Fredskoalitionen Göteborg

av M K Bhadrakumar (kort)

…Det är uppenbart att tiden efter att oroligheterna uppstått i Xinjiang-provinsen, har Kina känt en ökande oro över den djupnande krisen i Afghanistan och hur den skulle komma att påverka landets nationella säkerhet.

En vändpunkt uppstod emellertid i det åtta år långa kriget, då det internationella samfundet inledde en rasande debatt om de alternativa scenarier – för och emot – som kunde gälla för dagens Afghanistan.

Idag står kriget vid ett vägskäl, där talibaner krigat så att de formidabla  USAledda NATOstyrkorna hamnat i en återvändsgränd.

NATO har långt ifrån ännu velat erkänna att en ”seger” i kriget mot talibanerna inte längre verkar trolig och det man kan finna inom möjligheternas ramar är att avvärja ett nederlag och nå ”framsteg i afghaniseringen” av kriget.

Tidpunkten för artikeln är också betecknande för det Barack Obama återgett i mars. I stort sett svänger debatten om USAs krigföring mellan förstärkning av krigsansträngningarna genom att öka den afghanska truppstyrkan eller en minskning i omfattning till ett kontramotstånd.

Det finns mycket pikanteri avslöjat i debatten i förhållande till den amerikanska krigsopinionens nedgång, vilken nu vänt sig emot kriget i Afghanistan. Det sker också en årlig debatt om Afghanistan i FNs Säkerhetsråd, vilken i måndags tog sin början i New York. Där föreslog man sammankalla en stor konferens i frågan före årsskiftet.

Artikeln i China Daily kom med några viktiga kommentarer

För det första begär man att Washington avslutar sina militara operationer i Afghanistan. Helt klart på grund av att det brådskar med en försoning bland de stridande afghanska grupperna och USA behöver då inleda med att i stort sett avsluta sina egna militära operationer.

För det andra, med det dramatiska skifte som har ägt rum i den amerikanska allmänna opinionen – där 58% av befolkningen nu står i opposition till kriget, ”har inte Obama råd att riskera sin politiska karriär på ett impopulärt krig”.

För det tredje, visualiserar inte artikeln al-Qaida som en stark faktor för att rättfärdiga kriget… Det är onödigt poängtera, att artikeln strider mot NATOs påstående om att kriget i Afghanistan skulle innebära ett skydd för Västvärlden gentemot hotet från den internationella terrorismens.

Återigen är det oberoende av och ligger inte i allliansens uppgift, att rädda Väst från den internationella terrorismens uppförstorade hotbild, då bortsett från att detta är Västs första ”utomnationella” operation.

Krigets geopolitik har i artikeln fullständigt utelämnats. Det överstämmer med den syn man har i Kina om att det afghanska folket i princip skall bestämma över sin egen framtid. Därmed  säger artikeln fullständigt adjö till den kontroversiella tes som förfäktas av vissa experter, att inrätta en regional lösning på kriget där USA går med på en stor uppgörelse tillsammans med större regionala makter som Ryssland, Kina, Indien och de  Centralasiatiska staterna.

Betoningen ligger istället på FNs Säkerhetsråd som förväntas ansvara för att leda och övervaka uppgörelsen i Afghanistan och därmed utgör alltså de permanenta medlemmarna nyckelstater…

Det är första gången en kinesisk kommentar öppet åberopar ett omedelbart bortdragande av USAs och NATOs trupper från Afghanistan som en förutsättning för fred. Vad artikeln inte säger är lika viktigt.

För det första skiljer man det sk afghanska problemet från AfPak, den afghansk-pakistanska frågan. Artikeln ger heller inte en enda referens till Pakistan. Man bör emellertid anta att det kinesiska perspektivet i sin helhet misskrediterar USAs militära närvaro i regionen, då inbegripet Centralasien såväl som Pakistan.

Den bästa möjligheten att komma ifrån Pentagons tryck, är om Obama väljer att utnyttja en snabbt växande antikrigsstämning i landet. Ifall han beslutar sig för att avsluta kriget, ”betyder det inte enbart att gå den amerikanska allmänhetens förväntningar till mötes och rädda fler amerikanska liv, utan också att med det återfå USAs fredliga rykte och förhöja presidentens personliga politiska utsikter”.

Artikeln slutar utan att dra någon historisk analogi med Lyndon Johnsons presidenskap under Vietnamkrigets dagar, men varningen skallar högt och klart om att kriget riskerar att allvarligt skada Obamas politiska karriär och rasera hans utsikter för en andra valomgång i presidentskapet.

Det finns inga alternativ förutom en politisk lösning genom nationell försoning. Varje sådan process bör involvera samtliga ”nyckelaktörer” som kunnat spela en avgörande roll i besluten om landets framtid ”, särskilt den afghanska regeringen, talibanerna och de grupper man allmänt kallar ”krigsherrar”.

Idag inlåst i en ”kaotisk strid”  inbegripet de USAledda koalitionsstyrkorna, ”den afghanska regeringens trupper och inhemska krigsherrar” samt talibaner och al-Qaidastyrkor. Underförstått har stridslinjen dem emellan nu suddats ut.

Samtidigt tvivlar man ingenstans i artikeln på huruvida de sk ‘krigsherrarna’” kan betraktas som seriösa aktörer i det politiska schackspelet. Det öppnar väg för Karzai’s pragmatism och avvisar den opportunistiska hållning som USA och dess västallierade står för med att hålla Karzais allierade utanför denna maktstruktur.

Krigets geopolitik utelämnades helt i artikeln. Det ligger i linje med den kinesiska syn som säger, att det afghanska folket i princip bör ansvara för sin egen framtid. Med detta säger artikeln fullständigt adjö till den kontroversiella tes, som en del experter företräder om en regional lösning på kriget, då nu USA går in i sitt ‘stora spel’ med större regionala länder sådana som Ryssland, Kina och Iran, Indien och de Centralasiatiska Republikerna.

För det fjärde, I den afghanska politiska förvirringen tillkommer ett ”inrikespolitiskt kaos”. Omräkning av rösterna i valet bygger på det.

För det femte, Karzai verkar öppna upp en process med trepartssamtal med talibanerna och de större krigsherrarna, såvida USA önskar avsluta sina militära aktioner.

För det sjätte, om det internationella samfundets roll. Å ena sidan efterlyser man ett stöd för en inrikespolitisk afghansk fredsprocess och önskar ha fördel av de grundläggande antikrigsstämningar som finns i USA. Det för att ”påverka” Obama till att avsluta kriget och dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan.

Det kunde ha varit nyttigt för Obama att åberopa det ”internationella tryck” som en ”andra ursäkt” för att dra tillbaka de amerikanska styrkorna. FNs Säkerhetsråd borde få en ledande roll i att organisera den konferens som ska genomföras på basis av konsensus bland  Säkerhetsrådets fem permanenta medlemsstater om en vägkarta och tidtabell för en uppgörelsen om Afghanistan.

En ‘kinkig fråga’ återstår vad gäller parterna, om de kan acceptera talibanerna som blivande nyckelspelare och dessutom få med sig al-Qaidas styrkor, vilket kunde vara en ‘känslig fråga’ med tanke på den stundande internationella konferensens utkomst.

Slutligen säger artikeln, att när väl USA dragit tillbaka sina styrkor från Afghanistan, krävs en internationell fredsstyrka till stöd för den afghanska regeringen och dess säkerhetsstyrkor, vilken företrädesvis kan stå under FN eller ett regionalt stöd.
övers Ingrid Ternert