Fredskoalitionen Göteborg

18 augusti, 2009

En dimma sveper genom Hindu Kush – Afghanistan

Filed under: Afghanistan,NATO,Sverige,USA — ingrid @ 07:13

ewk23

 

17 aug 2009  ‘A fog swirls in the Hindu Kush’   av M K Bhadrakumar

….Det var som om dimman plötsligt lättat den 5 augusti då general Stanley McChrystal blev kallad till ett möte  med USAs försvarsminister Robert Gates och och amiral Mike Mullen i Belgien om att han borde ta det lugnt med att presentera sin rapport om läget i Afghanistan för president Obama i augusti, vilket tidigare hade sagt, och istället vänta tills resultatet av det afghanska presidentvalet den 20 augusti var klart.

AfPak’s gömda agenda
Det har blivit uppenbart att Pentagon förbereder ett underlag för att utvidga sin mission i Afghanistan väl utöver det som varit Obamas tidigare fokus.

Det är ett försök att föra fram en plan på just det sortens nationsbyggande som hade integrerats i USAs militära operationer i Afghanistan, men som i mars Obama verkar ha gått emot.

 

Det som förblir oklart är hur mycket ökningen av skiftet i politik reflekterar Obama adnistrationens tänkande och hur mycket Pentagon forcerar takten. Presidenten har på senare tid fått kryssa till höger inför en samstämmig press från hökarna i Washington på varje politisk front typ Iran. På samma sätt befinner sig amerikanarna i ett dilemma om Hamid Karzai kan säkra ett förnyat mandat av egen kraft i presidentvalet den 20 augusti, då Af-Pak strategin inte kan fortsätta.
 

Inget understryker detta mer dramatiskt än Karzais beslut förra torsdagen om att avsluta sitt fyraåriga mandat som president med ett slutligt drag: Att få igenom lagar som tillåter shiitiska män att förvägra sina fruar mat om de vägrar lyda sin mans sexuella krav; och att säkra vårdnaden om sina barn enbart till sina fäder och farfäder och kräva av kvinnan att fråga om permission av sin man för arbete utom hemmet.

 

Så länge höll dimman borta de fulla konturerna av AfPak strategin, som helt uppenbart fokuserade på ett ”klart och koncist och … uppnåeligt mål som innebär att avbryta, avslöja och förhindra al-Qaida från att kunna operera i sina ‘skyddade gömslen’ -för att citera den nationella rådgivande sekreteraren General James Jones under hans media genomgång vid dess utrikescenter i Washington, DC den 29 mars.

 

McChrystal rapporteras vilja dubbla antalet civila som arbetar i Afghanistan. Washington Post rapporterade att den amerikanska ambassadören i Kabul sänt ett telegram till utrikesminister Hillary Clinton med ansökan om ytterligare $2.5 miljarder i kostnader för år 2010, vilken kostar 60% mer än den summa som Obama efterfrågat av Kongressen.

 

Detta sker trots den väldiga mängd pengar som redan flutit in i Afghanistan. Obama har redan förbundit sig till den substantiella ökning av medel till USAs civila- och utvecklingsfonder. Storleken på USAs ambassad i Kabul kommer också att öka till 976 personer ufrån 562föregående år.

 

Tecknen pekar mot en kalibrerad eskalering av USAs närvaro i Afghanistan. I fredags vid en presskonferens gav Gates en vink om en stor truppökning.Tillfrågad om den spekulation att  McChrystal förbereder något sådant, sa Gates vid mötet i Belgien att han och Mullen sagt till McChrystal att ”vi vill få honom att fråga om vad som behövs, och jag tror vi kan låta våra befälhavare få den friheten”.

 

Gates underströk också det kritiska med det afghanska valresultatet för USAs politik, då han sa att ”nära konsultationer” med den nya afghanska regeringen är ett imperativ för att försäkra sig om att det afghanska folket inte avvisar ett alltför stort amerikanskt militärt avtryck. Han sa som det är nu, alltmedan afghanerna skulle kunna se den NATO-ledda koalitionen som sin partner. ”Jag  oroar mig bara för att jag inte vet vad storleken skulle vara på den militära närvaro som kan ändra på detta.”

 

En parallell regering
Helt säkert har Gates vägrat att förutsäga hur länge USAs trupper kommer att stanna, och därmed säga att det finns för många oklarheter. Under tiden har Richard Holbrooke, USAs särskilda representant i Afghanistan och Pakistan också gjort sin del genom att samla ett nationsbildande team för en långvarig närvaro i Afghanistan.

 

Det kommer att bestå av äldre USA diplomater, Kontraterrorismenhet i samarbete med Pentagon, CIA och Federal Bureau of Investigation. Det inkluderar också USAs internationella byrå för utvecklings- och jordbruksexperter, även välkända experter och akademiker likväl som tankesmedjor. I och med detta styr Richard Holbrooke en imponerande parallell regering. Tydligen räknar den av honom ledda ”civila sidan” på någon framgång för den ”militära sidan” genom att döda och fånga in uppstudsiga talibaner och krossa framstormande motståndsmän i Afghanistan och Pakistan.

 

Anthony Cordesman i ‘Centrum för Strategiska och Internationella Studier’ i Washington och rådgivare till McChrystal, berättade för tidningen The Times, att USA borde skicka ner nio stridande brigader till Afghanistan som innehåller 45 000 trupper, vilket skulle få den amerikanska närvaron i Afghanistan att bestå av 100 000 trupper.

 

Det är gentemot en så komplex bakgrund som USA önskar stärka sin kontroll över maktstrukturen i Kabul. Karzais eventuella omval utgör en större huvudvärk för Washington. Holbrooke siktar nu mot Kabul. En stor fixare har varnat för, att de afghanska valen ”kan få ihoprörda resultat. Det kommer att bli dispyter … Processen kommer att ta ett tag… en viss nivå av osämja om resultatet är troligt.” Holbrookes mission i Kabul är av största vikt för AfPak-strategins framtid.

 

Den fortsatta propagandan, ofta elak och personlig, kan få oss att tro att Karzai saknar kapacitet för ett bra regerande: med ett fjäskigt kompanjonskap och mjuk gentemot bedrägerier; och omgärdad av korrupta släktingar och råa krigsherrar; och naturligtvis, som Obama en gång så berömt framställde det hela, att Karzai kommer ut ur sin ”bunker”i presidentpalatset. Av allt det kan ätminstone något vara sant om än inte allt. Men dimman har lättat i schismen mellan honom och hans främsta mentorer i Washington.

Karzai undergår en ‘Afghanisering’

 Ett- Det var mot slutet av år 2007 som Karzai började kräva att han skulle ha sitt att säga till om i den amerikanska närvaron och den skala av utländska militära operationer i samband med de utländska trupperna. Han talade om ett avtal som det i Irak ‘Status of Force Agreement’. I grunden ville han att ockupationsstyrkorna skulle lyda under de afghanska lagarna. Han reste sedan kravet inför FN, under vars mandat då allt kommer omkring NATOs styrkor opererar under i Afghanistan.

 

Två- Karzai började kräva av det internationella samfundet att arbeta genom hans regering och medverka i de olika aktiviteterna i den afghanska återuppbyggnadsprocessen. Medan USA är avvisande till att utnyttja den afghanska regeringen och föredrar att lägga ut pengar direkt på nödbidrag. Det blev en Moment-22 situation. USA insisterar på att Karzais regering har saknat förmåga och dessutom kunskapen om var man administrerar utländsk nödhjälp. Men det måste till slut ändå bli en början.

 

Faktum är att starka lagstadgade intressen har utvecklats. Det afghanska kriget innebär stora pengar och någonstans längs vägen under åren 2002-2003 har ett saftigt tåg börjat åka igenom Hindu Kush. Alla krig föder korruption, och själv har USA fött en kultur av korruption som är svår att komma ur. Alltsedan 2001 har USA lagt ut $38 miljarder dollar på återuppbyggnad i Afghanistan, men de vanliga människorna känner sig desillusionerade och Karzai tar priset i de oerhörda svindlerier som den afghanska återuppbyggnaden fört med sig.

