Fredskoalitionen Göteborg

 

How the U.S. Funds the Taliban av Aram Roston, The Nation 13  nov  2009

Den  29 oktober  2001, då talibanerna regerade Afghanistan och gick till angrepp, gav  regimens ambassadör i Islamabad en kaotisk presskonferens framför dussintals reportrar som  var sittande i gräset.

På diplomattalibanens högra sida satt hans översättare, Ahmad Rateb Popal, en man med en märkbar närvaro.

Liksom ambassadören bar Popal en svart turban och ett väldigt buskigt skägg. Han hade svart lapp över sin högra ögonhåla. 

En vänster armprotes och en deformerad högerhand. Resultatet av skador från ett explosivt missöde under en tidigare operation moy ryssarna i  Kabul.

 Men Popal var mer än bara en fd mujahedeen. 1988, ett år innan Sovjet flydde Afghanistan, hade Popal anklagats av USA för att konspirera med att importera mer än ett kilo heroin. Domstolsliggare visar att han frigavs från sin fängelsevistelse 1997.

Så till  2009, då Popals kusin president Hamid Karzai regerar i Afghanistan. Popal har klippt ner sitt väldiga skägg till ett fint trimmat sådant och var en välbärgad affärsman med sin bror Rashid Popal, som i Brooklyn i ett separat  rättegångsfall blev dömd skyldig i ett heroinmål.

Bröderna Popal kontrollerar nu den väldiga Watan Group i Afghanistan, ett konsortium inblandat i telekommunikation, logistik och viktigast av allt, säkerhet. Watan Risk Management, Popals privata militära gren, är en av några dussin privata säkerhetsfirmor i Afghanistan. En av Watan’s företag, viktiga för kriget, är att vakta afghanska lastbilskonvojer med amerikanskt gods från Kabul till Kandahar.

Välkommen till krigets kontrakt-bazar i Afghanistan. Det är en synbar karneval av ofattbara karaktärer och ljusskygga kopplingar, där fd CIAanställda och tidigare anställda inom det militära  förenas med tidigare talibaner och  mujahedeen för att hämta in den amerikanska regeringens fonder i krigsansträngningarnas namn.

I denna groteska karneval tvingas USAs militärfirmor betala misstänkta motståndsmän för skydd av amerikanska  förrådstransporter.

Det är ett erkänt faktum att operationer med militär logistik i Afghanistan betalas av  USAs regering till de styrkor som de amerikanska trupperna bekämpar. Och det är en dödlig ironi att dessa fonder i stor omfattning går i väldiga  summor till talibanerna.

”Det är en stor del av deras inkomst,” sa en av toppsäkerhetsamännen inom den afghanska regeringen till The Nation i en intervju. Faktum är att USAs höga militärer i  Kabul beräknar att av Pentagons logistiska kontrakt går hundratals miljoner dollar, minimum 10 percent,  till att betala motståndarna.

För att förstå hur situationen uppkommit krävs att man sätter samman två ledtrådar. Den första är det insidertjänster som bestämmer den som vinner och den som förlorar i afghansk affärsverksamhet. För det andra finns frågan om att säkra ”den privata säkerheten” för USAs konvojer med förråd som fraktas på dessa gamla handelsleder, så att de inte anfalls av motståndsmän.

 Ett bra ställe att plocka upp den första ledtråden är en  firma som tilldelats ett militärt transportkontrakt av USA värt hundratals miljoner dollar: NCL Holdings. På samma sätt som Popals’ Watan Risk, är NCL ett licensierat säkerhetsbolag i Afghanistan. Det NCL Holdings är mest känt för bland Kabuls kontraktcirklar, är ändå identiteten på sin högsta chef, Hamed Wardak.

Han är nuvarande försvarsministern i Afghanistans unge amerikanske son, general Abdul Rahim Wardak, som varit ledare för mujahedeen mot Sovjet. Hamed Wardak har kastat sig in i affärsvärlden liksom i politiken. Han växte upp och gick i skolan i USA, blev 1997 avgångsstudent från Georgetown University.

Han fick ett Rhodes stipendium och gick in i den nykonservativa tankesmedjan ‘American Enterprise Institute’. Denna period kom att spela en viktig roll i hans liv, för då fogade AEI samman allianser med några av de främsta profilerna i amerikanska konservativa utrikespolitiska kretsar, sådana som framlidna ambassadör Jeane Kirkpatrick.

Wardak blev tidigt  år 2007 införlivad i Förenta Staternas NCL, fast denna firma kunde ha haft verksamhet i Afghanistan före det. Det var förnuftigt att sätta upp ett kontor i Washington, på grund av Wardaks förbindelser där. Så finns t.ex blands NCL’s rådgivare Milton Bearden, en välkänd tidigare CIA anställd.
Bearden är en viktig röst i frågor som rör Afghanistan; i oktober var han vittne inför Senatens utrikespolitiska kommitté, där senator John Kerry, ordförande, introducerade honom som ”en legendarisk tidigare tjänsteman rörande  CIAfrågor,  skarp tänkare och skribent.” Det är inte varje försvarskontraktföretag som har en så inflytelserik rådgivare.
Men den bästa uppgörelse som NCL fick–det var kontraktet som gjorde att man kom in i Afghanistans högre kretsar–Host Nation Trucking. Tidigare under året hade firman utan någon synbar erfarenhet i lastbilstransporter utnämnts som ett av sex bolag, vilka skulle ha hand om merparten av USAs lastbilstransporter i Afghanistan,  få fram förnödenheter till nätet av baser och till avlägsna utposter spridda över landet.

Först var kontraktet stort men inte enormt. Därefter ändrades det plötsligt, som en ofantlig trädgård som går i blom. Under sommaren citerade man den kommande ”svallvågen” med en ny doktrin, ”pengar som vapensystem” och utvidgade  USAmilitären NCLs kontrakt 600 procent liksom de fem andra företagens.

 I dokumentationen av dessa kontakter varnar man för allvarliga konsekenser, om inte mer kommer att läggas ut: ”Om soldaterna inte får det vatten, den mat, utrustning och ammunition som de behöver”.

 Var och en av militärens sex lastbilskontrakt höjdes till $360 miljoner, eller totalt närmare $2.2 miljarder. Satt i sitt sammanhang var detta två år av ansträngningar för att hyra in afghanska lastbilar och lastbilsförare till ett värde av  10 procent av den årliga afghanska nationalprodukten. NCL, en firma ägd av en nära förbunden till försvarsministeriet, hade skurit äkta kontrakterat guld.

 Denna Nation Trucking upprätthåller verkligen USAs militära kraftsamling i Afghanistan. ”Vi tillhandahåller allt armén behöver för att här överleva,” sa en amerikansk transportchef till mig. ”Vi levererar deras toalettpapper, vatten, bränsle, skjutvapen, fordon.” Centrum ligger på Bagrams flygbas,  bara en timma norr om Kabul, varifrån synbart allt fraktas in till Afghanistan, till de yttre områden som armén kallar ”Slagfältet”– alltså till hela landet.

 Parkerade nära ingång Kontrollpunkt 3 köar lastbilar, lägger om växeln och skickar upp moln med damm då de förbereder sig för sina olika uppdrag genom landet. Den verkliga hemligheten med lastbilstransporterna över Afghanistan är säkerheten på de livsfarliga vägarna, som kontrolleras av krigsherrar, klanmiliser, motståndsmän och talibanledare.

De amerikanska ansvariga jag talat med var tämligen specifika om detta: ”Armén betalar i själva verket talibanerna för att inte skjuta mot dem. Det är Försvarsdepartementets pengar.” Det är något alla tycks hålla med om.

Mike Hanna är projektansvarig  för ett lastbilsföretag vid namn Afghan American Army Services. Företaget som fortfarande verkar i Afghanistan, har haft transporter för Förenta Staterna i åratal men förlorat det lastbilsfraktkontrakt som NCL vunnit. Hanna förklarar lätt realitieterna med dessa säkerhetskontrakt: ”Man betalar folk i deras lokala områden–vissa är krigsherrar, vissa politiker inom polisväsendet–för att få igenom sina lastbilar.”

Hanna förklarade att de priser som begärs är olika beroende på vägens sträckning: ”Vi blir i grunden utpressade. Där man inte betalar blir man attackerad. Vi har just haft våra fältkillar att åka ner dit, och de betalar dem de behöver.” Han säger att  summan för utpressning ibland är hög och ibland låg.

 ”Att flytta tio lastbilar, det kostar förmodligen $800 per lastbil att flytta den genom ett område. Det är baserat på  antalet lastbilar och vilken last man fraktar. Om man har oljetankbilar, kommer de att kräva mer. Om man har tomma lastbilar, kommer de inte att kräva lika mycket. Om du kör armerade terrängbilar, kommer de att kräva mer.” Hanna säger att det helt enkelt är ett nödvändigt ont. ”Om man säger till mig att inte betala dessa motståndsmän i området, då ökar chenserna exponentiellt att mina lastbilar kommer att attackeras.”

Då i Irak den privata säkerhetsindustrin har dominerats av USA och globala bolag som Blackwater, där de opererar som de facto beväpning för USAs regering,finns i Afghanistan också många lokala spelare. Som resultat är industrin i Kabul mycket mer hund-äter-hund. ”Varje krigsherre har sitt säkerhetsbolag,” är det sätt som en verkställande förklarade det för mig.

 I teorin är privata säkerhetsbolag i Kabul starkt reglerade, men i verkligheten är det annorlunda. Trettionio företag har haft licenser tills i september, då ett annat dussin fick licenser. Många licensierade företag är politiskt bundna  som då NCL ägs av sonen till försvarsministern och Watan Risk Management drivs av President Karzais kusiner,

Asia Security Group kontrolleras av Hashmat Karzai, en annan släkting till presidenten. Företaget har stängt av en hel gata i det dyrbara Sherpur distriktet. En annan säkerhetsfirma kontrolleras av sonen till talmannen i parliamentet, som vissa källor säger. Och så vidare.

 På samma sätt är den afghanska lastbilsindustrin nyckeln till logistiska operationer, ofta knutna till viktiga figurer och klanledare. En större åkare i Afghanistan, Afghan International Trucking (AIT), betalade $20 000 per månad i mutor till en anställd vid USAarméns kontrakterade enligt en officiell överenskommelse i en USAdomstol i augusti.

AIT är en mycket väletablerad firma: den drivs av den 25-årige brorsonen till general Baba Jans, en tidigare befälhavare i Norra Alliansen och på senare tid Kabuls polischef.

 I en intervju insisterade Baba Jan, en glad och karismatisk ledare, på att han inte hade någonting att göra med sin brorsons företag. Men i själva verket betalade man motståndsmännen  för att få en säker passage, då det finns  få andra sätt att få ner gods till krigsområden och de operationsbaser där soldaterna behöver dem. 

Av definition är många utposter belägna i fientlig terräng i de södra delarna av Afghanistan. Här bevakar egentligen inte säkerhetsbolagens amerikanska militärmaterialkonvojer, för man kan helt enkelt inte det, utan man behöver talibanernas godkännande

 En av de större problemen för de bolag som fraktar amerikanskt militärmaterial över landet är, att de har förbjudits att vara beväpnade med varje vapen tyngre än ett gevär. Detta gör dem oandvändbara i strid mot talibanattacker i en konvoj ”De beskjuter förare från några hundra meters håll  med kulsprutor,” sa en chef i ett lastbilsföretag.

