av Torbjörn Pettersson generalsekreterare för svenska Afghanistan-kommittén
Natos militära strategi leder med stor sannolikhet till mer lidande för civilbefolkningen utan att talibanrörelsen besegras.
Nu gäller det att hitta ett ledarskap som vågar ompröva misslyckandet utan att vända Afghanistan ryggen.
Natos bombning i Kunduz i norra Afghanistan har väckt upprörda känslor både i Afghanistan och Europa.
Bombningen har fördöms och lett till debatt i de länder som bidrar med trupp till Nato. Natos befälhavare presenterade nyligen en självkritisk översyn som förordar en drastisk minskning av flygbombningar i kriget mot talibanrörelsen, men det militära synsättet dominerar fortfarande det internationella samfundets stöd till Afghanistan.
Det är Natogeneraler som fattar de avgörande besluten i Afghanistan och för den som har en hammare i handen ser alla problem ut som en spik. Risken är därför stor att Natos översyn bara startar ytterligare ett varv i en neråtgående spiral där nya styrkor till enorma kostnader skickas till Afghanistan för att skydda de som redan är där. Vad som behövs är ökade diplomatiska ansträngningar och mer bistånd kombinerat med en helt ny militär strategi:
Jakten på Al Qaida måste avbrytas
Det mest nedslående i Barack Obamas politik är att han vidhåller jakten på Al Qaida som det främsta motivet för insatsen i Afghanstan. Men de som planerade attackerna den 11 september 2001 greps i Pakistan 2003 och kopplingen mellan talibanrörelsen i Afghanistan och Al Qaida är mycket svag idag. Att besegra terrorister med militär trupp är inte möjligt. USAs offensiva krigföring måste avbrytas. Dess enda effekt är att stärka talibanrörelsens rekryteringar.
Militära enheter ska inte sköta den civila återuppbyggnaden
USAs förre försvarsminister Donald Rumsfeld skapade 2003 regionala återuppbyggnadsgrupper (PRT) för att kanalisera det civila stödet via militära enheter. Denna illa genomtänkta sammanblandning av militärt och civilt stöd har därefter permanentats och används av ett stort antal europeiska länder.
Det (militära stödet) har lett till ett sällsynt kaotiskt stöd som förutom att det sannolikt är världens dyraste form av bistånd också minskar den afghansk regeringens beslutsansvar för återuppbyggnadsarbetet.
Sammanblandning av civilt och militärt stöd hämmar dessutom humanitärt hjälparbete, eftersom biståndsorganisationer ses som en del av den militära kampanjen mot talibanrörelsen och därför blir mål för talibanattacker. I stora delar av landet kan därför inte humanitära organisationer nå ut till nödlidande afghaner.
Utländska trupper kan inte vinna förtroende för statsbyggnaden
De senaste årens militära mantra har varit att vinna ”hearts and minds” i Afghanistan. Tanken är att bedriva ett anti-gerilla krig där syftet är att vinna afghanernas sympati och förtroende genom utländsk militär närvaro som avskräcker gerillan. Men för talibanrörelsen är utländska förband som sockerbitar för flugor.
Genom synliga biståndsfinansierade projekt försöker militära förband komma åt att göra sig populära bland civilbefolkningen. Den amerikanska militäre befälhavarens biståndsbudget för detta syfte var i fjol större än Afghanistans nationella budget för utbildning och hälsovård. Även många EU-länder kanaliserar betydande delar av sitt bistånd på detta sätt. Synliga biståndsprojekt blir viktigare än fattigdomsbekämpning och statsbyggnad.
Men utländska, oftast ickemuslimska, militära förband kommer aldrig att kunna ge legitimitet åt den afghanska regeringen. Endast om den afghanska regeringen genom sina egna insatser vinner sympati och förtroende kommer freden att vinnas och talibanerna att besegras. Biståndets mål måste vara fattigdoms-bekämpning och statsbyggnad – inte militär PRverksamhet!
Det militära misslyckandet i Afghanistan under 2009 är tydligt:
•Antalet civila dödade ökar. Redan första halvåret 2009 dödades enligt FN 1013 civila, en ökning med 24 % på ett år.
•Talibanrörelsen har vunnit ytterligare framgångar och krigshandlingarna ökat dramatiskt även i nordliga delar av Afghanistan.
•Utrymmet för humanitärt hjälparbete krymper i stora delar av landet. Såväl talibaner som utländska styrkor hindrar civila biståndsinsatser och humanitär hjälp.
•Det pågående presidentvalet illustrerar den omfattande korruptionen i den afghanska stats-apparaten. Allt fler afghaner vänder regeringen ryggen och risken för en akut förtroendekris är hög.
De som har det afghanska folkets bästa för ögonen står inför ett vägskäl. Det finns ingen militär lösning på konflikten i Afghanistan. Det är dock lika svårt att se att civil återuppbyggnad skulle vara möjlig helt utan militära fredsfrämjande insatser.
Att dra tillbaka de utländska trupperna skulle med stor sannolikhet störta landet i inbördeskrig ganska omgående. Men att fortsätta Natos militära strategi leder med stor sannolikhet till mer lidande för civilbefolkningen utan att talibanrörelsen besegras.
Storbritannien, Tyskland och Frankrike har nu krävt ett FN toppmöte som formulerar en tidtabell för att fasa ut omvärldens militära och civila stöd till Afghanistan. Initiativet är bra om det flyttar ledarskapet från Nato till FN. Risken är dock att utgångspunkten enbart är hemmaopinionens låga förtroende och att resultatet blir ökad kortsiktighet för stödet till återuppbyggnadsinsatserna. En kortsiktig exitstrategi är inte vad Afghanistan behöver.
Fattigdomen
och fragmentiseringen är djupgående efter tre decennier av krig och perspektivet måste vara långsiktigt när det gäller återuppbyggnadsinsatser, inklusive att bygga en fungerande rättsstat samt att reformera och operativt understödja afghansk militär och polis. Viktigare än nya toppmöten är ett ledarskap som vågar ompröva misslyckandet utan att vända Afghanistan ryggen.
