”Den ryska federationens Nationella Säkerhets Strategi 2020″ godkändes nyligen av president Medvedev och man säger där att Moskva uppfattar sin nya snabbinsatsstyrka CSTO som ett viktigt verktyg för att tackla regionala utmaningar, politiska och militära hot.
Dokumentet pekar på att kampen för energiresurser i det Kaspiskaområdet och i Centralasien kan komma att leda till väpnade konflikter.
….Det är ingen tvekan om att styrkan ska hålla ”tredje land” utanför CentralAsien. Medvedev sa att snabbinsatsstyrkan ”kommer att va lika bra och jämförbar med NATOs styrkor”. CSTOs förenadesnabbinsatsstyrka ska ha militärövningar under augusti- september i Kazakhstan, Ryssland och Vitryssland..För att citera en rysk expert, ”en kollektiv snabbinsatsstyrka kan ge CSTO ett snabbt verktyg och lämnar ingen tid över för tredje part att intervenera.”
Ryssland planerade bygga en stark militär kontingent i Central Asien inom ramen för CSTO, jämförbar med NATOs styrkor i Europa..Den ryska nyhetsbyrån Novosti rapporterade att den nya styrkan skall komma att omfatta stora militära enheter från fem länder
-Kazakstan, Kirgistan, Ryssland, Uzbekistan och Tajikistan.
Man kommenterade då att ”Upprättandet av en kraftfull militär kontingent i Centralasien reflekterar Moskvas satsning på att få CSTO till ett pro-ryskt militärt block tävlande med NATOs styrkor i Europa.” Moskvas beslutsamhet att stå upp mot USAs inringningstrategi tjänar Pekings syften.
Uppbyggnaden av CSTO befäster för medlemmar i de centralasiatiskstaterna att förhindra USA från att öka sitt inflytande i regionen på bekostnad av Ryssland och Kina. Samtidigt skall man förhindra framtida försök från USAs sida att placera ut missilförsvarsystem vid Kinas gränser.
Tidigare har man beslutat sätta upp snabbinsatsstyrkor till omedelbart stöd för sina medlemmar, jämförbart med NATOs styrkor. Dessa styrkor skall genomföra övningar i augusti-september i Kazakstan, Ryssland och Vitryssland och då kunna förse CSTO med ett snabverktyg, som inte lämnar någon tid över för tredje part att intervenera.
Styrkan består av luftburna divisioner från Ryssland och Kazakhstan. De andra CSTO medlemmarna (förutom Uzbekistan) kommer att bidra med en bataljon var. På det sättet lämnas ingen tid över för tredje part att intervenera
Den 29 maj kom tidningen Kommersant upp med nyheten att Ryssland skulle bygga en stark militär kontingent i Centralasien inom ramen för CSTO, vilken kan jämföras med NATOs styrkor i Europa…Orsaken är
Ett, att stärka säkerheten i Central Asien vilket också tjänar Kina.
Två, att CSTO blir en barriär mot varje NATO expansion in i Central Asien, vilket också är till fördel för Kina.
Tre, att Moskvas med beslutsamhet står upp mot USAs inringningsstrategi vilket också tjänar Kina.
Fyra, CSTOs uppbyggnad betyder konsolidering av CentralAsiatiska länder, vilket förebygger möjligheter för USA att utvidga sitt inflytande i regionen, gentemot Ryssland och Kina.
Fem, Införandet av CSTO i CentralAsien kan förhindra USA från att försöka placera ut delar av sitt missilförsvar i större regioner som Kina.
Sanningens ögonblick för Obama i Moskva del 1
av Bhadrakumar 4 juli 2009 Asia Times
Moskva har aldrig tidigare i sin historia haft en sådan välkomstceremoni inför besöket av en amerikansk president, som vid den dramatiska finalen inför president Obamas Moskvabesök i måndags. Detta understryker komplexiteten i de händelser som de båda staterna skall gå igenom på mötet.
Ryssland har rullat ut sin välkomstmatta, vilken lett hela vägen från det vilda Kaukasus med sina skeenden, vilka i högsta grad är intressanta för relationerna mellan USA och Ryssland, till den ryska huvudstaden där Obama blir mottagen.
Där finns även en väv med intriger och framtvingade legender som ligger nära roten av konflikten och har verkat som en barriär mot fredlig samexistens mellan de båda makterna. Då med en visdom och styrka ifråga om det att ta till vapen utan att nått fram till enighet om själva syftet.
