Multipolära vi går
Så varför detta dödläge i SCO? Då Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, måste man överväga de för-och nackdelar som kommer av att tillåta Iran, för vilken SCO är oerhört värdefullt med sitt ömsesidiga samarbete, att nå stabilitet i Centralasien med fördelar för ekonomin och säkerheten.
SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet- men har nu också utvecklat en ekonomidel med en utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att kunna förhindra Usas inflytande i Centralasien. Där har Iran varit observatör sedan 2005. Nästa år kan det bli kritiskt. Det gäller att hinna ifatt klockan före ett desperat israeliskt anfall och att bli accepterad av SCO, alltmedan man förhandlar om en slags stabilitetspakt med Obamaadministrationen.
För att allt detta ska kunna gå i lås någorlunta enkelt, behöver Iran Kina – vilket betyder att sälja så mycket olja och gas till Kina som landet bara behöver under marknadspriset och samtidigt godkänna kinesiska – och ryska – investeringar i exploatering- och utvinning av den kaspiska oljan. Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien är fokuserade på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppförandet av en 250 M dollar väg mellan Zaranj, vid den iranska gränsen och Delaram – och finns i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.
Indien/New Delhi ser Iran som en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kan bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (att befria det från störningar utifrån Pakistan).
Iran behöver också sina dörrar mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en kamp i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen; och sist men inte minst Rysslands egen energipolitik, som helt enkelt inte tänker dela den europeiska energimarknaden med Iran.
Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 tagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig en möjlighet att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usa-stödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.
Men faktum kvarstår att både för Teheran och Peking är den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien utesluten. De är båda emot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen. Som uppåtstigande makter är dessa båda för en multipolär ordning. Och eftersom de inte är västinfluerade liberala demokratier blir deras inlevelse ännu starkare. Få har undgått att se de stora likheter som finns i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.
För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina skulle en fredlig lösning om den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Det skulle leda till att Iran kunde öppnas helt mot (ivriga) europeska investeringar.
Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida- multipolaritet.
övers Ingrid Ternert
