av Michael T Klare 28 okt 2009
I november 2008 gav NIC, en organisation ansluten till CIA, ut den senaste i en serie futuristiska publikationer som vägledning till president Barack Obamas nya administration.
Då man tagit sig en titt i denna analytiska kristallkula i en rapport kallad ‘Global Trends 2025′, upptäcker man att denna ‘National Intelligence Council’ förutspått att Amerikas globala överlägsenhet under kommande 15 år gradvis kommer att försvinna – samtidigt som nya globala makter uppstår som Kina och Indien.
Det mest uppseendeväckande i rapporten var den långsiktiga eroderingen av USA och uppkomsten av nya globala medtävlare. ”Trots att USA tycks förbli den enskilt mäktigaste aktören [till 2025],” kommer landets relativa styrka även inom det militära området att avta, när USAs tryck blir mer begränsat.”
Men futuristiska förutsägelser måste hinna ikapp snabba förändringar och den kris som ägde rum. Den ekonomiska krisen och de efterföljande händelserna har radikalt kullkastat tidsschemat. Som resultat av de väldiga ekonomiska förlusterna det sista året och Kinas förbluffande ekonomiska tillfrisknande, har det globala skifte blivit påskyndat som rapporten förutspår. Rent praktiskt är 2025 redan här.
Många av de breda förutsägelser som utmålas i Global Trender 2025 har faktiskt redan passerat. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – kända som BRIC länder – spelar redan roll i den globala ekonomin, något som rapporten ansåg inte skulle ske förrän om tio år eller så. Samtidigt har den dominerande globala roll USA en gång haft monopol på med hjälp av västliga G-7 industrinationer – bleknat bort i en anmärkningsvärd takt.
Länder som en gång sett upp till USA för ledning i de större internationella frågorna, ignorerar idag Washingtons råd och skapar sina egna autonoma politiska nätverk. Förenta Staterna ser ut att vara mindre benägen att placera ut sina militära styrkor utomlands, medan konkurrerande makter ökar sina förmågor. Ickestatliga aktörer förlitar sig på ”asymmetriska” vägar till attack, för att med det hinna ifatt det försprång i konventionell eldkraft som USA äger.
Ingen tycks – hittills – vilja uttala det högt, men låt oss säga det rakt ut- det är mindre än ett år in på de 15-åriga Globala Trenderna 2025, de dagar då Amerikas obestridliga globala dominans kommit till sitt slut. Det kan ta ett decennium eller två (eller tre) innan historikerna förmår se tillbaka och då med säkerhet säga- ”Detta var det ögonblick då Förenta Staterna upphörde att vara den företrädande makten på planeten och tvingades uppföra sig som andra större spelare i en värld med många konkurrerande stormakter.” Indikationen finns emellertid på denna stora omvälvning, för den som vill se.
Sex steg på vägen till en vanlig nation
Här är listan på sex närliggande utvecklingssteg, som indikerar att vi går in i ”2025″. Alla sex punkter har på senare tid befunnit sig i nyhetssändningarna, även om de aldrig funnits tillsammans på ett ställe. De här och andra liknande händelser representerar ett mönster: I själva verket formeringen av en ny tidsålder.
1. Vid det globala ekonomiska mötet i Pittsburgh den 24 och 25 september 2009, gick ledarna för de större industrinationerna G-7 (G-8 om man inkluderar Ryssland) med på att lämna över ansvaret för bevakning av världsekonomin till en större och mer inkluderande Grupp av 20 länder (G-20), där man lagt till Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och andra utvecklingsnationer.
Trots att det finns tvivel om möjligheten för denna större grupp att bedriva ett effektivt globalt ledarskap, finns ingen tvekan om att åtgärden i sig signalerar ett skifte i det västliga globala ekonomiska maktcentrum över till det globala Öst och Syd – och med detta skifte har en seismisk nedgång registrerats i Amerikas ekonomiska försprång.
”G-20 ländernas sanna innebörd innebär inte överföring av batongen till G-7/G-8 utan från G-1″,vilket amerikanska Jeffrey Sachs på Columbiauniversitetet skrivit i Financial Times.”Även under de 33 åren med G-7s ekonomiska forum, förutspådde man USA en betydande ekonomi.” Han noterade också hur det avtagande amerikanskt ledarskapet under dessa sista decennier fördunklats av Sovjetunionens kollaps och ett tidigt amerikanskt ledarskap i informationsteknologin.
Men nu kan man inte ta miste på skiftet i den ekonomiska makten, från USA till Kina och andra uppgående ekonomiska kraftkällor.
2. Enligt nyhetsrapporteringen bedriver Amerikas ekonomiska rivaler hemliga (och inte-så-hemliga) möten för att utforska USAdollarns krympande roll – och hur den snabbt förlorar i värde i den internationella handeln. Hittills har dollarn som internationell växlingsmedium gett Förenta Staterna ett betydligt ekonomiskt försprång: De kan helt enkelt bara trycka upp dollar för att möta sina internationella förpliktelser, medan andra nationer måste växla in sina egna valutor till dollar och ofta ådrar sig betydande tillägg.
Nu överväger emellertid många större handelsstater – bland dem Kina, Ryssland, Japan, Brasilien och Persiska Gulfens oljestater - att använda sig av Euron eller en ”valutakorg” som ett nytt växlingsmedium. Om detta blir infört, skulle en dylik plan komma att accelerera dollarns brådstörtade värdeminskning och ytterligare erodera det amerikanska inflytandet i den internationella ekonomiska affärsverksamheten.
En sådan diskussion ägde rum i sommar vid ett möte mellan BRICländerna. Efter att för ett år sedan enbart föreställt sig frågan, kom BRICkonsortiet i juni att bli en realitet av kött och blod. Det var då ledarna för de fyra länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina höll en öppningsceremoni i Yekaterinburg, Ryssland.
Det faktum att dessa fyra länder väljer att mötas som grupp ansågs vara betecknande, eftersom de tillsammans innehar 43% av världens befolkning och anses år 2030 komma att förfoga över 33% av världens BNP – ungefär lika mycket som USA och Västeuropa tillsammans vid denna tidpunkt.
Trots att BRIC ledarna beslutat att vid det här laget inte bilda en permanent sammanslutning som G-7, gick de inte med på samordnade försök att utveckla alternativ till dollarn och reformera Internationella ValutaFonden (IMF) på ett sådant sätt, att icke-västländer skulle få en större röst.
3. På den diplomatiska fronten har Washington fått bakläxa av både Ryssland och Kina i sitt försök att samla stöd för ett ökat internationellt tryck mot Iran i avsikt att minska landets nukleära anrikningsprogram.
En månad efter att Obama lagt ner sina planer på att uppföra ett anti-ballistiskt missilsystem i Östeuropa, uppenbarligen för att kunna säkra ett ryskt stöd för ett tuffare hållning gentemot Iran, visar höga ryska ledare klart att de inte har någon intention att underteckna nya starka sanktioner mot Iran.
”Hot, sanktioner och hot om påtryckning i rådande situation skulle ha varit kontraproduktivt, detta är vi övertygade om”, deklarerade den ryske utrikesministern Sergei Lavrov den13 oktober efter ett möte med den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton i Moskva.
Följande dag sa den ryske premiärministern Vladimir Putin att hotet om sanktioner var ”omoget”. Givet de politiska risker Obama tog då han la ner missilprogrammet – ett steg som republikanerna i Washington starkt fördömde – kan bara Moskvas snabba avvärjande av USAs uppmaning till samarbete om en iransk anrikning tolkas som ytterligare ett tecken på avtagande amerikanskt inflytande.
4. Exakt samma slutsats kan man dra utiftån mötet i Peking den 15 okt mellan Kinas preniärminister Wen Jiabao och Irans första vice president Mohammed Reza Rahimi. ”Den kinesisk-iranska relationen har genomgått en snabb utveckling, där ledarna i de båda länderna haft täta utbyten och samarbete om handel och energi, något som har vidgats och fördjupats”, sa Wen i Folkets Stora Sal.
Vid en tid då Förenta Staterna är upptaget med livliga diplomatiska försök till övertalning av bl.a Kina och Ryssland för en minskning av handeln med Iran som en inledning till hårdare sanktioner, kan det kinesiska uttalandet endast uppfattas som en skarp bakläxa för Washington.
5. Ur Washingtons synvinkel har även de ansträngningar man gjort för att säkra ett internationellt stöd för de allierades krigsansträngningar i Afghanistan också mötts av ett nedslående svar. I det som enbart kan betraktas som en trivial och avundsjuk röst till stöd för den USAledda krigsansträngningen, förklarade den 14 okt den brittiske premiärministern Gordon Brown att Storbritannien skulle öka den brittiska truppkontingenten i landet – men enbart 500 fler och bara om andra europeiska nationer också skall öka sitt militära engagemang, något han utan tvekan vet är tämligen osannolikt.
övers av utdrag
Ingrid Ternert