 

Ännu en felaktig utveckling uppstod då han började insistera på att regeringen skulle leda den politiska försoningen. Karzai har velat ha privilegiet att leda varje försoningsprocess med talibanerna. Under sin valkampanj kräver han en inre-afghansk fredsprocess genom en ‘loya jirga’ (klanråd) för försoning med talibanerna, vilket skulle kunna bana väg för att kunna friställaen ockupation i stil med NATOs.

 

Men Karzais inställning hugger av den amerikanska agendan med sitt monopol på den afghanska konfliktlösningen, vilket gör det hela svårt i sin strävan med USAs regionala kärnpolitik med tanke på att NATO är öppet förlagd i regionen – dess evolution som global organisation och inte minst, den roll som islamismen har i omstöpandet av CentralAsien, en strategisk region som formar Rysslands och Kinas ”mjuka underliv”.

 

Det är helt uppenbart att den tid är passerad, då Karzai undergick en ”afghanisering”. Den förra veckans ”barbariska” ovannämnda slag av bröllop är ett självsäkert drag av Karzai, vilket gör det ”nationsbyggande”, som gör det som den afghansk-pakistanska strategin förkunnar till åtlöje. Han visste väl att Väst blev ursinniga.

 

Det var bara den 3 augusti som Anders Fogh Rasmussen i sin första presskonferens, efter att ha tagit över det nya NATO generalsekretariatet, sa att ”Det moraliska argumentet (för det afghanska kriget) också är mäktigt: Alla som tror på grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter, borde stödja missionen”. Tidigt i april förenade sig Obama och brittiska premiärministern Gordon Brown i ett västligt korus av fördömanden av varje sådan afghansk lagstiftning.

 

Poängen är, att USA har ett problem med att uppskatta Karzai då han befinner sig i sitt element med att styra och ställa, vilket tillför den afghanska politiska alkemins konsensus på detta område här i livet. Hellre än att ha honom där som en verkställande direktör genom sina engelsktalande kabinettsanställda (vilka afghanerna föraktfullt kallar ”hundtvättare”) borde USA låta honom slingra sig fram istället för att detaljstyras. Och då upptäcka att den egna självsäkerheten inte hjälper – som hos Henry II (1133-1189) Englands ”imperialistiska konung”, vilken fann sin ersättare i ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Becket.

 

Vid slutet på dagen är Karzai en populistisk aristokrat, våldsam i sin ackumulerade folkloristiska Pashtunwali. Alla de som är bekanta med det folkliga sätt som finns i Hindu Kush har kunnat förutse Karzais förvandling, vilken följt en bana lika förutsägbar som att dagen gryr – trots att dimman hållit det utanför vår åsyn.
 
 

 
övers
Ingrid Ternert

19 augusti, 2009

USA har en plan för Afghanistan

Filed under: Afghanistan,Fred,NATO,Pakistan,terrorism — ingrid @ 17:36

PAKISTAN_elections-postersAsia Times 10 aug av Syed Saleem Shahzad
Karzais återvalschanser har fått starkt stöd då nyligen den etniske uzbeken Dostum återvänt från sin exil för att lägga sin vikt i presidentKarzais vågskål.

 
Trots allt är på det stora hela USA och den afghanske grannen Pakistan beredda att stödja en bred samlingsregering under konsensus vilken skulle kunna spela en viktig roll i att besegra talibanerna.

 

Planen är inspirerad av Pakistan som förbereder en konsensusregering som man tror skall komma att spela en viktig roll för att besegra det talibanledda motståndet. Den pakistanska regeringen har rönt en hög grad av framgång med att slå ner militanter inom klanområdena.

 

Opinionsundersökningar har visat att Karzai ligger före sin främsta rival dr Abdullah Abdullah. Men det är tveksamt huruvida Karzai kan få så många röster att han skulle vinna med 51% över denne, vilket han behöver för att undvika en andra valomgång med denna motståndare. Andra utmanare utgörs av den fd planeringsministern samt finansministern. I och med att Dostum återvänder ökar detta Karzais chanser hos den stora pashtunska befolkningen.

 

Den pashtunske ambassadören i Kabul besökte nyligen också den Norra alliansens ledare Massoud ‘Lejonet av Pashir’ och andra ledare. Dessa möten var typiska för hur Abdullah var porträtterad i Pakistan – som att befinna sig nära Indien och Iran. Pakistans regerinmg i Islamabad vill nu återuppta sina kontakter med den Norra alliansens ledare, då nu Pakistan drar bort sitt stöd till talibanerna, ungefär samma plan som amerikanarna hade år 2007, då en bred sekulär bas skulle bildas innan valet 2008 för att forma en pakistansk konsensus-samlingsregering med en civil pakistansk president.

 

Det har nu lagts upp en identisk plan för Afghanistan och alla internationella och regionala makter i regionen är med på det… I planen ingår också ett eskalerat träningsprogram för åtminstone 100 000 afghanska soldater som skulle kunna arbeta självständigt inom de kommande två åren.

 

Samtidigt pågår ett intensivt arbete med att inom övre- och mellannivåer få till stånd så många avtal med talibanerna som är möjligt. Målet är att få dem att lägga ner sina vapen och involveras inför nästa parlamentsval. Det finns stora förhoppningar om att med det,  en förändring skulle kunna ske inom det år som ligger framöver dem, enligt diplomaten.

 

USA har under de åtta år som gått sedan man invaderat landet för att kasta ut talibanerna från makten kommit att pröva olika lösningar. Ändå härjar motståndet värre än någonsin tidigare. Det gjordes dessutom många liknande försök i de pakistanska klanområdet för att slå ner militantanerna. Till slut tycks den civilledda regeringen under president Asif Zardari ha utfört jobbet. Detta utgör det koncept som ligger bakom den breda bas inom regeringen i Kabul, vilken var tänkt att få med de stora spelarna.  Särskilt genom etablerandet av en ‘ledar’position.

 

Där skulle Karzai, vare sig han ville eller ej, ingå liksom Abdullah och sannolikt också tungviktare som Bashardost och Ghani. Afghanistan är inte Pakistan och att där blanda ihop krigsherrar och traditionella klanledare i en enda sluten administration kommer inte att bli en lätt uppgift.

 

Britten sir Richard Danatt, chef för generalstaben, har förfinat sina påpekanden att Afghanistan behöver utvecklingshjälp under ‘tjugo, trettio, fyrtio år framöver - ja vem vet hur länge det tar?’ Men det kommer att ta tid och under denna tid kommer inte talibanerna att sitta sysslolösa, även om det löfte de gett att störa valen visar sig bli höjdpunkten på deras motstånd… 

 

övers Ingrid Ternert

(forts följer: Afghan race becomes Karzai’s cliffhanger)

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommer snart-Afghan race becomes Karzai’s cliffhanger

21 augusti, 2009

Rozoff om valet i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,FN,Fred,NATO,Ryssland,terrorism,USA — ingrid @ 21:25

US-Aid

Dagarnas afghanska presidentval kommer att bestå av ett stycke politisk teater uppförd för att visa alltmer olustiga västliga väljare att det sker framsteg i den krigshärjade nationen efter sju år av Usa-ledd ockupation.

 

 De flesta afghaner tror sig redan veta vem som vinner valet: nämligen den kandidat Usa och dess allierade valt ut. Valen sker framför allt i tättbefolkade områden under väpnat skydd av NATOs trupper.

 

Landsbygden med sina lokala bönder, vilka under mörkrets beskydd tar på sig rollen som krigare, är för farlig för denna val-charader. Över hälften av landet står under dagen under talibanernas inflytande, 75% nattetid. Hela valräkningen och den rösträknande kommissionen finansieras och kontrolleras av USA.

 

 Det gör också de ledande kandidaterna. Tio tusen afghanska soldater som USA hyrt in kommer att övervaka valet och besvära de röstande. Den USAfinansierade media sysselsätter sig med att lyfta fram de kandidater som USA står bakom.

 

De pashtunska talibanerna, en rasande antikommunistisk religiös  rörelse, är utestängd från valet. Pashtunska klanmedlemmar utgör över hälften av den afghanska befolkningen men har i hög utsträckning uteslutits från makten genom den västliga ockupationen. Talibanerna bekämpar det skamliga valet, som de menar är ett verktyg för utländsk ockupation. Andra nationalister och klangrupper har också uteslutits från valet. Nämligen de som bekämpar den västliga ockupationen, där Gulbadin Hekmatyars grupp ‘Hisbi Islami’ och Jalaladin Hakkanis styrkor, också uteslutits.

