkets vilja och därmed drar tillbaka de amerikanska styrkorna fullständigt från Irak. Det hela kan betyda att Malikis regim inte vill ha kvar USAstyrkorna i landet och känner sig tillräckligt stark för att klara sig själv till slut och göra upp med den tidigare USA-stödda Sahwastyrkan (sunni milis), för att etablera en absolut kontroll över Baghdad.

Vad resultatet än blir, verkar det som om Irak än mer står inför en uppdelning, alltså den plan som Biden stött i åratal- nämligen att splittra upp landet i tre delar. Det finns redan tecken på det – eftersom de irakiska flyktingarna i Syrien och Jordanien tvingats återvända hem, då Malikiregeringen skurit ner de medel de får till stöd, vilket har pressat på värdländerna såväl som FN att få dem att återvända hem.

De som återvänt har varit oförmögna att gå tillbaka till sina hem. Istället tvingas de bosätta sig i antingen sunni eller shiaområden. Vad mera är, har den irakiska regeringen inte gjort någon ansträngning för att hjälpa dem att återvända till sina ursprungliga hem, vilket visar att Maliki regimen stöder en balkanisering

I vilket fall ser vi återigen att den amerikanska långsiktiga och obestämda politiken i Irak befinner sig på kollisionskurs med viljan hos den stora majoriteten av landets befolkning. Från den 28 june till den 5 juli blev åtminstone 82 irakier dödade och 225 skadade, vilket utgör en annan typisk vecka under USAs ockupation av deras land.

Låt oss se hur Obama administrationen reagerar inför omröstningen i slutet av denna månad, eftersom president Obama helt klart inte är mer intresserad av att dra sig ur Irak än av ett trupptillbakadragande från Afghanistan.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

9 juli, 2009

Obama möter persiskt bakslag

Filed under: Fred,Iran,nya,USA — ingrid @ 16:20

Safety-ladder-at your own risk

Obama möter persiskt bakslag
av M K Bhadrakumar Asia Times 1 Juli 2009

Twitter kan nu återgå till sin plan att stänga ner den iranska servicen och syssla med underhållsarbete. Twitter tar paus och är nöjd med att troligen ha förargat en uppgående regional makt.

Förenta Staternas regering är skyldig Twitter en stor salut för att ha gjort något som alla andra misslyckats med under de gångna trettio åren. Men det förhåller sig nu så att persiska historier har långa slut. Som den iranska regimen.

Den visar varje tecken på att samla sina styrkor, dra fram och syna det som bedöms vara verkliga hot mot systemet med sinaVilayat-e Faqih religiösa lagar. Även om USA och Storbritannien helst av allt skulle vilja slippa det kinkiga bråket med Teheran, vilket är ett mycket klokt och förnuftigt drag, så låter man dem inte göra det.

Då Överayatolla Ali Khamenei använde ett färgstarkt persiskt talesätt för att karakterisera europeiska och amerikanska offentliganställda och underströk att marken dessa står på oundvikligen blir ”besudlad”, gjorde han klart att Teheran inte så lätt glömmer den salva av gyckel som särskilt USA och Storbritannien fyrat av de senaste två veckorna för att förringa landets växande regionala profil. I en beslöjad varning sa Khamenei, ”Några av de europeiska och amerikanska officiella med sina idiotiska anmärkningar om Iran talar som om deras egna problem[läs Irak, Afghanistan] blivit lösta och Iran skulle finnas kvar som deras enda fråga.”

Iran har haft en fruktansvärd historia, till brädden fylld med vad USAs president Barack Obama i sitt Kairotal kallat ”spänningar…genom kolonialismen vilken förnekat många muslimer deras rätt och möjligheter genom ett kallt krig där länder med majoriteten muslimer alltför ofta har behandlats som proxies, ställföreträdare, med tanke på vad de själva önskar”. Teherans ”röda linje” under de senaste tre decennierna har alltid varit utländska försök att tvinga fram en regimförändring. Den linjen är nu bruten.

Det iranska säkerhetsetablissimanget har börjat gräva djupare och djupare i det som verkligen hänt. Gholam Hossein Nohseni Ejei, den mäktiga säkerhetsministern, har från tillgängliga data gått ut med att det funnits ett planerat försök av vissa världsmakter att skapa oroligheter, då de ”oroade sig över ett stabilt och säkert Iran ” och intrigerade för att avrätta iranska ledare. Obekräftade anklagelser sitter inte fast. Men obekväma frågor kommer att resas de kommande dagarna och veckorna. Tvivel har redan uppkommit om Neda Aqa-Soltans mystiska död. Återigen har dödandet inkluderat åtta tränade Basijimilismän.

Vem dödade dessa? Och vem la i realiteten skulden på den lätta brigaden? Detta är en lite känd del av historien om nedräkningen av den anglo-amerikanska kuppen i Teheran mot Mohammed Mosaddeq år 1953, USAs Central Intelligence Agency (CIA) förlorade lugnet just som gatuprotesterna i Teheran – spökligt lika oroligheterna nyligen – skulle iscensättas, men den brittiska underrättelsetjänstens utpost på Cypern som koordinerade operationen höll sig kall, tvingade på en framryckning och skapade till slut ett fullbordat faktum för Washington.

I vilket fall var Teheran ute efter britterna – ”den mest bedrägliga av de utländska makterna”, för att använda Khameneis ord. Marschorder kommenderades ut till två brittiska diplomater i Teheran och fyra lokalanställda i den brittiska ambassaden blev fängslade för förhör. Detta trots ett stort gestikulerande från Londons sida, kom man inte att blåsa upp något på Teherans gator. Ett uttalande från Utrikesministeriet i London hävdade att premiärminister Gordon Brown driver frågan, men inte av någon indignation över civilas rättigheter eller oskyldigas död.

London är fullständigt beslutsam om att ge sig av från scenen så kvickt som möjligt, och man hoppas att det blir ‘business as usual’ med Iran. Men Obama emotser en mycket mer komplicerad utmaning. Han kan inte överträffa Brown och behöver engagera sig i Iran. Den utmaning Obama står inför, är inte bara det att den iranska regimen inte fallit sönder, utan också att den visat sig ha en otrolig motståndskraft.

Regimen sluter rangordningen- Om ryktet förtäljt att den intrigerande tystnaden hos förre president Akbar Hashemi Rafsanjani betyder att han lagt upp planer i den heliga staden Qom och utmanat Khameneis order, behövde det för den sakens skull inte förhålla sig så. I söndags gick Rafsanjani öppet ut med ett uttalande signerat Khamenei. Man kan se de omisstagliga dragen av insyn..

