Fredskoalitionen Göteborg

1 augusti, 2009

Indien tar igen vad man försummat i det stora spelet

Sparat under: Afghanistan, FN, Indien, NATO, USA, ekonomi, olja — ingrid @ 6:56

dödenvidslagetravenna1512

India plays catch-up in the great game 18 Juli 2009 av Michael T Klare  Del 1

Tillväxten mattades av. De utländska investeringarna krymte. Varupriserna kraschade. Samma frågor som under 1990talet finns inte  längre på  dagordningen i Centralasien.

Och ingen spekulerar längre om det verkligen var oundvikligt att regionen skulle rasa ner i anarki. I vilket fall har problemen med övergångsekonomin inte bara varit fråga om att lägga in en annan växel, då den globala krisen slog till.

De särdrag som fanns under den kritiska period då staten formades gäller även idag.

Något regionalt samarbete har ännu så länge långt ifrån satt fart. Det finns en vida spridd nedgång och fattigdom. Glaset är halvfullt. Det positiva är en märkbar förstärkning av det nationella oberoendet och suveräniteten. Integrationen i det internationella systemet har redan gått framåt.

 

Å andra sidan fortsätter terrorismen och en religiös sådan att utgöra ett hot mot den regionala stabiliteten, något som utgör ett skäl till samarbetet inom Shanghai-organisationen (SCO).

 

På samma sätt erbjuder SCO ett forum för det säkerhetssamarbete som kategoriskt går emot den ideologi som ‘färgrevolutionerna’ står för. Man har internationellt börjat greppa det hot dessa ‘färgade revolutioner’ utgör. (Shanghai Cooperation Organisation består av Kina, Kazakstan, Kirgistan, Ryssland, Tajikistan och Uzbekistan).

 

Vändpunkten kom med den misslyckade ”Tulpan Revolutionen” i Kirgistan och det blodiga upproret  i Uzbekistan år 2005, efter vilka SCO alltmer blivit drivkraften i att skingra den spöklika bilden av ”regimförändring”. Resultatet blev synligt för alla.

 

Stater i Centralasien skapade ett utrymme runt sig själva, ett manövreringsutrymme för sitt eget bästa. Utländska makter tvingades först inleda förhandling med dem utifrån kollektiva säkerhetspakter, om det så gäller avgifter för leasing av militärbaser, naturgaspriser, tillträde till Afghanistans vägnät för partnerländer-hellre än att låta villkoren dikteras utifrån en styrkeposition.

 

Helt klart äger Centralasiatiska stater en viktig strategisk position i dagens världspolitik. Regionen ingår på ett eller annat sätt i de större staternas geostrategier. Många medtävlare vidgar sitt inflytande i regionen, så att även nyligen oberoende stater samlas för att tillsammans kunna finna en framkomlig väg i en extremt komplicerad förändringsprocess. Det har även funnits stormakter bland dem och några försökte skaffa sig en ledande roll utifrån sin sk turkiska eller islamska identitet.

 

Bland dagens tre aktiva spelare finns en av dem som ”utomstående” deltagare – Förenta Staterna – så tillvida att man inte delar gräns med övriga i regionen, alltmedan de två andra – Ryssland och Kina – gränsar till varandra. Den ryska påverkan är historisk och än idag betydande.

 

Förenta Staterna har haft sina upp-och nedgångar den sista tiden, men håller seglivat på med att utvidga sin närvaro i regionen. Kina å andra sidan har haft en extraordinär resa då man banat sin väg till toppen av den stora grupp som opererar i regionen. Kina har navigerat runt med stor skicklighet under sin korta tid i den sovjetiska historien.

 

Efter att ha säkrat sin närvaro i Afghanistan, har den amerikanska politiken i Centralasien kommit att växla. Via olika flexibla samarbetsmodeller där i regionen inom områden som säkerhet, transport och energi och fortsatta ansträngningar att skapa ”regimförändringar”, har Usa hoppats på att möblera om i regionen. Under tiden har dess kontinurliga expansion i Sydasien passat bra in i mönstret, eftersom Afghanistan är en vital länk som kan koppla samman Centralasien med Sydasien.

 

Kina – spelförändraren
Den regionala utmaning Usa möter i Centralasien är tvåfald – för det första utgörs den av ryska motståndsmän och för det andra av Kinas uppgång till världsmakt. Usa har inte på länge fokuserat Ryssland, men i gengäld noggrannt studerat innebörden i Kinas allt längre fallande skugga.

 

Usa har tills helt nyligen ansett att den strategiska alliansen i Centralasien mellan Ryssland och Kina inom ramen för Sco varit långt ifrån att förverkligas och att det inom Sco fanns ett brett område för Ryssland och Kina att kunna arbeta inom, var och en med sina skilda prioriteringar. Det är inte konstigt att den amerikanska strategin har utgått från en annan syn på Kina och som straff för Sco har man velat skjuta in en kil mellan Kina och Ryssland.

 

Washingtons okomplicerade syn på Kina har nu flera orsaker. Åtminstone på kort sikt har Usa drivit en utmejslad regional politik för att få med sig Kina och se till att dess framträdande roll inte gick emot USa:s egna intressen. För Washingtons del kom det som en verklig hjälp till att fokusera den omedelbara uppgift som låg för handen. Nämligen att motarbeta den traditionella roll Ryssland har haft i regionen, vilken utgjort ett hinder för Usa:s ökade expansion.

 

I vilket fall kunde på det här stadiet spelet – eller processen – redan ha startat, även om den snabba expansionen av det kinesiska inflytandet i regionen, särskilt åtkomsten till energiresurserna, redan hunnit skada Västs intressen.

 

I regionen uppstår i slutet av året en historisk vattendelare, då den 7000 kilometer långa naturgasledning som går hela vägen från Turkmenistan via Uzbekistan, Kirgistan, Kazakstan och gör den kinesiska ‘Xinjiangledningen’ möjlig att utnyttja. Kina har dessutom tidigt fått tillträde till gasfält i Turkmenistan, långt bort från det högröstade energisamarbetet med Kazakstan och Uzbekistan.

 

Var så säkra på att Väst irriterat sig över att dess egen tillgång till energi i det kaspiska området är hotad. Särskilt Turkmenistan äger stora gasfyndigheter ämnade för EUs projekterade transkaspiska pipelineprojekt, något som Usa betraktar som ett sätt att reducera Europas ryska energiberoende.

 

Men man har inget riktigt svar på Kinas växande inflytandet i Centralasien. Naturligtvis är Usa hårt pressad att finna en allsidig ‘motvikt’ till Kinas profil i regionen. Möjliga ”motvikter” som Turkiet och Japan verkar heller inte övertygande. Den regionala utmaning USA står inför med att förhindra Kinas nya inflytande, kan bara jämföras med det man möter i Afrika.

 

Helt klart har idag USA mindre möjlighet att driva egna intressen, än vad man hade under 1990talet. USA fortsätter att utöva en enorm ”mjuk makt” i Centralasien, vilken möjligen inget annat land än Ryssland klarar av att matcha. Men Kinas närvaro på plats kan påverka Usas möjligheter att driva igenom sina intressen med hjälp av ökad affärsverksamhet och sk demokratiska reformer.

 

Liksom Afrika har Centralasien sitt val. Dess styrande elit har ändrat uppfattning. Man ser inte längre den ‘unipolära’ värld som fanns efter det kalla krigets slut. I kontrast till Amerika med sin finanskris, uppfattar man Kina som en växande makt med överskott på kapital och finansiella muskler och en lämpligt avpassad strategi i förhållande till regionen med sina problem. 

 

Kina köper upp resurser i regionen och går in i den industripark som är från Sovjeterans tid och nu har hamnat i ett icke-reparerbart tillstånd. Kina försvårar hjälpen från Väst genom att ta till sig vissa gränsprojekt. Amerikanska företag bygger inte järnväg eller olja-gas-ledningar eller huvudvägar och dammar. De går inte in i en energi-infrastrukturen utan koncentrerar sig istället på vissa delar som olja, gas, mineraler. Och centralasiaterna har noterat Västs näsa för exploatering.

 

Utöver olja förbiser amerikanska företag de möjligheter som finns i regionen. Förutom olja, där investeringarna kan placeras i vad som helst, har det på senare år inte förekommit särskilt många investeringar. Summa sumarum utgör den viktigaste skillnaden, att för de flesta amerikaner är Centralasien fortfarande en region i kris, medan den för Kina är en region med möjligheter.

 

I det ligger denna kinesiska framgångsrika politik i förhållande till Väst tätt sammanvävd med politiska, strategiska och ekonomiska villkor. Till Västs besvikelse har också Kina och Ryssland harmoniserat sin regionala politik i Centralasien och någon allvarlig motsättning har inte förekommit. Till skillnad från de flesta västliga analytikers och experters prognoser har Moskva naturligtvis förhållit sig observant gentemot Usas knep för att driva in en kil mellan Ryssland och Kina.

 

Vad som kommer fram är att Ryssland varit pragmatisk nog att tala i försiktiga ordalag om den imponerande ökningen av Kinas inflytande i den centralasiatiska regionen. Medan Kina å sin sida har varit försiktig med att riskera inkräkta på Rysslands känsliga eller legitima intressen. Allt detta kan leda till en omvärdering i Washington om den kinesiska närvaron i Centralasien. Naturligtvis finns där en möjlig grogrund för oenighet i Kinas relationer i regionen. Mycket är beroende av det som kommer fram utifrån oroligheterna i Xinjiang.

 

Att externa krafter spridit hat i Xinjiangområdet står utom allt tvivel. Intressant nog har centralasiatiska stater och Ryssland visat en hög grad av förståelse för de kinesiska myndigheternas handhavande av de oroligheter som förekommit i Xinjiang. 

 

En ‘reset’ av de Usa-ryska förbindelserna 

Å andra sidan har de rysk-amerikanska relationerna flutit iväg till sin lägsta punkt på ett kvarts sekel. Under dåvarande-president och idag premiärminister Vladimir Putins ledarskap har Ryssland stärkt sin ledning, börjat modernisera ekonomin och gripit tag i de omfattande sociala uppgifterna. Och viktigast av allt, man har effektiviserat den egna säkerheten.

 

Kanske har för första gången i historien Ryssland av idag också kapacitet nog att besluta och ta hand om allt detta. Samtidigt har Ryssland stärkt sina positioner inom den globala ekonomin och i utformningen av den ryska utrikespolitiska strategin.

 

Rysslands post-sovjetiska omvandling har inte utvecklats på det sätt som Washington väntat sig. Moskva behöver inte längre respektfullt låta underkasta sig Usa. Ryssarna kan idag säga vad de vill och verkar åter bygga upp sin empiriska makttradition. Därför har under tidigare år det grundläggande målet för Usa:s regionala strategi i Centralasien varit att försvaga det ryska inflytandet i de ”känsliga delarna” av regionen, utan att ta hänsyn till de legitima intressen Rysslands har. Ur detta perspektiv kommer Nato:s expansion att få djupgående följder för den centralasiatiska geopolitiken i regionen.

 

Expansionen reflekterar i grunden den amerikanska strategin. Den ger sig ut på plundringståg för nya brott inom områden som energisäkerhet eller cyberkriminalitet och går hand-i-hand med Usa:s globala strategi. Usa:s beslutsamhet att omvandla Nato till en global organisation går inte att betvivla. Natos fortsatta expansion försvagar Rysslands strategiska utrymme och tränger sig in i landets nationella säkerhetsintressen.

 

Nato har å sin sida under senare år inte sparat på någon ansträngning att  flytta fram sina positioner med länder i Centralasien. Alliansen stöter då på hinder i sin strävan att erövra ett starkt fotfäste i regionen, men Usa:s beslutsamhet att fortsätta pressa på förblir orubbad.

 

Trots Rysslands upprepade försök till övertalning under de gångna tre åren för att uppnå ett samarbete mellan Nato å ena sidan och Csto, organisationen för kollektiv säkerhet och samarbete, å den andra, så har Usa vägrat.

 

Där vill man helst att Nato tar hand om de centralasiatiska huvudstäderna på en bilateral nivå, vilket inte medger någon regional ledarskapsroll för Ryssland eller legitimitet för Csto:s och Sco:s  strävanden i egenskap av organisationer kopplade till regional stabilitet och säkerhet.

 

Nato misslyckades med att som motvikt spränga sig in i en region, där Ryssland ville ha det på detta sätt, vad än det gäller. Men Natoalliansen har gjort stegvisa framsteg. Under de sista två åren har Moskva snabbt kunnat bygga upp Csto till skydd mot Nato i Centralasien.

 

En viss ‘Warsawapakten 2′.
Obama har lovat en ”reset” i de Usa-ryska förbindelserna i det stora spelet om Centralasien. Men en genomgripande sådan är en stor kursändring. Usa strävar fortfarande efter ett selektivt ryskt engagemang, särskilt inom områden som har en stark relevans i förhållande till Usa:s nuvarande intressen, sådana som ickespridningsfrågan, terrorismen och situationen i förhållande till Iran.

 

Ryssland å sin sida söker ett allmänt samarbete med Usa på basis av ett jämlikt samarbete och ömsesidiga intressen och problem. Det finns emellertid inget som säger att Usa är på humör att garantera Ryssland denna upphöjda status som jämlik partner på den globala scenen.

 

Alla tecken tyder på att Obamaadministrationen inte går med på dessa särskilda ryska intressen i det sk ‘nära utlandet’ i det postsovjetiska området. Tvärtom ökar Usa sin kamp om inflytandet i Kaukasus, det kaspiska området och Centralasien.

 

Sent har det stora spelet som häftigt fullföljts i Kazakhstan, Uzbekistan and Kyrgyzstan, spillt över till Turkmenistan och Tajikistan. Det ändrade ledarskapet i Ashgabat Turkmenistan under 2007 har erbjudit en möjlighet för Usa att modulera detta lands politik för en ”positiv neutralitet” till fördel för ett större engagemeng med Väst.

 

Möjligheterna att fylla över den turkmenska gasen till det trans-kaspiska projektet har tydligt ökat. Turkmenistan erbjuder också transitmöjligheter för Usa till att skeppa över förnödenheter till Afghanistan. Ashgabat rör sig stadigt ut från den ryska sfären och lägger sig nära Usa.

 

De turkmenska ansträngningarna för att direkt nå världsmarknaderna utan ryska mellanhänder kan ge en dominoeffekt på de andra energiproducerande staterna i regionen. I gengäld har man en tillräckligt stor potential för att kunna bryta ner Rysslands övergripande ställning i Centralasien och få den Moskvaledda integrationsprocessen att bli ineffektiv.

 

Men vad som avslöjats är att Tajikistan är som under 1800talets stora spel. Tajikistans betydelse har vidgat öppningen mot Centralasien för det amerikanska inflytandet i Afghanistan. Tajikistans strategiska ställning kan inte underskattas:

 

Det är en korridor som leder till den turbulenta Ferghanadalen.
Det gränsar till Xinjiang.
Det är som en smältdegel för militant Islam.
Det är en oas i den (persiska) kulturen.
Det kontrollerar regionens vattendelare.
Det är en huvudled för droghandeln.
Det är Rysslands mest avlägsna militära utpost på fd Sovjetiskt område.

 

övers

Ingrid Ternert

3 augusti, 2009

Bombskräll: Bin Laden arbetade för Usa fram till 9/11

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, USA, terrorism — ingrid @ 6:29

birds

av Lukery 31 juli, 2009 ”Daily Kos”

Förre FBI översättaren Sibel Edmonds säger att Usa upprätthöll ‘intima relationer’ med Bin Laden och talibanerna ”ända till 11 Sept.” I relationerna  ingick att utnyttja Bin Laden för ‘operationer’ ända in  i Centralasien inklusive Xinjiang i Kina.

 

‘Operationerna’  involverade också att utnyttja  al Qaida och talibanerna på samma sätt ’som Usa gjort under den afghansk- sovjetiska konflikten’, vilket betyder att bekämpa ‘fiender’ via proxies. –  Förre FBI översättaren Sibel Edmonds sprängde en bomb under Mike Malloys radioshow.  I intervjun säger Sibel att Usa uppehöll ‘intima relationer’ med Bin Laden och talibanerna, ”hela tiden fram till 11 September.”

 

Dessa ‘intima relationer’ inkluderade att utnyttja Bin Laden för ‘operationer’ i Centralasien, inklusive Xinjiang, Kina. I ’operationerna’ ingick att utnyttja al Qaida och talibanerna på samma sätt” som Usa gjort under den afghanska och sovjetiska konflikten”, vilket innebär att bekämpa ‘fiender’ via proxis, ställföreträdare.

Lukery’s dagbok -
Då Sibel nyss beskrivit, och hon återupprepat i sin senaste intervju är, att just Turkiet varit involverad (med assistans från ‘aktörer i Pakistan, Afghanistan och Saudi Arabien’) i kontrollen av södra Asien och i sin tur utnyttjat Bin Laden och talibanerna och andra som en proxy-terroristarme´.

Kontrollen av Centralasien
Målet för de amerikanska ’statsmännen’ som dirigerat dessa aktiviteter inbegrep kontrollen av Centralasiaens stora energiförråd och nya marknader för militära produkter. Amerikanarna hade dock ett problem. De behövde hålla fingrarna borta från dessa operationer för att undvika en a) folklig revolt i Centralasien (Uzbekistan, Azerbaijan, Kazakstan och Turkmenistan) och b) allvarliga protester från Kina och Ryssland.

 

De fann på en intelligent lösning: Att använda sin klientstat Turkiet som fullmakt att appellera till både den pan-turkiska och pan-islamska känslan. Turkiet, en NATO allierad, har mycket mer förtroende i regionen än Usa och kunde med sin ottomanska historia appellera till de panturkiska drömmarna om en bredare inflytelsesfär.

 

Majoriteten av det centralasiatiska folket delar samma historia, språk och religion som turkarna. I gengäld använde man bland turkarna talibanerna och al Qaida för att appellera till sina pan-islamska kalifat (Möjligen. Eller var det så att turkarna/amerikanarna bara betalade mycket bra?)

Enligt Sibel
startade denna tioåriga illegala hemliga operation i Centralasien av en liten grupp med den avsikten för amerikanarna att utveckla oljeindustrin och det militärindustriella komplexet genom att utnyttja turkiska operativa, saudipartner och pakistanska allierade till att driva frågan i namn av Islam.

Uighurer
Sibel blev nyligen tillfrågad att skriva något om Uighurernas situation i Xinjiang, men hon nekade. Förutom att hon sa, ”våra fingeravtryck finns över det hela.” Naturligtvis är Sibel inte den första eller enda person som känner igen det.

 

Eric Margolis, en av de bästa reportrarna i Väst då det gäller Centralasien, förklarade apropå uighurerna i träningslägren i Afghanistan fram till mars 2001, att de ”tränades av Bin Laden för att gå ut och bekämpa kommunist-kineserna i Xinjiang. Och inte bara med deras kunskap utan med stöd från hela CIA, som trodde att de kunde använda dem om det skulla bryta ut krig med Kina.”

