Fredskoalitionen Göteborg

8 mars, 2010

Natos expansion i norr

Filed under: Afghanistan,Arktis,EU,krig,NATO,nya,Sverige,USA — ingrid @ 04:11

 

”Man behöver inte vara pacifist för att känna en djup oro inför en försvarspolitik som styrs av USA/NATO  och satsar allt på insatsstyrkor som inte duger till försvar av  det  egna landet.

Det sker en pågående smyganslutning till USA/NATO,  vilket  utsätter Sverige för stora faror, och  jag kan inte se någon vettig anledning till detta -samtidigt som det påtagligt ökar risken för oss att bli medskyldiga till allvarliga brott mot folkrätten och våra mänskliga rättigheter.”

Att det handlar om bidrag till att ingå i USAs världshegemoni, om detta  råder inget tvekan enligt grundaren av informations-tjänsten Stop NATO i Chicago Rick Rozoff, som under drygt två decennier bevakat, analyserat och rapporterat om denna  militärallians.

“NATO domineras av USA och är på god väg att upprätta en global militärapparat. Sverige har i ökande grad deltagit i alliansens aktiviteter, vilket utgör ett hot mot landets suveränitet och bidrar samtidigt till ökade spänningar i världen” förklarar Rick Rozoff.

 “Om Sverige och Finland blir medlemmar, skulle det komma att försluta de två sista öppna länkarna i den kedja som spänns längs de ryska gränserna från Arktis till Kaukasus och därmed fullborda Europas militarisering under befäl av  USA/NATO.”

Dessa och besläktade frågor utgör det sammanhang i vilket projektet ‘Stoppa smyganslutningen till NATO!’ kommit till. Med den rådgivande kommittén på plats, gäller idag att sätta igång den medborgarutredning som rekommenderats i det ursprungliga projektförslaget.

I det syftet gjorde man ett första försök till kartläggning av de små stegens tyranni, hur det har utövats från efterkrigstiden tills idag. Titeln på redogörelsen är Från Neutralitet till NATO och är tänkt att ge en inledande referensram för arbetet med utredningen.

Frågan är ytterst angelägen, anser författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman. ”Vi har länge blivit lurade om den svenska neutralitetspolitiken”, noterar han. “Nu försöker återigen staten lura oss, denna gång in i famnen på NATO. Därför är det viktigt att vi väcker opinion mot denna smyganslutning, som i slutändan kan komma att tvinga in oss i ett lika oönskat som motbjudande krigsföretag.”

Att det nyligen varit Natoövningar i norra Sverige har betraktats som någonting oskyldigt, som inte var något att bråka om. Förutom Natolandet Norge har även Sverige och Finland deltagit.

Någon fiende måste man ju rikta sig mot…och eftersom Ryssland inte varit känd för att delta i NATOs övningar jorden runt, är det ett tecken i sig, mot vem det är som övningen är riktad.

Nu anses Sverige och Finland vara betydelsefulla länder i egenskapen av buffert mellan Usa och Ryssland.  Ju öppnare havet blir i samband med uppvärmningen uppe vid Nordpolen, desto viktigare blir sådana alliansfria stater som Sverige och Finland, vilka ligger som buffert för Ryssland gentemot Nato. Samtidigt ökar Usa-Natos intresse för oss…

Rick Rozoff skriver den 6 mars 2010 i Stop NATO

Nu då Nato ständigt definierat sig själv som en global expeditionskår som  för närvarande driver världens största och längsta krig inne i Afghanistan, betonar man i ökad grad sin “kärnverksamhet”, vilket innebär att militärt svara upp mot upplevda hot mot sina medlemsstater under Artikel 5 om Natos “kollektiva försvarsförpliktelse”.

Det råder ingen tvekan om mot vilken nation Natoalliansen och dess amerikanska ledare skickar en signal genom att sända  krigsflygplan till den baltiska regionen inom mindre än två veckor.  Det är samma område som Nato under de senaste sex åren regelbundet  flygpatrullerat. Samma land som Väst haft i tankarna då man tidigare under månaden sänt  iväg 14000  trupper för krigsspel uppe vid Polcirkeln.

I samband med Natos militärövning vid Rysslands avlägsna nordvästra granne Norge blev Usas missilnavigerade marina förgörare USS John L Hall under en vecka utsänd till Georgiens hamn Poti vid Svarta Havet.

övers Ingrid Ternert

12 mars, 2010

DET är vad man i Irak kallar demokrati

Filed under: FN,Irak,Irak,Mänskliga Rättigheter,NATO,USA — ingrid @ 23:30

Layla Anwar i sin An Arab Woman Blues

Den 11 mars 2010 citerar hon Wata - Den sammanslutning av översättare och lingvister som Brysseltribunalen får sina uppgifter ifrån.

”..Vi vill informera om att USAs ockupationsstyrkor i Irak har fängslat 162000 irakiska medborgare i mer än 50 fängelser och interneringsläger  inklusive de 28 läger som Usas ockupationsstyrkor driver.

Detta är förutom de många hemliga utrednings-och fängelsecenter som finns runt hela Irak.

Det antal som Internationella Röda Korset registrerat ligger på runt 71 000. De andra fångarna finns inte registrerade hos Röda Korset, eftersom de befinner sig i Usas interneringsläger, där ockupationsstyrkorna förbjuder Röda Korset att komma på besök. Där finns tusentals krigsfångar och äldre fångar inlåsta sedan mer än sex år nu, vilka lidit under ofattbara förhållanden för sitt liv och hälsotillstånd.

Bland fångarna finns de 520 kvinnor som Usastyrkorna fängslat på platser där deras män och söner inte skall kunna hitta dom, alltså dessa som själva har undgått att fångas in av Usas ockupationsstyrkor. I Usas fängelser finns också mer än 900 barn som är under femton år gamla, där 470 av dessa är yngre än tolv år. I regeringens fängelser finns dessutom 1400 barn som yngre än fjorton år och har blivit inslängda i överfulla och smutsiga celler.

Det finns också 12 000 personer som fängslats av misstag eller är misstänkta och suttit internerade i många år. Än mer tragiskt är de döda kroppar som blivit dumpade på gatorna i irakiska städer och tillhör de fångar som på ett fruktansvärt sätt torterats och mördats i de irakiska fängelser som regeringen driver med hjälp av sina miliser och iranska underrättelsestyrkor.

Ockupationsstyrkorna ansvarar enligt lag för irakiska medborgars säkerhet och man är fullt medveten om vad som sker men gör ingenting för att stoppa tragedin. Och anledningen till denna attityd är inte känd. Så här är det allmänna tillståndet i de irakiska fängelsernas. Men villkoren är inte så mycket bättre för de ledare, diplomater, ambassadörer och ministrar som deltagit i uppbygget av Irak  med dess alla framgångar under de senaste decennierna.

Där finns en skara av de mest framstående vetenskapsmän och irakiska medborgare, vilka lider svårt i landets mörka fängelsehålor och inväntar högre makters barmhärtighet och de hedervärda människor, som ni själva, vilka skulle kunna befria dom från sina mörka fängelsebojor, jämförbart med allt det mörka i vårt lands ockupation.

Under vilken era fanns fängelsehålor för vetenskapsmän och fria medborgare men inte för kriminella? Vid vilken tidsålder har vetenskap handlat om att tjäna vissa människors privilegier men inga andra? De ärliga människor som inte gjort något annat brott än att hederligt tjänat sitt folk, liksom andra mänskliga varelser. Då vi nu talar om dessa fångar, representerar de en stor del av de irakiska vetenskapliga, administrativa och militära hjärnor, som har fokuserat på att bygga upp sitt Irak och tjäna folket…”

Dessutom är det dessa sekteristiska irakiska styrkor och KRG, som driver de hemliga fängelserna i Bagdad med provinser. Det är i realiteten väldigt svårt att känna till det exakta antalet politiska fångar i Irak. Och förresten utför man en systematisk tortyr och våldtäkt i ALLA fängelsehålor, även de amerikanska. Vad mera är, det är fortfarande hundratals som saknas och ruttnar bort i IRANSKA fängelser i skilda delar av Iran. Och det kommer längre fram att finnas en lista med namn och medlemmar av tidigare regimer…bara Gud vet vad som hänt dom…DETTA är vad jag nu kallar Frihet och Demokrati…

övers Ingrid Ternert

14 mars, 2010

Kriskaravanen kommer

Filed under: ekonomi,FN,Haiti,Mänskliga Rättigheter,Sverige,USA — ingrid @ 19:37

 

13 mars 2010  

av Yohan Shanmugaratnam  Klassekampen Norge

Kaos och kiv bland hjälporganisationerna har bidragit till det ‘skamliga’ nödhjälpsarbetet på Haiti efter jordbävningen. Det menar Linda Polman, författare till boken ‘Kriskaravanen’.

Dessa kriser, inte minst jordbävningen i januari, har lockat 900 utländska hjälporganisationer till Haiti. ‘Ned med NGO-tjuvarna’, har någon skrivit på en vägg längs sträckan mellan flygplatsen i Port-au-Prince och det medeltida regeringshögkvarteret på Haiti.

Haiti är bland de länder i världen som har den högsta befolkningstätheten av så kallade icke-statliga organisationer, mer kända som ‘non-governmental organisations’ – eller bare NGOer.

Nyhetsbyrån Associated Press har studerat den nämnda graffittin och kan visa att runt 900 utländska NGO-er varit aktiva i landet efter jordskalvet i januari.

Alltmedan två miljarder dollar har strömmat in till Haiti efter katastrofen, har regeringens president René Préval också kunnat motta sju miljoner dollar. – ‘Alla miljoner som nu kommer in till Haiti, hamnar i händerna på NGO-er’, sa Préval nyligen till Miami Herald.

Karavaner med Land Rover

Kritikerna menar att många av hjälporganisationerna är utanför all kontroll och själva koordinerar arbetet. Och idag driver NGO-erna en intensiv positionering i hopp om att säkra nya medel till sig själva, innan givarkonferensen om Haiti äger rum den 31 mars i New York.

- Huvudproblemet är att aktörerna i hjälpbranschen fungerar på samme sätt som en tvättmaskins-eller läskedrycksproducent, de konkurrerar med varandra, säger Linda Polman. Hon är den nederländska journalist som skrivit boken ‘Kriskaravanen’. Tidningen möter henne då boken lanseras i Oslo.

Polman har arbetat i nära två år på Haiti för nederländsk radio och menar att hjälparbetet i landet efter jordskalvet är symptomatiskt för det fenomen hon kritiserar i boken: En kaotisk biståndsbranch där aktörerna kivas sinsemellan om uppdrag och pengar, en konkurrens som i värsta fall går ut över de man säger sig vilja hjälpa.

Då FN försökte få en översikt över antalet NGO-er i världen, fick man sluta då man kommit upp till 37000. John Hopkins University i USA har uppskattat att jordens NGO-er tillsammans utgör världens femte största ekonomi. Polman visar att givarna tillsammans, inklusive länder som Norge, varje år tar fram utvecklingsmedel och nödhjälp för 130 miljarder dollar.

- Det är en internationell industri värd många miljarder dollar. För att få utnyttja alla dessa miljarder har man idag kunnat se ett stadigt växande antal hjälporganisationer, och ingen vet hur många de är, för det är en fri marknad – du och jag kan starta en NGO här och nu, säger Polman.

- Detta är den kriskaravan man kan se ta sig in i katastrofområden, krigszoner och flyktingläger. Och de brukar köra runt i sina LandRover och följas åt och samlas på samma ställen, tillade hon och pekar på de vita bilarna på bokomslaget.

Den humanitära konkurrensen innebär att organisationerna måste profilera sig på något sätt och välja arbetsfält – och områden som är ‘intressanta för givaren’, menar Polman.

- Organisationerna gör sitt val utifrån affärsmässiga intressen och inte nödvändigtvis av moralska skäl. Och jag menar att ifall branschen handlar om att rädda människoliv, då bör ens moraliska intressen ha högre prioritet än de ekonomiska, säger hon.

Slaktar hjälparbetet

Två månader efter det skalv som hittills tagit 230 000 liv, och nu då regn- och orkansäsongen stundar, meddelar FN att endast hälften av de hemlösa på Haiti har fått några förnödenheter utdelade.

Och idag sprider sig malarian.. Polman menar att från början  startade hjälparbetet inte minst på grund av det hon kallar ‘paranojan’ bland utlänningar.

- Den massiva amerikanska militära närvaron bidrog till paranojan bland dess NGOer. Vad jag såg var att många vita människor flög in till Haiti, och de flesta av dem var amerikaner.

Jag har många gånger märkt att amerikaner har lätt att koppla fattiga svarta människor med fara. Det var detta som skedde  på Haiti: Folk flippade ut fullständigt, för övrigt inte bara bland NGO-er utan också journalister, menar Polman.

- Hjälpen blev mycket forsinkad för att hjälporganisationerna inte lämnade flygplatsen förrän de kunde få skydd av väpnade vakter, säger hon.

- och detta har kostat liv?

- Ok, jag talar inte om liv. Men faktum är att problemet inte var att hjälpen inte kunnat komma in i landet. Problemet var istället att hjälpen inte kom ut från flygplatsen. Om det kostat människoliv? Säkerligen. Det bidrog definitivt till att forvärra lidandet.

Sex dagar efter skalvet påpekade Polman i The Times att det i genomsnitt har gått åt 14 överlevande dagligen under den tid, då 1739 professionella räddningsarbetare befunnit sig i landet.

Polman påpekar också att flera aktörer hade klagat över att den amerikanska militären inte låtit deras nödhjälp landa, men hon menar att flygplatsloggen de första dagarnas i första hand visar på något annat

- Amerikanska militären bestämde inte vem som skulle landa först, de lät hjälporganisationerna bestämma sinsemellan var prioriteringen skulle ligga. Och organisationerna prioriterade inte utan sa- ‘Jag har prioritet’, hävdar hon.

Alternativ? På frågan om vad det är hon menar kunde ha varit värt att göra annorlunda säger Polman, att även om jordbävningskatastrofen på Haiti varit enorm i omfattning, var den ‘i sig inte annorlunda än andra katastrofer’.

Hon säger att NGO-erna på förhand borde ha utarbetat en handbok om vem som ska göra vad i olika möjliga situationer.

För en sådan handbok går inte att uppbringa. Här är vi åter tillbaka i marknadsmekanismen: Hjälporganisationerna jobbar inte med varandra, och om det skulle bli nödvändigt, jobbar de mot varandra.

Det som sker är att de statliga givarna rycker in med egna organisationer, med egna program, alltmedan de ockuperar landningsbanor med egna varor och folk, vilka de tror är nödvändiga, och då utan koordinering sinsemellan.

De sa inte- ‘Detta är problemet på Haiti, vad kan vi göra tillsammans för att lösa det här problemet?’ säger Polman.

- Och det är inte något som gått galet bara på Haiti, det är vad som ligger inneboende i biståndsindustrin. Polman påminner om att haiterna har ‘lång erfarenhet’ av hjälporganisationer, utländska och lokala, och att tiltron till många av dem är låg.

Korruptionen är utbredd i landet, vilket emellertid också uppges som en grund för att inte ge större biståndsmedel direkt till myndigheterna.

Polman understryker samtidigt att det finns en räcka lokala organisationer som omedelbart gick igång med humanitärt arbete efter skalvet.

- Utifrån min erfarenhet finns det så många officiella utvecklingsorganisationer, men också många välgörenhetsorganisationer. 

Det finnes många kyrkor som utbildar folk, driver barnhem, ålderdomshem och står bakom små projekt. Många av dem har funnits i tiotals år och gör ett bra arbete.

Skamligt – I februari bad FN världen att samla in 1,4 miljarder dollar till hjälparbetet och uppbygget efter skalvet som har gjort över en miljon människor hemlösa, men chefen för FNs humanitära arbete John Holmes sa i går, att FN kunnat få in 49 procent av de medel man bett om för årets verksamhet på Haiti.

Linda Polman har liten tro på Haitis giverkonferans om några veckor.

- Det blir en cermoniell handling där man utlovar pengar. Men när det väl kommer till att lägga upp pengarna på bordet, då blir det inga- eller de kommer med många vidhängande restriktioner. Och till slut blir det hela bortglömt, säger hon.

- Om vi menar allvar med vår medkänsla för Haiti, om vi verkligen tror på att vi bör hjälpa Haiti, då borde vi väldigt noga följa det som givarna och hjälporganisationerna kommer att göra där under följande månader och ställa dom till ansvar. För så här långt har man uppträtt skamligt.

Översättning från norskan

Ingrid Ternert

16 mars, 2010

Indien erbjuder Ryssland vänskap

Filed under: Afghanistan,FN,Fred,Indien,NATO,Pakistan,Ryssland,terrorism,USA — ingrid @ 06:43

  av M K Bhadrakumar Asia Times 16 mars 2010

Dagen efter kan vara belysande för dagen innan. Det som slår en nu är två händelser i Moskva och Delhi morgonen efter att den ryske premiärministern Putin lämnat den indiska huvudstaden med en händelserik arbetsresa bakom sig.

Det finns inget land utanför Ryssland där Putin är så beundrad som i just Indien.

Under hans besök signerade Indien kontrakt på $1.5 miljarder för en uppgörelse som bestod i 29 MiG-29 Fulcrum D- stridsflygplan liksom kontrakt på en gemensam utveckling av ett nytt femte generationens stridsflygplan. Liksom ett $2.3 miljarderskontrakt på ett uppgraderat Admiral Gorshkov hangarfartyg med toppfart 60 km/tim och 25 000 km räckvidd.

Även navigationshjälpmedel för GPS ingick liksom system till den indiska militären för den ryska motsvarigheten Glonass. Även konstruktion av upp till 16 kärnkraftverk.

Men inte långt efter att han kommit hem ringde president Obama upp sin ryska motsvarighet Medvedev för att diskutera ”sista stadiet i förberedelsen” av det nya strategiska nedrustningsavtalet och höll med om att ”nu är det möjligt att tala om ett specifikt datum” för att sätta det hela i verket.

Ryska regeringen är positiv till en ”nystart” i de rysk-amerikanska banden och kan mycket väl släppa kravet på att varje nytt nedrustningsavtal skall knytas till USAs planer i Centraleuropa. Även i Indien har regeringen suttit i möte om målet, vissa säger enda målet, för att förmå Usas kärnkraftsindustri att säkra affärer i multimiljard dollarklassen till den indiska marknaden.

Den amerikansk-rysk-indiska triangeln erbjuder ett gediget tillfälle till paradoxer. Ryssland och Indien är förespråkare för ett demokratiserat internationellt system, vilket de hoppas ska kunna bidra till influenser. Ingen av dom utgör någon proppmätt stormakt, medan båda ser möjligheten i en kommande polycentrisk världsordning, alltså flera centrum.

Båda antar att USAs överlägsenhet som enda supermakt inte utgör någon allvarlig utmaning, och ingen av dem tvivlar på att ekvationen i förhållande till Washington förblir dess utrikespolitiska prioritet.

Putins lyckade besök hos regeringen i Delhi skall ses i detta perspektiv. Indien och Ryssland gled under 1990talet isär och gick båda igenom en omvandlingsperiod med början till nya eliter, ekonomiska modeller och sociala förändringar.

Delhi, Moskva och AfPak 
Opinionen nu för tiden i Indien stöder ökningen efter det Kalla kriget av landets strategiska partnerskap med USA. Ryssland har en valmanskår bestående av Kalla Krigs-krigare, men det är en mindre viktig grupp, och under tiden är det också Rysslands avsikt att hålla kvar sin priviligierade status att vara den som Washington talar med i frågor om den globala strategiska balansen.

När så det indiska leaderskapet till Putin uttrycker en önskan att intensifiera de överläggningar som hållits om det afghanska problemet, är Indiens intentioner totalt pragmatiska. Regeringen i Delhi söker inte en strategisk utmaning gentemot USA i Afghanistan, och man vet att för Rysslands del handlar Afghanistan inte bara om al-Qaida och talibaner utan också om önskan om en ny era av ett ”posteuropeiskt atlantskap”.

Det finns ett problem med al-Qaida, om denna finns eller inte finns i norra Kaukasus, och Ryssland hade blivit orolig om Afghanistan åter blivit en svängdörr för internationell terrorism. Men Indiens bekymmer är kännbara, mycket specifika och i huvudsak kopplade till dess fientliga inställning till Pakistan.

Moskva kan hjälpa genom att mildra Indiens nästan totala diplomatiska isolering över det afghanska problemet och kan bromsa talibanerna från att ta över Kabul, något Pakistan har fintrimmat. I kraft av rollen som permanent medlem av FNs Säkerhetsråd har Ryssland en röst i frågan om den afghanska överenskommelse som Putin nämnde då han var i Delhi- om att indiernas syn på Pakistan som sponsor av terrorism behöver tonas ner.

 Från ryskt perspektiv är Pakistan en nyckelspelare i det stora spelet om Centralasien. Moskva (och Peking) är trötta på att driva Pakistan till isolering som klientstat till USA. I själva verket skulle Indien kunna tjäna på de ryska eller kinesiska ansträngningarna att lugna ner Pakistans fientliga inställning, men idag beror regeringen där nästan helt på USA. Märkligt nog enbart stärker detta Indiens beroende av USA

Pakistans geopolitiska ställning.

Pakistan beräknar att USAs regionala strategi i Afghanistan bara kan fungera genom sitt eget samarbete och man förväntar sig i gengäld att Washington anpassar sina aspirationer som regional makt. Obamas administration behöver å ena sidan få med Pakistan i båten som regional nyckelspelare, för utan Pakistan kommer planerna ingenstans om att stabilisera Afghanistan och utvidga Nato.

Å andra sidan behöver Washington fortfarande kunna lura Indien. Så långt räknar USA kraftigt med det faktum, att Indien kommit fram till andra möjligheter än att hålla på med detta, givet Indiens dispyter med Kina och dess förtvinade band till Ryssland. Men hade man finkammat Putins besök i Indien kunde en känsla av frustration infinna sig hos Indien om USAs regionala politik.

Indiska regeringen känner sig övergiven
Afghanistan är en tagg i själen. De indiska eliterna känner sig övergivna. Utan tvekan är också den högljudda amerikanska lobbyn med i spelet. De indiska eliterna skulle känna sig generade över tanken att USA och Indien någonsin kunde leva lyckliga efter att ha fått dessa iskalla geopolitiska realiteter i ansiktet.

Den indiska regeringen har samarbetat med USA i en förvånansvärd grad genom att anpassa sin afghanska politik med USAs AfPakmål; genom att ”bryta ner murar och byråkratiska hinder mellan dessa båda länders underrättelsetjänster och undersökningsbyråer” – för att citera den amerikanska experten Lisa Curtis inom Heritage Foundation i en färsk amerikansk Kongressrapport, vilken stöder en USA/NATOmilitära närvaro i regionen.

Indien har också skrupellöst undvikit varje slag av koordinering med andra regionala länder som Ryssland, Iran eller Kina för att inte behöva riskera Washingtons irritation. Men inte desto mindre lägger Obamaadministrationen in en högre växel för att engagera talibanerna ihop med pakistanska militären. Detta är inte det intryck den indiske premiärministern fått under sitt ”statsbesök” i Washington i november.

USAs tjänstemän skulle ha kunnat säga att indierna är fixerade vid talibanerna och den pakistanska militären. Men indierna kan helt enkelt inte se någon signifikant förändring i den pakistanska militärens inställning till de jihadgrupper som opererar i regionen. Inte heller tror Indien att talibanerna är kapabla till maktdelning eller oberoende av Pakistans Inter-Services.

Underrättelsetjänsten
I den indiska synen på talibanerna och de Pakistanbaserade terrorgrupperna sådana som Lashkar-e-Taiba (LeT) är dessa fåglar med samma fjädrar som flockas tillsammans.

Washington har betraktat LeT i första hand genom en indisk-pakistansk lins och kalkylerat att gruppen inte utgör något direkt hot mot USAs intressen. För att citera Curtis, ”USAs tjänstemän har undvikit att pressa Pakistan i frågan om LeT för att kunna behålla Pakistans samarbete mot de mål USA tyckt vara mer väsentliga för Amerikas omedelbara intressen.”

Framförallt visar Obama inga tecken på att ge upp USAs embargo, då det gäller att förse Indien med teknologi med dubbla användningsområden. Medan Indien i sin tur inte håller på med Kallakrigsretorik för att lufta de olikheter man har i förhållande till USA, så håller indiska regeringen inte tyst om USAs militära stöd till Pakistan. I förhållande till det bakslaget kommer den inställning fram, som gör att Indien återupplivar sina förbindelser med Moskva.

Indien kan inte hoppas på att bli försörjd med den avancerade militärteknologi som Ryssland erbjuder, ett globalt navigerings-satellitsystem, hangarfartyg, kärnkraftsdrivna attackubåtar, moderna missiler och attackflyg. Ironiskt nog har fortfarande inte någon uppgörelse kommit till stånd med USA om kärnvapen, för det man undertecknat år 2008  har inte ratificerats på grund av Obamas motvilja mot överföring av dual-use-teknologi till Indien.

Alltså en teknologi med dubbla användningsområden för både civilt och militärt bruk. Men den har tillhandahållit just de ramar för internationell icke-spridning, som Moskva skulle behövt för att blåsa liv i samarbetet med Indien i en mängd känsliga frågor, sådana som upparbetningsteknologi, projekt med grundämnet torium för kärnbränslecykeln både till kärnkraft och snabba kärnreaktorer.

I korthet har det indiska ledarskapet återvänt till det recept som man inte brytt sig om- att det inte är möjligt att samarbeta med en världsmakt som Ryssland på basis av särskilda relationer. I vilket fall behöver nu detta förhållande komma fram till eliterna i Delhi. Nämligen att en optimal utrikespolitik i förhållande till USA fortfarande förbigår Indien genom sin brist på övergripande dialog med Kina om en regional säkerhet.

 
 
 övers Ingrid Ternert

19 mars, 2010

Spionkontraktet för Afghanistan som surnat

Filed under: Afghanistan,krig,nya,terrorism,USA — ingrid @ 00:20

Afghanistan spy contract goes sour
19 mars Asia Times av Pratap Chatterjee

Mike Furlong, en hög Pentagonanställd har blivit anklagad för att driva ett hemligt nätverk av kontraktsanställda för information till USAs regering om drönare, alltså små obemannade minispionflygplan och deras attacker, och även om de avrättningar som ägt rum i Afghanistan och Pakistan för Förenta Staternas regerings egen räkning.

Kontraktet är byggt på den decennierlånga erfarenhet Furlong hade i att driva propagandaprojekt för militären i Bosnien, Kosovo och Irak. Officiellt har Furlong arbetat med strategisk kommunikation för general David Petraeus räkning, alltså chefen för USAs Centralkommando.

I själva verket hade Furlong haft hand om ett projekt med namnet ‘Capstone’, inom vilket han hyrt in fd CIAanställda, vilka hjälpt honom med informationsinhämtningen om var man kunde finna misstänkta militanter. Informationen fördes sedan vidare till högt rankade officerade inom Pentagon och till anställda inom CIA för eventuella dödliga aktioner i Afghanistan och Pakistan.

För att kunna göra detta skall Furlong ha avlyssnat ‘Joint Improvised Explosive Device defeat organization’, en forsknings-organisation inom Pentagon med uppdrag att reducera hotet från vägbomber, vilken försåg honom med 24,6 miljoner dollar via två obskyra kontraktfirmor- ‘the Cultural Engagement group’ under Centrala Operationskommandot i Tampa Florida och Programkontoret för Kontranarkotikaterrorism i Dahlgren, Virginia.

Med deras pengar anses han ha hyrt in ett nyuppfört bolag vid namn ‘International Media Ventures’ (IMV) i St Petersburg, Florida, och försökt  kontraktera andra individer och bolag för underrättelseoperationer i Sydasien. En av de företag Furlong velat hyra in var ‘AfPax Insider’, en kontraktservice som den fd nyhetschefen hos CNN Eason Jordan drev.

Efter att ha lärt sig mer om vad Furlong haft för avsikt att göra, berättade Pelton för nyhetsbyrån IPS att han under andra halvan av 2009 hade dragit sig ur programmet. ‘Då vi misstänkte vad han gjorde, protesterade vi. Denna moraliska hållning kom att kosta oss miljoner”, sa han. Pelton berättade då för nyhetsbyrån IPS, att Furlong kan ha startat IMV för dylika ljusskygga operationer. Han meddelade också Furlong att ‘kinetisk rörelse’, dvs anfall från drönare, företrädesvis små obemannade luftfarkoster, inte låg i linje med ‘dagens accepterade kontramotståndsstrategi’.

I en förstasides nyhetsartikel som Mark Mazetti och Dexter Filkins skrev i måndagens New York Times, kunde man läsa att Furlong skrutit för icke namngivna anställda inom det militära, om att ‘en grupp misstänkta militanter med raketer, vilka hade transporterats över gränsen av mulor, blivit lokaliserade och dödade genom hans försorg’.

Kontrakterade spioner

IMVs verkställande chef heter Dick Pack och har drivit specialoperationer för en L-3 underkontrakterad vid namn Government Services Incorporated i Chantilly, Virginia. Till exempel hade man försett Pentagon med 300 underrättelseanalytiker som förhörsledare i Irak år 2005 under ett kontrakt på 426.5 miljoner dollar.

På IMVs webbsida framhåller Pack, som en gång i tiden drev Delta Force, USAs elitkommandostyrka, att man planerat en räddningsaktion för amerikanska krigsfångar från krigets Laos, den år 1980 avbrutna räddningsoperationen för att undsätta USAs ambassadfångar i Teheran, USAs invasion av Grenada 1983 och att en man inom Pentagon svarat upp mot kapningen av TWAplanet i Beirut 1985.

Ett annat bolag som Furlong arbetat för var det Boston-baserade American International Security Corporation (AISC), ett bolag Mike Taylor driver. Han är en fd Gröna Baskeranställd som övergick till att bli privatutredare och 1995 blev ställd inför rätta av Robert Monahan inom Massachusetts statstrupper anklagad för att ha hjälpt drogsmugglare med falska grekiska pass och även för att ha arrangerat en fängelseutbrytning i Florida.

”Jag visste vi haft han, vi tillverkar’en av avfallsrör och vi hade bra tändsystem på dom och var beredda. Och vet du, det skulle inte komma å skada någon, de skulle verkligen inte skada någon för det var ingen stor mina, alright? Yeah, vilken tur, -otur om vi hade skadat någon, men du vet, rätt tufft?”, berättade han en gång för en intervjuare.

Clarridge har länge haft en nära relation med Robert Gates, idag chef för Pentagon. ”Om man har ett tufft, farligt jobb, som är viktigt för den nationella säkerheten, då är Dewey din man,” citerar Joseph E Persico i en bok Gates säga. ”Gör bara klart att du har en bra advokat i rockärmen – Dewey är inte lätt att kontrollera.”

Furlong startade Capstone 2008 då han hyrdes in som  ”strategisk planerare och teknologi-integrerings-rådgivare” vid ‘Krigskommandot för Gemensamma Informations Operationer’ vid Lacklands flygbas i San Antonio, Texas.

Under ungefär samma tid bestämde Pelton och Jordan ett möte med general David McKiernan, USAs högsta general i Afghanistan, för att erbjuda hjälp med inhämtning av information i Afghanistan och Pakistan. Pentagon accepterade att  överväga betalning för en sådan service och presenterade dessa för Furlong.

Utan att vare sig Pelton eller Jordan visste om det, satte Furlong sedan upp ett kontrakt med IMV för att få ihop åtminstone sex företag som inte varit inkopplade, för att stödja detta förslag, inklusive de som varit involverade i Afghanistan-Pakistan. Vare sig Furlong fått godkänt eller om det kom från högsta officiella nivå, det återstår att se.

Det hela gällde ett erbjudande om hemlig informationsinhämtning inför anfall med drönare, alltså miniflygplan, och samtidigt att hämta in fördelaktig information, dvs propaganda.

Vissa äldre tjänstemän tyckte att Furlong hade gjort ett bra jobb. Under augusti 2009 månads räkenskapsår, skrev general Stanley McChrystal, USAs högste befälhavare i Afghanistan, att ”Capstones kontrakt borde backas upp, eftersom det helt klart ökar övervaknings-och analysarbetet”. Men Furlong ser ut att ha haft en överdriven förhoppning om vad han höll på med, enligt Taylor och Clarridge, ungefär  som sina ”Jason Bournes” (Bourne’s hjältefilmers påhittade mördare spelad av Matt Damon).

Han skröt också om att ha uppnått sådant som andra säger är fullständigt fel. Till exempel berättade han för Pelton att han hjälpt till vid fritagningen av David Rohde, New York Times reporter som hölls fången av talibanernaf i flera månader, genom att skicka en amerikansk doktor att droga vakterna och sedan binda dom. Då Pelton kommer med sådana påståenden, väcker det betänkligheter.

Det som gjort situationen komplicerad var att New York Times i realiteten hade hyrt in Mike Taylor och Duane ”Dewey” Clarridge för att hjälpa dem spåra Rohde. Tidningen bekräftade för IPS att man hade hyrt in de två männen, men insisterade på att man inte hade haft något med Furlong att göra.

I ett uttalande av en journalist på New York Times till IPS, ska en icke namngiven medlem av redaktionen under löfte om anonymitet ha sagt att- ”Rohde och hans familj hade ingen kontakt med Furlong. Dessa hade inte hört talas om Furlong förrän Dexter Filkins och Mark Mazzetti började arbeta på sin historia. Som Rohde slagit fast i sina reportage, hade ingen hjälpt dom att undkomma. Varje påstående Furlong kommer med, att han skulle ha hjälpt dom är falskt.”

Men frågan återstår – har Furlong drivit bluffoperationer eller fick han ett försiktigt godkännande från sina bossar? Efter att nyheten på måndagen kommit in i New York Times, sa en Pentagonanställd som talat med Washington Post under villkor om anonymitet, att det inte varit ”uppenbart vem som godkänt” operationen, men att ”potentialen för katastrof” var uppenbar.

Pentagon säger att man satt Furlong under utredning för kriminalitet för sina aktivititeter, efter att CIAs stationchef i Kabul skickat ett telegram till Pentagon med klagomål över hans hemliga operationer och några andra som också gett uttryck för liknande betänkligheter är hans egna chefer vid USAs strategiska kommandocentrum för gemensamma informations-operationer.

Exakt varför CIA varit så bekymrad över detta, då de själva hållit på med så mycket liknande, det återstår att se, men så finns det också en lång historia av fientlighet mellan dessa båda organisationer.

Pratap Chatterjee är redaktör på CorpWatch

20 mars, 2010

Militär upptrappning från Afghanistan till Kaspiska Havet och Centralasien – den största markoperationen sedan Vietnamkrigets dagar

Filed under: Afghanistan,krig,NATO,nya,olja,Ryssland,USA — ingrid @ 20:51

 Military Escalation: From Afghanistan To the Caspian Sea and Central Asia

Largest ground combat operation since the Vietnam War

av Rick Rozoff Global Research 10 juli 2009

Pentagon med allierade NATO-trupper startade sin hittills största offensiv under det åttaåriga kriget i Sydasien – Operation Strike of the Sword – med  4000 amerikanska  marinkårstrupper, attackhelikoptrar och tanks inklusive Operation Panterns Klo, där åtskilliga hundra britter varit engagerade i luftburna angrepp över den afghanska Helmandprovinsen.

Den amerikanska insatsen var den största markoperation Washington någonsin genomfört i Asien sedan Vietnamkrigets dagar.  Andra Natoallierade nationer har också ökat eller täner öka sina truppstyrkor i Afghanistan,  även fd neutrala länder som Finland och Sverige.

Usa, Nato, Partnerskap För Fred-länder och andra allierade nationer har tillsammans cirka 100 000 trupper i Afghanistan, alla under fd chefen för Usas Specialkommando, ett verktyg för kontramotstånd.

Det afghansk-pakistanska kriget liknar alltså Vietnamkriget på mer än en punkt. Usas truppkontingent hade under året ökat till uppemot 70 000 vid årsskiftet.

Samtidigt med den pågående offensiven fyrade man av Usa missiler från obemannade miniflygplan i Pakistan under de dödligaste attacker av denna typ som man haft i landet, och som kommit att döda långt mer än 100 människor.

På andra sidan pakistansk-afghanska gränsen ägde storskaliga militäroperationer rum ledda av koordineringsgruppen för afghansk-pakistanska resp Natostyrkorna.

Nato i sin tur har fått bort terroristerna och med kraft dragit upp dem med rötterna bland de två miljoner civila som befunnit sig i den största folkomflyttning någonsin i Pakistan alltsedan 1947 års delning från brittiska Indien.

Pentagon och Nato drar vidare från Afghanistan till Centralasien

För att komplettera och utvidga Afghanistankriget och kriget i Pakistan, har Pentagon samtidigt kommit att intensifiera sitt och Natos initiativ att utvidga det militära nätverket, inte bara i Syd utan också i CentralAsien och stater inom Kaspiska Havsområdet.

Nato höll i mitten av juni sitt första säkerhetsforum inom det Euro-Atlantiska Partnerskapsrådet, i realiteten det första möte man haft utanför de rysk-kinesiska gränserna och Kaspiska havsområdet, vilket vid sidan av Ryssland och Iran omfattar Centralasiens största olje-och naturgasreserver.

Mötet samlade försvarschefer från 50 stater, 28 Natomedlemmar och 22 Partnerskapsländer; vilket betyder att över en fjärdedel av världens 192 nationer var på plats.

En rapport därifrån visar i korthet mötets viktigaste fokus, ”en genomgång av säkerhetssituationen, särskilt den i Afghanistan, Centralasien och Kaukasusregionen och situationen på energifronten.”

Då Obamaadministrationen kom till makten, betonade man i Washington att Usa var på väg att flytta sitt fokus från styrkorna i Irak till Afghanistan, varefter höga Pentagonmedarbetare har gjort ett antal besök i södra Kaukasus och Centralasien för att ordna upp den logistiska situationen under kriget i Sydasien.

Man försökte också utverka trupper från fd sovjetrepubliker som Azerbaijan, Georgien och Kazakstan, förutom transit- och etableringsrätt.

Pentagon fick åter tillgång till flygbasen i Kirgistan, där ungefär 200 000 Usa- och Natotrupper har passerat alltsedan starten av kriget i Afghanistan. Från officiellt ryskt håll kommenterade man att ”den verkliga karaktären på Usas militära närvaro i Centralasien inte har förändrats,  utan istället går emot Rysslands intressen och den överenskommelse man haft med Kirgistans ledarskap.”

I en uppskattning gjord i Kazakstan utifrån Natomötet i Estland noterade man att  - ”Nato önskar fördjupa samarbetet med sina partnerskapsländer i Centralasien – Kazakstan, Kirgistan, Tajikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.” Som påminnelse om mötets vikt och var det hade ägt rum, tillade rapporten att ”EAPCs Säkerhetsforum har för hittills första gången hållits på ett post-sovjetiskt område på den asiatiska kontinenten…”

Natos avgående generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer har bekräftat i sin dubbla roll som både ledare för Nato och i Pentagon att – ”Som ni vet lägger både ledarna i det nya amerikanska ledarskapet och president Barack Obama fram de initiativ man har tagit i Afghanistan, Irak och Mellanösternregionen.”

Han betonade samtidigt värdlandets roll i allmänhet och inom det kaspiska området i synnerhet med dess oöverträffade olje-och naturgasprojekt från Kazakstan i norr till söder om Kaspiska havet ända fram till södra Kaukasus , Ukraina, Centraleuropa och Baltiska Sjön, vilka på så sätt blir länkade till Irak, Egypten och Israel.

Under Eapc-mötet sa Scheffer till reportrarna- ”Min närvaro här idag betyder att samarbetet mellan Nato och Kazakstan  fördjupas.”

Natos officiella webbsida citerade Scheffer -”Idag är Kazakstan Natos mest aktiva partner i Centralasien. Vi har också uppnått rejäla framsteg vad gäller försvars-och militärsamarbetet, särskilt våra militära styrkors möjlighet att arbeta tillsammans.”

Under tvådagarsmötet med dess femtio närvarande försvarschefer omfattade diskussionen i första hand, men inte enbart, Central- och Sydasien, Östkaspiska området, Sydkaukasus och föregående decenniers krigshändelser.

Det militära nätverkets ‘näckros’-baser, transitrutter (land, luft, sjö), multinationella och integrerade krigsspel och Natos förstärkta övning och ledning, från Balkanstaterna fram till kinesiska gränsen såväl som Kirgistan, Mongoliet och Kazakstan. Detta som under tio års tid dokumenterats i ”Mr Simmons’ Mission- Nato Bases From Balkans To Chinese Border”.

Azerbajans roll på på Kaspiska Havets östra strand har beskrivits i ‘Azerbaijan And The Caspian- NATO’s War For The World’s Heartland’, även om mycket hänt se’n dess.

Expeditionsmilitären från Väst nya Sidenväg är en parallell till de trans-euroasiatiska energitransportprojekt, som tillsammans med trupper och vapen sträcker sig mot öst, från Balkan till Centralasien, medan olja och naturgas rör sig i motsatt riktning. Kursen är tydligare och mer olycksbådande än förra decenniets stora krig i före detta Jugoslavien liksom i Afghanistan och Pakistan, Irak och södra Kaukasus. En båge av instabilitet, visst, men inte lika stor som Västs militära aggression.

Mötet i Kazakstan med representanter från bl.a femton fd sovjetrepubliker kom i första hand att fokusera Nato i Centralasien och det  sydkaukasiska området och förklarade kriget i Georgien med- ‘Vi tror den ryska truppnärvaron är olämplig…den ryska militärkontingenten bör dra sig ur Abkhazien och Sydossetien, då den är större idag än den varit innan konflikten bröt ut.”

Usa rekryterade en första styrka på 500 georgiska trupper, veteraner som tränats upp av Marinkåren och de Gröna Baskrarna och från början deltagit i Irakkriget, Syd Ossetien och Nato/Isaf i Afghanistan, där man tvingat in fler styrkor från Azerbajan. På liknande sätt kommer Södra Kaukasus’ nationer att axla en större roll, också vid transitering av västliga trupper och materiel till krigszonen.

Turkmenistan – Den sista länken i de kaspiska och centralasiatiska energi- och militärplanerna

Det har funnits en nyhetssida ‘Eurasianet’ på ‘George Soros Open Society Institute’, vilken tagit upp en artikel om Turkmenistan, belägen i Kaspiska Havets sydöstra hörn på gränsen till Afghanistan och Iran.

Sidan innehåller observationen hur Turkmenistan i all stillhet utvecklats till en viktig knutpunkt för det norra nätverk som utnyttjas för leveranser av förnödenheter till Usas och Natos styrkor i Afghanistan. Pentagon bekräftar att en mindre kontingent amerikansk militär personal opererar i den turkmenska huvudstaden…”

Enligt Pentagons ‘Defense Energy Support Center’ är Turkmenistan ovärderlig, om man önskar nå framgång i ‘Operation Enduring Freedom’ och ‘Iraqi Freedom’. En amerikansk talesman för Försvarsdepartementet berättar, att idag tillåter ”Turkmenistans regering Usas överflygning av turkmenskt territorium.”

Denna nätuppgift säger också att den turkmenska regeringen erbjudit Usa att utnyttja ”den omfångsrika ex-sovjetiska flygbasen vid Mary”, nära Afghanistan och ändå närmare Iran.

Några dagar innan ovanstående artikel kom upp på det amerikanska Energidepartmentets webbsida för Ryssland, skulle en ansvarig i Turkmenistans huvudstad Ashgabat ha sagt att- ”Usas Energidepartement helt och fullt stöder idén om att diversifiera gasexportlederna från Turkmenistan.”

Med diversifiering menar man att skära av Turkmenistans olja-gasflöde i de ryska ledningarna och istället leda över det i den av Väst kontrollerade Nabucco-ledningen från Kaspiska Havet till Turkiet via orterna Baku-Tbilisi-Ceyhan och då komma att passera Ryssland, Armenien och Iran.

Ledningen har särskilt varit till för att driva ut Ryssland och Iran från Europas energimarknad. En politik som om den prövats mot Natos egna medlemsstater, inte bara hade setts som ett fientligt handling utan också en veritabel krigsakt.

Samma dag Burpoe gick ut med sitt uttalande gjorde regeringen ett oväntat drag, då man bjöd ut 32 kaspiska olje-och gasfält till internationella budgivare. Dessa inbegrep Chevron, ConocoPhilips, Marathon, Midland Oil & Gas, British Petroleum, tyska Rwe, österrikiska Omv, norska Statoil Hydro och franska Total.

Beräkningarna från ‘American Western Geco Geophysical Company’ säger att ”den turkmenska sektorn av Kaspiska Havet innehåller miljarder ton olja och 5,5 triljoner kubikmeter gas, förutom de redan nu kontraktade enheterna.”

Några dagar innan hade USAs utrikesministers särskilda envoyé för euro-asiatiska energifrågor gett sig ut på resa till Azerbajan och Turkmenistan.

Med tanke på den turkmenska delen av resan, förklarade han att ”framgången med mötet överträffade mina förväntningar. Hindret i gastransporten via den turkmensk-ryska ledningen var en av de möjliga orsaker till det resultat man uppnått i Ashgabat.”

Bredden på den USA-ledda energitransitkampanjen mot Ryssland upptäcktes efter tre dagar- ”En intern regeringsöverens-kommelse om Nabuccoprojektet förutsätter naturgasleveranser från det Kaspiska Havsbäckenet till Europa, och att undvika Ryssland, något man kommit överens om och undertecknat den 13 juli i Ankara…

Azerbaijan, Turkmenistan, Uzbekistan, Iran och Irak anses finnas bland Nabuccos potentiella energiresurser. USA sätter sig emot att Iran deltar då Nabucco genomförs, men man stöder gastransporter till Europa från Irak.”  Usas och Natos nya dragning från Kaspiska Havet till Azerbaijan är en kopia och komplement till den som finns i Turkmenistan och övriga fyra Centralasiatiska nationer.

Just denna dag befinner sig det amerikanska Statsdepartementets och Utrikesdepartementets viceministrar för europeiska frågor, William Burns resp James Steinberg, i Azerbaijans huvudstad.

‘Usa och Natos Frontlinje riktas mot Nagorno Karabach, Armenien och Iran”.

Sent i juni befann sig befälhavaren för Usas marina styrkor i Europa och Afrika (dubbelkommando) och generalmajor Tracy Garrett i Azerbaijan för att konsolidera ”ett ömsesidigt stöd i regionala säkerhetsfrågor”. Han slog vid tillfället fast, att ”jag är ansvarig för Förenta Staternas säkerhet i de europeiska och afrikanska staterna inklusive Azerbaijan. Usa vill gärna ha ett samarbete med Azerbaijan inom området markstyrkor.”

För att indikera vad utvecklingssamarbetet Usa-Azerbaijan skulle kunna innebära för Azerbaijan, alltmedan Usas marina kommando fortfarande var på plats, sa landets president Ilham Aliyev att -”Idag är vår armé den mäktigaste i regionen. Om det blir nödvändigt kommer vi att utnyttja vår militära styrka till att återställa Azerbaijans territoriella integritet… Kriget har ännu inte avslutats. Endast det första stadiet är över.”

Aliyev refererade till en kvardröjande dispyt med Armenien över Nagorno Karabakh. Armenien är en allierad till Ryssland; båda är medlemmar i en kollektiv säkerhetspakt och Ryssland håller en liten kontingent trupper i landet. Armenien är också allierad till Iran, vilken man gränsar till. Annars skulle landet ha blivit inringat av axeln Nato-Turkiet-Georgien- Azerbaijan.

Som viceordföranden Ramil Latypov i det ryska utrikesrådets arbetsgrupp yttrade i sammanhanget -”Formad av tre länder i den sk strategiska axeln Ryssland-Armenien-Iran, utövar denna en stor stabiliserande effekt i Kaukasus. Den kom till för att stå emot Natoaxeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan, vilken å sin sida försöker driva in en kil mellan Ryssland och Armenien och mellan Iran och Armenien, genom att utnyttja varje möjlig metod, inklusive en militär sådan.”

Att mjuka upp vägen – ‘Färg Revolutionen’ – Natos femtekolonner och trojanska häst

Latypov avslöjade också att den iranska nationen nu lärt sig den korrekta läxan från händelserna i Ukraina och Georgien, och skall beakta det man lärt av Armenien under mars 2008. ”Då man uppmanar folk att demonstrera, förstår inte den stora ‘frihetskämpen’, oppositionledaren Levon Ter-Petrossian och hans iranska motsvarighet, att de enbart är brickor i ett västerländskt spel om resurser och finansiella flöden från Öst och Asien…

Snarare har det visat sig att de tre länderna borde utveckla ett gemensamt system av ömsesidigt stöd, triggat av de externa krafter som försökt destabilisera den inrikespolitiska situationen.” Han är inte den första att anmärka på likheten mellan den sk Gröna Revolutionen i Iran och dess föregångare i Georgien, Ukraina, Kirgistan, Libanon, Vitryssland, Irak, Malaysia, Venezuela, Armenien och Moldovien-

Ros, Valnöt, Apelsin, Tulpan, Ceder, Denim, Purpur, Saffran, Lila,Vit, Näckros respektive Twitter-upproren. Som iranska Mehr News anmärkt – ”Halvåret innan de iranska presidentvalen höll Cia på att förbereda sitt oranga revolutions-scenarie.

CIAagenter träffade iranska oppositionsledare och gav dem instruktioner i Turkiet, Azerbaijan, Kuwait och Förenade ArabEmiraten. ”Woodrow Wilson Center och Soros Foundation anklagades för att ha upprättat en revolutionsplan för Iran och att ha skänkt $32 miljoner för att genomföra strategin.”

Efter att den ryska senatorn tog upp försöken till destabilisering, har Iran, Armenien och Ryssland varit i kontakt med  varandra. För om någon av dem hade dragits in i den västliga sfären, skulle övriga fått lida. Armenien och Iran är de enda buffertstater Ryssland har i södra Kaukasus-regionen, annars hade man varit helt inringad.

Nato-stater och partnerskapsländer från Baltikum till det Kaspiska området
Den rumänska ambassadören i Azerbaijan tillika Natos representant, har sagt till deltagarna vid mötet om Natos roll i det europeiska systemet, att ”Azerbaijans framtida samarbete med Nato skall ske inom skyddet av energiresurser och sjöstridskrafter.” Återigen rör sig västliga styrkor mot Öst och energiresurser åt Väst.
….

Nytt hot om krig i Södra Kaukasus

Medan Pentagon förstärkte Azerbaijans väpnade styrkor, genomförde Azerbaijan den 15-25 juni 2009  ett storskaligt krigsspel under den benämning som ingen kan missförstå, vare sig i Nagorno Karabakh eller Armenien. Det hela gick ut på att upprätta Azerbaijans territoriella integritet med ”mer än 4 000 militärer, 99 tanks, 55 bepansrade stridsfordon, 123 artillerisystem, 12 stridsflygplan, 12 militärhelikoptrar och 4 stridshelikoptrar…”

Republiken Nagorno Karabakhs förre president Ghukasyan sa den 9 juli att ”Aliyev fortfarande hotar med krig, också då han talar om fred.” Omedelbart innan denna krigsrepetition i Kaukasus, som var nära att oundvikligt dra in Armenien, Ryssland, Iran, Turkiet och därmed också Nato och Usa, höll Usa ett fem dagars seminarium i Azerbaijan där man gick igenom ett ‘Strategiskt Försvar’ med ett slutdokument till stöd för ”den bilaterala samarbetetsplanen”.

Även en marin- och annan övning ägde rum i slutet av juli i Usa, efter förövningen i Azerbaijan tidigare i månaden. En amerikansk kongressledamot har uttryckt att ”Azerbaijan är en av Usas viktigaste strategiska allierade i Kaukasusområdet… Azerbaijan ligger i ett mycket viktigt och farligt område, granne med Ryssland och Iran.”

En ny militärdoktrin skall också utformas.

Nato har hållit ett medlemsmöte i Bryssel där Azerbaijan deltog. Även Israels president Peres gav sig iväg till Azerbaijan och Kaspiska Havsregionen, efter att Nato banat väg. Israel planerar ett samarbete om satellitsystem, något oumbärligt i militäroperationer i bergig terräng. Förutom det kommer Israel att starta en fabrik på plats för små attack-och spaningsplan

övers Ingrid Ternert

21 mars, 2010

Invasionen av Irak 7 år

Filed under: Irak,krig,kvinnor,Mänskliga Rättigheter,nya,olja,USA — ingrid @ 20:08


Så det är detta Cheney, Bush och Rumsfield är pappor till med sin chockdoktrin för Irak. Vem tjänade på det? Inte kvinnorna i vart fall eller de sjuka. Inte heller barnen, som är i stort behov av bra mat, bra skolgång och en framtid som de skulle kunna hoppas på.

Men vilka? Ok, de båda kurdledarna fick bra med olja, liksom Iran och de Us-Brittiska oljebolagen, och även Norge tycks det som har smugit sig in på ett hörn. Och naturligtvis Israel på diverse märkliga sätt- som alltid.

Den arabiska samhörigheten då? Tja, den är tyvärr heller inte mycket att hänga i julgran.

Här på filmen beskriver kvinnokämpen Yenar Mohammed det nuvarande läget. Då vi var där och besökte hennes organisation i Baghdad var dessa nog bland de mest aktiva i staden.

De andra utländska bestod mest av utlänningar med anställda och chaufförer och man visste inte riktigt vad de gjorde mer än att träffa varandra och utveckla datasystem så att de lätt kunde komma i kontakt med varandra och få hjälp av amerikanarna om något allvarligt skulle inträffa dem själva.

Visst drev  en och annan också egna projekt mer än på papperet, som norska kyrkan till exempel. Hade irakierna tur kunde även befolkningen få ut något gott av det och inte bara professionella NGO-er och oljebolag.  

Tyvärr måste man hålla i minnet hur många den obildade Iranshia-dominerade regeringen ändå låtit döda för att få irakierna på knä.

Och att det nu växer upp en ny generation med ytterst mager skolunderbyggnad…i detta tidigare så bildningstörstande, kulturälskande och stolta land.

Men så drabbades de av den amerikanska ‘friheten’ och får det mycket svårt, om än någonsin, att riktigt kunna repa sig igen.

I.T

23 mars, 2010

En superstat som kan leda till EUs undergång

Filed under: ekonomi,EU,FN,Fred,Kärnvapen,Ryssland,Storbritannien,Sverige — ingrid @ 02:48

EUs ökade militära fokus oroar Urban Ahlin och Gunnar Färm på Svd Brännpunkt 22 mars

De säger att Lissabonfördraget skapar ökade tendenser till militarisering, vilket är det som mest kom att dominera den svenska debatten innan vi gick med i EU.

Ändå är författarna inte emot andemeningen i själva Lissabonfördraget utan koncentrerar sig på pengabiten – ‘Vi kan aldrig acceptera att man tar pengar från fattigdomsbekämpning till militära satsningar’.

De menar att om vi som européer ska få genomslag för våra (europeiska) värderingar på den globala arenan och inte överlåta detta åt stormakter som USA, Kina och Ryssland, vore en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik av nöden.

VILKA luringar. Så det är inte de SVENSKA värderingarna man talar om? Nej, och åter nej. Det handlar om EU i förhållande till de rivaliserande globala supermakterna. Men har nu EU varit så  där jättemycket ädlare? Kanske hittills, men vart vill man komma med denna ädla utrikespolitik? Detta är en luring-särskilt i förhållande till Sverige. Man har därför inte ens vågat teckna ner i fördraget det allra yttersta målet längst uppe på EUs stege – gemensamma kärnvapen. Men så är det. Det kommer från säker källa, inga namn nämnda.

Ärligt talat, inga stormakter ska få dominera vårt land. Svenska folket bör fortsätta med sitt undantag- ingen slavisk gemensam utrikespolitik eller gemensamma kärnvapen här inte. Citat- ‘Sverige har – oavsett regering – traditionellt verkat för att  EUs utrikes-samarbete i huvudsak ska bygga på mellanstatlig modell. Detta till skillnad från många andra mindre medlemsstater som ansett att EUkommissionen är deras bästa vän och en viktig balanserande kraft i förhållande till EUs stormakter. Sverige har också alltid betonat de civila delarna av samarbetet i förhållande till de militära’. Slut citat

Våra författare säger emellertid -’Nu måste man fråga sig om den synen håller. Den mellanstatliga dimensionen verkar alltmer domineras av stormakternas alltför ofta militära intressen, medan EUkommissionen kämpar för att bevara tyngden på andra delar som bistånd och civil krishantering’. Och man fortsätter argumentera att- ‘nu mycket handlar om ställningen för det EU-organ som kallas CMPD, där de civila och militära delarna av EUs fredsbevarande operationer ska samlas. Kommentar- Är inte detta det program som man lånat från amerikanarna, att blanda hop civilt och militärt? Inte heller bra.

…’75 procent av EUs operationer är civila, men alltfler oroande rapporter kommer som tyder på ett ökat militärt fokus.’ Har inte detta varit uppenbart hela tiden för alla insatta, så varför då denna förvåning? Måhända för att också (s) aktat sig för att betona detta faktum, i samband med att  man accepterade vårt Eumedlemskap och ställde in sig i leden bakom Lissabonfördraget. Man visste mycket väl att vi i och med det vare sig var alliansfria eller neutrala.

Författarna skriver att man i ett starkt kritiskt brev från ledande Europaparlamentariker till Ashton påpekar att 18 av 23 strategiskt planeringsansvariga och den yttersta ledningen har militär eller försvarspolitisk bakgrund. -’EU måste fortsätta driva frågor som kärnvapennedrustning och civila insatser snarare än militära. Vi kan aldrig acceptera att pengar tas från EUs budget för fattigdomsbekämpning (EAS) till att finansiera militära satsningar.’ Och det låter bra.

Man skriver också att stormakterna inom EU ofta sitter mer fast i militära perspektiv än vad den egna partigruppen gör, och därför vill våra skribenter på sikt skapa en civil insatsstyrka för att snabbt och effektivt kunna ingripa vid katastrofer. Man oroar sig dessutom över att EUs ”utrikesminister” är från kärnvapenmakten Storbritannien, som har egna globala ambitioner – utanför EU- och nu även ett strategiskt samordningsansvar för hela utrikes- och säkerhetspolitiken inklusive biståndet.

Författarna tror alltså inte på Bildts allians med britterna, citat -’Landet är trots allt en kärnvapenmakt med globala ambitioner och en egen stol i FNs säkerhetsråd – därför historiskt sett ett av de medlemsländer som varit mest skeptisk till en kraftfull samordning av EUs utrikespolitik. Frågan är- Vilken linje driver Bildt i dessa avgörande frågor?’ slut citat.

———

Kommentar-I Lissabonfördraget finns en klausul om ett ömsesidigt försvarsåtagande. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge denna stöd och bistånd med alla till buds stående medel”.

I en särskild solidaritetsklausul stadgas dessutom att unionen ska bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för så kallade terrorattacker. Det finns organisationer som vill att dessa klausuler ska upphävas liksom målsättningen att EU ska utveckla ett gemensamt försvar.  Man kräver då också att EU ska avbryta alla förbindelser med kärnvapenalliansen Nato.

Lissabonfördraget leder nämligen till att EU blir en centraliserad, militariserad, nyliberal superstat; en europeisk superstat allierad med USA och förbunden till imperialistiska resurskrig. – Lissabonfördraget och militariseringen av EU måste ses i ett större sammanhang. Nato/USA/EU-axeln fortsätter sina krig i Afghanistan och Irak och hotar med krig mot Iran. Denna axel hotar också Ryssland genom beslutet att inrätta missilbaser på olika platser runtom i Europa.

EUkritiska organisationer i Europa fokuserar därför på att bekämpa militariseringen av EU med ett partnerskap mellan självständiga demokratiska stater, legalt jämlika och utan militära dimensioner. Men eftersom EU-elitens målsättning är att bygga upp en centraliserad nyliberal superstat, anser man att det hela leder till sådana motsättningar och sprickor mellan folken och makteliten, att det kommer att resultera i EUs undergång.

Ingrid Ternert

24 mars, 2010

Den judiska nationalismens svarta ansikte

Filed under: ekonomi,EU,Israel,Mänskliga Rättigheter,nya,terrorism,USA — ingrid @ 04:46

av dr Alan Sabrosky

9/11 – Den amerikanska militären vet att Israel gjorde det

Är den här fd chefen för USAs armécollege en konspirationsteoretiker?

19 mars, 2010 ”Redress” —Israels premiärminister Binyamin Netanyahu anmärkte någon gång vid ett Likudmöte att ”Israel inte är som andra länder”. Konstigt nog för honom, talade han vid det tillfället sanning, och ingenstans är det mer uppenbart än då det gäller judisk nationalism, vara sig man sätter ”sionist”etiketten på den eller ej.

Nationalism kan i de flesta länder och kulturer ha både positiva och negativa aspekter, som att ena folk och vissa tillfällen leda dom mot sina grannar. Extremism uppkommer, och har ofta förekommit, i varje fall till viss del i varje nationell/autonom rörelse  jag kommer ihåg (som då den franska nationaliströrelsen hade sitt Skräckvälde, Kenya Mau Maurörelsen etc.

Men då extremism i andra nationalistiska rörelser är en avvikelse, är extremism norm i den judiska nationalismen, och sätter upp sekulära eller varmt religiösa sionistiska judar mot alla andra, vilka antingen är möjliga rovdjur eller till viss del villebråd, såvida inte efter varandra. Det betyder inte att alla judar eller israeler känner och handlar på det sättet, på alla sätt. Men det betyder inte att Israel är det man inte kunnat undvika att vara och då under varje valbar regering.

Jag tror att skillnaden ligger på fyra plan, mellan judisk nationalism (sionism) och den som andra länder och kulturer har:

1. Sionism är en verklig häxbrygd av främlingsfientlighet, racism, ultranationalism och militarism, vilket placerar den långt utanför den ”rena” nationalismens kontext — jag såg till exampel då jag  var i Irlands båda delar ingen som helst indikation på att den Provinsiella Irländska Republikanska Armén eller någon som hade tryckt på för ett förena Irland, till viss del hade stött ut protestanterna i läger eller ut ur landet, även om det mycket väl hade kunnat vara bara en handfull som ansåg detta — och det bortanför eländet hos andra föregivna nazister;

2. Sionism underminerar en civil trohet hos anhängare i andra länder, och då på ett sätt som andra nationalistiska rörelser (och även ultra-nationralistiska sådana som nazismen) inte har gjort — till exempel ansluter sig en stor majoritet amerikanska judar, inklusive de med dubbelt medborgarskap, till en slags politisk bigami kallad ”dubbel lojalitet” (till Israel och USA) som i grunden är lika oärlig som en äktenskaplig bigami.

Man har gjort försök att få samma företräde som man ger israeliska styrkor över USAs (det finns många därute som har tjänat i Israels armé men INTE I USAs väpnade styrkor) vilket absolut inte har någon parallell till den sortens kulturell eller nationell identitet eller anslutning till annan definierbar etnisk grupp eller ras i Amerika — även det i USA nazistiska Bund försvann då Tyskland och USA gick i krig med praktiskt taget alla frivilliga i USAs väpnade styrkor;

3. Ockupationsmakten är ”Fienden” för vanliga nationalistiska rörelser och eventuellt för dess allierade, och då man väl lyckats bli oberoende är i sanning normala relationer med ockupationsmakten norm, men för sionismen är nästan alla därute potentiellt verkliga eller inbillade fiender, vilka enbart skiljer i närhet och plats genom sin långa lista av fiender (numera Amerikas hitlista).

4. Nästan alla nationalistiska rörelser (inklusive både anhängare och utbrytar-varianterna) vill skapa en oberoende  stat utifrån befolkningen på plats eller en återförening av åtskilda människor (som Sudettyskarna under1930talet). Det är mycket sällsynt att ta med en hel förflyttning av annan ursprungsbefolkning, vilket är långt mer vanligt i framgångsrika koloniala rörelser som i USA

 — och kanske en anledning till varför de flesta amerikaner inte ser ut att bry sig alltför mycket om det israelerna gör mot palestinierna, även om de visste om det, för det finns inte någon skillnad mellan vad européer i Nordafrika gjorde mot indianerna, och de här infödda amerikanerna i ett längre och mer lågteknologiskt perspektiv.

Innebörden i dessa framtida utsikter för Mellanöstern och andra länder, vare sig de kämpar med sina inhemska judiska lobbygrupper eller ej, så har denna kittlande ‘Boken om tungt vatten’ kommit till i en stat med kärnvapenarsenal, som skulle ha kunnat räcka för att lugna ner alla dom som blivit köpta eller mutade till underkastelse — vilka i dessa dagar omfattar USAs regering, givet Israels fallenhet för att slänga skit i ansiktet på Obamaadministrationen och Obamas synbara fallenhet för att acceptera detta med ett leende.

 Bibi Netanyahus egen ”Uncle Tom” kom till Washington

Den framlidne General Moshe Dayan, som — sionist eller ej — förblir en hedrad del av mitt eget militära Panteon med hjältar, föregivet observerade av den israeliska säkerhetstjänsten, beroende på om man tillsammans betraktades av andra som en galen hund. Han kan ha rätt. Men han brydde sig inte om att notera att det svar som de flesta andra  föredrar är – döda denna hund, innan den går bärsärkagång och biter alla. Skulle man inte kunna överväga det…?

övers Ingrid Ternert

Kvinnliga poliser i Afghanistan – en fråga om för och emot

Filed under: Afghanistan,kvinnor,Mänskliga Rättigheter — ingrid @ 14:46

Nu hoppas Afghanistans inrikesministerium på att kunna rekrytera upp till 5000 poliskvinnor, vilket inte är någon lätt uppgift i ett traditionellt muslimskt samhälle – där man för närvarande bara har 700 kvinnor i en styrka på 97 700 man.

Alltmedan dessa kvinnor inte ska bekämpa motståndsmän som vissa av sina manliga kollegor, kommer de att befinna sig vid checkpoints för att ta hand om problem med manliga rebeller, vilka för närvarande klär sig i burkor och ofta gömmer sina skjutvapen eller narkotika under förklädnaden.

Vice inrikesministern general Munir Mangal säger att rekryteringen av fler kvinnor kommer att göra arbetet inom polisen lättare.-”Vi möter problem då vi genomsöker hus och vissa andra misstänkta platser, därför att folk inte låter manliga poliser gå in i sina hus och kroppsvisitera kvinnorna. Lokala människor klagar alltid och ber oss att använda kvinnliga poliser för genomsökning av deras hem,” sa han. De behövs också för säkerhetsarbete inom fängelser, flygplatser och checkpoints runtom i Kabul, menade han.

Överste Shafiqa Quraishi, chef för genderdepartmentet inom inrikesministeriet, erkände till denna nyhetsbyrå att dess drive för rekrytering av kvinnor  skulle  kunna ge problem i samhället, eftersom de flesta människor inte tillåter deras kvinnor att arbeta inom säkerhetsstyrkorna på grund av pågående våld över delar av landet. Man har för närvarande ilandet endast 700 kvinnliga poliser inom en styrka på 97 000 man. ”Det nuvarande antalet är alltför litet för att kunna möta våra behov,” sa Quraishi.

Kabuls polischef general Ali Shah Paktiawal berättade att kvinnor som arbetar inom polisen idag är mycket uppskattade som medlemmar av poliskåren. ”Det har inom polisens operationer många gånger hänt att misstänkta gömmer sig i kvinnokläder. De för med sig vapen, narkotika och antikviteter utklädda i kvinnokläder och burkor. Att ha kvinnor inom polisen kommer att hindra kriminella till ett sådant uppförande.”

Men allmänheten har en annan uppfattning om poliskvinnor.

Kabulinvånaren Ahmad Nazari, 27 år, säger att den afghanska kulturen såväl som sharialagen inte tillåter kvinnor att arbeta som poliser. ”Afghanerna har en stolt historia om att skydda sin prestige och religion. Vad är det för persons hustru, dotter eller syster som kan vara ute på natten och göra polisarbete, särskilt under nuvarande förhållanden, då det finns tjuvar, drogberoende och dåliga människor inom polisen?” förklarade han.

Sima, 22 år, studerar vid Kabuls universitet och håller inte med. ”Visst har vi sociala problem. Men kvinnor utgör halva befolkningen. Skulle inte samhället komma till skada, om halva befolkningen inte uppmuntras till arbete? För övrigt är polisarbete ett heligt arbete.”

av Habiborrahman Ibrahimi IWPR .

Older Posts »

Powered by WordPress