Fredskoalitionen Göteborg

1 februari, 2010

Ryssland ‘kommer inte bara se på’ USAs utplacering av Patriotmissiler i Polen

Sparat under: EU, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, USA, krig — ingrid @ 7:35

 

200px-Nagasakibomb

av Rick Rozoff  29 jan 2010
l Kommentatorsfabriken, Radio Polen 29 januari, 2010

Ryssland kommer inte stillatigande betrakta  utplaceringen av Patriotmissiler.

Rysslands NATOambassadör Dmitry Rogozin varnade i fredags att hans land inte stillatigande kommer att betrakta utplaceringen av amerikanska Patriotmissiler i Polen.

I år ska USA placera ut Patriotmissiler och 100 trupper inte långt från den ryska gränsen i Kaliningrad och Polen . ”Tror de verkligen att vi lugnt kommer att titta på, medan de placerar ut raketsystem 60 km från Kaliningrad?”, sa i fredags den ryske diplomaten. Rogozin har vägrat klargöra vad den ryska sidans svar kommer att bli i samband med utplaceringen. ”Det är en fråga för militären”, är allt han sa.

Enligt ambassadören är beslutet om utplacering av Patriotmissiler i Polen ”vansinnigt”.

Rogozin sa att Moskva befinner sig i konsultation med Warsawa och Washington i frågan och både utnyttjar diplomatiska och militära kanaler. ”Vi hoppas beslutet tas upp på nytt,” påpekade han.

Förra fredagen sa den ryske utrikesministern Sergei Lavrov att han inte kunde förstå planen på utplacering av Patriotmissiler i Polen. “Varför ge intryck av att Polen stärker sina försvarsstyrkor mot Ryssland?”

Tidigare har en rysk marintalesman förklarat att den ryska flottan i Baltikum kommer att stärkas, trots att Kreml inte bekräftat detta.

Obama klargör att kärnmissilskölden handlar om Ryssland och inte om Iran
av Alastair Kocho-Williams

”Jag har tagit till mig John F Kennedys och Ronald Reagans vision om en strategi ’att avlägsna spridningen av dessa vapen och försöka uppnå en värld utan dessa’. För att reducera våra förråd och uppskjutningsramper och samtidigt säkra vår förmåga till avskräckning, håller USA och Ryssland på och slutför sina överläggningar. Det handlar om det mest långtgående vapenavtal som förekommit mellan USA och Ryssland  under nära två decennier.”

Med dessa ord i sitt ‘State of the Uniontal’, gjorde för ett par dagar sedan Obama klart vad missilskölden i ÖstEuropa i realiteten handlar om. Medan Bushadministrationen framhållit att missilskölden handlade om ett hot från Iran, gjorde Obama klart att det istället gällde ett hot från Ryssland, eller åtminstone ett upplevt sådant.

Efter att  i september ha skrotat planen på en missilsköld i Östeuropa är den idag tillbaka på bordet med missiler avsedda för utplacering i Polen så tidigt som under mars eller april i år.

Missilerna ska finnas inom fyra mil från den ryska enklaven i Kaliningrad, vilket klargör att det hela geografiskt sett snarare handlar om att bemästra ett upplevt ryskt hot mot östra Europa hellre än ett hot från Iran. Det rör sig alltså inte om Iran utan om Ryssland och att Kalla Kriget fortsätter.

Obama driver Kalla Krigsarvet från sin föregångare, vilka inte bara kommit att påverka frågan om vapenkontroll, utan också utvecklat dessa missilförsvarsprogram. Man skall heller inte glömma Kennedys framsteg vad gäller vapenkontroll efter 1962 i bakvattnet av missilkrisen på Kuba.

Då det gäller de överenskommelser om vapenkontroll som Reagan utfärdat under1980talet, borde man erinra sig att båda dessa män även kom att implementera ett missilförsvarsprogram i avsikt att ta itu med ett upplevt hot från SovjetUnionen.

Kennedyadministrationen installerade Jupitermissiler i Turkiet som avskräckning mot sovjeterna i efterdyningarna av den kubanska kärnvapenkrisen. Reagan var den som utvecklade det berömda Star Wars, eller Stjärnornas Krig, och även om det blev skrotat, var batongen upplockad i hans senare plan på en missilsköld i Europa.

Obama utvecklade den plan Kennedy och Reagan hade då de regerade, och fastän han idag inte försöker ta upp planen som fanns med i diskussionerna med Sovjetunionen under det Kalla Kriget, ingår ändå hans företrädares inriktning  på denna avskräckning.

Obama talar förståeligt nog tyst om saken, men vi vore naiva om vi köpte hans kommentar om att de här initiativen enbart handlade om traktat eller frågan om kärnvapenavskräckning.

Man bör alltså inte tro att det handlat om Iran eller NordKorea. Men för dem kan det utgöra ett avskräckande politiskt hot, med Ryssland som nyckeln till det hela. Det är dessa partner som Obama nämnt i sina tal om nedrustning, och det är i första hand dessa, som missilskölden är tänkt att avskräcka.

 

* Alastair Kocho-Williams fick sin fil dr i rysk historia från Universitetet i Manchester år 2006. Han har undervisat vid Universitet i Leeds och det i Västra England.

 

övers

Ingrid Ternert

2 februari, 2010

Brittiska protester mot Trident-ubåtarnas nya kärnvapensystem

Sparat under: Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Storbritannien — ingrid @ 6:33

block'n roll i Skottland

 Alternativpristagaren Angie Zelter: ‘Stor chans att stoppa Storbritanniens kärnvapen’

2010-02-02 av Petter Joelson
 
Nu håller Storbritannien på att byta ut hela sin kärnvapenarsenal till ett nytt system som man beräknar kan vara aktivt fram till år 2050. Idag mobiliserar den brittiska fredsrörelsen stort för att vända den utvecklingen.

Den 15 februari håller man en massblockad mot kärnvapenfabriken Aldermaston.

Zitzer frågade Angie Zelter vad som händer. Hon är fredsaktivist och 2001 mottagare av Alternativa Nobelpriset  för sin kamp mot kärnvapen.

Vad händer nu med utvecklingen av nya kärnvapen i Storbritannien?

– Det finns idag ett system som heter Trident. Det bygger på fyra kärnvapenubåtar och upp till 192 stridsspetsar – där var och en av dem är ungefär åtta gånger mer förödande än den bomb som jämnade Hiroshima med marken och dödade fler än 100 000 civila.

Trots massiva protester inom Labourpartiet och motstånd från majoriteten av britter röstade parlamentet i mars 2007  för att ersätta systemet med ett nytt, eftersom man beräknade att Trident runt 2025 eller 2030 blivit utgånget .

Omröstningen gällde bara ubåtarna och missilerna, inte stridsspetsarna. Ändå har Atom Weapons Establishment (AWE) i Aldermaston inlett ett omfattande byggnadsarbete för att slutföra anläggningar för test, utveckling och konstruktion av nya kärnvapenstridsspetsar, innan parlamentet gett sitt godkännande. Och i juli 2008 hade CND kommit över dokument som visade. att regeringen redan hade beslutat att bygga nya kärnvapen.

– Ingen vet vad det nya systemet kommer att kosta. Det handlar antagligen om uppskattningar på mellan 25 miljarder pund (290 miljarder kr) och 40 miljarder pund (470 miljarder kr).

Det mostvarar 120 000 nyutexaminerade sjuksköterskor varje år i tio års tid eller 60 000 nyutexaminerade lärare varje år under tjugo år. Det kunde ha gett alla pensionärer en bonus på 2500 pund eller gratis kollektivtrafik i flera generationer framöver.

Hur reagerar den allmänna opinionen på detta?

– Det finns en utbredd motvilja mot att ersätta Trident och veteraner inom militärväsendet har nyligen sagt att Trident är irrelevant för vårt behov av säkerhet. Majoriteten av britterna är idag emot kärnvapen och det finns en tilltagande medvetenhet om farorna med kärnvapenspridning och behovet av nedrustning.

Fredsrörelsen i Storbritannien riktar en större uppmärksamhet, inklusive fredlig direkt aktion, mot Aldermaston. Det finns goda möjligheter att detta beslut om Trident kunde dras tillbaka.

– Vi har redan ett uttalande från regeringen, där de skjuter upp det första steget att ersätta Trident-ubåtarna för att invänta översynskonferensen för Ickespridningsavtalet i maj 2010.

Regeringens ursprungliga plan var att inleda nästa steg i processen under parlamentsuppehållet i september. Denna  fördröjning kommer förhoppningsvis att ge regeringen möjlighet att ge ett bidrag till den globala nedrustningen i de kommande internationella diskussionerna och kunna ompröva Storbritanniens kärnvapeninnehav.

Finns det några kopplingar mellan Storbritanniens kärnvapenprogram och USA och Nato?