Och att
”Afghanistan var inte en drivbänk för terrorism. Dessa var kommandogrupper, guerrillagrupper, tränade för särskilda ändamål i Centralasien.”

I en separat interviju säger Margolis:
”Detta illustratrerar Henry Kissingers motto, att det enda som är farligare än att vara Amerikas fiende är att vara dess allierad, för de människor som betalats av CIA, de som Usa beväpnat, de kinesiska muslimerna från den mest västliga provinsen Xinjiang. Dessa har CIA tänkt sig använda i händelse av krig med Kina, eller bara för att skapa ett helvete där, och de har tränats och understötts av Afghanistan som en del av Osama Bin Ladens samarbetsmän. Amerikanarna stod upp över öronen i detta.”

Skumma Galleriet
Förra året kom Sibel med en strålande idé om att visa delar av den kriminella aktivitet som hon förbjudits att tala om: Hon publicerade arton foton kallade ”Sibel Edmonds priviligerade galleri för Statshemligheter,” med människor involverade i de operationer hon försökt visa. En av dessa personer är Anwar Yusuf Turani, kallad ‘Exilpresidenten för Östturkistan (Xinjiang).

 

Denna så kallade exilregering ‘etablerades’ på Capitol Hill i september 2004 och resulterade i en skarp tillrättavisning från Kina. Den som också visades upp i Sibels Skurkgalleri var det ‘förre’ spöket Graham Fuller, som medverkat till att upprätta Turanis ‘exilregering’ i Östturkistan. Fuller har skrivit omfattande om, att Xinjiang och hans ”Xinjiang Project” för Rand Corp uppenbarligen står som en förebild för Turanis exilregering. Sibel har öppet visat sitt förakt för herr Fuller.

Susurluk
Det turkiska etablissimanget har en lång historia om att blanda ihop statsangelägenheter med terrorism, drogtrafficking och annan kriminell verksamhet, bäst exemplifierad av Susurluk-incidenten 1996, som påvisade den sk Deep State, ‘Djupa Staten’. Sibel framhöll att ”några av Susurluks huvudaktörer dessutom hamnat i Chicago, där de fokuserat på ‘vissa’ aspekter av sina operationer (särskilt Östturkistans uighurer).”

 

En av de viktiga aktörer som också fanns med i Sibels skurkgalleri var Mehmet Eymur, fd chef för turkiska säkerhetstjänstens kontraterrorism, MIT. Eymur befann sig i exil i Usa. Marc Grossman, en annan medlem i Sibels galleri, var ambassadör i Turkiet vid det tillfälle då Susurlukhändelsen kom att visa på den Djupa Staten. Han blev strax därefter återkallad i slutet på sitt förordnande som Grossmans underhuggare…

 

Det tillvägagångssätt som Susurluks gäng använt är samma som de aktiviteter Sibel beskriver och som sker i Centralasien. Enda skillnaden är att detta har förekommit för tio år sedan i Turkiet, alltmedan de statliga organen i Usa, inklusive dess korporativa media, varit framgångsrik i att hålla nere denna historia.

 

Tjeckien, Albanien & Kosovo
Centralasien är inte den enda plats där de som lägger upp den amerikanska utrikespolitiken delar sina intressen med Bin Laden. Gå bara till kriget i Tjetjenien. Som här dokumenterats anslöt sig Richard Perle och Stephen Solarz (båda i Sibels galleri) till andra ledande neoconskändisar som Elliott Abrams, Kenneth Adelman, Frank Gaffney, Michael Ledeen, James Woolsey och Morton Abramowitz i en grupp kallad ‘Kommittén För Fred i Tjetjenien’ (ACPC).

 

Dit har för sin del Bin Laden donerat $25 miljoner förutom otaliga stridande och tekniska experter och har dessutom upprättat träningsläger. Usas intressen har också sammanfallit med sådana som al-Qaida i Kosovo och Albanien. Naturligtvis är det i dessa sammanhang inte ovanligt att ‘min fiendes fiende är min vän’. Å andra sidan förväntar vi oss i en öppen demokrati ett fullständigt klarläggande av de omständigheter som lett fram till 9/11, vilket dess kommission var menad att göra.

Statshemligheter
Sibel har blivit känd för att vara den mest hemligstämplade kvinnan i Amerika och har två gånger blivit ålagd att hålla inne med statshemligheter. Hennes 3,5 timmars långa vittnesmål inför 9/11 kommissionen har fullständigt hållits nere, reducerats till en enda fotnot som refererar läsarna till hennes hemligstämplade vittnesmål. I intervjun säger hon att den information som har hemligstämplats visar att Usa använt sig av Bin Laden och talibanerna i Centralasien, inklusive Xinjiang.

I en intervju går Sibel Edmonds, som varit anställd som översättare av statshemligheter i telefonsamtal mellan bl.a Usa och Turkiet, in på ordern att hålla tyst och att Usas regering hävdar att man vill skydda ‘känsliga diplomatiska relationer; skydda Turkiet, skydda Israel, skydda Pakistan, skydda Saudi Arabien…” Utan tvekan är detta delvis sant, men det är också sant att man samtidigt skyddar sig själva, men det är brottsligt i Usa att använda hemligstämpling och tystnadsplikt för att täcka sina egna brott.

 

Som Sibel säger i en intervju:
Jag har information om saker som vår regering har ljugit för oss om… det kan mycket lätt bevisas vara lögn, baserat på den information som de hemligstämplat i mitt fall, för vi har verkligen haft mycket intima relationer med dessa människor, och det involverar Centralasien, hela vägen upp till 11 Sept.

 

Sammanfattning
Den stora nyheten är uppenbart att vissa människor i Usa har utnyttjat Bin Laden fram till 11 september 2001. Det är viktigt att förstå varför: Usa har lejt ut terroroperationer till al Qaida och talibanerna under många år. Usa understödde detta med  islamiseringen av Centralasien i sina försök  att själv profitera på militär vapenförsäljning såväl som olja- och gaskoncessioner. Tystnaden från Usas regering då det gäller dessa frågor är öronbedövande. Så och återverkningarna.

 

 

 

övers Ingrid Ternert

EU och NATO i symbios: Globala stridsgrupper och krig i Kaukasus

Sparat under: Afghanistan, Arktis, Fred, NATO — ingrid @ 21:49

Vik1

Afghanistan: Training Ground for War on Russia
NATO tränar Finland, Sverige för konflikt med Ryssland

av Rick Rozoff 26 juli Global Research 
…den 21 juli gästade Sveriges utrikesminister Carl Bildt NATOs högkvarteret i Bryssel – för att ”meddela det Nordatlantiska Rådet vilka prioriteringar det svenska EUordförandeskapet skulle ha” -

Han lade dessutom fram projektet och ”utryckte sitt stöd här i Bryssel för EUs koncept med stridsgrupper under vilket omkring 1500 trupper från tre eller fler länder är beredda för en sexmånaders omgång.”

 

Artikeln fortsatte med att ”Bildt, vars eget land står för det sex månader långa EUordförandeskapet…sa att det fanns en ‘väldig efterfrågan’ på Europa ute i världen och att det bästa sättet för EU att förbättra sin förmåga till krisberedskap, med dessa stridsgrupper som en del, är att införa EUs Lissabonfördrag.

 

”Han sa att de måste vara färdiga att utplaceras inom tio dagar.” Beträffande var en sådan framtida utplacering kan tänkas ske ”hoppas också Bildt på en uppbackning från andra av EUs utrikesministrar veckan efter en ettårig förlängning av EUs fredsövervakande uppdrag i Georgien” och säger att ”han insisterar på missionens rätt att övervaka situationen i de båda regionerna [Abkhasien och SydOssetien]…”

 

Han hänvisade till att åter sätta in EUs övervakning – inklusive trupper – på gränserna mellan Georgien med Abkhazien och SydOssetien, där i senare fallet ett krig brutit ut i slutet av augusti efter Georgiens angrepp och då med ryskt svar. Bildt och EU anser i själva verket inte att det finns några nationella gränser som förbinder de tre staterna.
 

Men man menar att Abkhazien och SydOssetien är en del av Georgien och att Ryssland har erkänt de båda ländernas oberoende. Därför håller man inte med om och opponerar sig mot att EUs trupper återvänder till området, då Abkhasien har anklagat dessa för att kollaborera med Saakashvilis georgiska regering, vilken går till attack mot deras territorium.

 

Vad Bildt i realiteten förespråkar är någonting i grunden mer substantiellt, mer allvarligt med en oro för en långt värre konflikt än kriget förra augusti. Ordföranden i det georgiska parlamentets försvars-och säkerhetskommission, Givi Targamadze, sa den 21 juli- ”Återockupationen [rörande ryska trupper] av territoriet [alltså Abkhasien och SydOssetien], men inte observatörernas närvaro, är viktig för oss.

 

 I vilket fall kommer Usas truppnärvaro i missionen att utgöra ett steg framåt.” Det betyder att Eu kommer att snika in sig i Kaukasus konfliktzoner och att Usa-trupper kommer att finnas inuti den trojanska hästen. Om detta scenarie utvecklas, kan trupper från de två största kärnvapenmakterna stå emot varandra i nästa krig.

 

Tre dagar efter sitt besök i NATOhögkvarteret var Bildt i Afghanistan, under det exakta ögonblick då den drabbning som beskrivits i början av artikeln inträffade inför mötet med Usas särskilda sändebud för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke och före besöket av ett europeiskt ISAF/PRT (ProvincialReconstructionTeam).