”Den utveckling som följt på presidentvalet var en komplex konspiration utmejslad av mystiska element med målet att skapa en spricka mellan folket och det islamska etablissimanget och resultera i att dessa förlorar sin tilltro till systemet. Sådant neutraliseras när väl folket kommer in på scenen med sin vaksamhet ,” sa Rafsanjani.

Han prisade Khamenei för det styrande Rådets beslut att förlänga deadline med fem dagar för att se över frågor gällande valet och avlägsna tveksamheter. ”Ledarens värdefulla insatser för att återställa folkets tilltro till valprocessen har varit mycket effektiva,” påpekade Rafsanjani. I ett separat möte med en delegation av majlis (parlaments-) ledamöter sa Rafsanjani, att hans närhet till Khamenei är ”oändlig”.

På lördagen kallade det Beslutande Rådet, styrt av Rafsanjani, in de besegrade kandidaterna för att följa lagen och lösa konflikter och dispyter [gällande valet] genom legala kanaler”. Mohsen Rezai, oppositionskandidat och fd ledare för Revolutionsgardisterna och Nateq-Nouri, den förre talmannen för parlamentet och ledande stöttepelare i iransk politik, har under tiden också hunnit försonas.

Med detta står Mir Hossein Mousavi isolerad. Utan att bry sig om Mousavis invändning, gav Styrande Rådet order om en partiell omräkning av 10% av valfria boxar över landet framför statstelevisionens kameror. Omräkningen bekräftade sent den 12 juni valresultatet och inrikesministern föreslog att Styrandde Rådet efter att ha studerat frågorna skulle avslå de inkomna klagomålen och erkänna tillförlitligheten i detta tionde presidentval”.

Omräkningen visade en liten ökning i röstetalet för president Mahmud Ahmadinejad i Kermanprovinsen. Mousavi lär nu med det riskabla valet ha kvar att välja mellan att gå över till ”civil olydnad”, men han kommer inte att framkalla någon bestörtning hos de västliga kommentatorerna inför vilka han uppenbarligen gett ett imponerande intryck som ”Irans Gandhi”

Om prognoserna varit att talmannen i det iranska parlamentet, majlis, Ali Larijani, visat sig lovande som en ledande potentiell dissident, har det i så fall också avslöjats. I måndags, inför den Islamska Konferensens möte i Algeriet, kastade Larijani ur sig att USAs politik är att ”lägga sig i” Mellanösterns interna affärer. Han gav Obama rådet att överge en sådan politik: ”En dylik förändring skulle komma att gynna både USA själv och hela regionen.”

Obamaadministrationen har några svåra val att ta. Det gäller en ihållande kritik och ett kraftigt tryck från nätverk av antiiranska grupper och mäktiga lobbygrupper inom USAs Kongress och den politiska klassen – förutom delar inom säkerhetsetablissemanget, som har något otalt med Teheran men står för en vedervärdig historia av feltolkning av förändringar i den iranska politiken – vilket fått Obama att stärka sin uppfattning.

Att mjuka upp denna hårda uppfattning kommer att bli svårt och en politiskt pinsam historia. Mycket statsmannaskap kan också komma att krävas. Bästa lösning vore att Washington tar en paus och återupptar sin strävan ifråga om Iran efter ett ordentligt uppehåll.. Men en meningsfull dialog under de kommande veckorna verkar emellertid omöjlig.

Under denna tid har man kunnat gå på sådana nitar som att vägra den iranska vicepresidenten Parviz Davoud visum för att besöka New York, där det inte hjälpte att han skulle närvara vid FNs konferens om den globala ekonomiska krisen. (Davoudi är en företrädare för liberala ekonomiska perspektiv.) Sannolikt kommer USA heller inte att fullfölja sitt beslut om en sanktionsrunda gentemot Iran vid det kommande G8-mötet den 8-10 juli i Trieste, Italien . (I maj överträffade Iran SaudiArabien som den största oljeexportören från Persiska Viken till Kina.)

Som summering har Obamaadministrationen fumlat stort efter en magnifik start vad gäller behandlingen av situationen runt Iran. Som den distingerade politikern och kommentatorn Leslie H Gelb uttryckt sig i sin nya bok ‘Power Rules: How Common Sense Can Rescue American Foreign Policy, har Obama haft valet ”att utnyttja den libyska modellen, där Washington och Tripoli lägger alla kort på bordet och handlar på det mest tillfredsställande sättet”.

Iran kommer med hämnd

En regional miljö kan dessutom endast arbeta till Irans fördel.. Irak förblir farligt balanserad. USAs framgångar i Afghanistan kastas från möjligt nederlag till undvikande av nederlag. Turkiet har distanserat sig från den europeiska hållningen apropå den närliggande utvecklingen i Iran. Azerbaijan, Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan har hyllat Ahmadinejads seger. Moskva har så småningom kommit till slutsatsen att regimen inte var hotad.

Kina går upp som den absoluta ‘vinnaren’ i att från dag 1 ha bedömt underströmningarna i Irans obskyra revolutionära politik korrekt. Peking har aldrig tidigare så öppet uttryckt en så stark solidaritet med den iranska regimen i att avvärja det västliga trycket. Varken Syrien eller Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza har visat någon benägenhet att dra sig undan Iran. Det är sant att Syriens förbindelser med SaudiArabien har förbättrats under de senaste sex månaderna och att Damaskus välkomnar Obamaadministrationens nya overtyr.

Men långt ifrån att anta Saudis eller USAs agenda gentemot Teheran, har syriska utrikesministern Walid al-Moallem ifrågasatt legitimiteten hos gatuprotesternas i Teheran. Han varnade förra söndagen inför den oro som förekom på Teherans gator: ”Alla håller på med vadslagning om den iranska regimens fall och vilka som kommer att bli förlorare.

1979 års islamska revolution är en realitet, djupt rotad i Iran och den internationella kommuniteten [läs USA] måste kunna leva med den.” Moallem efterlyste ”upprättandet av en dialog mellan Iran och USA baserad på ömsesidig respekt och icke-inblandning i Irans affärer”. På samma sätt som vid framgången för Saad Hariri som nyvald premiärminister i Libanon – och med landets allmänna stabilitet – kommer det att hänga på försoning mellan rivaler allierade med Syrien och Iran.

Allt detta tillsammans har med detta utgjort en politisk kris i Washington. Paradoxen är att Obamas administration nu kommer att ha att göra med en Khamenei som är på topp i sin politiska makt under de två decennier som han varit högste ledare. Vad gäller Ahmadinejad kommer han att förhandla från en position av makalös styrka. Det hjälper alltså om ens motståndare är så stark att han inte kan ta tuffa beslut, men i det här fallet håller inte den analogin.

Ahmadinejad lämnade knappt något till översättning, då han i Teheran slog fast att ”Utan tvekan kommer Irans nya regering att ha en mer bestämd och fast inställning till Väst. Denna gång kommer Iran nationella svar vara mer ”bistert och bestämt” och få Väst att ångra sin ”beskäftiga hållning”. Helt visst kommer Irans svar inte att gå via Twitter.

övers
Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

10 juli, 2009

Go ahead, Bibi – drop the bomb

Filed under: Iran,Israel,Kärnvapen,Palestina,USA — ingrid @ 02:57

LaChapelle-JurassicMoment

utdrag ur Pepe Escobar Asia Times The Roving Eye 8 juli

…..Varje medvetet eller omedvetet drag från Joe Biden i Vita Huset att sätta press på Teheran genom en underförstådd nära förestående israelisk attack skulle smälta isen i Tehran.

Regimen är mycket medveten om Israellobbyn i USA och Väst i allmänhet, som i åratal utvecklat en mycket sofistikerad kampanj för att utmåla Irans kärnenergiprogram som ett globalt hot och ledarskiktet i Tehran som nazismens nya ansikte.

Regimen vet i varje fall att den kan räkna med både Ryssland och Kina. Och de vet också hur Israels hela strategiska doktrin baseras på det faktum att man är den enda (inte deklarerade) kärnvapenmakten i Mellanöstern och har bestämt sig för att så förbli. Och det är här kärnvapenmakterna möts – om emigration.

Emigration är motorn i det sionistiska projektet, man behöver bara se den israeliska pressen de senaste månaderna för att förstå hur det israeliska etablissemanget själv säger det rent ut. Att den enda risken med en eventuell iransk bomb inte är hotet om förstörelse utan en minskning av den judiska emigrationen till noll.

Obamaadministrationen ser ut att ha förstått att det är omöjligt att med våld hindra Tehran från att tillägna sig kärnteknologi. Man tycks också ha insett att illusionen om ett militärt val räknas som en öppen lögn. Men allt som finns kvar av detta den yttersta konsekvensen av Iran som kärnvapenmakt, åtminstone i dess ledares ögon, skulle vara:

att det blir slut på det amerikanska hotet mot landet. Om Teheran blir pressat och instängt och att IRGC (Revolutionsgardet) hade kontroll över kärnenergiprogrammet…skulle man gå hela vägen. Israel är i det stora hela bara en mindre detalj.

Två fakta kan man inte komma ifrån. Ett- Irans ofrånkomliga rätt att utveckla sin fulla civila kärnenergicykel. Två- den enda möjliga väg till lösning som ligger hos Obamas administration skulle vara att släppa taget och istället normalisera relationerna med Iran och försöka delta i landets utveckling tillsammans med Ryssland, Kina och Indien.

Det finns inget tecken på att Tehran är redo att acceptera denna möjlighet- åtminstone inte än. Men den försvinner inte – som det just visat sig, och USA och EU måste som en tvingande nödvändighet möta dessa vid förhandlingsbordet. Precis som det är, utan skillnader i tonläge…är detta den enda uppnåeliga väg till grönt ljus vid slutet av tunneln..

övers av utdrag

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

11 juli, 2009

Bagdad partajar sin ‘självständighet’ – Arab Woman

Filed under: Irak,Irak,Iran,Mänskliga Rättigheter,USA — ingrid @ 02:09

Arabwoman-ziadbakury12

av Layla Anwar ‘An Arab Woman Blues’ 1 juli
Det här har man kunnat läsa i Bagdadtidningarna – ‘Bagdad partajar till firande av att USAs styrkor dras tillbaka från städer och byar, då det krigsdrabbade landet tar ansvar för sin egen säkerhet.´

Bara titeln BAGDAD PARTAJAR… DRAS TILLBAKA. När man läser detta tänker man- ‘Vow, vad fantastiskt, irakierna har fått tillbaka sitt land och dessutom firar de!

De förbereder ett stort party i Bagdad för att fira tillbakadragandet av USAs styrkor från städer och byar, då det krigsdrabbade landet nu tar över ansvaret för sin egen säkerhet’.

Inget som helst tal om att trupperna skall dras bort från de över 15 amerikanska militärbaserna som är spridda över hela Irak. För att inte tala om att vissa trupper återgår till omgivningar runt städerna och att vissa städer inte alls upplever något trupptillbakadragande. Man vill ge intryck av ett fullständigt trupptillbakadragande från alla städer och byar.

Så den andra meningen – tar ansvar för sin egen säkerhet. Med över 150 000 beväpnade soldater farande runt som vakter. Yeah right! Festligheterna för att markera ‘dagen för nationell suveränitet’ startar kl 15 i Zawraparken, störst i huvudstaden, med sångare och poeter för att börja föreställningen innan musikgrupperna tar vid på scenen.

’Fira dagen för nationell suveränitet’. Hur kan man uppnå suveränitet med 150 000 amerikanska soldater farande runt överallt och då den irakiska armén inte ens kan försvara sitt eget territorium mot utländsk aggression?

Observera den psykologiska biten- ordet FESTLIGHETER – FIRANDE med poeter, sångare – alla samlade i en park. Åter en uppgjord illusion av glädje och lycka i Irak, noga uppbyggd av amerikaner och nickedockregering för att skapa intryck av att ockupationen avslutats den 30 juni.

’Bagdad partajar’ – då det för inte mer än två dagar sedan var över 350 irakier som dog i en serie explosioner som skylldes på sekteristpartierna själva och deras ministerier och säkerhetsstyrkor och på Iran, som exporterat sin internationella konflikt till Bagdad.

Vilken förolämpning mot irakierna och hur billigt har inte deras blod blivit! USAs tillbakadragande under det ömsesidiga avtal som undertecknats förra året kommer att slutföras på tisdag, som då blir nationell helgdag.

DET ÖMSESIDIGA SÄKERHETSAVTALET skulle ha röstats om i en nationell omröstning vilken inte blev av (anm IT-har flyttats fram minst ett halvår). Under efterdyningarna av de massiva bombningar som under månaden dödat mer än 200 människor är säkerhetsstyrkorna inte i tjänst i huvudstaden och motorcyklar favoriserade av en del bombare har bannlysts från gatorna.

FÖRBJUDA MOTORCYKLAR ÄR DEFENITIVT ETT TECKEN PÅ NATIONELL SUVERÄNITET

Som ett mått på allvaret i hotet har all ledighet för polis.och armépersonal dragits in. Så vem önskar sig inte en självständighetsdag i Irak? ‘Vi kan förvänta oss att några kriminella möjligen försöker fortsätta attackerna’, säger generalmajor Abdul Karimkhalaf, Inrikesministeriets operationella chef och talesman.

