Ikväll känner jag mig våldsamt deprimerad Bakom känslan ligger två välbekanta monster – sorg och vrede.
Jag såg på TV – två program på TV för att vara exakt. Ett sändes på Al-Arabiya och hade från början producerats av ARTE förra året med rubriken ‘Oil for Food’.
Det handlade om sanktionsåren och de miljarder dollar i komissioner, som det civiliserade Väst utverkat från detta program, ett program upprättat av FN.
Minnena från sanktionsåren kom tillbaka, fyllda med desparation, fasa och plåga, men jag vill ändå påstå att i jämförelse med dagens ”befriade” Irak var de guldår .
Programmet kom att för mig åter bekräfta hur länder i Väst, särskilt England och USA, är nationer befolkade av kriminella – folk utan samvete, utan etik, utan moral.
Åter kände jag den alltför välbekanta ”depressionen” komma krypande, beredd att ta över som så många gånger förr…
Då väl detta program var slut, var också min moral i botten. Stölden, plundringen av Irak är något jag aldig vänjer mig vid. Den medvetna massakern i landet är något jag aldrig lommer att vänja mig vid…och aldrig kunna acceptera. Det orättfärdiga är så monumentalt, så för att acceptera detta, måste man kunna acceptera djävulen själv. Och det är något jag aldrig kan förmå mig till.
Mot den bakgrunden och före det andra programmet fick jag se en mycket symbolisk nyhet. Zalman Khalilzad, USAs förre ambassadör i Irak, var i Erbil och invigde det första ”oberoende kurdiska” oljeraffinaderiet tillsammans med Barazani, den sionistiska kurdmaffioson.
Detta följdes av Khalilzads tal, som gratulerade den kurdiska regionala myndigheten och uppmanade denna till att öppna upp den irakiska marknaden för fler ”investeringar” av samma slag. Det hela för att ”utveckla den irakiska infrastrukturen, så att det irakiska folket i sin helhet skall kunna blomstra…”
Jag bör påminna läsaren om att alla de föraktliga vänstermänniskor, då med särskild referens till arabiska sådana, de så kallede anti-sionisterna, dessa ivriga supportrar av den ”palestinska” frågan, de var de första som stödde det ”oberoende” Kurdistan. Jag glömmer det aldrig.
Blogosfären är full av dessa polititiska horor. Och man finner dem nästlande sig in i de ”anti-sionistiska” bloggarna. Men detta är ett helt annat kapitel…det mörkaste i den föraktliga vänsterns historia med sina hopar okunniga efterföljare. En motbjudande, vidrig skara. Värre än era vanliga sionister, hundra gånger värre.
Det andra programmet hette ”Rättigheter” eller Huquq, vilket sändes på Al-Sharqiya dvs Iraks satellitTV, och verkligen fick igång mig. Presentatören av programmet är i sanning något av en idiot. Jag förstår inte varför de tagit med denna kvinna. Hon är av nordafrikanskt ursprung, vilket man kunde höra av hennes accent och hon visste ta mig fan allt om programmets ämne, som skulle vara – irakiska barn och deras (våldförda) rättigheter.
Programmet hade bjudit in tre gäster, där bara en enda av dem hade något begrepp; som en irakisk barnpsykolog, dr Rakan Ibrahim i Amman. Så fanns där en representant för UNICEF, en irakisk kvinna med namn Bann Al Day’e – en typisk FNbyråkrat viäken också var där för att uppvisa sin organisations inkompetens.
Och så en sekteristisk shia, nickedocka för ockupationen och företrädare för regeringen tillika parlamentsledamot. samt en irakisk kvinna vid namn Samira Mussawi som ansvarade för ”Förbundet till beskydd och försvar av irakiska familjer, barn och kvinnor” (hahahaha).
Hur kan jag veta att hon är sekteristisk och en nickedocksföreträdare? Enkelt, hon skyllde Iraks alla ungdomsproblem på den förra regeringen och nämne bara på ett översiktligt sätt att saker och ting kanske blivit lite värre sedan 2003…
Det fanns också ett kort filmat reportage – bilderna, å Gud, bilderna…Tusentals, bokstavligen tusentals barn tiggande på gatorna i en ålder av mellan 5 och15 år…Hundratals i fängelse i åldrar mellan10 och 17 år. Somliga visade tecken på tortyr på sina ack så bräckliga små kroppar och bekräftade med det vad jag hela tiden sagt, att de inte bara varit torterade utan också regelbundet våldtagna i fängelserna.
Tusentals mellan 5 och 15 sysselsatta i hårt arbete. Tusentals utan tak över huvudet útan familjer och som tar sitt dricksvatten från floden…En omkring 13 år gammal handikappad pojke, som fått sina föräldrar dödade av en bomb och hemmet i ruiner, kröp omkring i avfallshögarna
- och sa att han hade 7 systrar att mätta…
Enligt de uppgifter UNICEF har, som inte är kompletta, eftersom de flesta bortglömda barn i världen, enligt det för mig föraktliga och avskyvärda FN som infört dessa sanktioner, har till denna dag TOTALT ignorerat de irakiska barnens mycket allvarliga och svåra plågor; deras umbäranden, deras brist på primärvård, deras bristfälliga skolgång, deras totala umbäranden, deras hemlöshet, deras allvarligamentala och psykiska trauman utifrån det fortsatta våld som de tvingats bevittna alltsedan år 2003 – alltsedan ”befrielsen”.
