Obama möter persiskt bakslag
av M K Bhadrakumar Asia Times 1 Juli 2009
Twitter kan nu återgå till sin plan att stänga ner den iranska servicen och syssla med underhållsarbete. Twitter tar paus och är nöjd med att troligen ha förargat en uppgående regional makt.
Förenta Staternas regering är skyldig Twitter en stor salut för att ha gjort något som alla andra misslyckats med under de gångna trettio åren. Men det förhåller sig nu så att persiska historier har långa slut. Som den iranska regimen.
Den visar varje tecken på att samla sina styrkor, dra fram och syna det som bedöms vara verkliga hot mot systemet med sinaVilayat-e Faqih religiösa lagar. Även om USA och Storbritannien helst av allt skulle vilja slippa det kinkiga bråket med Teheran, vilket är ett mycket klokt och förnuftigt drag, så låter man dem inte göra det.
Då Överayatolla Ali Khamenei använde ett färgstarkt persiskt talesätt för att karakterisera europeiska och amerikanska offentliganställda och underströk att marken dessa står på oundvikligen blir ”besudlad”, gjorde han klart att Teheran inte så lätt glömmer den salva av gyckel som särskilt USA och Storbritannien fyrat av de senaste två veckorna för att förringa landets växande regionala profil. I en beslöjad varning sa Khamenei, ”Några av de europeiska och amerikanska officiella med sina idiotiska anmärkningar om Iran talar som om deras egna problem[läs Irak, Afghanistan] blivit lösta och Iran skulle finnas kvar som deras enda fråga.”
Iran har haft en fruktansvärd historia, till brädden fylld med vad USAs president Barack Obama i sitt Kairotal kallat ”spänningar…genom kolonialismen vilken förnekat många muslimer deras rätt och möjligheter genom ett kallt krig där länder med majoriteten muslimer alltför ofta har behandlats som proxies, ställföreträdare, med tanke på vad de själva önskar”. Teherans ”röda linje” under de senaste tre decennierna har alltid varit utländska försök att tvinga fram en regimförändring. Den linjen är nu bruten.
Det iranska säkerhetsetablissimanget har börjat gräva djupare och djupare i det som verkligen hänt. Gholam Hossein Nohseni Ejei, den mäktiga säkerhetsministern, har från tillgängliga data gått ut med att det funnits ett planerat försök av vissa världsmakter att skapa oroligheter, då de ”oroade sig över ett stabilt och säkert Iran ” och intrigerade för att avrätta iranska ledare. Obekräftade anklagelser sitter inte fast. Men obekväma frågor kommer att resas de kommande dagarna och veckorna. Tvivel har redan uppkommit om Neda Aqa-Soltans mystiska död. Återigen har dödandet inkluderat åtta tränade Basijimilismän.
Vem dödade dessa? Och vem la i realiteten skulden på den lätta brigaden? Detta är en lite känd del av historien om nedräkningen av den anglo-amerikanska kuppen i Teheran mot Mohammed Mosaddeq år 1953, USAs Central Intelligence Agency (CIA) förlorade lugnet just som gatuprotesterna i Teheran – spökligt lika oroligheterna nyligen – skulle iscensättas, men den brittiska underrättelsetjänstens utpost på Cypern som koordinerade operationen höll sig kall, tvingade på en framryckning och skapade till slut ett fullbordat faktum för Washington.
I vilket fall var Teheran ute efter britterna – ”den mest bedrägliga av de utländska makterna”, för att använda Khameneis ord. Marschorder kommenderades ut till två brittiska diplomater i Teheran och fyra lokalanställda i den brittiska ambassaden blev fängslade för förhör. Detta trots ett stort gestikulerande från Londons sida, kom man inte att blåsa upp något på Teherans gator. Ett uttalande från Utrikesministeriet i London hävdade att premiärminister Gordon Brown driver frågan, men inte av någon indignation över civilas rättigheter eller oskyldigas död.