NÅGRA KRIMINELLA? VAR finns dessa kriminella? Det är därför det från högsta ort hos premiärministern kommer order om, att våra styrkor till 100 procent befinner sig i omgivningen tills närmare besked kommer. Till 100 procent på marken?

VARFÖR deklarerar de inte undantagstillstånd, vilket skulle ha fullbordat tricket med nationell självständighet. Den irakiska premiärministern varnade tidigare i månaden för att motståndsgrupper och miliser sannolikt skulle komma att trappa upp attackerna inför 30 junis slutfas i försöken att underminera tilltron till Iraks egna säkerhetsstyrkor.

Motståndsgrupper och miliser- OK NU VET NI VILKA DE VERKLIGT KRIMINELLA ÄR. DETTA BERÖMDA ORD – MOTSTÅNDsgrupper. Låt oss se nu vad som kommer upp ur texten efter detta…..Maliki och andra regeringstjänstemän har sedan dess insisterat på att Iraks 750 000 soldater och poliser kan försvara nationen mot attacker som tillskrivs al-Qaidalänkade motståndsmän och styrkor lojala till den avsatta diktatorn Saddam Hussein.

OK nu är det klart vilka de kriminella är – al Qaida och Saddamister vilka råkat vara just arabiska sunni enligt USAadministrationens och Irans definitioner – men det är bara en tillfällighet- eller? ‘Vi försäkrar er att de irakiska styrkorna är redo för sin uppgift, trots vissa brott mot säkerheten och vi försäkrar er att vi är mer stabila och säkra nu’, sa premiärminister Maliki efter förra veckans attack i Sadre City…

För att inte tala om de tidigare refererade miliserna eftersom Sadre City är fulla av miliser. Men de är shia och därför står det inget mer om det. Ingen hänvisning till ‘kriminella’ miliser. Bara AQ och Saddamister. Så pekas t.ex sunnis ut som kriminella. Det är ETT av de sätt som har beskrivits som ‘undertryckande av shia under sunnistyret’ och det fungerar fortfarande bland antikrigsfolket som den lögn deras talesmän har köpt.

De säger att de nyliga attackerna var delar av en ‘plan med målet att starta sekterism, kaos, slut på den politiska processen och att förhindra det irakiska folket från att stå på egna ben’. Så det är alltså al Qaida och sekteristerna som vill uppväcka sekterism? Inte Iran, inte shiapartierna, inte polisen/regeringsmiliserna och armén. Inte Inrikesministeriet eller det Iranstyrda försvaret? Det kommer bara att vara ett litet antal USAstyrkor för rådgivning och träning som stannar i tättbebyggda områden, medan stommen av de amerikanska trupperna i Irak..inkvarteras någon annanstans.

Vilka tättbebyggda områden? Inkvarterade någon annanstans? Exakt var? De befinner sig alltså fortfarande i Irak. Ännu en gång försöker man ge sken av att amerikanska trupper inte längre kommer att vara fysiskt närvarande i Irak utan bara i ett mycket begränsat antal. Detta är ett perfekt fall där termen BORTDRAGANDE används för propagandaändamål till att sälja idén om nationell suveränitet.

Tillbakadragandet den 30 juni från stora städer och byar som ett preludium till ett fullständigt amerikanskt tillbakadragande vid slutet av år 2011… Lägg märke till detta som försöker ingjuta tilltro till oss, att amerikanarna verkligen kommer att lämna Irak vid slutet av år 2011 och att de då har uppfyllt sina mål. Vilket de händelsevis har gjort. Att avlägsna Saddam Husseins regim och överlämna den till partier lojala emot Iran.

Men vad händer med tiotals amerikanska baser och Mellanösterns största bas med mer än 5 000 anställda? Jag antar att dessa inte försvinner. Så ‘befrielse’ betydde alltså tre saker 1. regimförändring 2. en väldig amerikansk närvaro i Irak och 3. landets delning och delar överlämnade till Iran. Trots att den irakiska arme’n och polisen förblir flygfärdiga styrkor, har de under senaste månaderna fått kontroll över militärbaser och checkpoints och patruller som tidigare varit bemannade av amerikanarna.

O ja, jag förstår. Så vart kommer de amerikanska styrkorna att dra sig undan? Kommer de att försvinna ut i tomma intet? O nej, de kommer att ‘inkvarteras någon annanstans’…men var? I sina militärbaser i Irak. Och hur många finns det egentligen? En hel del, då de skall kunna delas med 750 000 irakiska poliser och arméfolk. Och hur många checkpoints och patruller? Förmodligen hundratals.

Detta är hur illusionen av ‘säkerhet’ har sålts ut till publiken. Det fordras tusentals checkpoints, militärbaser och patruller för att garantera säkerheten i Irak. Vad säger det? Det säger mig att några någonstans har stått emot hårt och länge. Läs om meningen är ni snälla.

Irak har också upprättat ett operationscenter…´Joint military operation coordination committee´ förlagd till Bagdads flygplats- vilken måste ge klartecken för att en amerikansk enhet skall kunna intervenera. Det refererar till den tidigare nämnda irakiska ‘dirty brigade’.

Amerikanarna tycker om att kalla dem ‘elitstyrkor’. Dessa ‘smutsiga brigader’, som irakerna kallar dem, står direkt under amerikanarna och opererar från Bagdads flygplats, vilken har varit högkvarter för det som irakerna brukat kalla ‘the dirty gang’. Det bestod av de amerikanska och israeliska underrättelsetjänsterna, höga säkerhetsanställda som är kontraktsbundna, privata legoknektar, Irak-Iranska agenter…fråga Chalabi- han kan säga vilka ‘the dirty gang’ är.

Den är idag ersatt med ‘The dirty brigade’ direkt under amerikansk kontroll och skild från polisen och irakiska arme’n. Den består av en grupp elitstyrkor’. Notera att de använt SAMMA BETECKNING på den förra regimens specialstyrkor, vilka kallades ´Republikanska Gardets elitstyrkor’. Det här är lurigt och inte bara kopplat till en ‘Dirty brigade’ eller elitstyrkor utan till ‘De förenade militäroperationernas koordineringsgrupp’.

Detta nämnda avtal ‘Status of forces agreement’ med deadline den 30 juni för att dra tillbaka trupperna säger att den amerikanska befälhavaren måste ha tillstånd från de irakiska myndigheterna att utföra operationer, men de har rätt till ‘legitimt självförsvar’. O jag älskar detta stycke. Sofaavtalet måste genomgå en nationell omröstning innan det kan antas. Det har inte blivit gjort.

