av Bhadrakumar 4 juli 2009 – Asia Times Moskva har aldrig tidigare i sina annaler haft en sådan välkomstceremoni för en amerikansk president på besök som den dramatiska finalen inför USApresidenten Obamas besök i Moskva i måndags.
Detta understryker komplexiteten i de händelser som de båda länderna skall gå igenom på mötet. Ryssland har rullat ut välkomstmattan som har lett hela vägen från det vilda Kaukasus med sina skeenden.
De är i högsta grad intressanta för relationerna mellan USA och Ryssland, till den ryska huvudstaden och mottagningen där av Obama.
Med mer material-Det finns även en matta med intriger och framtvingade legender vid konfliktens rötter, vilka fungerat som barriärer mot en fredlig samexistens mellan de båda stormakterna. Då med visdomen och styrkan att ta till vapen säsongsmässigt utan någon enighet om själva syftet.
Obama har bara en gång tidigare varit i Ryssland på resa med USAs Kongress dominerad av Richard Luger. Ändå kommer en statsman som Obama med påtaglig känsla för historien inte att gå miste om att lära av den utflykt som väntar honom i nästa vecka. Washington är inte road. Vicepresident Joe Biden har planerat in ett besök i Ukraina och Georgien strax efter mötet mellan USA och Ryssland i Moskva.
Spänning i Kaukasus-Ryssland har i måndags startat en massiv militärövning ‘Kaukasus 2009′ i norra Kaukasus på gränsen till Georgien. Den veckolånga övningen var tänkt att sluta dagen innan Obamas ankomst till Moskva. Itar-Tass citerar den ryska vice försvarsministern Alexander Kalmykov om att övningen genomförs i samma skala som liknande övningar under Sovjeteran.
Genom att omfatta 8 500 soldater, 450 bepansrade personfordon och 250 artillerivapen, där enheter från flygförsvars-styrkan, luftburna trupper, kaspiska flottiljen och Svarta Havsflottan, täcker manövrarna ett brett område inklusive Krasnodar och Rostovregionen såväl som Nordossetien Tjetjenien.
Medan växande signaler om islamsk militans i Nordkaukasus i viss mån kan förklara logiken i övningarna, är ett uppenbart mål att demonstrera rysk eldkraft för att hindra varje äventyrlighet då det gäller Georgien gentemot utbrytarregionen Abkhazien och Sydossetien.
Helt klart lämnar inte Moskva något åt slumpen och svarar upp mot Natoövningarna i Georgien i maj, den som president Medvevev kallat en provokation. ”Ryssland har inte bjudit in Natos observatörer till Kaukasus-2009 års krigsspel. Det är inte nödvändigt att nämna den massiva skepsis som råder bland västliga analytiker, vare sig det gäller ‘den nollställda’ USA-ryska relation som Obama lovat och i april båda presidenter skrev under, då de möttes i London vid sidan av grupp20 mötet
Tänk att under rådande omständigheter detta ändå kunnat inledas. Ryska politiska analytiker är ännu mer skeptiska. Sergei Kasaganov, inflytelserik ordförande för det ryska Utrikes- och Försvarsrådet, känner av hur underströmmen av ‘nollställning’ är ‘extremt känslig’.
På den ryska sidan finns ännu mer skepsis, eftersom Ryssland inte kunnat se några verkliga steg i USAs politik och tror det mesta är av kosmetisk natur. Karagav tillade att den ryska känslan är, att ‘USA inte är villig att göra någon verklig förändring i sin politik’ i frågor om NATOs expansion eller Pan-europeisk säkerhet. En rapport som släpptes under veckoslutet i Moskva underströk just, att en enda återställning inte hjälper i det USA-ryska sammanghanget, utan det krävs en fullständig ‘omkonfigurering’.
En lek med ord? Inte direkt. Under tiden har amerikanska analytiker sina egna klagolåtar om Ryssland-i denna återupplevda känsla av rysk stolthet och ihållande tuppig självsäkerhet, också aggressivitet, som samtidigt under mer än åtta år varit kombinerad med paranoia, osäkerhet och USAs Statsdepartement. Det som utan tvekan kommer fram nu är, att man inte väntar sig något genombrott utifrån detta Moskvamöte. Men varför i så fall, genomför då Obama detta ‘arbetsmöte’?
Kollektivt engagemang
Washington har ett pressande behov av att särskilt engagera Ryssland i selektiva frågor. Man håller fram en morot så att Moskva skall kunna gå med på vissa steg som Washington har på sin checklista. Då finns en möjlighet att genomföra överenskommelser så att bekantskapen kan röra sig i en mer positiv riktning under kommande perioder.
Kort sagt, Obamas knapptryckning under Moskvamötet är i sig tveksam, medan löftet att göra detta finns kvar på bordet. Som en ovanligt tuff dörröppnare under Obamas besök, gjorde Michel Mac Faul klart, att USAs president inte hade några illusioner om den gäspiga delade meningen ‘mellan de båda länderna’.