Obama har bara en gång tidigare varit i Ryssland på resa med USAs Kongress dominerad av Richard Luger. Ändå kommer en statsman som Obama med sin påtagliga känsla för historien inte missa att lära av den utflykt som väntar nästa vecka. Washington är emellertid inte road.Vicepresident Joe Biden har planerat ett besök i Ukraina och Georgien strax efter mötet mellan USA och Ryssland i Moskva.
Spänning i Kaukasus
Ryssland startade i måndags en massiv militärövning ‘Kaukasus 2009′ i norra Kaukasus på gränsen till Georgien. Den veckolånga övningen var tänkt att sluta dagen innan Obamas ankomst till Moskva. Itar-Tass citerar ryska vice försvarsminister Alexander Kalmykov, att övningen genomförs i samma skala som liknande övningar under Sovjettiden.
Genom att omfatta 8 500 soldater, 450 bepansrade personfordon och 250 artillerivapen och enheter hämtade från flygförsvarsstyrkan, de luftburna trupperna, den Kaspiska flottiljen och Svarta Havsflottan kommer manövern att täcka ett brett område inklusive Krasnodar och Rostovregionen såväl som Nordossetien och Tjetjenien.
De växande signalerna om en islamistisk militans i Nordkaukasus kan till viss del förklara logiken i övningarna, med det uppenbara målet att demonstrera rysk eldkraft för att hindra varje äventyrlighet vad gäller Georgien gentemot utbrytarregionen Abkhazien och Sydossetien.
Helt klart lämnar Moskva inte något åt slumpen och svarar upp mot Natoövningarna i Georgien i maj. Dessa som president Medvevev kallat en provokation.”Ryssland har inte bjudit in Natoobservatörer till krigsspelet Kaukasus 2009″.
Det är inte nödvändigt att nämna den väldiga skepsis som råder bland västliga analytiker, vare sig det gäller ‘den nollställda’ USA-ryska relation som Obama utlovat och de båda presidenterna skrev under i april, då de möttes i London vid sidan av grupp20 mötet. Tänk att under rådande omständigheter något sådant ändå kunde inledas.
Ryska politiska analytiker är än mer skeptiska. Sergei Kasaganov, inflytelserik ordförande för det ryska Utrikes- och Försvarsrådet, känner underströmmen av ‘nollställning’ vara ‘extremt känslig’. På den ryska sidan existerar ännu mer skepsis, eftersom Ryssland inte kunnat se några reella förändringar i USAs politik och då gissar att det mesta är av kosmetisk natur.
Karagav tillade om de ryska känslorna att ‘USA inte tycks vara villig att göra någon verklig förändring i sin politik’ i frågor som de om NATOs expansion eller Pan-europeisk säkerhet. En nyligen publicerad rapport i Moskva underströk just detta, att i de USA-ryska sammanghangen ettenda tryck på reset-knappen inte hjälper, utan det kräver en fullständig ‘omkonfigurering’.
En lek med ord? Inte direkt. Under tiden har amerikanska analytiker egna klagolåtar om Ryssland- i denna återuppståndna känsla av rysk stolthet och tuppig ihållande självsäkerhet tillika aggressivitet, vilken samtidigt under mer än åtta års tid varit kombinerad med paranoia, osäkerhet och det amerikanska Statsdepartementet.
Det som utan tvekan idag kommer fram, är att man utifrån mötet i Moskva inte kan förvänta sig något genombrott. Men varför genomför Obama då detta ‘arbetsmöte’?
…Kollektivt engagemang
Washington har ett pressande behov av att få Ryssland engagerad i särskilda frågor. Man håller fram en morot för att Moskva ska gå med på vissa steg i Washingtons checklista. Det finns möjlighet till att få vissa överenskommelser genomföra, så bekantskapen kan röra sig i en mer positiv riktning under kommande dagar.
Kort sagt, Obamas knapptryckning under Moskvamötet är tveksam i sig men löftet att göra det ligger kvar på bordet. Som en ovanligt tuff dörröppnare under Obamabesöket gjorde Michel Mac Faul klart. att USAs president inte hade några illusioner om den tröttsamt divergeradsynen ‘mellan de båda länderna’.
Han sa att ryska officiella ser världen som ett nollsummespel. Ubetraktas som motståndare…och man tror att Västs primära mål är att’omringa Ryssland, stärka sig själva och försvaga Ryssland.’Och han tillade att Obama mycket explicit har uttryckt USAs nationella intressen i frågor som NATOs expansion. ‘Vi kommer att tala mycket uppriktigt om detta…och efter det kan vi se om det finns ett sätt att fRyssland att samarbeta i frågor vi betraktar som våra egna nationella intressen.’
De ‘frågor’ Mc Faul nämnt vara av huvudsakligt amerikanskt nationellt intresse och i stort kan betraktas som tre huvudfrågor i Obamas utrikespolitik: Strategisk vapenkontroll med Ryssland, den iranska situationen och kriget i Afghanistan. Men det är heller inte säkert att de är särskilt möjliga att genomföra.
De ”ting” som McFaul nämnt som viktiga för USAs nationella intressen är i grunden tre prioriterade områden inom Obamas utrikespolitik: Strategisk vapenkontroll i samarbetet med Ryssland, situationen runt Iran och kriget i Afghanistan. Emellertid är det inte säkert om dessa ä”dubbla” frågor. Det förklarar i så fall till viss del förmötets imponerande karaktär från båda sidor.
Vid det här laget står det helt klart att allvarliga blockeringar kan uppstå på vägen till förhandlingar om nytt kärnvapenkontrollavtal som ersättning för STARTavtalet, som går ut den 5 december. Ryssland motsätter sig kraftigt det planerade uppbygget av ett missilsystem i Centraleuropa och de långsiktiga planer som USA har på ett sådant globalt system.
Frågan är inte vad missilförsvarssystemet egentligen handlar om ur teknisk synvinkel, utan vad det kommer att bli då USA uppgraderar teknologin till en nära100-procentig noggrannhet. Ett effektivt missil- försvarssystem underminerar i grunden kärnvapenpariteten mellan de båda stormakterna och tippar över den strategiska balansen till USAsfördel, vilken har varat i mer än sex årtionden .
Men det är omöjligt för Obama att helt och hållet göra sig av med USAs missilförsvarsprogram. Som bäst kan han fördröja det i två, tre år (i vart fall garanterat idag på grund av USAs finanskris). På samma gång har en fnurra på tråden uppstått om den så kallade ‘returpotentialen’. Något som USA önskar behålla, även då man kommit överens om reducerinav antalet kärnvapen.
Det betyder, att USA vill behålla de omkring 4 000 kärnvapen man lagrar och dessutom behålla sina 1 200 uppskjutningsramper (land- och U-båtsbaserade, ballistiska missiler och strategiska bomber) som del av dess konventionella styrkor till att utnyttjas i krig.
Inte oväntat håller man från ryskt sida inte med. Man fruktar helt enkelt den stora dubbla nackdelen i form av egna helt klart mindre kärnvapenlager och -missiler, då ‘returpotentialen’ hos dessa är myckesvagare. Det betyder att den föreslagna kärnvapenreduceringen kommer att stärka USAs militära försprång exponentiellt sett.
Tillsammans med USAs väldiga fördel i sina konventionella styrkor, är det i denna nukleära arsenal som Ryssland beräknas upprätthålla en övergripande militär strategi. Det innebär att den föreslagna kärnvapen- minskningen endast kommer att stärka USAs militära försprång exponentiellt.
På samma sätt saknar Ryssland själv resurser till att bygga upp ett kärnvapenmissilförsvar. Ändå har man dragit en röd linje gentemot både USAs europeiska missilförsvarssystem och NATOs expansion. Detta hävdar Ryssland i sin Nationella SäkerhetsStrategi fram till år 2020.
Asia Times 4 juli, 2009
http://www.atimes.com/atimes/Central_Asia/KG04Ag01.html
Vissa delar av USAs hela missilförsvar kommer att utplaceras i Europa för att upprätthålla en global och regional stabilitet.Men vad Ryssland inte accepterar med planerna, är att NATO avancerar sin militära infrastruktur fram till Rysslands gränser och dessutom försöker lägga till rent globala funktioner, helt i strid med internationell rätt i definitionenav relationerna till NATO.
Det är inget tvivel om att Moskvamötet i nästa vecka kommer att föra fram någon slags ‘framgång’ – troligvist en ‘rapport’ – i förhandlingar som skall leda till en ny pakt för kärnvapenkontroll. Möjligen kan även ett nytt ramverk kungöras för avtalet, som brukligt är vid USA-ryskamöten, eftersom dessa brukar ge ett visst resultat. Men det slutliga avtalet kan ändå vara fördröjt.
övers: Ingrid Ternert