Med andra ord har den sekteristiska iranska regeringen och amerikanarna ålagt det irakiska folket detta avtal. Och se bara denna vändning: ‘Den amerikanska befälhavaren måste ha tillstånd av den irakiska för att kunna genomföra operationer. ‘Måste ha tillstånd – återigen markerar man ILLUSIONEN av suveränitet.

ATT UTFÖRA OPERATIONER. VILKA OPERATIONER? VARFÖR BEHÖVER AMERIKANARE UTFÖRA OPERATIONER DÅ NU IRAK MARKERAT SIN NATIONELLA SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG? Och den sista meningen säger ALLT- ‘Amerikanska styrkor upprätthåller en unilateral rätt till legitimt självförsvar.’

Självförsvar mot vem? ‘Legitimt självförsvar’ i ett land som inte ens är deras. I ett land som de illegalt ockuperat. Så vad händer vid deras ’tillbakadragande’? Det finns inget tillbakadragande. De tillhörverkligen ett så generöst folk. De befriade Irak. För att inte nämna de miljoner dödade och i exil och nu har de överlämnat landet till ‘Iraks regering’ .

Ungefär 150 000 av dessa trevliga killar kommer fortfarande under ett par år att hänga omkring här som rådgivare för träning av trupper och återuppbyggnad…för de bryr sig så mycket om irakerna. Och då nu de är sådana trevliga killar… behöver de också skydda sig själva i ‘legitimt’ självförsvar’ i Irak.

Ett land som blivit ockuperat genom bomber av fem Hiroshimabombers storlek och mördat miljoner och som släppt lös de mest sekteristiska, rasistiska, chauvinistiska elementen om det så är av kurdiskt eller iranskt ursprung eller irakier med yttersta lojalitet mot Iran.

MEN MOTSTÅNDSRÖRELSEN eller varje element av motstånd anses inte vara legitimt motstånd i detta ockuperade land. Det är i sanning en mycket, mycket smutsig ockupation, en av de smutsigaste i historien. Vietnam eller övriga är INGENTING i jämförelse. Gud förbanne er alla!

ur Layla Anwar 29 juni ‘An arab woman blues’

Kommentering avstängd

Irak firar en slags seger

Filed under: Fred,Irak,Irak,Iran,nya,religion,terrorism,USA — ingrid @ 21:05

warhorse

av Sami Moubayed

Irakiska kalendrar är märkta med de särskilda dagar som varit viktigast i deras historia. Tidigare var den 14 juli också en nationell helgdag. Den dag 1958 då armén störtade den Hashemitiska monarkin. Det gällde också den 7 april, då Baathpartiet bildadades 1947.

Nu har irakierna en ny allmän helgdag – Nationella Självständighetsdagen, alltså den dag då Förenta Staterna drog bort sina trupper från irakiska städer den 30 juni med ett formellt överlämnande av säkerheten till de nya irakiska styrkorna enligt SOFAavtalet, Status of Forces Agreement. Det avtal mellan USA och Irak, som i slutet av år 2008 godkänts av den irakiska regeringen

Tillbakadragandet är säkerligen en milstolpe på vägen till självständighet, eftersom det delvis ansluter till ockupationen den 20 mars 2003. 130 000 USAtrupper stannar kvar i Irak, men den siffran skall sommaren 2010 ha krymt till 50 000 då USAs stridsoperationer avslutas. Det fulla tillbakadragande, som president Barack Obama upprepade gånger lovat, skall komma under 2012.

Baghdad skickade med sång upp väldiga fyrverkerier vid överlämnandet, men än finns det allvarliga bekymmer om säkerheten, särskilt som det blivit en uppgång i våldet den senaste månaden. Bara den sista veckan har 250 människor dödats inklusive 150 i Kirkuk i norr.

För att föregripa tisdagens trupptillbakadragande har regeringen ökat säkerheten runt landet och förbjudit motorcyklar, i egenskap av utmärkta verktyg för bomber och våld – och infört ett strikt utegångsförbud och andra säkerhetsarrangemang. I befolkade områden vilar idag säkerheten på ett antal 200 000 tränade armétrupper, mer än 42 000 paramilitära nationella polisstyrkor och över 300 000 reguljära poliser.

Premiärminister Nuri al-Maliki sa i veckan, att trots den nyliga våldsvågen är Irak kapabel att ta hand om sin egen säkerhet efter 30 juni, som kallas ”Segerdagen”. ”Vi är i början av en ny fas som underlätta Iraks suveränitet. Det är ett budskap till världen att vi nu är i stånd att skydda vår säkerhet och sköta våra egna interna angelägenheter’ sa Maliki, medan han skyllde de senaste attackerna på al-Qaeda. ”Om de militanta nu önskar trycka ner den politiska processen, säger vi att vi inte kommer att falla undan, såvida den nationella enigheten inte skakas.”

Som ett eko av dessa ord, kallade vicepresident Adel Abdul Mehdi, en stark allierad till Iran, de senaste attackerna som ”brott mot mänskligheten” och skyllde dessa på regionala makter (som uppenbar referens till Saudiarabien). Båda ledare har bett de vanliga irakierna att inte oroa sig och förklarat att säkerheten kommer tihop med en större försoning mellan majoritetsgrupperna shia, sunni och kurder. De senaste attackerna är de blodigaste på nära två år och påminner om att irakerna inte kan ta någonting för givet – fred i ett land som upplevt över 100 000 dokumenterade civila dödsoffer och 4316 bekräftade dödsfall inom den militära koalitionen under de senaste sex åren.

President Barack Obama lät i fredags skeptisk då han sa- ”jag har inte sett särskilt mycket politiska framsteg i Irak -under förhandlingarna mellan sunni och shia – av det jag velat uppleva.” Hans Bagdadambassadör Christopher Hill var mer optimistisk- ”Irakiska styrkor är reda att ta över denna nation. Vad vi gör här är att införa de skyldigheter som säkerhetsavtalet med Irak stipulerat. [undertecknat december 2008]. Vi har arbetat mycket hårt inför denna dag.”

Sunni politiker ser ut att vara mindre oroade än Obama, privat säger de att orsaken till det inre våldet alltsedan 2003 var Iraks iranska grannar, som idag har nog med sina egna interna angelägenheteter för att blanda sig i Iraks inre förhållanden efter den kontroversiella återvalet av president Mahmud Ahmadinejad 12 juni. Sunnis i allmänhet är angelägna om att se USAs trupper lämna landet och beskyller dessa för allt våld och kaos sedan invasionen då man störtade Saddam Hussein. De tror Irak kan komma att regera sig själv och bilägga interna dispyter så snart amerikanarna har lämnat. Det må så vara, men frågan kvarstår.

