av Tariq Ali om Rashid CounterPunch 5 nov
Förra gången jag såg honom på NATOmötet i april i Strasbourg, kände han sig lite gladare.
Han hade blivit imponerad av att Obamaadministrationen skulle sätta in fler trupper i Afghanistan och hyllade den pakistanska militärens uppenbara vilja att ta itu med de pakistanska talibanerna i Swatdalen.
Men nu är han allvarigt oroad över om amerikanarna har fått kalla fötter och kan komma att stiga tillbaka – och även Pakistan destabiliseras av motståndet från de afghanska talibanerna. Det är förvånande att vare sig Snow eller Rachman, båda intelligenta journalister, inte ställde några frågor till Rashid om det verkliga problemet med att konfrontera Pakistan, och om att döda människor skulle vara enda lösningen.
Rashid är knuten till den korrupta regim som leds av Asif Zardari, vilken tillsammans med sina kumpaner och handgångna män lägger fram budet till USAs ambassad i Islamabad utan att ifrågasätta några instruktioner.
Anne Pattersons tidigare rapporter kunde vara störande rakt på sak. Hon är USAs Viceroy i Pakistan. Tidigare under året gav hon en mitt-termins bedömning till en besökande europeisk underrättelsechef. Alltmedan Musharraf inte varit tillförlitlig, då han sa en sak i Washington och gjorde det rakt motsatta hemmavid, var Zardari perfekt: ‘Han gör allt vi ber om.’
Det störande här är inte Pattersons uppriktighet, utan hennes totala brist på bedömning. Zardari må vara Washingtons lydiga kreatur, men det intensiva hat man hyser för honom i Pakistan begränsar sig inte enbart till hans politiska motståndare.
Han föraktas i första hand för sin korrupthet. Han har hållit på alltsedan han lämnat posten som investeringsminister i sin avlidna frus andra regering. Bara inom några veckor efter ockupationen av presidentbostaden, ringde hans gunstlingar landets största affärsmän och krävde en del av deras vinster.
Ta fallet med Mr X, som äger en av landets största banker.
Han fick ett samtal. Uppenbarligen undrade presidenten varför hans bank hade sparkat en av PPP-partiets medlemmar strax efter Benazir Bhuttos fall under1990talets slut. X sa att han skulle undersöka saken och ge dem besked. Det visade sig då att den sparkade tjänstemannen bokstavligt talat hade tagits med fingrarna i syltburken.
Presidentpalatset informerades. Förklaringen avvisades. Bankmannen blev tillsagd att banktjänstemannen hade offrats av politiska skäl. Mannen tvingades återanställas och lön för de sista 18 åren betalas ut i sin helhet med ränta. PPP skulle också kompenseras och väntade sig snart en check (summan var specifiserad). Det presidenten gör, gör också hans trotjänare.
Många kabinettmedlemmar och deras avkommor har fullt upp att göra med att mjölka affärsmän och utländska företag. ‘Om de kan göra detta, så kan också vi’, är en vida utbredd åsikt i Karachi, landets största stad. Lurendrejare, tjuvar, mördare, många av dem delaktiga i geschäftet med politikers skyddsstyrkor, har gjort den till Österns Neapel.
Det totala misslyckande för den kriminella pakistanska eliten i att undervisa och erbjuda social trygghet åt sina medlemmar, gör det lättare för en liten minoritet religiösa extremister att tjäna mark genom kriget i angränsande Afghanistan.
Rachman skriver: “Personligen har jag själv fått kalla fötter och undrar om inte Väst kommer att dra sig ur en förlorad strid i Afghanistan. Men Rashid tecknar en hårresande bild av vad som skulle kunna hända om USA drar sig ur. He ser ett nytt inbördeskrig i Afghanistan, med de afghanska talibanerna uppbackade av den pakistanska armén utkämpa strider med Karzai och Norra Alliansen, stödd av Iran.
För att ta ännu ett steg tillbaka, skulle kineserna stå i det afghan-pakistan-talibanska hörnet, alltmedan indierna skulle stödja den andra sidan. Under tiden skulle pakistanerna få lida under talibanernas motattacker genom just det krig i Afghanistan, som de själva har sponsrat. Detta låter inget vidare. Men hur länge är NATO beredd att stå upp i ringen?”
Jag är glad att Rachman har börjat få kalla fötter. Han är inte ensam. Den bild Rashid målar upp är medvetet alarmerande och i stora drag baserad på en fantasi; där Kina kastas in i något rått men avsiktligt tilltalande för revanchisterna i Pentagon. Rashid behöver hjälp.
Hur skall Väst kunna bota stackars Ahmeds depression? Han skulle ha tillfrisknat snabbt om USA befunnit sig permanent i Afghanistan och dessutom tagit över Pakistan. Men det där skulle ha krävt en halv miljon USA trupper och dödandet av en miljon eller mer afghan-pakistaner. Det är nu ett tungt pris att betala för att Rashid skall kunna känna sig bättre.
En enklare utväg kunde vara att be Zardari att ge honom ett bra jobb. Om han skulle misslyckas kunde han alltid gå över till FN och ta över Galbraiths jobb eftersom det är ledigt. Jag minns Rashid under den gamla tiden som extremt skeptisk efter att ha varit på en konferens i SovjetUnionen 1985, då jag sa till honom att Gorbatjov skulle dra bort alla ryska trupper inom några få år.
Han fann också detta svårt att tro och var utan tvekan lika deprimerad
En del av oss har i många år nu hävdat att fler trupper och mer afghaner döda, det är fullständigt kontraproduktivt. En exit-strategi som involverar Iran, Ryssland och Kina såväl som Pakistan och en nationell koalition i Afghanistan, skulle då vara den enda mediumlånga lösningen.Washington har privat förhandlat med det pashtunska motståndet och ny-talibanerna gjort klart, att när väl NATOs bortdragande har börjat, skulle de arbeta med andra grupper och delta i en nationell regering.
Under tiden håller kriget på och afghaner och NATOsoldater fortsätter att dö. Allt man kan erbjuda dem är Kiplings råd till de brittiska soldaterna (inklusive Winston Churchill) vilka stred mot pashtunerna under sena 1800talet:
När du är skadad och lämnad kvar på den afghanska slätten,
Och kvinnorna kommer och skär ut det som är kvar.
Vänd bara över till geväret och spräng bort din hjärna.
Och möt din Gud som en soldat.
övers Ingrid Ternert
