När Tyskland, Frankrike och Storbritannien tagit initiativ till den stora Afghanistankonferens som i dag öppnas i London, hade man samma syfte. Afghanistankriget har blivit alltmer impopulärt i Europa.
Ledarna för de EU-länder som bidrar med flest trupper är inte beredda att ge upp. Men de söker liksom Obama en strategi som håller uppe hoppet om framgång, samtidigt som den ska bli början på en avveckling.
Förutsättningarna är allt annat än goda. Under det år som gått, försämrades inte bara säkerhetsläget. Karzairegimens systematiska fusk i presidentvalet rubbade också tron på att finna en pålitlig afghansk samarbetspartner.
Inför Londonkonferensen meddelar den tyska regeringen att den ska utöka sin styrka i Afghanistan med 500 soldater och en reserv på ytterligare 350 man. Samtidigt ska tyngdpunkten i uppdraget förskjutas, så att fler utbildar afghaner till soldater och poliser.
Enligt ett utkast till konferensdokument, som har läckt ut, finns planer på att redan detta år börja överföra ansvaret för säkerheten i några av Afghanistans regioner till inhemska styrkor. Bland punkterna i utkastet finns också idén om en fond som ska användas till att locka talibaner att byta sida.
http://eclipptv.com/viewVideo.php?video_id=9619
Afghanska människorättsaktivister oroar sig för att USAstyrkorna kan ha utnyttjat hemliga fängelser som Rish Khor för att bedriva förhör borta ifrån vakande ögon. Emellertid förnekar amerikanarna till på köpet kunskap om anläggningen.
Det svarta fängelset
Mycket mindre hemligt är slutstationen för de flesta fångar: Bagram Interneringscentral. I dessa dagar illavarslande döpt till “Obama’s Guantanamo,” Icke desto mindre erbjuder Bagram fångarna interneringsprocessens bästa förhållanden.
Fängelsets moderna tillvaro började år 2002, då ett litet antal fångar från framförallt hela Asien blev internerade där på sin odysse’, som slutade i USAs fångläger på Guantanamo Bay Cuba. Det blev emellertid under årens lopp det största fånglägret för afghanska tillfångatagna under krigets utvidgning.
År 2009 var antalet krigsfångar mer än 700. Internerade i fönsterlösa gamla sovjetiska hangarer består fängelset av två rader grottliknande celler ständigt badande i vitt ljus. Väktare vandrar runt längs plattformen som sträcker sig över mängden fängelseburar, varifrån de bevakar fångarna som finns nedanför.
Som regel kom även sådana ökända missförhållanden som de i Iraks Abu Ghraibfängelset att utmärka Bagrams tidiga år. Så blev t.ex Abdullah Mujahed tillfångatagen i byn Kar Marchi i östra Paktiaprovinsen. Mujahed var tajikisk milisledare som hade lett ett väpnat uppror mot talibanerna då dessa var försvagade, men USAs styrkor anklagade honom för kopplingar till motståndet.
“I Bagram hade vi handfängsel, ögonbindel och fötterna kedjade i dagar,” erinrar han sig. “Vi fick inte sova alls under13 dagar och nätter.” En fångvaktare slog honom på benen var gång han råkade somna.
Varje dag kunde han höra de internerades skrin då de torterades och det omisskännliga ljudet från kedjor som släpades över golvet.
Därefter drog en dag en skara soldater iväg honom till ett flygplan, men vägrade säga vart han skulle. Till slut hamnade han i ett annat fängelse, där luften kändes tjock och fuktig. Då han gick mellan raden av burar började de fängslade ropa “Detta är Guantanamo! Du är på Guantanamo!”
Han fick då veta, att han var anklagad för att leda den pakistanska islamistgruppen Lashkar-e-Taiba (där i realiteten en annan person med samma namn varit i ledningen men dött 2006). USA kom sedan att släppa honom och skickade honom tillbaka till Afghanistan.
Tidigare Bagramfångar hävdar att de regelbundet blev slagna, utsatta för skrällig musik 24 timmar om dygnet, förhindrades sömn, blev avklädda nakna och tvingade att utstå vad förhörsledare kallar “stress positioner.” Brytpunkten kom under slutet av 2002, då förhörsledare misshandlat fångar till döds.
USAs specialtrupper drev också ett annat hemligt fängelse någonstans på Bagrams flygbas, dit Röda Korset ännu inte fått komma. I första hand utnyttjas det till förhör och är så fruktat av fångar, att det blev kallat “det svarta fängelset.”