En härrör till de amerikanska militära utbildarna, som enligt SOFAavtalet får stanna kvar i städerna för att hjälpa till med träning av den irakiska armén. Vad händer om amerikanarna blir attackerade? Kan USA skicka förstärkning för att försvara sig? Logiskt sett skulle det kräva tillstånd från den centrala regeringen i Bagdad, och detaljer om hur det ska gå till återstår ännu att diskutera. Tillfrågad om hur USA skulle reagera om den återstående ickemilitära personalen attackerades, sa Hill, ”Vi har alltid rätt till självförsvar.” Han var inte genomtänkt och hade uppenbarligen inget klart svar.

Shia däremot, tvärtemot av vad George W Bushs administration trott, har inte gjort det amerikanska mellanspelet i Irak till en picnic precis, och det fanns starka begränsningar i deras samarbetsvillighet under denna post Saddam-era. Fastän de bifallit till störtandet av Saddam Hussein, förblev de shia i sina hjärtan, antingen arabnationalister vilka väntat att få se Irak som en enda enhet i den arabiska nationen, fri från utländsk eller proiransk kontroll. I och med det inväntar man ett tillfälle att manipulera ockupationen att ge upp de egna behoven för att därefter bekämpa den inifrån.

Dessa shia ville se Saddam, en traditionellt hatad fiende, och hans sunni Baathpartister bortdrivna från makten och själva ta kontrollen över statsmakten i valen 2005. Post-Saddam eran har lett till den dramatiska uppgången för shiapolitiker som Abdul Aziz al-Hakim inom SIIC partiet och hans mest förbundna, Adel Abdul-Mehdi, Muqtada al-Sadr, Ibrahim al-Jaafary och Maliki som blev premiärminister 2006.

Ingen av dessa män skulle någonsin ha nått höga poster som ledare. om det inte vore för störtandet av Saddam Hussein. Alla dessa inklusive Maliki (som totalt sett har förändrats) ville från början etablera en Iranliknande teokrati. Muqtada önskade emellertid ett Irak oberoende av iransk kontroll och lutade mer åt arabvärlden, medan Hakim ville få landet till en enda satellit till Iran.

På en punkt under 2006-2007 års inbördeskrig blev dessa män transformerade till krigsherrar som de i Libanon, ryktbara under landets långa inbördeskrig, och stödde då miliserna att slå till mot Sunnikommuniteter, moskéer och ledare. Så styrs t.ex Inrikesministeriet alltsedan 2005 av shia. vilka har använt sin polis och sina fängelsehålor till att utkräva hämnd på det samhälle som fört fram Saddam under 1970talet.

Det finns ingen garanti då väl amerikanarna har lämnat för att det blir som i det förgångna. Förutom att väljarna verkat ‘klokare under provinsvalen i januari och röstat på politiker som lovat en stat byggd på lag och ordning hellre än på konfessionella friheter. Under detta val förlorade SIIC åtta av de elva provinser, som man en gång styrt, vilket visade att de sekteristiska lojaliteterna vittrat sönder. Ett annat stopp för dylika ovanor är den arabiska längtan efter att i Irak öka tillgången på affärskontrakt och diplomatisk representation, så att landet inte kommer att förbli en iransk sattelitstat.

Utifrån sakernas tillstånd i Iran är det troligt att landet kommer att vara under flammande upplopp och alltför distraherad att blanda sig i Iraks angelägenheter. Men sunnis uppmärksamhet är på topp i Irak. De bojkottade valen år 2005 – och efter att ha grämt sig över att Saddam kastats över ända – kom de att få betala ett högt pris genom att sidsteppas från den politiska processen och endast få en minoritet i parlamentet.

Men de har uppenbarligen lärt sig sin läxa och planerar en stark comeback till valen januari 2010. Sunnis – under tryck av Saudiarabien och Syrien – kommer inte att driva någon mer bojkott och planerar att få tillbaka staten genom regeringens institutioner. De tror att när väl USAs paraply är borta och iranierna har fångats i limbo, kommer de också att få sina shia-landsmäns öra.

Resultatet från de senaste provinsvalen talar i högsta grad för det som sunnis kan göra – demokratiskt – om de vill engagera sig i den politiska processen. I januari röstade man i stora skaror – även i de sk sunniupprorsmännens marker. Som i Saddams hemstad Tikrit. Man kommer emellertid att få lägga ner vapnen, såvida shia gör detsamma, då man teoretiskt sett inte längre har någon att kämpa mot i de små-mellan och stora städerna, då nu amerikanarna ska lämna.

Iraks framtid kommer dock att förbli starkt kopplad till en regional maktbalans mellan Iran, Saudiarabien, Syrien och Förenta Staterna. Det blir helt klart ett vacuum då amerikanarna lämnar, och detta vacuum kommer antingen att fyllas av saudierna eller iranierna. Riyadh vill ha landet fritt och förenat från alla sorters miliser, inställt på att bekämpa al-Qaida och oberoende av en iransk kontroll. Där kommer man aldrig att tolerera en starkare shia-makt eller ett autonomt shiadistrikt i södra Irak, som flera av Irans proxies efterfrågat sedan år 2003 .

Iran vill ha ett Irak allierat till Teheran, mer än till övriga arabvärlden, dominerat av religiöst förbundna shiapolitiker beredda att tillsammans med iranierna delta i dess ”kalla krig” mot USA. USA uppbär fortfarande till år 2012 ett stort inflytande i landet och befinner sig närmare den saudiska agendan än den iranska. Samma gäller Syrien. Vad framtiden har i sitt sköte efter 30 juni, blir i de regionala och internationella tungviktarnas intresse, till irakiska statsmäns missnöje – eller på vissa håll, nöje.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

13 juli, 2009

ISAFS handbok och den militära verksamheten i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,Fred,NATO,Sverige — ingrid @ 05:34

afghan-beväpning

Enhancing the Footprint: Stakeholders in Afghan Reconstruction av Bas Rietjens m.fl

Detta är en ifrågasättande artikel som handlar om hur ISAF riskerar blanda ihop civilt och militärt vid sina missioner och PRT, ‘Provincial Reconstruction Team’, de som USA har så gott om i Irak.

Forskarteamet bakom nedanstående holländska projekt har till stor del en bakgrund inom det militära området i samverkan med ‘humanitära operationer’. Deras avsikt är att förklara varför det är så nödvändigt med ett lokalt deltagande för att kunna uppnå framgång i övergripande militära missioner, som t.ex ISAFs mission i Afghanistan. Man vill också identifiera de utmaningar som ISAF står inför då det gäller lokalt deltagande och hur man kan förbättra detta.

Sammanfattning- Som klart påvisats i Afghanistan borde återuppbyggnad ske UNDER själva konflikten och stabiliseringen och inte efter. Återuppbyggnad är på skilda sätt den grundläggande process som har förmåga att överbrygga vid konflikt och stabilisering.

”Behovet av återuppbyggnad har ofta dragit in ISAF i aktiviteter som sträcker sig väl utanför dess ursprungliga mandat, det som går ut på att på plats upprätthålla säkerheten, till exempel återställa lag och ordning eller träna den nationella polisen och armén. Det har också kunnat innebära basal service av typ hälsovård, utbildning eller mat och stöd till de afghanska myndigheternas verksamhet.

Detta har gjorts, trots att de flesta militära styrkor instämmer i att de själva inte är rätta aktörer för att genomföra icke säkerhetsrelaterade uppgifter inom det som ligger inom den traditionellt humanitära sfären i områden med få existerande säkerhetsarrangemang. Vilket då kommit att hindra humanitära organisationer från att etablera en egen närvaro på plats.

På många håll i de södra provinserna Helmand, Zabul och Uruzgan, där det finns ett fåtal säkerhetsarrangemang, blir de humanitära organisationerna förhindrade att bli lokalt etablerade. På många håll blir de medvetna måltavlor för motståndsgrupper som försöker hindra dem från att vinna fotfäste eller leverera effektiv hjälp till lokalbefolkningen.

I dessa situationer blir debatten om särskilda verksamhetsområden mindre relevant, ifall det skulle bli nödvändigt att få in ett militärt deltagande för att skapa stabilitet under dylika ickemilitära aktiviteter.

Enligt australiska militära erfarenheter från Uruzgan har man betonat vikten av konsultationer med de lokala officiella och andra betydelsefulla parter. . . Det är viktigt att etablera en formell mekanism och involvera alla parter och på så sätt underlätta inför mötet med medborgare och styrande i samhället.

Detta samarbete bör inkludera vanliga möten med officiella och lokala invånare för att planera enskilda projekt och försäkra sig om att det som erbjuds är vad invånarna själva behöver.

Huvudfrågan i denna artikel är deltagandet av de lokala intressenterna i ISAF’s stabilitets- och återuppbyggnadsaktiviteter. Eftersom andra intressenter till exempel de militära ‘Provincial Reconstruction Teams’ (PRT) också har ISAFs uppdrag vad gäller återuppbyggnad, utgör ovanstående samtidigt basen för hur ISAFs enheter konfronteras med deltagande från lokalt håll.

Dessa erfarenheter är emellertid i mindre utsträckning inkluderade. Istället inbegriper artikeln tre områden:

För det första, att förklara varför deltagande av lokala aktörer är väsentligt för ISAFs framgång i stort.

För det andra, att identifiera vilka de viktigaste aktörerna är för att säkra ett lokalt deltagande.

För det tredje, att formulera sätt att förbättra ett bredare deltagande.

Lokalt deltagande
Återuppbyggnad är en föränderlig process, där sociala relationer och syftet med institutionerna noga diskuteras under den tid man ingående undersöker sitt manövreringsutrymme och väntar på att förutsättningar uppstårför en slags fred. Det är en process som lokala aktörer driver: invånare, regeringsanställda, organisationer och affärsverksamhet; för återupptagna relationer och hierarkier.

Inom detta område kan fyra relaterade områden särskiljas vad gäller frågan om deltagande (1) som en rättighet att delta i beslutsprocessen (2) som en oberoende aktivitet (3) som deltagare i utvecklingen utifrån lokal kännedom och (4) som deltagare i maktöverföringen

Dessa fyra element tycks platsa under Världsbankens definition av deltagande, nämligen som ”en process i vilken deltagarna är med och kontrollerar de initiativ och beslut som tas i processen och de resurser som påverkar dem då det gäller att skapa stabilitet

I själva verket varierar den grad av deltagande och kontroll som de lokala intressenterna kan ha över de områden som påverkar dem själva. Det kan variera från nära noll till ett nästan hundraprocentigt deltagande. Det finns också olika typer av bönders deltagande i ett jordbruksprojekt. Utifrån olika grader finner man att inte alla typer ingår i Världsbankens definitioner.

Förutom att på en skala mäta intensiteten i deltagarnas uppförande kan man också undersöka deras deltagande lokalt genom att skilja mellan deras olika motiv för att delta. Då har man kunnat särskilja sex motiv för de lokalt invoverade i återuppbyggnadsskedet.

* Lokalt ägarskap.

* Kapacitetsbyggande.

* Hållbarhet.

* Ökad säkerhet.

* Den lokala myndighetens legitimitet

* Överensstämmelse lokalt med de yttre drivkrafterna.

För att förklara varför det lokala deltagandet är så viktigt för missionens övergripande resultat, kommer man att gå igenom de sex motiven inom ramen för ISAFs aktiviteter för återuppbyggnad.

Det första motivet för lokalt deltagande är att öka det lokala ägarskapet. Återuppbyggnadsinitiativen ska tillmötesgå afghanernas behov och rikta sig mot de problem som dessa upplever. Ett lokalt ägarskap inträder, då det afghanska folket betraktar återuppbyggnaden som något de själva äger istället för det internationella samfundet.

Som resultat kommer de själva att bidra i projektet och invånarna försvarar, upprätthåller och utökar projektet långt efter det att det internationella samfundet lämnat.

Om å andra sidan det som lämnas kvar inte spelar någon roll för det lokala samhället, att det inte möter deras behov, eller att de känner det inte tillhör dem själva, kommer de att överge projektet så snart som det internationella samfundet har försvunnit, vare sig det gäller ISAF eller de humanitära organisationerna.

För det andra är lokalt deltagande nödvändigt för kapacitetsbyggande. Det innebär att överföra tekniska kunskaper och färdigheter till individer och institutioner, så att de kan uppfylla en långsiktig förmåga till effektiv verksamhet och upprätthålla en kunnig public-service funktion.

En av kapacitets-byggandets viktigaste biprodukter är att värdnationen ökar sin förmåga att bevara, ta till sig och underlätta ekonomiska investeringar, vare sig de kommer som hjälp inifrån den offentliga sektorn eller de privata donatorerna.

Uthållighet är det tredje motivet för lokalt deltagande och gäller den påverkan som kan kvarstå utanför den utomståendes aktivitet. Den omfattar också tanken på att nationens resurser är begränsade och att återuppbyggandet bör säkra balansen mellan det ekonomiska återuppbyggandet, det sociala återuppbyggandet och återuppbyggandet av demokrati och ledning.

