Fredskoalitionen Göteborg

15 juli, 2009

Israel träder ut på den väg NATO banat till det Kaspiska området och beväpnar Azerbaijan och Georgien för krig

Filed under: Afghanistan,Fred,Iran,Israel,NATO,Ryssland,USA — ingrid @ 23:58

idfsoldierMilitary Escalation: From Afghanistan To the Caspian Sea and Central Asia Largest ground combat operation since the Vietnam War.

av Rick Rozoff  10 juli, 2009
Stop NATO Global Research

Pentagon och dess allierade NATOtrupper har nu startat sin hittills största offensiv under det åttaåriga kriget i Sydasien – Operation Strike of the Sword -

med 4 000 amerikanska marintrupper, attackhelikoptrar och tanks inklusive ‘Operation Panterns Klo’ med åtskilliga hundra britter engagerade i luftburna angrepp över den afghanska provinse Helmand. Den amerikanska insatsen är den största markoperation Washington utfört någonsin i Asien sedanVietnamkrigets dagar.

Andra NATOallierade nationer har också ökat eller skall öka sina truppstyrkor i Afghanistan inklusive de tidigare neutrala länderna Finland och Sverige. USA, NATO, Partnerskap För Fred-länder och andra allierade nationer  med tillsammans 90 000 trupper i Afghanistan, alla under ledning av den amerikanske fd chefen för Kommandot för Specialoperationer, vilket är ett verktyg för kontramotstånd.

Det afghansk-pakistanska kriget liknar alltså på mer än en punkt Vietnamkriget. USAs truppkontingent skall under året öka till nära 70 000 man. Samtidigt med nuvarande offensiv har USA fyrat av missiler från obemannade sk drones, små flygplan, i Pakistan under två av de dödligaste attacker av denna typ som någonsin förekommit i landet, vilka nu har dödat 65 resp 50 människor.

På andra sidan pakistansk-afghanska gränsen sker en storskalig militär operation, ledd av koordineringsgruppen för de pakistansk-afghanska styrkorna förutom NATOs egna. NATO har i sin tur med detta kunnat få bort dessa grupper och i hög grad dragit upp dem med rötterna bland områdets två miljoner civila och framkallat den största folkomflyttning i Pakistan sedan 1947 års delning från det brittiska Indien.

Pentagon och NATO drar sig bort från Afghanistan in till Centralasien

För att komplettera och utvidga kriget i Afghanistan och Pakistan, har Pentagon och NATO samtidigt intensifierat sina initiativ och utvidga det militära nätverket, inte bara i Syd- utan också i Centralasien och staterna i det Kaspiska bäckenet.

I mitten av juni höll NATO sitt första säkerhetsforum inom det Atlantiska Partnerskapsrådet EAP, i realiteten det första mötet utanför Europa på gränsen till Ryssland och Kina med bevisligen de största olje-och naturgasresurna inom det Centralasiatiska och Kaspiska området vid sidan av Ryssland och Iran.

Mötet har tillsammans samlat 50 staters försvarschefer, 28 av NATOs medlemmar och 22 partnerskapsländer; vilket betyder att över en fjärdedel av världens 192 nationer var på plats. En rapport från mötet gav i korthet huvudfokus på ”Genomgången av säkerhetssituationen, särskilt energisituationen i Afghanistan, Centralasien och Kaukasusregionen .”

Då Barack Obamas administration blev installerad i början av året betonade man i Washington att USA var i begrepp att flytta fokus från styrkorna i Irak till de i Afghanistan, varefter högre medarbetare i Pentagon gjorde ett antal besök i SydKaukasus och CentralAsien för att ordna upp den logistiska situationen under kriget i Sydasien.

Förutom transit och etableringsrätt ville man också få fd sovjetrepubliker som Azerbaijan, Georgien och Kazakstan att engagera sig med egna trupper. Pentagon har nu åter fått tillgång till flygbasen i Kirgistan, där ungefär 200 000 USA-och NATO trupper hunnit passera sedan början av kriget i Afghanistan. Från officiellt ryskt håll nyligen kommenterade man utvecklingen med – ”Den verkliga karaktären på USAs militnära närvaro i Centralasien har inte förändrats och går emot Rysslands intressen och överenskommelsen med Kirgistans ledare.”

En uppskattning gjord i Kazakstan utifrån NATOmötet i Estland kom fram till att ”NATO vill fördjupa sitt samarbeta med sina partnerländer i Centralasien – Kazakstan, Kirgistan,Tajikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.”För att påminna om mötets betydelse och att det har ägt rum, tillade rapporten -”EAPC Säkerhetsforum har för första gången hållits på ett post-sovjetiskt område på den asiatiska kontinenten …”

NATO’s avgående generalsekreterare, Jaap de Hoop Scheffer, framträder i sin dubbla roll, både som ledare för Natoalliansen och i Pentagon, och bekräftade detta med -”som ni vet lägger ledarna för både det nya amerikanska ledarskapet och president Barack Obama fram de initiativ som tagits för regionerna Afghanistan, Irak och Mellanöstern.”

Han betonade samtidigt värdlandets allmänna roll och den inom det kaspiska området med sina oöverträffade olje- och naturgasprojekt från Kazakstan till ovanför och under det Kaspiska Havsområdet ända ner till södra Kaukasus, Ukraina, Centraleuropa och Baltiska Havet  och hur det på sitt sätt är länkat till Irak, Egypten och Israel.

Under EAPC mötet sa Scheffer till reportrarna: ”Min närvaro här idag  betyder att samarbetet mellan NATO och Kazakstan fördjupas.” NATOs officiella webbsida citerade Scheffer med – ”Idag är Kazakstan NATOs mest aktiva partner i den Centralasiatiska regionen. Vi har också uppnått solida framsteg då det gäller försvars-och militärt samarbete, särskilt om våra militära styrkors möjlighet att arbeta tillsammans.”

Med femtio försvarschefer närvarande under tvådagarsmötet, rörde sig diskussionens omfattning i första hand, men inte enbart, om Central- och Sydasien. Som öst-kaspiska området, södra Kaukasus och krigens omfattning under föregående decennier.

Det militära nätverkets ‘näckros’-baser, transit-rutter (land, luft, sjö), multinationella och integrerade krigsspel och NATOs förstärkta träning och ledning från Balkanstater till nationer gränsande till Kina, likväl som till Kirgistan, Mongoliet och Kazakstan under de gångna tio åren – detta som tidigare dokumenterats i ‘Mr Simmons’ Mission: NATO Bases From Balkans To Chinese Border’.

Azerbajans roll på Kaspiska Havets östra strand har diskuterats i ‘Azerbaijan And The Caspian: NATO’s War For The World’ Heartland’, även om mycket hänt under den senaste tiden. Den västliga expeditionsmilitärens nya Sidenväg är en parallell till de trans-eurasiatiska projekt för energitransport som också sträcker sig från Balkan över till CentralAsien med trupper och vapen, vilka rör sig österut, medan oljan och naturgasen flyter i motsatt riktning.

Denna riktning är tydligare, mer olycks|bådande och densamma som under de större krigen det föregående decenniet i fd Jugoslavien, Afghanistan och Pakistan, Irak och södra Kaukasus. En båge av instabilitet, visst, men inte så mycket orsakad av Västs militära aggression.

På NATOmötet i Kazakstan blev den enskilt viktigaste uppgift som trippelgenomgången levererat, både för de republikanska och demokratiska USAadministrationerna, förklarade NATOs ansvarige för Centralasien-Sydkaukasus-kommandot amerikanen Robert Simmons. Och som representanter från femton fd Sovjetrepubliker sa angående resultatet av femdagarskriget i augusti mellan Georgien och Ryssland-

”Vi tror att den ryska truppnärvaron är olämplig….den ryska militära kontingenten borde dra sig bort från Abkhazien och SydOssetien, eftersom den är större idag än den var före det att konflikten bröt ut.”

Simmons har rekryterat en första styrka på 500 georgiska trupper, veteraner från början av Irakockupationen och förra årets krig i SydOssetien, vilka blivit tränade av de GrönaBaskrarna och Marinkåren inför NATOs ISAF-mission i Afghanistan och dessutom tvingat in fler soldater från Azerbaian i detta syfte. Dessutom kommer nationerna att spela en vidgad roll i SydKaukasus också vid den västliga truppetransiten av materiel till krigszonen.

Turkmenistan: Den slutliga länken i de Kaspiska och Centralasiatiska Energi- och militärplanerna

Det har på ‘George Soros Open Society Institute’ funnits en nyhetssida Eurasianet som tog upp en artikel om Turkmenistan, belägen på sydöstra hörnet av Kaspiska Havet och gränsande till Afghanistan och Iran. Artikeln innehåller observationen ”Turkmenistan har i stillhet uvecklats till en större knutpunkt för det norra leveransnätverk, som utnyttjas för att skicka icke farliga leveranser till USAs och NATOs styrkor i Afghanistan. Pentagon har bekräftat att en mindre kontingent av USAs militära personal idag opererar i Ashgabat [huvudstad i Turkmenistan]….”

Enligt Pentagons ‘Defense Energy Support Center’, är Turkmenistan ovärderlig för att uppnå framgång med ‘Operation Enduring Freedom’ och ‘Iraqi Freedom´.” En amerikansk talesman för Försvarsdepartementet tillade att ”Turkmenistans regering tillåter idag USAs överflygningar av sitt territorium.”

Den eurasiatiska informationen på nätet säger samtidigt att den turkmenska regeringen erbjudit USA att utnyttja ”den stora ex-Sovjetiska flygbasen vid Mary”, nära Afghanistan och ändå närmare Iran. Fyra dagar innan ovanstående artikel kom upp på det amerikanska Energidepartmentets webbsida om Ryssland, hade den Eurasiatiska vicechefen i Turkmenistans huvudstad Ashgabat gått ut med följande- ”USAs Energidepartement stöder helt och fullt tanken på att
diversifiera exportlederna för gas från Turkmenistan.”

Med diversifiering menar han att skära av Turkmenistans olje- och gasflöde i ryska ledningar för att leda över det till de Västkontrollerade Nabucco och naturgasledningen Baku-Tblisi-Erzurum, alltså denna ledning som går mellan Azerbajan- Georgien och Turkiet och de oljeledningar som går mellan Baku-Tblisi-Ceyhan, vilka medvetet passerar Ryssland, Armenien och Iran. Denna ledning som dragits för att få bort särskilt Ryssland och Iran som producentnationer från den europeiska energimarknaden.

En politik som om den hade prövats mot NATOs medlemsstater skulle betraktas inte bara som ett fientligt drag utan en veritabel krigsförklaring. Samma dag som Burpoe gick ut med sitt uttalande gjorde regeringen ett oväntat drag, då man erbjöd internationella budgivare 32 kaspiska olje- och gasfält. De inbegrep Chevron, ConocoPhilips, Marathon, Midland
Oil & Gas, British Petroleum, tyska RWE, österrikiska OMV, norska Statoil Hydro och franska Total.

Beräkningarna från ‘American Western Geco Geophysical Company’ säger ”Den turkmenska sektorn av Kaspiska Havet innehåller biljoner ton olja och 5,5 triljoner kubikmeter gas, förutom de redan kontrakterade enheterna.”

Dagarna innan begav sig USAs utrikesministers särskilda envoyé för euro-asiatiska energifrågor ut på en resa till Azerbajan och Turkmenistan. Med tanke på den turkmenska delen av resan, förklarade han att ”framgången med mötet överträffade förväntningarna.” Han sa också att hindret i gastransporten i den turkmensk-ryska ledningen hade utgjort en av möjliga orsaker till de uppnådda resultaten i Ashgabat.”

Hur bred den USA-ledda energitransitkampanjen mot Ryssland var upptäcktes efter tre dagar: ”En intern regeringsöverenskommelse om Nabuccoprojektet, vilken förutsätter naturgasleveranser från Kaspiska Havets bäcken till Europa, kommer att undertecknas i Ankara den 13 juli…Azerbaijan, Turkmenistan, Uzbekistan, Iran och Irak anses finnas bland Nabuccos potentiella energiresurser. USA motsätter sig Irans deltagande i genomförandet av Nabuccoprojektet, men stöder gastransporten från Irak till Europa.”

