M K Bhadrakumar Asia Times 1 september 2009 Dr Abdullah Abdullah- Afghanistans ‘moderna ansikte’ är en sällsynt f’ärdig produkt som kommit ur 1980talets motståndskamp. Han ser bra ut, är snyggt klädd. En engelskspråkig talesman för mujahideen, som i västliga salonger kan väcka upp Hindu Kushs spänningar och faror.
Den välsignade Norra alliansens ledare Ahmad Shah Massoud skulle aldrig ha haft en tanke på att förlora honom som talesman och tolk gentemot media. Alla som skakat Abdullahs mjuka händer kommer genast upptäcka att han aldrig kan ha hållit en Kalashnikov.
Detta trots att han med stor elegans skulle kunna tala om livet under sin tid med mujahideen. Det placerar Abdullah i en unik position, då han kan göra anspråk på att ha mujahideen i sitt släktträd utan att själv bli beskylld för att vara “krigsherre”.
Det går idag inte att finna någon annan “mujahid” än honom själv som skulle ha uppnått det Abdullah gjort genom att återuppbygga Karzais allians med “krigsherrarna” och få den motsträvige presidenten att gå med på ett omval, vilket säkert skulle bli hans finaste ögonblick.
Men Abdullah har också en fajt framför sig… Karzai, som bland afghanerna populärt kallas “hejaren” för sin skicklighet att utmanövrera sina opponenter, kommer inte att tvingas abdikera. Med officiella siffror då 35% av rösterna hade räknats, leder enligt Associated Press Karzai med 46.2% av rösterna och Abdullah med 31.4%. Karzai måste vinna över hälften av rösterna för att kunna undvika ett omval.
Då nu dagarna passerar, blir dödläget allt rörigare och rörigare. Det dokument som inte kommer förrän rösterna har blivit räknade, släpps den 17 september – och kommer säkert att lämna en hel del i spillror.
‘Bushs fruar’
Så här långt har Karzai varit den som skrattat sist. Tvärtemot de prognoser som USAs experter kommit med, att presidentvalet skulle skärpa de afghanska etniska klyftorna och att Karzais val skulle ge en “backlash” inom de områden som har pashtunsk majoritet. Inte något av detta inträffade. Pashtunerna avvisade Ashraf Ghani, den före detta anställde vid Världsbanken och USAs favorit.
Trots att han är en blåblodig ahmadzai, tillhörande en av Afghanistans största klaner, visar valutgången från Nangarhar att pashtunerna har avvisat Ghani, även om det förmodligen finns en anti-Karzaikänsla där som väntar på att tappas av. Med andra ord har amerikanarna spelat det etniska kortet och det har inte fungerat.
USA måste följaktligen sätta in Ghani i den maktstruktur inom regimen som Abdullah leder. Men varje dylikt kirurgiskt drag förutsätter omval i vilket Karzai kommer att landa i seger… Det som komplicerat den amerikanska planen var att ‘jokern’ klarade sig mycket bättre än vad Washington hade räknat med i de icke-pashtunska regioner, där Abdullah ansågs ha en viss fördel i att vara halvt tajik.
Karzai bokstavligt talat fångade in Washingtons gillande med att få Rashid Dostum att i sista ögonblicket återvända från Turkiet. Han kunde garantera sina 10% av de uzbekiska rösterna till Karzai, vilket visat sig vara avgörande. (Dostum har sedan dess återvänt till Turkiet, så USA har inte kunna göra något väsen av att han skulle ha funnits där för att smäda Karzai.)
Återigenn slog denna “baddare” huvudet på spiken, då han kallade in den tajikiska ledaren Mohammed Fahim och den hazariska shialedaren Karim Khalili att nomineras som vicepresident. Tillgängliga resultat från den norra och centrala provinsen (Takhar, Badakhshan, Kunduz, Baghlan, Balkh, Jowzjan, Sar-e-Pol, Bamyan, Parwan och Kabul) tyder på att Abdullah ligger efter Karzai med 10%.
Abdullahs föreställning har varit utan jämförelse. Som i hans födelseprovins i Panjshir, där han säkrade 87% av rösterna, och i den angränsande Parwanprovinsen, där han fick 63% av rösterna. Karzais mandat kan ses som tväretniskt, liksom Abdullahs, vilken som medhjälpare också har förlitat sig på en etnisk hazar, Charagh Ali Charagh, och en etnisk pashtun, Humayoon Wasefi, Det är tydligt att Fahim har uppnått ett stort tajikiskt stöd för Karzai, medan Khalili (och Mohammed Mohaqiq) vunnit hazarers support för Karzai, även om Dostum fick uzbekiska röster. (I 2004 års val fick Dostum som kandidat 11% av rösterna.)
Det är allt. Karzais spindelliknande webb av allianser med “krigsherrar” i den norra, nordvästra och centrala provinserna har inte varit någon match för Abdullah. Uppenbarligen hade det som rubbat denna nykomling, den överdivna beräkning som Washington gjort av Ghanis “pashtunska bas” och Abdullahs “tajikiska bas”. Några av huvudena på de särskilda representanter som funnits i Richard Holbrookes team kommer nu att få rulla.
USA misstog sig på att Ghani med sin urbana bakgrund från Världsbanken, skulle bli oemotståndlig för de sidsteppade pashtunerna. Tvärtom, pashtuner retar sig på afghaner som ger sig av för att göra karriär i huvudstäder i Väst. Och i vilket fall som helst avvisar man alla de man misstänker Washington för att ha pådyvlat dom…
Jeffrey Stern, som rapporterar från Jalalabad skrev i Slate Magazine: Hans [Ghanis] rykte som akademiker, teknokrat och reformvän är närmast fullödigt, men det internationella intryck han ger, visar en bild som afghanerna har lärt sig avvisa. I ett land som varit en fallgrop för imperier och ett schackspel för utländska intressen, blir politiker med externa band noga undersökta.
På Kabuls gator har jag på många sätt hört Ghani avfärdas som “ickeafghan”; “utlänning” och det mest välvilliga; “en intellektuell, ja, men inte presidentlik”. Det har förvisat honom till en politisk skärseld i vilken afghaner funderar ut målande namn som beskrivning av dessa: Zana-e-Bush står bokstavligt för “Bushs fruar”; orsag-shuyan betyder “hundtvättare”.
Återigen har Abdullahs effektivitet gett utdelning, då hans förknippats med Massoud (”Panjshirs lejon”), Men det är hans optimala framträdande. Abdullah har inte kommit med något program, inte heller har han något som bevisar att han kan göra det bättre än Karzai eller är kapabel till det politiska inflytande, som kan ge ett panafghanskt mandat att leda sitt land.
Till skillnad från Ghani, kan Abdullahs afghanska bakgrund bli svår att ifrågasätta.Viktigast av allt så finner Abdullah bevisligen stöd bland folk i Punjab. Visserligen stöder Mohammed Atta Abdullah, alltså “krigsherren” -guvernören i Balkh (en rival till Dostum). Så om på något sätt alla “anti-Karzai” röster sluter sig samman runt honom, och om man kan få Dostum att stiga åt sidan, då är inte allt förlorat och Abdullah kan fortfarande få Karzai att rusa efter sina pengamedel i ett omval.
Åtminstone är detta vad Holbrooke och hans team tror. Men för att det skall ske krävs omval. Som det nu är väntar man fortfarande på röster från västra och södra Afghanistan. Abdullah ser ut att få ett klent resultat i de regionerna.
Ismail Khan, den legendariska “krigsherre” känd som “emiren” av västra Afghanistan, backar fullständigt upp Karzai. Då det gäller de södra provinserna är dessa Karzais hemtrakter. Och Kandaharklanerna är notoriskt lokalpatriotiska.
Det är därför inte överraskande att Washington kommit fram till att det enda sätt som finns kvar att stoppa Karzai från att knipa åt sig segern är då valprocessen blir kontroversiell. Washington har snabbt backat iväg från det president Barack Obama hyllat som “detta historiska val”. Tyngdpunkten ligger nu i att racka ner på valprocessen och att “delegitimisera” resultatet.
Vartenda ord som Abdullah uttalat utnyttjas för att få valresultatet annullerat. USA ställer sitt hopp till den sk valgranskningskommissionen (ECC), som är fylld med hans kandidater, till att besluta om “hur oavhängigt valfusket varit” – för att citera New York Times. ECC är en organisation inom FN, men den fungerar nu som ett fikonlöv – ungefär som då man säger att de USA-ledda utländska trupperna i Afghanistan opererar under FNmandat. Givet ECCs sammansättning kommer man där inte att förbigå Abdullahs klagomål.
En krutdurk kan uppstå inom kommande veckor då den Oberoende Valkommissionen (IEC), en afghansk organisation, skall kunna säga att Karzai är den rättmätiga vinnaren och att ECC, som domineras av USA, annullerar resultatet av Abdullahs anklagelser. USAs intention är att ersätta IEC och genomföra omval under ‘den internationella gemenskapens’ överseende och FN
– alltså tillbaka till 2004 års modell och fortsätta deklarera att “demokratin” har vunnit i Afghanistan och under tiden fixa valresultatet för att säkra att tandemparet Abdullah-Ghani kommer till makten.
Det här är ett smart tänkande. Nedre gränsen går där Obamaadministrationen inte kan hindra Karzai från att segra. Det är en fråga för ett stormöte, huruvida Karzai har gett eller inte gett Holbrooke en reprimand och den senare har rest sig från bordet vid den veckans presidentlunch i Kabul. Alltså då båda sidor kom ut med olika versioner – och källor i Kabul fortfarande hävdar att Karzai tillrättavisat Holbrooke.
Och Washington har klargjort att “ingen skrek, ingen gick ut” – så vad som återstår att höra är, att Obama-Karzaiflörten långt ifrån är över. Helene Cooper från New York Times skrev, “Hur än fallet var med lunchen blev inte atmosfären så förgiftad mellan Förenta Staterna och herr Karzai att Obamaadministrationen blivit hämmad, vilken riktning det än tar.”
The Sunday Times kommenterade att “glödhett” lunchmöte“ verkar ha sänkt de amerikansk-afghanska relationerna till en eftertalibansk nivå”. Tidningen rapporterade att Holbrooke skulle möta sin brittiska, franska och tyska motpart i Paris på onsdagen och enligt en icke namngiven fransk officiell person, “ville Holbrooke ha omval för att straffa Karzai och visa honom att hans makt var begränsad.”
Men tiden rinner ut. USAs toppbefälhavare i Afghanistan, general Stanley McChrystal, förväntas lämna sin bedömning av den afghanska situationen till Obama någon gång denna vecka. McChrystal lägger grunden för en begäran om vida fler USAtrupper. Under tiden betyder den ständiga politiska återvändsgränden i Kabul, att afghanska regeringen inte är med på en så kritisk fas av kriget.
Om vi nu ironiskt nog är kvar vid Lord “Paddy” Ashdown, som nästan tagit Holbrookes jobb som Västalliansens utnämnde i Kabul, att i en intervju med BBC peka på att varje amerikanskt försök att “delegitimera” det afghanska valet betyder, att “kapaciteten minskar i våra ansträngningar att vinna tillbaka de pashtunska klanerna från talibanerna. Och de människor som sannolikt får mest ut av detta är talibanerna själva,” tillade Ashdown.
”Den nedre gränsen för vårt misslyckande i Afghanistan, och då måste vi nu vara beredda på att se vårt misslyckande i ansiktet och inte ljuga om Karzais otillräcklighet. Den nedre gränsen ligger i vår kompletta oförmåga att inom det internationella samfundet arbeta tillsammans och tala med en röst; att ha en klar plan …och ett tydligt antal prioriteringar. Om vi vill sätta fingret på det afghanska misslyckandet, då borde vi peka ut oss själva hellre än president Karzai.
Karzai insisterar på att han är den rättmätige vinnaren i det afghanska presidentvalet och att han inte är beredd att gå igenom ett omval för att tillfredsställa de amerikanska kraven. Och dessa mujahiden “krigsherrar” backar upp Karzai. I en sådan situation, ifall Obamaadministrationen driver frågan, är den stora faran att en helt ny politisk dynamik uppstår tillsammans med en redan existerande utmaning från en fullfjädrad motståndare.
Helt säkert kan inte tandemparet Abdullah-Ghani hålla ihop Afghanistan. De två “teknokraterna” må vara bra inom sina respektive expertområden – media och utvecklingsekonomi. Men de är inga framtidsmän som kan styra från barrikaderna då fienden står vid portarna.
Obamadministrationen måste visa en vilja att på djupet samarbeta med Karzais strategi att involvera de konventionella maktgrupperna, eftersom ingen idag har makt att kontrollera det afghanska systemet och ta ledning över den fragmenterade politiken, samtidigt som man fortsätter med kampen mot al-Qaida och talibanerna.
Farliga tider ligger framför oss. Obamaadministrationen borde veta att om Holbrooke på sitt sätt “tyglar” Karzai, skulle den afghanske presidenten inte vara värd någonting alls, Afghanerna skulle ge Abdullah och Ghani öknamnet Zana-e-Obama – “Obamas fruar” – och hur kan det hjälpa McChrystals krigsstrategi?
övers Ingrid Ternert