Med tanke på kravet på uthållighet tvingas levererantörerna av bistånd att fundera över om den teknologi, de institutioner eller den service som de inför kommer att få den uthålliga effekt på samhället som man eftersträvar.

För det fjärd bidrar lokalt deltagande till en ökad säkerhet. Genom att upprätta förtroendefulla relationer med den drabbade befolkningen, kan man säkra tillgången på kritisk säkerhetsinformation och ökar därmed organisationens egen säkerhet. Lokalt deltagande kan bli ett sätt att göra områden eller grupper tillgängliga, vilka annars inte skulle kunna vara det inför de utländska organisationerna.

För det femte, deltagande från lokala auktoriteter inom ISAFs återuppbyggnadsområde ökar deras legitimitet i befolkningens ögon. Ett synligt deltagande av lokala officiella ökar afghanernas tilltro till och förtroende för regeringen.

Det sjätte och sista motivet för ett lokalt deltagande är att med det kunna reducera skillnaden i uppfattningar. En studie gjord av Feinstein International Center 2005 identifierar en större skillnad i hur utomstående som hjälporganisationer eller militära sådana och de lokala samhällena lägger i begreppet fred och säkerhet.

Brister då det gäller detta kan innebära att förväntningarna hos lokala parter inte stämmer överens med de som ISAF har. Lokalt deltagande bidrar till samma ömsesidiga förväntan eller som general Petraeus beskrev det om Irak, att där handlar det om att ta hand om förväntningar.

Utmaningar och åtgärder till förbättring. Trots att motiven för lokalt deltagande vida bekräftats, kräver det också att man kan bemästra sju utmaningar inom området för att underlätta ett lokalt deltagande i ISAFs återuppbyggnadsarbete.

För att t.ex förbättra de lokala parternas deltagande kunde man vidta flera åtgärder. Utmaningarna listas nedtill med kommentarer om vad som är nödvändigt för ett genomförande.

Militär kultur och återuppbyggnadsdynamik

Rent generellt sätter militär kultur ett stort värde på en enhetlig kommando och kontroll och top-down hierarki, disciplin och ansvar. Detta militära sätt att lösa problemen sker genom direktiv och tvång, vilket demonstrerar en mentalitet som ökar effektiviteten i stridssituationer. Frågan återstår huruvida en dominant militär kultur ökar effektiviteten i rekonstruktions-processer.

Trots att återuppbyggnadsprocessen äger rum i många skilda miljöer och situationer har Sultan Barakat’s jämförande forskning kommit fram till att det finns ett återkommande mönster i dessa processer, genom att man använder en alltför kort tidshorisont och reducera den till en teknisk fix istället för att fungera som en process för återställande av stats- samhälls- och maktrelationer, där man med det ofta utelämnar de lokala parterna från ekvationen.

De processer för återuppbyggnad som finns är ofta alltför orienterade mot att uppnå en återuppbyggnad på nationell nivå. Denna inriktning medför att man riskerar förbise de lokala hoten mot den individuella säkerheten eller mot själva återuppbyggnaden. Att begränsa problemen i Afghanistan till en konflikt med talibanerna kan till exampel förbise den lokala dynamiken i dessa komplexa etniska rivaliteter och den tävlan om land som existerar.

Lokala behov av säkerhet kan variera stort. Även om nationell säkerhet kan diktera behovet av en arméreform, så kan lokala kvinnor sätta större tryck på att utveckla en tillförlitlig polisstyrka eller bygga upp en tillförlitlig domstol för att lösa egendomstvister.

För att slå ihop olika rörelser i samband med återuppbyggnadsarbetet utifrån ett västligt perspektiv är inom det afghanska samhället och kulturen svårt att förstå sig på, en omständighet som borde gynna en behovsinriktad verksamhet och betona ett lokalt deltagande för att kunna bemästra en återuppbyggnad.

Det krävs ett nytt kulturellt tankesätt och förståelse av den internationella parten, inklusive militären. I sin skrift om ”post-moderna utmaningar för moderna krigare” argumenterar en högt uppsatt brittisk militär John Kiszely, chef för Storbritanniens militärakademi, att en dylik förändring skulle ställa krav på erkännande ”att det slutmål som betyder mest inte är av militär natur utan politiskt. . . .

Operationell framgång uppnås inte i första hand genom användning av dödlig eldkraft; och de tillräckliga resurserna leder inte obönhörligt till framgång i kampen.” För att citera Kiszely -”Det slutmål som betyder något är den samhälleliga, operationella framgång i återuppbyggnaden som i första hand bestäms och uppnås av deltagarna själva i sina hemsökta samhällen.”

För att åstadkomma detta kulturella skifte inom det militära krävs särskilda tränings-och utbildningsprogram. Under den inledande officersutbildningen och för de icke bemyndigade officerarna skall STARKT betonas skillnaden mellan de militära och civila aktörerna inom de humanitära, stabilitetsskapande och återuppbyggande missionerna.

De ämnen som behandlas inkluderar organisatoriska skillnader, humanitära frågor och utvecklingsstudier, gender, kontramotstånd och detta som berörda parter deltar i. Under förberedelserna inför grupperingen kommer de militära deltagarna att genomgå en orienteringskurs och träning i biståndsstrategier inom sina särskilda ansvarsområden.

Flera organisationer som Förenta Nationernas byrå för Koordinering av Humanitära Affärer och NATO genom sin civil-militära samverkanscentral, Center of Excellence, och NATO-skolan kommer att kunna erbjuda integrerade kurser för utplacerad personal.

Till det noggranna urvalet av militär personal är också ett andra mått nödvändigt för att kunna uppfylla en kulturell förändring. Kompetens bör inkludera kommunikation och förhandlingsförmåga, kreativitet, flexibilitet och känslighet.

Ett tredje mått på utveckling och justering av den doktrin som baseras på tidigare erfarenheter är nödvändig. Ett exempel på de läxor man lärt sig finns i USAs marinkårers handbok med titeln ‘Countering Irregular Threats: A Comprehensive Approach. The NATO doctrine on civil-military cooperation’ (AJP-9). Den är för närvarande under revision och skall dessutom inkludera riktlinjer för ett lokalt deltagande.

Den handbok som praktiseras går under namnet ”the Active Learning Network for Accountability and Performance in Humanitarian Action states. An understanding of the social sciences and expertise in communication techniques are essential for the implementation of meaningful participatory approaches, especially in volatile and dangerous environments.”

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

Older Posts »