Military Escalation: From Afghanistan To the Caspian Sea and Central Asia
Largest ground combat operation since the Vietnam War
av Rick Rozoff Global Research 10 juli 2009
Pentagon med allierade NATO-trupper startade sin hittills största offensiv under det åttaåriga kriget i Sydasien – Operation Strike of the Sword – med 4000 amerikanska marinkårstrupper, attackhelikoptrar och tanks inklusive Operation Panterns Klo, där åtskilliga hundra britter varit engagerade i luftburna angrepp över den afghanska Helmandprovinsen.
Den amerikanska insatsen var den största markoperation Washington någonsin genomfört i Asien sedan Vietnamkrigets dagar. Andra Natoallierade nationer har också ökat eller täner öka sina truppstyrkor i Afghanistan, även fd neutrala länder som Finland och Sverige.
Usa, Nato, Partnerskap För Fred-länder och andra allierade nationer har tillsammans cirka 100 000 trupper i Afghanistan, alla under fd chefen för Usas Specialkommando, ett verktyg för kontramotstånd.
Det afghansk-pakistanska kriget liknar alltså Vietnamkriget på mer än en punkt. Usas truppkontingent hade under året ökat till uppemot 70 000 vid årsskiftet.
Samtidigt med den pågående offensiven fyrade man av Usa missiler från obemannade miniflygplan i Pakistan under de dödligaste attacker av denna typ som man haft i landet, och som kommit att döda långt mer än 100 människor.
På andra sidan pakistansk-afghanska gränsen ägde storskaliga militäroperationer rum ledda av koordineringsgruppen för afghansk-pakistanska resp Natostyrkorna.
Nato i sin tur har fått bort terroristerna och med kraft dragit upp dem med rötterna bland de två miljoner civila som befunnit sig i den största folkomflyttning någonsin i Pakistan alltsedan 1947 års delning från brittiska Indien.
Pentagon och Nato drar vidare från Afghanistan till Centralasien
För att komplettera och utvidga Afghanistankriget och kriget i Pakistan, har Pentagon samtidigt kommit att intensifiera sitt och Natos initiativ att utvidga det militära nätverket, inte bara i Syd utan också i CentralAsien och stater inom Kaspiska Havsområdet.
Nato höll i mitten av juni sitt första säkerhetsforum inom det Euro-Atlantiska Partnerskapsrådet, i realiteten det första möte man haft utanför de rysk-kinesiska gränserna och Kaspiska havsområdet, vilket vid sidan av Ryssland och Iran omfattar Centralasiens största olje-och naturgasreserver.
Mötet samlade försvarschefer från 50 stater, 28 Natomedlemmar och 22 Partnerskapsländer; vilket betyder att över en fjärdedel av världens 192 nationer var på plats.
En rapport därifrån visar i korthet mötets viktigaste fokus, ”en genomgång av säkerhetssituationen, särskilt den i Afghanistan, Centralasien och Kaukasusregionen och situationen på energifronten.”
Då Obamaadministrationen kom till makten, betonade man i Washington att Usa var på väg att flytta sitt fokus från styrkorna i Irak till Afghanistan, varefter höga Pentagonmedarbetare har gjort ett antal besök i södra Kaukasus och Centralasien för att ordna upp den logistiska situationen under kriget i Sydasien.
Man försökte också utverka trupper från fd sovjetrepubliker som Azerbaijan, Georgien och Kazakstan, förutom transit- och etableringsrätt.
Pentagon fick åter tillgång till flygbasen i Kirgistan, där ungefär 200 000 Usa- och Natotrupper har passerat alltsedan starten av kriget i Afghanistan. Från officiellt ryskt håll kommenterade man att ”den verkliga karaktären på Usas militära närvaro i Centralasien inte har förändrats, utan istället går emot Rysslands intressen och den överenskommelse man haft med Kirgistans ledarskap.”
I en uppskattning gjord i Kazakstan utifrån Natomötet i Estland noterade man att - ”Nato önskar fördjupa samarbetet med sina partnerskapsländer i Centralasien – Kazakstan, Kirgistan, Tajikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.” Som påminnelse om mötets vikt och var det hade ägt rum, tillade rapporten att ”EAPCs Säkerhetsforum har för hittills första gången hållits på ett post-sovjetiskt område på den asiatiska kontinenten…”
Natos avgående generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer har bekräftat i sin dubbla roll som både ledare för Nato och i Pentagon att – ”Som ni vet lägger både ledarna i det nya amerikanska ledarskapet och president Barack Obama fram de initiativ man har tagit i Afghanistan, Irak och Mellanösternregionen.”
Han betonade samtidigt värdlandets roll i allmänhet och inom det kaspiska området i synnerhet med dess oöverträffade olje-och naturgasprojekt från Kazakstan i norr till söder om Kaspiska havet ända fram till södra Kaukasus , Ukraina, Centraleuropa och Baltiska Sjön, vilka på så sätt blir länkade till Irak, Egypten och Israel.
Under Eapc-mötet sa Scheffer till reportrarna- ”Min närvaro här idag betyder att samarbetet mellan Nato och Kazakstan fördjupas.”
Natos officiella webbsida citerade Scheffer -”Idag är Kazakstan Natos mest aktiva partner i Centralasien. Vi har också uppnått rejäla framsteg vad gäller försvars-och militärsamarbetet, särskilt våra militära styrkors möjlighet att arbeta tillsammans.”
Under tvådagarsmötet med dess femtio närvarande försvarschefer omfattade diskussionen i första hand, men inte enbart, Central- och Sydasien, Östkaspiska området, Sydkaukasus och föregående decenniers krigshändelser.
Det militära nätverkets ‘näckros’-baser, transitrutter (land, luft, sjö), multinationella och integrerade krigsspel och Natos förstärkta övning och ledning, från Balkanstaterna fram till kinesiska gränsen såväl som Kirgistan, Mongoliet och Kazakstan. Detta som under tio års tid dokumenterats i ”Mr Simmons’ Mission- Nato Bases From Balkans To Chinese Border”.
Azerbajans roll på på Kaspiska Havets östra strand har beskrivits i ‘Azerbaijan And The Caspian- NATO’s War For The World’s Heartland’, även om mycket hänt se’n dess.
Expeditionsmilitären från Väst nya Sidenväg är en parallell till de trans-euroasiatiska energitransportprojekt, som tillsammans med trupper och vapen sträcker sig mot öst, från Balkan till Centralasien, medan olja och naturgas rör sig i motsatt riktning. Kursen är tydligare och mer olycksbådande än förra decenniets stora krig i före detta Jugoslavien liksom i Afghanistan och Pakistan, Irak och södra Kaukasus. En båge av instabilitet, visst, men inte lika stor som Västs militära aggression.
Mötet i Kazakstan med representanter från bl.a femton fd sovjetrepubliker kom i första hand att fokusera Nato i Centralasien och det sydkaukasiska området och förklarade kriget i Georgien med- ‘Vi tror den ryska truppnärvaron är olämplig…den ryska militärkontingenten bör dra sig ur Abkhazien och Sydossetien, då den är större idag än den varit innan konflikten bröt ut.”
Usa rekryterade en första styrka på 500 georgiska trupper, veteraner som tränats upp av Marinkåren och de Gröna Baskrarna och från början deltagit i Irakkriget, Syd Ossetien och Nato/Isaf i Afghanistan, där man tvingat in fler styrkor från Azerbajan. På liknande sätt kommer Södra Kaukasus’ nationer att axla en större roll, också vid transitering av västliga trupper och materiel till krigszonen.
Turkmenistan – Den sista länken i de kaspiska och centralasiatiska energi- och militärplanerna
Det har funnits en nyhetssida ‘Eurasianet’ på ‘George Soros Open Society Institute’, vilken tagit upp en artikel om Turkmenistan, belägen i Kaspiska Havets sydöstra hörn på gränsen till Afghanistan och Iran.
Sidan innehåller observationen hur Turkmenistan i all stillhet utvecklats till en viktig knutpunkt för det norra nätverk som utnyttjas för leveranser av förnödenheter till Usas och Natos styrkor i Afghanistan. Pentagon bekräftar att en mindre kontingent amerikansk militär personal opererar i den turkmenska huvudstaden…”
Enligt Pentagons ‘Defense Energy Support Center’ är Turkmenistan ovärderlig, om man önskar nå framgång i ‘Operation Enduring Freedom’ och ‘Iraqi Freedom’. En amerikansk talesman för Försvarsdepartementet berättar, att idag tillåter ”Turkmenistans regering Usas överflygning av turkmenskt territorium.”
Denna nätuppgift säger också att den turkmenska regeringen erbjudit Usa att utnyttja ”den omfångsrika ex-sovjetiska flygbasen vid Mary”, nära Afghanistan och ändå närmare Iran.
Några dagar innan ovanstående artikel kom upp på det amerikanska Energidepartmentets webbsida för Ryssland, skulle en ansvarig i Turkmenistans huvudstad Ashgabat ha sagt att- ”Usas Energidepartement helt och fullt stöder idén om att diversifiera gasexportlederna från Turkmenistan.”
Med diversifiering menar man att skära av Turkmenistans olja-gasflöde i de ryska ledningarna och istället leda över det i den av Väst kontrollerade Nabucco-ledningen från Kaspiska Havet till Turkiet via orterna Baku-Tbilisi-Ceyhan och då komma att passera Ryssland, Armenien och Iran.
Ledningen har särskilt varit till för att driva ut Ryssland och Iran från Europas energimarknad. En politik som om den prövats mot Natos egna medlemsstater, inte bara hade setts som ett fientligt handling utan också en veritabel krigsakt.
Samma dag Burpoe gick ut med sitt uttalande gjorde regeringen ett oväntat drag, då man bjöd ut 32 kaspiska olje-och gasfält till internationella budgivare. Dessa inbegrep Chevron, ConocoPhilips, Marathon, Midland Oil & Gas, British Petroleum, tyska Rwe, österrikiska Omv, norska Statoil Hydro och franska Total.
Beräkningarna från ‘American Western Geco Geophysical Company’ säger att ”den turkmenska sektorn av Kaspiska Havet innehåller miljarder ton olja och 5,5 triljoner kubikmeter gas, förutom de redan nu kontraktade enheterna.”
Några dagar innan hade USAs utrikesministers särskilda envoyé för euro-asiatiska energifrågor gett sig ut på resa till Azerbajan och Turkmenistan.
Med tanke på den turkmenska delen av resan, förklarade han att ”framgången med mötet överträffade mina förväntningar. Hindret i gastransporten via den turkmensk-ryska ledningen var en av de möjliga orsaker till det resultat man uppnått i Ashgabat.”
Bredden på den USA-ledda energitransitkampanjen mot Ryssland upptäcktes efter tre dagar- ”En intern regeringsöverens-kommelse om Nabuccoprojektet förutsätter naturgasleveranser från det Kaspiska Havsbäckenet till Europa, och att undvika Ryssland, något man kommit överens om och undertecknat den 13 juli i Ankara…
Azerbaijan, Turkmenistan, Uzbekistan, Iran och Irak anses finnas bland Nabuccos potentiella energiresurser. USA sätter sig emot att Iran deltar då Nabucco genomförs, men man stöder gastransporter till Europa från Irak.” Usas och Natos nya dragning från Kaspiska Havet till Azerbaijan är en kopia och komplement till den som finns i Turkmenistan och övriga fyra Centralasiatiska nationer.
Just denna dag befinner sig det amerikanska Statsdepartementets och Utrikesdepartementets viceministrar för europeiska frågor, William Burns resp James Steinberg, i Azerbaijans huvudstad.
‘Usa och Natos Frontlinje riktas mot Nagorno Karabach, Armenien och Iran”.
Sent i juni befann sig befälhavaren för Usas marina styrkor i Europa och Afrika (dubbelkommando) och generalmajor Tracy Garrett i Azerbaijan för att konsolidera ”ett ömsesidigt stöd i regionala säkerhetsfrågor”. Han slog vid tillfället fast, att ”jag är ansvarig för Förenta Staternas säkerhet i de europeiska och afrikanska staterna inklusive Azerbaijan. Usa vill gärna ha ett samarbete med Azerbaijan inom området markstyrkor.”
För att indikera vad utvecklingssamarbetet Usa-Azerbaijan skulle kunna innebära för Azerbaijan, alltmedan Usas marina kommando fortfarande var på plats, sa landets president Ilham Aliyev att -”Idag är vår armé den mäktigaste i regionen. Om det blir nödvändigt kommer vi att utnyttja vår militära styrka till att återställa Azerbaijans territoriella integritet… Kriget har ännu inte avslutats. Endast det första stadiet är över.”
Aliyev refererade till en kvardröjande dispyt med Armenien över Nagorno Karabakh. Armenien är en allierad till Ryssland; båda är medlemmar i en kollektiv säkerhetspakt och Ryssland håller en liten kontingent trupper i landet. Armenien är också allierad till Iran, vilken man gränsar till. Annars skulle landet ha blivit inringat av axeln Nato-Turkiet-Georgien- Azerbaijan.
Som viceordföranden Ramil Latypov i det ryska utrikesrådets arbetsgrupp yttrade i sammanhanget -”Formad av tre länder i den sk strategiska axeln Ryssland-Armenien-Iran, utövar denna en stor stabiliserande effekt i Kaukasus. Den kom till för att stå emot Natoaxeln Turkiet-Georgien-Azerbaijan, vilken å sin sida försöker driva in en kil mellan Ryssland och Armenien och mellan Iran och Armenien, genom att utnyttja varje möjlig metod, inklusive en militär sådan.”
Att mjuka upp vägen – ‘Färg Revolutionen’ – Natos femtekolonner och trojanska häst
Latypov avslöjade också att den iranska nationen nu lärt sig den korrekta läxan från händelserna i Ukraina och Georgien, och skall beakta det man lärt av Armenien under mars 2008. ”Då man uppmanar folk att demonstrera, förstår inte den stora ‘frihetskämpen’, oppositionledaren Levon Ter-Petrossian och hans iranska motsvarighet, att de enbart är brickor i ett västerländskt spel om resurser och finansiella flöden från Öst och Asien…
Snarare har det visat sig att de tre länderna borde utveckla ett gemensamt system av ömsesidigt stöd, triggat av de externa krafter som försökt destabilisera den inrikespolitiska situationen.” Han är inte den första att anmärka på likheten mellan den sk Gröna Revolutionen i Iran och dess föregångare i Georgien, Ukraina, Kirgistan, Libanon, Vitryssland, Irak, Malaysia, Venezuela, Armenien och Moldovien-
Ros, Valnöt, Apelsin, Tulpan, Ceder, Denim, Purpur, Saffran, Lila,Vit, Näckros respektive Twitter-upproren. Som iranska Mehr News anmärkt – ”Halvåret innan de iranska presidentvalen höll Cia på att förbereda sitt oranga revolutions-scenarie.
CIAagenter träffade iranska oppositionsledare och gav dem instruktioner i Turkiet, Azerbaijan, Kuwait och Förenade ArabEmiraten. ”Woodrow Wilson Center och Soros Foundation anklagades för att ha upprättat en revolutionsplan för Iran och att ha skänkt $32 miljoner för att genomföra strategin.”
Efter att den ryska senatorn tog upp försöken till destabilisering, har Iran, Armenien och Ryssland varit i kontakt med varandra. För om någon av dem hade dragits in i den västliga sfären, skulle övriga fått lida. Armenien och Iran är de enda buffertstater Ryssland har i södra Kaukasus-regionen, annars hade man varit helt inringad.
Nato-stater och partnerskapsländer från Baltikum till det Kaspiska området
Den rumänska ambassadören i Azerbaijan tillika Natos representant, har sagt till deltagarna vid mötet om Natos roll i det europeiska systemet, att ”Azerbaijans framtida samarbete med Nato skall ske inom skyddet av energiresurser och sjöstridskrafter.” Återigen rör sig västliga styrkor mot Öst och energiresurser åt Väst.
….
Nytt hot om krig i Södra Kaukasus
Medan Pentagon förstärkte Azerbaijans väpnade styrkor, genomförde Azerbaijan den 15-25 juni 2009 ett storskaligt krigsspel under den benämning som ingen kan missförstå, vare sig i Nagorno Karabakh eller Armenien. Det hela gick ut på att upprätta Azerbaijans territoriella integritet med ”mer än 4 000 militärer, 99 tanks, 55 bepansrade stridsfordon, 123 artillerisystem, 12 stridsflygplan, 12 militärhelikoptrar och 4 stridshelikoptrar…”
Republiken Nagorno Karabakhs förre president Ghukasyan sa den 9 juli att ”Aliyev fortfarande hotar med krig, också då han talar om fred.” Omedelbart innan denna krigsrepetition i Kaukasus, som var nära att oundvikligt dra in Armenien, Ryssland, Iran, Turkiet och därmed också Nato och Usa, höll Usa ett fem dagars seminarium i Azerbaijan där man gick igenom ett ‘Strategiskt Försvar’ med ett slutdokument till stöd för ”den bilaterala samarbetetsplanen”.
Även en marin- och annan övning ägde rum i slutet av juli i Usa, efter förövningen i Azerbaijan tidigare i månaden. En amerikansk kongressledamot har uttryckt att ”Azerbaijan är en av Usas viktigaste strategiska allierade i Kaukasusområdet… Azerbaijan ligger i ett mycket viktigt och farligt område, granne med Ryssland och Iran.”
En ny militärdoktrin skall också utformas.
Nato har hållit ett medlemsmöte i Bryssel där Azerbaijan deltog. Även Israels president Peres gav sig iväg till Azerbaijan och Kaspiska Havsregionen, efter att Nato banat väg. Israel planerar ett samarbete om satellitsystem, något oumbärligt i militäroperationer i bergig terräng. Förutom det kommer Israel att starta en fabrik på plats för små attack-och spaningsplan
övers Ingrid Ternert