– Atom Weapons Establishment har ett omfattande samarbete med kärnvapenlaboratorier i USA kring forskning, utveckling och underhåll av Storbritanniens nuvarande Trident-stridsspetsar och kring den grundforskning som kan leda till utveckling av nya kärnvapen.

– Den nuvarande stridsspetsen som används av Tridentubåtarna anses bygga på den W76-stridsspets som USA använder till sitt Tridentsystem. Den brittiska stridsspetsen kommer att utrustas med ett nytt detoneringssystem utvecklat i USA (MK4A), som ger större verkan mot hårda mål.

– I enlighet med den Ömsesidiga Försvarsöverenskommelsen(2) från 1958, vilken nyligen förnyades, deltar forskare från Aldermaston regelbundet i utbyten och experiment med sina kollegor vid USAs kärnvapenanläggningar, där det också pågår nya forsknings- utvecklings- och konstruktionsprogram.

– Aldermaston ägs av Försvarsministeriet (MoD), men verksamheten drivs sedan tidigt 1990-tal av privata aktörer. Sedan april 2000 har AWE skötts av British Nuclear Fuels Limited (BNFL), Lockheed Martin och Serco. Lockheed Martin är ett amerikanskt bolag och ett av de största vapenföretagen i världen, ansvarigt för Tridentmissiler, B2 Stealthbombplan och drift av flera av USAs kärnvapenanläggningar.

Vad gör fredsrörelsen för att stoppa denna utveckling?

– Andra helgen i var månad hålls ett kvinnofredsläger (AWPC), vilket övervakar och protesterar mot utvecklingen av nya anläggningar i Aldermaston. Nukewatchers håller ett öga på de kärnvapenkonvojer som fraktar vapen mellan Coulport, där kärnvapenstridsspetsarna lagras, och Burghfield, där explosiva ämnen till detoneringen packas in i stridsspetsarna.

– CND, Trident Ploughshares, Block the Builders och AWPC har tidigare organiserat vakor, marcher, demonstrationer och blockader mot Aldermaston och dessa ökar nu i intensitet.

Hur organiserar ni er för protesterna i Aldermaston under februari?

– Vi bjuder in grupper från hela Europa till att 15 februari komma och blockera Aldermaston. Vi kommer att ge hjälp vid arrestering, ordna hämtning vid polisstationer, mat och möjligheter till övernattning.

Och de som inte har möjlighet att komma till Aldermaston?

– De kan skriva till sin brittiska ambassad eller organisera protester utanför ambassaden för att Storbritannien ska respektera internationell lag och uppfylla de åtaganden som de enligt Ickespridningsavtalet har om avrustning av sina kärnvapen.

Vad tror du om era chanser att få Storbritannien kärnvapenfritt?

– Vi har väldigt bra chanser om vi trappar upp protesterna i Aldermaston de kommande ett eller två åren.

 

av Petter Joelson

 1) CND, Campaign for Nuclear Disarmament bildades 1957 och är Storbritanniens största fredsorganisation

2) US–UK Mutual Defence Agreement är ett avtal från 1958 om kärnvapensamarbete mellan USA och Storbritannien .

3) Aldermaston Womens Peace Camp(aign) AWPC, har sedan 1985 hållit regelbundna läger utanför Aldermaston-basen

4 februari, 2010

USAs anfallshot gör Kina försvarlös

Sparat under: Kina, Mänskliga Rättigheter, USA, dollar, krig, nedrustning, nya — ingrid @ 10:00

USA.flaggörn

USs strike threat catches Kina off guard
av Peter J Brown 3 feb Asia Times

Förenta Staterna planerar att ta fram ett nytt konventionellt system under decenniets senare del med namnet ”C- Prompt Global Strike”. Meningen är att det ska göra det lätt för USA att på mindre än en timma runtom i världen ha möjlighet att svara upp med en massiv konventionell attack.

USAs försvarsdepartement (DoD) påbörjade  för knappt två decennier sedan nästan genast sitt Forskning- och Utvecklingsarbete med C-PGS  och la sedan in en högre växel under 2003. Istället för ett kärnvapen skulle en ny USA-baserad missil och/eller en annan obemannad bärraket förses med konventionella vapen med kapacitet att förstöra avlägsna mål på mindre än en timma.

DoD publicerade i februari 2010 med mandat från den amerikanska Kongressen sin ‘Quadrennial Defense Review’ (QDR). Denna försvarsöversikt nämner såväl C-PGS prototyp som andra möjliga ”långdistansanfall”.

”USA får inte ta den nuvarande dominansen för given och behöver investera i program, plattformar och personal för att vara kapabel att säkra den,” skrev USAs försvarsminister Robert Gates i sin kommentar till 2010 års fyraåriga försvars-genomgång med titeln ”A Balanced Strategy: Reprogramming the Pentagon For a New Age”. Alltså ”En balanserad strategi: Omprogrammering av Pentagon för en ny tidsålder”

”I fallet Kina hade Pekings investeringar i cyberkrig, antisatellitkrig, antiflygplansvapen liksom antifartygsvapen, ubåtar och ballistiska missiler kommit att hota Förenta Staternas primära möjlighet till förstärkt makt och att kunna hjälpa sina allierade i Stilla Havet med baser, luft-och sjöstridskrafter tillika med de nätverk som finns till deras hjälp.

Dessa hade nästan genast kunnat undergräva Förenta Staternas möjlighet till anfall mot horisonten och installering av ett missilförsvar, vilket kommer att kräva ett skifte från kortdistans till mer långtgående system i stil med nästa generations bomber.”

Gates gick längre fram ut med en mer balanserade kommentarer. ”Vi borde vara ödmjuka om det som militär styrka kan åstadkomma och vad teknologin kan uträtta. Framgång i precision, sensorer, information och satellitteknologi har lett till extraordinära framsteg i det USAs militär förmår uträtta,” skrev Gates.

”Talibanerna kördes ut på tre månader; Saddam [Hussein]s regim störtades på tre veckor. Det går att trycka på en knapp i Nevadaöknen och sekunder senare kan en lastbilspickup explodera i irakiska Mosul. En bomb som fälls från himlen kan förstöra ett hus som mål, medan det som ligger bredvid kan stå intakt.”

Hur än man bäst betecknar C-PGS programmet, visar detta sig vara ett knepigt ämne för Kina, eftersom det existerar en avsevärd osäkerhet kring det hela.”Det är en växande realitet. Jag tror inte kineserna har något fullständigt grepp om det här,” sa Dr Jeffrey Lewis, ledare för ‘Nuclear Strategy and Nonproliferation Initiative’ vid den i WashingtonDC- baserade ‘New America Foundation’.

”Vid något tillfälle ser kineserna att USA investerar i konventionell precisionsammunition och gör då egna parallella investeringar. En intressantare fråga är om man kan hålla konventionella styrkor vid sidan av sina kärnvapenstyrkor?’ – något som verkar vara fallet.”

En erfaren amerikansk analytiker undrar om detta gjort Kina både förvirrad och bekymrad över programmet. ”Förvirrad, för jag tror ingen kan förklara vad det skulle kunna föra med sig för dem själva. Man kanske fortfarande inte kan göra detta med särskild säkerhet.  Och man är bekymrad, i och med att det upplevs som ännu en aspekt av USAs hegemoni och planer på rymddominans. Att det till viss del kan ändra USAs kärnvapenstrategi på ett oväntat och möjligtvis också oönskat sätt,” förklarar analytikern.

Lewis pekar då på ett möte som nyligen hållits, ett så kallat USA-Kina Spår II utbyte, med många amerikanska och kinesiska deltagare, för att demonstrera hur kineserna kan ha förlorat sin vaksamhet gentemot det sätt som C-PGS plötsligt dykt upp på deras radarskärm.

USAdeltagarna försökte ge en förklaring till problemet genom sitt löfte om ett ‘icke förstaslag’. Vad skulle ha hänt, frågade man, om Förenta Staterna hade attackerat Kinas nukleära styrkor med konventionella vapen? Skulle Kina fortfarande hålla fast vid sitt löfte om ‘Nej till förstaslag’, sa Lewis.

”Den kinesiska sidan förstod inte då, att amerikanarna var inbegripna i ett klumpigt, rent illustrativt ‘tankeexperiment’, utan tänkte istället att de var utsatta för ett mycket allvarligt, tvångsmässigt hot. Dylika missförstånd är oundvikliga och faktum är, att Spår II diskussionerna därför är så viktiga.

Detta illustrerar helt enkelt förhållandet, att kinesiska och amerikanska strateger hade behövt tänka igenom den påverkan som [C-PGS] kommer att få på den strategiska balansen.”

Lewis betvivlar att Kina som resultat ännu har hunnit formulera ett konsensussvar, om hur man vill betrakta USAs växande konventionella slagkraft under C-PGS. ”Det ser ut som om kinesiska försvarsplanerare tänker ansluta sig till denna tanke. Nämligen att USA tar itu med en öppen strategisk modernisering med starkt fokus på missil-försvarsstyrkor och konventionell slagstyrka. Och att Kina behöver fortsätta sin förbättring av rörligheten i sina kärnvapenstyrkor och undersöka vägar till ett slut på USAs kontroll och underrättelseförmåga”, sa Lewis.

Det är bäst att inte utesluta något vad gäller C-PGS, för där finns så många variabler inblandade och dessutom så många möjliga utkomster. En rapport från ´Center for Defense Information 2008′, vid namn – ”An Examination of the Pentagon’s ‘Prompt Global Strike’ Program: Rationale, Implementation, and Risks” – gav bland annat en sammanfattning om att ‘System som är utvecklade med PGSkapacitet kan ge ett oavsiktligt kärnenergiutbyte och komplicera framtida förhandlingar om vapenkontroll’.

Därför måste följderna av PGSkapaciteten kunna övervägas utifrån avtalstexten i USAs ‘Vapenkontroll- Ickespridning- och Kärnsäkerhetsavtal’. Inte förrän då kan politikerna och Kongressen äga en välinformerad uppfattning om fördelar, risker och uppskattningar rörande PGS.

Medan Kongressens medlemmar överväger framtida budgetanslag till Försvarsdepartementets PGSprogram, bör man ha i åtanke att PGSkapacitet inte är ett slut i sig; det har bara ett värde så länge det hjälper USA att uppnå sitt bredare mål- mämligen att förhindra attacker mot USA själv, stärka en stabil internationell miljö och förhindra en vidare spridning och användning av massförstörelsevapen.

I åratal har Försvarsdepartementet betalat för de C-PGS projekt som förekommit, inklusive Falcon Hypersonic Test Vehicle ‘HTV’, Blackswift Hypersonic Aircraft, ‘X-51′ snabba jetfarkoster och ‘CSM’ Conventional Strike Missile, som är en modifierad MinutemanIII ballistisk missil, bara för att nämna några.

CSM ligger definitivt i framkanten medan utvecklingen av C-PGS pågår. USAs försvarsgigant Lockheed Martin är också ett ledande kontraktsbundet företag med en central roll i utvecklingen av det satellitbaserade ‘US Global Positioning System’ (GPS) som ger stöd åt en global positionering, navigation och tid.

Under december förklarade USAs Försvarsdepartement att Lockheed Martin hade fått ett anslag på US$ 16 milj ”till bedömning av alla delar i den preliminära utvecklingen. Lockheed Martin kommer att utveckla, tillverka, integrera och testa nyttolasten för demonstration av C-PGS kapacitet.”

Med sina markbaserade uppskjutningsramper uppfattas CSM av USAs militärplanerare som ett sätt att göra det lätt för Kina och Ryssland att snabbt skilja på, om den amerikanska missilen ifråga har fyrats av som del i ett C-PGS anfall och inte är ett kärnvapenanfall. Det är mycket möjligt att CSM kommer att placeras ut på Vandenberg flygbas i Californien och vara sorterat under ‘US Strategic Command’ hellre än det nya ‘USAF Global Strike Command’.

USAF flyggeneral Kevin Chilton, chef för ‘US Strategic Command’, har nyligen sagt- ”Det är ett rimligt mål” att införa C-PGS till år 2016. Men han önskar ändå ”se en första [CSM]missil i aktion, med två reserver, före slutet av 2012″

Enligt Jason Sigger, en Washington DC-baserad försvarspolitisk analytiker med bloggsidan ‘Armchair Generalist’, kan detta verka optimistiskt. ”Jag tvivlar nu på det som Clinton förfäktar, att vi inom kort kan uppnå denna kapacitet ”som ett rimligt mål”- Jag kan bara inte förstå denna brådska,” menade han.

”Allra särskilt detta att oupphörligt efterlysa en ständig övervakning, elektronisk krigföring och förmåga till precisionsattacker, det kunde bli lurigt. Jag gillar särskilt inte vår militärs tro på teknologi, men kan förstå det. Vi behöver verkligen ett minskat antal vapensystem, med betoning på bra och uthålliga sådana, och bättre träning hellre än att bygga smarta UAVs och en 24-timmars slagförmåga.”

Amerikanska Ubåtar utrustade med kryssningsmissilen Tomahawk, bomber av samma typ, samtidigt med UAV, obemannade farkoster i stil med ‘Reapers’ och kanske snart också amerikanska hangarfartyg med stealthflygutrustade UAVs, där man bara knappar in ett C-PGS anfall. I vilket fall har amerikanska flottans Ubåtsuppskjutna ballistiska missiler redan uträknats av den amerikanska Kongressen för möjliga C-PGS missioner.

C-PGS passar fint in i president Barack Obamas ”Globala Noll” plan för att skapa en kärnvapenfri värld. Ändå kommer 2010 års försvarsgenomgång enbart få motståndarna till C-PGS att sjunga ut än mer ljudligt. Som då Alexei Arbatov, forskare vid Carnegie Moscow Center, nyligen förklarade vid en konferens sponsrad av Carnegiestiftelsen för Internationell Fred-

‘Det finns väldigt få länder i världen som som är rädda för amerikanska kärnvapen. Men det finns många länder som är rädda för amerikanska konventionella vapen. Särskilt sådana kärnvapenstater som Kina och Ryssland äger i första hand en oro för växande amerikanska konventionella, precisionsstyrda, långdistanssystem [eller C-PGS].
[2] Ryssarna ser den inneboende dubbelheten i USAs initiativ och har snabbt blivit de mest högljudda opponenterna i förhållande till C-PGS i allmänhet. Det var det starka budskapet från Ryssland som kom att  avlägsna Trident i en C-PGSroll över huvud taget, efter att ryssarna framgångssrikt argumenterade att det synbarligen var omöjligt för dem att snabbt uppfatta huruvida en långdistansmissil från en amerikansk Ubåt är utrustade med kärnvapen-eller konventionella stridsspetsar.


Russia may brand CSM as an unwelcome spin off of Trident in this regard. Now that Kina has terminated all military-to-military exchanges as a result of the US decision to proceed with arms sales to Taiwan, many important issues including C-PGS will probably not be addressed at all in the coming months. And strangely, China in past discussions with the US on nuclear weapons and nuclear disarmament has often alluded to the need for the US to be more mindful of the overall superiority of its conventional firepower.

Whether or not China and the US are talking, Japan is proceeding with the launch of its Quasi-Zenith Satellite System (QZSS). The emergence of the QZSS satellite constellation coupled with the recent approval by the Diet (parliament) of Japan’s New Basic Law for Space Utilization – which opens the door for Japan’s military space programs – are two important and related developments which Kina is watching closely.

QZSS works closely in tandem with the US GPS System, for example. It is designed to vastly improve the overall accuracy and availability of satellite-based positioning, navigation and timing information in Japan and East Asia as well as, to a lesser extent, Southeast Asia and Australia.

Both QZSS and the Basic Law involve their own inherent element of ambiguity. While both impact commercial activities in Japan, both could influence the shape and scope of future joint US-Japanese military programs as well the US C-PGS program.

Plans call for the four QZSS monitoring stations in Japan – these are in Hokkaido, Koganei, Ogasawara and Okinawa – to be joined by five other QZSS monitoring stations in India, Hawaii, Guam, Thailand and Australia. QZSS signals are easily accessed over the entire Korean peninsula as well and do not require ground stations there.

While Japan prefers to promote the vast array of commercial and civilian applications of QZSS technology, the military applications cannot be overlooked. QZSS is tied directly to the US GPS satellites, and Kina is certainly aware of this link. Could QZSS pose a threat to Kina? This seems entirely feasible.

New Japanese satellites in this instance may seem to be of little consequence, but here again, the ambiguity is pervasive. Kina remains confused and concerned in the process, and perhaps believes that the US C-PGS program may already exist under another name. The lack of clarity that surrounds this program may make it quite difficult for Beijing and Moscow to figure out exactly what the US is up to here. On the other hand, the US is quite capable of deliberately orchestrating this ambiguity so that North Korea and Iran in particular can only guess what exactly the US has in mind.

Notes:
1.) US Military Eyes Fielding ‘Prompt Global Strike’ Weapon by 2015, July 1, 2009, globalsecuritywire.org. 2.) Russian Experts Question Role of Conventional ‘Prompt Global Strike’ Weapons, April 7, 2009, nti.org.

 

 

övers Ingrid Terner

5 februari, 2010

USAs Afghanistanstrategi under översyn

Sparat under: Afghanistan, USA, krig, terrorism — ingrid @ 3:37

US-afghan-tea-strategy

Democracy Now 4 feb

USAs operationer i Pakistan befinner sig idag under en noggrann översyn, efter att tre amerikanska soldater dödats av en vägbomb. Soldaterna färdades inom en del av en pakistansk militärkonvoj och skulle ha varit förklädda. Ett par andra amerikanska soldater blev också sårade i bombningen.

Så tidigt som i juli hade Obamaadministrationens särskilda sändebud, Richard Holbrooke, förnekat all amerikansk militär närvaro i Pakistan och sagt- “Folk tror att USA har trupper i Pakistan. Nåväl, vi har inte det.”

Emellertid förklarade  Holbrooke efter onsdagens bombning- “Det finns inget hemligt med deras närvaro.”

NATOs ockupationsstyrkor och den afghanska militären förbereder sin största gemensamma offensiv någonsin under det åttaåriga kriget. Attacken väntas rikta sig mot den taliban-kontrollerade staden Marja. Amerikanarna har inte lämnat en tidsram, men Marjas invånare har fått flygblad med varningar om att förbereda sig på att fly. Under tiden eskalerar president Obama afghankriget och lägger in en högre växel.

 Inför Kongressen har befälhavaren för det högsta befälet i Afghanistan och Irak, Amiral Mike Mullen, sagt att USAs trupper i Afghanistan snart för första gången kommer att vara fler än de i Irak. Amiral Mike Mullen- “Vi har redan flyttat nära 4500 trupper till Afghanistan och förväntar oss att runt 18 000 av presidentens utfästelse 1 dec skall komma dit senare under våren.

 Resten av de 30 000 kommer att anlända så snart som möjligt under sommaren och därmed bidra till att under 2010 vända det talibanska trycket . Under mitten av året kommer i realiteten Afghanistan för första gången sedan år 2003  att  gå om Irak, som det ställe där flest amerikanska soldater är förlagda.”

PS
På den konferens 28 jan i London om Afghanistan, där ISAFstater deltog tillsammans med FN och andra organisationer, förklarade man- ”Vi har välkomnat målet att den afghanska armén inom tre år ska kunna ta över ledningen och genomföra huvuddelen av de operationer som äger rum i osäkra områden i Afghanistan. Och att inom fem år ansvara för den fysiska säkerheten”.

De deltagande staterna på konferensen, vilka ingår i ISAF, åtog sig att bygga upp den afghanska armén och polisen till drygt 171 000 resp 134 000 man fram till oktober 2011. Man antog också en plan om att muta talibanerna till att lämna motståndet.

http://afghanistan.hmg.gov.uk/en/conference/communique/
Catherine Mayer skriver 29 jan i The Times Magazine – “Fastän Londonkonferensen upprepade ambitiösa mål om att snabbt öka den afghanska armén och polisen gjorde man ingen tidsplan för en gradvis övergång av kontrollen av säkerheten från NATO till inhemska styrkor.

” Storbritanniens försvarsminister Bob Ainsworth sa till TIME: ”Sent i år eller tidigt nästa år kan det vara möjligt att göra en överföring i några provinser. Vi håller inte på med en strategi för uttåg.”
Den aktivitet tyska fredsorganisationer bedriver har säkert haft betydelse för att få dess regering att begränsa truppökningen till 500 och ha 350 man i reserv. Washington krävde 2 500.

Enligt en tysk opinionsundersökning (ZDF 29/1) var 65% mot en truppökning över huvud taget, liksom sociademokraterna som nu är i opposition. Dessa verkar nöjda med att ökningen inte blev större.

 

 

övers Ingrid Ternert

6 februari, 2010

Afghanistan – landet fullt av naturrikedomar

Sparat under: Afghanistan, Kina, Miljö, USA, krig, olja — ingrid @ 4:08

AFGHANSK vallokal AFP 31 jan 2010  President Hamid Karzai i Afghanistan, en av världens fattigaste länder, har nyligen sagt att landet förfogar över mineral- och petroleumreserver till ett värde av omkring en triljon dollar.

Många har dessutom undrat varför det är så intressant att kriga i Afghanistan – och det klassiska svaret har då varit att därifrån kom de terrorister som låg bakom 9/11.

Nåja, Osama bin Laden var en djupt religiös man från Saudiarabien med en välbärgad far i oljebranchen i god kontakt  med amerikanarna .

 Att Afghanistan i sig varit föremål för ett så stort stormaktsintresse handlar inte bara om detta, utan också om landets egna stora oljefyndigheter, där talibanerna hindrat en sedan länge projekterad oljeledning genom landet.

Den skall bl.a gå ner till en utskeppningshamn i norra Pakistan, ett projekt som den av al Qaida i Pakistan mördade västvänliga Benazir Bhutto stödde. Projektet har alltså legat i träda.

Det man heller inte talar om och ännu inte har utvunnit är landets enorma guldfyndigheter, vilka bara de hade kunnat göra landet rikt. För att inte tala om smaragdfyndigheter, och att där också finns uran.

Afghanistan, en av världens fattigaste länder, sitter på mineral och oljereserver till ett värde av en triljon dollar, sa president Hamid Karzai i söndags.

Den krigsdrabbade nationen kunde ha blivit en av världens rikaste, bara man fått hjälp till utvinning av sina geologiska fyndigheterits, sa Karzai till reportrarna. ”Jag har goda nyheter till afghanerna. De siffror vi nu kommit fram till visar, att våra mineralfyndigheter är värda tusen miljarder dollar –inte tusen miljoner dollar, utan tusen miljarder”, förklarade han.

Karzai sa att uppskattningen baseras på en utredning gjord av amerikanska geologiska undersökningar (USGS), som skall  ligga färdiga inom ”ett par månader”. USGS är amerikanska regeringens vetenskapliga byrå, vilken för 17 miljoner dollar i ett antal år nu arbetat med en kartläggning, sa Karzai.

Trots att Afghanistan inte är känt för att vara ett resursrikt land, har man stora fyndigheter av koppar, järn, guld och krom, såväl som naturgas, olja och ädla och halvädla stenar. Endast en liten del har blivit exploaterat, eftersom landet under 30 år har varit inblandat i konflikter och ett brutalt motståndskrig mot islamistrebeller ledda av talibaner.

Mer än 100 000 utländska trupper under USA-och NATOkommando bekämpar motståndsmän och 40 000 fler är tänkta att sättas in under året. Kina och Indien har gett bud på kontrakt för gruvbrytning, medan kineserna vunnit ett kopparkontrakt. Kontraktet på en järnfyndighet ska bjudas ut senare i år .

År 2007  undertecknade den kinesiska statsägda metallgianten Metallurgical Group Corporation (MCC) ett tre-miljard dollarkontrakt för utvinning av Aynak koppargruva — en av världens största — under de kommande 30 åren. 1974 då man första gången upptäckt fyndigheten 3 mil söder om Kabul i Logarprovinsen,  beräknade man att den skulle innehålla 11.3 miljoner ton koppar.

Nu lägger man bud på Hajigakgruvans järnfyndighet i Bamiyanprovinsen norr om Kabul, där en kinesisk och ett halvt dussin indiska firmor är inblandade. Kontrakten gäller utvinning av nästan två miljarder ton höggradig malm inklusive bearbetning, nersmältning, stål- och elproduktion.

 

 

övers Ingrid Ternert

7 februari, 2010

Välkomna till år 2025!

Sparat under: EU, Kina, Ryssland, USA, dollar, ekonomi — ingrid @ 8:30

shotav Michael T Klare  28 okt 2009
I november 2008 gav NIC, en organisation ansluten till CIA, ut den senaste i en serie futuristiska publikationer som vägledning till president Barack Obamas nya administration.

Då man tagit sig en titt i denna analytiska kristallkula i en rapport kallad ‘Global Trends 2025′, upptäcker man att denna ‘National Intelligence Council’ förutspått att Amerikas globala överlägsenhet under kommande 15 år gradvis kommer att försvinna – samtidigt som nya globala makter uppstår som Kina och Indien.

Det mest uppseendeväckande i rapporten var den långsiktiga eroderingen av USA och uppkomsten av nya globala medtävlare. ”Trots att USA tycks förbli den enskilt mäktigaste aktören [till 2025],” kommer landets relativa styrka även inom det militära området att avta, när USAs tryck blir mer begränsat.”

Men futuristiska förutsägelser måste hinna ikapp snabba förändringar och den kris som ägde rum. Den ekonomiska krisen och de efterföljande händelserna har radikalt kullkastat tidsschemat. Som resultat av de väldiga ekonomiska förlusterna det sista året och Kinas förbluffande ekonomiska tillfrisknande, har det globala skifte blivit påskyndat som rapporten förutspår. Rent praktiskt är 2025 redan här. 

Många av de breda förutsägelser som utmålas i Global Trender 2025 har faktiskt redan passerat. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kända som BRIC länder – spelar redan roll i den globala ekonomin, något som rapporten ansåg inte skulle ske förrän om tio år eller så. Samtidigt har den dominerande globala roll USA en gång haft monopol på med hjälp av västliga G-7 industrinationer – bleknat bort i en anmärkningsvärd takt.

Länder som en gång sett upp till USA för ledning i de större internationella frågorna, ignorerar idag Washingtons råd och skapar sina egna autonoma politiska nätverk. Förenta Staterna ser ut att vara mindre benägen att placera ut sina militära styrkor utomlands, medan konkurrerande makter ökar sina förmågor. Ickestatliga aktörer förlitar sig på ”asymmetriska” vägar till attack, för att med det hinna ifatt det försprång i konventionell eldkraft som USA äger.

Ingen tycks – hittills – vilja uttala det högt, men låt oss säga det rakt ut- det är mindre än ett år in på de 15-åriga Globala Trenderna 2025, de dagar då Amerikas obestridliga globala dominans kommit till sitt slut. Det kan ta ett decennium eller två  (eller tre) innan historikerna förmår se tillbaka och då med säkerhet säga- ”Detta var det ögonblick då Förenta Staterna upphörde att vara den företrädande makten på planeten och tvingades uppföra sig som andra större spelare i en värld med många konkurrerande stormakter.” Indikationen finns emellertid på denna stora omvälvning, för den som vill se.

Sex steg på vägen till en vanlig nation
Här är listan på sex närliggande utvecklingssteg, som indikerar att vi går in i ”2025″. Alla sex punkter har på senare tid befunnit sig i nyhetssändningarna, även om de aldrig funnits tillsammans på ett ställe. De här och andra liknande händelser representerar ett mönster: I själva verket formeringen av en ny tidsålder.

 
1. Vid det globala ekonomiska mötet i Pittsburgh den 24 och 25 september 2009, gick ledarna för de större  industrinationerna G-7 (G-8 om man inkluderar Ryssland) med på att lämna över ansvaret för bevakning av världsekonomin till en större och mer inkluderande Grupp av 20 länder (G-20), där man lagt till Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och andra utvecklingsnationer.

Trots att det finns tvivel om möjligheten för denna större grupp att bedriva ett effektivt globalt ledarskap, finns ingen tvekan om att åtgärden i sig signalerar ett skifte i det västliga globala ekonomiska maktcentrum över till det globala Öst och Syd – och med detta skifte har en seismisk nedgång registrerats i Amerikas ekonomiska försprång.

”G-20 ländernas sanna innebörd innebär inte överföring av batongen till G-7/G-8 utan från G-1″,vilket amerikanska Jeffrey Sachs på Columbiauniversitetet skrivit i Financial Times.”Även under de 33 åren med G-7s ekonomiska forum, förutspådde man USA en betydande ekonomi.” Han noterade också hur det avtagande amerikanskt ledarskapet under dessa sista decennier fördunklats av Sovjetunionens kollaps och ett tidigt amerikanskt ledarskap i informationsteknologin.

Men nu kan man inte ta miste på skiftet i den ekonomiska makten, från USA till Kina och andra uppgående ekonomiska kraftkällor.

 

2. Enligt nyhetsrapporteringen bedriver Amerikas ekonomiska rivaler hemliga (och inte-så-hemliga) möten för att utforska USAdollarns krympande roll – och hur den snabbt förlorar i värde i den internationella handeln. Hittills har dollarn som internationell växlingsmedium gett Förenta Staterna ett betydligt ekonomiskt försprång: De kan helt enkelt bara trycka upp dollar för att möta sina internationella förpliktelser, medan andra nationer måste växla in sina egna valutor till dollar och ofta ådrar sig betydande tillägg.

Nu överväger emellertid  många större handelsstater – bland dem Kina, Ryssland, Japan, Brasilien och Persiska Gulfens oljestater -  att använda sig av Euron eller en ”valutakorg” som ett nytt växlingsmedium. Om detta blir infört, skulle en dylik plan komma att accelerera dollarns brådstörtade värdeminskning och ytterligare erodera det amerikanska inflytandet i den internationella ekonomiska affärsverksamheten.

En sådan diskussion ägde rum i sommar vid ett möte mellan BRICländerna. Efter att för ett år sedan enbart föreställt sig frågan, kom BRICkonsortiet i juni att bli en realitet av kött och blod. Det var då ledarna för de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina höll en öppningsceremoni i Yekaterinburg, Ryssland.

Det faktum att dessa fyra länder väljer att mötas som grupp ansågs vara betecknande, eftersom de tillsammans innehar 43% av världens befolkning och anses år 2030 komma att förfoga över 33% av världens BNP  – ungefär lika mycket som USA och Västeuropa tillsammans vid denna tidpunkt.

Trots att BRIC ledarna beslutat att vid det här laget inte bilda en permanent sammanslutning som G-7, gick de inte med på samordnade försök att utveckla alternativ till dollarn och reformera Internationella ValutaFonden (IMF) på ett sådant sätt, att icke-västländer skulle få en större röst.

 

3. På den diplomatiska fronten har Washington fått bakläxa av både Ryssland och Kina i sitt försök att samla stöd för ett ökat internationellt tryck mot Iran i avsikt att minska landets nukleära anrikningsprogram.

En månad efter att Obama lagt ner sina planer på att uppföra ett anti-ballistiskt missilsystem i Östeuropa, uppenbarligen för att kunna säkra ett ryskt stöd för ett tuffare hållning gentemot Iran, visar höga ryska ledare klart att de inte har någon intention att underteckna nya starka sanktioner mot Iran.

 ”Hot, sanktioner och hot om påtryckning i rådande situation skulle ha varit kontraproduktivt, detta är vi övertygade om”, deklarerade den ryske utrikesministern Sergei Lavrov den13 oktober efter ett möte med den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton i Moskva.

Följande dag sa den ryske premiärministern Vladimir Putin att hotet om sanktioner var ”omoget”. Givet de politiska risker Obama tog då han la ner missilprogrammet – ett steg som republikanerna i Washington starkt fördömde – kan bara Moskvas snabba avvärjande av USAs uppmaning till samarbete om en iransk anrikning  tolkas som ytterligare ett tecken på avtagande amerikanskt inflytande.

 

4. Exakt samma slutsats kan man dra utiftån mötet i Peking den 15 okt mellan Kinas preniärminister Wen Jiabao och Irans första vice president Mohammed Reza Rahimi. ”Den kinesisk-iranska relationen har genomgått en snabb utveckling, där ledarna i de båda länderna haft täta utbyten och samarbete om handel och energi, något som har vidgats och fördjupats”, sa Wen i Folkets Stora Sal.

Vid en tid då Förenta Staterna är upptaget med livliga diplomatiska försök till övertalning av bl.a Kina och Ryssland för en minskning av handeln med Iran som en inledning till hårdare sanktioner, kan det kinesiska uttalandet endast uppfattas som en skarp bakläxa för Washington.

5. Ur Washingtons synvinkel har även de ansträngningar man gjort för att säkra ett internationellt stöd för de allierades krigsansträngningar i Afghanistan också mötts av ett nedslående svar. I det som enbart kan betraktas som en trivial och avundsjuk röst till stöd för den USAledda krigsansträngningen, förklarade den 14 okt den brittiske premiärministern Gordon Brown att Storbritannien skulle öka den brittiska truppkontingenten i landet – men enbart 500 fler och bara om andra europeiska nationer också skall öka sitt militära engagemang, något han utan tvekan vet är tämligen osannolikt.
 
 

 
övers av utdrag
Ingrid Ternert

8 februari, 2010

USA startar Fallujaliknande anfall i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, ekonomi, krig, olja — ingrid @ 5:25

 

Afghanistan-Another forgotten people 
US to launch Fallujah-style attack in Afghanistan
Bill Van Auken WSWS 6 feb 2010
Då amerikanska och brittiska trupper förbereder en attack i staden Marjah i Afghanistans Helmandprovins, jämför militära ledare och media öppet denna operation med den belägring 2004 som riktades mot Falluja i ett av Irakkrigets blodigaste krigsbrott.

Operationen i den centrala Helmandprovinsen, som länge stått för ett intensivt motstånd mot den USAledda ockupationen, innebär den största militära offensiv som ägt rum alltsedan Washington invaderade landet i oktober 2001. Åtminstone 15 000 trupper ska starta en belägring av denna stad med sina 80 000 invånare i Helmandfloddalen, vilken USAmilitären betecknar som ett starkt fäste för talibanerna.

Totalt 125 000 människor bor i Marjahdistriktet, detta jordbrukscentrum 120 mil väst om Kabul. Befolkningen har har blivit utökad med de afghanska bybor som förra sommaren flydde, då de hade  ockuperats av amerikanska marinkårssoldater genom president Barack Obamas order, kort efter att han blivit president, om att sända 21000 fler trupper till Afghanistan.

USAs marinkårssoldater släpptes lösa i en våldsam militär attack med förväntat resultat, frustrerade och arga över de dödsoffer som man lidit genom denna osynliga fiende, vilken var i stånd till attack och därefter smälta in i lokalbefolkningen.

Brigadgeneral Larry Nicholson, ledare för den amerikanska marinkåren i södra Afghanistan, har beskrivit den karaktären på den stundande offensiven. I staden Marjah hade man tre val. ”Ett var att stanna och kämpa och förmodlingen dö,” sa han. ”Det andra var att skipa fred med regeringen och återigen inlemmas i samhället.” Det tredje skulle vara försök att undkomma, ”i vilket fall har vi ändå en del folk där ute som väntar på dom.”

”Vi kommer att gå in brett,” sa Nicholson, befälhavare för andra marinkårsbrigaden. ”Jag väntar mig ingen jysst match,” tillade han.

Det är i högsta grad ett ovanligt drag, då USAs befälhavare offentligt gått ut med sina planer för offensiven. ”Det är lite okonventionellt att göra det på det här sättet, men det ger alla en chans att tänka igenom vad de gör, innan man plötsligt under svarta natten drabbas av vår offensiv,” sa general Stanley McChrystal, USAs överbefälhavare i Afghanistan.

Intentionen med att avslöja målet för den kommande offensiven är att låta civila fly innan marinkåren går in. Den erbjuder också ett förebyggande alibi för offensiven, genom att utmåla de som inte lyckas beakta varningen som stenhårda talibaner vilka förtjänar döden.

Stratfor, en militär webbsida för underrättelser med nära band till USAs statsapparat, rapporterade i torsdags att ”anfallet verkar innebära att man spärrar av området, vilket gör att många av de krigare som är avsedda till försvar antagligen kommer att kämpa fram tills de stupar eller ger sig.”

Artikeln fortsätter: ”Med anfallet i kroppen mot irakiska Falluja och Ramadi, är marinkåren van vid denna typ av stormning av tätorter.” Vad är ‘rekordet’ för överfall av ‘detta slag’?

Marinkårens överfall på Falluja i november 2004 förvandlade det mesta av denna stad med sina 300 000 invånare till ruiner, medan stridsflyget fällde tusentals ton av sin explosiva last och stridshelikoptrar och tanks avfyrade missiler in i byggnader och pepprade området med stridsvagnseld..

Det amerikanska militärkommandot påstod sig ha dödat 2 000 ”motståndsmän”, men det verkliga dödstalet förblir okänt. De civila som blev kvar i staden utsattes för samma bombningar.

En del blev skjutna till döds under de räder som följde och andra dödades under flykt. Sårade krigare avrättades summariskt och sjukvårdsanläggningar utsattes för militärattacker. Alla de som bodde i staden nekades mat, vatten och elektricitet under mer än 10 dagar.

Operationen mot Fallujas befolkning var en grym uppvisning i kollektiv bestraffning för morden på fyra legosoldater från Blackwater och stadens segdragna motstånd mot ockupationen.

Den förkroppsligade hela krigets kriminella natur och karaktäriserades av oupphörliga och stora krigsbrott. Om USAs militära ledare förbereder en liknande operation i Afghanistan och av liknande skäl, kommer staden Marjah att övergå till ett dödsläger.

Som i Falluja spelar hämnden roll. USAs militära styrkor har fått uppleva en upptrappning av antalet stupade det gångna året, alltmedan CIA blev föremål för en förödmjukande attack under slutet av december, vilken kom att lämna sju av dess agenter döda vid den afghanska gränsen.

I Afghanistan liksom i Irak betraktar det amerikanska militärkommandot det som viktigt, att i de tättbefolkade områden, betraktade som välkända centrum för motståndet, sända ut budskapet till hela landet om att det är lönlöst med motstånd och att det kommer att bemötas med slakt och förödelse.

Denna blodspillan rättfärdigar man officiellt i namn av ett evigt krig mot terrorismen. Bakom denna proganda, vilken liksom i Irak driver kriget, ligger försöket av Amerikas styrande elit att motverka USAkapitalismens kris genom denna styrkedemonstration och intagande av strategiska positioner i Persiska Viken och CentralAsien, båda centrum för väldiga energireserver.

För ett år sedan då Barack Obama kom in i Vita Huset, fanns bland breda lager inom det amerikanska folket hopp om att hans installation skulle kunna vända sådana ord som Falluja, Abu Ghraib, Guantánamo, Blackwater, tortyr och illegala flygtransporter i detta det mörka, skamliga och samtidigt slutna kapitlet i USAs historia.

Förberedelsen för Marjahoffensiven understryker endast att långt ifrån att avslutas, Bushregimens kriminalitet istället fortsätter och en eskalering äger rum under denna demokratiska president.

Idag finns fler USAtrupper utplacerade utomlands i koloniala krig och ockupationer än under Busheran och dödandet har spritt sig från Irak och Afghanistan till Pakistan och Jemen. Obama-administrationen begär nu $322 miljarder för de båda pågående krigen och ockupationerna, en siffra som utan tvekan kommer att öka i och med kommande äskande om ”tilläggs”anslag.

Denna förväntade förespråkare för ”hopp” och ”förändring” har nu alltmer övergått till att utgöra en del av det det politiska etablissimangets och den militära underrättelsetjänstens handplockade kandidat. Denna kandidat  som velat få igång vissa taktiska politiska förändringar, men samtidigt fortsätter med militarismen utomlands och ett hänsynslöst angrepp mot landets egen arbetarklass.

Det vanliga amerikanska folket kan inte i fortsättningen acceptera en ny omgång krigsbrott begångna i sitt eget namn. Kravet på ett omedelbart och villkorslöst bortdragande av de amerikanska och andra utländska trupperna från Afghanistan måste kopplas till en politisk offensiv mot Obamaadministrationen och den finansoligarki som han försvarar.

 

 

övers Ingrid Ternert

9 februari, 2010

Det irakiska motståndet – och det afghanska

Sparat under: Afghanistan, Irak, USA, krig, nya, olja — ingrid @ 5:38

9mars2

 An Arab Woman Blues
av  Layla Anwar 7 feb

‘Jag känner mig ganska skyldig att ha underskattat det fantastiska motstånd som finns i Irak. Det är inte mycket till ursäkt…ok kanske…men inte helt…

 Två saker fick mig att öppna ögonen…

En är videon ‘The war within’ om amerikansk ”combat stress” eller PTSD, som jag varmt rekommenderar.

Det finns många vinklingar i videon. Jag vill särskilt trycka på det irakiska motståndet mot ockupanterna. Det finns ingen media som beskriver det, men däremot vittnesmål från amerikanska soldater som lider av ‘krigsstress’ PSD.

För det andra är informationen på Icasualties webbsida upprättad av en amerikan vid namn Michael White. På denna webbsida finns två tabeller: En för Irak och den andra för Afghanistan.

I Irak är upp till dags datum de ”officiellt” stupade bland ockupanterna, USAs och andras från 2003 och fram till nu 4693. I Afghanistan är de ”officiellt”, USAs och andras (bland ockupanterna) stupade från 2001 till idag 1625.

Dessa siffror ledde mig till följande

1) USAs ockupation av Afghanistan har pågått två år längre än den i Irak och för ockupanterna inneburit färre stupade.

2) I Irak har det funnits fler anfallsvågor med mycket mer amerikanska och andra trupper på plats än i Afghanistan. Ett tag var det totala antalet i Irak 650 000 trupper och annan personal. (US/UK/kontraktanställda/specialstyrkor etc)

3) I Irak har det varit och är inte mindre än 13 underrättelsetjänster (spionnätverk) som arbetar för olika länder.

4) I Irak finns 43 väpnade milisgrupper knutna till sekteristiska shiapartier.

5) I Irak finns 126 ”kontraktsanställda” och ”säkerhetsbolag”.

6) I Irak finns ett mycket större antal döda, lemlästade och människor i exil än i varje annat ockuperat land.

7) I Irak finns en geografi – Irak som till största delen är ett ”platt” land förutom i de norra delarna, vilka kurderna kontrollerar. Alltså är där ur militär utgångspunkt mycket lättare att upptäcka ”fienden” jämfört med Afghanistan med sin bergiga natur.

8) I Afghanistan finns inte som i Irak några shiadödsskvadroner, ingen Al-Qaida, ingen öppen iransk inblandning (som Qudsbrigaderna och andra iranska specialförband) .

9) I Afghanistan fanns/finns ingen etnisk/sekteristisk rensning som har funnits i Irak.

10) I Afghanistan finns inga kurder uppbackade av Israel som de i Irak.

11) I Afghanistan finns inget nämnvärt antal kristna och andra minoriteter som det gör i Irak, så är t.ex Afghanistan mer homogent än Irak.

12) I Afghanistan finns inga oljefält och inte världens näst största oljereserv som det finns i Irak.

Och så kan man hålla på och hålla på…om utvecklingsnivåer, infrastruktur, statliga institutioner, arméer, industrier, utbildning, historia etc….

Det finns INTE någon komparativ studie mellan Irak och Afghanistan.

Poängen är denna

När mainstreammedia talar om det afghanska motståndet, refererar man till dessa som talibaner och ”terrorister.” Gå sedan tillbaka till antalet stupade jag nämnt tidigare…under beaktande av de punkter jag radat upp…

 

 

Övers Ingrid Ternert

 

Har sedan kriget bott tre gånger i Bagdad tillsammans ca 9 mån

10 februari, 2010

Jemen, Pentagons krig på den arabiska halvön – Den enes terrorist är den andres frihetshjälte

Sparat under: Afghanistan, Saudiarabien, USA, krig, nya, terrorism — ingrid @ 11:42

antänder sig själv

Yemen: Pentagon’s War On The Arabian Peninsula
Rick Rozoff – Stop Nato
Jemen kommer att bli krigsskådeplatsen för ett proxy krig mellan Förenta Staterna och Saudiarabien vars mellanstatliga relation är bland de starkaste och mest hållbara som funnits under hela efterkrigstiden  å ena sidan och Iran å den andra.

Det är förmodligen omöjligt att bestämma det exakta ögonblick då dessa USAstödda självutnämnda heliga krigare – tränade att utföra urbana terroristdåd och skjuta ner civila flygplan – upphör att vara frihetskämpar till att bli terrorister.

Men man kan säkert anta, att detta inträffar då de inte längre är till nytta för Washington. En terrorist som tjänar amerikanska intressen är en frihetskämpe; en frihetskämpe som inte är terrorist.

Jemeniter tillhör dessa som av Pentagon och Vita Huset senast fått lära sig djungelns lag  tillsammans med Irak och Afghanistan, vilka specialisten på kontramotstånd, överbefälhavare Stanley McChrystal, utgått ifrån för att finslipa sin teknik. Jemen läggs nu till de nationer där Pentagon är engagerad i denna variant av kriget med massaker på befarat civila och andra former av ‘collateral damage’, vilket idag förekommer i Colombia, Mali, Pakistan, Filippinerna, Somalia och Uganda. —-

BBC News rapporterade den 14 dec att 70 civila blivit dödade av flygbombningar mot en marknad i byn Bani Maan i norra Jemen. Landets väpnade styrkor förklarades ansvariga för denna dödliga attack, men en webbsida som hutirebeller ansvarade för och mot vilka bombningarna såg ut att vara riktade, skrev att ”Saudiska flygvapnet genomfört en massaker på oskyldiga invånare i Bani Maan.”

Tidigt i november gick den saudiska regeringen för Jemenregeringens räkning in i den väpnade konflikten mot hutis och har sedan dess blivit anklagad för attacker mot Jemen med tanks och stridsflygplan. Även före den senaste bombningen har där mängder av jemeniter blivit dödade och tusentals förflyttats på grund av dessa strider. Saudiarabien har också blivit anklagad för att utnyttja fosforbomber.

Den 14 december hävdade dessutom rebellgruppen Young Believers inom Jemens muslimska shiakommunitet, vilken omfattar 30 procent av 23- miljonbefolkningen, att ”USAs stridflygplan attackerat Jemens Saada Provins” och ”Amerikanska stridsflygplan genomförde 28 attacker mot Saadas nordvästra provins.”

Föregående dags upplaga av Storbritanniens Daily Telegraph rapporterade om officialla diskussioner med USAmilitären och ”förklarade  hotet med att Jemen riskerade bli en ‘failed state’ och att Amerika nu skickat ett litet antal specialstyrkor till att öva Jemens armé som en reaktion på detta hot.”

En icke namngiven Pentagonanställd skall ha sagt att Jemen är en reservbas för al-Qaidas aktiviteter i Pakistan och Afghanistan. I vilket fall är detta al-Qaida-spöke förvillande. Rebellerna i norra delen av nationen är shia och inte sunni, än mindre en saudisk form av wahabbi-sunni och därmed inte ens kopplade till någon av de många grupper med beteckningen al-Qaida, utan utgör istället deras måltavla.

Pressen har efter detta betecknat Jemen som ‘hemvist åt Osama bin Ladens förfäder’. Bin Laden kommer naturligtvis från en saudisk prominent miljardärfamilj, men hans far var för etthundra år sedan född i det som idag kallas Republiken Jemen. Västlig media gör alltså ett betydande historiskt misstag genom att ge Osama bin Laden en aktiv roll i nationen med en svag koppling till krigen i Afghanistan och Pakistan och den saudiska och amerikanska väpnade interventionen i Jemens interna konflikt.

År 2002 skickade Pentagon ut ungefär 100 soldater, även de Gröna Baskrarnas specialstyrkor, till Jemen för träning av landets militär. Vid detta tillfälle ursäktade Washington sina aktioner dels som en hämnd två år efter självmordbombningen mot marinfartyget USS Cole i Adenvikens hamn i Sydjemen, vilken har kopplats till al-Qaida och resulterat i missilattacker från miniflygplan som kunnat identifiera dess ledare, tillika med attackerna mot New York City och Washington D.C året innan.

Dagens kontext är annorlunda och det USA-stödda kontramotståndskriget i Jemen har ingenting alls med bekämpning av hoten från al-Qaida att göra, utan utgör i realiteten en ingående del av USAs strategi i utvidgningen av Afghankriget till allt vidare koncentriska cirklar, i vilka Syd- och Centralasien ingår liksom Kaukasus och Persiska Viken, Sydostasien och Adenviken, Afrikas Horn och Arabiska halvön.

Det starkt inväntade slutet på president George W Bushs presidentskap kom att leda till ett slut på det officiella globala kriget mot terrorn, vilket idag går under namnet ‘overseas contingency operations’, där ingenting förändrats förutom namnet.

Den 13 december förra året förklarade överbefälhavaren för Pentagons Centralkommando i Afghanistan, Irak och Pakistan, general David Petraeus till Al Arabiyas TVnätverk att ”USA ger sitt stöd till säkerheten i Jemen i samband med det militära samarbete som USA erbjuder alla sina allierade i regionen” och betonar att ”USAs fartyg i Jemens territorialvatten inte bara ska kontrollera utan också  förhindra vapensmuggling till Hutirebellerna.”

Det gäller att nästa gång ha i åtanke att al-Qaida/bin Ladenspöket blivit utnyttjat för att rättfärdiga en utökad amerikansk militär närvaro på den arabiska halvön. ‘The Jemen Post’ från den 13 december skrev att hutis mediarapportering ”anklagat USA för att delta i kriget mot hutis”och publicerat foton på det som var USAs stridsflygplan, vilka ”utfört bomboperationer i Saadaprovinsen i NordJemen.”

Källan räknade till tjugo USAbombräder koordinerade med satellitövervakning. Västlig press anklagar nu åter hutis för allvarlig konspiration mot Teheran, men vars religiösa bakgrund Zaydishia skiljer sig helt från den iranska varianten. Även USAs regeringstjänstemän har till dags datum erkänt, att det inte funnits några bevis för att Iran skulle ha understött, än mindre beväpnat, rebellerna i Jemen.

Detta kommer att bli ändrat, såvida anklagelsen sker enligt Petraeus’ vana. Och Washington som ett lydigt eko kommer med att Jemens regering säger att Iran beväpnar sina shiabröder i Jemen vilket man blivit anklagad för i Libanon.

Jemen kommer att bli ett slagfält för USAs och Saudiarabiens proxykrig – vars relationer är bland de starkaste och mest bestående sedan det andra världskrigets efterkrigstid – å ena sidan och Iran å den andra.

Ledaren i Tehran Times anklagade för en tid sedan samtliga parter i Jemenkonflikten – regeringen, rebellerna och Saudiarabien – för våghalsighet och gick ut med varningen att historien erbjuder bra exampel. Saudiarabien har understött extremistgrupper i Afghanistan i två decennier efter det att Sovjetarmén dragit sig ur det land, där idag krigets flammor överväldigar Saudiarabiens allierade.

”Och ett liknande scenario kommer upp i Jemen.” Jämförelsen mellan Jemen och Afghanistan har en alldeles särskild anspelning på saudistyret i Riyad, vilket som hand i handske med Förenta Staterna har exporterat saudisk wahabbism som ett sätt att utvidga sitt politiska inflytande.

I Jemen försöker Saudiarabien föra fram sin egen version av extremism, på samma sätt som man tidigare har gjort i Afghanistan och Pakistan och nu gör i Irak. Långt ifrån att USA och dess västallierade uttryckt några farhågor, kommer saudierna och dess bröder bland Gulfstatsmonarkierna i Persiska Viken att bli de främsta att inhandla vapen till ett uppskattat värde av $100 miljarder.
……

New York Times avslöjade under 2008 dessa detaljer:

Den 11 september 2001 hade endast tre nationer i världen erkänt talibanregimen i Afghanistan: Pakistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. USAs president George W Bush gick för omedelbar möjlig bestraffning ut till de ställen som har stött terrorism: Cuba, Iran, Irak, Libyen, Nord Korea, Sudan och Syrien.

Bara Sudan, som 1996 utvisat Osama bin Laden, har haft någon tänkbar koppling till al-Qaida. Av de nitton anklagade flygplanskaparna inför 11 september, var femton från Saudiarabien, två från Förenade ArabEmiraten, en från Egypten och en från Libanon.

Pakistan och Saudiarabien förblir USAs högt värderade politiska och militära allierade och Förenade ArabEmiraten har trupper under NATOs kommando i Afghanistan.

Det är omöjligt att bestämma det exakta ögonblick, då en USAstödd självutnämnd helig krigare – tränad att begå sådana brott som statsterrorism och skjuta ner flygplan – upphör att vara frihetshjälte till att bli terrorist. Men det säkra antagandet är, att detta inträffar då han inte längre är till nytta för Washington. En terrorist som tjänar amerikanska intressen är frihetshjälte; en frihetshjälte som inte är en terrorist. Under decennier var Nelson Mandelas African National Congress (ANC) och Yasser Arafats Palestine Liberation Organisation (PLO) överst på USAs State Department’s lista över terroristgrupper.

 

Det kalla kriget hade knappast hunnit avslutas förrän Mandela och Arafat (och Sinn Feins Gerry Adams) inviterades till Vita Huset. Den första av dem delade på Nobelpriset 1993 och den senare 1994. Om det under 1980talet hade rest en självstylad jihadist från Saudiarabien eller Egypten till Pakistan för att kämpa mot den afghanska regeringen och dess sovjetiska allierade, då skulle han i USAs ögon ha varit frihetskämpe.
Om han istället hade åkt till Libanon var han en terrorist. Om han under tidigt 1990tal hade anlänt till Bosnien, var han åter frihetskämpe, men om han visat sig i Gazaremsan eller på Västbanken, då var han terrorist. I det ryska Norra Kaukasus återuppstod han som frihetskämpe, men om han återvänt till Afghanistan efter 2001, då var han en terrorist.

Beroende på hur vinden blåser i Washingtons omgivningar, om det vore en beväpnad separatistisk pakistansk Balochigrupp eller i indiska Kashmir, då är man antingen frihetskämpe eller terrorist. Å andra sidan beskrev 1998 Robert Gelbard, som vid den tiden var USAs speciella sändebud på Balkan, hur Kosovo Liberation Army (KLA) som terroristgrupp hade bekämpat den jugoslaviska regeringen- ”Jag känner igen en terrorist då jag ser någon, och dessa män är terrorister.”

Följande februari tog USAs utrikesminister Madeleine Albright med sig fem medlemmar av KLA, inklusive dess chef Hashim Thaci, till franska Rambouillet för att utkräva ett ultimatum gentemot Jugoslavien, något hon redan visste skulle avslås och leda till krig. Nästa år följde hon med Thaci på hans personliga rundtur i Förenta Nationernas högkvarter och Statsdepartementet och inbjöd honom som gäst under det Demokratiska Partiets konvent i Los Angeles för nominering som president.

Den förste november gästade Thaci USAs före detta president Bill Clinton för att avtäcka en hedersstaty som hyllande hans brott och flärd. Idag är han premiämminister för en pseudostat, erkänd av endast 63 av världens 192 nationer.

Washington har också understött väpnade separatister i Eritrea ända från mitten av 1970talet till 1991 i kriget mot den etiopiska regeringen. Idag beväpnar USA Somalia och Djibouti för kriget mot det oberoende Eritrea…

Pentagons första permanenta militärbas finns i afrikanska Djibouti, där den stationerar 2000 trupper, varifrån man driver spaning med hjälp av obemannade drönare över Somalia och Jemen. Som med Balzacs ord då han beskriver Vautrin- ”Det finns inget som heter principer, bara skeenden; det finns inga lagar, bara omständigheter…”

Jemen är den senaste i raden av stater som fått lära sig Pentagons och Vita Husets version av Djungelns lag. Dessa stater tillsammans med Irak och Afghanistan har USAs överbefälhavare i området, Stanley McChrystal, specialist på kontramotstånd, utnyttjat för att finslipa sin teknik. Jemen ingår idag i en skara andra nationer där USAs militärmakt engagerat sig i den här sortens krig, fullt av massaker på civila och andra former av offer: Colombia, Mali, Pakistan, Filippinerna, Somalia och Uganda.

 

övers Ingrid Ternert

12 februari, 2010

Mikael Nyberg- Kriget är ett hån mot FN-stadgan

Sparat under: Afghanistan, Irak, ekonomi, nya — ingrid @ 23:23

banksy-johnnyproblem 

 Alastair Campbell ångrar ingenting. Han var Tony Blairs spin doctor i mobiliseringen för marschen mot Bagdad, duperade allmänheten med falska uppgifter om massförstörelsevapen i Irak. ”Jag är väldigt, väldigt stolt över den roll jag fick möjlighet att spela”, förklarar han för den brittiska undersökningskommissionen om det krig som kostat minst 100 000 civila irakier livet.

 

I en artikel i Financial Times (21 januari) bekymrar sig Campbell över sviktande folkligt stöd för kriget i Afghanistan. När soldater återvänder i kistor sätts statsledningen på prov. Då gäller det att stärka ”den strategiska kommunikationen”, förklarar han. Nyhetsförmedlingen måste centraliseras. Det är på hemmafronten krigen förloras.

 

Jag tror att Campbell kan vara belåten med en del inslag i våra medier efter de två svenska officerarnas död. ”BAKHÅLL”, läser jag på en löpsedel, ”fegt” står det i en artikel. Så förstår vi att de där skäggiga talibanerna till råga på allt saknar sinne för rent spel. Till skillnad från våra amerikanska allierade som med Hellfiremissiler från förarlösa plan utplånar hus och byar där fienden kan tänka vara.

 

Expressen driver kampanj för ”våra soldater” och skriver på ledarplats om ”civiliserade länders plikt att försöka bryta upp helveten i söndertrasade stater”. Den socialdemokratiska partiledningen är på samma linje. ”Alla har rätt till mänskliga rättigheter och demokrati. Även afghaner”, förklarar Urban Ahlin. Den vite mannens börda hette det för 111 år sedan, när Rudyard Kipling skrev dikt om saken.

 

Med FN och koloniernas frigörelse sträcktes ett system för kollektiv säkerhet ut över världen. Inget land hade rätt att överfalla ett annat. Nu sätter sig stormakterna inte bara de facto utan också de jure över våldsförbudet. Vid ockupationen av Afghanistan tog sig USA rätten att egenmäktigt vedergälla terrordåden den 11 september 2001 och preventivt angripa länder som skyddar eller påstås skydda terrorister. Det fortsatta kriget är trots säkerhetsrådets välsignelser ett uppenbart hån mot reglerna för självförsvar i FN-stadgan.

 

 Den kollektiva säkerheten omfattar inte längre alla länder. Vi är tillbaka i koloniala förhållanden. Talet om mänskliga rättigheter och befrielse av kvinnor och barn tillhör den strategiska kommunikationen. Så vinner man européer och liberala intellektuella för härtåget. Ytterligare 30 000 soldater ska enligt president Obamas planer skickas till Afghanistan. Till detta kommer, avslöjar Washington Post, ett tillskott på upp till 56 000 legosoldater anställda vid privata företag.

 

Samtidigt flaggar USA för förhandlingar. Det påminner om den strategi Nixon och Kissinger följde i Vietnam när nederlaget närmade sig: trappa upp kriget för att få motståndaren att mjukna. Den dag talibanerna är redo att göra affärer – till exempel säkra den i juni 2008 avtalade strategiska gasledningen från Turkmenistan till Pakistan och Indien – kommer larmet om burkan, spöstraffen och de stängda flickskolorna att som på kommando klinga ut.

 

”Situationen i Centralasien är ett hot mot både internationell och svensk säkerhet”, bedyrar folkpartisten Allan Widman och med honom hela räckan av krigsvilliga politiker, redaktörer och experter. Det är lika irrationellt – men verkningsfullt – som skräcken för sepoyerna och de gula horderna på 1800-talet. Det är ju mycket enkelt: vägra delta i USAs och Natos krig för oljan, naturgasen och de strategiska positionerna i Centralasien och Mellanöstern, dra hem soldaterna och återupprätta alliansfriheten. Det skulle mer än något annat främja freden och vår egen säkerhet.

 

Jag tror det var Ho Chi Minh som sa det: ”Varje folks befrielse måste vara dess eget verk”. 

 

 av Mikael Nyberg

 

 

anm IT -Detta var också vad Marx sa

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress