av Martina Nilsson
Newsmill
Kvinnor som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar att ”vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Att nu framställa de afghanska kvinnorna som offer, några som skall räddas av våra västerländska (överlägsna?) och militärt stridande trupper, att det skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter.
Redan då Sverige beslutade skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att ”hjälpa de afghanska kvinnorna” och bilder av kvinnor i burka förekom frekvent i media. De visades upp som bevis på det berättigade i att skicka trupper till Afghanistan. Man talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med dom. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde Väst handlade aldrig om burkan utan om den förstörda infrastruktur, svält och misär som kommit i krigets fotspår.
Den Afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig, ockupation och kvinnoförtryck – en kamp de fortfarande för aktivt. Och mot de övergrepp den amerikanska ockupationsstyrkan utför mot befolkningen..
Sverige är en del av den ockupationen. Sverige är med i ISAF som sedan år 2003 leds av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan. Historiskt och än idag använder man i Väst ofta den retorik som går ut på att vi ska ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Och man ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är några passiva offer, utan bedriver också en politisk kamp och arbetar för sina rättigheter.
Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av kriget och ockupationen. Det här har också svenska UD kommit fram till. I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstaterar man att talibanernas fall inte påverkat situationen för kvinnorna i någon högre omfattning. Att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte blivit förbättrad för att talibanerna lämnat makten.
Att detta blev konstaterat i den strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar emellertid inte, att kvinnorna även i fortsättningen används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (som förutsätts ha läst UDs strategiplan) att ‘.. de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /…/ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred.’
Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi övergivit svensk neutralitet och ställer upp helt på den amerikanska utrikespolitiken, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör delta när nu FN är inblandad, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull.
Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur ”fria” de är. Ju mer ”västerländska” de afghanska kvinnorna ser ut, desto mindre förtryckta anser vi i väst att de är. När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politiker och journalister lyfter upp burkan och ”kastandet” av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Inte någon av de afghanska kvinnor som intervjuas lyfter själva fram burkan – eller friheten från den – som ett centralt eller viktigt krav.
Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar, att slänga burkan riskerar bli en tom gest. (Man kan notera att efter ockupationen väldigt få inhemska afghanska kvinnor sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet).
Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika vis, dels som ett sätt att visa på förtryck och det ”lyckade” med invasionen, dels för att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Studierna av kvinnorna i tredje världen och framställningen av dessa har ofta varit ett sätt att definiera västerländska kvinnors egen identitet.
När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria, påpekar man likheterna med oss, att de följer en mall för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central då man utpekar det annorlunda, de ”andra”. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta, utmålar man dessa som väldigt olika oss här i Sverige. När de framställs som fria poängterar man likheter. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om dom utan om oss, om vår självbild och vår havererade utrikespolitik.
Emellanåt blossar debatten upp i Sverige om kvinnorna i Afghanistan och man argumenterar för hur de ska ”bli hjälpta”. Sverige framhåller ofta sig själv som en jämställdhetsexpert, vi är dom som ska lära ”de andra” hur man ska vara. ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, dessa vi nu ska nå med kvinnliga soldater och jämställdhetsrådgivare och bomber, för dom förstör vi infrastrukturen, för dom skjuter soldater civila, för dom bombar vi ett av världens fattigaste länder.
Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnors skull.
Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper styrda av Nato. Vi deltar i USAs
krig mot terrorismen med kvinnofrigörelsen som förtecken. Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit förändrad. Är det förändrad utrikespolitik vi köpt, gömd bakom en retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte borde idag betydligt fler än vad som nu är fallet resa krav på att ta hem trupperna från Afghanistan.