Han sa att ryska officiella ser världen som ett nollsummespel. USA betraktas som motståndare…och man tror att det första målet för Väst är att ‘försvaga Ryssland, omringa Ryssland, göra handlingar som gör dem själva starkare och Ryssland svagare.’
Och han tillade att Obama mycket explicit kommer att uttrycka USAs nationella intressen i sådana frågor som NATOs expansion. ‘Vi kommer mycket uppriktigt att tala om det… och därefter ser vi om det finns något sätt att få Ryssland att samarbeta om saker vi definierar som egna nationella intressen.’
De ’saker’ Mc Faul nämnde var av huvudsakliga amerikanska nationella intressen kan i stort sett betraktas som tre huvudfrågor i Obamas utrikespolitik: Strategisk vapenkontroll med Ryssland, den iranska situationen och kriget i Afghanistan. Men det är heller inte säkert att dessa är särskilt möjliga att genomdriva.
De ”ting” som McFaul nämnde som viktiga för USAs nationella intressen är i grunden tre prioriterade områden inom Obamas utrikespolitik: strategisk vapenkontroll med Ryssland, situationen runt Iran och kriget i Afghanistan. Det är emellertid inte säkert att dessa heller är helt ”dubbla” frågor. Det förklarar till viss del förmötets imponerande karaktär från båda sidor.
Vid det här laget är det helt klart så att allvarliga blockeringar kan uppstå på vägen mot förhandling om ett nytt kärnvapenkontroll-avtal som ersättning för STARTavtalet som går ut den 5 december.
Ryssland motsätter sig kraftigt det planerade uppbygget av ett missilförsvarssystem inne i Centraleuropa och USAs långsiktiga planer på att bygga ett globalt system. Frågan är då inte vad Missilförsvarssystemet egentligen handlar om från ett tekniskt perspektiv, utan vad det kan komma att bli, då USA uppgraderar teknologin till nära 100% noggrannhet.
Ett effektivt missilförsvarsystem underminerar i grunden kärnvapenpariteten mellan de båda stormakterna och tippar över den strategiska balans som har varit kvar under mer än sex årtionden och klämt in den till USAs favör. Men det är omöjligt för Obama att helt och hållet göra sig av med USAs missilförsvarsprogram.
Som bäst kan han fördröja det i två, tre år (som i vilket fall nu är garanterat på grund av USAs finansiella kris). På samma gång har en fnurra nått upp till ytan om det som kallas ‘returpotential’. Något som USA önskar behålla, även då man kommit överens om att reducera antalet kärnvapen. Det betyder, att USA vill behålla de säkrade omkring 4000 kärnvapen man lagrar och dessutom ha kvar sina 1200 uppskjutningsramper (markbaserade och från U-båt, ballistiska missiler och strategiska bomber) som del av sina konventionella styrkor för att utnyttjas i krig.
Ej oväntat håller Ryssland inte med. Man fruktar helt enkelt en stor dubbel nackdel i form av egna mycket mindre kärnvapenlager och missiler, eftersom deras ‘returpotential’ är mycket svagare. Det betyder att den föreslagna kärnvapenreduktionen kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. Med USAs väldiga fördel i sina konventionella styrkor, är det i den nukleära arsenalen som Ryssland räknar med att kunna upprätthålla en övergripande militär strategi.
Detta betyder, att den föreslagna kärnvapenminskningen endast kommer att stärka USAs militära försprång i exponentiella termer. På samma gång saknar Ryssland resurser att själv bygga upp ett kärnvapen-missilförsvar. Ändå har man där dragit en röd linje både till USAs installation av missilförsvarssystem i Europa och till NATOs expansion. Rysslands Nationella SäkerhetsStrategi till år 2020, som den 12 maj avslöjats för världen, säger att: Potentialen att upprätthålla en global och regional stabilitet kommer att kraftigt begränsa placeringen av delar av USAs globala missilförsvar i Europa…
Det som inte är acceptabelt för Ryssland i dessa planer, är att NATO-alliansen avancerar sin militärinfrastruktur till Rysslands gränser och försöker lägga till globala funktioner, något som helt går emot internationell lag, vilken förblir dess definierande faktor i relationerna med NATO.
Det är inget tvivel om att Moskvamötet i nästa vecka kommer att föra fram någon slags ‘framgång’ -troligast en ‘rapport’ – i förhandlingar som skall leda till en ny kärnvapenkontrollpakt. Möjligen, kan även ett ramverk för nytt avtal komma att kungöras, då det är brukligt för de USA-ryska mötena, att nya avtal kungörs, eftersom man brukar producera vissa resultat. Men ett slutligt avtal kan ändå bli fördröjt.
