I augusti publicerade tidningen en artikel av Donald Boström om unga palestinier som 1992 sköts, obducerades och återlämnades till sina familjer med insjunkna magar.
En av dem var Bilal, en nittonåring som dumpades av en israelisk militärhelikopter inför ögonen på byborna och Boström, som var på reportageresa på Västbanken.
Artikeln skapade en världsomfattande uppståndelse. I mediesverige var den allmänna meningen – även om JK var av en annan uppfattning – att Boström och de palestinska föräldrarna inte hade rätt att ställa frågan om Bilals kropp hade tömts på organ, eftersom det finns en medeltida antisemitisk myt om att judar bakar bröd med sina fienders blod.
Varför sprättade de bara inte upp magarna och kollade efter? frågade vissa debattörer.
Svaret är att när en människa – som enligt både muslimsk och judisk sed genast ska ner i jorden – begravs under övervakning av israeliska automatvapen, är det inte riktigt säkerhetsläge att ta fram kniven. Och vem av oss kan tänka sig att sprätta upp den vi älskar? Som dessutom redan skändats en gång.
Bilal obducerades på Abu Kabir, Israels rättsmedicinska institut, som bevisligen varit i centrum för omfattande organhandel. Chefspatolog där heter Yehuda Hiss, som har erkänt att han egenmäktigt tagit organ i forskningssyfte.
Hiss har aldrig åtalats, skrev Nathan Sachar i Dagens Nyheter förra lördagen i ett illa tajmat försvar för läkaren – för dagen innan hade nämligen israeliska medier rapporterat att Hiss och två av hans kollegor dömts för organstöld till ett skadestånd på motsvarande 2,8 miljoner svenska kronor.
Brottet är att de 2001 plundrat en israelisk soldat på vävnader. Man utreder flera liknande fall, och det är de djupt religiösa judiska föräldrarna som tar strid. En familj som förlorat sin soldatson medgavs en undersökning av skottskadorna, men fick till sin stora chock ta farväl av en kropp där de flesta inre organen saknades.
Domen mot Hiss bevisar inte riktigheten i de palestinska anklagelser som riktas i Boströms artikel, men den minskar knappast deras relevans.
Det är oändligt mycket svårare för palestinierna att driva en motsvarande process för sanning och upprättelse. För några veckor sedan fick kulturredaktionen kontakt med en kvinna i Genève som tillsammans med en advokat förbereder en skrivelse till FN om 15 olagligt obducerade palestinier.
Därav hade 8 dokumenterade fall blivit av med organen, så sent som 2008. Hon kan ännu inte offentliggöra sitt material och vill inte ens att vi namnger henne, eftersom familjerna hon företräder är livrädda för israeliska repressalier. Två månader efter publiceringen föll den första domen. Det kommer flera.
Fredskoalitionen har sedan långt tillbaka artiklar i ämnet