London är fullständigt beslutsam om att ge sig av från scenen så kvickt som möjligt, och man hoppas att det blir ‘business as usual’ med Iran. Men Obama emotser en mycket mer komplicerad utmaning. Han kan inte överträffa Brown och behöver engagera sig i Iran. Den utmaning Obama står inför, är inte bara det att den iranska regimen inte fallit sönder, utan också att den visat sig ha en otrolig motståndskraft.
Regimen sluter rangordningen- Om ryktet förtäljt att den intrigerande tystnaden hos förre president Akbar Hashemi Rafsanjani betyder att han lagt upp planer i den heliga staden Qom och utmanat Khameneis order, behövde det för den sakens skull inte förhålla sig så. I söndags gick Rafsanjani öppet ut med ett uttalande signerat Khamenei. Man kan se de omisstagliga dragen av insyn..
”Den utveckling som följt på presidentvalet var en komplex konspiration utmejslad av mystiska element med målet att skapa en spricka mellan folket och det islamska etablissimanget och resultera i att dessa förlorar sin tilltro till systemet. Sådant neutraliseras när väl folket kommer in på scenen med sin vaksamhet ,” sa Rafsanjani.
Han prisade Khamenei för det styrande Rådets beslut att förlänga deadline med fem dagar för att se över frågor gällande valet och avlägsna tveksamheter. ”Ledarens värdefulla insatser för att återställa folkets tilltro till valprocessen har varit mycket effektiva,” påpekade Rafsanjani. I ett separat möte med en delegation av majlis (parlaments-) ledamöter sa Rafsanjani, att hans närhet till Khamenei är ”oändlig”.
På lördagen kallade det Beslutande Rådet, styrt av Rafsanjani, in de besegrade kandidaterna för att följa lagen och lösa konflikter och dispyter [gällande valet] genom legala kanaler”. Mohsen Rezai, oppositionskandidat och fd ledare för Revolutionsgardisterna och Nateq-Nouri, den förre talmannen för parlamentet och ledande stöttepelare i iransk politik, har under tiden också hunnit försonas.
Med detta står Mir Hossein Mousavi isolerad. Utan att bry sig om Mousavis invändning, gav Styrande Rådet order om en partiell omräkning av 10% av valfria boxar över landet framför statstelevisionens kameror. Omräkningen bekräftade sent den 12 juni valresultatet och inrikesministern föreslog att Styrandde Rådet efter att ha studerat frågorna skulle avslå de inkomna klagomålen och erkänna tillförlitligheten i detta tionde presidentval”.
Omräkningen visade en liten ökning i röstetalet för president Mahmud Ahmadinejad i Kermanprovinsen. Mousavi lär nu med det riskabla valet ha kvar att välja mellan att gå över till ”civil olydnad”, men han kommer inte att framkalla någon bestörtning hos de västliga kommentatorerna inför vilka han uppenbarligen gett ett imponerande intryck som ”Irans Gandhi”
Om prognoserna varit att talmannen i det iranska parlamentet, majlis, Ali Larijani, visat sig lovande som en ledande potentiell dissident, har det i så fall också avslöjats. I måndags, inför den Islamska Konferensens möte i Algeriet, kastade Larijani ur sig att USAs politik är att ”lägga sig i” Mellanösterns interna affärer. Han gav Obama rådet att överge en sådan politik: ”En dylik förändring skulle komma att gynna både USA själv och hela regionen.”
Obamaadministrationen har några svåra val att ta. Det gäller en ihållande kritik och ett kraftigt tryck från nätverk av antiiranska grupper och mäktiga lobbygrupper inom USAs Kongress och den politiska klassen – förutom delar inom säkerhetsetablissemanget, som har något otalt med Teheran men står för en vedervärdig historia av feltolkning av förändringar i den iranska politiken – vilket fått Obama att stärka sin uppfattning.
Att mjuka upp denna hårda uppfattning kommer att bli svårt och en politiskt pinsam historia. Mycket statsmannaskap kan också komma att krävas. Bästa lösning vore att Washington tar en paus och återupptar sin strävan ifråga om Iran efter ett ordentligt uppehåll.. Men en meningsfull dialog under de kommande veckorna verkar emellertid omöjlig.