Enligt dessa uppgifter har HÄLFTEN av den irakiska befolkningen under 18 års ålder och 11% av de irakiska barnen fått lämnat skolan och sysselsatts i HÅRT BARNARBETE för att försörja sina mödrar och småsyskon. Eller för sin egen överlevnads skull, om de skulle vara fullständigt hemlösa.
Ett barn, inte äldre än 7 år, berättade att han arbetade 10 timmar omdagen och bar tunga bördor för 5 000 dinarer — mindre än 3 dollar, vilket precis räckte till att mätta familjen. Tunga bördor, alltför tunga för deras små sköra kroppar.
Den irakiska regeringen undertecknade på -80talet Barnkonvensionen för att skydda barnen. Idag har tillståndet av en förödd barndom, av en slaktad generation, kunnat ske inför döva öron. Nickedockregeringen gör ingenting för att råda bot på situationen. Enligt denna parlamentsledamot Mussawi, lägger hon fram lagförslag som redan existerar.
Men intressekonflikten mellan de olika ministerierna, vart och ett styrt av ett sekteristiskt shiaparti – gör som i fallet utbildnings-och hälsoministeriet, det omöjligt att få till stånd någon koordinerad insats på regeringsnivå.Vilket hade kunnat förhindra de irakiska barnens katastrofala situation från att utvecklas vidare…
Det är ett sant harvande. En hel gravt deformerad generation– en fysiskt, psykologiskt och moraliskt traumatiserad generation –växer upp och INGEN gör något. INGEN. Ingen stoppar förödelsen, ingen stoppar denna tysta förblödning av de irakiska barnens själ…
Och jag har gång på gång upprepat detta. TVprogrammet har bara bekräftat det jag alltid skrivit – nämligen att de irakiska barnen, särskilt i de hårdaste omgivningarna i Bagdad och Anbarprovinen – utsätts för trafficking och säljs till pedofilsexringar och kidnappas dessutom förorganstöld. De kidnappas med andra ord så att deras organ kan säljas -dvs organtrafficing. O Gud Gud.
UNICEFs reprepresentant blev tillfrågad,varför hennes organisation inte hade agerat mer i förebyggande syfte, svarade hon bara med att ”utmaningarna är så överväldigande…” Då frågade den idiotiska presentatören barnpsykologen om, vad dessa barn kunde göra på sin fritid – varpå han närapå örfilade upp henne med sitt svar.
Han sa: ”Vilka leksaker och vilken fritid? Dessa barn har sett sina föräldrars döda kroppar. Dessa barn har blivit vittne till ett pågående våld som slitit sönder dem. Stoppa först och främst våldet, stoppa förödelsen. Ge dem mat. Ge dem husrum. Bygg traumacenter, vi måste framförallt kunna hela dom. Först därefter kan ni komma och fråga mig om fritid och leksaker…”
Då programmet väl var över kändes det som om jag var paralyserad. Lika utslagen. Som om jag hade pryglats med tusen piskrapp….Jag gick in i badrummet och öppnade vattenkranen – för jag ville inte att någon skulle höra att jag skrek – ‘Varför Gud, varför låter du detta ske mot de här oskyldiga barnen. Dessa som är ockupationens första offer. Varför???
Sedan mindes jag en rad jag hade läst i en av Farid Esacks böcker, där han överväldigades av tvivel och ställde samma fråga – var är du Gud? Det var då han såg de svältande gatubarnen i Sydafrika under apartheidtiden.
Och om det sa han ´Gud sa till mig – jag är det barn som skriker och gråter i ansiktet på dig – men du hör mig inte’. Detta är inte Brasilien, dessa irakiska barn är inte en produkt av någackumulerad allmän fattigdom. Dessa barn, tusentals av dem, är en direkt produkt av ER ockupation. Dessa barn arbetade inte som barnarbetare före 2003, dom var inte på gatorna och tiggde, dom slutade inte skolan, dom hade ett hem med en mor och en far…
Det är ni som har försatt dom i denna situation. Det är ni som har gett dom denna ångest. Ni massakrerade deras barndom, ni dödade deras familjer, ni förstörde deras hem, ni fick dom att sluta skolan, ni fick ut dem på gatorna som tiggare, ni förhindrade dom från tillgång till allmän hälsovård, ni tvingade in dem i hårt slavarbete, i trafficking, i sexslaveri
… Ni traumatiserade dem för livet, ni förstörde deras framtid, det är ni som födde en generation potentiella monster… ”det befriade Iraks” nya generation. Det finns tusentals irakiska barn som i tysthet skriker och i era ansikten, och ni hör dem inte. Ni kan inte bry er mindre.
Ni, ni, ni — Ni kriminella.
P.S Om ni har indignation kan ni göra den hörd genom att skicka ett mail till rights@alsharqiya.com.
övers Ingrid Ternert
