Då man från svenska politikers sida pläderar för bidrag till ‘oppositionen i Iran’, skadar det inte att även ge en annan vinkel i debatten. Dessutom driver USA en geopolitik, som vid anfallet mot Irak och även i sin politik mot Iran. Det räcker att se de turer som följt på det iranska valet.
1 juli Sunday Herald av Robin Yassim Kassab
En berättelse om de händelser som mainstreammedia levererat, vilka utspelat sig i Iran och ansetts vara lika självklara som en saga. Att en ondskefull diktator med riggade val med våld undertrycker landets demokratiska krafter under hysteriska anklagelser om utländska sabotörer.
Men Twittergenerationen står på rätt sida i historien (med Obamas ord) och ‘kan få Iran tillbaka till den måttfulla cirkeln i regionen’. Alltså bara då Iran blivit måttfull, skulle rader av konflikter i området kunna lösas. Nu är inte tanken att förminska vikten av protesterna eller brutaliteten då de undertrycks, men ändå kan man notera Västs selektiva blindhet då man betraktar Mellanöstern. ‘Den iranska frågan’ innehåller en farlig mängd förenklingar, vilket ser olycksbådande ut för Obamas utlovade engagemang. Och utanför Väst kan man komma att betrakta det hela som ruttet.
Irans anspråk på att upptäcka en västlig provokation runt protesterna har i massmedia kommit att hånas stort och naturligtvis också detta att Överayatollan Kheimeini placerat ‘utlänningar’ och ‘terrorister’ som syndabockar och därmed uppvisat ett ohälsosamt förnekande av en verklig polarisering i landet. Trots detta har iranierna goda skäl att frukta en utländsk inblandning.
Det var ändå britter och amerikanare som år 1953 orkestrerade upplopp och undanröjde den iranska presidenten Mossadeqs valda regering. Och under år 2007 berättade president Bushs nykonservativa ikon John Bolton för tidningen Telegraph, att Usas attack mot Iran skulle komma att bli en sista utväg efter att man försökt med ekonomiska sanktioner och ifall en folklig revolution skulle misslyckas.
Enligt veteranjournalisten Seymour Hersh inkluderade de amerikanska operationerna i Iran även detta att stödja etniska separatist-terroristgrupper som den al Qaidalänkade Jundullah i Balachustan. Med samma ärevördiga undantag har denna dimension inte berörts i mainstreammedia. Men man har utan vidare från Västs sida accepterat Mir Hossein Mousavis anklagelser om riggade val, trots att det ännu inte funnits något verkligt bevis för fusk.
Det officiella resultate är detsamma som i den andra omgången av valet 2005, då Mahmoud Ahmadinejad fick 61,7% mot förre president Rafsanjanis 35,9 %.
Iran är besvärligt, inte för att det är mer diktatoriskt än sina grannar, utan för att det är mindre undergivet. Några veckor innan valet förutspådde en valundersökning utförd av BBC och ABC News att Ahmadinejad hade en fördel i landet framför Mousavi. Även israeliska Mossads chef Meir Dagan rapporterade att det inte funnits några större felaktighet i det iranska valet än i liberala demokratier.
Jag besökte Iran år 2006 med ryggsäck och guidebok i vardagsfarsi. Jag noterade då två stycken saker. För det första är Iran vida friare, ärligare, mindre nedsmutsat och har en större läskunnighet än någon av sina grannar (anm IT före Irakkrigen gällde detta för Irak).
För det andra: Väldigt många iranier gillar inte sina korrupta ledare och till skillnad från befolkningen i angränsande arabländer är man inte rädd för att uttrycka detta öppet.
Till viss grad har revolutionen varit fånge i sin egen framgång och omvandlat ett vida feodalt land till ett högutbildat urbant samhälle och med det hunnit skapa en uppblåst medelklass och en idealistisk ungdom med avsky både mot klädkoder och statsinförd moral. Men alla jag talat med föredrog att utveckla det rådande systemet framför kontrarevolution.
Den islamska republiken har varit ett stort om än allvarligt bristfälligt experiment i ekonomiskt och strategiskt oberoende. Med sitt maskineri oljat av klassmedvetande och nationell stolthet tillika med religion är Iran åtminstone en semidemokrati med 10 presidentval på 30 år. Iranska kvinnor tvingas dölja sitt hår, visst, men kvinnor i den amerikanska klientstaten Saudiarabien måste dölja sina ansikten.
I Saudiarabien finns naturligtvis inga val att ifrågasätta- men där finns Usa:s militärbaser. Så vi berör inte det ämnet. Det är den verkliga frågan. Iran motsätter sig Usas militära närvaro i regionen och går kraftfullt emot Israels expansion. På dessa två punkter befinner sig den iranska regimen närmare än någon annan de stämningar som finns inom folket i Mellanöstern.
Och detta är grunden till att Iran anses vara ett sådant problem i Väst: För att det är ett land av Venezuelas eller Cubas typ. Iran är besvärligt, inte för att det är konstigare eller mer diktatoriskt än sina grannar, utan för att det är mindre undergivet. Världen bekymrar sig om Irans kärnenergiprogram, medan man håller tyst om Israels 200 kärnvapen.
Israel ockuperar syriskt, libanesiskt och palestinskt territorium. Iran har inte attackerat något land under sin moderna historia. Iran anklagas för att backa upp terrorism, eftersom man hjälpt till att beväpna Hizbolla och Hamas’ frivilliga antiockupationsstyrkor med sina legitima och även lagliga målsättningar. Båda grupper har gått emot civila, dock sällan i Hizbollas fall, men dock inte i lika stor skala som Israel, som har beväpnats och avlönats av Usa.
Iran har inte exporterat wahabbi-terrorister som Talibaner eller al Qaida. Återigen är det Usas allierade Saudiarabien som gör det. President Obama valde nyss att vända sig till den muslimska världen från Kairo, säte för en klientstat som i förebyggande syfte har arresterat hundratals demokrater de senaste månaderna i rädsla för att de skulle komma att demonstrera.
Tystnad kan vara mer talande än ord. Är Obama också ‘djupt bekymrad’ över Israel,då man skjuter obeväpnade människor vid protestaktioner eller arresterar barn så unga som 12 år? Sörjer han även ‘vartenda oskyldigt förlorat liv’ i Gaza eller på gatorna i Teheran?
Om det förhåller sig så, har han fortfarande inte talat om det för oss. För närvarande håller han på med ett lätt opinionsbildande arbete genom att förenkla och demonisera en komplex kultur. Illusioner och halvsanningar förvandlas till blänkande sanningar. Det var på så vis vi hamnade i Irak.
övers Ingrid Ternert