USAs och NATOs nya drag från Kaspiska Havet till Azerbaijan kopierar och kompletterar det i Turkmenistan och de andra fyra Centralasiatiska nationerna. Just denna dag kommer det amerikanska Statsdepartementets och Utrikesdepartementets viceministrar för europeiska frågor att befinna sig i Azerbaijans huvudstad.

Azerbaijan: USA, NATO med frontlinjen riktad mot Nagorno Karabach, Armenien och Iran. Sent i juni befann sig befälhavaren för USAs marina styrkor i Europa och Afrika, generalmajor Tracy Garrett, i Azerbaijan för att konsolidera
ett ”ömsesidigt stöd i regionala säkerhetsfrågor” och slog då fast att ”Jag är ansvarig för Förenta Staternas’ säkerhet i de europeiska och afrikanska staterna inklusive Azerbaijan. USA vill samarbeta med Azerbaijan inom området markstyrkor .”

För att indikera vad det amerikanska samarbetet med Azerbaijan gäller, så rör det utveckling av den azeriska armén, vilket rapporterats samma dag denna rapport skrevs och möjligen medan USAs Marinkårschef fortfarande var kvar i landet. Då sa Ilham Aliyev, landets president: ”Idag är vår arme’ den mäktigaste i regionen.

Om nödvändigt kan vi använda vår militära styrka till att återställa Azerbaijans territoriella integritet….Kriget har ännu inte hunnit avslutas. Bara den första delen har blivit slutförd.” Aliyev refererade till den kvardröjande dispyten med Armenien över Nagorno Karabakh. Armenien är en av Rysslands allierade; där båda är medlemmar av en kollektiv säkerhetspakt. Ryssland äger en liten kontingent trupper i landet. Armenien är också allierad med Iran som man gränsar till. I övrigt är man omringad av NATOaxeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan.

Därför har man inom en arbetsgrupp i det ryska federationsrådets utrikeskommitté velat ”upprätta en strategisk axel av de tre länderna Ryssland-Armenien-Iran som en stabiliserande faktor på läget i Kaukasus. Denna skulle inrättas för att stå emot NATO-axeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan, vilken å sin sida skulle lösa de egna och USAs och Europas geostrategiska uppgifter. Därför försöker NATO driva in en kil mellan Ryssland och Armenien, såväl som mellan Iran och Armenien och använder varje metod, inklusive en militär sådan.”

Mjuka upp marken: ‘Färgade revolutioner, NATOs Femtekolonn och trojanska häst’

Latypov avslöjade också då han insåg att ”den iranska nationen lärt sig en riktig läxa utifrån vad som hänt i Ukraina och Georgien, såväl som den läxa man lärt utifrån de händelser som utspelade sig i Armenien i mars 2008. ”Genom att uppmana folk att demonstrera i den stora armeniska ‘kampen för frihet’ förstår inte [oppositionsledaren] Levon Ter-Petrossian och hans iranska motpart, att de enbart är brickor i Västländernas spel om resurser och finansflöden från öst och Asien….”Detta visar snarare att de tre länderna borde utveckla ett enhetligt system för ömsesidig hjälp som kan utlösas då externa krafter försöker destabilisera den interna politiska situationen.”

Han är inte den första att upptäcka likheten mellan den sk Gröna Revolutionen i Iran och föregångarna i Georgien, Ukraina, Kirgistan,  Libanon, Vitryssland, Irak, Burma, Venezuela, Armenien och Moldavien: Rosornas, Valnöts/Orange, Tulpan, Ceder, Denim, Purpur, Saffran/Lila, Vita, Lilje och Twitterupproren respektive.

Iranska Mehr News hävdade att: ”Halva året innan det iranska presidentvalet höll CIA på att förbereda scenariet för en orange revolution. CIAagenter träffade iranska oppositionledare och gav dem instruktioner i Turkiet, Azerbaijan, Kuwait och Förenade ArabEmiraten.

”Woodrow Wilson Centret och Soros Foundation anklagas för att ha upprättat en iransk revolutionsplan och tillhandahållit $32 miljoner för att uppnå denna strategi”, som den ryske ovan nämnda senatorn sa om försöken att destabilisera Iran.

‘Armenien, Iran och Ryssland har ett samband, och om en av dessa tre dras in i den västliga sfären kommer de andra att få lida. Armenien och Iran är de enda buffertstater som Ryssland har mot syd i denna utvidgade Kaukasusregion, i annat fall skulle de bli inringade av NATOstater – och  partner uppifrån Baltikum och ner till det Kaspiska området.

Den 25 juni sa Rumäniens ambassadör i Azerbajans och NATOstalesman i landet till deltagarna i rundabordssamtalen om NATO’s roll i Europas säkerhetssystem att ”Azerbaijans framtida samarbete med NATO kommer att vara inom området försvar av energiresurser och marina styrkor.” Återigen rör sig västliga militära styrkor österut medan energiförråden rör sig åt väster.

Hotet om ett nytt krig i södra Kaukasus då Pentagon hjälper Azerbaijans väpnade Styrkor: Från 15-25 juni genomförde Azerbaijan storskaliga krigsspel under ett namn som inte kunde missförstås vare sig där eller i Armenien, att upprätthålla landets territoriella integritet och bestod då av mer än 4 000 militärer, 99 tanks, 55 bepansrade stridsfordon, 123 artillerisystem, 12 stridsflyg, 12 militärhelikoptrar och 4 stridshelikoptrar….”

Förre presidenten i Republiken Nagorno Karabakh, Arkadi Ghukasyan begärde omedelbart före denna övning ägt rum rättning i leden inför det nya  kriget i Kaukasus, vilket obönhörligt skulle dra in Armenien, Ryssland, Iran, Turkiet och genom Turkiet NATO och Förenta Staterna.

Då höll USA en femdagars workshop i Azerbaijans huvudstad om en Strategisk Försvarsgenomgång och Slutdokument, Support genomförd ”i överensstämmelse med den bilaterala samarbetsplanen Azerbaijansk militär personal kommer också att närvara under ”andra halvan av den amerikanska mobila övningsgruppens marinkurs den 26-31 juli, träning i Förenad StridsBeredskap i Oklahoma 14-22 juli och USA-Azeriska konsultationer i Washington DC, 29-30 juli”

Den 29 juni arrangerade ‘NATO International School’ i Azerbaijan en konferens om marin säkerhet; vilket betyder Kaspiska Havet. Fyra dagar senare hade den amerikanska Kongressledamoten Eddie Bernice Johnson lett en intervju med en ny organisation i Azerbaijan där hon slog fast: ”Azerbaijan är en av de mest betydande strategiska allierade som USA har i Kaukasusregionen….Azerbaijan ligger i ett mycket allvarligt och farligt område nära Ryssland och Iran.”

Den 8 juli bekräftade Azerbaijans ambassadör i USA, Yashar Aliyev, att hans nation och USA kommer att hålla försvarskonsultationer i Washington sent i juli månad och att ”den nuvarande situationen med militärt samarbete mellan de båda staterna och de utsikter man har då kommer att diskuteras.”

Nästa dag gästade Azerbaijans försvarsminister höga befäl i Oklahomas Nationalgarde. Deras möte ”fokuserade på USA-Azerbaijanska relationer, militärt utvecklingssamarbete och meningsutbyte om den militära och politiska situationen i regionen.”

Tidigare i veckan annonserade ministern för USAs nationella försvar att man har förberett en ny militärdoktrin och ”NATO har gett en positiv översikt av projektet om den militardoktrin som gäller Azerbaijan.” NATO kommer att hålla ett möte i Bryssel 15 juli med de 28 nuvarande NATOmedlemmarna + Azerbaijan, med ”representatanter för Försvarsministeriet, Statliga Gränsservicen och andra som skall deltaga vid mötet. ”Samarbetsfrågor inom skilda fält mellan Azerbaijan och NATO skall komma i fokus för mötets uppmärksamhet.”

Israel träder ut på den väg NATO banat till det Kaspiska området och  beväpnar Azerbaijan och Georgien för krig. Den 28 juni började Israels president Shimon Peres och en delegation med försvarsministeriets generaldirektör Pinhas Buchris en resa till den Kaspiska regionen med ett besök i Azerbaijan. De har lämnat landet och åkt till Kazakhstan fyra dagar efter att NATOmötet avslutats.

”Besöket var det första officiella regeringsbesöket för israeliska senior personer i Azerbaijan och Kazakhstan efter det att diplomatiska relationer normaliserats under 90talet.” I Azerbaijan diskuterade Peres energisamarbete och sa,att ”Detta har både politiska och ekonomiska aspekter.”

En armensk nyhetssida med en rapport kallad ”Israel återupprustar Azerbaijans armé” avslöjade dessa detaljer om besöket: ”Det israeliska försvarsföretaget Elta Systems Ltd kommer att samarbeta med Azerbaijan inom området satellitsystem. Nyligen annonserade företaget konstruktionen av TecSAR satelliten.

”Enligt Azerbaijans militära expertis, är detta ett oumbärligt system för militära operationer i bergig terräng. Givet landskapet i Nagorno Karabakh, är systemet helt enkelt oumbärligt.” Källan nämnde också att Israel skulle förse sin militära partner med Namer {Leopard) bepansrade infanteristridsfordon och att ”Israel och Azerbaijan planerar samarbete inom andra områden av försvarsindustrin. Särskilt har en överenskommelse nåtts om att uppföra en industri for spanings-och stridsflygplan.”

Israel försåg grannen Georgien med sådana i sitt krig mot Ryssland förra augusti. Samtidigt sa den georgiska återintegrations-ministern Temur Yakobashvili (tränad i Storbritannien och USA) i den israeliska arméradion att ”Israel borde vara stolt över sin militär som har tränat de georgiska soldaterna”.

”Vi dödade precis 60 ryska soldater igår. Ryssarna har förlorat mer än 50 tanks, och vi har skjutit ner 11 av deras plan. De har utstått enorma skador vad gäller manskap.” Yakobashvilis siffror må vara överdrivna, men hans uppskattning av Israels roll i upprustningen av Georgiens spirande militär var det inte.

Inte bara Armenien och Ryssland hotas nu av ett ökat Azerbaijanskt-israeliskt militärt samarbete. ‘Jerusalem Post’ rapporterade 1 juli i ett stycke med titen ”Israel erövrar mark i CentralAsien”-President Shimon Peres mål för sitt besök i Azerbaijan och Kazakstan i veckan representerar en betydande framgång för israeliska ambitioner i CentralAsien.”

I kölvattnet på det nyliga beslutet om att låta Israel öppna en ambassad i den Turkmenska huvudstaden Ashghabad, reflekterar det den vikt Jerusalem lägger i denna strategiskt betydelsefulla del av det som ibland är känt som det ‘större Mellanöstern.”

Artikeln fortsatte -”Med tanke på inringningen av Teheran, är relationerna till shia Azerbaijan, som delar gräns med Iran, av särskilt stor vikt. Azerbaijan har nära etniska kopplingar till Iran. Långt fler azeris bor i Iran än i själva Azerbaijan.

”Israels försvarsindustrier har bedrivit mycket tydliga intrång. Israel har spelat en central roll i att återupprusta och modenisera den azeriska militären efter dess förluster i Nagorno-Karabakh. Israel rapporteras ha fortsatt med sina avlyssnings- och övervaknings- stationer på den azerbaijan-iranska gränsen….” Iran har återkallat sin ambassadör i Azerbaijan efter Peres’ tripp och att kort efter det ha inviterat den armenska försvarsministern till Tehran.

Den ryska analytikern Andrei Areshev citerades av en armensk nyhetskälla tidigare i veckan då han sa- ”Israelisk expertis har bedrivit ett medvetet arbete med att stärka relationerna med Azerbaijan. Israel har stärkt sina positioner i Kaukasus, det är tydligt. Låt oss inte glömma att Israels specialister tränade den georgiska militären före attacken mot  Sydossetien.”

”Det är oklart huruvida Israel spelar sitt eget spel eller uppträder som agent för en annan makt som önskar destabilisera Ryssland och Iran. I så fall vore det naivt att tänka, att de intensifierade relationerna mellan Baku – Tel Aviv fortfarande är en hemlighet för Iran och Arabstaterna.”

