13 feb, 2010 Asia Times
av M K Bhadrakumar – Nobels fredspris utgör en tradition. Under hela perioden från 1901 till 2009, har det aldrig utnämnts två gånger till någon av dess 97 individuella mottagare.
Förenta Staternas president Barack Obama kommer därmed knappast få Nobelpriset ännu en gång. Ändå kommer i ett historiskt perspektiv Afghanistan att bli det första land i vilket islamister ledsagats till makten genom Amerikas nyfunna smarta makt.
Detta blir samtidigt bara början. ”Naturligtvis är Afghanistan inte en ö. Det finns inte enbart en lösning innanför dess gränser,” sa NATOs generalsekreterare general Anders Fogh Rasmussen vid en säkerhetskonferens i Munchen för några veckor sedan.
NATO betraktar Centralasien
Det internationella samfundet har blivit förlett att tro misslyckandet mellan Indien-Pakistan är det centrala bekymret för USAs diplomatiska strategi i Afghanistan. Men det är emellertid underordnat. USAs största motståndare är Kina, medan Indien och Pakistan – och alltmer Ryssland – mest liknar narren som skänker förvirring och humor i ett Elizabetanskt drama.
Den största sammansvärjningen handlar om NATOs expansion in i Centralasien. Vid konferensen i Munchen talade NATOchefen Rasmussen om ”behovet av att vända NATO till ett forum för konsultation i globala säkerhetsfrågor… NATO är ett ramverk som redan visat sig vara unikt att kunna kombinera säkerhetsfrågor, militär planering och aktuella operationer…
Afghanistan är under det tjugonde århundradet ett levande exampel på detta. Att som en individ överlämna baneret till nästa löpare..Det är därför som Natoalliansen kommer att bli kärnan i nätverket av säkerhetspartnerskap … Redan idag utgör Natoalliansen ett stort nätverk av säkerhetssamarbete, ända bort mot Nordafrika, Gulfen, Centralasien och Ostindiska Oceanen.”
Den centralasiatiska regionen utmålas i västerländsk press alltmer som en ”tickande bomb i väntan på att utlösas”. Argumentationen går ut på att där finns sociala och etniska spänningar som ligger och glöder med fördjupade ekonomiska kriser, alltmedan autokratiska och repressiva regimer inte klarar att ta hand om dessa spänningar; varpå islamister tränger sig in i det politiska vacuum och gör Centralasien alltmer mottaglig för al-Qaida.
Det argumentet vinner mark. Pakistanske analytikern Ahmed Rashid sa nyligen att, ”militanter förbereder marken för en lång och uthållig militär kamp i Centralasien. Det finns idag ett verkligt hot, då den islamistiska vågen kombineras med en ekonomisk och politisk kris … Skälet i första hand är att man har kämpat nog för andra människor. Nu vill man strida för sitt eget land. Det verkliga hotet är att dessa vill tillbaka in i Centralasien…med vapen, ammunition och manskap.”
Islamister som geopolitiska agenter
Det har funnits en väldig överton i den västliga rapporteringen. Al-Qaida har t.ex utnyttjats som ursäkt för att störta Saddam Hussein i Irak år 2003. Det gör att USAs idé om försoning med talibanerna förtjänar granskning. Idén är verkligen väldigt förnuftig i en tid då vreden bland muslimerna ökar med ett alltmer bristande förtroende för Obama.
USA är också farligt nära att gå i konfrontation med Iran och har ett växande behov av att ”splittra” den muslimska opinionen. Samtidigt utgör försoning med talibanerna en reell politik. Afghanistankriget kostar mycket pengar, det kostar västliga liv och kan inte vinnas. Försoning med talibanernas är onekligen den enda tillgängliga möjligheten för att bibehålla NATOs militär närvaro i Centralasien utan att utkämpa ett resultatlöst krig.
Uppkomsten av smidiga islamistsstyrkor fyller också sin roll i den amerikanska inringningsstrategin gentemot Kina (och Ryssland). Islamister lånar ut sig själva som utrikespolitiska instrument. En afghansk islamism kan endast komma att radikalisera känsliga områden som Norra Kaukasus, Kashmir och den kinesiska autonoma uiguriska regionen Xinjiang.
Kina har maximalt att förlora på att talibanregimen återuppstår. Det förklarar varför Peking bevistade Londonkonferensen om Afghanistan 28 januari och den regionala Istanbulkonferensen omedelbart innan, eftersom Afghanistan är en alldeles för känslig fråga för regional säkerhet och stabilitet att lämnas över till Washington.
Kina avfärdar USAs strategi
Kinesiska utrikesministern Yang Jiechi kom med en hel del under sina tal på konferenserna i London och Istanbul där Peking tänkte spela en aktiv roll för att skydda sina intressen. Yang beskrev där det Afghanistan Kina skulle vilja se resa sig. Först och främst måste det bli ett fredligt och stabilt Afghanistan som ”utplånar terrorismens hot”.
För det andra bör det bli ett Afghanistan som accepterar ”existensen av olika etniska grupper, religioner och politiska hemvister och utöver sina skillnader kan uppnå en allsidig, varaktig och nationell fred och försoning.” Betoningen på pluralism är tydligen ett avståndstagande från den ideologi av nationalistisk fundamentalism, som den pashtunska taliban-wahabbismen praktiserat.
För det tredje bör Afghanistan ”åtnjuta okränkbar självständighet, oberoende, territoriell integritet och nationell värdighet. Dess framtid, bestämmelse och statliga affärer drivs av dess eget folk.” I korthet förväntar sig Kina ett totalt och ovillkorligt bortdragande av all utländsk ockupation.
För det fjärde betonade Yang oupphörligt de regionala makternas centrala roll i arbetet med att stabilisera Afghanistan, vilket ”skall vara en del i det regionala samarbetet…Länder i regionen har speciella band till Afghanistan.” Han tillade, ”Det finns en hel del mekanismer och initiativ som gäller Afghanistan. Länder i regionen bör öka sin kommunikation för att försäkra sig om att det finns relevanta, uthålliga mekanismer som är praktiska och effektiva och kan spela en positiv roll…
Vi bör undvika olika överlappande mekanismer…vi bör vara öppna och inkluderande och företräda ett verkligt samarbete med andra parter…Det utgör ett imperativ, respekten för Förenta Nationernas ledande roll i att koordinera internationella insatser och att visa öppenhet och transparans.”
Yang tillade sedan en viktig sak: ”Länder från utsidan av regionenen borde nogsamt stödja de ansträngningar som görs från länder i regionen och helt och fullt uppskatta de svårigheter dessa har med att fostra ett verkligt utbyte dem emellan.” I realiteten har han utmanat USAs monopol på konfliktlösning.
Yang krävde att Obamaadministrationen skulle kliva ner från afghanska presidenten Hamid Karzais rygg. Han ombad Washington att ”respektera Afghanistans ledande roll i en ekonomisk rekonstruktion och att låta den afghanska regeringen och folket sitta i förarsätet.
Kina stödjer en överföring av mer hjälp till den afghanska regeringen och att göra fler investeringar- på basis av konsultationer med den afghanska regeringen.” På samma sätt, ”bör det internationella samfundet fullt ut respektera Afghanistans unika historia, kultur och religion såväl som inse den realitet och de svårigheter den afghanska regeringen befinner sig i och respektera den afghanska befolkningens önskningar. Vi bör helt enkelt låta Afghanistan välja den regeringsmodell som är mest lämpad i förhållande till sina egna nationella förhållanden.”
Obama förtjänar ett annat Nobelpris
Kinesiska kommentatorer har sedan dess kraftigt ifrågasatt nyttan av Obamaadministrationens plan för att ”återintegrera” talibanerna och säger att det är en djupt felaktig idé. Man uttrycker farhågor för att Karzai kanske till slut tvingas göra ”särskilda politiska bekännelser” till ifrågavarande motståndsmän om en delning av makten och en konstitutionell reform.
Man klagade över att denna övning gått ut på ”en tjusig exitstrategi” för USA och dess allierade och ”Vi ser ut att ha blivit noggrannt övervakade för att låta USA och NATO trupper börja genomföra ett tillbakadragande. Men kan utifrån dess speciella bakgrund uppfattas som kontraproduktivt.”
De kinesiska kommentarerna poängterade att planen inte skulle fungera; att så splittring mellan talibanerna genom att köpa upp dess kadrer och återintegrera de som inte har haft några band till al-Qaida. ”Förenta Staterna har alltid försökt betala sig fram till en lösning, en taktik som kan komma att slå tillbaka mot de mest extrema elementen bland talibanerna…till utsikten av en bottenlös pengaavgrund.”
Kina är långt ifrån ensam bland dessa regionala makter om att hysa en stor skepsis mot USAs plan för försoning med talibanerna. Moskva eller Delhi var nöjda med nästan varenda ord Yang sa. Skulle Yangs ryska och indiska motparter ändå valt att hålla egna överläggningar vid konferensen, då skulle Obama ha betraktat detta som sin egen förtjänst i egenskap av fantastisk utövare av smart makt och stora insatser – värdigt ett Nobelpris – även om hans plan att pascificera talibanledaren Mullah Omar inte kommit någonstans.
övers Ingrid Ternert