Ett par dagar tidigare kom USAs styrkor för att hämta Noor Muhammad utanför staden Kajaki i Helmands södra provins. Muhammad som är läkare, drev en klinik som tjänade alla patienter — även talibaner. Soldarena utförde en räd mot hans klinik och hem, dödade fem personer (inklusive två patienter) och fängslade både hans far och honom själv. Nästa dag fann bybor Muhammads fars handklovförsedda kropp, uppenbarligen skjuten..
Soldaterna tog med Muhammad till Svarta fängelset. “Det hade en liten smal korridor med massor av celler på båda sidor och en stor järngrind i starkt ljus. De visste inte när det var natt och när det var dag. Han hölls inlåst i ett fönsterlöst cementrum i fullständig isolering.
Soldater släpade regelbundet ut honom i nacken och vägrade honom mat och vatten. De anklagade honom för att förse upprorsmän med mat, vatten och medicinsk vård, varpå han svarade, “Jag är läkare. Det är min plikt att erbjuda vård till varje mänsklig varelse som kommer till min klinik, vare sig det är talibaner eller folk från regeringen.”
Slutligen släpptes Muhammad fri, men har sedan dess stängt sin klinik och lämnat hembyn. “Jag är rädd för amerikanarna och talibanerna,” säger han. “Jag är glad att min far är död, så att han inte behöver utstå detta helvete.”
Rädsla för mörker
Till skillnad från det Svarta Fängelset har USAanställda under sista två år flyttat för att förbättra huvudfängelset i Bagram. Tortyren har stoppat och de amerikanska fängelseanställda skryter med att den typiske internerade nu ökar15 pounds i vikt under fängelsetiden.
Någon gång under årets första månader planerar tjänstemän att öppna ett splitter nytt fängelse — vilket så småningom kommer att ersätta Bagram — med stora luftiga celler, senaste medicinska utrustning och rum för pryo-träning. Bagramfängelset kommer under året att överlämnas till afghanerna själva, alltmedan resten av fängelseprocessen är kvar i USAs händer.
Men människorättsförespråkare menar att det fortfarande finns anledning till oro vad gäller interneringsprocessen. USAs Högsta Domstol beslutade 2008 att fångar på Guantanamo inte kan bli fråntagna sin rätt till ‘habeas corpus’, att lagföras på sedvanligt sätt, men detta förbjöds gälla för Bagram. (USAanställda säger att Bagram ligger i en krigszon och då gäller inte dessa inhemska civila rättigheter).
Till skillnad från Guantanamo har intagna ingen tillgång till advokat. De flesta säger också att de inte har en aning om varför de blivit fängslade.
Inte heller kommer fångarna var sjätte månad upp till bedömning inför en jury om sin fångenskap. Och möjligheten att ställa frågor om sin situation är begränsad. “Jag fick bara svara ja eller nej och inte förklara någonting under min hearing,” säger Rehmatullah Muhammad.
Icke desto mindre ställer förbättringen i Bagrams förhållanden den frågan: Kan USA utkämpa ett ‘renare’ krig? Det är vad afghankrigets överbefälhavare general Stanley McChrystal lovade denna sommar: Färre dödade civila, färre fruktade husräder och en mer öppen fångprocess.
De amerikanska trupper som opererar under NATOs kommando har börjat införa ett striktare regelverk: Man kan inte längre officiellt hålla tillfångatagna inspärrade i mer än 96 timmar innan de blir överlämnade till afghanska myndigheter eller frias, och afghanska styrkor måste leda husundersökningarna.
Amerikanska soldater reser vid förfrågan ragg inför dessa restriktioner — och har möjligheter att kringgå dem. “Ibland fängslar vi folk i upp till 96 timmar och överlämnar dom till afghanerna,” säger en amerikansk marinkårssoldat, som talade under villkor om anonymitet. “Man river upp dom en aning inför oss och skickar dom sedan tillbaka till oss i ytterligare 96 timmar. Så håller det på tills vi får vad vi vill ha.”
Ett enklare sätt att dansa runt reglerna är att kalla in USAs Specialstyrkor — Navy SEALS, Gröna Baskrarna och andra — som inte står under NATOs kommando och inte är bundna till striktare regler. Dessa elittrupper står bakom de flesta av de nattliga räderna och interneringarna i jakten på “högrankade misstänkta.”
Amerikanska militära tjänstemän säger i intervjuer att de nya restriktionerna inte alls påverkat antalet räder och gripanden. Den verkliga förändringen är emellertid mer subtil: Fångprocessen har nästan helt flyttat över till de områden och aktörer som bäst förmår undvika en offentlig granskning- Specialstyrkorna och de små fältfängelserna.
Förändringen signalerar krigets djupare realitet. Att amerikanska soldater säger att de inte kan bekämpa gerillan utan invasionsräder och fängslanden, lika lite som utan kulor. I en USAsoldats ögon är Afghanistan en skrämmande plats. Männen är skäggiga och bär turban. De ber ständigt.