övers
Ingrid Ternert

 

 

 
Military Escalation: From Afghanistan To the Caspian Sea and Central Asia Largest ground combat operation since the Vietnam War.

by Rick Rozoff Global Research, 10 juli, 2009
Stop NATO (kort)

   

Pentagon och dess allierade NATO-trupper har nu satt igång sin hittills största offensiv under det

åttaåriga kriget i Sydasien – Operation Strike of the Sword – med 4 000 amerikanska  marintrupper,

attackhelikoptrar och tanks inklusive Operation Panterns Klo med åtskilliga hundra britter engagerade

i luftburna angrepp över den afghanska provinsen Helmand.

Den amerikanska insatsen är den största markoperation Washington någonsin utfört i Asien sedan

Vietnamkrigets dagar.

Andra NATOallierade nationer har också ökat eller skall öka sina truppstyrkor i Afghanistan inklusive

de tidigare neutrala länderna Finland och Sverige.

USA, NATO, Partnerskap För Fred-länder och andra allierade nationer  har tillsammans 90 000

trupper i Afghanistan, alla under den amerikanska fd chefen för Specialoperationskommandot, vilken år

ett verktyg för kontramotståndet.

Det afghansk-pakistanska kriget är alltså likt Vietnamkriget på mer än en sätt. USAs truppkontingent

kommer under året att öka till nära 70 000 vid årsslutet.

Samtidigt med den pågående offensiven har USA fyrat av missiler från obemannade små flygplan i

Pakistan under de två dödligaste attacker som ägt rum i landet av den typen och dödat 65 resp 50

människor.

På andra sidan den pakistansk-afghanska gränsen äger en storskalig militär operation rum ledd av

koordineringsgruppen för de pakistansk-afghanska-resp NATOs styrkor.
NATO har i sin tur avlägsnat terroristerna och i övermått kunnat dra upp dem med rötterna bland dessa

två miljoner civila i den största folkomflyttningen hittills i Pakistan sedan 1947 års delning från brittiska

Indien.

Pentagon och NATO drar sig ur Afghanistan till Centralasien

För att komplettera och utvidga Afghanistankriget och kriget i Pakistan, har Pentagon och NATO

samtidigt intensifierat sina initiativ till att utvidga det militära nätverket, inte bara i Syd -utan också i

Centrala Asien och staterna i Kaspiska Havets bäcken.

I mitten av juni höll NATO sitt första säkerhetsforum inom det EuroAtlantiska Partnerskapsrådet EAP,

Det var i realiteten NATOs första möte utanför de europeiska gränserna till Ryssland och Kina med det bevisat

största olje-och naturgasresurna inom Centralasiens och Kaspiska Havets område vid sidan av

Ryssland och Iran.

Mötet samlade tillsammans 50 staters försvarschefer, 28 NATO- medlemmar och 22

partnerskapsländer; vilket betyder att över en fjärdedel av världens 192 nationer var på plats.

En rapport från mötet gav i korthet huvudfokus på ”genomgången av säkerhetssituationen, särskilt den

i Afghanistan, Centralasien och Kaukasusregionen och situationen på energifronten.”

Då Obamaadministrationen installerades i början av året betonade man i Washington att USA var på

väg att flytta fokus från styrkorna i Irak till de i Afghanistan, varpå högre Pentagonmedarbetare gjorde

ett antal besök i SydKaukasus och CentralAsien för att ordna upp den logistiska situationen under

kriget i Sydasien och försöka utverka ett truppengagemang från fd sovjetrepublikers sida som

Azerbaijan, Georgien och Kazakstan förutom en transit- och etableringsrätt.

Pentagon har nyligen fått tillbaka åtkomsten till flygbasen i Kirgistan, där ungefär 200 000 USA-och

NATO trupper har passerat sedan början av Afghanistankriget. Från officiellt ryskt håll har man

nyligen kommenterat utvecklingen- ”Den verkliga karaktären på USAs militära närvaro i Centralasien

har inte förändrats, och går emot ryska intressen och överenskommelsen med Kirgistans ledarskap.”

En uppskattning gjord i Kazakstan utifrån NATOmötet i Estland noterade, att ”NATO vill fördjupa sitt

samarbeta med partnerländer i Centralasien – Kazakstan, Kirgistan,Tajikistan, Turkmenistan och

Uzbekistan.”

För att påminna om mötets betydelse och var det ägt rum tillade rapporten att ”EAPC

Säkerhetsforum för första gången har hållits på ett post-sovjetiskt område på den asiatiska kontinenten

…”

NATO’s avgående generalsekreterare, Jaap de Hoop Scheffer, har i sin dubbla roll både som ledare för

Nato och inom Pentagon, bekräftat det hela med- ”Som ni vet lägger ledarna både inom det nya

amerikanska ledarskapet och president Barack Obama fram de initiativ man tagit i Afghanistan, Irak

och Mellanösternregionen.”

Han betonade samtidigt värdlandets roll i allmänhet och i särskilt den inom det kaspiska området med sina

oöverträffade olje-och naturgasprojekt ända ifrån Kazakstan till både över och under det Kaspiska

Havsområdet ner till SydKaukasus, Ukraina, CentralEuropa och Baltiska Havet och på så sätt

länkat till Irak, Egypten och Israel.

Under EAPC mötet sa Scheffer till reportrarna: ”Min närvaro här idag  betyder att samarbetet mellan

NATO och Kazakstan fördjupas.”

NATOs officiella webbsida citerade Scheffer-”Idag är Kazakstan NATOs mest aktiva partner i den

Centralasiatiska regionen. Vi har också uppnått solida framsteg då det gäller försvar-och militärt

samarbete, särskilt våra militära styrkors möjligheter att arbeta tillsammans.”

Med femtio försvarschefer närvarande under tvådagarsmötet, rörde sig diskussionens omfattning

primärt om,  men inte enbart, Central- och Sydasien. Det Östkaspiska området, Sydkaukasus och

omfattningen av föregående decenniers krig.

Det militära nätverkets ‘näckros’baser, transitrutter (land, luft, sjö), multinationella och integrerade

krigsspel och NATOs förstärkta träning och ledning från Balkanstater ända till Kinas gränstrakter

likväl som till Kirgistan, Mongoliet och Kazakstan har tidigae under tio års tid blivit dokumenterat i

”Mr Simmons’ Mission: NATO Bases From Balkans To Chinese Border”.

Azerbajans roll på den östra stranden av Kaspiska Havet har diskuterats i ‘Azerbaijan And The

Caspian: NATO’s War For The World’s Heartland’, även om det är mycket som har hänt på sista tiden.

Den västliga expeditionsmilitärens nya Sidenväg är en parallell till de trans-eurasiatiska

energitransportprojekt vilka också sträcker sig från Balkan till CentralAsien, med trupper och vapen

som rör sig österut medan oljan och naturgasen går i motsatt riktning.

Riktningen är mer tydlig och olycks|bådande än vad de förra decenniets större krig i fd Jugoslavien

var liksom Afghanistan och Pakistan, Irak och södra Kaukasus. En båge av instabilitet, visst, men inte

lika mycket som Västs militära aggression.
På NATOmötet i Kazakstan där representanter från bl.a 15 fd sovjetrepubliker med fokus på

NATO i Centralasien och SydKaukasusområdet, sa de angående Georgienkriget – ”Vi tror den ryska

truppnärvaron är olämplig….den ryska militära kontingenten borde dra sig bort från Abkhazien och

SydOssetien, eftersom den är större idag än den var före konflikten utbröt.”

USA har rekryterat en första styrka på 500 georgiska trupper som är veteraner tränade av de Gröna

Baskrarna och Marinkåren och har deltagit i Irakkrigets början, i SydOssetien och i NATO/ISAF i

Afghanistan, där man tvingat in fler styrkot från Azerbaian. Likaså kommer nationerna i SydKaukasus

att spela en vidgad roll också vid transit av västliga trupper och materiel till krigszonen.

Turkmenistan- Sista länken i de kaspiska och centralasiatiska  energi- och militärplanerna

Veckan innan fanns på ‘George Soros Open Society Institute’ nyhetssida Eurasianet som tog upp en

artikel om Turkmenistan, belägen i det sydöstra hörnet av Kaspiska Havet gränsande till

Afghanistan och Iran.

Sidan innehåller observationen ”Turkmenistan har i stillhet utvecklats till en större knutpunkt för det

norra leveransnätverk, som används för att ickevådliga leveranser med förnödenheter till USAs och

NATOs styrkor i Afghanistan. Pentagon har bekräftat att en mindre kontingent amerikansk

militärpersonal nu opererar i dess huvudstad….”

Enligt Pentagons ‘Defense Energy Support Center’, är Turkmenistan ovärderlig för att nå framgång i

‘Operations Enduring Freedom’ och ‘Iraqi Freedom´. En amerikansk talesman för

Försvarsdepartementet sa att ”Turkmenistans regering numera tillåter USAs överflygningar på sitt

territorium.”

Denna nätuppgift säger också, att den turkmenska regeringen har erbjudit USA utnyttja ”den

omfångsrika ex-Sovjetiska flygbasen vid Mary”, nära Afghanistan och ännu mer Iran.

Fyra dagar innan ovanstående artikel kom upp på det amerikanska Energidepartmentets sida för

Ryssland, skall en ansvarig i Turkmenistans huvudstad Ashgabat ha sagt att- ”USAs Energidepartement

stöder helt och fullt idén om att diversifiera gasexportlederna från Turkmenistan.”

Med diversifiering menas att skära av Turkmenistans kolväteflöde i de ryska ledningarna och leda över

flödet tgenom den Västkontrollerade Nabuccoledningen från Kaspiska Havet till Turkiet via

Baku-Tbilisi-Ceyhan som passerar Ryssland, Armenien och Iran.

Den har särskilt dragits där för att driva ut Ryssland och Iran från den europeiska energimarknaden. En

politik som om den prövats mot NATOs medlemsstater skulle ansetts inte bara som ett fientligt drag

utan som en veritabel krigsakt.

Samma dag som Burpoe gick ut med sitt uttalande gjorde regeringen ett oväntat drag, då man bjöd ut

32 kaspiska olje- och gasfält till internationella budgivare. Dessa inbegrep Chevron, ConocoPhilips,

Marathon, Midland Oil & Gas, British Petroleum, tyska RWE, österrikiska OMV, norska Statoil Hydro

och franska Total.

Beräkningarna från ‘American Western Geco Geophysical Company’ säger att ”den turkmenska

sektorn av Kaspiska Havet innehåller biljoner ton olja och 5.5 triljoner kubikmeter gas, förutom de

redan kontraktade enheterna.”

Några dagar tidigare gav USAs utrikesministers särskilda envoyé för euro-asiatiska energifrågor ut på

en resa till Azerbajan och Turkmenistan.

Med tanke på den turkmenska delen av resan, sa denne att ”framgången med mötet överträffade hans

förväntningar. Han sa att hindret i gastransporten via den turkmensk-ryska ledningen var en av de

möjliga anledningarna till de uppnådda resultaten i Ashgabat.”

Bredden av den USA-ledda energitransitkampanjen mot Ryssland upptäcktess efter tre dagar: ”En

intern regeringsöverenskommelse om Nabuccoprojektet förutsätter naturgasleveranser från Kaspiska

Havets bäcken till Europa och då undvika Ryssland,vilken skall undertecknas i Ankara 13 juli…

Azerbaijan, Turkmenistan, Uzbekistan, Iran och Irak anses vara bland Nabuccos potentiella

energiresurser. USA är emot Irans deltagande i Nabuccos realiseraing men stödjer gastransporter till

Europa från Irak.”

USAs och NATOs nya drag från  Kaspiska Havet till Azerbaijan kopierar och är ett komplement till

de i Turkmenistan och de andra fyra Centralasiatiska nationerna.

Just denna dag befinner sig det amerikanska Statsdepartementets och Utrikesdepartementets

viceministrar för europeiska frågor, William Burns resp James Steinberg, i Azerbaijans huvudstad.