 

Enligt sammanslagningen av EUs och NATOs internationella säkerhets- och militära missioner och EUs engagemang för att påskynda NATOs upptagning av nationer som Sverige och Finland, så uttryckte NATOs Generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer, då han överlät sin post till den förre danske ministern Anders Fogh Rasmussen,

 

” frustration…över bristen på framsteg i NATOs förhållande till Europeiska Unionen” och sa: ”Jag kommer att lämna min post inom två veckors tid, för jag är uppriktig besviken över, att ett sant strategiskt partnerskap, som ger en så eminent känsla för de båda organisationerna (NATO och EU) ännu inte har kommit till stånd.”

 

”Jag är övertygad om att…NordAmerika och Europa måste försvara sina värderingar och intressen och lösa (gemensamma) utmaningar. Vi kommer i så fall att behöva göra ett mycket bättre jobb med att kombinera de komplementära tillgångar som NATO och EU förfogar över. Vi behöver arbeta tillsammans där det är nödvändigt, inte bara där vi kan.”

 

”Våra missioner, våra geografiska intresseområden, vår kapacitet…överlappar varandra alltmer, för att inte tala om vårt medlemskap. Vår definition av säkerhetsutmaningarna och medlen att tackla dessa med är i ökad grad också en delad sådan.

Scheffer kompletterade- ”NATO-EUs relationer kommer att bli en viktig del av alliansens tillägg till det Strategiska Konceptet, vilket tjänar som ett rättesnöre i alla aktioner,” ett ämne tveklöst riktat till Bildt, vars land för närvarande håller EUs presidentskap två veckor senare.

Att globalt tillämpa NATOs Krigsklausul.

På samma presskonferens sa NATO-chefen- ”Jag hoppas det nya strategiska konceptet slutligen kommer att kunna läggas till handlingarna med en notering, att det finns en viss åtskillnad i säkerheten hemma och utomlands. Globaliseringen har avskaffat det skydd som gränser eller geografisk isolering bortanför krisområden brukat kunna erbjuda.”

 

Scheffer försäkrade tydligt, att NATOs artikel 5 om ömsesidigt skydd och militär assistans kan ”tillämpas utanför NATO-territoriet såväl som innanför detta.”

Till Sydkaukasus

Fyra tidigare artiklar i denna fråga visade på NATOs planer att absorbera Finland och Sverige som fullvärdiga medlemmar och USA och NATO planerar att konfrontera Ryssland i vad alliansen kallar Höga Nord, Arktiska Oceanen och genom en utvidgning, Baltiska Havet.

 

Nationer i Skandinavien flyttar sin militär till Polcirkeln. Sveriges och Finlands skandinaviska grannar Danmark och Norge, båda NATO medlemmar, har nyligen inlemmats i striden om Arktis. Förra månaden avslöjade Norge att man flyttat sitt kommando-högkvarter från Stavanger i landets södra del, norrut till Reian utanför Bodö.

Med detta ”blev Norge det första land som flyttat ledningen för sitt militära kommando till Arktis.”

 

Förra året beslutade ”Norges regering att köpa 48 Lockheed Martin F-35 jetplan till en kostnad av 18 miljarder kroner ($2.81miljarder), och ansåg att de var bättre än rivalen svenska Gripen för uppgifter som övervakning av det väldiga norra Arktis.”

 

Några dagar efter det att Norge annonserat ut, att man hade flyttat sitt militära kommandohögkvarter till Arktis, sa den danska regeringen att den ökande tävlan efter resurser och än viktigare de militära framstegen i Arktis ”kommer att ändra regionens geostrategiska signifikans och därmed dra till sig fler uppgifter för de danska väpnade styrkorna”.

 

Då ”risken för konfrontation i Arktis verkar växa” planerar Danmark att ”sätta upp ett gemensamt servicekommando i Arktis och överväger att utvidga sin militärbas i Thule i norra Grönland, vilken varit en vital länk i USAs försvar under det ”Kalla krigets dagar”. Och att skapa en ‘Arktic Response Force’, genom att utnyttja den existerande danska militära förmågan, som har utnyttjats för operationer i Arktis.”

 

Köpenhamn själv har inget direkt anspråk på Arktis, men man använder Grönland och Färöarna, båda effektiva kolonier för en militär uppbyggnad, vilket bara kan riktas mot ryska anspråk i regionen.

 

En artikel kallad ”Dansk militarisering av Arktis” lägger till följande detaljer: ”Detta större fokus på Arktis är en del av den danska försvarsplanen för perioden 2010-2014 antagen av parlamentet dvs Folketinget den 24 Juni.

 

”Danmark [överväger att använda] stridsflygplan i övervakning av operationer och skydd av suveräniteten på och runt Grönland. Man överväger också att ge Thulebasen en mer central roll i samarbetet med sina partnerländer.” De partner som då gäller är andra NATO medlemmarmed arktiska anspråk från Usa, Canada och Norge.

 

Från 6 till 28 augusti kommer Canada att genomföra sin årliga större arktiska militärövning, Operation NANOOK, med ”land, sjö och luftstyrkor som opererar i Baffin Island regionen.” Detta år kommer de kanadensiska specialstyrkorna att ansluta sig till krigsspelen.

 

”Överste Michael Day, befälhavare för Canadas Specialstyrkors Operationella Kommando, sa att enheter som Special Operations Regiment och Joint Task Force2 sällan varit inblandad i nordliga militära övningar.”
Arktis: Rysslands sista utpost mot Missilsköldens förstaslagshot

 

I två tidigare artiklar har det faktum undersökts, att Polcirkeln är den enda del av planeten där en nukleär avskräckning och svarsförmåga skulle kunna baseras på att söka undvika ett potentiellt USA-NATO förstaslag.

 

Tidigare denna månad visade sig den förre sovjetpresidenten Mikhail Gorbachev i de ryska televisionen och varnade för att ”missilförsvars-installationer i Europa utgör ett hot mot Ryssland” och ”är menat att skapa en situation som gör det möjligt för NATO att bli först med att skicka iväg ett kärnvapenanfall. Utan att själv bli del av denna.”

 

Den 30 juni var ordföranden för USAs gemensamma styrkor amiral Michael Mullen i Polen där Washington tänker installera mottagare för missiler och sa att ”han var hoppfull att Washington och Warsawa kunde få ihop samtal om ett avtal, bundet till en anti-missilplan som Ryssland går emot… 

 

Den 13-14 juli genomförde Ryssland testuppskjutningar av två Sineva interkontinentala ballistiska missiler och ”Förenta Staterna rapporterades inte kunna detektera närvaron av ryska strategiska Ubåtar i området före det man skjutit upp missilerna.”

 

En regeringstalesman uttalade sig om testerna att ”Ryska ubåtar sköt inte bara iväg ballistiska missiler alltmedan den ryska marinen försvann ur sikte, de gjorde det också från undersidan isflaken nära NordPolen, vilket betyder att den ryska marinen har bevarat sin förmåga att röra sig under den arktiska isen och skjuter mot mål utan att bli upptäckt.”

 

I början av månaden bevistade NATOs generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer den officiella ceremonin vid ändring i befälskedjan av alliansens toppmilitär-kommando, vid invigningen av amiral James Stavridis. Den senares kommentarer vid händelsen inkluderar: ”Med mig är över 70 000 sjömän – militära och civila – I tre kontinenter från Europas befolkade slätter och kuster till det klarblå Medelhavet; från höga bergspass i Afghanistan till den avlägsna Polcirkeln.”

 

USAs och NATOs samtidiga och koordinerade militära uppbyggnad i Arktiska Oceanen, Baltiska Sjön och Barents Hav flyttar konfrontationslinjen mot Ryssland ännu närmare. Med Finlands och Sveriges integration i NATO kommer de båda nationernas väpnade styrkor att få uppleva något vida mer fantastiskt och farligt att utkämpa än de eldstrider som är i norra Afghanistan.

 

 
övers Ingrid Ternert

6 augusti, 2009

Utarmat uran i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, USA — ingrid @ 5:52

ljusfenomen-söderut

Utarmat uran – en hemligstämplad tysk armémanual har kastat en skugga över Usas ock Storbritanniens försäkringar om att inget utarmat uran skall ha använts i Afghanistan.

 

ICBUW är den Internationella kampanjen för förbud av uranvapen. Till dess tyska gren har en militär manual lämnats över. Denna manual har återuppväckt anklagelserna om att Usa har utnyttjat DUammunition (Depleted Uranium-utarmat uran) i Afghanistan

 

Om detta stämmer, går det på tvärs mot de upprepade försäkringar som USAs militär gett, om att inget DU skall ha utnyttjats. Manualen är hemligstämplad och till för tyska krigsmaktens kontigenter i Afghanistan och bara för officiellt NATObruk. Den var skriven av Bundeswehrs Centrum för Kommunikation och publicerades i slutet av 2005.

 

Aktivisterna har länge misstänkt att Usas militär inte varit helt uppriktig i den frågan och papper har uppdagats som visar att DUammunition transporterats till Afghanistan. Utnyttjandet av A10 Warthog flygplan — en av de stora användarna av DU ammunition — förblir vida spridd tills denna dag, trots att antalet armerade mål är mycket mindre nu.

 

Uppskattningar av tidskriften Janes Defence år 2003 antog att talibanerna åtminstone hade 100 större stridstanks och 250 armerade stridsfordon i början av konflikten. Det skulle varit konstigt, om inte den amerikanska armén valde att ge sig på dessa mål från luften med DU ammunition . Delen om DU ammunition börjar med:  Under operationen “Enduring Freedom” och som stöd till den Norra Alliansen mot talibanregimen, utnyttjade Usas luftstyrka bl.a armeringsgenomträngande ammunition.