I största delen av landet hindras kvinnorna att lämna huset. Många afghaner äger en Kalashnikov. “Ändå kan man inte lita på någon,” säger Rodrigo Arias, en marinkårssoldat förlagd till nordöstra delen av Kunarprovinsen. “Jag har nästan dödats i bakhåll, men byborna säger ingenting till oss. Fast vanligtvis vet de något.”
Ett befäl som arbetat på interneringslägren i fält, säger att det krävs dussintals räder innan en användbar misstänkt kan dyka upp. “Ibland måste man slå in dörrar. Ibland måste man vrida om armar. Man måste kasta ut nätet vitt och brett, men när man griper rätt person, då förändras allt.”
För Arias handlar det om överlevnad. “Jag vill komma hem i ett stycke. Om det beyder att samla ihop folk, så gör då det.” Att ifrågasätta det, menar han, är att ifrågasätta huruvida kriget över huvudtaget är värt att utkämpa. “Det är inte mitt jobb. Folket i Washington får räkna ut det hela.”
Om nattliga räder och fängslanden är en oundviklig del av ett modernt kontramotståndskrig, så är också den förbittring som det skapar. “Vi var först alla glada då amerikanarna kom.
Vi trodde att de skulle föra med sig fred och stabilitet,” säger den förre fängslade Rehmatullah. “Men nu vill de flesta människor i min by att de åker.” Ett år efter att Rehmatullah hade släppts fri, blev hans brorson tillfångatagen. Två månader senare blev några andra bybor gripna.
Det blev ett förutsebart mönster: Talibanstyrkor ligger i bakhåll för amerikanska konvojer då dessa passerar genom byn och drar sig sedan tillbaka in i det tjocka orkidéhöljet som täcker området.
Amerikanarna återvänder sedan under natten för att plocka misstänkta. Under de två sista åren har 16 männoskor gripits och 10 dödats under nattliga räder i denna enda by med sina 300 invånare enligt byborna själva. Under samma period har motståndsmän dödat en lokalinvånare och inte tagit någon tillfånga.
Därför har människor i denna by börjat frukta de nattliga räderna mer än talibanerna. Det finns idag nätter då Rehmatullahs barn hör det avlägsna dånet från en helikopter och rusar in till sitt rum. Han tröstar dem, men erkänner att han själv skulle behöva tröst. “Jag vet att jag borde vara för gammal för det”, säger han, “men kriget har gjort mig rädd för mörkret.”
Anand Gopal har varit reporter för Christian Science Monitor och Wall Street Journal. Han kan läsas på www.anandgopal.com. Ovanstående har stått att läsa i Nation Magazine.
övers
Ingrid Ternert
När Tyskland, Frankrike och Storbritannien tog initiativ till den stora Afghanistankonferens som i dag öppnas i London har de samma syfte. Afghanistankriget är alltmer impopulärt i Europa.
Ledarna för de EU-länder som bidrar med flest trupper är inte beredda att ge upp. Men de söker liksom Obama en strategi som håller uppe hoppet om framgång, samtidigt som den ska vara början på en avvecklingsfas.
Förutsättningarna är allt annat än goda. Under året som gått försämrades inte bara säkerhetsläget. Karzairegimens systematiska fusk i presidentvalet rubbade också tron på att finna en pålitlig afghansk samarbetspartner.
Inför Londonkonferensen meddelar den tyska regeringen att den utökar sin styrka i Afghanistan med 500 soldater och med en reserv på ytterligare 350 man. Samtidigt ska tyngdpunkten i uppdraget förskjutas, så att fler utbildar afghaner till soldater och poliser.
Enligt ett utkast till konferensdokument, vilket har läckt ut, finns planer på att redan detta år börja överföra ansvaret för säkerheten i några av Afghanistans regioner till inhemska styrkor. Bland punkterna i utkastet finns också idén om en fond som ska utnyttjas till att locka talibaner att byta sida. http://eclipptv.com/viewVideo.php?video_id=9619
av Anand Gopal 28 januari, 2010.
I slutet på Obamaseran har mycket diskussioner förekommit om kontramotstånd, eller COIN. Vida mindre har man diskuterat kriget mot kontramotståndet i Afghanistan som uppenbarligen skjutits upp. Sanningen är att kontramotstånd, (även om man sällan ser det uttalat) är att som strategi har det ingen chans såvida inte det finns ett robust kontraterror-program.
You don’t know what counterterror is? Not so surprising. The truth is, if you’re not a complete news
jockey, you probably don’t know much about targeted assassinations, night raids, secret detention
centers, disappearances, and other acts of counterterror (which is really terror in uniform or at least
under state orders). Of course, the Afghans know well enough. For them, it’s not a secret war,
particularly in the southern parts of the country, where the Taliban is strongest; it’s but one
particularly frightening aspect of everyday life.
It’s just we Americans who are ignorant. Our secret war is essentially kept secret from us. Our
Special Forces operatives, along with the CIA (and possibly private contractors), have long been
involved in the “night raids” that Anand Gopal describes below. And regularly enough, if you’re
reading closely, you’ll see news bubbling to the surface about their results — like those eight students
in grades 6-10, who were taken from their beds by “Americans” in a night raid in Kunar Province,
handcuffed, and then evidently executed. (A statement from Afghan President Hamid Karzai says that
they were “martyred” and the UN has confirmed that they were students.) Or consider the recent
night raid in Ghazni Province that killed at least four Afghan villagers, including an 11-year-old. Both
incidents led to angry protests; both resulted in denials by the U.S. military that the dead were
anything but “insurgents” or “bomb-makers.”
In this country, the night raids and the secret U.S. military detention centers that go with them have
received next to no coverage — until now. I’m proud to say that Anand Gopal, who has been
reporting for the Wall Street Journal from Kabul, produces here the single most extensive report so far
on American night raids in Afghanistan and the military holding areas that are the“black sites” of this
moment. (His investigation, a shared project of TomDispatch.com and theNation magazine, appears in
print in the latest issue of the Nation. To catch him in an audio interview with TomDispatch’s
Timothy MacBain discussing how he got this story, click here.)
Even if inherited from the Bush administration, the Afghan night raids, the accompanying killings,
disappearances, incarcerations, and abuses, as well as the secret military detention centers are now,
after a full year in office, Obama’s. Tom
Obama’s Secret Prisons
Night Raids, Hidden Detention Centers, the “Black Jail,” and the Dogs of War in Afghanistan
By Anand Gopal
[The research for this story was supported by the Fund for Investigative Journalism.]
One quiet, wintry night last year in the eastern Afghan town of Khost, a young government employee
named Ismatullah simply vanished. He had last been seen in the town’s bazaar with a group of
friends. Family members scoured Khost’s dust-doused streets for days. Village elders contacted
Taliban commanders in the area who were wont to kidnap government workers, but they had never
heard of the young man. Even the governor got involved, ordering his police to round up nettlesome
criminal gangs that sometimes preyed on young bazaar-goers for ransom.
But the hunt turned up nothing. Spring and summer came and went with no sign of Ismatullah. Then
one day, long after the police and village elders had abandoned their search, a courier delivered a neat,
handwritten note on Red Cross stationary to the family. In it, Ismatullah informed them that he was in
Bagram, an American prison more than 200 miles away. U.S. forces had picked him up while he was
on his way home from the bazaar, the terse letter stated, and he didn’t know when he would be freed.
Sometime in the last few years, Pashtun villagers in Afghanistan’s rugged heartland began to lose faith
in the American project. Many of them can point to the precise moment of this transformation, and it
usually took place in the dead of the night, when most of the country was fast asleep. In the secretive
U.S. detentions process, suspects are usually nabbed in the darkness and then sent to one of a number
of detention areas on military bases, often on the slightest suspicion and without the knowledge of
their families.
This process has become even more feared and hated in Afghanistan than coalition airstrikes. The
night raids and detentions, little known or understood outside of these Pashtun villages, are slowly
turning Afghans against the very forces they greeted as liberators just a few years ago.
One Dark Night in November
It was the 19th of November 2009, at 3:15 am. A loud blast awoke the villagers of a leafy
neighborhood outside Ghazni city, a town of ancient provenance in the country’s south. A team of
U.S. soldiers burst through the front gate of the home of Majidullah Qarar, the spokesman for the
Minister of Agriculture. Qarar was in Kabul at the time, but his relatives were home, four of whom
were sleeping in the family’s one-room guesthouse. One of them, Hamidullah, who sold carrots at the
local bazaar, ran towards the door of the guesthouse. He was immediately shot, but managed to crawl
back inside, leaving a trail of blood behind him. Then Azim, a baker, darted towards his injured cousin.
He, too, was shot and crumpled to the floor. The fallen men cried out to the two relatives remaining in
the room, but they — both children — refused to move, glued to their beds in silent horror.
The foreign soldiers, most of them tattooed and bearded, then went on to the main compound. They
threw clothes on the floor, smashed dinner plates, and forced open closets. Finally, they found the
man they were looking for: Habib-ur-Rahman, a computer programmer and government employee.
Rahman was responsible for converting Microsoft Windows from English to the local Pashto language
so that government offices could use the software. He had spent time in Kuwait, and the Afghan
translator accompanying the soldiers said they were acting on a tip that Rahman was a member of
al-Qaeda.
They took the barefoot Rahman and a cousin of his to a helicopter some distance away and
transported them to a small American base in a neighboring province for interrogation. After two days,
U.S. forces released Rahman’s cousin. But Rahman has not been seen or heard from since.
“We’ve called his phone, but it doesn’t answer,” says his cousin Qarar, the spokesman for the
agriculture minister. Using his powerful connections, Qarar enlisted local police, parliamentarians, the
governor, and even the agriculture minister himself in the search for his cousin, but they turned up
nothing. Government officials who independently investigated the scene in the aftermath of the raid
and corroborated the claims of the family also pressed for an answer as to why two of Qarar’s family
members were killed. American forces issued a statement saying that the dead were “enemy militants
[that] demonstrated hostile intent.”
Weeks after the raid, the family remains bitter. “Everyone in the area knew we were a family that
worked for the government,” Qarar says. “Rahman couldn’t even leave the city because if the Taliban
caught him in the countryside they would have killed him.”
Beyond the question of Rahman’s guilt or innocence, however, it’s how he was taken that has left
such a residue of hate and anger among his family. “Did they have to kill my cousins? Did they have
to destroy our house?” Qarar asks. “They knew where Rahman worked. Couldn’t they have at least
tried to come with a warrant in the daytime? We would have forced Rahman to comply.”
“I used to go on TV and argue that people should support this government and the foreigners,” he
adds. “But I was wrong. Why should anyone do so? I don’t care if I get fired for saying it, but that’s
the truth.”
The Dogs of War
Night raids are only the first step in the American detention process in Afghanistan. Suspects are
usually sent to one among a series of prisons on U.S. military bases around the country. There are
officially nine such jails, called Field Detention Sites in military parlance. They are small holding
areas, often just a clutch grupp of cells divided by plywood, and are mainly used for prisoner
interrogation.
In the early years of the war, these were but way stations for those en route to Bagram prison, a
facility with a notorious reputation for abusive behavior. As a spotlight of international attention fell
on Bagram in recent years, wardens there cleaned up their act and the mistreatment of prisoners began
to shift to the little-noticed Field Detention Sites.
Of the 24 former detainees interviewed for this story, 17 claim to have been abused at or en route to
these sites. Doctors, government officials, and the Afghan Independent Human Rights Commission, a
body tasked with investigating abuse claims, corroborate bekräftar 12 of these claims yrkanden.
One of these former detainees is Noor Agha Sher Khan, who used to be a police officer in Gardez, a
mud-caked gyttjig town in the eastern part of the country. According to Sher Khan, U.S. forces
detained him in a night raid in 2003 and brought him to a Field Detention Site at a nearby U.S. base.
“They interrogated me the whole night,” he recalls, “but I had nothing to tell them.” Sher Khan
worked for a police commander whom U.S. forces had detained on suspicion of having ties to the
insurgency. He had occasionally acted as a driver for this commander, which made him suspicious in
American eyes.
The interrogators förhörsledarna blindfolded him, taped his mouth shut, and chained him to the ceiling,
he alleges säger han. Occasionally they unleashed släppte de lös en hund a dog, which repeatedly bit
him. At one point, they removed the blindfold ögonbindeln and forced him to knäböja kneel on a long
trästång trästång. “They tied my hands to a talja and pushed me back and forth medan stången rullade
across my skenben. I screamed and screamed.” They then pushed him to the ground and forced him
to swallow 12 bottles worth of water. “Two people held my mouth open and they poured water down
my throat until my stomach was full and I became unconscious. It was as if someone had blåst upp
mig.” he says. After he was väckts till liv från dvalan, spydde han bara upp vattnet the water
uncontrollably.
Detta fortsatte ett antal dagar, sometimes he was hung upside down from the ceiling, and other times
hade ögonbindel under längre perioder. Eventually, he was sent on to Bagram where the torture
ceased. Four months later, he was quietly released, with a letter of apology from U.S. authorities for
wrongfully imprisoning him.
An investigation of Sher Khan’s case by the Afghan Independent Human Rights Commission and an
independent doctor found that he hade skador som överensstämmer med den grova behandling som
han åberopar. Amerikanska styrkor har avböjt att kommentera on the specifics of his case, but a
spokesman said that some soldiers involved in detentions in this part of the country had been given
unspecified “administrative punishments.” He added that “all detainees are treated humanely,” except
for isolerade fall.
The Disappeared
Some of those taken to the Field Detention Sites never make it to Bagram, but instead are simply
released after authorities bedömt them to be ofarliga. Even then, en del föreger missförhållanden. Such
was the case with Hajji Ehsanullah, som en vinternatt 2008 blev gripen från sitt hem in the southern
province of Zabul. He was taken to a fångläger i Khome 200 miles därifrån. He returned home 13 days
later, hans hud ärrat av hundbett och med minnesstörningar som, according to his doktor, resulted
from ett slag mot huvudet. U.S. forces had droppede släppt av honom vid en bensinstation i Khost
efter tre dagars förhör. It took him ten more days to find his way home.
Others taken to these sites never end up in Bagram for an entirely different reason. I de knappt
odlingsbara byarna i den pashtunska södern, where rumors grow mer frikostigt än i den vackraste
grödan, locals whisper berättelser om people who were captured and executed. Most have no
evidence. But occasionally, a body turns up. Such was the case at a detention site on an American
military base in Helmand province, where in 2003 a U.S. military utredaren skrev i fångens döds report
of a detainee who died in U.S. custody (later made available through the Freedom of Information Act):
“Death caused by the multiple trubbig burdus force injuries to the lower torso and legs complicated by
rhabdomyolysis (release of toxic byproducts into the system due to destruction of muscle). Manner of
death is homicide.”
In the dust-swept province of Khost one day this past December, U.S. forces launched a night raid on
the village of Motai, killing six people and capturing nine, according to nearly a dozen local
government authorities and witnesses. Two days later, the bodies of two of those detained — plastic
rep binding their hands — were found more than a mile from the largest U.S. base in the area. A U.S.
military spokesman denies any involvement in the deaths and avböjer att kommentera on the details of
the raid. Local Afghan officials and tribal elders, however, håller fast vid att de två blivit dödade
medan de var i amerikanskt fängelse. American authorities released four other villagers in följande
dagar. De tre återstående fångarnas öde är okänt.
The matter might be cleared up if the U.S. military were less secretive about its detention process. But
secrecy has been the order of the day. The nio fältfånglägren är insvepta i ett täcke avofficiell
hemlighet, but at least the Red Cross and other humanitarian organizations are aware of them. There
may, however, be others whose existences on the scoresantalet militärbaser som täcker området har
inte blivit avslöjat. One example, according to former detainees, is the detention facility at Rish Khor,
an Afghan army base längst uppe på ett berg med huvudstaden Kabul under sig.
One night last year, U.S. forces raided Zaiwalat, a tiny village that fits trivsamt passar in
mellanWardak provinsens bergmassiv, a few dozen miles west of Kabul, och fångade in nio bybor.
They brought the captives to Rish Khor and interrogated them for three days. “They kept us in a
container,” recalls Rehmatullah Muhammad, one of the nine. “It was made of steel. I tre da’r fick vi
bära handbojor hela tiden.
Vi kunde knappast sova under de dagarna.” The plain-clothed interrogators accused Rehmatullah and
the others of giving food and shelter to the Taliban. The suspects were then sent on to Bagram and
released after four months. (A number of former detainees said they were interrogated by enkelt
klädda anställda, but they did not know if these officials belonged to the military, the CIA, eller
privata kontraktsanställda.)
Afghan human rights campaigners worry that U.S. forces may be using secret detention sites like Rish
Khor to carry out interrogations borta ifrån vakande ögon. The U.S. military, however, till på köpet
förnekar kunskap om anläggningen.
The Black Jail
Mycket mindre hemligt är slutstationen för de flesta fångar: Bagram Interneringscentral. I dessa
dagarillavarslande döpt till “Obama’s Guantanamo,” Icke desto mindre erbjuder Bagram fångarna
interneringsprocessens bästa förhållanden.
Fängelsets moderna tillvaro började år 2002, då ett litet antal fångar från i första hand hela Asien
internerades där på sin odysse’, vilken slutade i USAs fångläger på Guantanamo Bay Cuba. Det blev
emellertid under åren som gick, det största fånglägret för afghanska tillfångatagna under utvidgningen
av kriget.
År 2009 var antalet krigsfångar mer än 700. Internerade i fönsterlösa gamla sovjetiskahangarer består
fängelset av två rader grottliknande celler ständigt badande i vitt ljus. Väktare vandrar runt längs
plattformen som sträcker sig över mängden fängelseburar, vaifrån de bevakar fångarna nedanför.
Som regel kom till och med sådana ökända missförhållanden som de i Iraks Abu Ghraibfängelse att
utmärka Bagrams tidiga år. Så blev t.ex Abdullah Mujahed tillfångatagen i byn Kar Marchi i östra
Paktiaprovinsen. Mujahed var tajikisk milisledare som lett ett väpnat uppror mot talibanerna, då de var
försvagade, men USAs styrkor anklagade honom för kopplingar till motståndet.