 ”De skjuter ut granater som kan spränga ett helt fordon i luften. Så säkerhetsföretagen har att göra. På grund av reglerna kan säkerhetsföretagen bara ha med sig AK-47or vilket är rena skämtet. Jag bär en AK-47a, och det är bara för att kunna skjuta mig själv om nödvändigt!”

 Det finns goda skäl för dessa regler: att skydda de privata säkerhetsstyrkorna mot en förödande manspillan. Ändå är det som Hanna i de afghansk-amerikanska styrkorna påpekar, ”Med AK-47a mot en raketdriven granat kommer man att förlora!” Det betyder att åtminstone en av värdnationens lastbilsföretag har försökt kämpa istället för att betala motståndsmän och krigsherrar.

Det är en amerikanskägd firma-kallad ‘Four Horsemen International’. Istället för att erbjuda betalning har de försökt bekämpa de som attackerar. Och det har betalats i liv med fruktansvärda offer. FHI har likt många andra firmor vägrat att gå ut offentligt; men folk inifrån säkerhetsindustrin har sagt att FHIs konvojer attackeras nästan varje gång de åker.

I de flesta fall gör säkerhetsfirmorna det de måste göra för att överleva. En amerikansk chefsveteran i Afghanistan, som har arbetat där både som soldat och privat säkerhetskontrakterad har berättat, ”Vad vi gör är att betala krigsherrar knutna till talibanerna, för ingen av våra säkerhetsanställda kan klara av hotet.”

 Han är en arméveteran med åratals erfarenhet i SpecialStyrkorna och är inte särskilt glad över det som uträttats. Han säger att dessa militära styrkor som minimum borde lära sig, vem det är som skall betalas.

”De flesta eskorterna görs av talibanerna,” berättade en afghansk privat säkerhetsanställd. Han är pashtun och före detta mujahedinbefälhavare med ett finger i den militära verklighetens puls och säkerhetsindustri. Och han arbetar tillsammans med ett av de lastbilsföretag som transporterar USAs laster.

  ”Nu är regeringen så svag,” tillade han, ”att alla betalar talibanerna.” För afghanska anställda inom lastbilstransport-erna är det knappast något att bekymra sig om. En kvinna jag mötte var en extraordinär entreprenör som byggt upp ett lastbilsföretag i detta mansdominerade område. Hon berättade att de säkerhetsföretag som hon hyrt in förhandlade direkt med talibanledare i söder.

 Att betala talibanledare betyder att de kommer att skicka iväg en eskort i förväg för att vara säkra på att att inga andra gerillamän attackerar. Faktum är, sa hon, behövde de bara två beväpnade talibanfordon. ”Det räcker med två talibaner, en där framme och en där bak.” Hon ryckde på axlarna. ”Man kan inte arbeta på annat vis. Annars vore det omöjligt.”

 Vilket leder en tillbaka till Watan Risk,  Ahmad Ratebs bolag. Popal och Rashid Popal, Karzaifamiljens släktingar och fd droghandlare. Watan är känd för att kontrollera en viktig del av den väg som alla lastbilar använder: den strategiska rutten till Kandahar kallad Highway1. Tänk er den som en väg till kriget–söder- och västerut. Om armén vill ha en last ner till Helmand till exampel, då måste lastbilarna ta sig ner till Kandahar.

 Watan Risk är det enda företag som erbjuder säkerhet längs rutten dit enligt sju olika företrädare för säkerhet-och lastbilsföretagen. Anledningen är simpel: Watan är allierad med lokala krigsherrar som kontrollerar vägen.

Watans företags webbsida är rätt imponerande och framhåller att dess personal ”är omsorgsfullt utvalda för att rensa bort fd milismedlemmar, anhängare av talibanerna eller individer med lojalitet till krigsherrar, drogbaroner eller någon annan grupp som motsätter sig den demokratiska processen.”

Vilka urvalsmetoder de nu använder, är Watans hemliga vapen till skydd för amerikanska transporter genom Kandahar en man vid namn befälhavare Ruhullah. Han skall vara en vacker man i sina 40 år, Ruhullah har en märklig hög stämma. Han bär traditionella kläder och en Rolexklocka.

Sällan eller aldrig associeras han med västlänningar. Han för befäl över en stor grupp irreguljära krigare utan koppling till någon känd regering och hans namn inger enligt säkerhetsanställda lydnad eller fruktan bland vägens bybor. Det är en farlig verksamhet naturligtvis, tills i våras då Ruhullah fick en medtävlare bland krigsherrarna–en enbent krigsherre vid namn befälhavare Abdul Khaliq.

 Han dödades i ett bakhåll. Så Ruhullah är den enda överlevande vägkrigare på denna sträcka av huvudleden. Enligt vittnen arbetar han på följande sätt: han väntar tills dess det finns hundratals lastbilar redo att dra ner i konvoj söderut längs huvudvägen.

Sedan samlar han ihop sina män och placerar ut dem fyra och fyra i pickuper. Vittnen säger att han inte begränsar sin arsenal till AK-47or utan utnyttjar varje vapen han kan få. Det bästa vapnet är hans rykte. Och med det blir han furstligt betald, samlar in avgifter från varje ekipage som passerar hans korridor.

De amerikanska lastbildsanställda berättade att Ruhullah ”tar $1500 per lastbil att färdas till Kandahar. Bara 30 mil.”
Det är svårt att peka på vad det är exakt–säkerhet, utpressning eller en form av ”försäkring.” Så finns också frågan, har Ruhullah kopplingar till talibanerna?

Detta är omöjligt att veta. Som en amerikansk privat säkerhetsveteran som känner vägen har sagt, ”Han arbetar för båda sidor… det som lönar sig bäst. Han är den stora befälhavaren. Han måste vara involverad med talibanerna. Hur mycket vet ingen.”

Till och med NCL, företaget ägt av Hamed Wardak, betalar. Två källor med en direkt kunskap har sagt att NCL skickar sina delar i USAs logistiska gods i Watans och Ruhullahs konvojer. Källor säger att NCL får en räkning på $500 000 per månad för Watans tjänster.

För att understryka denna punkt: NCL som opererar på ett kontrakt från USAs militär på $360 miljoner och ägs av sonen till den afghanska försvarsministern betalar miljoner per år från dessa fonder till ett bolag för skydd ägt av president Karzais kusiner.

Hamed Wardak ringde inte tillbaka. Milt Bearden, fd CIAanställd kopplad till  företaget talade inte heller mer med mig. Det är inget fel på Beardens engagemang i affärer i Afghanistan, men man kunde förväntas avslöja affärsintressen om man vittnade om USAs politik i Afghanistan och Pakistan. När allt kommer omkring står NCL inför att tjäna eller förlora hundratals miljoner genom amerikanska politikers infall.

 Säkert är det värt att ställa frågan varför NCL, ett företag utan någon erfarenhet i transportbranschen och liten erfarenhet att tala om i säkerhetsbranschen, har kunnat vinna ett kontrakt på $360 miljoner. Mängder med afghanska insiders ställer sig frågan ”Varför skulle USAs regering ge honom ett kontrakt såvida han inte var son till försvarsministern?”

Det är vad Mahmoud Karzai frågade mig. Han är bror till president Karzai och har själv blivit behandlad i pressen som omslagspojke till regeringsanställda. New York Times har också beskrivit honom i ett mycket kritiskt inlägg.

Till sitt försvar tryckte Karzai på att han åtminstone har hållit sig ifrån USAs eller den afghanska regeringens kontrakt. Han påpekade att andra har och Hamed Wardak hade liten bakgrund och erfarenhet inom säkerhet-eller transport-området innan hans företag fick kontrakt från försvarsdepartmentet. ”Det är en ifrågasatt affär,” sa han.

 ”Man skulle inte gett honom detta. Hur kommer det sig att ingen har undrat?” Jag fick tillfälle att fråga general Wardak, Hameds far om det hela. Han är mycket stilig, även om han inte längre är omslagspojken ”Gucci befälhavaren” som Bearden en gång beskrev.

Jag frågade Wardak om hans son och NCL. ”Jag har i hela mitt liv försökt vara uppriktig och korrekt och bekämpa korruptionen,” sa försvarsministern. ”Det är något folk har försökt använda emot mig, så det har varit smärtsamt.”

Wardak talade bara lite brett om NCL. Frågan tycks ha skapat en spricka mellan honom och hans son . ”Jag var emot det från början, och det är därför vi inte har talat med varandra på en lång tid. Jag har aldrig försökt stödja honom eller utnyttja min makt i något sådant som han skulle tjäna på.”

Då jag sa åt Wardak att hans sons företag hade ett USA kontract värt så mycket som $360 miljoner tappade han hakan. ”Detta är omöjligt,” sa han. ”Jag kan inte tro det.”

Jag trodde på generalen då han sa att han verkligen inte visste vad han son hade för sig. Men att städa upp i det som verkar vara insider-affärer kan ändå vara lättare än nästa steg: att stänga av penningströmmen från Försvarskontrakten till möjliga motståndsmän.

För två år sedan berättade afghanska säkerhetsanställda för mig, att det Nationella Direktoratet för Säkerhet hade uppmärksammat den amerikanska militären på det problemet. NDS förmedlade det som ansetts vara ”mycket detaljerade” rapporter till amerikanarna, vilka förklarat hur talibanerna profiterat på att skydda konvojer med USAförnödenheter.

Den afghanska underrättelsetjänsten erbjöd till och med en lösninng: varför överför inte USA de tiotals miljoner dollar som går till säkerhetsföretagen och istället sätter upp en hängiven och professionell konvojenhet till skydd för dessa förrådslinjer? Förslaget försvann i ingenstans.

Det bisarra faktum är, att vanan att köpa talibanernas skydd inte är någon hemlighet. Jag frågade överste David Haight om detta, han basar över den tionde bergsdivisionens tredje brigad. Då allt kommer omkring går ju delar av huvudväg 1 genom detta operationsområde.

Vad tyckte han om säkerhetsföretag som betalar till motståndsmän? ”Den amerikanske soldaten i mig vänder sig mot det”, sa han i en intervju i sitt kontor i Fobshank, Logarprovinsen. ”Men jag vet att det är vad det är: i själva verket som att betala fienden och säga ‘Hallå där, bråka inte med mig.’ Jag gillar det inte, men det är vad det är.”

Som en tjänstgörande militär i Kabul har förklarat det allmänna kontrakterandet i Afghanistan, ”Vi förstår att det går 10 till 20 procent till motståndsmän. Min Intelkille skulle ha sagt att det är närmare 10 procent. Det är generellt inom logistiken.” I ett uttalande i The Nation om ‘Host Nation Trucking’, sa överste Wayne Shanks, chefstalesman för de utländska trupperna i Afghanistan, att militäranställda är ”medvetna om anklagelser att inköpssfonder kan söka sin väg till motståndsgrupper,

 Men vi vare sig stöder eller förespråkar denna aktivitet, om den sker.” Han tillade att i stort, ”Relationerna mellan de kontrakterade och deras underkontrakterade, såväl som mellan underkontrakterade och andra i de områden där de opererar är inte fullt transparent.”

Huvudfrågan är i vilket fall inte att USAs militär skulle vara blinda för problemet. Många tjänstgörande inser det som är fel, samtidigt som man uttrycker en djup oro inför situationen. Felet är som så mycket i Afghanistan–att Förenta Staterna inte tycks veta hur man ska ta itu med det hela.

 

övers Ingrid Ternert