 

I realiteten är alla partier uteslutna; och enbart individer tillåts delta. Det är en favoriserad taktik som icke-demokratiska regimer bedriver, särskilt de USAstödda diktaturererna i Arabvärlden. Den verkliga makten har den USAinstallerade afghanska ledaren Hamid Karzai, vars administration underminerats av anklagelser om korruption och inblandning i droghantering. Bakom honom står två mäktiga krigsherrar: den förre kommunistchefen för hemliga polisen, tajiken Mohammed Fahim och den som senast återvänt från exil, den uzbekiska krigsherren Rashid Dostum. Dessa båda har varit den gamla afghanska sovjetregimens stöttepelare.

 

President Hamid Karzai huvudsakliga ”rival,” Abdullah Abdullah, är frontman för den ryska och Iran-uppbackade tajikiska Norra alliansen. Teknokraten Ashraf Gani är en annan tänkbar kandidat. Båda dessa män förväntas få höga positioner i någon ny regering formad av Karzai. Deras främsta roll är att ge intryck av ett verkligt val. Norra alliansens tajiker och uzbeker, traditionella fiender till majoriteten pashtuner, får stöd från Ryssland, Iran och Indien, eftersom de alla har en påverkan på Afghanistan. De fortsätter att dominera Karzais vacklande regim. Majoriteten pashtuner är i stor omfattning uteslutna från makten.

 

Då sovjetryssarna occuperade Afghanistan 1979–1989, höll de mer rättvisa val än de USA-ledda valomgångarna. Naturligtvis vann Sovjets man Najibullah, men man hade åtminstone meningsskiljaktigheter. I de av Washington uppgjorda afghanska valen, har en verklig opposition uteslutits. Samma trick utnyttjade USA i Iraks riggade val. Ironiskt nog har USA tillsammans med NATOs allierade skallat över Iran för oegentligheter i sitt nyliga presidentval, medan man själv håller på att regissera de mycket mer ifrågasatta valen i Irak och Afghanistan.

 

FN har med en amerikansk erfaren diplomats ord varit ”ett ledande verktyg för USAs utrikespolitik,” och blivit utnyttjat för att genomföra det av USA lagfästa valet. Den färglösa nuvarande FNchefen, Ban-Ki Moon, fick sitt jobb genom Washington. Under tiden prisar amerikansk media partiets linje. Man har en långvarig minnesförlust.1967 skrev New York Times, en stark förespråkare för Afghanistankriget, om de USAkontrollerade valen i det krigshärjade Vietnam, ”83% av de avgivna rösterna…i ett fantastiskt framgångsrikt val…en hörnsten för president Johnsons politik med att uppmuntra den växande vietnamersiska konstitutionella processen.”

 

Röstningen kan vara sluten, eftersom så många afghaner ogillar Karzai och tvingar fram ett omval. Washington kan komma med en genom CIA-Världsbanken godkänd ”verkställande direktör” för stackars Karzai, och göra honom till en andraplansfigur. Vem som än vinner så kommer president Barack Obama ha den verkliga makten i Afghanistan. Det skövlade Afghanistan behöver genuina, ärliga val och en tålmodig nationell försoning, fri från utländsk manipulation. Det är den verkligt sanna vägen till fred.

 

Amerika har mycket att lära Afghanistan om hur man genomför hederliga val och bygger de viktiga demokratiska institutionerna. Som jag underströk i min senaste bok, American Raj – Amerika och den muslimska världen, är det vad Amerika borde exportera till den icke- demokratiska världen, inte B-1 bombare och Predatorflygplan. Att genomföra fejkade val är ovärdigt Förenta Staterna och går emot dess värderingar och traditioner. Vägen till verklig fred och stabilitet i Afghanistan kan bara ske genom nationell konsensus- ett förhandlat avtal vilket inkluderar talibanerna och deras allierade.

 

Men president Obama är desperat för att få någon slags seger, fast han ändå inte kan fastställa villkoren för den på något riktigt sätt. USAs erfarna generaler varnar för nederlag i Afghanistan, om inte USAs garnison dubbleras. Konflikten fortsätter sprida sig in till grannen Pakistan. Amerikanarna förbereds för en breddning av kriget ”för att försvara den afghanska demokratin.” USA och NATO ser med skräck på hur deras antal stupade  ökar starkt och ingenting har man att erbjuda sina väljare i detta det senaste afghanska misslyckandet, förutom liksäckar och en frestande hägring av CentralAsiens mytiska olja och gas.

 

 

övers

Ingrid Ternert

22 augusti, 2009

Karzais fuskspel kan slå tillbaka

Filed under: Afghanistan,FN — ingrid @ 19:55

PAKISTAN_elections-posters Gareth Porter 19 augusti 2009 Asia Times

Karzais familj har opium och blod på sina händer och är enormt korrupta. Det är bakgrunden till det val som har ägt rum i Afghanistan. Men Gareth Porter nedan menar att Karzais fuskspel kan slå tillbaka.

 

Afghanistans presidentval har länge betraktats av USAs officiella som nyckeln till den afghanska regeringens legitimitet, men president Karzai och hans mäktiga krigsherrars rykte om att genomföra mycket valfusk riskerar få en motsatt effekt.  

 
De två USA-finanansierade valundersökningar som publicerades i förra veckan visade att stödet för Karzai legat väl under de 51% av det totala antal röster som krävs för ett omval. En opinionsundersökning utförd av Glevum Associates visar att Karzai ligger på 36% och en undersökning gjord av ‘International Republican Institute’ visar för hans del på 44% av röstetalet.

 

Undersökningarna pekar på att Karzai kanske tvingas fylla ut sina legitima röster med ett annat ansenligt antal, för att vara säker på att under den första omgången bli vald. Preliminära resultat väntas offentliggöras i Kabul nu på lördag enligt Associated Press.

 

Men Karzai har under flera månader lagt grunden för just en sådan eventualitet. Han har fogat ihop politiska allianser med ledande afghanska krigsherrar, som kontrollerar informella miliser och klannätverk  i provinserna för att kunna genomföra ett fuskspel med antalet röstande runt stora delar av landet.

 

Karzai valde Muhammad Qasim Fahim som sin kompanjon, denne etniska tajikisk och krigsherre som varit vicepresident och försvarsminister under Karzais afghanska övergångsadministration fram till 2004 års val. Som tack för stödet lovade han de hazariska krigsherrarna Haji Muhammad Moheqiq och Karim Khalili, att deras nya provinser skall komma att avskiljas från de vidsträckta distrikten Ghazni- och Wardakprovinserna. Vilket Richard Oppel i New York Times rapporterat om.

 

Afghanistans socio-politiska struktur förblir så hierarkisk att krigsherrar kan få fram mycket stora röstetal för Karzai genom att säga till sina anhängare att rösta på honom och i vissa provinser – särskilt i den södra pashtunska delen -  tvinga lokala klanälste att samarbeta i valfusket.

 

Systemet där krigsherrar pressar klanäldste att leverera röster för Karzai har illustrerats av en byäldste i västra Heratprovinsen, som sa att han blivit hotad av en lokal krigsherre och att det kunde bli ‘mycket otrevliga följder’ ifall hans byinvånare inte röstade för Karzai. Detta enligt rapporter från Institutet för Krig och Fred (War and Peace Report).

 

Så tidigt som i maj dokumenterade FEFA, landets oberoende  organisation för valövervakning, hur en rad röster registrerats som grund för ett massivt valfusk. FEFAs observatörer har kontrollerat registrering av röster i 194 av 400 sådana centraler och fann då i fyra provinser, att i medeltal nära 20% av de som registrerats var minderåriga- i många fall så unga som12 år. Det beräknas nu att det har utgetts 17 miljoner röstregistreringskort, vilket betyder att nära 3.5 miljoner kort kan ha delats ut till barn.