“I Bagram hade vi handfängsel, ögonbindel och fötterna kedjade i dagar,” erinrar han sig. “Vi fick inte
sova alls under13 dagar och nätter.” En fångvaktare slog honom på benen var gång han råkat somna.
Varje dag kunde han höra de internerades skrin då de torterades och det omisskännliga ljudet från
kedjor som släpades över golvet.
Därefter drog en dag en skara soldater iväg honom till ett flygplan, men vägrade säga vart han skulle
hän. Till slut hamnade han i ett annat fängelse, där luften kändes tjock och fuktig. Då han gick mellan
raden av burar började de fängslade ropa, “Detta är Guantanamo! Du är på Guantanamo!” Han fick
då veta, att han anklagades för att leda den pakistanska islamistgruppen Lashkar-e-Taiba (som i
realiteten leddes av en annan person med samma namn och som hade dött 2006). USA släppa honom
sedan och skickade honom tillbaka till Afghanistan.
Tidigare Bagramfångar hävdar att de regelbundet blev slagna, utsatta för skrällig musik 24 timmar om
dygnet, förhindrades sömn, blev avklädda nakna och tvingade att utstå vad förhörsledare kallar “stress
positioner.” Brytpunkten kom under slutet av 2002, då förhörsledare misshandlat fångar till döds.
USAs specialtrupper drev också ett annat hemligt fängelse någonstans på Bagrams flygbas, dit Röda
Korset ännu inte fått komma in. I första hand utnyttjar man det till förhör och det är så fruktat av
fångar, att det har blivit kallat “det svarta fängelset.”
Ett par dagar tidigare kom USAs styrkor för att hämta Noor Muhammad utanför staden Kajaki i
Helmands södra provins. Muhammad som är läkare, drev en klinik som tjänade alla patienter — även
talibaner. Soldarena utförde en räd mot hans klinik och hem, dödade fem personer (inklusive två
patienter) och fängslade både hans far och honom själv. Nästa dag fann bybor Muhammads fars
handklovförsedda kropp, uppenbarlig skjuten..
Soldaterna tog med Muhammad till Svarta fängelset. “Det hade en liten smal korridor med massor av
celler på båda sidor och en stor järngrind i starkt ljus. Vi visste inte när det var natt och när det var
dag.” Han hölls inlåst i ett fönsterlöst cementrum i fullständig isolering. Soldater släpade regelbundet
ut honom i nacken och vägrade honom mat och vatten. De anklagade honom för att förse upprorsmän
med mat, vatten och medicinsk vård, varpå han svarade, “Jag är läkare. Det är min plikt att erbjuda
vård till varje mänsklig varelse som kommer till min klinik, vare sig det är talibaner eller folk från
regeringen.”
Slutligen släpptes Muhammad fri, men har sedan dess stängt sin klinik och lämnat hembyn. “Jag är
rädd för amerikanarna och talibanerna,” säger han. “Jag är glad att min far är död, så att han inte
behöver utstå detta helvete.”
Rädsla för mörker
Till skillnad från det Svarta Fängelset har USAanställda under sista två år flyttat för att förbättra
huvudfängelset i Bagram. Tortyren har stoppat och de amerikanska fängelseanställda skryter med att
den typiske internerade nu ökar15 pounds i vikt under fängelsetiden. Någon gång under årets första
månader planerar tjänstemän att öppna ett splitternytt fängelse — vilket så småningom kommer att
ersätta Bagram — med stora luftiga celler, den senaste medicinska utrustningen och rum för
pryo-träning. Bagramfängelset kommer under året överlämnas till afghanerna själva, alltmedan resten
av fängelseprocessen är kvar i USAs händer.
Men människorättsförespråkare menar att det fortfarande finns anledning till oro vad gäller
interneringsprocessen. USAs Högsta Domstol beslutade 2008 att fångar på Guantanamo inte kan bli
fråntagna sin rätt till ‘habeas corpus’, att lagföras på sedvanligt sätt, men det förbjöds gälla för Bagram.
(USAanställda säger att Bagram ligger i en krigszon och då gäller inte dessa inhemska civila
rättigheter). Till skillnad från Guantanamo har intagna ingen tillgång till advokat. De flesta säger också
att de inte har en aning om om varför de har fängslats.
Den fängslade kommer heller inte var sjätte månad upp till bedömning inför en jury om sin fångenskap
och möjligheten att ställa frågor om sin situation är begränsad. “Jag fick bara svara ja eller nej och inte
förklara någonting under min hearing,” säger Rehmatullah Muhammad.
Icke desto mindre ställer förbättringen i Bagrams förhållanden frågan: Kan USA utkämpa ett ‘renare’
krig? Det är vad afghankrigets överbefälhavare general Stanley McChrystal denna sommar lovat:
Färre dödade civila, färre fruktade husräder och en mer öppen fångprocess.
De amerikanska trupper som opererar under NATOs kommando har börjat införa ett striktare
regelverk: man kan inte längre officiellt hålla tillfångatagna inspärrade i mer än 96 timmar innan de
blir överlämnade till afghanska myndigheter eller blir friade, och afghanska styrkor mäste leda
husundersökningarna.
Amerikanska soldater reser vid förfrågan ragg inför dessa restriktioner — och har sätt att kringgå dem.
“Ibland fängslar vi folk i upp till 96 timmar och överlämnar dom till afghanerna,” säger en amerikansk
marinkårssoldat, som talade under villkor om anonymitet. “De river upp dom en aning inför oss och
skickar dom sedan tillbaka till oss i ytterligare 96 timmar. Så håller det på tills vi får vad vi vill ha.”
Ett enklare sätt att dansa runt reglerna är att kalla in USAs Specialstyrkor — Navy SEALS, Gröna
Baskrarna och andra — som inte står under NATOs kommando och inte är bundna till striktare regler.
Dessa elittrupper står bakom de flesta av de nattliga räderna och interneringarna i jakten på
“högrankade misstänkta.”
Amerikanska militära tjänstemän säger i intervjuer att de nya restriktionerna inte alls påverkat antalet
räder och gripanden. Den verkliga förändringen är emellertid mer subtil: Fångprocessen har nästan helt
flyttat till de områden och aktörer som bäst förmår undvika en offentlig granskning- Specialstyrkorna
och de små fältfängelserna.
Förändringen signalerar krigets djupare realitet. Att amerikanska soldater säger att de inte kan
bekämpa gerillan utan invasionsräder och fängslanden, lika lite som utan kulor. I en USAsoldats ögon
är Afghanistan en skrämmande plats. Männen är skäggiga med turbaner. De ber ständigt.
I största delen av landet hindras kvinnorna att lämna huset. Många afghaner äger en Kalashnikov.
“Ändå kan man inte lita på någon,” säger Rodrigo Arias, en marinkårssoldat förlagd i nordöstra delen
av Kunarprovinsen. “Jag har nästan blivit dödad i bakhåll, men byborna säger ingenting till oss. Fast
vanligtvis vet de något.”
Ett befäl som arbetat på interneringslägren i fält, säger att det krävs dussintals räder innan en
användbar misstänkt kan dyka upp. “Ibland måste man slå in dörrar. Ibland måste man vrida om
armar. Man måste kasta ut nätet vitt och brett, men när man griper rätt person, då förändras allt.”
För Arias handlar det om överlevnad. “Jag vill komma hem i ett stycke. Om det beyder att samla ihop
folk, så gör då det.” Att ifrågasätta det, menar han, är att ifrågasätta huruvida kriget över huvudtaget
är värt att utkämpa. “Det är inte mitt jobb. Folket i Washington får räkna ut det.”
Om nattliga räder och fängslanden är en oundviklig del av ett modernt kontramotståndskrig, är också
den förbittring som det skapar. “Vi var alla glada först då amerikanarna kom. Vi trodde att de skulle
föra med sig fred och stabilitet,” säger den förre fängslade Rehmatullah. “Men nu vill de flesta
människor i min by att de åker.” Ett år efter att Rehmatullah hade frisläppts, blev hans brorson
tillfångatagen. Två månader senare blev några andra bybor gripna.
Det blev ett förutsebart mönster: Talibanstyrkor ligger i bakhåll för amerikanska konvojer då dessa
passerar genom byn och drar sig sedan tillbaka in i det tjocka orkidéhöljet som täcker området.
Amerikanarna återvänder sedan under natten för att plocka misstänkta. Under de två sista åren har 16
männoskor gripits och 10 dödats under nattliga räder i denna enda by med sina 300 invånare enligt
byborna. Under samma period har motståndsmän dödat en lokalinvånare och inte tagit någon tillfånga.
Därför har människor i denna by börjat frukta de nattliga räderna mer än talibanerna. Det finns idag
nätter då Rehmatullahs barn hör det avlägsna dånet från en helikopter och rusar in till sitt rum. Han
tröstar dem, men erkänner att han själv skulle behöva tröst. “Jag vet att jag borde vara för gammal för
det”, säger han, “men kriget har gjort mig rädd för mörkret.”
Anand Gopal har varit reporter för Christian Science Monitor och Wall Street Journal. Han kan läsas
på www.anandgopal.com. Ovanstående har kunnat läsas i Nation Magazine.