Under denna tid har man kunnat gå på sådana nitar som att vägra den iranska vicepresidenten Parviz Davoud visum för att besöka New York, där det inte hjälpte att han skulle närvara vid FNs konferens om den globala ekonomiska krisen. (Davoudi är en företrädare för liberala ekonomiska perspektiv.) Sannolikt kommer USA heller inte att fullfölja sitt beslut om en sanktionsrunda gentemot Iran vid det kommande G8-mötet den 8-10 juli i Trieste, Italien . (I maj överträffade Iran SaudiArabien som den största oljeexportören från Persiska Viken till Kina.)
Som summering har Obamaadministrationen fumlat stort efter en magnifik start vad gäller behandlingen av situationen runt Iran. Som den distingerade politikern och kommentatorn Leslie H Gelb uttryckt sig i sin nya bok ‘Power Rules: How Common Sense Can Rescue American Foreign Policy, har Obama haft valet ”att utnyttja den libyska modellen, där Washington och Tripoli lägger alla kort på bordet och handlar på det mest tillfredsställande sättet”.
Iran kommer med hämnd
En regional miljö kan dessutom endast arbeta till Irans fördel.. Irak förblir farligt balanserad. USAs framgångar i Afghanistan kastas från möjligt nederlag till undvikande av nederlag. Turkiet har distanserat sig från den europeiska hållningen apropå den närliggande utvecklingen i Iran. Azerbaijan, Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan har hyllat Ahmadinejads seger. Moskva har så småningom kommit till slutsatsen att regimen inte var hotad.
Kina går upp som den absoluta ‘vinnaren’ i att från dag 1 ha bedömt underströmningarna i Irans obskyra revolutionära politik korrekt. Peking har aldrig tidigare så öppet uttryckt en så stark solidaritet med den iranska regimen i att avvärja det västliga trycket. Varken Syrien eller Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza har visat någon benägenhet att dra sig undan Iran. Det är sant att Syriens förbindelser med SaudiArabien har förbättrats under de senaste sex månaderna och att Damaskus välkomnar Obamaadministrationens nya overtyr.
Men långt ifrån att anta Saudis eller USAs agenda gentemot Teheran, har syriska utrikesministern Walid al-Moallem ifrågasatt legitimiteten hos gatuprotesternas i Teheran. Han varnade förra söndagen inför den oro som förekom på Teherans gator: ”Alla håller på med vadslagning om den iranska regimens fall och vilka som kommer att bli förlorare.
1979 års islamska revolution är en realitet, djupt rotad i Iran och den internationella kommuniteten [läs USA] måste kunna leva med den.” Moallem efterlyste ”upprättandet av en dialog mellan Iran och USA baserad på ömsesidig respekt och icke-inblandning i Irans affärer”. På samma sätt som vid framgången för Saad Hariri som nyvald premiärminister i Libanon – och med landets allmänna stabilitet – kommer det att hänga på försoning mellan rivaler allierade med Syrien och Iran.
Allt detta tillsammans har med detta utgjort en politisk kris i Washington. Paradoxen är att Obamas administration nu kommer att ha att göra med en Khamenei som är på topp i sin politiska makt under de två decennier som han varit högste ledare. Vad gäller Ahmadinejad kommer han att förhandla från en position av makalös styrka. Det hjälper alltså om ens motståndare är så stark att han inte kan ta tuffa beslut, men i det här fallet håller inte den analogin.
Ahmadinejad lämnade knappt något till översättning, då han i Teheran slog fast att ”Utan tvekan kommer Irans nya regering att ha en mer bestämd och fast inställning till Väst. Denna gång kommer Iran nationella svar vara mer ”bistert och bestämt” och få Väst att ångra sin ”beskäftiga hållning”. Helt visst kommer Irans svar inte att gå via Twitter.
övers
Ingrid Ternert