 

Talibanregimen och Usas flyg utnyttjade bl.a pansargenomträngande lättantändlig ammunition med en kärna av utarmat uran DU (Depleted Uranium). På grund av sin lättantändlighet och pyrotekniska karaktär, då denna form av ammunition används mot hårda mål som t.ex tanks och bilar, brinner uranet. Under förbränningen kan det komma giftig gas, särskilt på och runt målet. Rapporten varnar sedan trupperna om hur de skall behandla kontaminerade mål och DUs potentiella hälsorisk. Det är väl värt att notera, att man rekommenderar en fullständig nukleär skyddsdräkt (Nuclear Chemical and Biological warfare suits):

 

 Eftersom DU-ammunitionen kan inducera giftig och radiologisk skada för den exponerade personalen genom tungmetallsförgiftning och mycket lågnivåstrålning. Om man misstänker att dessa vapen använts (utbrunna bilar eller tanks, utbrunna konvojer, typiska 30mm kulhål), då måste NBC (nuclear, biological and chemical) skyddsdräkter och NBC masker bäras i närheten av platsen där ammunitionen verkat, tills dess NBCs säkerhetstrupper kan blåsa av varje hot.

 

Bundeswehrs förebyggande åtgärder: – Ingen onödig kontakt med ammunition- och delar av denna, eller annat potentiellt kontaminerat material – examinering av NBC trupp av möjlig strålning – användning av dosmeter - ta på NBCmasker – stänga kläderna eller använda personlig NBC skyddsdräkt – dokumentera varje kontakt med DU-kontaminerat material (vem, var, när, vad, hur länge och dos) – omedelbar rapport med genomgång av dosemetern – kalla in ansvarig truppläkare.

 

Manualens innehåll reser en mängd olika frågor. Inte minst om att hjälp från Bundeswehr krävs för att bedöma nukleära platser. Kommer det då att vara möjligt få tillgång till denna information? I Tyskland har vissa partier ställt frågan om informationsfrihet och efterfrågar varje data som militären har. Också i vilket intresse förnekar Usa att DU har använts i Afghanistan? Något som går emot deras vanliga syn att rättfärdiga användning av DU, därför att den tydligen skall vara säker?

….
FNs upprepade resolutioner om DU har sporrat de Gröna att föreslå den tyska regeringen att införa ett inhemskt förbud mot DUvapen och uppmanar andra länder via EU, NATO och FN att ställa sig bakom ett moratorium och därefter arbeta för ett globalt förbud. Kampanjmakarna uppmanar regeringen att ge sitt stöd till ett förbud. Manualen offentliggjordes vid en tidpunkt med växande intresse för DUfrågor i Tyskland med dess Bundestag..
…..

Under den hearing som de haft, framkom att det tyska Försvarsdepartementet inte kunnat meddela sina kommittémedlemmar hur mycket DU som lagras eller transporteras genom Tyskland av dess allierade, eftersom de inte upprätthåller data om transporterna. Det tyska parlamentet har nu sommaruppehåll och återvänder inte förrän i september med allmänna val. Det betyder att kampanjmakarna får lov att vänta ännu ett tag på resultatet av sina frågor

 

 

 

 

övers

Ingrid Ternwert

7 augusti, 2009

Martin Smedjebackes tal i Fredslunden på Hiroshimadagen Göteborg

Sparat under: Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, Sverige, nedrustning — ingrid @ 3:59

carabollan-farman

…Aldrig någonsin tidigare i vår planets historia satsas det så mycket pengar på vapen och militär som det görs i dessa tider.

De globala militära utgifterna under förra året uppgick till över 11 000 miljarder kronor – en siffra så stor att den är nästan omöjlig att greppa för en vanlig dödlig.

Sverige ses ofta båda av oss själva och av omvärlden som en fredsnation, som bidrar till att kämpa för mänskliga rättigheter och nedrustning, snarare än  att bidra till krig.

Under det senaste året har jag på heltid arbetat med Kampanjen Avrusta inom nätverket Ofog – en kampanj med syfte att stoppa svensk vapenexport.

Under året har jag lärt mig att bilden av Sverige som en fredsnation är en djupt felaktig bild. Vi är ett av de länder som allra mest bidrar till upprustningen i världen. Sverige har länge varit en av världens största vapenexportörer, men aldrig så stora som idag.

Sen 2001 har den svenska vapenexporten fyrdubblats. Förra året exporterade vi vapen till 60 länder till ett värde av nästan 13 miljarder kronor. Dessa vapen gick till bland andra USA, som använder våra vapen i Irakkriget, till diktatoriska Saudiarabien, till fattiga kärnvapenstaten Pakistan och till konfliktfyllda Thailand.

I februari i år besökte jag Indien, inbjuden att vara med på en nedrustningskonferens. Indien spenderar åtta gånger mer på militärutgifter än på vatten och sanitet. Detta gör att 450 000 indier dör varje år till följd av diarré.

Denna felprioritering har Sverige bidragit till genom att exportera vapen till Indien under flera årtionden. Svenska Saab och Sveriges regering vill dramatiskt utöka denna vapenexport genom att ro hem ett kontrakt om 126 stridsflygplan som Indien planerar att införskaffa.

Indien kommer att bestämma sig under 2010 om det blir Jas eller något av de andra stridsflygplanen som de kommer att köpa. Under mitt besök i Indien intervjuade jag gräsrotsaktivisten Elsie Jacob, en 63-årig kvinna som jobbar med de fattiga på landsbygden. Hon sa till mig:

”Vi vet att Sverige säljer vapen till Indien. Det är ingen hjälp för vårt land, det gynnar bara vapenindustrin. Vapenexporten till vårt land sker på bekostnad av de fattiga som får ge sitt liv på grund av försäljningen. Pengarna ni tjänar på vapenexport är blodspengar.”

Trots Barack Obamas positiva initiativ till att minska på kärnvapnen så är kärnvapenhotet ingalunda borta. I en beräkning gjord förra året räknade fredsforskningsinstitutet SIPRI världens operativa kärnvapen till runt 8 400, av vilka nästan 2000 hölls i hög beredskap och var kapabla att avfyras inom minuter.

Området med kanske allra störst risk för kärnvapenkrig är Indien-Pakistan. Enligt den amerikanska samhällsdebattören Noam Chomsky har dessa två länder varit nära kärnvapenkrig två gångar. Jag upptäckte förra året att Sverige kan komma att bidra på ett mycket konkret sätt till ett framtida kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan.

I tidningen Pax säger vapenexperten Siemon Wezeman:– När det gäller Indien, då vet man att de planerar att kärnvapenbestycka sina stridsflygplan. Risken för det är nästan hundra procent. En export av Jas till Indien skulle sträcka sig långt bortom de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.

Detta var en av anledningarna till att jag bestämde mig tillsammans med två vänner inom nätverket Ofog att utföra en fredlig avrustning av Jasplan för export. I mars i år gick vi till Saab i Linköping för att oskadliggöra Jasplan innan de kunde exporteras genom att hamra på dem.

Vi blev gripna precis innan vi hann fram till planen. Vid gripandet bjöd vi säkerhetsvakter och polis på en chokladkaka för att visa att vi inte hade något otalt med dem eller andra Saab-arbetare utan att vi endast var emot verksamheten på vapenfabriken.

På vår rättegång i april dömdes vi till fyra månaders fängelse var. För svenskt rättsväsende verkar det en självklarhet att döma oss som försökte stoppa den vapenexport som aldrig borde ha skett enligt Riksdagens riktlinjer, men när Saab ganska nyligen anklagades för massiva mutbrott i samband med försäljning av Jas till Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckien så lades åtalet ner inom kort. Man kan fråga sig om vi är lika inför lagen i Sverige.

Varför ser då världen ut som den gör? Varför satsar vi så mycket på vapen och så lite på att bekämpa fattigdom? Ofta hör jag människor fråga; varför ska folk fortsätta kriga, kan de inte bara hålla sams? När jag har studerat orsakerna till krig har jag funnit att de mycket sällan utgörs av etniska eller religiösa faktorer.

Människor vill i allmänhet leva i fred och gör också detta, om de inte drivs ut i krig. Istället är det oftast några få, mycket rika och mäktiga personer, oftast män, som initierar och driver krig. Ofta är det ledningen i mäktiga företag och militär som gemensamt driver på upprustning och krigföring.

Redan Dwight Eisenhower, president i USA på 1950-talet, var orolig för vad han kallade det militär-industriella komplexet – alltså kombinationen av makt från militär och industrin. Till och med ledaren för världens mäktigaste land, var alltså orolig för att denna makt skulle ta över ledningen av landet.

Han hade anledning att vara orolig. Under de senaste årtionden, särskilt under den senaste Bush-regimen, har vi sett vissa mäktiga personer hoppa fram och tillbaka mellan oljeföretag, vapenindustrin och Vita huset.

Det kan kännas övermäktigt att kämpa mot dessa starka krafter. Men man bör inte glömma vilken enorm makt folket har, makten som du och jag har. Den indiska ickevåldskämpen Mohandas Gandhi lyfte ofta fram detta faktum.

Han frågade sina landsmän och landskvinnor i det då ockuperade Indien hur det var möjligt att Storbritannien med bara några tiotusentals soldater kunde ockupera deras enorma land med hundratals miljoner invånare. ”Storbritannien har inte tagit vårt land, vi har gett det till dem”, brukade han säga.

