”…Denna värld är grym, världen är en hora, en slampa, en slyna. Detta är verkligheten. Världen var inte menad till att vara vacker, världen är grym och ful och vi är de enda som kan göra den vacker…vi och inga andra…Jag har länge ignorerat mig själv, ignorerat det jag fått höra, ignorerat människors protester, klagan, tyranni…död…
Jag har ignorerat döden, människors skrik, deras saknad, kriminalitet, mord, våldtäkter, fattigdom, förstörelse…allt. Jag har ignorerat allt inuti mig själv och de omkring mig… ignorerat och varken sett eller hört något alls. Jag har haft och har ännu möjlighet att glömma mig själv, min smärta, mitt lidande, min depression, min glädje, pina och min sorg…
Vi är i själva verket en brännmärkt familj, vi är en bruten familj, vi är en död familj, en försvunnen familj och jag struntar också i det. Det är vad jag är bäst på, det är min specialitet, det är mitt yrke - att ignorera…Det piggar upp mitt ego, det blåser upp min egocentricitet, min stolthet, min fåfänga att ignorera mig själv, min smärta, min sorg, mitt lidande, min depression…det blåser mycket upp mitt ego…MITT EGO, MITT EGO, min stolthet och min fåfänga. Det får mig att känna att jag har besegrat mig själv, besegrat den fula, tyranniska, sjuka djävulen inuti mig, det får mig att känna mig som att ha besegrat naturen och dess regler… att jag har besegrat det onda runt omkring och inuti i mig…
Jag inte bara undviker utan vägrar att göra det, vi seglar alla i samma båt, jag är inte bättre än vad irakerna är. Flertalet av dem är mycket bättre än vad jag är…mycket, mycket bättre..Martyrer och folk i fängelse. Jag har utnyttjat en sorts irakier som jag introducerats för… jag har frågat dom vid vilken tidpunkt de lämnat Irak, då varje period före 2004 för mig indikerar, att de fortfarande kan ha kvar den irakiska mentalitet som existerade innan kriget…dessa är inte särskilt röriga utan människor som det går att prata med, människor hos vilka jag kan finna en ömsesidig förståelse…
De iraker vi båda känner är mycket få, idag befinner de sig alla utanför landets gränser, de som fortfarande är kvar är inte dessa du och jag har känt…de har förändrats mycket, och om de bara kunde, skulle de också ömsa skinn. Eftersom jag inte bryr mig.. hade jag velat gå emot naturen, på samma gång som jag blivit en främling för familjen, de frågar- ‘Varför verkar du vara så ointresserad också mot oss? Du är inte längre den son vi kände… Du är inte den omhändertagande och kärleksfulla son som vi har känt, inte längre denna oskyldiga son, utan har fått ett så häftigt humör, blivit en så arg person, så full av vrede…’
Du vet vad jag gör mot dessa irakier? Jag ignorerar dom helt enkelt, då nu allt påminner om det läge vi idag befinnor oss i. Jag ignorerar min smärta, mitt lidande, mitt lands verkliga öde. Jag har ignorerat det så länge, att jag velat sjunka in i förnekelsen, illusionen och glömma allt som händer runt omkring mig. Varför- tror du att jag har fått mardrömmar? Utan tillräckligt med sömn, med skriken från kvinnor ringande i öronen, skriken från fängelseceller som väckte mig varenda jävla natt klockan 4:00? Vad tror du det är som gör att allt detta drabbar mig? Jag till och med hör småbarnsskrik… och det beror på att jag ignorerade det, men tankar och känslor måste bli förlösta…och under natten släpps de lösa som demoner inuti en grotta.
Jag bryr mig inte, för jag vill inte bli påmind av någon om att jag befinner mig i exil, jag vill inte att någon ska påminna mig om Bagdad, om Irak, om mitt hem, min balkong, min bil, de gator jag befunnit mig på, Bagdad om natten, jag vill inte bli påmind om det…för det finns där, längs bak i mitt jävla huvud… på ett ställe jag kallar förnekelse. Det är vad jag varit bäst på se’n 2003…att ignorera mig själv, mina behov, mina önskningar, mina känslor…bara ignorera mig själv, vända ett blint öga och ett dövt öra mot allt och säga, ‘skit i det…det har redan blivit skit’.
Du försökte inte ignorera dig själv eller hur? Först får man en klump i halsen, men efter det blir man van, efter det att man har ersatt klumpen med en suck, när sucken blivit till en blank blick i människors ögon…jag vill aldrig mer se Bagdad, jag vill inte. På samma sätt vill jag i hjärnan ha kvar min bild av Bagdad och dess människor, jag vill ha kvar den oförändrad. Jag vill inte se Baghdads fula tryne…Jag vill ha kvar bilden som den var då jag lämnat den…
Folk frågar varifrån jag kommer…och trots min nya nationalitet svarar jag- ‘Jag är irakier’, och när vännerna frågar, ”varför säger du att du är irakier? Varför säger du inte din nya nationalitet? svarar jag – ‘Varifrån kommer jag i så fall?’ Här är jag en främling…till och med en större främling än vad ni mina vänner är. Det är därifrån jag kommer. Jag är irakier och tänker inte förneka vem jag är. Det skulle göra ont att säga att jag är någon annan än den jag är. Jag kan inte säga så. Du är inte den enda Layla. Vi kommer alla ifrån samma ställe – och seglar alla i samma båt.
http://anarabwomanblues.blogspot.com
övers Ingrid Ternert