Azerbaijan: USA, NATOs Frontlinje riktar sig mot Nagorno Karabach, Armenien, Iran. Sent i juni

befann sig befälhavaren över USAs marina styrkor i Europa och Afrika (dubbelt kommando) och 

generalmajor Tracy Garrett i Azerbaijan för att konsolidera ”ett ömsesidigt stöd i regionala

säkerhetsfrågor” och slog då fast: ”Jag är ansvarig för Förenta Staternas’ säkerhet i de europeiska och

afrikanska staterna inklusive i Azerbaijan. USA vill gärna samarbeta med Azerbaijan inom området

markstyrkor.”

För att indikera vad utvecklingssamarbetet USA-Azerbaijan skulle innebära för den senare och då

USAs marinkommando fortfarande var på plats, sa dess president Ilham Aliyev: ”Idag är vår armé den

mäktigaste i regionen. Ifall det blir nödvändigt, skall vi utnyttja vår militärmakt till att återställa

Azerbaijans territoriella integritet… Kriget har ännu inte avslutats. Bara det första stadiet av kriget är

slut.”

Aliyev refererade till en kvardröjande dispyt med Armenien över Nagorno Karabakh. Armenien är en

allierad till Ryssland; båda är medlemmar i den kollektiva säkerhetspakten och Ryssland har en liten

kontingent trupper i landet.

Armenien är också allierad till Iran, som man gränsar till. Annars skulle landet ringas in av axeln

NATO Turkiet-Georgien-Azerbaijan.

Som viceordföranden Ramil Latypov i det ryska utrikesrådets arbetsgruppp sa för några dagar

sedan-”Formad av tre länder i denna sk strategiska axel- Ryssland-Armenien-Iran har den i realiteten

en stor stabiliserande inverkan i Kaukasus.
”Upprättad för att stå emot NATOaxeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan, som å andra sidan för att lösa

sina egna uppgifter och de amerikansk-europeiska geostategiska uppgifterna, försöker NATO driva in

en  kil mellan Ryssland och Armenien, liksom mellan Iran och Armenien, genom att utnyttja varje

möjlig metod inklusive militära sådana.

Att mjuka upp vägen: ‘Färg Revolutioner,’ NATOs Femtekolonn och trojanska häst

Latypov avslöjade också att ”den iranska nationen har lärt sig den korrekta läxan från händelserna i 

Ukraina och Georgien, såväl som att ta i beaktande de läxor man lärt sig av Armenien mars 2008.

”Då man uppmanar folk att demonstrera förstår inte den stora ‘frihetskämpen’ [oppositionledaren]

Levon Ter-Petrossian och hans iranska motsvarighet att de endast är brickor i västländers spel om

resurser och det finansiella flödet från Öst och Asien…

”Det har snarare visat att dessa tre länder borde utveckla ett förenat system av ömsesidigt stöd, triggat

av externa krafters försök att destabilisera den inrepolitiska situationen.”

Han är inte den första att anmärka på likheten mellan den sk Gröna Revolutionen i Iran och dess

föregångare i Georgien, Ukraina, Kirgistan, Libanon, Vitryssland, Irak, Malaysia, Venezuela, Armenien

och Moldovien: Rosen, Valnöt/Oranga, Tulpan, Ceder, Denim, Purpur, Saffran/Lila,Vita, Näckros och

Twitter upproren respektive.

Den iranska Mehr News hävdade: ”Halva året innan de iranska presidentvalenn förberedde CIA ett

oranget revolutionscenario. CIAagenter träffade iranska oppositionledare och gav dem instruktioner i

Turkiet, Azerbaijan, Kuwait och Förenade ArabEmiraten.

”The Woodrow Wilson Center och Soros Foundation anklagas för att upprätta en revolutionsplan för

Iran och gav ut $32 miljoner för att genomföra strategin”

Efter att den ryska senatorn nämnt ovanstående försök till destabilisering har Iran, Armenien och

Ryssland kontakt med varandra, så att om någon av dessa skulle komma att dras in i den västliga sfären

kommer de andra att få lida. Armenien och Iran är de enda buffertstater som Ryssland har i syd i den större

Kaukasusregionen, annars skulle man ha blivit inringad.

 

NATO stater och partner från Balticum till Kaspiska området.

Den 25 juni sa den rumänska ambassadören i Azerbaijan och NATOs representant till deltagarna vid

mötet om NATOs roll i det europeiska systemet att ”Azerbaijans framtida samarbete med NATO

kommer att bli inom området skydd av energiresurser och sjöstridskrafter.”

Återigen rör sig västliga styrkor mot öst och energiresurserna åt väst.

Nytt hot om krig i Sydkaukasus, medan Pentagon förstärker Azerbaijans väpnade styrkor.

Från 15-25 juni genomförde Azerbaijan storskaliga krigsspel med en titel som inte kan missförstås,

vare sig i Nagorno Karabakh eller i Armenien, för att upprätta Azerbaijans territoriella integritet med

”mer än 4 000 militärer, 99 tanks, 55 bepansrade stridsfordon, 123 artillerisystem, 12 stridsflygplan, 12

militärhelikoptrar och 4 stridshelikoptrar….”

Republiken Nagorno Karabakh förre president Ghukasyan sa den 9 juli att ”Aliyev hotar fortfarande

med krig även då han talar om fred.”

Omedelbart innan denna repetition för krig i Kaukasus som nästan oundvikligen skulle dra in

Armenien, Ryssland, Iran, Turkiet och därmed NATO och USA, höll USA en fem dagars workshop i

Azerbaijan med en genomgång av ‘Strategiskt Försvar’ med slutdokument till stöd för ”den bilaterala

samarbetetsplanen”. Även en maritim- och annan övning ska äga rum i USA i slutet av juli efter den

marina förövningen i juni i Azerbaijan,

En amerikansk kongressledamot uttryckte att ”Azerbaijan är en av de viktigaste strategiska allierade

för USA i Kaukasusområdet….Azerbaijan ligger i ett mycket viktigt och farligt område som granne till

Ryssland och Iran.” En ny militärdoktrin skall också utformas.
NATO har nyss hållit ett medlemsmöte i Bryssel där Azerbaijan deltog. Även Israels president Peres

har begett sig iväg till Azerbaijan och Kaspiska Havsregionen, efter att NATO banat väg. Israel ska där

samarbeta om satellitsystem, oumbärligt för militära operationer i bergig terräng. Dessutom planerar

man att starta en fabrik där för små attack- och spaningsplan.
övers Ingrid Ternert

19 juli, 2009

Iran är år från kärnvapen

Filed under: Iran,Israel,Kärnvapen,Miljö — ingrid @ 00:50

 

brand2_USA07/15/2009 INTELLIGENCE AGENCIES’ ASSESSMENT Iran är år från ett kärnvapen

av Yassin Musharbash och Holger Stark

Underrättelseorganisationer tvivlar inte på att Iran vill kunna bygga ett kärnvapen. Under ideala förhållanden skulle Teheran till och med kunna genomföra ett första bombtest år 2010.  

Men fortfarande saknar man nödvändig know-how och resurser till att bygga ett vapen för utplacering.

När är en radioaktiv bomb ett kärnvapen? Militär expertis, politiker och underrättelse-analytiker kanske inte håller med om, vad det är som gör att man har nått denna ”punkt utan återvändo”  för ett land som Iran. Den punkt då dess påstådda kärnvapenprogram inte kan avbrytas. Men en sak är man enig om:

Förmågan att framkalla en atomexplosion är inte detsamma som förmågan att framställa ett kärnvapen. Iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad inspekterar anrikningsanläggningen i Natanz. Vad Iran anbelangar är man inte närmare att framkalla en kärnexplosion, än vad man trott tidigare.

Det är i varje fall vad den tyska utrikesunderrättelsetjänsten BND anser. Det är en åsikt som i stort också delas av relevanta israeliska underrättelsetjänster– Mossad och Israels militära underrättelsetjänst.

 Enligt deras beräkningar skulle Iran vara redo att genomföra ett dylikt kärnbombprov– liknande det som NordKorea nyligen genomfört — inom en period av ungefär ett år. ”Enligt nuvarande uppgift från Mossad och israeliska militära underrättelsekällor har Iran kunnat lösa detta idag.

 Enligt nuvarande framställning från Mossad och israelisk militär har Iran löst sina problem med centrifugerna,” framförde den israeliske underrättelseexperten Ronen Bergman till ‘Spiegel online’. ”Den kan producera låganrikat uran och är teoretiskt sett kapabel att producera höganrikat uran.” Detta höganrikade uran krävs för att kunna bygga ett kärnvapen

 Om Iran fortsätter i samma takt ”skulle man få tillräckligt med höganrikat uran till en testbomb fram till mitten av 2010″, säger Bergman, författare till boken från 2008 ”The Secret War with Iran.” BND delar också denna åsikt om att vid ideala förhållanden kunde Iran producera en testbomb i laboratoriemiljö inom en period av mindre än fem år. Detta enligt en talesman för BND, men han gör ett viktigt tillägg-” Det skulle ändå komma att bli lång väg från en bomb till ett vapensystem.

Den bästa källan om Iran

Det har varit erkänt svårt för BND att få tillgång till information om Irans uranprogram, men man har en ganska realistisk bild av iraniernas försök att utveckla ett avfyringssystem. För mer än 10 år sedan till år 2008 hade en spion vid kodnamn ”Sindbad” lämnat hemlig information till den tyska underrättelsetjänsten. Mannen var både iranier och kanadensare med en import-exportfirma i tyska Giessen och hade tillgång till höga officiella personer i flera av ministerierna i Tehran.

Bland den information han gav till BND fanns bilder på borrmaskiner för tunnlar, detaljer om hemliga förråd och nya hemliga dokument om de framsteg som gjorts i att utveckla avfyringssystem för kärnvapen. Inom BND ansågs Sindbad vara deras bästa källa om Iran. Den riktning som Iran går mot blir allt klarare. Uppenbarligen behöver man åtminstone kapacitet att utveckla ett kärnvapen.

Internationella AtomEnergOrganisationen (IAEA) anser att, i termer av förmåga att producera kärnenergi, det åtminstone finns 4,920 arbetande centrifuger i Natanz och över ett ton uran har producerats. Teoretiskt sett räcker detta för åtminstone två explosiva anordningar. Men, åtminstone under nuvarande förhållanden, behöver de möjliga testanordningarna vara i storlek av fraktcontainrar och därmed inte användbara som vapen.

I vilket fall har diskussionen om ”punkten utan återvändo” inte något att göra med dessa teknologiska frågor. Det faller inom politikens ramar. Utöver det ligger att de kalkyler och beslut som det iranska ledarskapet i Teheran vidtar, inte alltid är uppenbara, inte ens för underrättelseorganisationerna.

Och till slut finns där också en punkt utan återvändo för Iran. Om man skulle testa ett kärnvapen inför världens blickar, skulle i så fall det politiska landskapet komma att ändras på ett ögonblick. Huruvida Teheran anser att det är en negativ eller posiv sak, det vet ingen.

 

övers av der Spiegels artikeln

Ingrid Ternert

 

anm – Iran har hela tiden själv sagt att man upparbetar bränsle till den kärnkraft man måste utveckla i landet, för att inte som nu använda oljan för uppvärmning åt sin stora befolkning, utan är i stort behov av att utnyttja den till att generera de export inkomster som man är i ett så stort behov av.

I Afghanistan frodas konspirationsteorierna

Filed under: Afghanistan,Fred,NATO,religion,USA — ingrid @ 23:18

arabmonalsa

 I skuggan av kriget i Afghanistan frodas konspirationsteorierna.  Många tror att USA i hemlighet finansierar talibanerna  av Jesper Huor DN

På lyxhotellet Kabul Serena, skyddat av en mindre armé av  säkerhetsfolk, möter jag Najib, en av Afghanistans främsta  journalister. Han sänker rösten och lutar sig fram över fikabordet. – Kriget är en bluff. USA bekämpar inte talibanerna och al-Qaida,  tvärtom, inleder Najib sin fantastiska historia.

Han har länge misstänkt USA för dubbelspel. Nu vet han. I veckan  träffade han en vän, general i afghanska armén. Vännen var chockad —  han hade besökt ett hemligt amerikanskt övningsläger.  Där utbildades  tjetjener, uzbeker, pakistanier och irakier i konsten att utföra  självmordsattentat.

