Fredskoalitionen Göteborg

4 november, 2009

Nu gäller racet bara en häst

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, NATO, USA, ekonomi — ingrid @ 2:11

arabhingst-Egypt

USA fördärvar det afghanska valet
av M K Bhadrakumar 3 nov Asia Times

 

Abdullah Abdullahs vägran att ta del i det afghanska presidentvalet  den 7 november är en vattendelare. Från sin egen synvinkel gjorde denna  före detta utrikesminister det enda förnuftiga och la noga fram att han inte hade någon som helst del i ett omval, där han skulle haft noll chans att vinna.

President Hamid Karzai har också visar Abdullahs västliga sponsorer dörren. De hade hoppats på att uppnå en ’sista minuten uppgörelse’ som kunde gett deras skyddsling Abdullah någon slags ställning i en framtida administration. Abdullah såg utifrån en sådan framtida position, att lagen om minskande återbäring då skulle kommit att gälla, såvida han fått  fortsätta fjäska för Karzai.

 

Karzai bedömde Abdullah som ett framtida horn i sidan – eller ännu värre, en trojansk häst för västmakterna, så att ha honom i regeringen i någon allvarlig fråga, kunde helt enkelt resultera i att Karzai skulle få tillbringa sömnlösa nätter i presidentpalatset.

 

I vilket fall kunde Karzai kalkylera om huruvida Abdullah redan kunnat åsamkat en maximal skada genom att servera sina tjänster till presidentens dottersöner i Väst. Karzai vet också att han i fortsättningen kommer att åtnjuta ett starkt stöd  inifrån de största icke-pashtunska grupperna, så länge hans samarbete förblir intakt med i första hand mujahidinledarna Mohammed Fahim, Karim Khalili, Ismail Khan, Rashid Dostum och Mohammed Mohaqiq.

 

Det verkliga politiska spelet i den stora afghanska stilen är nu, då det hela börjar och den rena skuggboxningen är över. I centrum för den politiska teatern står Karzai. Han har vänt frågan emot västmakterna, men glömmer heller inte så lätt de föregående årens oupphörliga försök att få ner honom och dessutom att göra honom till åtlöje.

 

Men ännu mer har det varit.  Attackerna mot honom och medlemmarna av hans familj har skett i en västlig stil för att mucka gräl i namn av demokrati. Den senaste bredsidan i New York Times, där hans bror Wali Karzai blev porträtterad som en droghandlare, har nu kommit till en punkt utan återvändo. (anm IT Men detta om brodern är ju fullständigt sant)Amerikanska tjänstemän som talat ut om det hela har vållat USAs intressen i Afghanistan en kolossal skada.
Det var antagligen menat som ett desperat sista försök att slänga mer skit mot Karazi.  John Kerry, ordförande i USA-Senatens Utrikeskommitté, skall också ha försökt. Washington kommer nu inte att få till en utfrågning angående denna artikel i New York Times (anm- vilket som sagt talar för sig själv)

 

Varje sådan utfrågning kommer att dra fram ett antal skelett ur garderoben som vare sig Kerry eller USAs president Barack Obama vill se. Washington måste ha noterat det allvarliga i detta, eftersom New York Times rapportering kommit från ingen mindre än den afghanska ministern för bekämpning av narkotika, General Khodaidad Khodaidad.

 

Ministern drog fram Afghanistans bäst bevarade hemlighet i ljuset: den roll som de utländska trupperna har i droghandeln (anm IT-Men just det har ju varit känt i åratal, se bara statistiken över storleken på opiumskördarna, till gagn inte minst för CIA själv, vilka ökat enormt sedan talibanernas fall.) En sak som måste undersökas är, det som den förra generaldirektören för Pakistans InterServices Intelligence (ISI), General Hamil Gul, framfört om att det amerikanska militära flygvapnet har utnyttjats för drogtrafficking i landet (anm IT och flugit vidare till Kosovo).

 

Det kunde vara lämpligt att helt ignorera frågan, vilket de välinformerade ryska källorna har gjort. Det har också kommenterats i media att USAs trupper hållit på med fantastiska drogaffärer i Afghanistan, vilka då handlat om upp till hundratals miljoner dollar.(anm IT Men detta har ju sedan länge också blivit belagt från flera trovärdiga källor, bl.a en tidigare engelsk ambassadör i området)

 

Khodaidad är en vida beläst professionell tjänsteman som vet vad han talar om. Indierna känner honom väl, liksom ryssarna. Khodaidad har gått igenom den prestigefyllda indiska militärakademin i Dehra Dun och är en ‘produkt’ av den berömda Fronze Military Academy i Moskva.  Han har bevisligen också tjänat inom den kommunistiska regeringen i Kabul som en högt dekorerad general. Han ledde också stormtrupper av fallskärmsbrigader under 1980-talets krig och tjänade som befälhavare över armén i det besvärliga Kunduz och Takhars frontlinje, då man mötte Ahmad Shah Massoud inom den Norra Alliansen. Han ‘är också i tjänst i Storbritannien, där han under decennier har levt i exil.

 

När så Khodaidad för någon söndag sedan sa, att North Atlantic Treaty Organization, NATOs, kontingenter från USA, Storbritannien och Canada ”beskattar” produktionen av opium i de regioner som står under deras kontroll, framförde han en allvarlig varning å Karazis vägnar. Detta var ett enkelt, direkt meddelande: ‘Kasta inte sten i glashus’.

 

Det är Västmakterna som systematiskt med en ändlös rad av åtgärder av ren idioti under denna ledsamma resa inte har tagit i beaktande det afghanska folkets kultur och traditioner. Från och med nu behöver man minska talet om ”krigsherrar” och ”krigande” och lära sig själv att uppträda – så länge ens egna soldater finns i Afghanistan – på det sätt Karzai önskar.

 

Han kunde på sitt sätt också komma till makten i en andra omgång (är alltså också skicklig i valfusk), trots vissa önskningar och uppsåt hos Västmakterna. Saken är den att man kommit till den punkt, då man behöver  begrava sina olikheter och utföra en lugn inventering. Det ligger riskfyllda tider framför oss. Själva Obamas presidentskap befinner sig i farozonen; Västmakerna har inte råd med ännu ett misstag.
 

I institutionella termer får både Vita Huset och USAs StatsDepartement arbeta i uppförsbacke för att lyckas återknyta banden med Karzai. Ur alla synvinklar är samarbetet mellan Karzai och Obama rätt dåligt. Uppenbarligen utnyttjar de inte ens satellittelefon när de talar med varandra. Något sådant skulle aldrig ha hänt mellan två skickliga politiker.

 

Dessutom har det särskilda AfPaksändebudet Richard Holbrooke kommit att bli persona non grata i Kabul. Senator Kerry gjorde den berömda armbrytningen med Karzai för ett par veckor sedan och tycks också han ha bränt sina skepp. Det är då möjligt att be förre president George W Bush att komma ur sitt tillbakadragna liv och samtala om saker och ting med Karzai. De har varit kompisar och brukade utnyttja telefonen åtminstone varannan vecka. Men det är inget förståndigt sätt att utkämpa ett krig på – alltså under den tidigare chefens kommando.

 

I det stora hela är Pentagon den ende vinnaren. Försvarsminister Robert Gates har hållit sig ‘ren’.  Han är enormt erfaren både i statsmannaskap och byråkratiskt krångel, och från 10 000 miles i Hindu Kush kan han avgöra det lämpliga i att bli av med detta smutsiga bråk, där Washington är hoptussad med den här motsträvige afghanska ledaren. Han visste att det bara kunde sluta illa och viktigare än så, att det kunde bli nödvändigt för Obama att fortfarande ha att göra med Karzai i dessa motigheters efterdyningar.

 

Obamas beroende av Pentagon för att ”klara” Karzais regering och få med Kabul längs den framtida krigsstrategin har nu ökat enormt. Lyckligtvis kan försvarsminister Gates lita till ambassadören, den fd generalen Karl Eikenberry, att komma till sin  hjälp. Denne har excellenta förbindelser med mäktiga ‘krigsherrar’ sådana som Fahim, utifrån hans två arbetsresor under kriget i Afghanistan.

Så var det också under Eikenberrys första arbetsresa under 2002-03 som ”krigsherren” Fahim tjänade som maktfullkomlig försvarsminister i Karzais kabinett. Som en fin gest idag valde i själva verket Obama ut någon som är så omåttligt bevandrad i orientalisk kultur och tradition på en skolad, personlig nivå som just Eikenberry för denna känsliga post i Kabul. (Eikenberry är utbildad från Harvard och har varit doktorand i Stanford i Östasiatiska Studier.)

 

Vid den tid Eikenberry anlände till Kabul under hans invigning i maj, hade Washingtons kontakter med Karzai blivit rätt så skakiga och närmast oreparerbara. Eikenberry fick då se fram emot att åter börja bygga kontakter på sitt eget sätt – en enastående möjlighet och samtidigt en formidabel utmaning för en så remarkapel högutbildad soldat-diplomat.

 

De föregående månadernas turbulenta fas centrerad kring det afghanska presidentvalet kommer att lugna ner sig långt innan folk i Väst skulle kunnat tänka sig. I själva verket har alltför mycket gjorts helt i onödan – utifrån ”legitimitets” faktorn i det afghanska valet. Det handlade aldrig om legitimitet, eftersom i detta fall det afghanska folkets verkliga bekymmer legat någon annanstans. Vad gäller det internationella samfundet alltså den sk västvärlden, var denna sk ickevästliga värld rätt van vid att ha att göra med Karzai och man blandade aldrig ihop detta med demokratins plats i Afghanistan.

 

Den allmänna uppfattningen i världens länder var att några få huvudstäder i väst medvetet gjort valets ”legitimtet” till en stor fråga för att  politiskt ”mjuka upp” Karzai  och få honom mör som gelé, och om han ändå skulle stå pall, att få bort honom från makten.

 

Ändå bevittnade världskommuniteten i tysthet den brittiske premiärministern Gordon Brown, USAs utrikesminister Hillary Clinton, den franska utrikesministern Bernard Kouchner, FNs generalsekreterare Ban Ki-moon och NATOs general-sekreterare Anders  Fogh Rasmussen. Alla skallade de unisont om att det borde bli ett omval och att Karzais brist på 0.3% av rösterna i den första valomgången gjorde honom ”illegitim” i det afghanska folkets ögon. (Karzai missade precis de 50% av avlagda röster som hade krävts för att undvika ett omval.) (anm IT: författaren nämner  inte här det väldiga valfusket)

 

Det hela kom att bli en första rangens fars. Att Abdullah abdikerat från den politiska arenan kommer inte att sätta eld på Kabul River. Det kommer heller inte att bli något krig mellan pashtuner och tajiker. Även Mohammed Atta, Balkhs guvernör som ordnat valfusk för Abdullah i Amu Daryaregionen och hotat med våld om Karzai blev vald, kan nu se skriften på väggen.

 

Attas problem är i själva verket en gammal pågående fejd med Dostum (och Mohaqiq) – och inte så mycket med Karzai, som västlig rapportering fåtts att tro av Abdullahs mediapersoner. Det är då lika gott att Turkiet kan få ledarskapet för ISAF (International Security Assistance Force) då just den turkiska regeringen i Ankara har ett avsevärt inflytande över Dostum.

 

Man skulle kunna tycka att Washington borde kunnat utnyttja den turkiska regeringen i Ankara bättre som ”medlare” för Karzais nya regering. Turkiet skulle kunna bli betydelsefull i denna roll. I stora drag kommer Afghanistans nära grannar (eventuellt till viss del utom Pakistan) att finna Karzais nya team lätt att arbeta med. Den nya uppsättningen innehåller personer som sedan länge är kända i Moskva, Teheran, Tashkent och Dushanbe. Att återinföra ett sådant team i Kabul kommer att inge ny tillförsikt i denna regions huvudstäder.

 

Den stora frågan är nu hur talibanerna ser på den afghanska politiska utvecklingen. En komplex bild kommer då fram. USA drar sig närmare en diskussion om sättet att leva med talibanerna och Karzai har folk med talibanförbindelser. Ironiskt nog är Wali Karzai (anm IT brodern och Afghanistans största heroinhandlare) en förespråkare för talibanska traditioner. Det skulle inte överraska om en anpassning av politiken inom en mycket nära framtid kommer att fördjupas med den mäktige Gulbuddin Hekmatyar.

 

Det vore dumdristigt att tro att den Norra Alliansens gamla krigshästar har en låst uppfattning om talibanerna – eller för den delen, om Pakistan. Det är helt enkelt inte så afghansk politik fungerar. Det som den yttre världen – inklusive stora huvudstäder i närheten som New Delhi – ofta inte kan inse är, att stridslinjerna aldrig varit helt utmejslade – som i Hindu Kush. Något som alltid kan förväntas i varje inbördeskrig och i grunden är rotat i ett slags syskonmord.

 

Ifall Hekmatyar går över dit, skulle en synbar polarisering ske mellan mujahedin. Vi kommer då synbart att befinna oss  i historien någonstans under tidigt 1990tal efter att den berömda FNdiplomaten Diego Cordovez och Röda Armén hade lämnat HinduKush och någon gång innan talibanerna anlänt in på scenen och förstörde partyt.

 

Men om Hekmatyar väljer politiken framför kriget, då skulle också ett stort hinder bli undanröjt med att isolera de oförenliga elementen inom talibanerna – de så kallade Quetta shura (rådslag) och Haqqanis nätverk. Intressant nog har den pakistanska underrättelsetjänsten ISIs chef ansökt om audiens hos den saudiska kungen i Riyadh.

 

 

Övers Ingrid Ternert

5 november, 2009

De nya imperierna och krigen

Sparat under: Jugoslavien, Mänskliga Rättigheter, NATO, USA, ekonomi, terrorism — ingrid @ 7:14

soilders SOA

Nedgången för de stora europeiska imperierna kom i samband med det första och andra världskriget

Med den Stora Depressionen i mellanperioden.

Inför möjligheten av en total global kollaps ökar utsikterna för ett stort globalt krig. Historiskt sett karaktäriseras tider med imperiers nedgång och kris i ekonomin av ett ökat internationellt våld och krig,,
 

Idag kan världen vara vittne till ett USAimperium på nedgång, själv en produkt av det andra världskriget.

Som efterkrigstidens imperiehegemon drev Amerika det internationella penningsystemet och verkade som segrare och den globala politiska ekonomins förlikningsman.

För att klara den globala politiska ekonomin, skapade USA världshistoriens enskilt största och mäktigaste militärmakt. En ständig kontroll över den globala ekonomin krävde ständig militär närvaro och aktion.

Nu då både det amerikanska imperiet och den globala politiska ekonomin befinner sig i nedgång och kollaps, har utsikterna dramatiskt ökat för ett våldsamt slut på det amerikanska imperiet .

 Denna essä har delats upp i fyra delar. Den förstas delen täcker USA-NATOs geopolitiska strategi sedan det kalla krigets slut, i början på den nya Världsordning, då man la fram en västimperialistisk strategi, som lett till kriget i Jugoslavien och “Kriget mot Terrorn.”

Del 2 analyserar de “mjuka revolutionernas” natur eller “färgrevolutionerna” i USAs imperialistiska strategi, då man fokuserade på att etablera sin hegemoni över ÖstEuropa och CentralAsien.

Del 3 analyserar den imperialistiska strategins natur vid konstruktionen av den Nya VärldsOrdning, som visar de ökade konflikterna i Afghanistan, Pakistan, Iran, Latinamerika, ÖstEurope och Afrika; och den potential dessa konflikter har till att starta ett nytt världskrig mot Kina och Ryssland.

Att definiera en Ny ImperieStrategi

1991, i samband med kollapsen av Sovjetunionen, började USA-NATOs utrikespolitik återskapa sin roll i världen. Kalla Kriget tjänade som ett medel mot det Sovjetiska hotet. NATO i sig själv bildades för det enda syftet att forma en anti-Sovjetisk allians. Då väl USSR var borta, hade NATO inget skäl till att existera och USA måste därför finna en ny anledning för sin globala imperiestrategi.

 
1992 hade USAs Försvarsdepartement under försvarsminister Dick Cheneys ledarskap, senare vicepresident hos George Bush Jr, skrivit ett dokument med riktlinjer för USAs politik. Det refererade senare till ett dokument som Pentagons Paul Wolfowitz [senare George Bush Jr vice försvarsminister och chef för Världsbanken], skrivit om amerikansk utrikespolitik efter det Kalla Kriget, vanligen kallad “Den nya världsordningen”.

 
Försvarsplansdokumentet 1992 läckte ett nytt avslöjande i ett brett politskt uttalande, att Försvarsdepartmentet hävdar att Amerikas politiska och militära mission efter det Kalla Krigets slut är att försäkra sig om, att ingen stormaktsrival kommer att bildas i Västeuropa, Asien eller i Sovjetunionens tidigare områden och att “detta klassificerade dokument talar om fallet med en i världen dominerande supermakt, vars ställning kan uppnås genom konstruktivt tillvägagångssätt och tillräcklig militärmakt för att avskräcka varje nation eller grupp nationer från att utmana det amerikanska ledarskapet.”

 
Dessutom skissar det nya fördraget fram en värld med en dominerande militärmakt vars ledare ‘måste upprätthålla en avskräckningspotential mot eventuella medtävlare och till och med aspirera på en större regional eller global roll’. Bland de utmaningar som kunde finnas mot det amerikanska ledarskapet tog dokumentet upp “det regionala kriget mot Irak och det mot NordKorea” och identifierade Kina och Ryssland som sina större hot.

Man föreslår vidare att Förenta Staterna också kunde överväga att sträcka sig till de östra och centrala nationerna i Europas säkerhetsordning, på samma sätt som idag till SaudiArabien, Kuwait och andra Arabstater vid Persiska Viken.”

NATO och Jugoslavien

Krigen i Jugoslavien under 1990talet tjänade som en ursäkt för NATOs fortsatta existens i världen och för att utsträcka Amerikas imperieintressen till Östeuropa.
-
 
Världsbanken och IMF satte en gräns för destabiliseringen av Jugoslavien. Efter ett långvarigt jugoslaviskt envälde med Josip Tito som dog 1980, utvecklades en kris. 1982 organiserade amerikanska utrikespolitiska tjänstemän  en del lån från IMF och Världsbanken under det nyupprättade Strukturreformsprogrammet, föratt ta hand om krisen med USAs $20 miljarder i skulder.
 

Resultatet av lånen under SAP, “skapade ett ekonomiskt och politiskt elände… Den politiska krisen hotade den politiska stabiliteten… men riskerade också att framkalla sjudande etniska spänningar.”

 
1989 blev Slobodan Milosevic president i Serbien, den största och mäktigaste av alla jugoslaviska republiker. Samtidigt reste han 1989 för att möta president George H.W. Bush i USA för att förhandla om ett annat räddningspaket.
1990 började Världsbanken/IMFs program och den jugoslaviska statens återbetalning av sina skulder. Som resultat fick man lägga ner de sociala programmen, devalvera valutan, frysa lönerna och se priserna stiga.

 

Reformerna kastade bränsle på viljan att bryta sig ur Jugoslavien vilket gjorde ekonomin än värre liksom de etniska skillnaderna, vilket också ledde till en delning av republiken, därmed också till Kroatiens och Sloveniens utbrytning 1991.

 

1990 släppte USAs underrättelsetjänst en ‘National Intelligence Estimate’ (NIE), som förutspådde att Jugoslavien skulle brytas upp i ett våldsamt inbördeskrig och rapporten skyllde destabiliseringen på den serbiska presidenten Milosevic.
1991 bröt konflikten ut mellan Jugoslavien och Kroatien, då denna också utropat sin självständighet. Eldupphör nåddes1992. Ändå fortsatte kroaterna med mindre militära offensiver till 1995 och deltog i Bosnienkriget. Och samma år genomförde Kroatien Operation Storm för att återta Krajinaregionen.

En kroatisk general ställdes nyligen inför domstol i Haag för krigsbrott under striderna, vilket varit nyckeln till att driva ut serberna ur Kroatien och “cementera Kroatiens oberoende.” USA stödde operationen och CIA erbjöd aktivt underrättelser till de kroatiska styrkorna, vilket ledde till fördrivning av mellan 150 000 och 200 000 serber, företrädesvis genom mord, plundring, bränning av byar och etnisk rensning. Den kroatiska armén tränad av USAs rådgivare och denna general inför rätta hade dessutom personligt stöd från CIA.

 
Clintonadministrationen gav “grönt ljus” till Iran att beväpna Bosniska muslimer och “från 1992 till januari 1996 fanns det ett flöde av iranska vapen och rådgivare i Bosnien.” Dessutom “hjälpte Iran och andra muslimska stater till, för att få in mujihadeenkrigare i Bosnien till att strida med muslimer mot serber, ‘heliga krigare’ från Afghanistan, Tjetjenien, Yemen och Algeriet, några med suspekta förbindelser med Osama bin Ladens träningsläger i Afghanistan.”

 
Det var en ‘Västlig intervention’ på Balkan som kom att förstärka och upprätthålla spänningarna. Genom att under 1990/1991erkänna dessa anklagelser från seperatistrepubliker och grupper, underminerade västliga eliter – amerikanar, britter, fransmän och tyskar – Jugoslaviens regeringsstrukturer. De kom att öka osäkerheten, inflammera konflikterna och förvärra de etniska spänningarna.

Och genom att erbjuda logistisk hjälp till olika sidor under kriget, upprätthöll denna intervention från Väst konflikten under mitten av 1990talet. Clintons val av bosniska muslimer, som anledning för att bli champion på den internationella scenen, och hans administrations krav på att FNs vapenembargo skulle lyftas så att muslimer och kroater kunde beväpna sig mot serberna, bör ses i detta ljus.”

 
Under kriget i Bosnien fanns det en stor “hemlig kanal för vapensmuggling genom Kroatien. Den arrangerades av USAs, Turkiets och Irans hemliga organisationer, tillsammans med en skara radikala islamistiska grupper, inklusive afghanska mujahedin och den pro-iranska Hizbullah.”

 

Dessutom var “ukrainska, grekiska och israeliska underrättelsetjänster i färd att beväpna bosnienserbiska underrättelsetjänster.” Tysklands underrättelsetjänst BND körde också skeppslaster till bosniska muslimer och till Kroatien för att kämpa mot serberna.

USA hade influerat kriget i regionen på ett flertal sätt. Som Observer rapporterade 1995, kom en större del av deras inblandning genom “Military Professional Resources Inc (MPRI), ett Virginia-baserat amerikanskt privat företagav med fd generaler och underrättelseofficerare. Den amerikanska ambassaden i Zagreb bekräftade att MPRI tränade kroater på licens från USAs regering.” Dessutom var holländarna “övertygade om att USAs specialstyrkor var involverade i att träna den bosniska armén och den Bosnien-kroatiska armén (HVO).”

Så långt tillbaka som 1988, mötte den kroatiska ledaren den tyska kanslern Helmut Kohl för att skapa “en gemensam politik för att dela Jugoslavien” och inlemma Slovenien och Kroatien i den “Tyska ekonomiska zonen.” Så USAs arméofficerare har varit placerade i Kroatien, Bosnien, Albanien och Makedonien som “rådgivare” och fick USAs Specialstyrkor till hjälp. Under nio månaders eld-upphör i kriget i Bosnien-Herzegovina, möttes sex USA generaler med bosniska arméledare för att planera den bosniska offensiv, som sedan kom att bryta mot eld-upphör.

 
Under 1996 tog den albanska maffian tillsammans med Kosovos befrielsearmé (KLA), en mycket militant gerillaorganisation, kontroll över de enorma smugglingvägarna för heroin på Balkan. KLA hade förbindelser med fd afghanska mujaheddinkrigare i Afghanistan, inklusive Osama bin Laden.
 

Under 1997 började KLA att kriga mot serbiska styrkor och 1998 tog USAs Statsdepartment bort KLA från listan över terroristorganisationer. Före och efter 1998 tog KLA emot vapen, träning och support från USA och NATO, och Clintons utrikesminister Madeline Albright, hade en nära politisk relation med KLAledaren Hashim Thaci.

 
Både CIA och tysk underrättelsetjänst, BND, stödde KLAterrorister i Jugoslavien före och efter 1999 års NATObombning av Jugoslavien. BND hade KLA kontakter sedan tidigt 1990tal, samma period somKLA etablerade sina al-Qaidakontakter. KLA medlemmar tränades av Osama bin Laden vid träningsläger i Afghanistan. Även FN framhöll att mycket av det våld som inträffade kom från KLA medlemmar, “särskilt de som är allierade med Hashim Thaci.”
 

NATO bombningen av Kosovo i mars 1999 rättfärdigades under förevändning av att sätta stopp för det serbiska förtrycket mot kosovoalbaner, vilket betecknades som folkmord. Clintonadministrationen uttalade att åtminstone 100 000 Kosovoalbaner saknades och “kan ha dödats” av seberna. Bill Clinton jämförde själv händelserna i Kosovo med förintelsen. USAs Statsdepartement gick ut med att upp emot 500 000 albanier befarades döda.

Så småningom reducerades den officiella siffran till 10 000, men efter tröttande undersökningar avslöjades det att mindre än 2 500 döda albaner kunde hänföras till serberna. Under NATOs bombkampanj dödades mellan 400 och 1500 serbiska civila, och NATO begick krigsbrott, inklusive bombningen av en serbiskTVstation och ett sjukhus.

 
År 2000 höll USAs Statsdepartement i samarbete med  ‘American Enterprise Institute’, AEI, en konferens om Euro-Atlantisk integration i Slovakien. Bland deltagarna fanns många statsöverhuvuden, utrikesdepartements-anställda och ambassadörer från olika europeiska stater såväl som FN- NATO anställda.

Ett brev mellan tyska politiker som varit med på mötet och den tyska kanslern avslöjade då NATOs förklaring av Kosovos oberoende och att kriget i Jugoslavien var till för att utvidga NATO. Serbien skulle uteslutas permanent från den europeiska utvecklingen för att rättfärdiga en amerikansk militär närvaro i regionen och expansionen hade till slut designats för att hålla Ryssland utanför.

 
Av stor betydelse var att, “kriget skapade en anledning, raison d’être, för en fortsatt NATOexistens i en efter Kallakriget-värld, då man desperat försökte rättfärdiga sin fortsatta närvaro  och vilja till expansion.” Dessutom har “ryssarna förutsatt att NATO skulle upplösas vid det Kalla Krigets slut. NATO har istället inte bara utvidgats, det gick i krig för en intern dispyt i ett slaviskt östeuropeiskt land.”

 

Det ansågs vara ett stort hot. Därmed kan “mycket av de spända relationer som funnits mellan USA och Ryssland över gångna decennium spåras till 1999 års krig i Jugoslavien.”
 

Kriget mot terrorn och ‘Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade’, the New American Century (PNAC)

 
Då Bill Clinton blev president, byggde de ny-konservativa hökarna från Bushadministrationen upp en tankesmedja som man kallade ‘Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade’, eller PNAC. År 2000 publicerades en rapport kallad, ‘Rebuilding America’s Defenses: Strategy, Forces, and Resources for a New Century’.

 

Den byggde på sk försvarspolitiska dokument och slog fast att “Förenta Staterna måste få fram tillräckligt med stridskrafter som samtidigt snabbt kan sättas in och vinna multipla storskaliga krig, och att “Pentagon behöver börja  kalkylera den styrka som är nödvändig för att självständigt skydda USAs intressen i Europa, Östasien och Gulfen.”

 
Intressant nog framhöll man i dokumentet att, “Förenta Staterna har i decennier försökt spela en mer permanent roll i den Persiska Vikens regionala säkerhet. Emedan den olösta konflikten med Irak erbjuder ett omedelbart rättfärdigat behov av en verklig truppnärvaro i regionen övergående i frågan om Saddam Husseins regimförändring.
—-

forts följer

 

 

övers

Ingrid Ternert

Rättvisa skipad om organstölderna?

Sparat under: Israel, Palestina, nya — ingrid @ 23:42

PALESTINIANS-ISRAEL_gaza-flykting

 Aftonbladet Kultur 1 nov 2009

 I augusti publicerade tidningen en artikel av Donald Boström om unga palestinier som 1992 sköts, obducerades och återlämnades till sina familjer med insjunkna magar.

 

En av dem var Bilal, en nittonåring som dumpades av en israelisk militärhelikopter inför ögonen på byborna och Boström, som var på reportageresa på Västbanken.

 

Artikeln skapade en världsomfattande uppståndelse. I mediesverige var den allmänna meningen – även om JK var av en annan uppfattning – att Boström och de palestinska föräldrarna inte hade rätt att ställa frågan om Bilals kropp hade tömts på organ, eftersom det finns en medeltida antisemitisk myt om att judar bakar bröd med sina fienders blod.

 

Varför sprättade de bara inte upp magarna och kollade efter? frågade vissa debattörer.

Svaret är att när en människa – som enligt både muslimsk och judisk sed genast ska ner i jorden – begravs under övervakning av israeliska automatvapen, är det inte riktigt säkerhetsläge att ta fram kniven. Och vem av oss kan tänka sig att sprätta upp den vi älskar? Som dessutom redan skändats en gång.

 

Bilal obducerades på Abu Kabir, Israels rättsmedicinska institut, som bevisligen varit i centrum för omfattande organhandel. Chefspatolog där heter Yehuda Hiss, som har erkänt att han egenmäktigt tagit organ i forskningssyfte.

 

Hiss har aldrig åtalats, skrev Nathan Sachar i Dagens Nyheter förra lördagen i ett illa tajmat försvar för läkaren – för dagen innan hade nämligen israeliska medier rapporterat att Hiss och två av hans kollegor dömts för organstöld till ett skadestånd på motsvarande 2,8 miljoner svenska kronor.

 

Brottet är att de 2001 plundrat en israelisk soldat på vävnader. Man utreder flera liknande fall, och det är de djupt religiösa judiska föräldrarna som tar strid. En familj som förlorat sin soldatson medgavs en undersökning av skottskadorna, men fick till sin stora chock ta farväl av en kropp där de flesta inre organen saknades.

 

Domen mot Hiss bevisar inte riktigheten i de palestinska anklagelser som riktas i Boströms artikel, men den minskar knappast deras relevans.

 

Det är oändligt mycket svårare för palestinierna att driva en motsvarande process för sanning och upprättelse. För några veckor sedan fick kulturredaktionen kontakt med en kvinna i Genève som tillsammans med en advokat förbereder en skrivelse till FN om 15 olagligt obducerade palestinier.

 

Därav hade 8 dokumenterade fall blivit av med organen, så sent som 2008. Hon kan ännu inte offentliggöra sitt material och vill inte ens att vi namnger henne, eftersom familjerna hon företräder är livrädda för israeliska repressalier. Två månader efter publiceringen föll den första domen. Det kommer flera.

 

Fredskoalitionen har sedan långt tillbaka artiklar i ämnet

6 november, 2009

Obamas dom efter vad han byggt

Sparat under: Afghanistan, nya — ingrid @ 2:33

helikopter

 Counter Punch 1 okt Norman Solomon 

I mitten av september träffade jag en del av Kongressens medlemmar och anställda; en del av de mest progressiva på Capitol Hill. Men då jag talade om de flyktingar jag sett i Kabul — många av dem hemlösa genom USAs bombningar i södra Afghanistan — verkade inte diskussionen vilja komma någon vart. Det låg ett outtalat budskap i luften: Desperata flyktingar är ren rutin under krig.

Det är så det är.

Washington känner inte Sayed Ali, med hans lidande och glödande ilska, eller andra afghaner i liknande situation. En outtalad räkning i Washington säger att vi knappast är skyldiga dom någonting. Som ni vet är det en fråga om prioritering…

Ja där finns gott om fototillfällen och nyheter om USAs biståndsprojekt, vilka sker samtidigt med USAs arme’ och marinkårs militärmanövrar. Men det som blivit budgeterat till stöd för återuppbyggnad av Afghanistan är nu  obetydligt i jämförelse  med det som man satsat på att kriga.

 “Vi proklamerar moraliska principer då vi rättfärdigar våra aktioner, men vi far fram med död och förintelse i en åldrig gammal värld som vi inte förstår,” skrev den fd amerikanska armégeneralen och författaren Douglas MacGregor i Defense News den 28 september.

Han tillade: “Våra trupper är inga antropologer eller sociologer, de är vanliga soldater och marinkårssoldater som sänts ut till urgamla samhällen för att tvinga på dem Amerikas vilja. Resultet är ömsesidigt hat– inte överallt, men på tillräckligt med platser för att kasta bränsle på den eld som amerikansk militär kallar ‘upproriskhet’.

 USAs media och politik svämmar idag över i frågan om att bli smartare och listigare i Afghanistan. Idén om att sätta ett land på rätt köl genom krig är nu en populär Washingtonfantasi. Vad den har med verkligen att göra är en annan sak..

 “Jag vill inte att några utlänningar bygger vägar och stora byggnader för mig, när jag får tvätta bort blodet från mitt hem,” sa en butiksägare i Helmandprovinsen, Haji Dawood Khan, till Financial Times reporter i slutet av september. Tidningen citerade en affärsman från Kandaharprovinsen, Mohammad Karigar, som sa:

“Ju fler utländska trupper, desto mer kommer folk att hata dom.”

I Washington säger några politiker eller journalister att 90 procent av USAs regerings nuvarande utgifter i Afghanistan går till militära operationer. Det fanns gott om pengar till att bomba Sayed Alis sanhälle i Helmand-provinsen, men inga pengar för att lätta hans nuvarande desperation.

Sayed Ali talar då för oräkneliga andra människor: “Jag ber med min största respekt att ni hjälper mig för Guds skull.”

Mer än åtta månader har gått sedan installationstalet då Barack Obama sa till utländska ledare: “Vet att ert folk kommer att döma er efter vad ni byggt-inte det ni har förstört.”

Och så kommer president Obama att bli bedömd.

 

 

 

övers

Ingrid Ternert

Ali om Rashid och problemet Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kina, NATO, Pakistan, USA, terrorism — ingrid @ 5:44

säd-himme

av Tariq Ali om Rashid CounterPunch 5 nov

Förra gången jag såg honom på NATOmötet i april i Strasbourg, kände han sig lite gladare.

Han hade blivit imponerad av att Obamaadministrationen skulle sätta in fler trupper i Afghanistan och hyllade den pakistanska militärens uppenbara vilja att ta itu med de pakistanska talibanerna i Swatdalen.

 

Men nu är han allvarigt oroad över om amerikanarna har fått kalla fötter och kan komma att stiga tillbaka – och även Pakistan destabiliseras av motståndet från de afghanska talibanerna. Det är förvånande att vare sig Snow eller Rachman, båda intelligenta journalister, inte ställde några frågor till Rashid om det verkliga problemet  med att konfrontera Pakistan, och om att döda människor skulle vara enda lösningen.

 

Rashid är knuten till den korrupta regim som leds av Asif Zardari, vilken tillsammans med sina kumpaner och handgångna män lägger fram budet till USAs ambassad i Islamabad utan att ifrågasätta några instruktioner.

 

Anne Pattersons tidigare rapporter kunde vara störande rakt på sak. Hon är USAs Viceroy i Pakistan. Tidigare under året gav hon en mitt-termins bedömning till en besökande europeisk underrättelsechef. Alltmedan Musharraf inte varit tillförlitlig, då han sa en sak i Washington och gjorde det rakt motsatta hemmavid, var Zardari perfekt: ‘Han gör allt vi ber om.’

 

Det störande här är inte Pattersons uppriktighet, utan hennes totala brist på bedömning. Zardari må vara Washingtons lydiga kreatur, men det intensiva hat man hyser för honom i Pakistan begränsar sig inte enbart till hans politiska motståndare.

 

Han föraktas i första hand för sin korrupthet. Han har hållit på alltsedan han lämnat posten som investeringsminister i sin avlidna frus andra regering. Bara inom några veckor efter ockupationen av presidentbostaden, ringde hans gunstlingar landets största affärsmän och krävde en del av deras vinster.
Ta fallet med Mr X, som äger en av landets största banker.

 

Han fick ett samtal. Uppenbarligen undrade presidenten varför hans bank hade sparkat en av PPP-partiets medlemmar strax efter Benazir Bhuttos fall under1990talets slut. X sa att han skulle undersöka saken och ge dem besked. Det visade sig då att den sparkade tjänstemannen bokstavligt talat hade tagits med fingrarna i syltburken.

 

Presidentpalatset informerades. Förklaringen avvisades. Bankmannen blev tillsagd att banktjänstemannen hade offrats av politiska skäl. Mannen tvingades återanställas och lön för de sista 18 åren betalas ut i sin helhet med ränta. PPP skulle också kompenseras och väntade sig snart en check (summan var specifiserad). Det presidenten gör, gör också hans trotjänare.

 

Många kabinettmedlemmar och deras avkommor har fullt upp att göra med att mjölka affärsmän och utländska företag. ‘Om de kan göra detta, så kan också vi’, är en vida utbredd åsikt i Karachi, landets största stad. Lurendrejare, tjuvar, mördare, många av dem delaktiga i geschäftet med politikers skyddsstyrkor, har gjort den till Österns Neapel.

 

Det totala misslyckande för den kriminella pakistanska eliten i att undervisa och erbjuda social trygghet åt sina medlemmar, gör det lättare för en liten minoritet religiösa extremister att tjäna mark genom kriget i angränsande Afghanistan. 

 

Rachman skriver: “Personligen har jag själv fått kalla fötter och undrar om inte Väst kommer att dra sig ur en förlorad strid i Afghanistan. Men Rashid tecknar en hårresande bild av vad som skulle kunna hända om USA drar sig ur. He ser ett nytt inbördeskrig i Afghanistan, med de afghanska talibanerna uppbackade av den pakistanska armén utkämpa strider med Karzai och Norra Alliansen, stödd av Iran. 

 

För att ta ännu ett steg tillbaka, skulle kineserna stå i det afghan-pakistan-talibanska hörnet, alltmedan indierna skulle stödja den andra sidan. Under tiden skulle pakistanerna få lida under talibanernas motattacker genom just det krig i Afghanistan, som de själva har sponsrat. Detta låter inget vidare. Men hur länge är NATO beredd att stå upp i ringen?”

 

Jag är glad att Rachman har börjat få kalla fötter. Han är inte ensam. Den bild Rashid målar upp är medvetet alarmerande och i stora drag baserad på en fantasi; där Kina kastas in i något rått men avsiktligt tilltalande för revanchisterna i Pentagon. Rashid behöver hjälp.

 

Hur skall Väst kunna bota stackars Ahmeds depression? Han skulle ha tillfrisknat snabbt om USA befunnit sig permanent i Afghanistan och dessutom tagit över Pakistan. Men det där skulle ha krävt en halv miljon USA trupper och dödandet av en miljon eller mer afghan-pakistaner. Det är nu ett tungt pris att betala för att Rashid skall kunna känna sig bättre.

 

En enklare utväg kunde vara att be Zardari att ge honom ett bra jobb. Om han skulle misslyckas kunde han alltid gå över till FN och ta över Galbraiths jobb eftersom det är ledigt. Jag minns Rashid under den gamla tiden som extremt skeptisk efter att ha varit på en konferens i SovjetUnionen 1985, då jag sa till honom att Gorbatjov skulle dra bort alla ryska trupper inom några få år.

 

Han fann också detta svårt att tro och var utan tvekan lika deprimerad 
En del av oss har i många år nu hävdat att fler trupper och mer afghaner döda, det är fullständigt kontraproduktivt. En exit-strategi som involverar Iran, Ryssland och Kina såväl som Pakistan och en nationell koalition i Afghanistan, skulle då vara den enda mediumlånga lösningen.Washington har privat förhandlat  med det pashtunska motståndet och ny-talibanerna  gjort klart, att när väl NATOs bortdragande har börjat, skulle de arbeta med andra grupper och delta i en nationell regering.

 

Under tiden håller kriget på och afghaner och NATOsoldater fortsätter att dö. Allt man kan erbjuda dem är Kiplings råd till de brittiska soldaterna (inklusive Winston Churchill) vilka stred mot pashtunerna under sena 1800talet:

 

När du är skadad och lämnad kvar på den afghanska slätten,
Och kvinnorna kommer och skär ut det som är kvar.
Vänd bara över till geväret och spräng bort din hjärna.
Och möt din Gud som en soldat.

 

övers Ingrid Ternert

- Stäm dom bara

Sparat under: FN, Fred, Gaza, Israel, Palestina, ekonomi — ingrid @ 15:56

Vlkommen till Palestina

 30 okt 2009 Yair Lapid föreslår en ny taktik i den internationella striden mot befarad ny anti-semitism

Vi satt på den lilla och välhållna baksidan till den israeliska ambassadörens hem i London, Ron Prosor. Ett stilla regn föll lämnande efter sig en frisk engelsk luft, men ändå var yttringarna runt bordet dystra.

Konversationen var fokuserad på att brittisk medias tagits över av anti-israeliska element.
 Prosor är en stor och leende man, med en mjuk basröst, men hans leende var borta då han talade om det sätt han blivit välkomnad av pro-palestinska protester varje gång han anlänt till en föreläsning vid ett brittiskt universitet.

Ni borde läsa en del av det dom skriver om oss här, suckade han. Jag vet inte ens hur jag ska börja svara dom.

Svara inte, sa jag. Stäm dom.

En av de närvarande, en inflytelserik Londonadvokat, höjde på huvudet: Vad menar du med stämning? sa han.

Vad är det som är så komplicerat? svarade jag. På samma sätt som dom hotar stämma IDF officerare behöver vi stämma dom.

Varje journalist som refererar till oss som “krigsförbrytare” eller “barnamördare” behöver veta att hans tidning nästa dag kommer att utsättas för en miljon pund i stämning å staten Israels vägnar.
 
Vad får vi ut av det? frågade någon.

Tidningar tycker inte om rättegångar, sa jag. Det tar tid, det kostar pengar, tidningens försäkringsbolag höjer sina avgifter, aktieägarna undrar till en början med hur de råkat in i denna röra, och chefredaktören är ursinnig för att behöva tillbringa två dagar med att vittna om en artikel han inte ens har läst.

Kommer inte pressen gå emot oss? frågade Prosor.

Det finns inte något som heter pressen,” sa jag. Det här är det mest tävlingsinriktade yrket i världen, och alla väntar bara på att de andra ska falla. Tror ni verkligen att The Independent bryr sig, om vi stämmer The Guardian? De skulle bara vara glada.

Och vem representerar oss? frågade någon annan.

Han, pekade jag mot advokaten ibland oss, och hundra andra som han. Om det judiska folket har en reservoar som aldrig sinar, så är det just med advokater.

Varenda huvudstad i Väst förfogar över åtminstone fem framgångsrika judiska advokatfirmor, och de flesta av dem skulle bara bli glada om de finge representera staten Israel  gentemot den nya ‘anti-Semitismen’.

 Advokaten i församlingen tittade plötsligt upp. ‘Det fungerar’, sa han. ‘Jag är villig att själv ta London ‘.

 ……….

De båda männen anklagas för att ha förmedlat kontakter mellan personer villiga att sälja organ och personer som väntat på transplantation. Enligt  polischefen Gilad Bahat har de också arrangerat operationer utomlands.

Två andra har gripits misstänkta för att ha försökt sälja njurar.

All handel med mänskliga organ är förbjuden i Israel, liksom att betala för donationer. Bahat säger att de båda huvudmisstänkta annonserat i tidningar efter intresserade organsäljare.

- Vi talar här om hundratusentals dollar för varje tillfälle, där säljaren får tiotusentals dollar medan resten går till agenterna och till att täcka de medicinska kostnaderna, sade Bahat.

Polisen tror att de misstänkta har hunnit arrangera tio transplantationer i Sydamerika och Kina. Illegal organhandel har nu blivit en ytterst känslig fråga i Israel efter Aftonbladets artikel i augusti som antydde ett samband mellan sådan handel och palestinier som dödats i de ockuperade områdena.

8 november, 2009

Krigets ansikte -Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, NATO, Sverige, USA, krig — ingrid @ 0:05

2009-04-07T110623Z_01_IST907_RTRIDSP_2_TURKEY_articleimage

Washington överväger nu 7 nov om man ska minska ner sitt samarbete med Hamid Karzai och istället samarbeta direkt  med diverse krigsherrar – alltså lägga upp en plan för en total delning av själva Afghanistan.

I Berlin kan man höra ännu mer om Västs misslyckande. Så har t.ex Heinrich Böll Institutet som är knutet till de Gröna i Tyskland och inte haft några problem med att stödja den nuvarande politiken förrän nu, deklarerat att ”med krigsherrarna i Norra Alliansen har man i Väst installerat ett korrupt och odemokratiskt nytt lederskap i landet.”

Alltmedan media kan se detta att dra sig ur torna upp sig vid horisonten, stärker däremot Kina sina ställningar i Afghanistan.

Samtidigt har historien om de försvunna USAsoldaterna i Afghanistan gjort att mer diskussioner kommit upp till ytan, om att soldater blivit beskjutna av sina egna.

Den 6 nov sårades 25 NATO- och afghanska soldater och andra rapporterades dödade i den eftersöksoperation “search and rescue” som genomfördes i Västra Afghanistan när man letade efter två USA soldater. Nu har även NATO vägrat ge särskilt många detaljer om den operationen, alltmedan Badghisprovinsens polischief sagt att NATO utan eget uppsåt själv framkallat många av de egna offren i räderna, och att många amerikaner blivit dödade genom beskjutning från den egna sidans flygplan.

Talibanerna rapporterar att de redan återfunnit de två soldaters kroppar, som man sa hade drunknat. NATO har nu lovat fortsätta sina “tröttsamma sök-och räddningsoperationer”. Den mest kända ‘vänskapliga’ eldivning som blev mörklagd var den mot den berömda backen i NFL, Pat Tillman.

 

Beroende på hur många av dagens offer som är resultatet av ‘vänskaplig eldgivning’, kan detta mycket väl visa sig vara det största antalet vid ett och samma tillfälle alltsedan krigets början.

 

 

övers Ingrid Ternert

9 november, 2009

NATO strävar efter världsherravälde

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, USA, krig, terrorism — ingrid @ 23:01

 banksy-told-you

 18 oktober, 2009

Det är en allmänt spridd uppfattningtt att Nato bildades till skydd mot ett militärt anfall från Sovjetunionen, något som är helt fel säger professor Edward S. Herman i artikeln Nato: The Imperial Pitbull, Z Magazine feb 2009

 Han menar att ingen i ansvarig ställning i Väst trodde på det. Ett stort antal nyckelpersoner bland USAs och västvärldens statsmän erkände emellertid att en sovjetisk invasion inte utgjorde något verkligt hot.

 

I artikeln presenterar professor Herman ett citat från 1949 av John Foster Dulles, USAs utrikesminister under president Dwight Eisenhowers tid- “Jag känner ingen idag i högre ansvarig militär ställning eller i Sovjetunionen som planerar att gå till anfall genom en öppen militär aggression”.
Gore Vidal, en av USAs främsta essäister och författare till boken Perpetual War for Perpetual Peace 2002, beskriver hur USA efter det andra världskriget inledde sin krigspolitik. USA var då på hemmaplan fullständigt fri från krigsskador och hade världens största ekonomi helt intakt – ohotat av varje annan makt. Man kan finna följande citat i kapitlet “Med utgående post”:

 

“För femtio år sedan ersatte president Harry Truman den gamla republiken med en nationell säkerhetsstat vars enda syfte var att föra krig för evigt, varma, kalla eller ljumma sådana. Det exakta datum då detta har ägt rum?  27 februari 1947. Plats? Vita Husets rumskabinett. Personerna? President Truman, vice utrikesminister Dean Acheson och en handfull kongressledamöter.

 

Den republikanske senatorn, Arthur Vandenberg sa till Truman, att han för att kunna få sin militariserade ekonomi först måste “skrämma skiten ur det amerikanska folket” genom att hota med ‘ryssen kommer’.

Truman lovade detta.

Herman beskriver i artikeln hur Usa började pressa européerna att öka sina militära styrkor och köpa vapen från USAs vapensmedjor. Man använde Sovjets som argument. Samtidigt kunde man i de europeiska staterna diskreditera vänstern genom att knyta den till Stalin och bolsjevismen och hänvisa till ett mytiskt sovjetiskt världserövrar-program.

Herman pekar samtidigt på det faktum att Nato under tiden hade varit en viktig del för att destabilisera och på sikt nedmontera den sovjetiska regimen. Han lyfter dessutom fram den roll som Nato har spelat, då det gäller destabiliserande verksamhet inom stater i Väst.

Eftersom vänsterkrafterna efter kriget hade vuxit sig starka i Europa, gällde det att med alla medel motarbeta dessa. Usa/Nato stödde paramilitära grupper och ren terrorism. Nato var en del av operation Gladio, ett program Cgruppen  organiserat tillsammans med Natoregeringar och olika säkerhetsorganisationer.
Operation Gladio satte upp hemliga vapengömmor, organiserade kadrer ochförklarade detta med förberedelser inför en kommande sovjetisk invasion, enligt den rådande strategin att skapa spänningar, “strategy of tension“, menar Herman.

Michael Parenti, erkänd amerikansk författare och politisk analytiker, har i sin bok Against Empire 1995 förklarat hur de paramilitära styrkorna varit inblandade i terroristattacker riktade mot vänstern. Man arrangerade även terrorattacker där  vänstern fick skulden. De paramilitära styrkorna stödde fascistregimer i Portugal, deltog i militärkupper i Turkiet 1971, 1980 och i kuppen i Grekland1967

 

övers Ingrid Ternert

10 november, 2009

Kommunistnostalgi i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, terrorism — ingrid @ 15:39

efter 100 döda i bybombning

 

P1 Obs! 10 nov av Jesper Huor

Den gamla städerskan fick sparken. Det hände innan jag flyttade in. Den nya började förrförra veckan. Hon heter Shaika och kommer från Kabul. Hon är lika gammal som jag – och har fem barn.

Familjen har flytt än hit, än dit, undan krigsherrar och talibaner. Den enda goda regeringen var kommunisternas, tycker Shaika. Och den bästa ledaren, det var president Najibullah. Alltså han som installerades av Sovjet 1986, störtades av mujahedin 1992 och hängdes av talibanerna 1996.

 

Han är inte den första afghan jag hör tala gott om kommunismen. Men Den Gamla Goda Tiden, det kan man knappast kalla den, Sovjetunionens ockupation. Ändå är det svårt att bli riktigt klok på den här nostalgin. Kommunismen var en katastrof Afghanistan fortfarande inte hämtat sig från.

 

Också dom som slogs mot kommunismen vårdar sina minnen – sin nostalgi.  En av dom är Dr Sher Shah. Han var mujahedinsoldat på 80-talet – idag är han chef för Forskningscentret för Jihad. Det ligger i en nedgången villa mittemot Bibi Sarwari Sangari High School i norra Kabul.

 

”Jag saknar Jihad mot Sovjet”, säger Dr Sher Shah, där han vankar omkring i dunkla arkivrum. ”Det var en rättfärdig kamp. Ett nationellt befrielsekrig. Och hela världen stödde oss. Men det hade varit bättre om jag blivit martyr. Då hade jag sluppit se den här tiden”, klagar han.

 

Idag – ja rent instinktivt skulle han vilja stöda talibanerna – han är trots allt pashtun, patriot och radikal islamist – men han kan bara inte. ”Jag har inget emot att man bekämpar ockupationsstyrkorna. Jag kan tänka: Det är bra, döda fler amerikanska soldater. Men tyvärr dödar talibanerna så många civila med sina självmordsattacker. Jag kan omöjligt stödja dom. Det var bättre förr”.

 

Till och med ockupanterna, som han kallar dom, var bättre förr.  Röda arméns soldater var modigare än Isafs och USA:s, påstår Dr Sher Shah ”Dom var män. Riktiga krigare. Och dom slogs som vargar – till sista blodsdroppen”.

 

Dr Sher Sha tycks ha gett upp nutiden – han är fokuserad på det förflutna. Ambitionen med forskningscentret, som har ett ansenligt arkiv, är att dokumentera kriget mot Sovjet och kommunistregeringen i Kabul i en rad böcker. Sammanlagt ska det bli 300. Ett tiotal är färdiga.

 

Den volym Dr Sher Shah just nu håller på att sammanställa handlar om motståndskampens propagandabilder. Alltså dom illustrationer som publicerades i mujahedinspartiernas tidningar i Peshawar. Där kan jag hålla med honom om att det var bättre förr. Han visar en rad konstfulla bilder – allt från karikatyter på Brezjnev och Röda armén som en sårad rysk björn till naiva hjälteporträtt på rebelledare. Det är något annat än talibanernas gryniga våldsvideos på internet.

 

Och avslutningsvis – hur ska man egentligen förstå den afghanska nostalgin över Sovjetockupationen?  Jag tror att det inte handlar om den tiden i sig, snarare är det ett sätt att säga att vi, just nu, inte står ut med vad som händer i vårt land.

 

Populärt filmat om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, USA, krig — ingrid @ 23:01

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress