Fredskoalitionen Göteborg

23 januari, 2010

Efter CIAs kupp sköter ‘bolaget’ det militära

Filed under: Afghanistan,dollar,droger,NATO,Sverige,USA — ingrid @ 13:43

 _AFGHANISTAN_SWATmilitanter

20 jan, 2010– Den amerikanska Representanthus-ledamoten Ron Paul säger att  CIA i realiteten har företagit en ”kupp” mot USAs regering, och att underrättelsetjänsten bör ‘avsättas’.

 

Han refererade under sitt tal till liberaler i ‘Kampanjen för frihet’ i Atlanta att CIA är engagerad i ”drogaffärer”, alltså de  gamla anklagelser som förekommit, att CIA finansierat några av sina hemligaste operationer, vilka inte bekandlas av Kongressen, genom egna drogaffärer. Hur bisarrt det än kan låta, då andra delar av organisationen sysslar med att bekämpa samma drogförsäljning.

 

I en utredande rapport från1996 i San Jose Mercury-News, anklagades CIA för att stå bakom kokainförsäljning på gatorna i Los Angeles, alltså det kokain från Contras i Nacaragua som dessa använder i sitt krig mot sandinisterna i landet. Kokainförsäljningen har alltså under tiotals år finansierat CIAs allra mest hemliga operationer – sk ‘dirty business’.

 

Här nämner denna amerikanska republikanska kongressledamot samma sak. -’ Det har varit en kupp, hör ni det, en CIA-kupp. CIA finns överallt då det gäller vad som är hemligt.

 

Det är CIA som lobbar om att bomba länder. De är rakt igenom lika hemliga som Federal Reserve (USAs privatägda ‘riksbank’). De är en regering inom regeringen. De sysslar med affärer-drogaffärer.  (anm – det har i åratal talats om just det – att CIA finansierar sina hemliga ‘svarta affärer-dirty business´ på detta sätt).

 

CIA är djupt involverad i bombattacker mot al Qaida i Afghanistan och Pakistan. En självmordsbombare förra året tog livet av sju CIA-anställda inklusive två kontraktsanställda agenter från Blackwater. Det hela pekar på hur djupt CIA är involverad i kriget.

 

PS Apropå rubriken- så tystades det snabbt ner att det är Sverige som har utvecklat stora delar av det stora informationssystem NATO utnyttjar i landet från centrala Afghanistan DS

24 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och katastrofkapitalismen

Filed under: dollar,ekonomi,FN,Haiti,Mänskliga Rättigheter,Miljö,USA — ingrid @ 04:57

 68-Vietnam-dödsk                                                                                                     

Kan ni verkligen se kontrakt delas ut just nu? Det är tidigt
Naomi Klein

Det finns redan så mycket lobbying i görningen. Men det som är den verkliga kärnfrågan är hur Haiti skall se ut. Och hur efterskalvsekonomin på ön borde vara.

Textilsektorn vill t.ex att den nya ekonomin ska ge dem splitter nya exportzoner, skattestopp, offentliga medel till uppbygget av sina fabriker—Men då borde man också veta att Haitis offentliga sektor inte kan bidra med skatt, vilket är en del i det som fördjupar katastrofen.

För att få dessa stora beslut att i grunden representera haiternas vilja, skulle det då inte behöva ske efter en demokratisk omröstming? Givet all förstörelse verkar det ligga långt borta i framtiden. Det borde vara delar i en återuppbyggnad. Vi är många månader från en verklig återuppbyggnad, så idag är det ingen brådska att dela ut kontrakt.

Faktum är att jag tror de måste vänta med kontrakten tills mekanismerna finns på plats, sådana som låter haitierna delta i en nationell återuppbyggnadsplan. Det handlar om att bygga upp ett land. Det är inte precis en vanlig återuppbyggnad. Då skulle alla kunna hålla med om att det inte kunde gå.

Hur ska en uppbyggnad kunna ske, utan att behöva kopiera den rådande maktstrukturen, något som under en lång tid varit  problemet? Det borde finnas uppslag till samhällsplanering och man borde också kunna genomföra omröstningar.

Och inga kontrakt borde signeras utan garantier för att haitierna skall kunna utföra arbetet till en lön som går att leva på. Folk som nu donerar pengar borde ställa en mängd frågor om hur deras pengar skall komma till nytta.

Har ni sett något exempel på ett land som har klarat en katastrof ekonomiskt? Samhällets svar på tsunamin i Thailand var förvånansvärt. De satte upp beslutande organ, arbetade sedan tillsammans med arkitekter och planerare, vilka verkligen frågade hur de ville att deras samhällen skulle se ut. Det är ofta man tror att en 22-åring från Kennedy School vet mer om vad som är bäst för landet, än någon 60-åring som har levt där i hela sitt liv.

Men det är en infantilisering av landet. Ni har sett hur räddningsinsatsen hittills varit alltför militariserad. Givet militären är ansvarig för koordinering av en hel del av hjälpen, varför tycker ni då att det är så olämpligt? Det blir till en självuppfyllande profetia. För var dag som går  då människor inte fått något att äta, blir allting svårare att upprätthålla. Det vi hör från FN och hjälporganisationerna är hur rädd man är för att gå ut utan militär eskort.

Och vi har precis sett under denna jordbävning, hur vissa utländska investerare parallellt haft en egen privat katastrof-infrastruktur. Citigroup sände ett privat SWATsäkerhetsteam med medicinsk utrustning och satellittelefoner för att rädda sitt eget folk, men inte grannarna. Det är inhumant.

Hjälp måste prioriteras framför säkerhet. Är fallet det, att man vill införa en räcka fria marknadsreformer som flyttar fram sina egna intressen snarare än offrens? Är det nu fallet på Haiti, medan räddningsexpeditioner fortfarande pågår?

Newsweeks Katie Paul chattade med Klein om vad hon—och de 20 000 människor som redan gått med i ‘No Shock Doctrine for Haiti’ gruppen på Facebook—har tittat runt under tiden.

Fråga- Man har sett i ‘Chock Doktrinen’ hur förödelser som jordbävningen är perfekta tillfällen för så kallade katastrofkapitalister att flytta in och profitera. Har du Naomi hittills sett några bevis för detta på Haiti?

Klein- ’Chock Doktrinenen’ innebär att utnyttja katastrofer för att undvika demokrati—att utnyttja den omflyttning som följer på en katastrof och säga att människor inte är kapabla att fatta egna beslut, att någon annan skall behöva göra det för dem. Men detta betyder att besluten tvingas fram mycket snabbt—en impopulär politik, som ändå ofta varit på elitens önskelista för att plötsligt kunna sättas in, då folk antingen är traumatiserade eller bokstavligt talat utraderade.

I fallet Haiti väntade Heritage Foundation inte ens i mer än 24 timmar innan man bad Obamaadministrationen att reformera ekonomin på Haiti. Man föreslog också att George W Bush skulle utses och beskådas, han blev utnämnd nästa dag. Så de tycks ha publik. Men, är det inte så det brukar gå till?— Visst, men idén har först flutit upp på ‘Heritage Foundation Webbsida — detta att Bush skulle utnämnas tillsammans med Bill Clinton?

Det är oklart vem Bill Clinton arbetar för. Är det FN, Obamaadministrationen eller hans egen fond? Vi har redan hört om en Marshall Plan för Haiti—av Haitis största utländska investerare, ett mobilföretag, på ett möte i Florida med Bill Clinton. Nu tycks de ha några mycket bra planer. Men saken är den, att haiterna själva inte blivit inkluderade i denna planering.

Skulle inte mobil-service vara viktig just nu? Brist på kommunikation är ett stort problem i räddningsarbetet. Absolut. Då det handlar om att distribuera nödhjälp är det viktigt att vara snabb. Men det är helt olämpligt att prioritera, för haitierna ska behöva leva i decennier med denna Marshallplan. Då det kommer till återuppbyggnad kan för övrigt snabbhet bli mycket förödande—som en ursäkt för att undvika medborgarnas deltagande.

Om det är något vi vet från New Orleans och Irak, så är att det krävs transparens. Jag brukar inte göra det, men nu vill jag gärna citera John McCain. Tidigt då det gällde Irak, sa han att Irak är en stor skål honung, där det finns många flugor. Just nu är Haiti honungsburken. Miljarder dollar sätts undan till rekonstruktion. Om vi vill vara säkra på att vad som än blir byggt, så är det haitierna som önskat detta. Låt oss hålla fast nu vid denna princip. När väl kontrakten delats ut, då kan man inte ångra sig.

Vill ni verkligen att kontrakten fördelas redan nu? Det är tidigt. Det finns redan en enorm mängd lobbying. Men handlar verkligen kärnfrågorna om hur Haitis ekonomi ska se ut? Så vill till exempel, textilsektorn att den nya ekonomin ger dem skinande nya export-zoner, skattelindring, allmänna medel till återuppbyggnad av sina fabriker—men vi vet också att de inte betalar någon skatt till uppbygget av Haitis offentliga sektor, vilket är en del av detta som fördjupar katastrofen… 

 

 övers Ingrid Ternert

 

Exploitation Nation?
Naomi Klein worries Haitians won’t have a role shaping their future
av Katie Paul – January 22nd, 2010 Newsweek.com

26 januari, 2010

Afghanistans diskussionsakut

Filed under: Afghanistan,ekonomi,nya — ingrid @ 00:57

20099afghanistan-stupad-udmilitär-kista

Afghanistan’s talking cure av Qaribur Rahman Saeed Asia Times 21 jan
 USAs överbefälhavare i Afghanistan, Stanley Mc Chrystal, sa i Financial Times i tisdags att de skulle bjuda in talibanerna och alla Afghanistans politiska krafter till en konferens.
Den hade kunnat spela roll.
Nu har man kommit till den insikten, att det inte går att besegra talibanerna. USA har heller inte rönt någon framgångm trots fördubblade styrkor i landet.
Den kommande ‘Londonkonferensen om Afghanistan hade behövt utnyttja tillfället till att jämka samman krigande parter istället för att öka den internationella truppnärvaron i landet. Vägarna till förhandling står öppna med möjligheter att skapa en hållbar fred i denna hemsökta nation.
Representanter för de 43 nationerna inom NATOs ISAFstyrkor i Afghanistan kommer den 28 januari att mötas för samtal om 2009 års bakslag, alltså det dödligaste året för civil och militär personal sedan år 2001, då de internationella styrkorna kastade ut talibanerna från makten.

Förra årets rekord på 2412 civila dödade var enligt FN 14% högre än under år 2008. Den oberoende Icasualties.org rapporterar att förra året stupade 520 militärer inom koalitionen, 76% fler än under 2008 och tre gånger så många dödade soldater som i Irak under 2009.

Under de åtta år som förflutit sedan de internationella styrkorna inledde sin ockupation, har det skett liten förändring i vanliga människors levnadsbetingelser. Halva befolkningen lever nu under fattigdomsgränsen och enligt vissa rapporter ökar idag i vissa provinser en bittert kall väderlek på människors umbäranden.

 

Korruption och ineffektivitet bland högre tjänstemännen å ena sidan och rådande sjuka förhållanden och byråkratins och drogmaffians dåliga intentioner å den andra, äventyrar förekomsten av god en regeringsmakt. Förväntningarna att president Hamid Karzais återval skulle innebära en politisk förändring har minskat alltsedan regeringen presenterade samma ansikten med samma agenda och bakgrund. Afghaner har enligt en FNrapport i veckan betalat 2.5 miljarder US-dollar i mutor under de senaste 12 månaderna, dvs nära en fjärdedel av deras legitima ekonomiska produktion. .

 

En attack föregående vecka mot byggnader i Kabul har enligt BBC byggt på dessa olyckor med fem dödade människor och 71 skadade. Tre afghanska soldater och två civila, inklusive ett barn, blev dödade. Enligt tjänstemän överlevde ingen av de attackerande, vilka sägs vara talibaner. ”Detta kommer att kasta en skugga över den internationella konferensen i London nästa vecka,” sa den afghanska parlamentarikern Shukria Barakzai till BBC.

 

Kanaler mellan parterna för en fredlig konfliktlösning står nu öppna och tillgängliga i Afghanistan. Vid det här laget har kontakter etablerats och åsikter utbytts mellan Kabulregimens delegationer och oppositionspartierna. Enligt dessa källor nära oppositionpartiet Hezb-e-Islami, kommer partiet att skicka en högnivådelegation till huvudstaden för utbyte med de ”interna och externa” sidorna. En informell talibandelegation finns redan i Kabul. I sin insvärjnings-ceremoni i november, sa Karzai att han skulle inkalla en Loya Jirga – ett möte med regionala ledare och klanäldste – för att finna en lösning på konflikten. Sammankallandet hade emellertid blivit mer användbart, om man först hade säkrat oppositions-partiernas deltagande.

 

Det vore slöseri med både tid och pengar, om dessa inte deltog. Att kalla till möte utan oppositionens medgivande hade inneburit slöseri med både tid och pengar. Ett deltagande kunde vara möjligt, om bara internationella samfundet hade visat en äkta vilja till verklig lösning på konflikten. De många förväntningar som föregick USAs president Barack Obamas vilja till samtal förvann på grund av honom själv. Många afghaner förutspådde att Obama skulle fatta ett klokt beslut, vilket skulle ha kunnat spara många oskyldigas liv, även livet på de kvinnor och män i uniform, som har skickats till detta belägrade land.

 

Dock med ena handen på Nobels fredspris och ett laddat vapen i den andra, sa han sig vilja sända 30 000 fler trupper till slagfältet. Brutaliteten hos de amerikanskledda trupperna i Kunarprovinsens Narang Distrikt i december, de som ledde till 10 bybors död inklusive åtta barn, sänkte Obamas meddelande. Om han hade haft ett större moraliskt mod, borde han ha skickat tillbaka Nobels fredspris till norrmännen.

 

I dagsläget är 110 000 utländska trupper förlagda på afghansk mark, och den planerade ökningen i slutet av 2010 av 30 000 fler USA soldater och 6 800 från andra medlemsstater inom NATO , gör att det utländska trupptillbakadragandet ser ut att ligga långt i framtiden. Det tidigare dödandet av oskyldiga människor har idag skapat en spricka mellan Karzai och NATO alliansen. Alltmedan oskyldiga människors liv fortsätter att gå tillspillo genom NATOs operationer, vidgas sprickan. Den afghanska presidenten har fördömt dödandet i Kunar och lovat att utreda det hela.

 

De civila dödsfall som skett genom Natos flyganfall är en i Afghanistan omtvistad fråga. USAs befälhavare har i sin nya amerikanska krigsstrategi satt skyddet av civila till sin högsta prioritet, med målet att gå emot talibanerna. Västliga generaler har velat öka storleken på den sk Afghanska Nationella Armén (ANA) och polisstyrkan, för att öka deras möjlighet att försvara sig mot militanternas attacker. Sammansättningen av ANAs egna trupper består emellertid till sin majoritet av de pashtunska klanerna, vilka förlorat förstroendet. Enligt tillgänglig data kommer runt 70% av manskapet från den Norra Alliansen, vilka själva skapat instabilitet i de pashtunbefolkade provinserna.

 

Sammansättningen i Poliskåren är densamma. Arméns språk har också förändrats, vilket gör att de pashtuner som inte behärskar något annat språk inte vågar ingå i vare sig armén eller poliskåren. Enligt lokalbefolkningen genomför också ANA och poliskåren operationer i pashtunska områden, och de är mer brutala än vad NATOs styrko är. Tilliten mellan den afghanska armén och de utländska trupperna har under tiden också minskat. Enligt vissa rapporter utförde afghansk polis eller militär sådant som gjorde att deras mentorer blev dödade. Enligt en rapport 29 dec öppnade en afghansk soldat eld mot USA-ledda styrkor och dödade en amerikan och skadade två talibaner.

 

Tidigt i november dödade en afghansk polisman fem brittiska soldater vid en checkpoint i Helmand- provinsen. Två amerikanska soldater vådasköts i mars i en liknande attack. Antalet liknande attacker pekar enligt analytiker på en förbittring bland afghanska soldater mot den USAledda militära närvaron.  Under tiden skapar ilskan över de utländska militärerna i Afghanistan att NATOländerna tvingas tänka om i sina planer på att skicka dit fler trupper. Eventuellt drar sig också Tyskland och Frankrike ur. Stödet för USA är i dalande och den brittiska regeringen är pressasd att dra sig ur.

 

Alltmedan nya trupper packar sina väskor för kriget i Afghanistan, visar en ny opinionsundersökning att en majoritet av kanadensarna menar att den nu åttaåriga konflikten inte går att vinna. Ipso Reids undersökning har visat att 66% av kanadensarna tror att ”truppökningen till slut skapar en militär seger över talibanerna”.

 

Experter har varnat att USAs truppökning kommer att leda till mer strider och fler dödsfall inom de utländska trupperna och bland civila afghaner. De flesta amerikanska och europeiska analytiker anser att kriget inte går att vinna enbart genom utländska militärers närvaro. Den tyska försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg har föreslagit samtal med ”moderata” grupper av talibaner och ansåg att en ny NATOstrategi hade kunnat göra större skillnad mellan afghanska motståndsmän.

 

”Man borde tänka över … vad Henry Kissinger kallade ‘kommunikationskanaler’. Att inte varje motståndsman innebär samma fara för samhället i Väst,” sa Guttenberg till tidningen ‘Welt am Sonntag’. ”Det finns skillnader mellan de grupper i Afghanistan som radikalt går emot allt som kommer från Väst och särskilt de som har som mål att bekämpa vår kultur och de som enbart fördjupat sig i sin egen lokala kultur.” Samtal med moderata talibaner kunde ha blivit konstruktiva, ”såvida man inte sätter ut en fälla för sig själv,” sa han. Under tiden ökar antalet tyskar som motsätter sig Bundeswehrs mission i Afghanistan. Enligt en ny ARD-Tyskland opinionsundersökning föredrar 69% av tyskarna att så snabbt som möjligt dra undan landets styrkor från Afghanistan.

 

Enbart 27% anser att Bundeswehrs trupper borde stanna, en minskning på 10 procentenheter sedan den förra undersökningen i september. Den avslöjade också att mer än 3/4 av tyskarna inte längre litar på att deras regering ger en ”fullständig och ärlig” information om missionen i Afghanistan.  Åsikterna om den politiska processen är delade, då man rapporterat allvarliga skillnader i de kommande parlamentsvalen mellan den afghanska regeringen och dess internationella supportrar.

 

Enligt uppgift har amerikanska kongressmän bönat Karzai om att fördröja nästa parlamentsval tills nästa valreform är klar. Den afghanska regeringen är dock fast besluten att hålla lagenliga val i maj och tänker betala räkningen, såvida det internationella samfundet vägrar att stå för kostnaderna, meddelade i tisdags presidentens talesman.

 

Förhoppningsvis kommer man på Londonmötet för Afghanistan inte glömma hur dessa åtta år av militär ockupation av Afghanistan har misslyckats att skapa fred och därmed ta dessa oppositionsgruppers fredstrevare på allvar. När väl fred och säkerhet finns på plats, då är allt möjligt vad gäller den afghanska återuppbyggnaden.
 

 

 

övers Ingrid Ternert 
 
Qaribur Rahman Saeed är afghansk politiker och tidigare afghansk diplomat
NATO (North Atlantic Treaty Organization)
ISAF (International Security Assistance Force)

27 januari, 2010

Naomi Klein om Haiti och IMF – Huffington Post

Filed under: ekonomi,FN,Haiti,Mänskliga Rättigheter,Miljö — ingrid @ 02:48

 Vulkanflygbild-CALIFORNIA-FIRES

 Som svar på vågen av kritik, IMF  har uttalat att man ska söka omvandla Haitis 100 miljoner dollarlån till bidrag. Enligt min erfarenhet saknar detta motstycke.

Det finns inte i min erfarenhet, och visar hur offentliga påtryckningar vid katastrofartade tillfällen allvarligt kan undergräva ‘Chocktaktiken’.

Nu säger man dessutom, att de inte kommer att ställa några lånevillkor i samband med olyckan – ännu en populär seger, eftersom detta inte är vad man sagt veckan innan. Naturligtvis måste människor fortsätta att trycka på, se till att Haitis skulder verkligen blir strukna vilket IMF säger att de blir. Här är en fullständig rapport om denna märkliga omsvängning- av Kleins ‘the Nation’-kollega Richard Kim.

IMF klargör Haitis lånevillkor

I förra fredagen skrev jag om IMFs nya $100 miljonlån till Haiti. Jag citerade skuldlättnadsaktivister som förklarade att det nya lånet skulle vara en utökning av IMFs befintliga lån på $165 miljoner Euro. Detta bev bekräftat av IMFs pressrelease, som sa att ”katastrof-finansiering skulle ges som förstärkning till befintliga IMF-stödda arrangemang med Haiti under den ‘Utvidgade kredithjälpen’, Extended Credit Facility [ECF].

IMF’s meddelande erbjöd därefter ingen annan information om eventuella villkor som kunnat tillfogas lånet och säger heller inget om några framtida skuldlättnader för Haiti, vilka eventuellt hade kunnat fästas till lånet.  Mitt inlägg byggde till största delen på en analys av Sören Ambrose, finansutvecklingssamordnare för ActionAid International. Han konstaterade då att

 

en utökning av befintliga ECF lån till Haiti skulle inneburit samma villkor som det ursprungliga lånet. Alltså höjda elpriser, vägran att betala höjda löner inom den offentliga sektorn förutom de med minimilön och att hålla nere inflationen så mycket som möjligt.

 

Ambrose säger att han inte känner till några fastställda rutiner med undantag för ökningar i de befintliga programvillkoren. (Hans analys har också noterat att Haitis existerande IMFprogram skulle komma att upphöra i slutet av månaden och att förhandlingar om dess lånevillkor redan såg ut att vara på väg.)

 

Alltmedan IMF gick ut med sitt 100 miljondollarlån under vaga och förmodligen betungande villkor, krävde redan aktivister som de inom ‘Jubilee US’ skuldlättnader och annan form av global lösning. De krävde också att hjälpen till Haiti blir en form av statsbidrag, inte lån.

 

Men givet krisens storlek och det faktum att IMF inte ger några bidrag, välkomnade man IMFs lån i hopp om att dess villkor skulle ändras i framtiden och att Haitis hela skuld kunde komma att avskrivas. Men med tanke på den omfattning krisen har, och det faktum att IMF inte tagit upp frågan om bidrag, välkomnade man IMF-lånen i hopp om att villkoren kunde ändras i framtiden och Haitis hela skuld skrivas av.

 

Samtidigt varnade Naomi Klein och andra om möjligheten att jordbävningen skulle kunna utnyttjas som inledning till en större form av ‘Chockdoktrinen’ för Haiti. Aktivister startade en Facebook grupp, ‘No Shock Doctrine for Haiti’ , och under loppet av mindre än en vecka, drog den till sig nästan18 000 medlemmar. Man skrev uppmaningar till Obamaadministrationen om skuldlättnader och erkännande av Haitis ekonomiska suveränitet liksom till IMF, Världsbanken och vem som helst som betydde något i Haitis återuppbyggnad. 

 

Idag tillkännager IMF ett förtydligande av villkoren för sitt nya lån till Haiti – det är ”ett räntefritt lån på 100 miljoner dollar i katastroffonder.” En talesman för IMF sa till mig att ”USAs $100 miljonlån inte äger några villkor. Det är ett katastroflån för att få Haitis ekonomi på fötter igen…” IMFs chef Dominique Strauss-Kahn sa i ett uttalande att IMF omedelbart skulle arbeta för att skriva av hela den skuld Haiti hade till fonden ($265 miljoner).

 

”Det viktigaste är att IMF nu arbetar med alla sina donatorer för att eliminera Haitis skulder, inklusive vårt nya lån. Om vi lyckas–och det är jag säker på att vi gör–kommer till slut också detta lån att övergå till anslag, eftersom alla skulder till slut måste bort.” Med andra ord, då IMF utger ett lån, utfärdar man också ett offentligt löfte om att avsluta det. Klein säger att ”detta är utan motstycke i min erfarenhet och visar att offentligt tryck vid tillfälle av katastrof allvarligt förmår undergräva Chockdoktrinens taktik.”

 

Neil Watkins, verkställande direktör för Jubilee USA, välkomnar också IMFs svar. ”Efter att IMF i förra veckan uttalat sin avsikt att förse Haiti med ett $100 miljoner lån, har Jubilee USA och våra partners efterlyst bidrag och skuldavskrivning – inte nya lån – för Haiti. Vi är glada att VD Strauss – Kahn har svarat på denna uppmaning.” Watkins och andra fortsätter att följa upp frågan och ser till att IMF håller fast vid sitt åtagande om skuldlättnader och icke-villkor. . Man pressar också på om Haitis andra utestående skulder.

 

De största utländska innehavarna av Haitis skulder är Interamerikanska Utvecklingsbanken ($ 447 miljoner), IMF ($ 165 miljoner, plus 100 miljoner dollar i nya lån), Världsbankens Internationella Utvecklingsfond ($ 39 milj) och Internationella JordbruksUtvecklingsfonden ($ 13 milj). De största bilaterala lånen kommer från Venezuela ($295 milj) och Taiwan ($92 milj). Lärdomar- allmänna påtryckningar fungerar, särskilt opinionsbildning, framförallt i lägen av sådana akuta och synliga mänskliga behov. Fortsätt mobilisera på Facebook – och i det verkliga livet!

 övers Ingrid Ternert

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Filed under: Afghanistan,EU,FN,Fred,Indien,Kina,NATO,nya,Pakistan,Ryssland,Sverige,USA — ingrid @ 07:04

 sufism-darwishdans

 Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar  Asia Times 28 jan, 2010 
 
 
 Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs  förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

 Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet  i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps. 

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna. 

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som  soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”.  Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en  integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta  implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar; 

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter  runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be  Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap.  Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen  med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att  Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte  bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan. 

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president  Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara  de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att  Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart  söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i  Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

 Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då  Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

 

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

 

 

 

 

 

 

 

 
 
övers Ingrid Ternert

Inte har vi glömt det irakiska folket? An Arab Woman Blues

Filed under: Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 22:44

väntande från_IRAQ-BOMB

av Layla Anwar 28 jan

Det är lätt att se hur tillvaron för människor har förvärrats från 2003 och till idag. * 1.5 miljoner döda (Lancets rapport)
* 200 000 rapporterat saknade
* 2 miljoner/minst handikappade
* 5 miljoner i exil och internt omflyttade
* 2 miljoner änkor
* 4.5 – 5 miljoner föräldralösa barnhemsbarn

Jag har i ovanstående siffror INTE tagit med antalet tusentals fängslade, inte heller det antal som har/har blivit torterade…och ingen vet om de överlevt eller vid det här laget är döda …Observera att jag INTE täcker perioden före 2003 - med sina 13 år av sanktioner, embargon och därmed 1.5 milj döda irakier varav 0.5 milj irakiska barn.

Jag tar heller inte med andra långdragna dödsfall, ångesten hos tusentals offer för utarmat uran, bristen på medicinsk hjälp, sjukhus i spillror på grund av korruption och de sk rekonstruktionspengar som blivit stulna, fattigdom och en ca 50% arbetslöshet, om inte mer alltsedan 2003…

Om jag tar vilken analfabet som helst och visar honom dessa siffror och frågar, vad tror du man skulle kunna kalla detta, då säger han—folkmord. Under 7 år har USA och den Iranuppbackade regeringen lyckats döda och lemlästa fler än vad Israel gjort under 60 år…Detta är den sanning ingen vill se. Ingen vill se, vare sig från den sk antisionistiska skaran eller dessa som sjungit till tonerna av ‘Frihet och Demokrati’.

Jag kom att tänka på det, att det är ytterst skamligt att jag fått tillbringa så mycket tid med att upprepa mig, som någon slags oskyldig människa i en domstolssal, som försöker bevisa sin oskuld…och måste repetera fakta sju år tillbaka…man skulle ha kunnat tro att åtminstone i dessa kända media det kunnat bli någon slags massmobilisering, en cyberrevolution av indignation om Irak (åtminstone det).

Men inget händer. Trots det dagligen DAGLIGEN förekommer explosioner, bomber, dödade irakier, lemlästade irakier, torterade irakier, internerade irakier, avrättade irakier, kidnappade irakier….

DAGLIGEN alltsedan år 2003 – sedan ”Befrielsen från Tyrannen”

Den PÅGÅENDE TYSTNADEN, denna tystnad är VÄRRE än själva brottet…Låt mig inte rusa iväg nu alltför mycket ”känslomässigt”, för det är ni som besitter de logiska rösterna, bevis, belägg, och motiv…

Så tillbaka till siffrorna däruppe. Vad kan man alltså kalla det? Det är precis vad som hänt alltsedan 2003, alltsedan dagen för den amerikanarna invasionen och ockupationen av Irak. Vad kallar ni det?

Och vad är nu den amerikanska planen för Irak? Tills jag fått höra ert svar fortsätter jag förhoppningsvis med del 3, även om jag tidigare har sagt…ställ den rätta frågan, så kommer omedelbart det rätta svaret.

 

övers Ingrid Ternert

30 januari, 2010

Märkligare än fiktion? Om Haitis jordbävning och HAARP

Filed under: Haiti,Iran,krig,Miljö,Ryssland,USA — ingrid @ 08:01

Perlin-Blue

 

 USAs vapentest gentemot Iran framkallade Haitis jordbävning

Rapport
av Press TV (Iran) 23 jan 2010

 

En obekräftad rapport från den Norra ryska flottan säger att jordbävningen i Haiti framkallats av amerikanska flottans ‘marina jordbävningsprov’, som blev helt misslyckade, innan de skulle utnyttjas mot Iran.

USAs prov med ‘jordbävningvapen’ kom att framkalla den stora jordbävning som gått ’fruktansvärt fel’ och framkallat denna katastrof, rapporterade Venezuelas webbsida ViVe TV nyligen utifrån den ryska rapporten.

Efter att rapporten hade släppts, uttalade sig också Venezuelas Hugo Chavez på ungefär samma sätt, att USA tidigare gjort en liknande borrning som förberedelse för att framkalla en jordbävning i Iran, vilket nu lett till denna dödliga händelse på Haiti med mer än 110 000 offer.

Trots att den ryska flottans rapport inte är officiellt bekräftad, har dess kommentarer dragit till sig en särskild uppmärksamhet i vissa amerikanska och ryska mediautgåvor, inklusive Fox News och Russia Today.

TVkanalen Russia Today sa att Moskva också blivit anklagad för att äga och utnyttja dylika vapen. År 2002 anklagade en georgisk ledare för det ‘Gröna partiet’ att Moskva hade iscensatt en jordbävning mot georgiskt territorium.

Enligt ViVe sa den tidigare i månaden okonfirmerade ryska rapporten att USA hade utfört ett liknande prov i den Ostindiska Oceanen, vilken också kom att framkalla en jordbävning i storlek 6.5 i ett område nära staden Eureka i Californien. Den californska jordbävningen resulterade inte i några döda eller allvarligt skadade, däremot blev många byggnader förstörda.

Den venuzelanska webbsidan sa att rapporten också introducerat möjligheten, att den amerikanska flottan kunde haft en ”full kunskap” om den skada som provet kunde framkalla. Rapporten spekulerade att USAmilitären ‘i väl medvetande om det möjliga resultatet av provet’ i förväg placerat USAs Södra Kommandos vice befälhavare General P.K. Keen på ön för att överblicka de eventuella behov som kunde uppstå.

Baserat på denna rapport var det ultimata målet för USAs vapentester att initiera en serie dödliga jordbävningar i Iran i syfte att störta landets nuvarande islamska system.

Testerna tros vara en del av Förenta Staternas ‘Högfrekvent Aktivt Aurora Forsknings Program’, HAARP, som har kopplats till många konspirationsteorier. Förutom jordbävningen har HAARP också associerats med en onormal väderlek, framkallade översvämningar, torka och orkaner.

Vissa källor har också kopplat den kinesiska jordbävning som skakat den kinesiska staden Sichuan med styrkan 7.8 till detta program.

Man har också anklagat USA för att under slutet av 1970talet ‘ha starkt förbättrat sina jordbävningsvapen till den punkt då man idag kan utnyttja anordningar kapabla att framkalla en Tesla Elektromagnetisk Puls, Plasma- och Hydrofonteknologi, tillsammans med chockvågsbomber.’

Ryssland anklagade USAs militär för att ha utnyttjat sådana anordningar i Afghanistan i syfte att trigga den förödande 7.2 magnituds jordbävning som i mars 2002 drabbat landet .

Under 1990talets mitt utfärdade den ryska StatsDuman en pressrelease om HAARP, vilken undertecknades av 90 deputerade. Uttalandet sa att USA ”skapar nya integrerade geofysiska vapen som kan påverka lagret nära jordskorpan med hjälp av högfrekventa radiovågor.

Innebörden i denna kvalitativa ‘topp’ kan jämföras med övergången från kallt stål till skjutvapen eller från konventionella vapen till kärnvapen. Denna nya typ av vapen skiljer sig från tidigare typer nära jordskorpan och blir en del med direkt påverkan.” förklarade man i uttalandet.

1997 uttalade samtidigt USAs försvarsminister William Cohen sin oro över aktiviteter som ”kan ändra klimatet, sätta igång jordbävningar på avstånd genom att utnyttja elektromagnetiska vågor.” USAs regering, har emellertid hållit sig till HAARP, helt enkelt för att det är ett program för analys av jordens jonosfär i syfte att utveckla kommunikations- och övervakningsteknologi.

 

övers Ingrid Ternert
(anm- HAARP är ett ruskigt omfattande delvis hemligt forskningsprogram som kan inge en vanlig dödlig kusliga känslor av en fullständig overklighet, även i de delar man kan få en översiktligt insyn i)

31 januari, 2010

Rädsla för mörkret i Afghanistan – Tomgram

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,terrorism,USA — ingrid @ 02:59

 

_afghfamilytältNär Tyskland, Frankrike och Storbritannien tagit initiativ till den stora Afghanistankonferens som i dag öppnas i London, hade man samma syfte. Afghanistankriget har blivit alltmer impopulärt i Europa.

Ledarna för de EU-länder som bidrar med flest trupper är inte beredda att ge upp. Men de söker liksom Obama en strategi som håller uppe hoppet om framgång, samtidigt som den ska bli början på en avveckling.

Förutsättningarna är allt annat än goda. Under det år som gått, försämrades inte bara säkerhetsläget. Karzairegimens systematiska fusk i presidentvalet rubbade också tron på att finna en pålitlig afghansk samarbetspartner.

Inför Londonkonferensen meddelar den tyska regeringen att den ska utöka sin styrka i Afghanistan med 500 soldater och en reserv på ytterligare 350 man. Samtidigt ska tyngdpunkten i uppdraget förskjutas, så att fler utbildar afghaner till soldater och poliser.

Enligt ett utkast till konferensdokument, som har läckt ut, finns planer på att redan detta år börja överföra ansvaret för säkerheten i några av Afghanistans regioner till inhemska styrkor. Bland punkterna i utkastet finns också idén om en fond som ska användas till att locka talibaner att byta sida.

http://eclipptv.com/viewVideo.php?video_id=9619

Afghanska människorättsaktivister oroar sig för att USAstyrkorna kan ha utnyttjat hemliga fängelser som Rish Khor för att bedriva förhör borta ifrån vakande ögon. Emellertid förnekar amerikanarna till på köpet  kunskap om anläggningen.

Det svarta fängelset

Mycket mindre hemligt är slutstationen för de flesta fångar: Bagram Interneringscentral. I dessa dagar illavarslande döpt till “Obama’s Guantanamo,” Icke desto mindre erbjuder Bagram fångarna interneringsprocessens bästa förhållanden.

Fängelsets moderna tillvaro började år 2002, då ett litet antal fångar från framförallt hela Asien blev internerade där på sin odysse’, som slutade i USAs fångläger på Guantanamo Bay Cuba. Det blev emellertid under årens lopp det största fånglägret för afghanska tillfångatagna under krigets utvidgning.

År 2009 var antalet krigsfångar mer än 700. Internerade i fönsterlösa gamla sovjetiska hangarer består fängelset av två rader grottliknande celler ständigt badande i vitt ljus. Väktare vandrar runt längs plattformen som sträcker sig över mängden fängelseburar, varifrån de bevakar fångarna som finns nedanför.

Som regel kom även sådana ökända missförhållanden som de i Iraks Abu Ghraibfängelset att utmärka Bagrams tidiga år. Så blev t.ex Abdullah Mujahed tillfångatagen i byn Kar Marchi i östra Paktiaprovinsen. Mujahed var tajikisk milisledare som hade lett ett väpnat uppror mot talibanerna då dessa var försvagade, men USAs styrkor anklagade honom för kopplingar till motståndet.

“I Bagram hade vi handfängsel, ögonbindel och fötterna kedjade i dagar,” erinrar han sig. “Vi fick inte sova alls under13 dagar och nätter.” En fångvaktare slog honom på benen var gång han råkade somna.

Varje dag kunde han höra de internerades skrin då de torterades och det omisskännliga ljudet från kedjor som släpades över golvet.

Därefter drog en dag en skara soldater iväg honom till ett flygplan, men vägrade säga vart han skulle. Till slut hamnade han i ett annat fängelse, där luften kändes tjock och fuktig. Då han gick mellan raden av burar började de fängslade ropa “Detta är Guantanamo! Du är på Guantanamo!”

Han fick då veta, att han var anklagad för att leda den pakistanska islamistgruppen Lashkar-e-Taiba (där i realiteten en annan person med samma namn varit i ledningen men dött 2006). USA kom sedan att släppa honom och skickade honom tillbaka till Afghanistan.

Tidigare Bagramfångar hävdar att de regelbundet blev slagna, utsatta för skrällig musik 24 timmar om dygnet, förhindrades sömn, blev avklädda nakna och tvingade att utstå vad förhörsledare kallar “stress positioner.” Brytpunkten kom under slutet av 2002, då förhörsledare misshandlat fångar till döds.

USAs specialtrupper drev också ett annat hemligt fängelse någonstans på Bagrams flygbas, dit Röda Korset ännu inte fått komma. I första hand utnyttjas det till förhör och är så fruktat av fångar, att det blev kallat “det svarta fängelset.”

Ett par dagar tidigare kom USAs styrkor för att hämta Noor Muhammad utanför staden Kajaki i Helmands södra provins. Muhammad som är läkare, drev en klinik som tjänade alla patienter — även talibaner. Soldarena utförde en räd mot hans klinik och hem, dödade fem personer (inklusive två patienter) och fängslade både hans far och honom själv. Nästa dag fann bybor Muhammads fars  handklovförsedda kropp, uppenbarligen skjuten..

Soldaterna tog med Muhammad till Svarta fängelset. “Det hade en liten smal korridor med massor av celler på båda sidor och en stor järngrind i starkt ljus. De visste inte när det var natt och när det var dag. Han hölls inlåst i ett fönsterlöst cementrum i fullständig isolering.

Soldater släpade regelbundet ut honom i nacken och vägrade honom mat och vatten. De anklagade honom för att förse upprorsmän med mat, vatten och medicinsk vård, varpå han svarade, “Jag är läkare. Det är min plikt att erbjuda vård till varje mänsklig varelse som kommer till min klinik, vare sig det är talibaner eller folk från  regeringen.”

Slutligen släpptes Muhammad fri, men har sedan dess stängt sin klinik och lämnat hembyn. “Jag är rädd för amerikanarna och talibanerna,” säger han. “Jag är glad att min far är död, så att han inte behöver utstå detta helvete.”

Rädsla för mörker

Till skillnad från det Svarta Fängelset har USAanställda under sista två år flyttat för att förbättra huvudfängelset i Bagram. Tortyren har stoppat och de amerikanska fängelseanställda skryter med att den typiske internerade nu ökar15 pounds i vikt under fängelsetiden.

Någon gång under årets första månader planerar tjänstemän att öppna ett splitter nytt fängelse — vilket så småningom kommer att ersätta Bagram — med stora luftiga celler, senaste medicinska utrustning och rum för pryo-träning. Bagramfängelset kommer under året att överlämnas till afghanerna själva, alltmedan resten av fängelseprocessen är kvar i USAs händer.

Men människorättsförespråkare menar att det fortfarande finns anledning till oro vad gäller interneringsprocessen. USAs Högsta Domstol beslutade 2008 att fångar på Guantanamo inte kan bli fråntagna sin rätt till ‘habeas corpus’, att lagföras på sedvanligt sätt, men detta förbjöds gälla för Bagram. (USAanställda säger att Bagram ligger i en krigszon och då gäller inte dessa inhemska civila rättigheter).

Till skillnad från Guantanamo har intagna ingen tillgång till advokat. De flesta säger också att de inte har en aning om varför de blivit fängslade.

Inte heller kommer fångarna var sjätte månad upp till bedömning inför en jury om sin fångenskap. Och möjligheten att ställa frågor om sin situation är begränsad. “Jag fick bara svara ja eller nej och inte förklara någonting under min hearing,” säger Rehmatullah Muhammad.

Icke desto mindre ställer förbättringen i Bagrams förhållanden den frågan: Kan USA utkämpa ett ‘renare’ krig? Det är vad afghankrigets överbefälhavare general Stanley McChrystal lovade denna sommar: Färre dödade civila, färre fruktade husräder och en mer öppen fångprocess.

De amerikanska trupper som opererar under NATOs kommando har börjat införa ett striktare regelverk: Man kan inte längre officiellt hålla tillfångatagna inspärrade i mer än 96 timmar innan de blir överlämnade till afghanska myndigheter eller frias, och afghanska styrkor måste leda husundersökningarna.

Amerikanska soldater reser vid förfrågan ragg inför dessa restriktioner — och har möjligheter att kringgå dem. “Ibland fängslar vi folk i upp till 96 timmar och överlämnar dom till afghanerna,” säger en amerikansk marinkårssoldat, som talade under villkor om anonymitet. “Man river upp dom en aning inför oss och skickar dom sedan tillbaka till oss i ytterligare 96 timmar. Så håller det på tills vi får vad vi vill ha.”

Ett enklare sätt att dansa runt reglerna är att kalla in USAs Specialstyrkor — Navy SEALS, Gröna Baskrarna och andra — som inte står under NATOs kommando och inte är bundna till striktare regler. Dessa elittrupper står bakom de flesta av de nattliga räderna och interneringarna i jakten på “högrankade misstänkta.”

Amerikanska militära tjänstemän säger i intervjuer att de nya restriktionerna inte alls påverkat antalet räder och gripanden. Den verkliga förändringen är emellertid mer subtil: Fångprocessen har nästan helt flyttat över till de områden och aktörer som bäst förmår undvika en offentlig granskning- Specialstyrkorna och de små fältfängelserna.

Förändringen signalerar krigets djupare realitet. Att amerikanska soldater säger att de inte kan bekämpa gerillan utan invasionsräder och fängslanden, lika lite som utan kulor. I en USAsoldats ögon är Afghanistan en skrämmande plats. Männen är skäggiga och bär turban. De ber ständigt.

I största delen av landet hindras kvinnorna att lämna huset. Många afghaner äger en Kalashnikov. “Ändå kan man inte lita på någon,” säger Rodrigo Arias, en marinkårssoldat förlagd till nordöstra delen av Kunarprovinsen. “Jag har nästan dödats i bakhåll, men byborna säger ingenting till oss. Fast vanligtvis vet de något.”

Ett befäl som arbetat på interneringslägren i fält, säger att det krävs dussintals räder innan en användbar misstänkt kan dyka upp. “Ibland måste man slå in dörrar. Ibland måste man vrida om armar. Man måste kasta ut nätet vitt och brett, men när man griper rätt person, då förändras allt.”

För Arias handlar det om överlevnad. “Jag vill komma hem i ett stycke. Om det beyder att samla ihop folk, så gör då det.” Att ifrågasätta det, menar han, är att ifrågasätta huruvida kriget över huvudtaget är värt att utkämpa. “Det är inte mitt jobb. Folket i Washington får räkna ut det hela.”

Om nattliga räder och fängslanden är en oundviklig del av ett modernt kontramotståndskrig, så är också den förbittring som det skapar. “Vi var först alla glada då amerikanarna kom.

Vi trodde att de skulle föra med sig fred och stabilitet,” säger den förre fängslade Rehmatullah. “Men nu vill de flesta människor i min by att de åker.” Ett år efter att Rehmatullah hade släppts fri, blev hans brorson tillfångatagen. Två månader senare blev några andra bybor gripna.

Det blev ett förutsebart mönster: Talibanstyrkor ligger i bakhåll för amerikanska konvojer då dessa passerar genom byn och drar sig sedan tillbaka in i det tjocka orkidéhöljet som täcker området.

Amerikanarna återvänder sedan under natten för att plocka misstänkta. Under de två sista åren har 16 männoskor gripits och 10 dödats under nattliga räder i denna enda by med sina 300 invånare enligt byborna själva. Under samma period har motståndsmän dödat en lokalinvånare och inte tagit någon tillfånga.

Därför har människor i denna by börjat frukta de nattliga räderna mer än talibanerna. Det finns idag nätter då Rehmatullahs barn hör det avlägsna dånet från en helikopter och rusar in till sitt rum. Han tröstar dem, men erkänner att han själv skulle behöva tröst. “Jag vet att jag borde vara för gammal för det”, säger han, “men kriget har gjort mig rädd för mörkret.”

 

Anand Gopal har varit reporter för Christian Science Monitor och Wall Street Journal. Han kan läsas på www.anandgopal.com. Ovanstående har stått att läsa i Nation Magazine.

övers

Ingrid Ternert

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När Tyskland, Frankrike och Storbritannien tog initiativ till den stora Afghanistankonferens som i dag öppnas i London har de samma syfte. Afghanistankriget är alltmer impopulärt i Europa.

Ledarna för de EU-länder som bidrar med flest trupper är inte beredda att ge upp. Men de söker liksom Obama en strategi som håller uppe hoppet om framgång, samtidigt som den ska vara början på en avvecklingsfas.

Förutsättningarna är allt annat än goda. Under året som gått försämrades inte bara säkerhetsläget. Karzairegimens systematiska fusk i presidentvalet rubbade också tron på att finna en pålitlig afghansk samarbetspartner.

Inför Londonkonferensen meddelar den tyska regeringen att den utökar sin styrka i Afghanistan med 500 soldater och med en reserv på ytterligare 350 man. Samtidigt ska tyngdpunkten i uppdraget förskjutas, så att fler utbildar afghaner till soldater och poliser.

Enligt ett utkast till konferensdokument, vilket har läckt ut, finns planer på att redan detta år börja överföra ansvaret för säkerheten i några av Afghanistans regioner till inhemska styrkor. Bland punkterna i utkastet finns också idén om en fond som ska utnyttjas till att locka talibaner att byta sida. http://eclipptv.com/viewVideo.php?video_id=9619

 av Anand Gopal 28 januari, 2010.
I slutet på Obamaseran har mycket diskussioner förekommit om kontramotstånd, eller COIN.  Vida mindre har man diskuterat kriget mot kontramotståndet i Afghanistan som uppenbarligen skjutits upp.  Sanningen är att kontramotstånd,  (även om man sällan ser det uttalat) är att som strategi har det ingen chans såvida inte det finns ett robust kontraterror-program.

You don’t know what counterterror is?  Not so surprising.  The truth is, if you’re not a complete news

jockey, you probably don’t know much about targeted assassinations, night raids, secret detention

centers, disappearances, and other acts of counterterror (which is really terror in uniform or at least

under state orders).  Of course, the Afghans know well enough.  For them, it’s not a secret war,

particularly in the southern parts of the country, where the Taliban is strongest; it’s but one

particularly frightening aspect of everyday life.

It’s just we Americans who are ignorant.  Our secret war is essentially kept secret from us.  Our

Special Forces operatives, along with the CIA (and possibly private contractors), have long been

involved in the “night raids” that Anand Gopal describes below.  And regularly enough, if you’re

reading closely, you’ll see news bubbling to the surface about their results — like those eight students

in grades 6-10, who were taken from their beds by “Americans” in a night raid in Kunar Province,

handcuffed, and then evidently executed. (A statement from Afghan President Hamid Karzai says that

they were “martyred” and the UN has confirmed that they were students.)  Or consider the recent

night raid in Ghazni Province that killed at least four Afghan villagers, including an 11-year-old.  Both

incidents led to angry protests; both resulted in denials by the U.S. military that the dead were

anything but “insurgents” or “bomb-makers.”  

In this country, the night raids and the secret U.S. military detention centers that go with them have

received next to no coverage — until now.  I’m proud to say that Anand Gopal, who has been

reporting for the Wall Street Journal from Kabul, produces here the single most extensive report so far

on American night raids in Afghanistan and the military holding areas that are the“black sites” of this

moment.  (His investigation, a shared project of TomDispatch.com and theNation magazine, appears in

print in the latest issue of the Nation.  To catch him in an audio interview with TomDispatch’s

Timothy MacBain discussing how he got this story, click here.)

Even if inherited from the Bush administration, the Afghan night raids, the accompanying killings,

disappearances, incarcerations, and abuses, as well as the secret military detention centers are now,

after a full year in office, Obama’s.  Tom

Obama’s Secret Prisons
Night Raids, Hidden Detention Centers, the “Black Jail,” and the Dogs of War in Afghanistan
By Anand Gopal

[The research for this story was supported by the Fund for Investigative Journalism.]

One quiet, wintry night last year in the eastern Afghan town of Khost, a young government employee

named Ismatullah simply vanished.  He had last been seen in the town’s bazaar with a group of

friends. Family members scoured Khost’s dust-doused streets for days. Village elders contacted

Taliban commanders in the area who were wont to kidnap government workers, but they had never

heard of the young man. Even the governor got involved, ordering his police to round up nettlesome

criminal gangs that sometimes preyed on young bazaar-goers for ransom.

But the hunt turned up nothing. Spring and summer came and went with no sign of Ismatullah. Then

one day, long after the police and village elders had abandoned their search, a courier delivered a neat,

handwritten note on Red Cross stationary to the family.  In it, Ismatullah informed them that he was in

Bagram, an American prison more than 200 miles away. U.S. forces had picked him up while he was

on his way home from the bazaar, the terse letter stated, and he didn’t know when he would be freed.

Sometime in the last few years, Pashtun villagers in Afghanistan’s rugged heartland began to lose faith

in the American project. Many of them can point to the precise moment of this transformation, and it

usually took place in the dead of the night, when most of the country was fast asleep. In the secretive

U.S. detentions process, suspects are usually nabbed in the darkness and then sent to one of a number

of detention areas on military bases, often on the slightest suspicion and without the knowledge of

their families.
This process has become even more feared and hated in Afghanistan than coalition airstrikes. The

night raids and detentions, little known or understood outside of these Pashtun villages, are slowly

turning Afghans against the very forces they greeted as liberators just a few years ago.

One Dark Night in November

It was the 19th of November 2009, at 3:15 am. A loud blast awoke the villagers of a leafy

neighborhood outside Ghazni city, a town of ancient provenance in the country’s south. A team of

U.S. soldiers burst through the front gate of the home of Majidullah Qarar, the spokesman for the

Minister of Agriculture. Qarar was in Kabul at the time, but his relatives were home, four of whom

were sleeping in the family’s one-room guesthouse. One of them, Hamidullah, who sold carrots at the

local bazaar, ran towards the door of the guesthouse. He was immediately shot, but managed to crawl

back inside, leaving a trail of blood behind him. Then Azim, a baker, darted towards his injured cousin.

 He, too, was shot and crumpled to the floor. The fallen men cried out to the two relatives remaining in

the room, but they — both children — refused to move, glued to their beds in silent horror.

The foreign soldiers, most of them tattooed and bearded, then went on to the main compound. They

threw clothes on the floor, smashed dinner plates, and forced open closets. Finally, they found the

man they were looking for: Habib-ur-Rahman, a computer programmer and government employee.

Rahman was responsible for converting Microsoft Windows from English to the local Pashto language

so that government offices could use the software. He had spent time in Kuwait, and the Afghan

translator accompanying the soldiers said they were acting on a tip that Rahman was a member of

al-Qaeda.

They took the barefoot Rahman and a cousin of his to a helicopter some distance away and

transported them to a small American base in a neighboring province for interrogation. After two days,

U.S. forces released Rahman’s cousin. But Rahman has not been seen or heard from since.

“We’ve called his phone, but it doesn’t answer,” says his cousin Qarar, the spokesman for the

agriculture minister. Using his powerful connections, Qarar enlisted local police, parliamentarians, the

governor, and even the agriculture minister himself in the search for his cousin, but they turned up

nothing. Government officials who independently investigated the scene in the aftermath of the raid

and corroborated the claims of the family also pressed for an answer as to why two of Qarar’s family

members were killed. American forces issued a statement saying that the dead were “enemy militants

[that] demonstrated hostile intent.” 

Weeks after the raid, the family remains bitter. “Everyone in the area knew we were a family that

worked for the government,” Qarar says. “Rahman couldn’t even leave the city because if the Taliban

caught him in the countryside they would have killed him.”

Beyond the question of Rahman’s guilt or innocence, however, it’s how he was taken that has left

such a residue of hate and anger among his family. “Did they have to kill my cousins? Did they have

to destroy our house?” Qarar asks. “They knew where Rahman worked. Couldn’t they have at least

tried to come with a warrant in the daytime? We would have forced Rahman to comply.”

“I used to go on TV and argue that people should support this government and the foreigners,” he

adds. “But I was wrong. Why should anyone do so? I don’t care if I get fired for saying it, but that’s

the truth.”

The Dogs of War

Night raids are only the first step in the American detention process in Afghanistan. Suspects are

usually sent to one among a series of prisons on U.S. military bases around the country. There are

officially nine such jails, called Field Detention Sites in military parlance. They are small holding

areas, often just a clutch grupp of cells divided by plywood, and are mainly used for prisoner

interrogation.

In the early years of the war, these were but way stations for those en route to Bagram prison, a

facility with a notorious reputation for abusive behavior. As a spotlight of international attention fell

on Bagram in recent years, wardens there cleaned up their act and the mistreatment of prisoners began

to shift to the little-noticed Field Detention Sites.

Of the 24 former detainees interviewed for this story, 17 claim to have been abused at or en route to

these sites. Doctors, government officials, and the Afghan Independent Human Rights Commission, a

body tasked with investigating abuse claims, corroborate bekräftar 12 of these claims yrkanden.

One of these former detainees is Noor Agha Sher Khan, who used to be a police officer in Gardez, a

mud-caked gyttjig town in the eastern part of the country. According to Sher Khan, U.S. forces

detained him in a night raid in 2003 and brought him to a Field Detention Site at a nearby U.S. base. 

“They interrogated me the whole night,” he recalls, “but I had nothing to tell them.” Sher Khan

worked for a police commander whom U.S. forces had detained on suspicion of having ties to the

insurgency. He had occasionally acted as a driver for this commander, which made him suspicious in

American eyes.

The interrogators förhörsledarna blindfolded him, taped his mouth shut, and chained him to the ceiling,

he alleges säger han. Occasionally they unleashed släppte de lös en hund a dog, which repeatedly bit

him. At one point, they removed the blindfold ögonbindeln and forced him to knäböja kneel on a long

trästång trästång. “They tied my hands to a talja and pushed me back and forth medan stången rullade

across my skenben. I screamed and screamed.”  They then pushed him to the ground and forced him

to swallow 12 bottles worth of water. “Two people held my mouth open and they poured water down

my throat until my stomach was full and I became unconscious. It was as if someone had blåst upp

mig.” he says. After he was väckts till liv från dvalan, spydde han bara upp vattnet the water

uncontrollably.

Detta fortsatte ett antal dagar, sometimes he was hung upside down from the ceiling, and other times

hade ögonbindel under längre perioder. Eventually, he was sent on to Bagram where the torture

ceased. Four months later, he was quietly released, with a letter of apology from U.S. authorities for

wrongfully imprisoning him.

An investigation of Sher Khan’s case by the Afghan Independent Human Rights Commission and an

independent doctor found that he hade skador som överensstämmer med  den grova behandling som

han åberopar. Amerikanska styrkor har avböjt att kommentera on the specifics of his case, but a

spokesman said that some soldiers involved in detentions in this part of the country had been given

unspecified “administrative punishments.” He added that “all detainees are treated humanely,” except

for isolerade fall.

The Disappeared

Some of those taken to the Field Detention Sites never make it to Bagram, but instead are simply

released after authorities bedömt them to be ofarliga. Even then, en del föreger missförhållanden. Such

was the case with Hajji Ehsanullah, som en vinternatt 2008 blev gripen från sitt hem in the southern

province of Zabul. He was taken to a fångläger i Khome 200 miles därifrån. He returned home 13 days

later, hans hud ärrat av hundbett och med minnesstörningar som, according to his doktor, resulted

from ett slag mot huvudet. U.S. forces had droppede släppt av honom vid en bensinstation i Khost

efter tre dagars förhör.  It took him ten more days to find his way home.

Others taken to these sites never end up in Bagram for an entirely different reason. I de knappt

odlingsbara byarna i den pashtunska södern, where rumors grow mer frikostigt än i den vackraste

grödan, locals whisper berättelser om people who were captured and executed. Most have no

evidence. But occasionally, a body turns up. Such was the case at a detention site on an American

military base in Helmand province, where in 2003 a U.S. military utredaren skrev i fångens döds report

of a detainee who died in U.S. custody (later made available through the Freedom of Information Act):

“Death caused by the multiple trubbig burdus force injuries to the lower torso and legs complicated by

rhabdomyolysis (release of toxic byproducts into the system due to destruction of muscle). Manner of

death is homicide.”

In the dust-swept province of Khost one day this past December, U.S. forces launched a night raid on

the village of Motai, killing six people and capturing nine, according to nearly a dozen local

government authorities and witnesses. Two days later, the bodies of two of those detained — plastic

rep binding their hands — were found more than a mile from the largest U.S. base in the area. A U.S.

military spokesman denies any involvement in the deaths and avböjer att kommentera on the details of

the raid. Local Afghan officials and tribal elders, however, håller fast vid att de två blivit dödade

medan de var i amerikanskt fängelse. American authorities released four other villagers in följande

dagar. De tre återstående fångarnas öde är okänt.

The matter might be cleared up if the U.S. military were less secretive about its detention process. But

secrecy has been the order of the day. The nio fältfånglägren är insvepta i ett täcke avofficiell

hemlighet, but at least the Red Cross and other humanitarian organizations are aware of them. There

may, however, be others whose existences on the scoresantalet militärbaser som täcker området har

inte blivit avslöjat. One example, according to former detainees, is the detention facility at Rish Khor,

an Afghan army base längst uppe på ett berg med huvudstaden Kabul under sig.

One night last year, U.S. forces raided Zaiwalat, a tiny village that fits trivsamt passar in

mellanWardak provinsens bergmassiv, a few dozen miles west of Kabul, och fångade in nio bybor.

They brought the captives to Rish Khor and interrogated them for three days. “They kept us in a

container,” recalls Rehmatullah Muhammad, one of the nine. “It was made of steel. I tre da’r fick vi

bära handbojor hela tiden.

Vi kunde knappast sova under de dagarna.” The plain-clothed interrogators accused Rehmatullah and

the others of giving food and shelter to the Taliban. The suspects were then sent on to Bagram and

released after four months.  (A number of former detainees said they were interrogated by enkelt

klädda anställda, but they did not know if these officials belonged to the military, the CIA, eller

privata kontraktsanställda.)

Afghan human rights campaigners worry that U.S. forces may be using secret detention sites like Rish

Khor to carry out interrogations borta ifrån vakande ögon. The U.S. military, however, till på köpet

förnekar kunskap om anläggningen.

The Black Jail

Mycket mindre hemligt är slutstationen för de flesta fångar: Bagram Interneringscentral. I dessa

dagarillavarslande döpt till “Obama’s Guantanamo,” Icke desto mindre erbjuder Bagram fångarna

interneringsprocessens bästa förhållanden.

Fängelsets moderna tillvaro började år 2002, då ett litet antal fångar från i första hand hela Asien

internerades där på sin odysse’, vilken slutade i USAs fångläger på Guantanamo Bay Cuba. Det blev

emellertid under åren som gick, det största fånglägret för afghanska tillfångatagna under utvidgningen
av kriget.

År 2009 var antalet krigsfångar mer än 700. Internerade i fönsterlösa gamla sovjetiskahangarer består

fängelset av två rader grottliknande celler ständigt badande i vitt ljus. Väktare vandrar runt längs

plattformen som sträcker sig över mängden fängelseburar, vaifrån de bevakar fångarna nedanför.

Som regel kom till och med sådana ökända missförhållanden som de i Iraks Abu Ghraibfängelse att

utmärka Bagrams tidiga år. Så blev t.ex Abdullah Mujahed tillfångatagen i byn Kar Marchi i östra

Paktiaprovinsen. Mujahed var tajikisk milisledare som lett ett väpnat uppror mot talibanerna, då de var

försvagade, men USAs styrkor anklagade honom för kopplingar till motståndet.

“I Bagram hade vi handfängsel, ögonbindel och fötterna kedjade i dagar,” erinrar han sig. “Vi fick inte

sova alls under13 dagar och nätter.” En fångvaktare slog honom på benen var gång han råkat somna.

Varje dag kunde han höra de internerades skrin då de torterades och det omisskännliga ljudet från

kedjor som släpades över golvet.

Därefter drog en dag en skara soldater iväg honom till ett flygplan, men vägrade säga vart han skulle

hän. Till slut hamnade han i ett annat fängelse, där luften kändes tjock och fuktig. Då han gick mellan

raden av burar började de fängslade ropa, “Detta är Guantanamo! Du är på Guantanamo!” Han fick

då veta, att han anklagades för att leda den pakistanska islamistgruppen Lashkar-e-Taiba (som i

realiteten leddes av en annan person med samma namn och som hade dött 2006). USA släppa honom

sedan och skickade honom tillbaka till Afghanistan.

Tidigare Bagramfångar hävdar att de regelbundet blev slagna, utsatta för skrällig musik 24 timmar om

dygnet, förhindrades sömn, blev avklädda nakna och tvingade att utstå vad förhörsledare kallar “stress

positioner.” Brytpunkten kom under slutet av 2002, då förhörsledare misshandlat fångar till döds.

USAs specialtrupper drev också ett annat hemligt fängelse någonstans på Bagrams flygbas, dit Röda

Korset ännu inte fått komma in. I första hand utnyttjar man det till förhör och det är så fruktat av

fångar, att det har blivit kallat “det svarta fängelset.”

Ett par dagar tidigare kom USAs styrkor för att hämta Noor Muhammad utanför staden Kajaki i

Helmands södra provins. Muhammad som är läkare, drev en klinik som tjänade alla patienter — även

talibaner. Soldarena utförde en räd mot hans klinik och hem, dödade fem personer (inklusive två

patienter) och fängslade både hans far och honom själv. Nästa dag fann bybor Muhammads fars 

handklovförsedda kropp, uppenbarlig skjuten..

Soldaterna tog med Muhammad till Svarta fängelset. “Det hade en liten smal korridor med massor av

celler på båda sidor och en stor järngrind i starkt ljus. Vi visste inte när det var natt och när det var

dag.” Han hölls inlåst i ett fönsterlöst cementrum i fullständig isolering. Soldater släpade regelbundet

ut honom i nacken och vägrade honom mat och vatten. De anklagade honom för att förse upprorsmän

med mat, vatten och medicinsk vård, varpå han svarade, “Jag är läkare. Det är min plikt att erbjuda

vård till varje mänsklig varelse som kommer till min klinik, vare sig det är talibaner eller folk från

regeringen.”

Slutligen släpptes Muhammad fri, men har sedan dess stängt sin klinik och lämnat hembyn. “Jag är

rädd för amerikanarna och talibanerna,” säger han. “Jag är glad att min far är död, så att han inte

behöver utstå detta helvete.”

Rädsla för mörker

Till skillnad från det Svarta Fängelset har USAanställda under sista två år flyttat för att förbättra

huvudfängelset i Bagram. Tortyren har stoppat och de amerikanska fängelseanställda skryter med att

den typiske internerade nu ökar15 pounds i vikt under fängelsetiden. Någon gång under årets första

månader planerar tjänstemän att öppna ett splitternytt fängelse — vilket så småningom kommer att

ersätta Bagram — med stora luftiga celler, den senaste medicinska utrustningen och rum för

pryo-träning. Bagramfängelset kommer under året överlämnas till afghanerna själva, alltmedan resten

av fängelseprocessen är kvar i USAs händer.

Men människorättsförespråkare menar att det fortfarande finns anledning till oro vad gäller

interneringsprocessen. USAs Högsta Domstol beslutade 2008 att fångar på Guantanamo inte kan bli

fråntagna sin rätt till ‘habeas corpus’, att lagföras på sedvanligt sätt, men det förbjöds gälla för Bagram.

(USAanställda säger att Bagram ligger i en krigszon och då gäller inte dessa inhemska civila

rättigheter). Till skillnad från Guantanamo har intagna ingen tillgång till advokat. De flesta säger också

att de inte har en aning om om varför de har fängslats.

Den fängslade kommer heller inte var sjätte månad upp till bedömning inför en jury om sin fångenskap

och möjligheten att ställa frågor om sin situation är begränsad. “Jag fick bara svara ja eller nej och inte

förklara någonting under min hearing,” säger Rehmatullah Muhammad.

Icke desto mindre ställer förbättringen i Bagrams förhållanden frågan: Kan USA utkämpa ett ‘renare’

krig? Det är vad afghankrigets överbefälhavare general Stanley McChrystal denna sommar lovat:

Färre dödade civila, färre fruktade husräder och en mer öppen fångprocess.

De amerikanska trupper som opererar under NATOs kommando har börjat införa ett striktare

regelverk: man kan inte längre officiellt hålla tillfångatagna inspärrade i mer än 96 timmar innan de

blir överlämnade till afghanska myndigheter eller blir friade, och afghanska styrkor mäste leda

husundersökningarna.

Amerikanska soldater reser vid förfrågan ragg inför dessa restriktioner — och har sätt att kringgå dem.

“Ibland fängslar vi folk i upp till 96 timmar och överlämnar dom till afghanerna,” säger en amerikansk

marinkårssoldat, som talade under villkor om anonymitet. “De river upp dom en aning inför oss och

skickar dom sedan tillbaka till oss i ytterligare 96 timmar. Så håller det på tills vi får vad vi vill ha.”

Ett enklare sätt att dansa runt reglerna är att kalla in USAs Specialstyrkor — Navy SEALS, Gröna

Baskrarna och andra — som inte står under NATOs kommando och inte är bundna till striktare regler.

Dessa elittrupper står bakom de flesta av de nattliga räderna och interneringarna i jakten på

“högrankade misstänkta.”

Amerikanska militära tjänstemän säger i intervjuer att de nya restriktionerna inte alls påverkat antalet

räder och gripanden. Den verkliga förändringen är emellertid mer subtil: Fångprocessen har nästan helt

flyttat till de områden och aktörer som bäst förmår undvika en offentlig granskning- Specialstyrkorna

och de små fältfängelserna.

Förändringen signalerar krigets djupare realitet. Att amerikanska soldater säger att de inte kan

bekämpa gerillan utan invasionsräder och fängslanden, lika lite som utan kulor. I en USAsoldats ögon

är Afghanistan en skrämmande plats. Männen är skäggiga med turbaner. De ber ständigt.

I största delen av landet hindras kvinnorna att lämna huset. Många afghaner äger en Kalashnikov.

“Ändå kan man inte lita på någon,” säger Rodrigo Arias, en marinkårssoldat förlagd i nordöstra delen

av Kunarprovinsen. “Jag har nästan blivit dödad i bakhåll, men byborna säger ingenting till oss. Fast

vanligtvis vet de något.”

Ett befäl som arbetat på interneringslägren i fält, säger att det krävs dussintals räder innan en

användbar misstänkt kan dyka upp. “Ibland måste man slå in dörrar. Ibland måste man vrida om

armar. Man måste kasta ut nätet vitt och brett, men när man griper rätt person, då förändras allt.”

För Arias handlar det om överlevnad. “Jag vill komma hem i ett stycke. Om det beyder att samla ihop

folk, så gör då det.” Att ifrågasätta det, menar han, är att ifrågasätta huruvida kriget över huvudtaget

är värt att utkämpa. “Det är inte mitt jobb. Folket i Washington får räkna ut det.”

Om nattliga räder och fängslanden är en oundviklig del av ett modernt kontramotståndskrig, är också

den förbittring som det skapar. “Vi var alla glada först då amerikanarna kom. Vi trodde att de skulle

föra med sig fred och stabilitet,” säger den förre fängslade Rehmatullah. “Men nu vill de flesta

människor i min by att de åker.” Ett år efter att Rehmatullah hade frisläppts, blev hans brorson

tillfångatagen. Två månader senare blev några andra bybor gripna.

Det blev ett förutsebart mönster: Talibanstyrkor ligger i bakhåll för amerikanska konvojer då dessa

passerar genom byn och drar sig sedan tillbaka in i det tjocka orkidéhöljet som täcker området.

Amerikanarna återvänder sedan under natten för att plocka misstänkta. Under de två sista åren har 16

männoskor gripits och 10 dödats under nattliga räder i denna enda by med sina 300 invånare enligt

byborna. Under samma period har motståndsmän dödat en lokalinvånare och inte tagit någon tillfånga.

Därför har människor i denna by börjat frukta de nattliga räderna mer än talibanerna. Det finns idag

nätter då Rehmatullahs barn hör det avlägsna dånet från en helikopter och rusar in till sitt rum. Han

tröstar dem, men erkänner att han själv skulle behöva tröst. “Jag vet att jag borde vara för gammal för

det”, säger han, “men kriget har gjort mig rädd för mörkret.”

 

Anand Gopal har varit reporter för Christian Science Monitor och Wall Street Journal. Han kan läsas

www.anandgopal.com. Ovanstående har kunnat läsas i Nation Magazine.

« Newer Posts

Powered by WordPress