USA fördärvar det afghanska valet
av M K Bhadrakumar 3 nov Asia Times
Abdullah Abdullahs vägran att ta del i det afghanska presidentvalet den 7 november är en vattendelare. Från sin egen synvinkel gjorde denna före detta utrikesminister det enda förnuftiga och la noga fram att han inte hade någon som helst del i ett omval, där han skulle haft noll chans att vinna.
President Hamid Karzai har också visar Abdullahs västliga sponsorer dörren. De hade hoppats på att uppnå en ’sista minuten uppgörelse’ som kunde gett deras skyddsling Abdullah någon slags ställning i en framtida administration. Abdullah såg utifrån en sådan framtida position, att lagen om minskande återbäring då skulle kommit att gälla, såvida han fått fortsätta fjäska för Karzai.
Karzai bedömde Abdullah som ett framtida horn i sidan – eller ännu värre, en trojansk häst för västmakterna, så att ha honom i regeringen i någon allvarlig fråga, kunde helt enkelt resultera i att Karzai skulle få tillbringa sömnlösa nätter i presidentpalatset.
I vilket fall kunde Karzai kalkylera om huruvida Abdullah redan kunnat åsamkat en maximal skada genom att servera sina tjänster till presidentens dottersöner i Väst. Karzai vet också att han i fortsättningen kommer att åtnjuta ett starkt stöd inifrån de största icke-pashtunska grupperna, så länge hans samarbete förblir intakt med i första hand mujahidinledarna Mohammed Fahim, Karim Khalili, Ismail Khan, Rashid Dostum och Mohammed Mohaqiq.
Det verkliga politiska spelet i den stora afghanska stilen är nu, då det hela börjar och den rena skuggboxningen är över. I centrum för den politiska teatern står Karzai. Han har vänt frågan emot västmakterna, men glömmer heller inte så lätt de föregående årens oupphörliga försök att få ner honom och dessutom att göra honom till åtlöje.
Men ännu mer har det varit. Attackerna mot honom och medlemmarna av hans familj har skett i en västlig stil för att mucka gräl i namn av demokrati. Den senaste bredsidan i New York Times, där hans bror Wali Karzai blev porträtterad som en droghandlare, har nu kommit till en punkt utan återvändo. (anm IT Men detta om brodern är ju fullständigt sant)Amerikanska tjänstemän som talat ut om det hela har vållat USAs intressen i Afghanistan en kolossal skada.
Det var antagligen menat som ett desperat sista försök att slänga mer skit mot Karazi. John Kerry, ordförande i USA-Senatens Utrikeskommitté, skall också ha försökt. Washington kommer nu inte att få till en utfrågning angående denna artikel i New York Times (anm- vilket som sagt talar för sig själv)
Varje sådan utfrågning kommer att dra fram ett antal skelett ur garderoben som vare sig Kerry eller USAs president Barack Obama vill se. Washington måste ha noterat det allvarliga i detta, eftersom New York Times rapportering kommit från ingen mindre än den afghanska ministern för bekämpning av narkotika, General Khodaidad Khodaidad.
Ministern drog fram Afghanistans bäst bevarade hemlighet i ljuset: den roll som de utländska trupperna har i droghandeln (anm IT-Men just det har ju varit känt i åratal, se bara statistiken över storleken på opiumskördarna, till gagn inte minst för CIA själv, vilka ökat enormt sedan talibanernas fall.) En sak som måste undersökas är, det som den förra generaldirektören för Pakistans InterServices Intelligence (ISI), General Hamil Gul, framfört om att det amerikanska militära flygvapnet har utnyttjats för drogtrafficking i landet (anm IT och flugit vidare till Kosovo).
Det kunde vara lämpligt att helt ignorera frågan, vilket de välinformerade ryska källorna har gjort. Det har också kommenterats i media att USAs trupper hållit på med fantastiska drogaffärer i Afghanistan, vilka då handlat om upp till hundratals miljoner dollar.(anm IT Men detta har ju sedan länge också blivit belagt från flera trovärdiga källor, bl.a en tidigare engelsk ambassadör i området)
Khodaidad är en vida beläst professionell tjänsteman som vet vad han talar om. Indierna känner honom väl, liksom ryssarna. Khodaidad har gått igenom den prestigefyllda indiska militärakademin i Dehra Dun och är en ‘produkt’ av den berömda Fronze Military Academy i Moskva. Han har bevisligen också tjänat inom den kommunistiska regeringen i Kabul som en högt dekorerad general. Han ledde också stormtrupper av fallskärmsbrigader under 1980-talets krig och tjänade som befälhavare över armén i det besvärliga Kunduz och Takhars frontlinje, då man mötte Ahmad Shah Massoud inom den Norra Alliansen. Han ‘är också i tjänst i Storbritannien, där han under decennier har levt i exil.
När så Khodaidad för någon söndag sedan sa, att North Atlantic Treaty Organization, NATOs, kontingenter från USA, Storbritannien och Canada ”beskattar” produktionen av opium i de regioner som står under deras kontroll, framförde han en allvarlig varning å Karazis vägnar. Detta var ett enkelt, direkt meddelande: ‘Kasta inte sten i glashus’.
Det är Västmakterna som systematiskt med en ändlös rad av åtgärder av ren idioti under denna ledsamma resa inte har tagit i beaktande det afghanska folkets kultur och traditioner. Från och med nu behöver man minska talet om ”krigsherrar” och ”krigande” och lära sig själv att uppträda – så länge ens egna soldater finns i Afghanistan – på det sätt Karzai önskar.
Han kunde på sitt sätt också komma till makten i en andra omgång (är alltså också skicklig i valfusk), trots vissa önskningar och uppsåt hos Västmakterna. Saken är den att man kommit till den punkt, då man behöver begrava sina olikheter och utföra en lugn inventering. Det ligger riskfyllda tider framför oss. Själva Obamas presidentskap befinner sig i farozonen; Västmakerna har inte råd med ännu ett misstag.
I institutionella termer får både Vita Huset och USAs StatsDepartement arbeta i uppförsbacke för att lyckas återknyta banden med Karzai. Ur alla synvinklar är samarbetet mellan Karzai och Obama rätt dåligt. Uppenbarligen utnyttjar de inte ens satellittelefon när de talar med varandra. Något sådant skulle aldrig ha hänt mellan två skickliga politiker.
Dessutom har det särskilda AfPaksändebudet Richard Holbrooke kommit att bli persona non grata i Kabul. Senator Kerry gjorde den berömda armbrytningen med Karzai för ett par veckor sedan och tycks också han ha bränt sina skepp. Det är då möjligt att be förre president George W Bush att komma ur sitt tillbakadragna liv och samtala om saker och ting med Karzai. De har varit kompisar och brukade utnyttja telefonen åtminstone varannan vecka. Men det är inget förståndigt sätt att utkämpa ett krig på – alltså under den tidigare chefens kommando.
I det stora hela är Pentagon den ende vinnaren. Försvarsminister Robert Gates har hållit sig ‘ren’. Han är enormt erfaren både i statsmannaskap och byråkratiskt krångel, och från 10 000 miles i Hindu Kush kan han avgöra det lämpliga i att bli av med detta smutsiga bråk, där Washington är hoptussad med den här motsträvige afghanska ledaren. Han visste att det bara kunde sluta illa och viktigare än så, att det kunde bli nödvändigt för Obama att fortfarande ha att göra med Karzai i dessa motigheters efterdyningar.
Obamas beroende av Pentagon för att ”klara” Karzais regering och få med Kabul längs den framtida krigsstrategin har nu ökat enormt. Lyckligtvis kan försvarsminister Gates lita till ambassadören, den fd generalen Karl Eikenberry, att komma till sin hjälp. Denne har excellenta förbindelser med mäktiga ‘krigsherrar’ sådana som Fahim, utifrån hans två arbetsresor under kriget i Afghanistan.
Så var det också under Eikenberrys första arbetsresa under 2002-03 som ”krigsherren” Fahim tjänade som maktfullkomlig försvarsminister i Karzais kabinett. Som en fin gest idag valde i själva verket Obama ut någon som är så omåttligt bevandrad i orientalisk kultur och tradition på en skolad, personlig nivå som just Eikenberry för denna känsliga post i Kabul. (Eikenberry är utbildad från Harvard och har varit doktorand i Stanford i Östasiatiska Studier.)
Vid den tid Eikenberry anlände till Kabul under hans invigning i maj, hade Washingtons kontakter med Karzai blivit rätt så skakiga och närmast oreparerbara. Eikenberry fick då se fram emot att åter börja bygga kontakter på sitt eget sätt – en enastående möjlighet och samtidigt en formidabel utmaning för en så remarkapel högutbildad soldat-diplomat.
De föregående månadernas turbulenta fas centrerad kring det afghanska presidentvalet kommer att lugna ner sig långt innan folk i Väst skulle kunnat tänka sig. I själva verket har alltför mycket gjorts helt i onödan – utifrån ”legitimitets” faktorn i det afghanska valet. Det handlade aldrig om legitimitet, eftersom i detta fall det afghanska folkets verkliga bekymmer legat någon annanstans. Vad gäller det internationella samfundet alltså den sk västvärlden, var denna sk ickevästliga värld rätt van vid att ha att göra med Karzai och man blandade aldrig ihop detta med demokratins plats i Afghanistan.
Den allmänna uppfattningen i världens länder var att några få huvudstäder i väst medvetet gjort valets ”legitimtet” till en stor fråga för att politiskt ”mjuka upp” Karzai och få honom mör som gelé, och om han ändå skulle stå pall, att få bort honom från makten.
Ändå bevittnade världskommuniteten i tysthet den brittiske premiärministern Gordon Brown, USAs utrikesminister Hillary Clinton, den franska utrikesministern Bernard Kouchner, FNs generalsekreterare Ban Ki-moon och NATOs general-sekreterare Anders Fogh Rasmussen. Alla skallade de unisont om att det borde bli ett omval och att Karzais brist på 0.3% av rösterna i den första valomgången gjorde honom ”illegitim” i det afghanska folkets ögon. (Karzai missade precis de 50% av avlagda röster som hade krävts för att undvika ett omval.) (anm IT: författaren nämner inte här det väldiga valfusket)
Det hela kom att bli en första rangens fars. Att Abdullah abdikerat från den politiska arenan kommer inte att sätta eld på Kabul River. Det kommer heller inte att bli något krig mellan pashtuner och tajiker. Även Mohammed Atta, Balkhs guvernör som ordnat valfusk för Abdullah i Amu Daryaregionen och hotat med våld om Karzai blev vald, kan nu se skriften på väggen.
Attas problem är i själva verket en gammal pågående fejd med Dostum (och Mohaqiq) – och inte så mycket med Karzai, som västlig rapportering fåtts att tro av Abdullahs mediapersoner. Det är då lika gott att Turkiet kan få ledarskapet för ISAF (International Security Assistance Force) då just den turkiska regeringen i Ankara har ett avsevärt inflytande över Dostum.
Man skulle kunna tycka att Washington borde kunnat utnyttja den turkiska regeringen i Ankara bättre som ”medlare” för Karzais nya regering. Turkiet skulle kunna bli betydelsefull i denna roll. I stora drag kommer Afghanistans nära grannar (eventuellt till viss del utom Pakistan) att finna Karzais nya team lätt att arbeta med. Den nya uppsättningen innehåller personer som sedan länge är kända i Moskva, Teheran, Tashkent och Dushanbe. Att återinföra ett sådant team i Kabul kommer att inge ny tillförsikt i denna regions huvudstäder.
Den stora frågan är nu hur talibanerna ser på den afghanska politiska utvecklingen. En komplex bild kommer då fram. USA drar sig närmare en diskussion om sättet att leva med talibanerna och Karzai har folk med talibanförbindelser. Ironiskt nog är Wali Karzai (anm IT brodern och Afghanistans största heroinhandlare) en förespråkare för talibanska traditioner. Det skulle inte överraska om en anpassning av politiken inom en mycket nära framtid kommer att fördjupas med den mäktige Gulbuddin Hekmatyar.
Det vore dumdristigt att tro att den Norra Alliansens gamla krigshästar har en låst uppfattning om talibanerna – eller för den delen, om Pakistan. Det är helt enkelt inte så afghansk politik fungerar. Det som den yttre världen – inklusive stora huvudstäder i närheten som New Delhi – ofta inte kan inse är, att stridslinjerna aldrig varit helt utmejslade – som i Hindu Kush. Något som alltid kan förväntas i varje inbördeskrig och i grunden är rotat i ett slags syskonmord.
Ifall Hekmatyar går över dit, skulle en synbar polarisering ske mellan mujahedin. Vi kommer då synbart att befinna oss i historien någonstans under tidigt 1990tal efter att den berömda FNdiplomaten Diego Cordovez och Röda Armén hade lämnat HinduKush och någon gång innan talibanerna anlänt in på scenen och förstörde partyt.
Men om Hekmatyar väljer politiken framför kriget, då skulle också ett stort hinder bli undanröjt med att isolera de oförenliga elementen inom talibanerna – de så kallade Quetta shura (rådslag) och Haqqanis nätverk. Intressant nog har den pakistanska underrättelsetjänsten ISIs chef ansökt om audiens hos den saudiska kungen i Riyadh.
Övers Ingrid Ternert