- Varför? USA stöder terroristerna för att motivera sin militära  upptrappning. De vill använda Afghanistan som front mot Kina,  Ryssland och Iran. Och så vill de ha vår gas, säger Najib.

Konkreta bevis kan han förstås inte presentera. Även folkvalda politiker ser USA:s hand bakom allt som händer.

- När USA invaderade Irak hade de inga problem med att gripa Saddam  Hussein, så varför griper de inte talibanledaren mulla Omar? frågar  Malalai Shinwari, 28-årig kvinnlig parlamentariker, där hon sitter på  sitt svala luftkonditionerade kontor.

- USA vill att kriget fortsätter. De vill krossa de pashtunska  klanerna, den enda kraft stark nog att motsätta sig deras herravälde  i Centralasien, säger Shinwari, pashtun med bakgrund som kvinnokämpe  och tv-journalist i Jalalabad.

Afghanistan är ett gungfly av obekräftade rykten och  konspirationsteorier. Så är det i krigshärdar där de stridande  parterna sprider propaganda. Också indiska, ryska, iranska och pakistanska säkerhetstjänster agerar i kulisserna.

Dessutom har historien lärt afghanerna att misstro stormakter. Bakom vackra ord om hjälp och kvinnors frihet har det ofta funnits mer  egennyttiga motiv. Och en gång finansierade USA faktiskt Usama bin  Ladin och fundamentalistledaren Gulbuddin Hekmatyar, nu efterlysta  terrorister.

En annan orsak till konspirationstänkandets utbredning är att  Afghanistan är ett samhälle med en stark muntlig och religiös  tradition. Det är inte bara dåligt, här finns en underbar sagoskatt.

Men myter har alltid vävts samman med historiska fakta. Källkritik  lärs inte ut i koranskolorna.Ibland slår misstron mot USA över i historielös paranoia.- Usama bin Ladin finns inte, har aldrig funnits! Han uppfanns av  USA:s medier för att få en anledning att invadera vårt land, säger  Khan Wali, arbetslös IT-tekniker, tidigare tolk på USA:s militärbas  och fängelse Bagram.

När han såg hur fångarna behandlades sade han upp sig. Nu drömmer han  om ett rättfärdigt islamiskt styre.

- Vi lovades demokrati och mänskliga rättigheter, vi fick vägspärrar,  bomber, tortyr. Vad vi behöver är en stor islamiskrevolution! I  Afghanistan, Irak och Saudiarabien, säger den 25-årige mannen som jag  möter hos en pashtunsk klan utanför Jalalabad.

Här, i östra Afghanistan, sprids talibanernas propaganda som en präriebrand.

21 juli, 2009

Tanken på Irak – sorg och vrede – Arab woman

Filed under: FN,Irak,Iran,Mänskliga Rättigheter,USA — ingrid @ 02:26

Arab woman ziadbakuryIkväll känner jag mig våldsamt deprimerad  Bakom känslan ligger två välbekanta monster – sorg och vrede.

Jag såg på TV – två program på TV för att vara exakt. Ett sändes på Al-Arabiya och hade från början producerats av ARTE förra året med rubriken ‘Oil for Food’.

Det handlade om sanktionsåren och de miljarder dollar i komissioner, som det civiliserade Väst utverkat från detta program, ett program upprättat av FN.

Minnena från sanktionsåren kom tillbaka, fyllda med desparation, fasa och plåga, men jag vill ändå påstå att i jämförelse med dagens ”befriade” Irak var de guldår .

Programmet kom att för mig åter bekräfta hur länder i Väst, särskilt England och USA, är nationer befolkade av kriminella – folk utan samvete, utan etik, utan moral.

Åter kände jag den alltför välbekanta ”depressionen” komma krypande,  beredd att ta över som så många gånger förr…

Då väl detta program var slut, var också min moral i botten. Stölden, plundringen av Irak är något jag aldig vänjer mig vid. Den medvetna massakern i landet är något jag aldrig lommer att vänja mig vid…och aldrig kunna acceptera. Det orättfärdiga är så monumentalt, så för att acceptera detta, måste man kunna acceptera djävulen själv. Och det är något jag aldrig kan förmå mig till.

 Mot den bakgrunden och före det andra programmet fick jag se en mycket symbolisk nyhet. Zalman Khalilzad, USAs förre ambassadör i Irak, var i Erbil och invigde det första ”oberoende kurdiska” oljeraffinaderiet tillsammans med Barazani, den sionistiska kurdmaffioson.

 Detta följdes av Khalilzads tal, som gratulerade den kurdiska regionala myndigheten och uppmanade denna till att öppna upp den irakiska marknaden för fler ”investeringar” av samma slag. Det hela för att ”utveckla den irakiska infrastrukturen, så att det irakiska folket i sin helhet skall kunna blomstra…”

 Jag bör påminna läsaren om att alla de föraktliga vänstermänniskor, då med särskild referens till arabiska sådana, de så kallede anti-sionisterna, dessa ivriga supportrar av den ”palestinska” frågan, de var de första som stödde det ”oberoende” Kurdistan. Jag glömmer det aldrig.

 Blogosfären är full av dessa polititiska horor. Och man finner dem nästlande sig in i de ”anti-sionistiska” bloggarna. Men detta är ett helt annat kapitel…det mörkaste i den föraktliga vänsterns historia med sina hopar okunniga efterföljare. En motbjudande, vidrig skara. Värre än era vanliga sionister, hundra gånger värre.

 Det andra programmet hette ”Rättigheter” eller Huquq, vilket sändes på Al-Sharqiya dvs Iraks satellitTV, och verkligen fick igång mig. Presentatören av programmet är i sanning något av en idiot. Jag förstår inte varför de tagit med denna kvinna. Hon är av nordafrikanskt ursprung, vilket man kunde höra av hennes accent och hon visste ta mig fan allt om programmets ämne, som skulle vara – irakiska barn och deras (våldförda) rättigheter.

 Programmet hade bjudit in tre gäster, där bara en enda av dem hade något begrepp; som en irakisk barnpsykolog, dr Rakan Ibrahim i Amman. Så fanns där en representant för UNICEF, en irakisk kvinna med namn Bann Al Day’e – en typisk FNbyråkrat viäken också var där för att uppvisa sin organisations inkompetens.

 Och så en sekteristisk shia, nickedocka för ockupationen och företrädare för regeringen tillika parlamentsledamot. samt en irakisk kvinna vid namn Samira Mussawi som ansvarade för ”Förbundet till beskydd och försvar av irakiska familjer, barn och kvinnor” (hahahaha).

 Hur kan jag veta att hon är sekteristisk och en nickedocksföreträdare? Enkelt, hon skyllde Iraks alla ungdomsproblem på den förra regeringen och nämne bara på ett översiktligt sätt att saker och ting kanske blivit lite värre sedan 2003…

 Det fanns också ett kort filmat reportage – bilderna, å Gud, bilderna…Tusentals, bokstavligen tusentals barn tiggande på gatorna i en ålder av mellan 5 och15 år…Hundratals i fängelse i åldrar mellan10 och 17 år. Somliga visade tecken på tortyr på sina ack så bräckliga små kroppar och bekräftade med det vad jag hela tiden sagt, att de inte bara varit torterade utan också regelbundet våldtagna i fängelserna.

 Tusentals mellan 5 och 15 sysselsatta i hårt arbete. Tusentals utan tak över huvudet útan familjer och som tar sitt dricksvatten från floden…En omkring 13 år gammal handikappad pojke, som fått sina föräldrar dödade av en bomb och hemmet i ruiner, kröp omkring i avfallshögarna

- och sa att han hade 7 systrar att mätta…

Enligt de uppgifter UNICEF har, som inte är kompletta, eftersom de flesta bortglömda barn i världen, enligt det för mig föraktliga och avskyvärda FN som infört dessa sanktioner, har till denna dag TOTALT ignorerat de irakiska barnens mycket allvarliga och svåra plågor; deras umbäranden, deras brist på primärvård, deras bristfälliga skolgång, deras totala umbäranden, deras hemlöshet, deras allvarligamentala och psykiska trauman utifrån det fortsatta våld som de tvingats bevittna alltsedan år 2003 – alltsedan ”befrielsen”.

 Enligt dessa uppgifter har HÄLFTEN av den irakiska befolkningen under 18 års ålder och 11% av de irakiska barnen fått lämnat skolan och sysselsatts i HÅRT BARNARBETE för att försörja sina mödrar och småsyskon. Eller för sin egen överlevnads skull, om de skulle vara fullständigt hemlösa.

 Ett barn, inte äldre än 7 år, berättade att han arbetade 10 timmar omdagen och bar tunga bördor för 5 000 dinarer — mindre än 3 dollar, vilket precis räckte till att mätta familjen. Tunga bördor, alltför tunga för deras små sköra kroppar.

 Den irakiska regeringen undertecknade på -80talet Barnkonvensionen för att skydda barnen. Idag har tillståndet av en förödd barndom, av en slaktad generation, kunnat ske inför döva öron. Nickedockregeringen gör ingenting för att råda bot på situationen. Enligt denna parlamentsledamot Mussawi, lägger hon fram lagförslag som redan existerar.

 Men intressekonflikten mellan de olika ministerierna, vart och ett styrt av ett sekteristiskt shiaparti – gör som i fallet utbildnings-och hälsoministeriet, det omöjligt att få till stånd någon koordinerad insats på regeringsnivå.Vilket hade kunnat förhindra de irakiska barnens katastrofala situation från att utvecklas vidare…

 Det är ett sant harvande. En hel gravt deformerad generation– en fysiskt, psykologiskt och moraliskt traumatiserad generation –växer upp och INGEN gör något. INGEN. Ingen stoppar förödelsen, ingen stoppar denna tysta förblödning av de irakiska barnens själ…

 Och jag har gång på gång upprepat detta. TVprogrammet har bara bekräftat det jag alltid skrivit – nämligen att de irakiska barnen, särskilt i de hårdaste omgivningarna i Bagdad och Anbarprovinen – utsätts för trafficking och säljs till pedofilsexringar och kidnappas dessutom förorganstöld. De kidnappas med andra ord så att deras organ kan säljas -dvs organtrafficing. O Gud Gud.

 UNICEFs reprepresentant blev tillfrågad,varför hennes organisation inte hade agerat mer i förebyggande syfte, svarade hon bara med att ”utmaningarna är så överväldigande…” Då frågade den idiotiska presentatören barnpsykologen om, vad dessa barn kunde göra på sin fritid – varpå han närapå örfilade upp henne med sitt svar.

 Han sa: ”Vilka leksaker och vilken fritid? Dessa barn har sett sina föräldrars döda kroppar. Dessa barn har blivit vittne till ett pågående våld som slitit sönder dem. Stoppa först och främst våldet, stoppa förödelsen. Ge dem mat. Ge dem husrum. Bygg traumacenter, vi måste framförallt kunna hela dom. Först därefter kan ni komma och fråga mig om fritid och leksaker…”

 Då programmet väl var över kändes det som om jag var paralyserad. Lika utslagen. Som om jag hade pryglats med tusen piskrapp….Jag gick in i badrummet och öppnade vattenkranen – för jag ville inte att någon skulle höra att jag skrek – ‘Varför Gud, varför låter du detta ske mot de här oskyldiga barnen. Dessa som är ockupationens första offer. Varför???

 Sedan mindes jag en rad jag hade läst i en av Farid Esacks böcker, där han överväldigades av tvivel och ställde samma fråga – var är du Gud? Det var då han såg de svältande gatubarnen i Sydafrika under apartheidtiden.

Och om det sa han ´Gud sa till mig – jag är det barn som skriker och gråter i ansiktet på dig – men du hör mig inte’. Detta är inte Brasilien, dessa irakiska barn är inte en produkt av någackumulerad allmän fattigdom. Dessa barn, tusentals av dem, är en direkt produkt av ER ockupation. Dessa barn arbetade inte som barnarbetare före 2003, dom var inte på gatorna och tiggde, dom slutade inte skolan, dom hade ett hem med en mor och en far…

 Det är ni som har försatt dom i denna situation. Det är ni som har gett dom denna ångest. Ni massakrerade deras barndom, ni dödade deras familjer, ni förstörde deras hem, ni fick dom att sluta skolan, ni fick ut dem på gatorna som tiggare, ni förhindrade dom från tillgång till allmän hälsovård, ni tvingade in dem i hårt slavarbete, i trafficking, i sexslaveri

 … Ni traumatiserade dem för livet, ni förstörde deras framtid, det är ni som födde en generation potentiella monster… ”det befriade Iraks” nya generation. Det finns tusentals irakiska barn som i tysthet skriker och i era ansikten, och ni hör dem inte. Ni kan inte bry er mindre.