 

FEFAs observatörer fann också en vild distribution av multipla röstkort. Under den tredje registreringen observerade man åtminstone fyra incidenter av sådana missgrepp i 85% av dessa valcentra. Man såg hur de som gjorde röstregistreringen lämnade ut kort till och med innan ansökan blivit registrerad.

 

I ett fall såg FEFAs observatörer hur omkring 500 röstkort gavs ut till en individ. Ett annat element i bedrägerimönstret innehåller registrering av kvinnor utan att de är fysiskt närvarande, ofta på basis av de listor med namn som de registreringsansvariga fått ut. Detta system för registrering av kvinnor fann man i 99% av registreringsstationerna i Paktikaprovinsen och i 90% av dem i Zabul- och Khostprovinserna.

 

Under den slutliga registreringsfasen fann man i många centraler att man tillät män att ta hem registreringsböckerna där de skulle få sina kvinnors fingeravtryck.

 
I vissa av de mest osäkra och traditionella provinserna, sådana som Logar, Paktika och Khost, registrerade man år 2009 30% fler kvinnor än män. I Kandahar representerar kvinnorna 44% av de som har röstkort. Fawzia Koofi, en ung kvinnlig medlem av parlamentet, berättade för en australiensisk tidning att dessa mängder med registrerade kvinnor inte kunde stämma. Resultatet blev att man skapade en stor mängd röstkort, där mycket få av dessa kommer att användas för kvinnliga röstande.

 

Rapporter från journalister om förvärv av röstkort genom mäktiga lokala män indikerar att distributionen av röstkoert till personer som inte skulle rösta var en del av planen att fylla röstlådorna och därmed öka rösterna på Karzai.

 

Tidningen Times of London citerade en klanäldste i Marjadistriktet i Helmandprovinsen förra veckan då man säger att krigsherren och den förre guvernören Sher Mohammad Akhudzada i provinsen organiserat en röstning för Karzai och att han och andra klanälste varit ansvariga för att köpa de registrerades röstkort. Tidningen Independents analytiker Alex Strick van Linschoten i Kandahar har rapporter om hur poliser köper upp röstregistreringskort i ett flertal distrikt i provinsen.

 
I en artikel i New York Times magasin den 9 augusti rapporterade Elizabeth Rubin att en icke namngiven politisk figur i Kandahar i juni berättat för henne att han tillverkat 8 000 falska röstregistreringskort som han sålt för 20 dollar styck.
Vissa observatörer tror att olika faktorer kan begränsa Karzais ansträngningar att utnyttja krigsherrar till en omsvängning i valet. Den förre USA ambassadören i Afghanistan Ronald E Neumann har berättat för Inter Press Service att han räknat med att använda ett bläck som inte gick att ta bort från de röstandes fingrar för att göra det omöjligt för folk att rösta mer än en gång.

 
Han påminner då om att det ‘beständiga’ bläck som använts under 2005 års val, då allt kom omkring ändå visade sig möjligt att ta bort. Neumann hoppas också på ’Election Complaints Commission’, vilket är en oberoende internationell organisation som går igenom valfusk och består av tre FNnominerade internationella medlemmar som kommer att gå igenom ett massivt röstbedrägeri.

 

Denna grupp undersöker klagomål om valfusk och har under afghansk vallag rätt att ge order om en nollställning av resultatet eller en omräkning av röster och även genomföra omröstning i fall tecken tyder på fusk. Men den finns bara på nationell nivå och blir kraftigt beroende av den oberoende valkommission (IEC), som sköter allt i bevisväg som har dokumenterats och rör dylika klagomål.

 

Mer problematiskt är det faktum att IEC inte alls är ”oberoende” av Karzairegimen. Dess sju medlemmar var alla antagna av Karzai och dess ordförande har inte gjort någon hemlighet av sitt stöd till presidenten. IEC kommer sannolikt att dölja klagomålen om större fusk, och de som har hand om dessa klagomål kommer inte att kunna göra så särskilt mycket åt det. Neumann har bedömt oddsen för ett val som kan bli ‘gott nog’ i afghanernas ögon till ’50-50′.

 

Men kontramotståndsspecialisterna är mer pessimistiska. Larry Goodson i USAs Arméhögskola, som har varit med USAs Centralkommandogrupp och tidigare arbetat på en detailjplan för Afghanistan och Pakistan, berättade för IPS att ‘I verkligheten blir det mängder med  fusk och bedrägeri.’ Goodson sa att faran för Förenta Staterna i Karzais plan inför valet är, att det skulle kunna uppfattas som att föra fram någon som är vida känd för att inte vara legitim i afghanernas ögon.

 

Australiske kontraterroristspecialisten David Kilcullen, som skall bli rådgivare åt general Stanley McChrystal, befälhavare för USAs och NATOs styrkor i Afghanistan, deklarerade vid ‘USAs Institut för Fred’ den 6 augusti att ”vår största fara vore om Karzai kommer att sluta som en otroligt illegitim figur som äger Afghanistan och att vi stöttar en illegitim regering.”

 

 22 augusti  2009  

Seven steps to peace in Afghanistan
By Syed Saleem Shahzad

 

KABUL – Election officials in Afghanistan on Friday began counting the votes cast in Thursday’s presidential and provincial polls. In capitals from Kabul to Islamabad to Washington, officials are counting the days until they can engage the Taliban and bring them into the mainstream political process.

 

Approximately 40%-50% of the 17 million registered voters made it to the 6,202 polling centers scattered across the country, according to a senior election official, Zekria Barakzai. This was in defiance of calls from the Taliban to boycott the vote, although at least 26 people were killed in election-related violence in 73 attacks in 15 provinces.

 

Preliminary results are expected within the next few days. Ahead of the vote, President Hamid Karzai led his main challengers – former foreign minister Dr Abdullah Abdullah, former planning minister Ramzan Bashardost and former finance minister Ashraf Ghani Ahmadzai – by some way. It is not clear whether Karzai will win the 51% of the votescast needed to avoid a second-round runoff.

 

Abdullah’s team has already complained of ”very large-scale” fraud in at least three of 34 provinces, according to the Associated Press. Others have cast doubt on the credibility of the elections. But this is not so much the point. Whoever wins or loses, the shadow of the Taliban hangs across the country. After eight years since they were thrown from power, it is now accepted by American and European leaders that some form of reconciliation with the Taliban is the only way in which theinsurgency can be defeated.

 

The head of the United States Central Command, General David Petraeus, told the BBC this week that ”there would have to be talks with insurgents at a local level, though probably not at this stage with senior Taliban leaders”. British Foreign Secretary David Miliband also indicated in a recent speech that the government should be prepared to talk to moderate tribal leaders associated with the Taliban.

 

Senior officials in Kabul have told Asia Times Online that the process of talking with elements of the Taliban is already underway. More substantial talks would most likely take place outside the country, with Turkey, the United Arab Emirates (UAE) and Saudi Arabia possible venues.

 

The momentum for talks gathered pace in the few months before Thursday’s elections with the realization that counter-insurgency operations alone are not the solution. This is despite the fact that tens of thousands of additional troops have been pumped into the country this year, bringing the total number to more than 100 000.

 

Multiple channels are being used to get the process moving. Some have involved senior American officials and military commanders and the Afghan government, which has roped in former Taliban leaders such as Mullah Abdul Salam Zaeef, Abdul Wakeel Muttawakil and Senator Moulvi Arsala Rehami.

 

A former British and European Union senior diplomat, Irishman Michael Semple, expelled from Afghanistan in 2007 for talking to the Taliban without approval from Afghan (read US) officials, has also been involved. He now lives in the Pakistani capital Islamabad and has been using his contacts with the Taliban on behalf of London. Semple is married to a Pakistani woman, spent 30 years in Afghanistan, speaks fluent Dari and is a self-declared Muslim.

 

Taliban sources recently told Asia Times Online that all backroom negotiations had ended a few months ago when Taliban leader Mullah Omar told Saudi Arabian intelligence chief Prince Muqrin bin Abdul Aziz, through the Taliban’s supreme commander Mullah Bradar, that such talks were not possible.

 

”It would be wrong to interpret that message [from Mullah Omar] as stopping the talks,” Rehami told Asia Times Online during an interview at his Kabul residence, while confirming that a message had been relayed. Rehami should know.

 

He is from the Paktika tribe which originates along the border with Pakistan’s South Waziristan tribal area. He was minister of religious affairs during the Taliban’s regime in the late 1990s, but after the invasion of 2001 he severed his ties with the Taliban and moved to Islamabad. Rehami later returned to Afghanistan to throw his support behind the Karzai government. He is now a senator.

 

Although two other former Taliban officials are involved in the initiative to talk to the Taliban, Rehami enjoys some advantages. Mullah Zaeef is not trusted by the Americans as they see him as still sympathetic to the Taliban, while former foreign minister Muttawakil is not trusted by some of the Taliban.

 

Rehami uses his extensive tribal connections to create channels of communication with the Taliban. He is also in almost daily contact with the British Embassy in Kabul, as well as mixing comfortably with Western diplomats. ”I can confirm that seven stages have been agreed on by the Afghan government to deal with the Taliban, and at present the negotiations are in the first and primary phase,” Rehami said, without mentioning the obvious inevitable involvement of certain Western governments.

 

”It would be incorrect to say that the talks have been terminated. You have to appreciate that this is a very complex situation on both sides. From the Afghan government side, several countries are behind [it] and everybody has their own agenda. The same on the Taliban side. There are several groups, like al-Qaeda, the Uzbeks and other nationals who often intervene and influence the process. Therefore, we need to deal with multiple factors from both sides,” Rehami said. ”All previous manipulations of the past apart, I assure you that within a week of the election process being over, a major change in behavior is forthcoming from both sides. This is the result of our working with the Taliban.

 

”The Americans also don’t have much choice but to show flexibility. It is because of their rigid behavior that the Taliban have not been suppressed, in fact, they increased [their activities]. Previously, they were only in Afghanistan, where they are a serious threat. But they are gearing their activities for the Central Asian republics of Tajikistan and Uzbekistan. The Americans realize that they have to move quickly,” Rehami said.

 

”After last year [talks involving the Taliban in the Saudi city of Mecca] a regular dialogue process started and we opened up channels of communication with the Taliban. But suddenly, the new [Barack] Obama administration announced its review on Afghanistan and there were suggestions of new tactics to be implemented in the conflict against the Taliban. Mullah Omar’s response to that was one of tit-for-tat. So he also announced a war strategy and informed Prince Muqrin that no more talks were possible. But that was more a political posture than anything real,” Rehami said.

 

All the same, Rehami conceded that since that announcement, nobody had been able to hold direct talks with the Taliban at a senior level. ”Michael Semple tried to use his contacts, but these were at a low level. At the maximum, he could negotiate at the level of Gramser ulaswali [the Gramser district in Helmand province in Afghanistan] with very low-level Taliban commanders.

 

”I did not get the chance to directly hold talks with any senior-level Taliban commanders, but being a tribal leader, I have been communicating with the Taliban leaders through relatives and common friends. In that process, we have made progress. We have exchanged written messages in which we have put our demands. We have also succeeded in getting approval from the Americans and British for some concessions for the Taliban if they agree to reconciliation,” Rehami said.

 

”We now have the mandate to bargain with the Taliban, as a first step, for them to stop attacks on Afghanistan’s infrastructure, such as bridges, buildings and dams. They would also stop suicide attacks in public places. But this is a conflict, and it is not easy to implement demands. ”If the Taliban comply with this primary demand, then the next steps [out of seven] would begin and the Taliban would be more facilitated.

 

For instance, the Taliban would be allowed to open offices in countries like Turkey, the UAE and Saudi Arabia from where regular rounds of talks could be held between the Taliban and the Afghan government. ”These talks would include issues like the withdrawal of troops and the setting up of a new political government with the participation of the Taliban and other insurgent groups,” Rehami said.

 

Apart from talks with the Taliban, a channel of negotiations is still going on with Gulbuddin Hekmatyar (see Holbrooke reaches out to Hekmatyar

 

Asia Times Online, April10, 2009). Hekmatyar is the leader of the Hezb-i-Islami Afghanistan (HIA). The 61-year-old engineer from Kunduz province and his anti-government fighters are responsible for large numbers of attacks against Afghan and international forces, mainly in the northeast of the country. Former members of the HIA who are now involved in the political process are in contact with Hekmatyar. Also playing a part is former interim prime minister and one of the pioneers of the Islamic movement from mid-1960s, Ahmad Shah Ahmadzai.

 

Ahmadzai confirmed to Asia Times Online that he had recently exchanged messages with Hekmatyar and that he was trying to pave the way for his peaceful return to Kabul. Hekmatyar was a mujahideen commander in the fight against the Soviets in the 1980s and a key player in the bloody civil war that followed the withdrawal of the Soviets in 1989. He twice served as premier before the Taliban came to power in 1996.

 

”The case of reconciliation with Hekmatyar is far easier than that of the Taliban. His party is registered and present in parliament in big numbers. All important ministries are held by his men. Several governors of Afghanistan are his former loyalists. If he reconciles, there will be no difficulty in including him in the political mainstream. And also, we have now agreed to his viewpoint, that foreign troops should announce a schedule for withdrawal,” Rehami said.

 

”The thing is, they are all Pashtuns who are part of the insurgency and we are trying to convince the Western forces that Afghanistan can only be ruled by Pashtuns. There is no solution possible without them. HamidKarzai cannot be reckoned as a Pashtun leader as he does not have any following among the Pashtun. He is only an individual without influence. Statecraft simply does not work like that,” Rehami said.

 

Rehami believes that all Taliban commanders are now in favor of reconciliation, the only problem being a very stubborn Mullah Omar. ”We are slowly spreading our communication, we are talking to all Taliban commanders, not just with Mullah Omar. Our emphasis, however, is to talk to members of the shura-e-Rahbari [leadership council of the Taliban]. If we convince them all, Mullah Omar will have to follow their advice because he cannot fight alone.”

 

All the same, Mullah Omar has a habit of getting his way. In 2001, the Taliban shura, looking down the barrel of a gun following the September 11, 2001, attacks on the United States, wanted to expel al-Qaeda leader Osama bin Laden, who was a guest in Afghanistan and the main reason the US wanted to ”bomb Afghanistan back to the Stone Age”.

 

To a man, the shura – which included Rehami – wanted bin Laden out, but Mullah Omar prevailed. Bin Laden stayed, and the Taliban were driven from power. Ultimately, this will be the man who has to be persuaded, and the first steps towards realizing this are well under way, regardless of which way Thursday’s votes add up.

Syed Saleem Shahzad

23 augusti, 2009

Sju steg till fred i Afghanistan

Filed under: Afghanistan,FN,Mänskliga Rättigheter,nya,terrorism,USA — ingrid @ 04:53

talibankrigare bbcSeven steps to peace in Afghanistan by Syed Saleem Shahzad

Asia Times 22 aug 2009

Valförättare i Afghanistan startade sin rösträkning efter torsdagens president-och provinsval.

 

I storstäderna från Kabul till Islamabad till Washington, väntar makthavare och räknar hela dagarna tills de kan engagera talibanerna och få in dem i den vanliga politiska processen.

 

Ungefär 40%-50% av de 17 miljoner registrerade väljarna har gått till de 6202 röstlokaler som var spridda runtom i landet, enligt en hög valförrättare, Zekria Barakzai. Det skedde trots talibanernas uppmaning till bojkott av valet, trots åtminstone 26 människor dödats av valrelaterat våld i 73 attacker inom 15 provinser.

 

Preliminära resultat väntas inom de närmaste få dagarna. Innan valet ledde president Hamid Karzai före sin huvudutmanare – den förre utrikesministern dr Abdullah Abdullah, den förre planeringsministern Ramzan Bashardost och på något sätt den förre finansministern AshrafGhani Ahmadzai. 

 

Det är inte klart huruvida Karzai kommer att vinna med de erforderliga 51% av avlämnade röster vilket krävs för attundvika en andra omgång. Abdullahs team har redan klagat över det ”mycket storskaliga” fusket i åtminstone tre av 34 provinser, enligt Associated Press. Andra har kastat tvivel över trovärdigheten i valen. Men det berör inte  mycket själva saken.

 

Vem som än vinner eller förlorar, hänger ändå talibanernas skugga över landet. Sedan de åtta år efter att de kastades ut från makten, har amerikanarnas och européernas ledare menat att någon form av försoning med talibanerna är det enda sättet att besegra motståndet.

 

Chefen för Förenta Staternas Centralkommando, general David Petraeus, berättade för BBC i veckan att ”Det måste kunna bli samtal med motståndet på lokal nivå, även om det nog är för tidigt att göra det tillsammans med centrala talibanledare.”

 

Den brittske utrikesministern DavidMiliband indikerade nyligen också i ett tal, att regeringen bör vara beredd på samtal med moderata klanledare knutna till talibanerna. Äldre tjänstemän i Kabul har sagt till Asia Times att samtalsprocessen med taliban-element redan är på gång. Mer substantiella samtal bör sannolikt äga rum utanför landet t.ex med Turkiet, Förenade Arabemiraten (UAE) och Saudiarabien som möjliga mötesplatser.

 

Tillfällen för samtal tog fart några månader innan torsdagens val, då maninsåg att enbart kontramotståndsoperationer inte är någon lösning. Detta trots det faktum att tiotusentals fler trupper pumpats in i landet i år och fått upp det totala antalet till 100 000.

 

Multipla samtalskanaler används för att få igång processen. Vissa har man involverat äldre tjänstgörande amerikanar och militära befälhavare liksom den afghanska regeringen, vilken tagit in tidigare talibanledare som Mullah Abdul Salam Zaeef, Abdul Wakeel Muttawakil och senator Moulvi Arsala Rehami.

 

En tidigare brittisk EUdiplomat, irländaren Michael Semple, blev utvisadfrån Afghanistan 2007 för att ha talat med talibanerna utan tillåtelse från afghanska (läs USA-) tjänstemän, men har också blivit involverad. Han bor nu i Pakistans huvudstad Islamabad och har utnyttjat sina kontakter med talibanerna å Londons vägnar. Semple är gift med en pakistansk kvinna och har tillbringat 30 är i Afghanistan, talar flytande dari och uppfattar sig själv som muslim.

 

Talibanska källor har sagt till Asia Times att alla hemliga överläggningar avslutades för några månader sedan, då talibanledaren mullah Omar talade om för Saudiarabiens underrättelsechef Prince Muqrin bin Abdul Aziz, genom talibanernas högsta befälhavare mullah Bradar, att sådant tal inte är möjligt.

 

”Det vore fel att översätta det budskapet [från mullah Omar] som att samtalen har avslutats”, sa Rehami i en tidningsintervju till AsiaTimes, vid sitt residens, då han bekräftat att meddelandet hade sänts vidare.

Afghanistan for ever?

Filed under: Afghanistan,ekonomi — ingrid @ 17:37

banksy-buried-treasure

Den brittiska arméns nye befälhavare kom nyligen under press från ministrar om att ta tillbaka sitt yttrande om att brittiska trupper kunde komma att finnas kvar i Afghanistan upp till 40 år.

General Sir David Richards som nu i månaden är tjänstgörande står idag i centrum för grälet om kriget efter att ha yttraat att Storbritannien ‘på något sätt’ skulle bli tvingad  stanna kvar i Afghanistan under kommande tre -eller fyra decennier.

Det här provocerade samtidigt fram en ilsken reaktion från oppositionspolitiker, som varnade för att den offentliga opinionen aldrig skulle kunna stödja ett militärt åtagande av en sådan längd.

Sedan dess har försvarsministern försökt övertala Richards att klargöra sitt uttalande-och säga att det hade tagits  ur sitt sammanhang.

Specialstyrkor träffar talibanska dödsbrigader

I en intefvju varnade Richards att det ‘tar tid’ att rädda Afghanistan: “Det här är nationsbyggande, inte av den blåögda typen utan just ett nationsbyggande.”

Icke desto mindre utgjorde återuppbyggnad, arbete och en enkel regeringsmakt det som är nyckeln till att fungera… Arme’ns roll kan utvecklas, men hela processen riskerar ta en såpass lång tid som 30 eller 40 år.”

Hans anmärkningar fördömdes omedelbart av Liam Fox, den biträdande försvarsministern som varnade för att man inte har råd med dylika anmärkningar.

“Varje tanke att vara militärt engagerad så länge är inte det  som går hem. Det skulle kräva en total omvärdering av vår utrikes- och säkerhetspolitik, där den militära missionen redan kostat de brittiska skattebetalarna fem miljarder pund,” sa Fox. Förutsägelsen slogs bort av Sir Menzies Campbell, liberal, som menade att ett mycket tidigare tillbakadragande skulle komma att bli nödvändigt.

“Fyrtio år kan vara en militär beräkning, men den politiska opinionen i det här landet kommer aldrig att stödja ett så långt åtagande,” sa han.“I Afghanistan, är Storbritannien underordnad Förenta Staterna och man skulle kunna slå vad om ditt liv, att Barack Obama inte kommer att vilja genomföra en omvalskampanj med ett så öppet åtagande.”

Grälet som följde kontroversen orsakades av Richards föregångare, general sir Richard Dannatt, som förargat lägre anställda vid Försvarsministeriet och Labours parlamentsledamöter genom att upprepade gånger varna för att soldaters liv var i fara genom regeringens misslyckande med att skicka fler trupper och helikoptrar till Afghanistan.

I en ny intervju i ‘Soldier’, arme’ns husorgan, signalerade Dann att hanville använda sina sista veckor i tjänst till att hålla uppe pressen på Gordon Brown för att öka antalet helikoptrar, trupper och pengar anslagna till kriget i den afghanska provinsen Helmand.

Han gjorde också klart, att han inte hade några planer på att ‘diskret dra sig tillbaka’. “Om nationen vill att vi utkämpar ett krig, är det deras sak att se till att ge oss den utrustning vi behöver för att kunna utföra vårt jobb,” sa Dannatt. Richards vinkade bort frågan med att slå fast att det var “omöjligt att säga huruvida mer utrustning av ett visst slag skulle leda till mindre förluster” och han ville inte lägga fram en ”inköpslista” för regeringen av nytt material, den fras hans föregångare använt.

övers Ingrid Ternert

25 augusti, 2009

Det är dags att lämna Afghanistan

Filed under: Afghanistan,Fred,NATO,nya,Pakistan,religion,Ryssland,Sverige,terrorism,USA — ingrid @ 19:21

 

PAKISTAN-VIOLENCE_swatvalley-flicka-skördDags att lämna Afghanistan – Quittin’ Time in Afghanistan –

Eric Margolis 23 augusti, 2009 ”Toronto Sun”

Ett val som hållits under väpnad utländsk ockupation kan inte kallas för demokratiskt och legitimt.

Veckans afghanska val-skådespel med kandidate som västmakterna har valt ut kan inte bidra till vare sig fred eller lugn i en härjad nation som denna, vilken lidit under 30 år av krig. 

Talibanerna och deras nationella allierade har slagit ifrån sig valet som ett bedrägeri, avsett att legitimera en fortsatt utländsk ockupation och bana väg för Västs olja- och gasledningar.

Talibanerna som är en röst för många ur den pashtunska afghanska majoriteten i Afghanistan, har sagt att man enbart skulle kunna ingå i en nationell regering, såvida USAs och NATOs trupper drog sig tillbaka

Då väl allt kommer omkring har vi nu kommit ut genom samma dörr som vi kom in genom efter allt hopplala och agitation före det afghanska valet.

Den älskvärda ledare som USA installerat, Hamid Karzai,  får nu  maktlös  stanna kvar i sitt ämbete. Ändå kräver Washington av denna dess frontfigur, att han lyckas uppnå saker som han helt enkelt inte förmår.  Under tiden har Karzais regim varit uppslukad av korruption och droghandel.

Den verkliga makten står de tajikiska och uzbekiska minoriteter för, de lokala droghandlarna och de krigsherrar bland klanerna som Washington betalar för att låtsas som om de stöder Karzai. Bakom tajiker och uzbeker finns deras beskyddare, Ryssland, Indien och Iran.

De afghanska pashtunska klanerna, vilka omfattar 55% av befolkningen, har i stort sett exkluderats från makten. De har fungerat som Västs närmaste allierade och fotsoldater (”frihetskämpar”) under 1980-talets krig mot Sovjetunionen.

Talibanerna kom fram under det kaotiska inbördeskriget på tidigt 1990-tal och var en pashtunsk religiös rörelse ute på landsbygden, som ville stoppa den utbredda våldtäkten av kvinnor, införa ordning och bekämpa de droghandlande afghanska kommunisterna.

Den så-kallade ”terroristiska talibanrörelsen” fick stöd från USA ända fram till fyra månader innan  9/11. Washington skar av hjälpen efter att talibanerna gjort det fatala misstaget att ge ett stort oljekontrakt till Argentina hellre än till de  amerikanska oljebolag, som Hamid Karzai en gång arbetat för som konsult.

Oljeledningar
Dagens krig i Afghanistan handlar inte om demokrati, kvinnors rättigheter, utbildning eller nationsbyggande. Den andra ursäkten, al-Qaida, existerar knappt längre. Dess handfull medlemmar har för länge sedan flyttat över till Pakistan. Kriget handlar i realiteten om oljepipelines och västlig dominans över det energirika Kaspiska Bäckenet.

Afghanistan är en trebenad etnisk pall. Ta bort det pashtunska benet och det blir omöjligt att uppnå stabilitet. Det kan vare sig bli fred eller stabilitet i Afghanistan förrän alla etniska grupper har kommit överens. Väst måste sluta  upp med att ge sitt stöd till den tajikiska och uzbekiska minoriteten gentemot den pashtunska majoriteten – vilken förtjänar sin rättmätiga del av makt och inflytande.

Lösningen på detta onödiga krig är inte mer av bluffval utan en omfattande fredsuppgörelse mellan etniska fraktioner som i stora drag kan återställa den jämvikt som rått  innan 1970 års sovjetiska invasion. Detta skulle betyda en svag centralregering i Kabul (Karzai är perfekt för det jobbet) och en hög grad av autonomi i regioner med självständigt styrda pashtuner, tajiker, uzbeker och hazarer.

Regeringen borde återgå till det gamla systemet med ”loya jirga” som klanerna kan samlas ikring, där besluten tas med konsensus, ofta efter ett långvarigt tragglande. Det är den i samhället traditionellt afghanska och islamska vägen
till beslut.

Alla utländska soldater måste dra sig tillbaka. Skapa en diplomatisk ”skyddszon” runt de afghanska gränserna och låt landet kunna gå tillbaka till sin  traditionella roll som neutral buffertstat.

Stormakterna rör nu om i den afghanska grytan — USA, NATO, Indien, Iran, Ryssland, stater i Centralasien–alla måste de sluta upp med att blanda sig i. De har blivit en del av det afghanska problemet. Man måste låta afghanerna sakta få lösa sina egna  meningsskiljaktigheter på ett traditionellt afghanskt vis, även om det till en början med betyder blod.  Det är oundvikligt.

Det enda sättet att få slut på den smittsamma droghandeln är att stänga av gränsen till Pakistan och de centralasiatiska staterna. Men nationernas höga tjänstemän har korrumperats av pengar från droghandeln, varför de kommer att vara emot.

Det går inte att lösa Afghanistans sociala eller politiska problem genom att skapa ett grymt och synbarligen ämdlöst krig. En äldre brittisk general har just varnat för att hans trupper riskerar få stanna i fyrtio år till. (Efter det drog han sig tillbaka). Västmakter som även Canada har bidragit till denna blodbesudlade afghanska röra. Det är dags nu att åka hem.

 

 
övers Ingrid Ternert

29 augusti, 2009

Det finns israeler som handlat med organ

Filed under: Israel,Mänskliga Rättigheter — ingrid @ 20:44

womenmourningGaza

Israel har medgett åtminstone ett fall av organstöld: Man noterade att vad som fattades från diskussionen  är det faktum att israeliska myndigheter själva erkänt att  åtminstone en patolog begått organstöld. Nedanstående berör inte de palestinska fallen

Men i denna uppgift från 2002 har medinskt professionella varit inblandade i  kriminella handlingar som illegal försäljning av och handel med  organ och kroppsdelar, borttagande av organ från sjuka personer utan deras medgivande och missledande uppgifter om organ i kroppar som kommit tillbaka.

Anklagelser har gjorts mot Hiss i några fall inklusive om hur han tagit ut organ utan medgivande, och på deras ställen använt med kardborrband placerade toalettrullar och metallstavar för att fylla ut tomrummen i kroppen och på så sätt gömma organstölden. En domstolsbeordrad undersökning av institutet har avslöjat stora förråd av lagrade organ som illegalt tagits ifrån kroppar.

Över de år som gått, visar det sig att chefer på institutet har gett bort tusentals organ för forskning utan tillstånd, under den tid man har haft ett ”lager” med organ i Abu Kabir. Organ tillhörande  soldater som dödats under olika omständigheter hittades i institutet under en oanmäld undersökning för inte så länge sedan.

Efter att ha konsulterat Chief Chaplain Brigadgeneral Rabbi Yisrael Weiss, beslutade man att i enlighet med de dödas familjer få gravarna öppnade och organen begravda tillsammans med varje inbegripen soldats kvarlevor.

övers av kortad förlaga Ingrid Ternert

30 augusti, 2009

Håll rågången mellan hjälparbete och militarism! Läkare utan gränser

Filed under: Afghanistan,Afrika,FN,Fred,Mänskliga Rättigheter,NATO,Sverige — ingrid @ 02:20

Sudan-hem

Hjälparbetare i skottlinjen SvD 23 augusti 2009

RISKFYLLT UPPDRAG När Sverige som EU-ordförande vill stärka  samarbetet mellan civila och militära aktörer i konflikter suddar det  ut gränserna mellan bistånd och politik. Men att vi är neutrala, är vårt främsta argument när vi förhandlar med stridande parter om  tillgång till nödlidande, skriver Läkare Utan Gränsers  generalsekreterare Dan Sermand.

 

Flera av organisationens anställda  har kidnappats i år och två har dödats. Två anställda dödade i Pakistan. Fyra medarbetare kidnappade i Sudan,  ytterligare fyra i Pakistan och två i Somalia. Det är facit när  Läkare Utan Gränser blickar tillbaka på det första halvåret 2009.

 

Attacker riktade mot hjälp- arbetare har fördubblats de senaste fem  åren. Medan 90 hjälparbetare drabbades vid 67 attacker under 2003, utsattes  260 hjälparbetare för 155 attacker under 2008. Det visar en studie av  Humanitarian Policy Group, ett av världens ledande forskarnätverk  inom humanitära frågor.

 

Det är idag farligare att vara hjälparbetare än att delta i FN:s  fredsbevarande insatser. Det pågår visserligen färre väpnade  konflikter nu än för tio år sedan, men dagens konflikter är mer  komplexa och därmed svårare att arbeta i. Konsekvensen är att utsatta  människor inte får den hjälp som de så desperat behöver.

 

Mer än hälften av attackerna mot hjälparbetare sker i tre länder:  Sudan, Afghanistan och Somalia. Samtliga är mångfacetterade  konflikter med ett svårt säkerhets- läge, där västerländska politiska  eller militära intressen ofta är involverade. I högriskområden som  dessa är biståndsaktiviteter ett tillräckligt skäl för att utsättas  för våldshandlingar.

 

Humanitära organisationer betraktas inte längre som neutrala utan som  en del av den västerländska politiska agendan – och därmed som  legitima måltavlor för attacker. Orsakerna är flera. Det humanitära biståndet har på senare år i allt  högre grad använts av regeringar för olika politiska syften och vid  militära insatser för strategiska intressen. Även  biståndsorganisationer blandar människorätts-aktiviteter och  demokratiutveckling med humanitärt bistånd, vilket ökar förvirringen  i fält.

 

Vi har upplevt konsekvenserna att denna sammanblandning på många  platser. Senast i Darfur, Sudan, där två av våra sektioner förbjöds  att arbeta och därmed tvingades lämna 100 000 internflyktingar i  Kalmalägret utan hälsovård samtidigt som ett utbrott av  hjärnhinneinflammation härjade. 

 

Beskedet kom omedelbart efter att Internationella brottmålsdomstolen  (ICC) beslutat att väcka åtal mot Sudans president Omar al-Bashir för  krigsbrott – trots att Läkare Utan Gränser inte samarbetar med ICC.

 

Bristen på säkerhet gör att humanitära insatser i praktiken är näst  intill omöjliga att genomföra i de svårast drabbade områdena.  Attacker är ett problem, tillgång till befolkningen ett annat.

 

Den svenska regeringen vill under EU-ordförandeskapet arbeta för att  stärka samarbetet mellan civila och militära aktörer internationellt  – en strategi som bidrar till att gränsen mellan humanitära och  militära insatser blir otydlig.

 

Det har blivit allt vanligare att militära styrkor som ingriper i en  konflikt kallar sina insatser för humanitära för att ge dem moralisk  tyngd.

 

På samma sätt händer det att militären ger humanitär hjälp med  ena handen samtidigt som de med den andra försöker tillskansa sig  strategisk information.

 

Självklart behövs militären för att främja fred och skydda civila.  Men de ska aldrig agera biståndsarbetare. Då riskerar de humanitära  principerna att urholkas och hjälporganisationernas neutralitet,  opartiskhet och oberoende att gå förlorad. Militära insatser kan helt  enkelt inte erbjuda hjälp på dessa villkor.

 

Sverige är även en varm anhängare av FN:s humanitära reformprogram  vars syfte är att förbättra den humanitära hjälpen genom ökad  samordning mellan olika aktörer.

 

Problemet är att hjälparbetet  snarast blivit mindre flexibelt och mer likriktat, istället för  snabbare och bättre anpassat till behoven.

 

Det visar våra  erfarenheter från länder som Kongo-Kinshasa och Sudan där FN- byråkratin försenat hjälparbetet och vi upplever att utrymmet att  agera som oberoende aktör blivit starkt begränsat. Svensk biståndspolitik betonar vikten av effektivitet, vilket är  positivt. Men samordning kan inte vara ett ändamål i sig.

 

För att  hjälpinsatserna ska bli så effektiva som möjligt måste de genomföras  utifrån verkligheten på plats. Biståndsminister Gunilla Carlsson och  försvarsminister Sten Tolgfors måste kunna se kritiskt på olika  samordningsinitiativ och inse deras begränsningar.

 

Humanitär hjälp handlar om att rädda liv här och nu, utan åtskillnad  avseende etnisk eller politisk tillhörighet eller religion och utan  att ta ställning i en pågående konflikt.

 

Det faktum att vi är neutrala, opartiska och oberoende är våra  främsta argument när vi förhandlar med stridande parter om tillgång  till nöd- lidande och en förutsättning för att kunna be- driva  hjälparbete. Att sätta de humanitära principerna ur spel gagnar in-gen.

 

DAN SERMAND

generalsekreterare Läkare Utan Gränser

 

anm- För något år sedan hade Fredskoalitionen Göteborg och SKV seminarier på Folkets Hus i Göteborg med bl.a Läkare Utan Gränser som tog upp just USAs nya taktik med sammanblandning av civilt och militärt och vådan av just detta. Något som  praktiserats både i Irak och Afghanistan. Detta utgör en sorts kombination av både muta och utpressning

USA på glid…

Filed under: Afghanistan,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,Syrien,USA — ingrid @ 12:59

usa-pa-glid

 Sista striden om oljan
30 aug av Mikael Nyberg Aftonbladet Om hur svenska soldater  slåss för USA i Afghanistan och Sverige mönstrar ut sin alliansfrihet och värnplikt.

Expressens politiske redaktör PM Nilsson jublade när USA angrep Afghanistan hösten 2001. Nu skulle en ”era av politisk och militär globalisering följa”: ”Ett fult ord för detta är kolonialism … Vi som tror på fortsatt internationalisering ska dock välkomna denna utveckling …”

Utrikesminister Anna Lindh gladde sig åt att kvinnorna i Afghanistan skulle slippa burkan, och riksdagen beslöt enhälligt att skicka svenska soldater för att säkra freden.

Åtta år senare är det inte tal om någon snabb operation för att infånga en hop terrorister och införa frihet och demokrati. Kvinnorna som fick betalt av utländska pressfotografer för att ta av sig burkan har satt på sig den igen.

Opiumodlingarna som talibanerna förbjöd är mer omfattande än någonsin och korrupta krigsherrar styr och ställer i Kabul. USA:s arméchef räknar med att ha stridskrafter på plats i åtminstone tio år till, Natos befälhavare talar om en kamp om Centralasien som ska pågå i åratal och president Obama trappar upp och utvidgar kriget.

Sverige är ett av få länder som hörsammat Vita husets begäran om fler soldater. Isaf-styrkan är numera helt underställd USA:s befäl och deltar i krigsoperationerna.

Tolgfors och …”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet”, försäkrar försvarsminister Sten Tolgfors (Dagens Nyheter 29 juli). Samtidigt tycks fientlighet mot frihetens företrädare tillta i Afghanistan. Invånarna förefaller inte uppskatta att deras byar föröds i jakt på misstänkta terrorister.

 Således har försvarsmakten skickat en kontingent tränad för psykologiska operationer till Afghanistan. Marknadsförare och psykologer ska förbättra relationerna till civilbefolkningen.

Försvarsministern fruktar att stridsviljan i ”truppbidragarländerna” kan komma svikta. Men hittills har svenska redaktörer och journalister villigt medverkat i mobiliseringen. Det är gott om inslag på temat snälla svenska soldater reser ut för att hjälpa kvinnor och barn mot mörkrets krafter.

Varje kolonialkrig har förpackats i kristlighet, humanism och ädla syften. Historikern Priya Satia skriver i Financial Times 21 maj om hur britterna på 1920-talet lärde sig att använda flyg mot araber och afghaner: ”på 45 minuter … kan en hel by praktiskt taget utraderas och en tredjedel av dess invånare dödas”, jublade Arthur Harris, senare chef för bombflyget under andra världskriget.

Men hemmaopinionen var inte mogen för insikten att distinktionen mellan civila och stridande blivit ”obsolet”. Det är likadant idag, fortsätter Satia. 98 procent av offren för de fjärrstyrda bomber och missiler USA i dag avfyrar i Pakistan är civila, tillstår en amerikansk officer. Hemmaopinionen mår bäst av att inget veta.

Krigsmålen sträcker sig långt utöver kampen mot terrorismen, förklarade USA:s biträdande utrikesminister Richard Boucher i juni 2008. Nu fanns ”en historisk möjlighet … att skapa ett öppet Afghanistan som kan fungera som en förbindelse för energi, idéer, människor, handel och varor från Centralasien och andra ställen ner till Arabiska havet”. Ett avtal stod just klart om en rörledning för naturgas från Turkmenistan över Afghanistan till Pakistan och Indien.

… Holbrooke.Richard Holbrooke, Obamas sändebud i Afghanistan och Pakistan, varnade senare för ”de ofantliga långsiktiga geostrategiska följderna” av penningflödet till petroleumrika utmanare som Ryssland, Iran och Venezuela. Alternativ energi hjälper, förklarade han.

Men kontrollen över oljan och naturgasen är avgörande: ”I hjärtat av den geostrategiska utmaningen för Förenta Staterna ligger fem länder med sammanknutna gränser … Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan.”
Dessa överväganden var aktuella redan vid Natotoppmötet under Kosovokrisen 1999.

USA tvingade igenom en utvidgning av de ömsesidiga försvarsförpliktelserna. De skulle nu inte bara träda i kraft vid ett väpnat angrepp utifrån utan också vid ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförseln av vitala resurser”.

Denna utvidgade rätt till självförsvar är ett privilegium för USA och dess förbundna att angripa och ockupera främmande länder. Sverige ansluter sig till följet. Professor Ove Bring sammanfattar gällande doktrin: ”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands och ofta utanför det europeiska närområdet.” Så mönstras alliansfrihet, territorialförsvar och värnplikt ut.

Nu tillhandahåller vi legosoldater för fossilkapitalismens sista strider. Hemmaopinionen mår bäst av att inget veta.

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress