av Mikael Nyberg Aftonbladet
‘Vi måste sitta med vid bordet för att kunna påverka.’ Under denna maxim har politiska och fackliga ledare sålt ut allt möjligt och omöjligt de senaste åren.
Nu sist avstod LO- och S-ledningen från möjligheten att med ett nej till Lissabonfördraget värna svenska fackliga rättigheter mot EU-domstolens framstötar. Det gick inte ens att i avvaktan på besked fördröja processen.
I största hast måste papperen skrivas på, och svensk grundlag och andra småttigheter avtalas bort, för nu gällde det att komma med och påverka det nya Europa. Men Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, som en gång var en pacifistisk organisation, har nog drivit argumentet längre än någon annan. Vi måste vara med och kriga i Afghanistan, Då får vi nämligen ”en större trovärdighet när vi kritiserar andra länders krigföring och har lättare att påverka”, förklarade ordföranden Anna Ek nyligen i Aftonbladet 18/8.
Chefen för Centre for European Policy Reform, Charles Grant, en av de stora pojkar som brukar sitta med vid bordet, klagade i Financial Times över den bristande stridsviljan hos många av unionens medlemsstater.
Skjutglada stormakter som Storbritannien och Frankrike borde därför inrätta ett exklusivt militärt organ i EU:s hägn: ”Varje land som vill komma med i en sådan klubb skulle tvingas uppfylla vissa villkor baserade på militär förmåga och attityd till användningen av våld.” Det är inget tvivel om att en sådan krigsklubb skulle få en viss betydelse. Vad föreslår Svenska Freds att Sverige ska göra för att få vara med och påverka? Skjuta fler afghaner?