För det är inte möjligt för en armé eller en regering att styra över ett folk om de inte har folkets lydnad. Utan lydnad finns det ingen makt. Denna insikt och ökad kunskap om ickevåldets metoder har inneburit flera ickevåldsrevolutioner. Vi har sett sådana på Filippinerna år 1986, Sydafrika 1994, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Ukraina 2004, för att bara nämna några exempel. Mer än någonsin i vår planets historia har människor visat att ickevåldets styrka är starkare än något vapen.

Detta ger hopp om framtiden.

Trots detta är det mycket som måste göras för att skutan Jorden ska byta kurs mot nedrustning, fred och rättvisa. När vi står här denna dag till minne av Hiroshima är det just nu tiotusentals, kanske hundratusentals ingenjörer som jobbar på nya vapen för framtidens krig.

Hur många fredsarbetare är vi samtidigt denna dag som klurar på hur vi ska komma på alternativa sätt att lösa konflikter, som planerar aktioner mot vapenindustrin eller på andra sätt kämpar för en värld i fred? Jag är orolig för att de inte är lika många. Varför är det så?

Jag tror att delar av svaret ligger i att vårt samhälle, format av företag och politiker, har påverkat oss till att allra främst vara lydiga och flitiga konsumenter. Ständigt översköljs vi med reklam om hur viktigt det är att vi har den senaste TV:n, den nya mobiltelefonen, den bästa hudkrämen och att vi åker på den lyxigaste semestern.

”Because you’re worth it”, För att du är värd det, får vi höra från L’Oréal. Att vi ska unna oss, att vi har rätt till ett överflöd av olika ting, är tankar företagen framgångsrikt har övertygat oss om. De har fått oss till att jobba hårt och konsumera mycket. Detta leder till att vi sällan har tid eller energi över för engagemang. Vi är för upptagna med att ständigt jaga efter nya prylar och är rädda att förlora dem vi har.

Medborgarrättsledaren Martin Luther King hade förstått problemet med ett pryltokigt samhälle. Den 4 april 1967 höll han talet ”Bortom Vietnam”, där han angrep Vietnamkriget offentligt för första gången. Han såg kriget som djupt omoraliskt, men poängterade att kriget bara var ett symptom på ett större problem i det amerikanska samhället. Hans slutsats blev: ”Vi måste snabbt börja gå från ett prylorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle.

När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderättigheter, anses vara viktigare än människor då kan vi inte övervinna de tre enorma problemen: rasism, materialism och militarism”. Kings ord är inte mindre sanna idag år 2009.

Den globala fattigdomen är det största beviset för detta faktum. 30 000 barn dör varje dag av fattigdom, trots att det finns mer än tillräckligt med resurser på vår planet. Men även i rika Sverige ser vi tydliga tendenser till prioriteringen av ting över människor.

Tv-programmet Uppdrag granskning visade för några månader sen att på vissa äldreboende i Sverige hade många äldre inte erbjudits att gå utomhus en enda gång på flera månader på grund av för lite personal. För avrustningsaktionen på Saab satt jag i fängelse under delar av våren och sommaren.

Vi intagna hade rätt att vara ute under en timma varje dag. På häktet var det fler än jag av oss intagna som blev upprörda av att Sverige inte anser sig ha råd att satsa mer resurser på våra äldre så att de har möjlighet att gå ut ibland, medan vi som hade begått olagliga handlingar hade denna rättighet.

 Idag, i Sverige 2009, står vi inför samma val som King ställde 1967 – är det prylar eller människor som vi vill prioritera?Martin Luther King sa i ett tal: ”Om vi ska överleva idag, måste vår moraliska och andliga eftersläpning försvinna. Ökade materiella krafter är lika med ökad fara om inte själen växer i samma utsträckning.” Jag tror att han har rätt.

 Om vi tittar bakåt så kan vi med glädje konstatera att mänskligheten utvecklas i sitt etiska tankesätt. För bara 100 år sen var det självklart att en svart människa var mindre värd än en vit, en man mer värd än en kvinna – inte så längre idag. För 50 år sen såg få personer i Sverige något problem med att aga barn, de flesta accepterar inte aga idag.

Den etiska utvecklingen går framåt. Frågan är om det går framåt tillräckligt snabbt. Teknologi och industri utvecklas i en rasande fart, vilket innebär att vår etiska utveckling bör lägga in en högre växel om eftersläpningen inte ska bli för stor

Vår överlevnad kan hänga på att mänskligheten genomgår en tillräckligt snabb etisk utveckling. En förändring som innebär att vi bryr oss allt mer om de som har det sämre än oss själva; till exempel de människor som är plågade av krig, fattigdom och förtryck, men även om de många djuren som lider i vår djurindustri.

Vi får aldrig glömma vad som hände den 6 augusti 1945 i Hiroshima. Men låt oss hoppas och verka för att användningen av kärnvapen, och andra vapen, endast förblir ett avlägset minne. I framtiden, som jag ser den när jag är som mest optimistisk, då är krig historia. Vapenfabrikernas skrammel har tystnat och soldaterna har lagt ner sina vapen.

Då kommer vi att tycka att det var osannolikt att vi tillät några få mäktiga män styra vår planet och att människor dödade andra människor i krig. Då kommer vi att minnas svampmolnet på himlen 1945 och tänka: Människan tappade fotfästet där någon gång på 1900-talet. Hon höll på att gå under, men hon har rest sig igen.

L’Oréal säger att du är värd mascara och antirynkkrämer. Jag säger att vi är värda en kärnvapenfri värld – en värld i fred.

8 augusti, 2009

Saakashvili förbereder ännu ett krig

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, USA, olja — ingrid @ 18:26

röd klädnad i dis

“Saakashvili preparing for another war” – deserted Georgian soldier

Global Research, 7 Augusti, 2009 Russia Today – 2009-08-06

En soldat som just deserterat från den georgiska armén och nu flytt till Ryssland säger att  amerikanska instruktörer för närvarande tränar georgiska soldater för krig – precis på samma sätt som man gjorde före Georgiens anfall förra året mot Sydossetien.

Eduard Korotkov berättade också om Georgiens militära provokationer mot de ryska fredsbevararna före konflikten i det georgiska Sydossetien

Om de vapen USA hade försett Georgien med och hur man under konflikten avrättade georgiska krigsfångar.

Nedan en översättning av det han sa

Eduard Korotkov: Mitt namn är Korotkov, Eduard Igorevich, född 27 juli, 1981. Från augusti 2007 tjänade jag som undersergeant i 4e brigaden, 42e bataljonen i den georgiska armén som chef för min enhet.

Fråga: Deltog du i några aktioner?

Eduard Korotkov: Nej, det gjorde jag inte. Jag hade innan dess deserterat.

Fråga: Du måste just före kriget ha tjänat i [georgiska] fredsbevarande styrkor stationerade i den georgisk–ossetiska konfliktzonen, .

Vill du berätta om det?

Eduard Korotkov: Vi var stationerade i ett område vid den Ossetiska byn Tsinuri  – hela kompanit. Vi tränade i att utföra inspektioner av fordon, ID dokument och tillhörigheter tillika att vara i tjänst och använda handgranater och anfallsvapen – vi hade där en hel arsenal. Vi hade en hel del vapen.

Vi begav oss till toppen av kullen för att bevaka byn Avreli. Jag kommer ihåg en episod i december [2007] – vet inte exakt datum – vi meddelades att något höll på att hända i Abkhazien. På den plats där vår enhet var stationerad –på berget – fanns ryska fredsbevarande styrkor.

Så vi hade blivit tränade att, om på natten något skulle hända, då snabbt ge oss iväg före ryssarna. Våra mobiltelefoner togs ifrån oss alla i kompaniet och hela bataljonen mitt i talet om att ett krig brutit ut. Vi var förberedda – mer ammunition överlämnades till oss. Vi packade ner mer bandage och medicinsk utrustning i ryggsäckarna. Så vi var förberedda

Fråga: Mot ryssarna?

Eduard Korotkov: Mot ryssarna, för bredvid oss fanns det bara ryska fredsbevarare stationerade. Inga från Ossetian. En månad senare överfördes vi till Nikozi [sic] från vilken vi stormade fram mot Igneti, där en utpost av ryska fredsbevarare antecknade antalet personal och de vapen vi hade med oss.

Vi stod där på natten, tillsammans med georgiska inrikes specialstyrkor, mitt i det kalla vädret. De hade också alla slags vapen samma som vi – en hel arsenal tillräckligt för en bataljon.

Fråga: Kom de med provokationer?

Eduard Korotkov: O ja, det gjorde de. De [georgiska special styrkorna] satte igång provokationer och sa “Come on, skjut, skjut!”,“Var inte rädda!” Exakt där och då, på vägen där vi var, något som bekräftats av våra killar, därifrån kom de.

Fråga: Började man avancera mot byn?

Eduard Korotkov: Ja.

Fråga: Vad kan du särskilt återge från händelserna i augusti 2008?

Eduard Korotkov: Efter kriget mötte jag mina vänner där– från Kakhteti. De sa till mig: “Efter att du deserterat från enheten, kom amerikanska  instruktörer och genomförde träning under två månader.” Olika slags vapen som kom från USA, inklusive M-16 gevär distribuerades. Där fanns också Hummer fordon, containrar. Så, de [mina vänner] sa, att man ser ut att förbereda sig för krig.

Och alla sa vi – att ingen bataljon i stil med vår fanns där i dessa byar. Det är därför vi sändes först – att inta byarna Nunitana och Nitaguli. Efter det gick vi in i Tskhinval.

Fråga: Var snäll och berätta vad du vet om ryska piloter.

Eduard Korotkov: Jag vet inte mycket om ryska piloter, men jag vet en del. Som till exempel den som tillfångatagits av de georgiska fredsbevararna var skadad. Han bevakades av min vän som arbetar i justitiedepartementet. I ett sjukhus.

Vi hörde talas om den andre med. Han tillfångatogs levande men sköts till döds och begravdes någonstans– Jag vet inte var exakt.  De försökte att inte lämna spår efter sig, för att undvika anklagelser från ryssarna.

Vad jag vet har den som levde skjutits till döds och begravts. Den andre utlämnades i utbyte mot någon från de gergiska fredsbevarande styrkorna som låg inlagd på sjukhus.

Fråga: Vad är dina planer för framtiden?

Eduard Korotkov: För det första, jag tror jag inte kan leva längre i Georgien. Jag tänker fråga den ryska presidenten om ryskt medborgarskap. Jag vill leva ett normalt liv. Jag återvänder inte till Georgien. Och kommer inte att göra det.

Låt dom ta mig död hellre än att leva där. De håller alla på med krigsförberedelser, träning.

Fråga: För krig?

Eduard Korotkov: Ja för krig. Instruktörer anländer för träning i krigsföring – att sköta alla slags vapen. Det kom också ett skepp till Batumi med alla sorters vapen – tanks.

Det pratas över hela landet att det åter blir krig – Saakashvili är engagerad i förberedelser. Jag vill inte leva där.
övers
Ingrid Ternert

10 augusti, 2009

Återigen—Det stora spelet

Sparat under: Fred, Iran, Kina, Ryssland, nya, olja — ingrid @ 2:16

vacker-grön-goja

 NEW GREAT GAME REVISITED Pepe Escobar. Asia Times 22 juli

 Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som i förra veckan under fredagsbönen i Teheran, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man.

Delvis har han fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980-talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel. Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion.

 

Den som nyligen förlorat striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini - Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’. Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende?

 

Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som så helt var uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran,

 

Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank. Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar att få slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg. En gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft fräckheten nog att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Förresten är den ganska snygg, myntad i Belgien, med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

 

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna vad gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget. Iran ligger på andra plats då det gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

 

Om alltså Iran någon gång skulle välja en mer öppen relation till Usa, hade dess big oil tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retoriken betyder att ingen Usa-administration någonsin skulle vilja ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

 

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.  Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%.

 

 Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen. Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

 

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen hetta upp den blivande nya multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa skulle kunna lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av att privatisera Iraks enorma oljerikedom.

 

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien är strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i sin egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

 

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Det är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att ju förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, så är Gazprom villig att ta betalt i denna valuta – och inte i dollar. Inom OPECs sekretariat har man redan läst skriften på väggen, och medger att Opec skall börja handla med Euro innan år 2020.

 

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan också t.ex Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut petrodollarn. Det sker utan att för den skull vara slutet för denna – och något som naturligtvis inte sker i morgon dag – utan betyder slutet som världsvaluta för dollarn; slutet för världen att behöva betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, något som fortgått alltsedan 1800-talets senare del.

 

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplex, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man behöver för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Därför kan Iran inte fullt ut utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

 

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, då själv fortfarande i toppen – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till dess pipelines Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

 

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. September 2008 gick den ryske giganten ut med att man tänkte exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Detta projektstartades först av USAs egenproklamerade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och träffades 1988-89 hårt av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog ett slutförande av projektet för $800 miljarder.

 

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan hade uppfört, och dessutom led man brist tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

 

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

 

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra attman skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

 

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blivit avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

 

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

 

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig gjort något till hjälp för Tjetjenien. Och dessutom finns frågan om Armenien.

 

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi, somegentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer. 

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln 

Det sker dock en omfattande debatt om det hela även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

 

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet tvingas att slutligen slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västligavärlden?

 

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktatur som finns hos mullornas Teheran, vet att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måste kanske vägen gå via Mokva. Detta förklarar varför Iran gör många försök att gå med i SCO.

 

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner när nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.
HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan. 

 

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat deras senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckt upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

 

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

 

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan. 

 

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

 

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

 

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

 

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.
 

 

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

 

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina. 

 

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

 

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst,  Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivnin-Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

 

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

 

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, är att se Washington åter knyta näven det sista Peking vill, .

 

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men detta är lättare sagt än gjort.

 

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål, SCO har satt upp – än på något långvarigt strategiskt partnertskap

 

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

 

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

 

Trycket att ta kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för Kina att förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

 

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet exempelvis ökar.

 

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta oljeexporten  till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygs-konstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet. 

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

 

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

 

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan det bli kritiskt. Då gäller det att hinna ifatt klockan före  ett desperat israeliskt anfall, så att man kan accepteras av SCO, alltmedan förhandlingar pågår om en slags stabilitetspakt med Obamas administration.

 

För att allt detta ska kunna gå i lås någorlunta smärtfritt, behöver Iran Kina – vilket då innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina är i behov av och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar i exploatering och utvinning av den kaspiska oljan.

 

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

 

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

 

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte tänker dela Europas energimarknad med Iran.

 

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

 

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen. Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning.

 

Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

 

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina skulle en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle kunna komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

 

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.
 

 

 

övers Ingrid Ternert

Shiaöverenskommelse blottlägger USAs myter

Sparat under: Irak, Iran, USA, ekonomi, olja, terrorism — ingrid @ 20:57

webblog

Irak: Shiit unity deal explodes US myths av Gareth Porter Asia Times 11 aug

Historien om denna nya överenskommelse bekräftar bara det uppenbara utifrån den information som finns: ‘De Rättfärdigas Armé’ var i själva verket en underjordisk gren av al Sadres Mahdi Armé.

Sadrist-motståndsmännen arbetade i hemlighet nära premiärminister Malikis irakiska regim gentemot amerikanar och britter – Detta pågick även under kriget mellan väpnade element inom den irakiska regimen.

 

Det motsägelsefulla i förhållandet mellan Maliki- och Sadrfolket reflekterar de spänningar som funnits mellan pro-Sadr element inom regimen – även inom Malikis eget Dawaparti – och de shiaelement som var emot al Sadre och stod under shiapartiet ‘Supreme Council of Islamic Revolution in Iraq’ (SCIRI).

 

Relationsen mellan Maliki och USA har alltid präglats av motsättningar. Även om man till synes samarbetat med USA mot Sadrs styrkor under åren 2007 och 2008, samarbetade man också i hemlighet med Sadrestyrkorna inom Malikis regim gentemot amerikanarna.

 

Och Maliki arbetade – med uppmuntran från Iran – på sin strategi om att med diplomatiska medel uppnå ett fullständigt tillbakadragande av de amerikanska styrkorna från Irak, något som han inte avslöjade  för amerikanarna förrän sommaren 2008.

 

Under tiden spelade de iranska Quds-styrkornas befälhavare rollen som medlare mellan Maliki och Sadristerna och fick al  Sadres styrkor att ingå ett vapenstillestånd mot löfte om att Maliki under tiden skulle arbeta för att få de amerikanska styrkorna att dra sig ur landet. Samt att få bort amerikanarnas inflytande i Irak.

 

Där var även motståndsgrupper som försonats med Mahdirörelsen, efter att man insett att dessa också ville få ut amerikanarna och uppnå självständighet. Däri ligger deras samarbete – att uppnå suveränitet (trots SCIRIs antipati).

 

Det fanns också motsättningar mellan premiärminister Maliki och USA i det samarbete från 2008 som de hade med Iran för att kunna nå ett fullständigt amerikanskt tillbakadragande. De iranska Qudsstyrkornas befälhavare var vid tillfälle medlare mellan premiärminister Maliki och al Sadre för att uppnå ett vapenstillestånd under löfte från Malikis sida att arbeta för att få ut amerikanarna…Detta gällde också dem själva, men först handlade det om att utveckla kampen mot amerikanarna.

 

al Sadre hade sett en av de sina (Khazali) tillfångatagen hos amerikanarna och klagade hos Maliki. Inte förrän år 2007 släpptes denne i utbyte mot en britt, vilken shiastyrkorna i sin tur tillfångatagit år 2007.

 

Khazali hade innan dess identifierats som ledare för de Iranuppbackade specialstyrkornas ruffiga Sadremilitanter, men han hade också år 2007 varit al Sadres talesman i stadsdelen Sadre City, men tvingats gå under jorden vid tiden för al Sadres deltagande i Iraks konstitutionella politik och istället delta i bl.a Mehdiarméns vapentillverkning – något som Muqtada inte velat erkänna.

 

Det var särskilt uppenbart då USAs trupper för första gången gick in i Sadrestaden. Sadres folk och Mehdiarmén hade då gjort väpnat motstånd mot amerikanarna för att få loss de grupper som stod under iransk kontroll. Men de reguljära Sadrestyrkorna var i regel bundna till Mehtiarméns struktur, ungefär som medlemmar i en hemlig cell i Baghdad.

 

I vilket fall gick 2008 Muqtada själv ut offentligt i en al Jazeeraintervju med uppmaning om att frige Khazalis, bara en månad efter det att en till honom närstående organisation förklarat sig villig att genomföra ett fångutbyte av nio shialedare mot brittiska tillfångatagna.

Khazali hade då täta förbindelser med Malikis regim.

Under januari 2007 kidnappade shiamilitanter fem amerikaner från ett USA-irakiskt säkerhetscenter i den heliga staden Karbala och dödade dem därefter. USAmilitären hade hört från Khalizai. att det var Iran som legat bakom attacken mot Karbala. Men en intern USAundersökning kom fram till, att både stadens guvernör och polis varit indragna i attacken.

Då tillhörde Khazali premiärminister Malikis Dawaparti och hade fått jobbet för sin lojalitet mot premiärministern.

År 2007 blev fem britter gripna av en stor grupp män från Baghdads Finansministerium. Den shiaperson som förhandlat med den brittiska regeringen utnyttjade själv de tillfångatagna i förhandlingarna för deras frigivning. Senare framkom tecken på  att det var en statlig operation med deltagare från Inrikes-och Finansministeriet.

Det framkom också att dessa regeringsinstitutioner kunde ha ‘infiltrerats’ och inte var helt ‘oskyldiga’.

Ett par dagar senare varnades de av Försvarsministeriet att glömma allt som hade hänt. Senare kom man på motivet för  regeringen att kidnappa dessa dataspecialister (genom en av dem som undkommit). De hade nämligen hållit på att installera ett finans-infosystem, som syftat till att spåra upp de miljarder dollar från bistånds-och oljemedel som gått in till ministerierna, vilket i och med det innebar risker för att regimens egna storskaliga oegentligheter skulle kunna spåras.

 

Tidningen Guardian upptäckte senare att shiamotståndet fick ta emot de kidnappade britterna för att därmed dölja sakens officiella natur. Man hade uppfunnit gruppens namn ‘Det islamska shiamotståndet i Irak’ – någon som ingen tidigare hade hört talas om, enbart i syfte att hålla britterna tillfångatagna.

 

Så år 2008 erbjöd man sig att frige britterna i utbyte mot de nio tillfångatagna shia-fångarna. Det hela hade föregåtts av en överenskommelse om försoning, vilket såg ut att reflektera det man redan hade kommit överens om…

 

övers

Ingrid Ternert

11 augusti, 2009

Talibaner intar Logar norr om Kabul – och vill förhindra valet

Sparat under: Afghanistan, NATO, USA, religion, terrorism — ingrid @ 23:18

from-PAKISTAN-afghan-REFUGEES (Juan Cole 11 aug 2009) Shabakah-i-Ittila-Rasani i Afghanistan rapporterade i måndags på persiska, att en grupp talibaner hade tagit över den stora regeringsbyggnaden i Pul-i Alam, huvudort i Logarprovinsen strax söder om Kabul (några mil bort).

Man började med självmordsbombningar och fyrade därefter av raketer och störtade in i borgmästarens, polischefens och valförrättarens kontor. Detta enligt den talibanska talesmannen Zabihullah Mujahid.

Afghanska news.net säger att den afghanska armén och US/NATOs trupper har stormat in i staden och återtagit regeringskontoret i den hårda kamp som då ledde till att  två afghanska soldader och fyra talibaner dödades.

Reuters rapporterar från en persisk källa att det förekommit ett högre antal dödade och framhöll att guvernören och hans vice blivit sårad och ungefär något par dussin kämpar ockuperar regeringsbyggnaderna i huvudstaden och den provins som på valnatten direkt vetter mot Kabul i söder. Det är som om al-Qaida skulle ta över Richmond i Virginia sent i oktober under ett valår.

Gerillan kunde besegras enbart på grund av att Piul-i Alams polis och militär dunstade iväg hellre än att bekämpa dem. Endast den afghanska armén och ISAFs enheter från huvudstaden lyckades bemästra detta. Logarprovinsen har en befolkning på ungefär 60 procent pashtuner och en stor del minoriteter bestående av såväl tajiker (sunni) och hazarer (shia).

Detta är presidentkandidat Asheraf Ghanis födelseplats. Under sovjetperioden kallades stället ”Jihads ingång”, eftersom den låg på vägen från Pakistan norr om Kabul korsad av sådana mujahedin som Gulbuddin Hekmatyar, som en gång varit CIAs favorit och heliga krigare, men numera är ledare för en militant grupp som attackerar amerikanska trupper och Kabuls regering.

Det är förmodligen den här sortens förhållanden som fått general Stanley mcChrystal att förklara att talibanernas makt växer (även om han inte har sagt att de har övertaget, vilket han nu gör.)

Under tiden kommer flygattacker och drabbningar mellan Usa/Natotrupper och gerilla i södra Afghanistan vilka i måndags dödade 12.

Och Wsj rapporterar att Usa och Kabuls regering rekryterar klanledare för att bekämpa talibanerna och skydda valstugorna under valet den 20 augusti. Jag är inte säker på att de flesta afghanska klanmedlemmar är tillräckligt icke-upproriska för att bli bra vakter för dessa valboxar…

Usas regeringscenter för öppna källor har från en jihad-webbsida översatt kravet från ‘det islamska emiratet i Afghanistan’, dvs talibanerna, att införa en afghansk bojkott av kommande val enligt Sawr al-Jihad.

..Afghanerna och allt folk i världen vet att varje val eller steg som tas under ockupationen och på order av amerikanarna och dess allierade inte för med sig något gott för afghanerna och deras intressen.

Valet kommer inte att producera någon regering som är acceptabel för det afghanska folket. Det afghanska folket har tidigare upplevt hur valprocedurerna gått till i det val för fyra årsedan som Kabulregeringens medhjälpare höll.

30 miljoner människors röster ändrades och ersattes av röster från några människor av tvång och då med metoder som innehöll fusk och bedrägeri, vilket var godkänt av Amerika.

Som resultat av föregående val kom en korrupt regim och administration till makten och arbetade som spion för de amerikanska styrkorna. Beroende på denna agentregering har tusentals oskyldiga civila blivit mördade och torterade.

Afghanska byar och hus har bombats, fängelser fyllts, afghanska traditioner förnedrats och fattigdomen stigit, korruptionen spritt sig, ockupationsstyrkor anlänt till Afghanistan och alla metoder använts för att bedra och förstöra nästa afghanska generation – och så håller det på…

‘Nu slänger amerikanarna skräp i ögonen på afghanerna, vilket man gjort tidigare. Återigen försöker man placera sina tränade agenter vid makten för att styra över det afghanska folket och försätta afghanerna i en virvel av bedrägerier och problem för åratal framöver!!

”Som det islamska Emirate i Afghanistan- Anser Taliban att den sk presidentvalskampanjens följetong är en förolämpning och ett underkuvande av religiösa och traditionella afghanska principer. Vi uppmanar det afghanska folket att inte från detta antiislamska amerikanska projekt förvänta sig något gott för sig själva, sitt land eller sin tro.

”Det afghanisk-talibanska emiratet uppmanar det afghanska folket att konfrontera detta amerikanska projekt så mycket det kan, förhindra sina familjer och släktingar från att delta, inte stödja de otrogna och korrupta med sina röster och inte gå till valförrättningscenter, vilka då kommer att bli måltavlor för mujahidins anfall.’

 

 

övers Ingrid Ternert

17 augusti, 2009

Afghanska terrorister – inte särskilt beroende av droginkomster

Sparat under: Afghanistan, ekonomi, terrorism — ingrid @ 16:41

poppyR1artAfghanska motståndsmän och terrorister är mindre beroende av drogpengar än vad man tidigare trott

11aug 2009  McClatchy-Trib

CIA och Usas försvarsunderrättelsetjänst är kritiska till de uppgifter som står i en nyutgiven Senatsrapport. Det är huruvida det verkligen går att överleva på de drogpengar som afghanska motståndsmän sägs förfoga över.

De båda spionorganisationerna tror att talibanledarna tar emot omkring $70 miljoner om året från den afghanistanska lukrativa opiumvallmoskörden – vida lägre än de beräknade $400 miljoner som förra året publicerades av FNs byrå för droger och kriminalitet .

Al-Qaidas beroende av drogpengar är ännu lägre, enligt den rapport som Senatens utrikeskommitté publicerat, vilken funnit att ”det inte finns några bevis för att någon särskilt stor summa drogpengar skulle gå till al Qaida.” Den lägre beräkningen visar att det existerar andra finansieringskällor, inklusive de medel som flyter in från förmögna donatorer i de arabiska Gulfstaterna och då förblir viktiga källor till stöd åt motståndsmän och terroristnätverk mellan gränserna till Afghanistan och Pakistan.

al-Qaidas beroende av drogpengar är mycket mindre än de förra årets beräknade $400 miljonerna. Tvärtom är det ett relativt billigt krig för talibanerna. De behöver alltså inte särskilt mycket inkomster från droghandeln till att finansiera sitt krig, i ett land där inkomsterna till 90% består av allt det heroin som finnsute i världen.

Samtidigt är motståndet ganska billigt i drift. Efter 11 sept kom USA att stödja krigsherrar i sin jakt på talibaner, vilket lett till att deras opievallmoproduktion ökat  med högre förtjänster utifrån deras priviligierade ställning i staten. Den afghanska president Karzais regering blev samtidigt anklagad för inblandning i droghandel och korruption. Ändå väntar man sig att Karzat blir återvald…

Man försöker nu från USAs och polisens sida fokusera de verkliga droghandlarna i landet, bl.a genom en särskild cell placerad vid Baghrams flygplats. Telefonavlyssningsutrustning finns där också, även för avlyssning av inblandade regeringstjänstemän. 100 stycken afghaner med kunskap i landets olika dialekter var vid midsommar engagerade i avlyssning, men fördröjdes av tekniska skäl. Det är ändå första gången USA-militären förföljer droghandlare som stöder talibanerna, nu med 50 på hitlistan.

FN beräknar i år att $125 miljoner i droginkomster kommer att gå till talibanerna. Talibanerna tjänar $10 om dagen som krigare, ”och för $125 miljoner om året kan man köpa en hel del skjutvapen och explosivt material liksom raketdrivna granater och dessutom många fotsoldater.”
övers Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress