Hjälparbetare i skottlinjen SvD 23 augusti 2009
RISKFYLLT UPPDRAG När Sverige som EU-ordförande vill stärka samarbetet mellan civila och militära aktörer i konflikter suddar det ut gränserna mellan bistånd och politik. Men att vi är neutrala, är vårt främsta argument när vi förhandlar med stridande parter om tillgång till nödlidande, skriver Läkare Utan Gränsers generalsekreterare Dan Sermand.
Flera av organisationens anställda har kidnappats i år och två har dödats. Två anställda dödade i Pakistan. Fyra medarbetare kidnappade i Sudan, ytterligare fyra i Pakistan och två i Somalia. Det är facit när Läkare Utan Gränser blickar tillbaka på det första halvåret 2009.
Attacker riktade mot hjälp- arbetare har fördubblats de senaste fem åren. Medan 90 hjälparbetare drabbades vid 67 attacker under 2003, utsattes 260 hjälparbetare för 155 attacker under 2008. Det visar en studie av Humanitarian Policy Group, ett av världens ledande forskarnätverk inom humanitära frågor.
Det är idag farligare att vara hjälparbetare än att delta i FN:s fredsbevarande insatser. Det pågår visserligen färre väpnade konflikter nu än för tio år sedan, men dagens konflikter är mer komplexa och därmed svårare att arbeta i. Konsekvensen är att utsatta människor inte får den hjälp som de så desperat behöver.
Mer än hälften av attackerna mot hjälparbetare sker i tre länder: Sudan, Afghanistan och Somalia. Samtliga är mångfacetterade konflikter med ett svårt säkerhets- läge, där västerländska politiska eller militära intressen ofta är involverade. I högriskområden som dessa är biståndsaktiviteter ett tillräckligt skäl för att utsättas för våldshandlingar.
Humanitära organisationer betraktas inte längre som neutrala utan som en del av den västerländska politiska agendan – och därmed som legitima måltavlor för attacker. Orsakerna är flera. Det humanitära biståndet har på senare år i allt högre grad använts av regeringar för olika politiska syften och vid militära insatser för strategiska intressen. Även biståndsorganisationer blandar människorätts-aktiviteter och demokratiutveckling med humanitärt bistånd, vilket ökar förvirringen i fält.
Vi har upplevt konsekvenserna att denna sammanblandning på många platser. Senast i Darfur, Sudan, där två av våra sektioner förbjöds att arbeta och därmed tvingades lämna 100 000 internflyktingar i Kalmalägret utan hälsovård samtidigt som ett utbrott av hjärnhinneinflammation härjade.
Beskedet kom omedelbart efter att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) beslutat att väcka åtal mot Sudans president Omar al-Bashir för krigsbrott – trots att Läkare Utan Gränser inte samarbetar med ICC.
Bristen på säkerhet gör att humanitära insatser i praktiken är näst intill omöjliga att genomföra i de svårast drabbade områdena. Attacker är ett problem, tillgång till befolkningen ett annat.
Den svenska regeringen vill under EU-ordförandeskapet arbeta för att stärka samarbetet mellan civila och militära aktörer internationellt – en strategi som bidrar till att gränsen mellan humanitära och militära insatser blir otydlig.
Det har blivit allt vanligare att militära styrkor som ingriper i en konflikt kallar sina insatser för humanitära för att ge dem moralisk tyngd.
På samma sätt händer det att militären ger humanitär hjälp med ena handen samtidigt som de med den andra försöker tillskansa sig strategisk information.
Självklart behövs militären för att främja fred och skydda civila. Men de ska aldrig agera biståndsarbetare. Då riskerar de humanitära principerna att urholkas och hjälporganisationernas neutralitet, opartiskhet och oberoende att gå förlorad. Militära insatser kan helt enkelt inte erbjuda hjälp på dessa villkor.
Sverige är även en varm anhängare av FN:s humanitära reformprogram vars syfte är att förbättra den humanitära hjälpen genom ökad samordning mellan olika aktörer.
Problemet är att hjälparbetet snarast blivit mindre flexibelt och mer likriktat, istället för snabbare och bättre anpassat till behoven.
Det visar våra erfarenheter från länder som Kongo-Kinshasa och Sudan där FN- byråkratin försenat hjälparbetet och vi upplever att utrymmet att agera som oberoende aktör blivit starkt begränsat. Svensk biståndspolitik betonar vikten av effektivitet, vilket är positivt. Men samordning kan inte vara ett ändamål i sig.
För att hjälpinsatserna ska bli så effektiva som möjligt måste de genomföras utifrån verkligheten på plats. Biståndsminister Gunilla Carlsson och försvarsminister Sten Tolgfors måste kunna se kritiskt på olika samordningsinitiativ och inse deras begränsningar.
Humanitär hjälp handlar om att rädda liv här och nu, utan åtskillnad avseende etnisk eller politisk tillhörighet eller religion och utan att ta ställning i en pågående konflikt.
Det faktum att vi är neutrala, opartiska och oberoende är våra främsta argument när vi förhandlar med stridande parter om tillgång till nöd- lidande och en förutsättning för att kunna be- driva hjälparbete. Att sätta de humanitära principerna ur spel gagnar in-gen.
DAN SERMAND
generalsekreterare Läkare Utan Gränser
anm- För något år sedan hade Fredskoalitionen Göteborg och SKV seminarier på Folkets Hus i Göteborg med bl.a Läkare Utan Gränser som tog upp just USAs nya taktik med sammanblandning av civilt och militärt och vådan av just detta. Något som praktiserats både i Irak och Afghanistan. Detta utgör en sorts kombination av både muta och utpressning
