Ny doktrin sätter freden på spel SvD Brännpunkt 2 dec 2009 av Mikael Nilsson, militärhistoriker Försvarshögskolan
Solidaritetsförklaringen inom säkerhetspolitikens område innebar att Sverige ska stötta Baltikum militärt, vilket antogs utan debatt.
Men hur ska Sverige kunna försvara sig mot vedergällningsangrepp? Regeringens säkerhetspolitik är oerhört riskabel, skriver militärhistorikern Mikael Nilsson.
Regeringen med försvarsminister Sten Tolgfors i spetsen spelar ett mycket högt spel med landet Sverige som insats, och det riktigt allvarliga är att vår riksdag helt utan att rådfråga de man representerar aktivt deltog i upprättandet av spelets regler.
Riksdagen har antagit en solidaritetsförklaring som kan innebära att Sverige sänder militära förband till Baltikum i händelse av en skarp kris i det området, detta trots att Lissabonfördraget inte kräver att Sverige skall bidra med väpnad trupp om en annan EU-stat angrips.
Det är ytterst allvarligt att denna nya säkerhetspolitiska linje inte har debatterats öppet och på så vis getts en folklig förankring. Men det sistnämnda är något som regering och riksdag verkar sky som pesten.
Ett svenskt militärt ingripande i närområdet riskerar nämligen att besvaras. Sverige kan komma att angripas i vedergällningssyfte. Vi måste då ställa oss frågan, med vilka resurser skall vi försvara oss?
Sedan kalla krigets slut har Försvarsmakten bantats ner till oigenkännlighet. För några år sedan kunde vi mobilisera cirka 850 000 soldater. Landets försvar består idag endast av några tusen värnpliktiga och officerare samt cirka 35 000 hemvärnssoldater. Från 1 juli 2010 är även värnpliktssystemet avskaffat till förmån för en yrkesarmé.
Invasionsförsvaret är avskaffat till förmån för ett insatsförsvar – en försvarsmakt som endast utför fredsuppehållande, demokrati- och jämställdhetsfrämjande uppgifter i utlandet – vilket har motiverats med att det inte skulle föreligga något hot mot Sverige.
Mitt i allt detta får alltså regering och riksdag för sig att anta ett dokument som återigen utsätter Sveriges territorium för hot. Poängen här är inte att Ryssland skulle ha det minsta intresse av att invadera Sverige. Däremot att man har ett reellt intresse av att sätta Sverige på plats i fall vi skickar trupper till en oroshärd för att strida mot ryska trupper.
Frågan är, hur ska det avgrundslika glappet mellan säkerhets- och försvarspolitikens mål och medel överbryggas? Med antagandet av en solidaritetsförklaring måste Försvarsmakten dimensioneras efter de nya problem som kan uppstå och följaktligen byggas upp betydligt.
Om Sverige skall ingripa militärt i sitt närområde utan att först ha blivit attackerat, måste regeringen förstå att man därigenom fullkomligt och radikalt förändrar både hotbilden mot Sverige och den svenska säkerhetspolitiken.
Så länge Sverige inte kan försvara sitt eget territorium, måste regeringen ta konsekvenserna av detta och göra ett avsteg från solidaritetsförklaringen så länge konflikten uppstår i närområdet och en risk mot det egna territoriet kan föreligga efter ett svenskt inträde på endera sidan. Vi måste först se till vår egen säkerhet .
Regering och riksdag tvingas nu förklara ett och annat för medborgarna. Skall vi engagera oss militärt redan innan vi attackerats? När skall försöken till diplomatiska lösningar uppges? Hur skall svensk trupp ens kunna föras över till Baltikum?
Senast Försvarsmakten övade på Gotland var man beroende av den civila färjetrafiken. Våra bästa arméförband är i Afghanistan. Våra främsta marina resurser är i Adenviken. Hur mycket får det hela kosta, och hur skall Försvarsmakten öva för detta? Tydliga besked från regeringen saknas.
Det är oacceptabelt i en demokrati att folket skall hållas i ovisshet om under vilka premisser de förväntas offra sina liv. Är svenska folket berett på det offer som krävs för att förverkliga regeringens politik? Jag misstänker att regeringen inte vill ta i den här frågan, då det skulle leda till en demokratisk diskussion av försvarsfrågor som inte är önskvärd.
Man vill helst fortsätta att i tysthet omvandla den svenska säkerhetspolitiken och göra fagra men grundlösa utfästelser i EU om vad Sverige kan bidra med, i hopp om att dessa löften aldrig skall behöva infrias.
Den prestige som regeringen åtnjuter när den solar sig i glansen av dessa ord är en garant för att en folkligt förankrad säkerhetspolitik aldrig blir verklighet. Det hela är pinsamt, oerhört riskabelt och fullkomligt ansvarslöst.
Det finns ett obehagligt historiskt exempel på hur små konflikter snabbt kan eskalera till världsomspännande krig genom att solidaritetslöften infrias, nämligen upprinnelsen till första världskriget i augusti 1914. Sverige har nu inlemmats i ett liknande system av semiallianser och solidaritetsutfästelser som i värsta fall kan få lika ödesdigra konsekvenser.
Solidaritet är vackert och bra, men det får inte bli fredens och det nationella välbefinnandets baneman. Säkerhetspolitiken måste göras till en valfråga så att svenska folket får en chans att ta ställning till den omdaning av Sverige som nu endast pågår i det fördolda.