Ni, ni, ni — Ni kriminella.

P.S Om ni har indignation kan ni göra den hörd genom att skicka ett mail till rights@alsharqiya.com.

 

 

övers Ingrid Ternert

22 juli, 2009

‘Kriget som plantskola för terrorister’

Filed under: Afghanistan,EU,FN,Fred,NATO,nya,Sverige — ingrid @ 16:02

 arabiansheiksBonnat                                                                                                               

Två sätt att betrakta missionen i Afghanistan.  Intervju i tyska der Spiegel av Ulrike Demmer and Konstantin von Hammerstein

 De tyska trupperna i Afghanistan har kommit att dela hemmaopinionen. der Spiegel talar med SPDs tidigare försvarsminister Peter Struck och den kände krigskritikern Jürgen Todenhöfer om de amerikanska bombattackernas civila offer, förhandlingarna med talibanerna och al-Qaidas roll.

Struck, fd försvarsminister i tyska SDP, är för kriget i Afghanistan, medan författaren och fd ledamoten i CDUs Förbundsdag, Jürgen Todenhöfer, argumenterar emot – trots en vilja att ge den afghanska regeringsarmén sitt stöd.

 Struck: Ja, det är rätt att närma sig talibanerna. Jag har redan talat med talesmän i Kunduz. Vi har inbegripit alla, eller åtminstone de moderata talibanerna. Jag skulle utesluta en som Mullah Omar, talibanledaren. Jag har studerat det  han gjort. Han är en massmördare.

Todenhöfer: Av samma logik borde i så fall även afghaner vars familjemedlemmar dött i ett amerikanskt bombregn också avvisat samtal med amerikanerna. Om ni tänker utesluta radikala medlemmar av talibanerna från förhandlingarna, vore det som om amerikanarna under fredsförhandlingarna med Vietnam skulle ha sagt- ”Vi vill bara tala med moderata Viet Cong. Det är horribelt. Vi behöver en ”försonings-Loya Jirga,” ett stamråd där alla motståndsmän kommer att delta.

Spiegel: Hade ni i så fall också förhandlat med al-Qaida?

Todenhöfer: Al-Qaida spelar ingen roll längre i Afghanistan. Även den amerikanska befälhavaren general David Petraeus säger det. Den som påstår att vi lämnar landet till al-Qaida om vi spontant skulle dra oss ur, pratar i nattmössan. Kriminella återvänder sällan till det gömställe, från vilket de just slängts ut.

Spiegel: Om vi inte längre ska jaga terrorister i Afghanistan, varför är vi i så fall där?

Todenhöfer: Vi bekämpar en nationell, anti-Väst motståndsrörelse i Afghanistan. Afghanistan är av geostrategisk betydelse. Därifrån kan man övervaka Ryssland, Indien, Pakistan och Kina. Landet har också ett fenomenalt bra läge då det gäller egna naturresurser. Amerikanarna vill i själva verket bygga en naturgasledning rakt igenom Afghanistan.

Spiegel: Tror ni allvarligt talat på att tyska soldater dör av ekonomiska skäl?

Todenhöfer: Jag tror våra soldater i Afghanistan dör av en feltolkad solidaritet med Förenta staterna –och att våra politiker är klart medvetna om detta.

Struck: Våra soldater stationeras inte i Hindu Kush av ekonomiska skäl. Vi vill förhindra landet från att bli en ‘failed state’, en som för Väst kan utgöra en konstitutionell risk för terrorister. Av det skälet kommer jag att stödja ett fortsatt mandat så länge jag är kvar i Bundestag-parlamentet. Men jag är extremt besviken på president Karzai. Han har inte på ett effektivt sätt bekämpat korruptionen.

Todenhöfer: Men internationella hjälporganisationer där är vida mer korrupta. Företag från Väst rakar in profiter på 400, 600 och ibland 1000 procent. Bara en liten del av dessa pengar passerar genom den afghanska regeringen, medan resten hamnar i privata fickor.

I Kabul lämnade ett västligt företag en räkning på 10 miljoner dollar för ett 1,5-kilometer långt metallstängsel runt Zarnegar Park. Karzai fick undersöka det hela, och man kom fram till att staketet inte var värt mer än 70 000 dollar. Man kan inte säga att det direkt stärker afghanernas förtroende för hjälpverksamheten från Väst.

Spiegel: Allmänhetens stöd för den militära missionen minskar också för varje nytt misstag.

Struck: Det är sant. Allmänhetens bristande stöd för missionen är väldigt störande för soldaterna.

Afghanistan ligger långt härifrån, och de faror detta innebär har inte gått in i tyskarnas medvetande.

Spiegel: Är det inte ditt jobb som politiker att förklara det för allmänheten?

Struck: Det är Kanslerns jobb. Fru Merkel måste göra klart att soldaterna i Afghanistan för var dag riskerar sina liv, för att av vi har skickat dit dem.

Spiegel: Intill dags dato har denna mission sålts ut till tyskarna som en fredsmission. Ingen har lust att kalla det för krig. Instället har det inför Bundeswehrs parlamentet porträtterats som en kamouflerad biståndsverksamhet.

Struck: Jag var inte inblandad i detta. Det var fel. Det bagatelliserade situationens allvar. Ur ett konventionellt synsätt är det inte krig, vilket i allmänhet utövas mellan nationalstater. I Afghanistan kämpar talibanerna mot det afghanska folket och försöker tvinga på oss deras krig.

Todenhöfer: En av huvudorsakerna till Västs felbedömning är dess okunnighet om den muslimska världen, vilket gör att jag stödjer ett allmänt gymnasie- och universitetsprogram för studentutbyte mellan de västliga och muslimska länderna.

För övrigt borde varje parlamentsledamot som har röstat fram kriget tillbringa fyra veckor vid fronten. Bara detta att en gång i ett armerat personfordon få erfara de faror som man ber våra soldater att utstå och även afghanerna. Om  detta hade kunnat ske, skulle antalet krig komma att falla dramatiskt.

Struck: Ingen Riksdagsledamot röstar på ett sådant mandat utan att ha tänkt över det hela noggrannt. Soldater exponeras. Inte desto mindre vill jag framhålla att så många parlamentsmedlemmar som möjligt borde resa till Afghanistan. Jag försöker alltid uppmuntra folk i min parlamentsgrupp att göra detta, och det är många som tar rådet på allvar.

Spiegel: När kommer missionens mål att ha uppnåtts? Under vilka omständigheter kan den betraktas som en framgång?

Todenhöfer: Då de afghanska säkerhetsstyrkorna själva är starka nog att ta itu med talibanerna och drogbaronerna på egen hand. Och då afghanerna kan utveckla och forma sitt land som de själva vill.

Struck: Jag tror vi kraftigt måste minska våra förväntningar. Icke desto mindre ser jag inga skäl till att ge upp och säga: ”Jag är ledsen, men oturligt nog har mer än 30 tyska soldater dödats förgäves. Vi drar oss ur.”

Spiegel: När kommer tyskarna att dra sig ur?

Struck: Jag är rädd att detta kommer att ta tio år till.

Todenhöfer: Om det skulle ta så lång tid, hade det inte varit 35 stupade tyska soldater utan hundratals. Och det skulle spela bort vår trovärdighet totalt i den muslimska världen. Våra politiker måste lägga fram en trovärdig utträdesstrategi inför det tyska folket före parlamentsvalen i september, så vi kan komma ur denna röra- och som allra mest på två eller tre års sikt.

 

övers Ingrid Ternert

23 juli, 2009

Den gamla vanliga visan om Iran och USAs terroristkontakter

Filed under: Irak,Iran,Kärnvapen,olja,terrorism,USA — ingrid @ 20:30

ahmadinejad-atomDet är lätt att se hur USAs intresse för Iran och de kontakter man odlar med iranska terroristorganisationer har som särskilt mål att skapa en destabilisering av  landet. 

Särskilt idag då Iran även funnit 46 nya oljefält i Kaspiska Havet, där åtta redan är klara för utvinning. Dessutom har man på sitt kaspiska territorialvatten byggt upp en 14000-ton offshoreplattform, störst i Mellanöstern.

 En $2 miljarder pipeline är också inräknad. Sådana oljeinkomster gör naturligtvis USA grön av avund, och ger därmed även konsekvenser för Iran.

Enligt al Jazeera 13 juli krävde Newt Gingrich, fd talman i USAs Representanthus, ‘sabotage’ mot Iran och att USA borde anfalla Irans olje- och gas infrastruktur för att störta regeringen. Han ville med det framkalla en ekonomisk kris i landet som skulle komma att destabilisera regeringen i Teheran.

 På något sätt återkommer i minnet alla vändningar före 2003 som gällde Irak och alla de år av anklagelser som handlade om massförstörelsevapen och sanktioner innan dess. I det här  fallet har Newt Gingrich uppmanat USA att utnyttja ”hemliga (covert) operationer” för att skapa en oljekris i landet och med det kunna ersätta den iranska regimen.

”Jag tror världen har ett lagstadgad intresse av en ansvarskännande iransk regering på samma sätt som vi har av en ansvarig nordkoreansk regim,” sa han. Ändå har ingen av dessa två regimer anfallit sina grannar under modern tid. I en artikel publicerad i tidningen The New Yorker för några veckor sedan avslöjades Seymore Hearsh hur USAs militär och Israel förser den antiiranska terrorgruppen PJAKs separatister med utrustning, träning och underrättelser för att skapa en destabilisering i landet.

Redan för mer än en vecka sedan kom en uppmaning från två av USAs kongressledamöter-rep om att störta Irans regering och man gick dessutom så långt som att föreslå ett stöd till anti-iranska terrorgrupper.

Demokraternas representant, ordf  i Representanhuset, efterlyste 26 juni ett större stöd för vad han kallade ”motståndsgrupper” i Iran och betonade då särskilt mujahedin Khalq (MKO).

Man efterlyste också från Obamaadministrationens sida att iscensätta ”sabotage” mot Irans olje- och gasindustri för att starta en ekonomisk kris i landet, något som påstods kunna få regeringen på fall. Idén om att attackera Irans oljeindustri är inte precis ett nytt koncept i USAs politik.

Detta har många ledande analytiker av amerikansk politik redan hunnit avslöja och då påvisat dess effektivitet och möjlighet att genomföras. Men att öppet diskutera stödet till de grupper som listas som terroristorganisationer, det är ett sällsynt drag i USA.

MKO är listad som terroristgrupp i Iran, Irak, Canada och i USA och har sagt sig varit ansvarig för bombningar, dödande och attacker mot iranska regeringsanställda och civila under de sista 30 åren. Attackerna inkluderar avrättning av förre president Mohammad-Ali Rajaei, premiärminister Mohammad-Javad Bahonar och den juridiska chefen Ayatollah Mohammad Beheshti.

MKO är också känd för att ha samarbetat med Iraks förre president Saddam Hussein under 1991 års kurdiska uppror i södra Irak. Organisationen är också notorisk för sin användning av en kult-liknande taktik gentemot sina egna medlemmar och dess tortyr och mord av avhoppare.

Det är därför den undersökande journalisten Seymour Hershs rapport gett en sådan genklang, då den avslöjat att USA redan lägger 400 miljoner dollar fill finansiering av hemliga operationer inne i Iran. Även andra liknande grupper än MKO skall vara delaktiga i den amerikanska planen, terroristgrupper som PJAK och Jundullah.

PJAK är en utlöpare till den idag internationellt kända terroristgruppen Kurdistans Arbetarparti eller PKK som genomför sina dödsbringande operationer i Irans västra kurdbefolkade region. Där förser Israel PJAKs separatister med utrustning träning och underrättelser i avsikt att destabilisera Iran.

I en artikel i Sunday Telegraph avslöjades att CIA har skapat Jundullah och försett den med ‘väpnat stöd’ och ‘pengar ochvapen för att få fram en ‘regimförändring i Iran’. En annan rapport från ABC News har dessutom avslöjat att USAanställda beordrat Jundullah att ‘utföra dödliga gerilla-attacker’ i den islamska republiken, kidnappa iranska officiella och avrätta dessa framför kameran, allt som en del av det ‘programmatiska målet att kasta den iranska regimen över ända’.

 

 

Ingrid Ternert

24 juli, 2009

USAs och Pakistans planer på plats nu

Filed under: Afghanistan,Fred,Pakistan — ingrid @ 21:02

bomboffers-släkting

av Sayeed Saleem ShahZad  24 juli Asia Times

Det har inte funnits någon liknande obruten vänskap mellan USAs och Pakistans högsta militärledning sedan 1950-talet, då Pakistan fungerade som en frontstat mot kommunismen.

Resultatet idag är att de båda staterna bedriver långsiktiga koordinerade operationer mot militanter runtom i regionen och förbättrar banden mellan Pakistan och Indien.

Det gäller särskilt dispyten om ett delat Kashmir och utvecklingen mot en bred och stabil civil regering i Pakistan.

Nu då Usa och Pakistan precis kunnat bilda en enad front, har deras tidigare splittrade motståndare, militanter och motståndsgrupper i både Pakistan och Afghanistan också startat en kamp av ett tidigare icke skådat slag. Den nya relationen mellan Pakistan och Usa, underbyggd av en mängd rådgivare i Islamabad, kan komma att visa sig inom två viktiga områden.

För det första väntas Pakistan starta en omfattande kamp mot två grupper  talibaner i landet, vare sig de anses vara bra eller dåliga. Man har under årens lopp försökt splittra dem genom överenskommelser med de ‘goda’ grupperna, dvs de som verkar moderata, och få in dessa i en fredsprocess.

För det andra kommer Pakistans regering att ta initiv till förbättrade relationer med Indien, understödd av sina västlallierade och en lagom medling via den pakistanska armén. Målet är att åter öppna upp en dialog om Kashmir, vilken stannat upp efter den Pakistan-länkade terrorattacken i Bombay Indien förra året, då 166 personer dödades.

Det kunde också underlätta samarbetet om terrorbekämpning mellan Indien, Pakistan och Usa. Under de senaste månaderna har olika militanta grupper  förenats i klanområdena i Waziristan på gränsen till Afghanistan. Samtidigt har en klangrupp ledd av Abdullah Saeed deltagit i den afghanska våroffensiven genom att nyss  ha skjutit ner ett Usa-flygplan.

Det mäktiga Haqqani-nätverket sträcker också ut sina muskler - det som ligger bakom tillfångatagandet av den Usa-soldat som nyligen visats upp på video, vilket framkallade raseri hos Usa som varande brott mot krigsfångar. Fången tros befinna sig på en av Haqqinis baser i norra Waziristan.

Gruppen stärker nu sina positioner både i och runt de båda Waziristans i ett område som anses vara högkvarter för de tre mäktiga nätverk som anslutit sig. Det är talibanledaren Mehsud i södra Waziristan, al Qaidas nätverk i mitten och Haqinis grupp i norra delen av Waziristand. Det sägs att Pakistan gradvis förflyttar sina styrkor till den nordvästra delen av frontprovinsen till en annan stad i området Dera Ismail Khan.

Man har också stationerat trupper i Waziristan, där spänningen ökar genom att talibanerna har brutit försörjningslederna för trupper förlagda till norra Waziristan. Vad som är deadline för en större operation är okänt. Det blir nu första gången man angriper samtliga talibangrupper. Sirajuddindistriktet är av tradition  för regeringen.

De goda och idag de onda
Pakistans ‘Inter Service Intelligence’ dvs ISIs underrättelsetjänst och vissa arabstater har nu under många år upprätthållit utmärkta relationer med Jalaluddin Haqqani, den legendariska afghanska befälhavaren i kriget mot Sovjet på 1980-talet. Haqqini är idag enligt ISI allvarligt sjuk. Men talibanerna såg honom aldrig som en del av rörelsen, utan betraktade honom mer som en krigsherre som man lierade sig med.

 Därmed fick Haqqini aldrig någon verklig position i talibanrörelsen. När då talibanerna övergav Kabul mitt i ansiktet på den Usa-ledda invasionen 2001, försökte man i Islamabad starkt förmå Haqqini att överge talibanledaren Mullah Omar och bli nästa ledare för den afghanska regeringen.

 Han vägrade emellertid att slå sig till ro utan återvände istället till en bas i norra Waziristan. Han lyftes sedan fram 2006 som överbefälhavare för talibanerna i Afghanistan. Pakistan brydde sig inte direkt om det, eftersom Haqqani aldrig hade lagt sig i Pakistans inre angelägenheter och vare sig lierat sig med något pakistanskt parti eller grupp eller understött något myteri i Pakistan.

 Men då nu Haqqani är sjuk och ligger till sängs har makten överförts till hans son Sirajuddin. Sonens styrka är liksom sin fars kamraterna i Punjab, men vänskapen med de arabiska Qaida-ideologerna har också kommit att påverka honom. Till skillnad från sin far har Siraj nära förbindelser med pakistanska militanter, fientliga till etablissemanget.

Underrättelsetjänsten har varit beredd att överse med detta, men inte nu längre. För ett tag sedan arresterades Sirajs bror Naseer Haggani, då han deltagit i ett möte med många efterlysta personer. Till säkerhetsstyrkornas överraskning medlade Mehsud för dennes frigivning i utbyte mot några pakistanska soldater. Följaktligen blev Baitullah och Sirajuddin nära vänner.

Detta förklarar varför man misslyckats med att fånga Baitullah under hans nya operation. Det var genom samarbetet mellan de lokala anti-Baitullahklanerna, vilka råkar vara talibaner, t.ex mulla Nazir och Gul Bahadur och den nu stupade Zainuddin Mehsud.

Zirjuddin sände snabbt meddelanden till alla befälhavare om att enas till stöd för Baitullah och med deras hjälp slutade hoppet om att lyckas isolera honom. Det förklarar också varför Haqqinis nätverk numera är i sikte för militären i dess förberedelser inför nya strider mot militanterna.

Vad gäller hemmafronten har Kianis och Mullens vänskap lett till en insikt om att de militära målen går att uppfylla, vilket kräver att landet får en stabil och demokratisk regering. Detta förklarar det senaste besök som president Zardari företog sig till oppositionsledaren Sharif  och chefen för Pakistans muslimska råd, Nawaz, till dennes bostad nära Lahore.

 Zardari föreslog Sharifs Pml-n att ingå i regeringskoalitionen, möjligen med Sharif som premiärminister. Det stora hindret är dennes reservation gällande en dylik utvidgad presidentmakt. Men vare sig Sharif  accepterar en ministerpost för sitt parti eller själv tar ledarskapet är hans parti fullständigt med på den nationella eller internationella politik som regeringen för.

I princip har Pakistan gått med på en stabil regering med nära bindningar till Indien och stöd till kriget mot terrorn.. ‘För första gången har emellertid amiral Mike Mullen och Ashfaq Kiani tagit ett gemensamt initiativ med att införa en princip om att hindra förändringar’, sa en pakistansk diplomat. Militanterna har också sina mekanismer, som inte de heller tänker överge. En mäktig kollision verkar oundviklig.  

 

 

övers Ingrid Ternert

26 juli, 2009

Sverige i afghanska strider medan Obama för över trupper från Irak

Filed under: Afghanistan,FN,Mänskliga Rättigheter,Sverige,terrorism — ingrid @ 17:41

flaggbränning-USA-Israel

Pierre Schori-’Att bara traska patrull och skicka mer trupp till Afghanistan, det är förkastligt’  Bildt- ‘Det är ingen tvekan om att Sverige ska ha trupper på plats, när vi har en så stor och viktig mission med mandat från FN där i stort sett hela världen ställt upp. Då det sker under FNs hatt tycker jag det är självklart.’

Striderna har under månaden ökat till skarpt läge för Sveriges del i Afghanistan efter det att president Obama gett order om att tusentals fler USAtrupper ska skickas dit från Irak.

Obama har skiftat fokus från Irak och bekämpning av motståndet där till Afghanistan efter den blodigaste månaden under det åtta år långa kriget. Även de svenska soldaterna blev i lördags utsatta i Afghanistan i ’kriget mot terrorn’

 Soldaterna var under natten inbegripna i en eldstrid som varade i sju timmar. Efter det låg tre dödade talibaner kvar på marken – ‘Allvaret kryper inpå oss. Ingen är glad över att vi dödat  människor’, säger stabschefen på plats i Afghanistan till SvD . Attacken kom sent på natten i ett bakhåll. längs vägen från Mazar-e-Sharif  i norra Afghanistan.

 En svensk-finländsk skyttegrupp körde fram med två splitterskyddade terrängbilar, då de plötsligt besköts med automatvapen och  raketgevär. Granaterna och kulorna lyckades inte tränga igenom pansarplåten i bilen av typen ”Galten”. Ett av skotten träffade vindrutan på fordonet och en granat träffade bensintanken, skriver SvD.

 De svenska och finska soldaterna tog skydd och besvarade elden. Anfallarna drog sig tillbaka, men attackerade återigen, varpå svenska trupper från basen i Mazar-e-Sharif kallades in som förstärkning utrustade med Stridsfordon 90 med automatkanon. Man stred i sju timmar

 Flera finländska soldater och tyska sjukvårdstrupper kom dit och flyg cirklade över de stridande, men behövde inte ingripa. Senare kom också den afghanska armén. Striderna böljade fram och tillbaka hela natten. Först efter sju timmar var det över. Tre angripare hade dödats och två skadats.

Ingen i den  nordiska styrkan fick fysiska skador, anm-men psykiska? Talibanerna tog på sig ansvaret för attacken, något som det svenska försvaret inte kommenterar. ‘Militärpolis är på plats för att utreda saken. Vi vet inte än vem som ligger bakom’.

Försvaret förstärker både utrustning och trupper på grund av läget i norra Afghanistan. Situationen väntas bli ännu farligare inför det afghanska valet den 20 augusti. – Jag vet att området där svenskarna angreps har varit problematiskt  tidigare. Men våldet kommer att trappas upp inför valet, säger  utrikesminister Carl Bildt på besök där enligt TT 

 Våldet trappas upp i svenskarnas område

9 april attackeras en svensk enhet och afghansk polis väster om Mazar-e Sharif. En polisman stupar och två skadas.

13 april detonerar en improviserad sprängladdning intill en tysk konvoj öster om Mazar-e Sharif. Ett tyskt fordon skadas.

17 april självmordsattack mot ISAF-enhet. En norsk soldat dödas.

23 april beskjuts en enhet ur den svenskledda styrkan med eldhandvapen och raketgevär väster om Mazar-e Sharif. Inga skadas.

18 juni utförs en attack med en improviserad sprängladdning mot en finsk enhet längs ringvägen mot Shebergahan. Inga skadas.

23 juni utförs en attack med en improviserad sprängladdning mot en biståndsorganisation längs ringvägen mot  Shebergahan.

3 juli utsätts en finsk enhet för en självmordsattack (den andra i det svenska ansvarsområdet), självmordsbombaren dödas.  

11 juli utsätts en svensk enhet för beskjutning med eldhandvapen väster om Mazar-e Sharif, inga skadade.

23 juli utsätts svensk och finsk trupp för beskjutning med eldhandvapen och raketgevär. Tre motståndsmän dödades och två sårades, inga svenskar…

 

Terese Cristiansson: Är de redo för ett krig?

 Svenskarna skickades ner för prata demokrati och dricka te med byäldstar. Dela ut ficklampor och klappa små barn på huvudet. Nu står de i stället mitt i eldstriden och vädjar om fler bepansrade fordon för att skydda sina liv. Är de redo för ett krig?

 Att svenskarna nu hamnar i eldstrider är ingen överraskning. Sedan förra året har våldsvågen sköljt över Afghanistan. Självmordsbomber, vägbomber och eldstrider. Framförallt har civila drabbats men även de internationella trupperna har gjort stora förluster och den nuvarande månaden är den dystraste sedan kriget startade 2001.

Kalla det konflikt. Kalla det krig. Den svenska, så kallade fredsbevarande truppen är mitt i det och då är beskjutningar att vänta.

 Orsakerna till att svenskarna blivit mer utsatta i det norra, tidigare lugna, området är flera. Den viktigaste faktorn är att talibanerna återhämtat sig efter att de besegrades av Norra alliansen och USA 2001. Metodiskt har de med lika delar smek och våldsamma hot fått delar av den fattiga befolkningen med sig i drog- och vapenhandeln vilket stärker deras ekonomiska position.

 Länge har denna utveckling varit centraliserad till södra och östra Afghanistan men sprider sig nu även i de norra delarna, där den svenska Isafstyrkan befinner sig. En orsak kan vara att vissa mattransporter som tidigare kom från Pakistan numera sker norrifrån. Internationella transporter är pengar och tydliga måltavlor för talibaner och kriminella gäng.

 En annan anledning är att de svenska trupperna inte i samma utsträckning är ute och dricker te med byäldstar som de en gång blev skickades ner för. I stället ska de understödja den afghanska polisen och militären. Det gör dem mer utsatta. Ytterligare en faktor är att de amerikanska trupperna de senaste månaderna, som en del av president Obama-taktik, gått in hårt i talibanernas hembyar – det blir då eldstrider och de internationella trupperna riskerar bli dragna över en kam.

 Men den allra viktigaste orsaken är det kommande presidentvalet den 20 augusti.  Att talibanerna vill skapa oro när ett förhoppningsvis demokratiskt val ska ske är en logisk gerillastrategi. Skräcken hindrar folket från att rösta och den nuvarande regimen kan kritiseras för landets instabilitet. Hur illa det kommer att bli är svårt att säga. Vad som händer efter valet är omöjligt att avgöra.

 Men förhoppningsvis, möjligen tveksamt, är de svenska trupperna redo för att inte bara hålla sig själva vid liv utan framför allt göra det skickats dit för: att stärka stabiliteten, bygga upp freden och ge civila afghaner trygghet.

 

……In an interviewin Democracy Now! Howard Dean repeated the logic that the US is waging war for Afghan women’s liberation. And on the flip side, according to Dean, ”if we leave, women will experience the most extraordinary depredations of any population on the face of the earth.” By this logic, Dean implies that the US has for the past 8 years been a bulwark against the deterioration of women’s rights.

 But even cursory examination of the actual situation on the ground reveals that aside from theoretical changes embodied in the constitution, women’s rights have actually deteriorated as a direct consequence of deliberate US policy.

This policy has included empowering anti-woman warlords who have committed rape and thrown out female members of parliament etc. Additionally, the US war has fueled an misogynist insurgency that has only gotten stronger and worsened anti-woman sentiment.

I spoke very recently with independent candidate for president Ramazan Bashardost about his view of the US war. He put it bluntly: ”This is not a war for women’s rights in Afghanistan. It is not a war for human rights in Afghanistan.” He added, ”the problem is that the analysis of the Afghan situation by the US is wrong.”

 The Feminist Majority, Howard Dean, and other American liberals in support of this war need to re-analyze the situation in Afghanistan and examine the real consequences of the US war over the past 8 years that have done more harm than good to women’s rights…..In fact, the US has not suddenly changed its mandate from war-fighting to providing security under President Obama – and no such policy shift is on the horizon.

27 juli, 2009

Det stora spelet i repris (7 sid)

Filed under: Fred,Iran,Israel,Kärnvapen,religion — ingrid @ 21:05

banksynukeNEW GREAT GAME REVISITED – av Pepe Escobar Asia Times 22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som förra veckan under fredagsbönen i Teheran, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Delvis har han fått sin förmögenhet från ‘Irongate’-1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorat striden i toppen, mera än i presidentvalet, till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘ död åt Amerika’ – medan de pragmatiska konservativa för första gången kom upp med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan dessa porträtteras som Irans fiender?

Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat sedan 1990-talet? Alltså denna kända person som är så helt uppslukad av EuroAsien och har president Obamas odelade öra. Han säger det är viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte att såväl Ryssland som Kina och Iran är starka förespråkare för att få ett slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft fräckheten nog att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien? Förresten är den ganska snygg, myntad i Belgien och visar G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland- oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget. Iran är på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från år 2008.

Så om Iran någonsin skulle ha valt en mer öppen relation till Usa, hade deras big oil övertagit Irans energiinkomster från Kaspiska Havet. Det betyder oavsett retoriken att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regim i stil med de nuvarande mullornas militära diktatur.

30 juli, 2009

AfPak och Kashmir: Ground zero i ett globalt jihad

Filed under: Afghanistan,Fred,Indien,Mänskliga Rättigheter,nya,Pakistan,religion,USA — ingrid @ 07:45

100 civila bombade

av Pepe Escobar Asia Times 26 juli

Arif Jamal är en oomtvistad ledande pakistansk expert på jihad i Kashmir. Han är författare till Shadow War: The Untold Story of Jihad in Kashmir.

Det är ett banbrytande översiktligt verk om denna oavbrutna nyckelkonflikt mellan Indien och Pakistan. Den baseras på intervjuer under årens lopp av hundratals militanter

 Boken är värdefull läsning för att bl.a förstå hur den USAvänliga pakistanska armén har tränat upp nära en halv miljon islamister; hur amerikanska CIAs pengar har finansiera jihad i Kashmir och hur nära situationen i Kashmir är den ändlösa oron i Afghanistan och globala jihad.

Tillsammans med andra utländska korrespondenter från USA, Frankrike och Kanada har han nyss fått del av Jamals kunskaper inom området det Pakistan-administrerade Kashmir såväl som Pakistans pashtunska klanområden. Han är välkänd i den amerikanska universitetsvärlden.

I en större intervju diskuterar han ursprunget till jihad, från subversion till gerrillakrig och ‘privatisering’ och hur Pakistans armé har stöttat islamisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan även efter 11 septemberattackerna 2001 mot USA. Han sprider ljus över vad som verkligen hände vid de nya operationerna i Pakistan mot militanter.

Något som fångat rubrikerna runt om i världen är de pakistanska ‘kapitlen’ om al-Qaida; och han drar en skarp linje mellan den ”historiska” al-Qaida och den nya, Pakistan-dominerade ‘Jihad International Inc’.

Han undersöker också de komplicerade myriader av kopplingar och länkar – och ödesdigra slutsatser – som gäller för Afghanistan och Kashmir, något som västliga media sällan berör (”de bådas jihad har alltid varit två sidor av samma mynt”). Hans analyser ger garanterat USAs president Obamas afghansk-pakistanska planerare oräkneliga vita nätter.

Pepe Escobar: Pakistans arméledare har alltsedan1980-talet blivit mästare i detta dubbelspel. Skulle du vilja beskriva översiktligt hur de grupperar sina styrkor? Deras osynlighet? Arif Jamal: I realiteten  är strategin av dubbelspel lika gammal som det land de lever i.

Då brittiska Indien 1947 delades upp i två områden där Pakistan mötte fienden Indien, som var flera gånger större, mer befolkad, resursstarkare och den viktigaste och mest betydande militärmakten.

Det visade inte på något särskilt gott omdöme att ta sig an en vida mäktigare fiende på ett konventionellt militärt sätt. Den pakistanska militärstrategen överste Akbar Khan övervägde konceptet med jihad för att uppväga bristen på militär balans mellan de båda blivande fienderna.

Akbar Khans koncept av jihad var inget annat än en omstörtande verksamhet i fiendeland, men det inbäddades i jihad-termer. Han tog själv över det stolt klingande namnet muslim-erövraren som stridsnamn.

Från den tiden och framöver fick de pakistanska militära ledarna upp ångan på den lokala muslimska befolkningen i den Indienkontrollerade staten Jammu och Kashmir till att delta i subversiv verksamhet och vände detta till gerrillakrig ända fram till år1980, då de beslutade inleda en verklig jihad i Afghanistan [mot ryssarna]. Under samma tid hade Pakistan aldrig övergett det diplomatiska sättet att lösa sina konflikter med Indien.

Pakistans armé stödde en fullskalig antisovjetisk jihad eller ett subversivt gerillakrig i Afghanistan. Pakistan förnekade varje öppet stöd till den afghanska mujahedeen. Den enda gång man erkände sig ansvarig för subversiv verksamhet i det närbelägna landet var 1989, då den sovjetiska armén höll på att dra sig ur Afghanistan. Detta innebar en seger för jihadpolitiken.

Pakistan intensifierade sitt militära och finansiella stöd till Kashmirs jihadister vid slutet av1980 talet. Man fortsatte stödja afghanska mujahedeen även efter att de sovjetiska truppernas dragit sig tillbaka, men erkände det aldrig. Pakistan fortsatte samma politik även efter 9/11 terroristattackerna i USA.

Å ena sidan anslöt man sig till den USAledda antiterrorist koalitionen och å andra sidan fortsatte man sitt stöd till jihadisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan. Detta höll på som bäst under president general Pervez Musharrafs selektiva aktioner i Pakistan.

PE: Var operationen i år i pakistanska Swat Valley inget annat än en stor show som armén genomförde till förmån för Washington – naturligtvis med alla de oskyldigt dödade ”collateral damage” det innebar att förflytta 3.4 miljoner människor?

AJ: Detta uppenbarar sig alltmer med tiden. Till en början verkade de vara seriösa med att utrota områdets terrorister. Men medvetet eller omedvetet gav de tillräcklig med tid för ledande terrorister som Sufi Mohammad och Maulana Fazlullah och deras efterföljare att komma undan. Som resultat försvann terroristerna från Swat Valley men återkom på andra platser.

Delar av Swat Valley och andra områden som TNSM, den förbjudna pro-talibanska rörelsen för ‘Införande av Islamsk Lag’, tagit kontroll över kan ha gått tillbaka till det militära. Men terroristerna kan alltid återkomma. Swat Valley ligger inte i klanområden. Det hade varit mycket bra om man försiktigt kunnat omringa Swat Valleys klanområden före operationen, så att ingen skulle kunna undkomma.

Swatoperationen skapade ett sådant stort flyktingproblem att det skulle kunna motverka varje allvarligt försök att krossa terrorismen. Jag vet inte om militären skapat denna kris i vetskap om sitt dubbelspel, eller om den beror på dålig strategi i kontraterrorism. Om de utan att veta det låtit detta ske, vore det ännu farligare. Det skulle i så fall betyda att man inte är kapabel att utföra några antiterroristoperationer, även om man skulle vilja.

PE: Kan du berätta mer om den strategiska betydelse Swatområdet har som korridor för att förbinda Pakistan, Kashmir och Afghanistan?

AJ: Swatdalens strategiska vikt är att den ligger någonstans mellan Afghanistan och Kashmir. Om ”talibanerna” förskansar sig här, kan de därifrån sprida sig i varje riktning och slutgiltigt länka samman Afghanistan och Kashmir genom en eller flera korridorer. Terroristerna från Kashmir och Afghanistan skulle kunna röra sig fritt mellan de båda.

Skillnaden mellan jihadisterna i Afghanistan och de i Kashmir skulle försvinna och man kunde  enas under ett enda jihadkommando. Muslimska extremister skulle kunna bli mycket starkare som resultat. Talibanerna och al-Qaida i Afghanistan kunde etablera nya fristäder i Himalaya, varifrån västliga styrkor i Afghanistan och på andra håll kunde attackeras. Det skulle vara mycket svårare att bekämpa och få bort dessa från Himalaya än från Afghanistan.

PE: Vem det än är som bar ansvar för den senaste bombningen av en ISI-anläggning i Lahore hade en mycket god uppfattning om ISI (Inter-Services-Intelligence). Inte att förvåna sig över med tanke på att talibanerna ”uppfanns” av ISI under 1990talets början.

Det har spekulerats om bombningen hade planerats och finansierats av al-Qaida med logistiskt stöd från Kashmirs gerrilla och med pakistanske talibanledaren Baitullah Mehsuds TTPgrupp [Tehrik-i-Taliban Pakistan], vilkem bidragit med självmordsbombare. Det ser ut som ett av CIAs fantasiscenario. Ligger det någon sanning där?

forts följer och är än mer komplicerad

« Newer Posts

Powered by WordPress